tisdag, januari 31, 2012

Inför nedkomsten

På väg till jobbet läser jag följande löpsedel: 'Allt du behöver veta inför Victorias förlossning.' Herregud! Jag visste inte att jag behövde veta något! I min enfald trodde jag att som kronprinsessa hade hon förtur på det allra förnämsta BB och inte behövde ta hjälp av första bästa undersåte. Men nu är det alltså för mig att kavla upp ärmarna och börja värma vatten. För vatten ska ju värmas. Det har man ju läst. Frågan är bara vad man ska göra med det sedan...

söndag, januari 29, 2012

Om teater och träd

I torsdags var jag på teater. Det jag tycker bäst om med att gå på teater är ljudet av skådespelarnas steg mot scengolvet. Det är ett bestämt och självsäkert ljud. Den som går vet vart han ska och är övertygad om att han ska komma fram dit.
Och det där med kontrollen på kroppen som en skådespelare måste ha.
Själv är jag väl rätt så medveten om vart jag ska, jag hoppas bara att jag kommer fram dit utan att ha vrickat fötterna av mig. Mina anklar viker sig nämligen åt alla möjliga håll, även om jag går på slät mark.
Min kropp är helt okontrollerbar; armar kan fara ut och slå omkull saker, fingrar flippra till och det jag håller i far iväg åt alla möjliga håll. Ska jag sätta ihop en förvaringsbox från IKEA fastnar jag ofelbart själv i kartongen och får förvaras där tills någon hjälper mig ut, om jag så bara tittar jpå ett paket platsfolie finner jag mig omedelbart inlindad i det.
Jag vet inte om jag har någon latent cp-skada eller vad detta kommer sig.
Sedan tycker jag om det att på teatern får man själv vara med och skapa en bild av det som händer, till skillnad från en film där bilden redan är färdig. Jag tror att det är nyttigt. Jag tror att unga människor borde gå mer på teater och öva upp den här delen av hjärnan. Alla människor borde öva upp den här delen av hjärnan, förresten, oavsett ålder. Dumt av mig att bara döma ut de unga.
När det gällde själva teaterstycket gick jag emellertid i baklås ganska tidigt.
Håller vi verkligen på så här?
Det jag såg var Ur Vulkanens Mun, ett stycke baserat på Helena von Zweigbergks bok med samma namn. Det är ett relationsdrama om Anna och Mats som, trots att ekonomin egentligen inte tillåter det, har åkt till Sicilien en vecka med sina två barn för att rädda sitt äktenskap. Redan där har jag förvandlats till någon slags relationsexpert á la doctor Phil och tänker:
"Herregud, en semesterresa räddar väl inga äktenskap!"
Och tror man verkligen att om äktenskapet krisar efter 15 år, om jag vantrivs med mig själv och min man, tror man verkligen då att det som fattas mig är att bli rejält påsatt av en 27-åring?
"Men väx upp!" ville jag säga hela tiden.
Jag tror att problemet i mångt och mycket består i att de bilder vi har av hur livet och relationerna ska vara är bilder som kommer utifrån och går in, istället för att komma innifrån och gå ut.
Eller, som min bloggvän Skogsnuvan säger i sin trädliknelse som jag har lånat här nedan; det gäller att välja rätt grenar här i livet.
Trädet är som livet. Roten ner i marken ger stabilitet och och styrka.Grenarna växer åt olika håll. Valet finns vid varje grenklyka, tar du rätt gren och rätt igen och igen kan du komma upp till trädets topp och se ut över världen.Väljer du en annan svagare gren kan du bli stannande och aldrig komma längre om du inte väljer att vända om och ta en ny väg uppåt, så vad du gör välj rätt gren här i livet så blir allt så mycket lättare.
En del kan vara helt nöjda med att stanna på marken och luta sig mjukt mot trädet.
En del kan stå under ett blommande äppelträd och dra in vårens alla dofter och vara lyckliga ändå.
En del vill bara klättra en liten bit och stanna och lata sig på en solbelyst gren.
Träd är underbara och kan se ut på många olika sätt, precis som vi människor, olika blad olika grenar olika storlek men ett har alla gemensamt. Vi strävar mot ljuset

onsdag, januari 25, 2012

Jag

Gick igenom gamla cd-skivor och hittade den här figuren. Det är ett självporträtt som jag ritade för flera år sedan. Men jag är mig ganska lik; en blandning av en bibliotekarie och Trollet Plupp, fast med rött hår. Så nu vet ni hur jag ser ut, jag brukar ju inte vara så generös med bilder på mig själv.

lördag, januari 21, 2012

Drömmar


I natt har det varit en sådan där natt då jag drömt en massa konstiga saker. Jag brukar i och för sig ofta drömma mycket och underligt, men i natt har det varit så där verkliga drömmar.
I natt har jag till exempel utvecklat en märklig form av elektriskreumatism i armarna, deltagit i lekprogrammet Allt För Sverige, samt bjudit in en massa människor till en fest i en lägenhet som jag bodde i för 15 år sedan. Det första jag tänkte när jag vaknade var att jag måste skicka ut någon slags dementi och berätta att jag inte finns i den där lägenheten längre. Det var en sådan slags dröm.
I vanliga fall brukar jag inte själv förekomma i mina egna drömmar, vilket kanske är underligt. Det betyder säkert något, men jag har inte kommit mig för med att ta reda på vad.
Annars är det viktigt med drömmar. Och att ta reda på vad de innebär.
Flaxade tyvärr bara förbi Skavlan i fredags när Mark Levengood var där och pratade om drömmar. Det är viktigt att ha drömmar menade han men det är viktigt att gallra bort de falska drömmarna. Själv trodde han länge att han ville bli arkeolog, tills han fick följa med en arkeologvän och prova på vad det verkligen innebar. Som vanligt så berättar han det hela på sitt hejdlöst roliga sätt (som går att se på SVTplay).
Ibland kan man också ha en förvanskad bild av den riktiga drömmen. Man kan gå runt och inbilla sig att den sanna drömmen ska ta sig uttryck på ett visst sätt medan den egentligen har en helt annan form.
Det gäller att ta reda på sanningen, så att man inte tittar åt fel och missar något.

måndag, januari 16, 2012

Waijld änd kräjsy

- Vi är ju misslyckade människor. säger P när vi svänger ut från ICA Maxis parkering klockan 20:oo i lördagskväll, utan att ha köpt det vi skulle.

Först hade vi tänkt gå ut och äta på Kinarestaurangen på hörnet men sen kände vi att vi inte riktigt orkade det. Istället skulle vi göra sådana där små smörgåsar som vi åt när vi var i Prag men då var vi tvugna att åka och handla. Sagt och gjort. Men när vi väl stod där framför smörgåsmaten på ICA kände vi oss inte alls sugna på mackor längre. Och inte på något annat heller som fanns i denna enorma mataffär.
Så nu befinner vi oss alltså på väg ut från parkeringen, klockan är åtta på lördagskvällen och den annars alltid överfulla parkeringen är nästan öde. Vad vi ska äta ikväll har vi fortfarande ingen aning om.

- Näe, säger jag. Misslyckade tycker jag inte. Vi är bara lite...lite...lite...looose, så där. Lite wild and crazy. Kanske lite ostrukturerade. Men inte misslyckade. Egentligen är det väl skönt att vi inte är så jäkla välplanerade, trots att vi är så pass gamla. På sätt och vis.
- Jo, säger P. På sätt och vis.

Det blir en sibyllahamburgare till lördagsmiddag.
Sedan åker vi hem och korkar upp en flaska vin och tittar på Morden i Midsomer, pensionärernas favoritprogram.
Wild and crazy.

lördag, januari 14, 2012

Det värdiga livet

På julafton besökte jag min farmor. Hon är 92 år och sitter vid bordet i sitt rum på äldreboendet och pratar. Det är inte med mig hon pratar, det är någon av de där människorna som bara hon ser, så blind hon är.
Hon är frikopplad från tid och rum, min farmor, och gör endast korta besök i vår begränsade tillvaro.
- Herregud, vi lever för länge, numera. Det är ju ingen värdighet i ett sådan här liv.
Hinner jag tänka innan jag biter mig i min mentala tunga. För vad är det jag tänker egentligen! Sitter jag här och tänker att det är dags för min farmor att dö?
Vem är jag att döma ut någon annans liv! Vad är det som gör mitt liv så mycket värdigare än hennes?
Vilket fruktansvärt övermod!
Det är när man börja titta på människor och tänka att den här människans liv är inte värt att leva som man börjar bygga koncentrationsläger och driva vinstdrivande äldrevård.

Vad skulle farmor säga om hon hörde vad jag tänkte? Kanske hör hon det, eftersom hon befinner sig på för mig ogreppbara platser. Men hon har inte tid att lyssna på sådan skit. Hon är fullt upptagen med att prata och prata med alla dessa människor som kommer till henne från universums alla håll och kanter.
Oftast är det pappa som kommer, min pappa, farmors son. Den ende sonen, enda barnet. Han är ständigt där. Men även andra, alla hennes nära och kära, levande eller döda finns där omkring henne. Farmor har roligt, hon skrattar och sjunger julsånger.
Vad är det för ovärdigt med det?

-God jul, farmor! säger jag mycket högt i hennes hörapparat och kysser henne vid tinningen.
- Hade Maria julklappar med sig? frågar hon glasklar och förväntansfull.
Och visst hade hon det.

onsdag, januari 11, 2012

Språkets förödande kraft

- Ena stunden säger de att man ska få en aktivering och andra stunden ska man inte få en aktivering.
Orden är en ung flickas. Det är ett inslag i nyheterna för flera, flera veckor sedan. Det handlar om ett projekt för unga med psykiska problem i något "projektsbolags" regi. Samarbetet mellan projektbolaget och Arbetsförmedlingen har av okänd anledning gått i stöpet och därmed har själva projektet också gått i stöpet. Men det är inte det som får mig att haja till.
Det är att en ung flicka sitter och väntar på aktivering!
Det är inte hennes fel, det är ju inte hon som har kommit på det där uttrycket. Hon har fått det ifrån det vi, i brist på bättre ord (för det är inte ett särskilt bra ord), kallar Samhället. Det är från samma håll som vi fått uttryck och fraser som:
Aktivitetsgaranti
och
Alla ska ha rätt till sysselsättning
Jag blir illa till mods av den här typen av ord. Det låter som om vi sitter och väntar på att bli uppdragna i ryggen av någon annan eller att någon ska förse oss med tillräckligt roliga leksaker så att vi förströr oss en stund och inte ställer till förtret.
För några dagar sedan skrev jag att språket kan förhöja tillvaron och göra det grådaskiga lysande. Det finns den sortens styrka i språket. Men man kan använda det åt andra hållet också. Att sortera in oss i aktivitetsgarantier och aktiveringar, att sysselsätta oss tror jag inte är nyttigt för oss. Jag tror att det är passiviserande. Att det får oss att glömma bort våra styrkor och potentialer och det är farligt. Inte bara för oss själva utan för hela samhället.
Visst, ibland behöver man stöd och hjälp, det är inte det jag menar. Arbetslöshet, sjukdom och andra katastrofer kommer utan att vi kan styra det. Men stödet och hjälpen ska leda till att vi blir starka och kan stå på egna ben igen. Det tror jag inte att den här typen har ord och fraser gör.
Jag vill inte bli aktiverad eller sysselsatt. Jag vill arbeta, ha en funktion och försörja mig. Det är vad jag vill. Sysselsätta mig kan jag göra själv.

söndag, januari 08, 2012

Femårsjubileum!



I dag för fem år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Det var på en annan motor som man hittar under länken Gamla Bloggen här ovan, om man skulle vilja rota i gammal skåpmat.
Jag var rätt så tveksam till att börja blogga även om jag var sugen. Hade jag verkligen något att säga på en blogg?
I dag skriver jag det 561:sta inlägget på Blogger. Hur många det hann bli på den gamla motorn, vet jag inte. Så det hade jag tydligen. Åtminstone började jag väl att tro det...
Men jag var rätt nervös när jag klickade upp det där första, lite strama, pretentiösa inlägget. Tänk att det kunde läsas av vem som helst!

Det skrivs nästan bara om sånt som är dåligt med bloggandet, så jag tycker att man behöver nämna det positiva emellanåt också. Debatten liknar den om videoapparaterna som hölls när jag var barn. Denna fruktansvärda apparat som nästlat sig in i våra hem och stod där och spelade Motorsågsmasakern oavsett vad vi stoppade in i den. Numera är vi väl ganska överens om att det inte är apparaten det är fel på utan vad vi matar den med. Liksom bloggen är vad vi matar den med.
Visst det går att göra mycket jävelskap via Internet men det går också att göra mycket bra där. Många ensamma hittar varandra över nätet, till exempel.
Jag har bara haft positiva erfarenheter av mitt bloggande. Förutom nöjet att ha sitt eget fönster ut mot cyberrymden har jag träffat på så många fina bloggvänner vars fönster jag har stor glädje av, som jag aldrig hade känt till om det inte varit för bloggen. Bloggandet kan också vara en möjlighet att utbyta tankar, funderingar och erfarenheter kring vad det innebär att vara levande människa, ett härligt brus av liv som inte får plats i tidningar och böcker.
Tack fina bloggvänner!

lördag, januari 07, 2012

Hemma hos

Jag ser mig runt i vårt hem och tänker åter igen på hur språket kan användas för att skapa en världsbild, för att förhöja tillvaron omkring sig, för att göra det lite grådaskiga lysande.

Jag ser mig runt i vårt och hem och tänker på att tidningen Vi Läser ibland gör hemma-hos-reportage hos olika författare. Ibland beskriver reportern deras hem med fraser som: "De som bor här har viktigare saker för sig än att inreda och renovera."
Jag ser mig omkring i vårt hem och konstaterar att det har de som bor här också.
Kanske är de rent av författare...

Och då känns det ju genast bättre, det dåliga samvetet blir genast mindre. Jag städar en annan dag.
Leve språket!

fredag, januari 06, 2012

Fyrverkeri

Åter till vardagen och ingen storslagen frukostbuffé med olika sorters sillar, lax, ostar, skinkor och korvar, fyra sorters müsli, marsipankräm och frukter, står uppdukad när man krälar sig upp ur sängen om morgnarna. Inte detta nya, rena år när allt är möjligt, heller.

Funderar på om jag ska göra någon summering över 2011 eller låta bli. Jag är ju som sagt mer inriktad på möjligheterna i det nya än vad som hände i det förgågna, även om det gamla året innehöll en del större händelser som till exempel omvärderande av dödsbegreppet och att jag blivit av med en mycket stor skuld.

Filmen ovan är från några mycket tidiga minuter av detta år. Jag vet inte riktigt om ljudet kommer med eller inte. Det vore synd om det inte gjorde det, för jag vill gärna att ni ska höra vilket jävla liv det var.

Det är med skräckblandad förtjusning jag befinner mig mitt uppe i allt det här. Jag tycker om att man spränger bort det gamla året och färgerna och krutröken.

Men det finns ju en del avigsidor med fyrverkerier också.
Det värsta jag har sett var första året när en familj hade tagit med sig en liten hund till detta inferno. Familjen själv var döv och slapp alltså höra hur det lät, medan den stackars hunden var hysterisk. Vilket jag tycker att familjen ifråga borde uppmärksammat hur döv den nu än var och åkt därifrån med sin hund.



Fulla människor och sprängämnen är ju inte heller någon vettig kombination. Varje år är jag lika förvånad över att det inte blir fler skador. Miljöförstöringen är ju också en aspekt.
Trots det kan jag inte låta bli att tycka att detta är...lite festligt.

onsdag, januari 04, 2012

Hemväg

Sitter på flygplatsen och väntar på flyget hem. Tror egentligen att det var meningen att jag skulle leva mitt liv på hotell nånstans där man inte talar svenska. Jag är åtminstone säker på att jag var ämnad att äta hotellfrukost varje dag. I sakta mak utan att behöva stressa någonstans...

måndag, januari 02, 2012

Nödlösning?

I morse fick vi marsipankräm till frukost och på den här luckan, nere vid Huxstrasse, kan vi ringa om vi vill köpa alkohol mellan 23-03. Åtminstone om man får tro skyltarna, vi har inte kommit dit hän ännu.

söndag, januari 01, 2012

Nyårspromenad

Nyårsdagen

Nyårsmorgonen inleddes , enligt gammal god tradition, med ett glas sekt till frukosten. Därefter anträdde vi, även det enligt gammal god tradition och trots ett lätt duggregn, promenaden kring staden för att beskåda förödelsen efter nattens sprängningar.

Water and more

Detta är vår fina vattenkran. Det står water and more på den men hittills har vi bara, med viss svårighet, fått ur den vatten. Kanske sprutade det guld ur den vid tolvslaget igår men det syntes inga tecken på det när vi kom hem.

Då var det nytt år!

Det luktar krutrök om mina kläder. Fem brandbilar, två ambulanser och en polisbil spärrar av gatan utanför. Jag har blivit kramad av fulla främlingar och känner mig en smula syn- och hörselskadad. Önskar er alla allt gott detta nya år!