onsdag, augusti 26, 2009

Varning!

Okej, det här med att oroa sig som ett slags skydd el botgöring det är bara skitsnack. Anamma inte detta synsätt, jag tar tillbaka allt. Trots vederbörlig oro inför resan har jag under denna vecka t att börja med trott att jag ska drunkna, ett kort ögonblick bara o det var väl aldrig ngn fara m roligt var det inte. Andra verkade tycka att de här vågorna var de roligaste de varit med om. 'Min' våg var nog extra rolig eftersom man kunde se mig, med bikinin på trekvart, kravlande i panik mot stranden. Vidare har jag förlorat svindyra glasögon eftersom jag inte bara var dum nog att gå ut i vågor jag inte klarade utan också var så korkad att jag gjorde d m ett par svindyra glasögon som jag behöver för att se, p näsan. Men magsjukan som gjorde att jag missade båtturen i måndags börjar bli bättre. Alltid ngt positivt. Har inte halkat i duschen än heller. Vill bara meddela att ni ska njuta o va' lyckliga så mycket ni bara orkar. Om ni inte redan har vett att vara d

tisdag, augusti 18, 2009

Våghalsighet av övermått

... tycker jag Skogsnuvans förslag att jag ska tänka att jag har gjort bra saker så att jag har gjort mig förtjänt av en resa är. Herregud, vad ska Makterna tänka om de hör mig då? Och vad ska de göra...

Jag kom i alla fall att tänka på ett samtal jag hade med min kamrat Hanx härom veckan. Vi pratade om det här att vara den ytterst ansvariga för sitt liv, som jag brukar tjata om här.
"Javisst" sa hon, "men då ska jag också ha all cred när jag gör något bra." Förlåt om jag inte citerar dig helt korrekt men det var ju det som var andemeningen. Och det höll jag ju med om men jag blev också förvånad att jag aldrig tänker i de banorna. Jag tänker bara på den där jävla skulden. Som vanligt.

I morgon bär det i alla fall i väg. Kanske ska jag prova att känna mig värd det här. Men jag vet inte om jag törs. Hur som helst så har jag räknat ut att eftersom jag tycker att flygresan är så otrevlig så har jag tjänat ihop till en bra semester bara under den.

Vi får väl se om det blir något bloggande eller om jag ska ta semester från detta också. Om jag kan.

måndag, augusti 17, 2009

... och mer om tvångstankar

Jag delar den här galenskapen att det är farligt att vara för lycklig med Eva Dahlgren. I Hur man närmar sig ett träd skriver hon en monolog som heter Vågskålen. Den beskriver precis hur det är. Den är alldeles för lång för att återge i sin helhet så jag kommer att göra det där som jag själv tycker är snudd på kriminellet och återge några slamsor av citat ur den:

"Det är därför jag aldrig köper trisslotter...bingolotter
Tänk om jag skulle vinna
Vill inte att dom där...ja...makterna ska veta
Försöker smyga lite med det
Säg hundra tusen säg...åh...någon miljon...aj aj aj
Vad kostar det egentligen
En höftled
Psoriasis"

"Att komma i onåd drar liksom av på skulden
om man sen vägrar erkänna att man gjort något fel över huvud taget
och alla blir arga på en
och man blir uppsagd
ja...
ett poäng till mig
makterna noll

och så dricker jag sprit utan att bli glad
bara ångest
två poäng till mig
makterna noll
tröstäter och blir fet
tre poäng
bitter
fyra poäng
när man har fem poäng kan man åka på semester
men bara ospecificerad charter
till Kanarieöarna
under regnperioden
gärna med släktingar
och småbarn."

"men om jag håller mig undan
och aldrig låter lyckan riktigt få tag i mig
då kommer dom aldrig att bry sig
makterna
och jag kommer att få ett långt
långt
långt
liv."

Hm, förmodligen har jag inte riktigt tjänat ihop till den här charterresan till Turkiet utan gnälliga småbarn. Det är inte ens ospec vi åker. Men det är ett ganska billigt hotell så kanske räcker det med att ha migrän under nedresan? Nej, usch jag vågar inte ens fundera över sådana här dealar. Gud vet vad Makterna får för sig om man tror att man kan skämta bort dem.

Kompetens: Poesi

Har lyckats betvinga yrkeskategorierna på Arbetsförmedlingens CV. Jag tar mig, om jag får säga det själv. Vet inte riktigt vad det var som var så svårt förra gången. Har lagt mig till med attityden: "Det är jag som bestämmer över den här sajten, inte sajten som bestämmer över mig."
Till exempel har jag lagt in mig som sökande att yrket Författare. Som kompetensord har jag kryssat i bland annat Poesi och Skönlitteratur. Det känns nästan lite oseriöst men jag har bara kryssat i angivna förslag på AF:s sida och det borde väl innebära att man faktiskt kan ha kompetens i poesi även i den godkända världen. Dessutom har jag ju examen i Litteraturvetenskap. Det känns som ett slags alibi. Att jag har skrivit både poesi och annan skönlitteratur sedan långt innan jag kunde alfabetet vågar jag inte riktigt se som skäl till att påstå att jag är kompetent att göra det. Vet inte riktigt vad AF har tänkt sig här. I samma lista kunde man kryssa i kompetensordet: Mat/Vin. Jag både äter och dricker men jag vågade inte kryssa här ändå.

söndag, augusti 16, 2009

Vidskepliga tvångstankar om Turkiet (och livet)

Mja, Skogsnuvan, det är väl inte så att jag menar att det är så där det är. Snarare handlar det väl om någon form av vidskepliga tvångstankar detta att man ska passa sig för att vara för glad eller förväntansfull.

Min förra turkietresa är ett slags bevis för att det finns skäl att vara försiktig med glädjen. Detta var första gången jag gick på ett plan utan att känna mig särskit uppskrämd för detta onaturliga att sitta instängd i en plåtlåda kilomtervis upp i luften. Och vad händer: Vid landningen tvingas planet att göra en häftig gir för att väja för något som står i vägen (!) på landningsbanan.

Som om jag inte lärt mig något som helst av detta utbrister jag helt ohämmat en av de första kvällarna "Tänk, vad härligt! Och vi har hela semestern framför oss!!" Två dagar senare drabbas vi båda av en långvarig magsjuka som gör att vi inte kan njuta av mat eller dryck under hela resan. Som om inte detta var nog sprängde man bomber i grannstäderna.

Vis av skadan började jag oroa mig för hemresan redan tre dagar innan det var dags. Och naturligtvis gick det alldeles utmärkt. Inga missöden, inga förseningar.
I rest my case! :)

Funderar på att ha ett blogguppehåll under den här semestern. Om jag klarar det. Kunde kanske vara nyttigt. Men jag har ju mobilen med mig så vi får väl se hur det går...

lördag, augusti 15, 2009

Hösten är här!


I går var det första dagen då jag kände den där lilla förändring, den där lilla skärpan i luften, den där lugnande skärpan som tar bort allt det febriga som har sjudigt och bubblat ett tag.

Jag tycker mycket om den där första lilla förändringen, den tidiga hösten. Äntligen kan man slappna av och bara vara. Jag grips av ett rent märkligt lugn. Egentligen är det ganska konstigt eftersom den där första lilla skärpan är det första förebudet om vintern som jag tycker är rena helvetet. Men nu har jag ju vissa besvär med att hantera juli också tydligen så...

Kände mig hur som helst riktigt glad och harmonisk i fredags för första gången på länge och var bara tvungen att ge mig ut på lunchen och lukta på floxen och alla de här andra sena, tungt doftande blommarna i folks trädgårdar. Kände att det började lugna ned sig efter ett par ganska vidriga veckor på jobbet. Min mamma ringde och var lite nervöst upprymd över ett erbjudande om en lägenhet i just det hyreshus som hon hade önskat sig att bo i. Hon och pappa börjar motvilligt att inse att de inte orkar med stort hus och stor trädgård ute i skogen och hur det ska gå med deras lägenhetsletande har legat som en sten i magen men nu verkar det lösa sig till det bästa. Jag har två arbetsdagar kvar innan vi åker till Turkiet i två veckor. Vi har till och med köpt sittplatser med extra benutrymme och bara två platser i bredd så att vi inte behöver riskera hamna bredvid någon vilt främmande på flyget, så till och med obehaget att sitta fyra timmar ihopträngd i en plåtburk tusentals kilmoneter över marken är avvärjt. Jag började slappna av och koncentrera mig på att dra i mig så mycket jag kunde av det där höstlugnet. Det kändes nästan som när jag har tagit riktigt starka huvudvärkstabletter eller druckit ett glas vin, men jag kunde tänka betydligt klarare.

Fram emot eftermiddagen när jag verkligen kände mig cool och bekväm började naturligtvis en omisskänlig förkylning smyga sig på. Det är så typiskt. Alltid när jag inte oroar mig för något, inte har dåligt samvete för något eller oproppotioneligt bekymrar mig för något så blir jag sjuk. Förmodligen är det därför jag inte är sjuk så ofta. Min massör som också ägnar sig åt healing och att köra lastbil (ja, inte samtidigt - tror jag - och lastbilen har väl egentligen inte något med saken att göra) påstår att orsaken till att jag inte är sjuk så ofta är att jag har ett oerhört starkt energifält. Det pirrar i fingrarna när hon masserar mig, säger hon. Jag tror snarare att jag har ett oerhört starkt fält av skuldkänslor, oro och bekymmer för triviala problem som skyddar mot sjukdomar och reela katastrofer. För, som jag brukar framhålla här, är det farligt att vara för lycklig, för det kan man få betala med akut förlamning eller liknande. Jag blev förkyld av ren självbevarelsedrift helt enkelt. Tack och lov.

onsdag, augusti 12, 2009

Orka, orka

Lyssnade på min stora idol Bodil Malmstens sommarprogram i lördags och fick massor av inspiration som vanligt när jag läser eller hör Bodil. Det ligger massor med postit-lappar på mitt skrivbord med minimal oläslig skrivstil om sådant som bara måste formuleras i ett blogginlägg. Blogginlägg för hela veckan finns det. Minst. Bland annat skulle jag skriva om Bodils storhet. Igen. Men nu, när jag äntligen har tid att skriva det där har luften liksom gått ur mig. Det har varit en mycket, mycket lång dag idag. Jag har bestämt att i morgon ska det bli en annan dag och jag ska ha en helt annan inställning till precis allting och kanske är det i morgon jag ska skriva de där blogginläggen, eller åtminstone ett lite mer spirituellt blogginlägg än idag.

I dag spelar jag bara lite musik. Först, apropå att ta ansvar och sysselsätta sig själv blir det Uno Sveningsson med en Olle Ljungström-låt som Olle Ljungström gör bättre själv men jag hittade bara Uno och det går ju bra det också:


Och sedan, bara för att jag känner mig så trött och sliten att det är svårt att sprida färg och regera så spelar jag Olle själv: "Gud, uppfinn nått nytt som gör det lätt att härda ut för dem som väntar..."



Å andra sidan har jag idag fått höra att mina föräldrars granne, och även min granne när jag bodde hemma, har kapat av sig båda armarna i en vedflis och då känns det faktiskt ganska... äckligt... att sitta här och gnälla och vara trött.

måndag, augusti 10, 2009

De dammande männen

"Mamma är lik sin mamma" och "livet är ett enda damma damma!. Allt det där är förlegat och omodernt. Numera är det männen som dammar.
I Frankrike, i Puligny-Montraches, såg jag en man som dammade sin bil med en specialdammvippa! När han var klar med denna, i mitt tycke meningslösa, syssla stoppade han ned vippan i ett specialetui! Så typiskt när en man ska göra någo, då ska det vara special och storvulet. Som P, som själv är man säger: Man ser att grillning är en sport för män på monstren till grillar som tillverkas.
Och det ska väl en karl till att damma en bil. Och det ska väl till en bil för att en karl ska damma. Nå, det går bra med sommarstugor också erfor jag härom dagen när jag såg en karl med en annan sorts specialdammvippa, damma runt fönstren på sitt sommarhus.
Nu är jag inte säker på att det där specialetuiet som jag beskyllde den franske mannen för att ha, verkligen existerade eller om jag bara har hittat på det i efterhand för att det vore kul om det fanns ett specialeuti. Lite fördomsfullt kanske...

Här hemma är det i alla fall på det gamla goda viset och i den mån det dammas så är det jag som dammar. Men jag dammar förmodligen inte en hundradel så mycket som min mamma.

söndag, augusti 09, 2009

Mera om menhirer


Mer om menhirerna utanför Couches. Den här bilden är tagen midsommaraftonskväll 2005, då vi i brist på hedniska symboler i form av midsommarstänger bestämde oss för att besöka dessa urgamla monument.
Jag tycker om menhirerna. Det känns tryggt att de står där. Att de har stått där i tusentals år. Som en slags spik i backen från våra förfäder: Ett sjujävla ”Här är vi!” tyngre än någon liten bloggtext som ropar tunt ut i cyberrymden. Ett ”Här är vi!” som varat i tusentals år, som gör att de fortfarande Är Här.
Nu är det ju ingen som vet att det var detta det handlade om för dem som reste menhirerna: att konkretisera sin existens. Det talas ju mycket om religion och ritualer när det gäller sådana här monument. Att blidka och att hedra gudarna.
Men är det inte det som religionen handlar om? Att med hjälp av den konkretisera och kommunicera sin existens och alla försök att göra detta är ett slags blidkande och hedrande av gudarna. Jag vet ju inte jag bara funderar…
Och de som har valt att gå i kloster skulle förmodligen säga emot mig. Jag läste för några år sedan en mycket intressant bok, som jag glömt namnet på, av Karen Armstrong, en före detta nunna, som skrev att avläggandet av klosterlöftena handlade om att dö som person, som personlighet. Själv har jag väldigt svårt att se hur detta hänger ihop med Guds idé om sin skapelse. Om han nu finns.
Varför skapade han mig nu en gång sådan som jag är och placerade mig där han placerade mig om han vill att jag ska förneka allt detta? Jag tror att om nu Gud finns så hedrar jag honom bäst genom att vara den jag är så bra jag kan. Jag tror att det var det han hade tänkt sig.
Vare sig det är en slags religion eller inte, så tror jag att det hos de flesta av oss, jag vågar nästan säga alla, finns en längtan att konkretisera och kommunicera vår existens. Att göra något bestående, något som går att ta på, som vi kan peka på och säga: Här är jag! Det här har jag gjort.
Det är väl därför jag så gärna vill skriva något som finns mellan pärmar.
Att skriva är som att resa menhirer.

lördag, augusti 08, 2009

Det är skillnad på arbete och sysselsättning

Stora BH är äntligen tillbaka på sin blogg från sitt sommaruppehåll. Han är en av många som klarat av att ha ett sommaruppehåll. Till skillnad från oss andra som desperata lärt oss att blogga via mobilen eftersom vi inbillar oss att världen skulle känna sig totalt övergiven utan vårt svamlande.

Ordvrängaren Stora BH skriver, hur som helst, efter sitt sommaruppehåll, om arbete. Och jag som har tänkt att jag ska sluta skriva om arbete och sökandet av ett sådant känner genast att jag inte har sagt allt i detta ämne, så nu skapar jag till och med en ny "etikett" för detta ämne.

Nej, jag kände att jag hade mer att säga om detta. Som det här med arbete och sysselsättning till exempel. I dagarna har jag ju blivit uppsagd från mitt arbete "på grund av arbetsbrist". Vilket är en sanning med modifikation eftersom jag, det senaste året nästan gått på knäna på grund av motsatsen på samma plats som jag nu har sagts upp från på grund av arbetsbrist. Nå, det är som det är med detta omöjliga motsatsförhållande. Och det är inte det jag har för avsikt att älta här. Om jag ändå kommer att göra det är det helt avsiktslöst.

Nå det var inte heller det jag kom att tänka på när jag läste Stora BHs blogg. Det var detta med sysselsättning. Detta att politiker talar i medier om att människor utan förvärvsarbete måste sysselsättas. De måste komma i sysselsättning, säger politikerna. Och det gör mig urförbannad. Det låter som om medborgarna är några oregerliga barn som desperata föräldrar (staten) mutar med godis och ett nytt tv-spel så att de ska "hålla sig sysselsatta" tysta och lugna en stund så att föräldrarna (staten?) får vara ifred ett tag till.
Det är sådant språkbruk, sådant tankesätt som degraderar människans inneboende kraft och förmåga. Sådan mentalitet som skapar barn/medborgare som inte tar ansvar för sina egna handlingar utan hela tiden skyller på någon annan (staten) när det går åt pipan. Men det där har jag skrivit om någon annan gång tror jag, minns inte var dock.

Hur som helst, om jag nu inte har funnit något annat förvärvsarbete om fyra månader när min sista anställningsdag inträffar så är det inte sysselsättning jag behöver utan en ny försörjning. Sysselsätta mig kan jag göra själv, tack så mycket.

torsdag, augusti 06, 2009

Min badvecka:

I tisdags hade jag bikini på mig under kläderna när jag satt på stranden.
Idag tog jag av mig kläderna som jag hade ovanpå bikinin och gick och plaskade i strandkanten.
I morgon ska jag bada.
Kanske

onsdag, augusti 05, 2009

Och nu över till någonting helt annat

Den 14 juli, Frankrikes nationaldag som jag totalt glömde bort att fira, så fransyska jag är, muttrade Bodil Malmsten på sin blogg över skattesmitaren Johnny Halliday (som jag brukar spela här ibland). Halliday och hans nästan provocerande väna och vackra unga hustru är bosatta i Beverly Hills. Malmstens grannar är ännu surare på Halliday. Men så är de också fransmän. I Sverige kan man ju som bekant vara skattesmitare och folkhjälte på samma gång. Under förutsättningen att man med framgång ägnar sig åt någon idrott. Jag tror inte att särskilt många svenska sitter och är sura på Kajsa Bergqvist för att hon har valt att bo i Monaco istället för att vara kvar i Sverige och bidra till vår sjukvård och våra skolor. Nej, istället har vi suttit vid teveapparaterna med andan i halsen och hejat och hoppats att hon ska ta den där guldmedaljen. Vi är ett ganska märkligt släkte.

För några år sedan talade Mona Sahlin om att det borde gälla andra regler för elitidrottsmän eftersom de hade en sådan kort karriär. Det var i samband med att Pernilla Wiberg avslutade sin karriär, tror jag, och ”inte kunde” flytta hem eftersom hon skulle åka på en rejäl skattesmäll om hon gjorde det. Stackars Pernilla Wiberg! Här har hon i flera år kunnat ägna sig dygnet runt åt det hon allra helst har velat göra och tjänat miljoner på det utan att behöva betala ett öre i skatt på de miljonerna. Ni får ursäkta om jag inte tycker så synd om Pernilla Wiberg eller idrottsmännen i allmänhet.
Och vadå ”kort karriär”? Ska hon pensioneras också vid 30 års ålder så att de som varit hemma och betalat skatt ska betala hennes pension i flera år? Och hur länge är man i så fall ”på topp” som städerska, vårdbiträde osv.

Nej, några fransmän är vi inte i Sverige, så är det. Och för elitidrottsmän gäller över huvud taget andra regler än för vanliga dödliga. Du behöver inte vänta i sju år på att få uppehållstillstånd till exempel.

Nå, vad passar bättre att avsluta detta rabiata inlägg med om inte lite skattesmitarmusik av Johnny Halliday, som trots allt har en magnifik röst. Hans provocerande väna hustru skymtas också i det här klippet.

tisdag, augusti 04, 2009

Slutstriden

Har äntligen besegrat det jävla bemanningsföretaget! Firar med en solros.

söndag, augusti 02, 2009

Bemanninsgsföretagen del 2


Förbannelsen verkar vara bruten och jag är numera registrerad hos tre bemanningsföretag. Inte hos AF (Trodde aldrig att jag skulle känna mig så nedbruten av att inte passa in i den vedertagna statistiken. Kanske har De trots allt "fått mig" till slut.) och definitivt inte på den bemanninssajt som jag slagits med på luncherna tidigare. Men den ska inte tro att jag har gett mig ännu även om den sista fajten gick till sajten ifråga.


Den ägde rum i torsdags kväll då jag bestämde mig för att jag skulle vara lugn och harmonisk och avslappnad medan jag skrev in mig. Jag menar, hur svårt kan det vara!! Jag skrev och skrev och plötsligt slutade sajten att gå med på att skriva Å, Ä, Ö. Den skrev en massa andra krumelurer istället. Jag djupandades och försökte komma ihåg att jag var lugn, harmonisk och avslappnad och skrev istället i ett word-dokument och kopierade in texten i sajten. Det gick den med på och vi jobbade vidare i bistert samförstånd en stund. Sedan hade jag fått det kloka rådet av min folkilskna kamrat att SPARA emellan momenten. Så jag SPARADE och då hoppade sajten över ett moment. Jag försökte naturligtvis att gå tillbaka till det momentet och loggades då omedelbart ut från sidan. Jag loggade in igen bara för att upptäcka att inget av det jag SPARAT hade SPARATS. Folkilsk är inte rätt uttryck för att beskriva mitt tillstånd denna stund. Använder vi ordet oxtokig börjar vi närma oss.


Men nu är jag alltså där. Nu är jag prydligt registrerad som en åtminstone relativt balanserad medborgare i diverse civiliserade register och jag vågar tro att förbannelsen är bruten nu. Trodde att det skulle infinna sig något slags lugn då men jag känner det mest som om jag ligger på golvet och kippar efter luft.