tisdag, maj 26, 2015

Dofter ur det förflutna

Jag står inne på tebutiken med deras största sil i handen. Det är den jag gått in för att köpa, men man kan ju lämna en tebutik utan te. Det var länge sedan jag drack rom-te, så jag bestämmer mig för ett hekto av detta. Jag är helt oförberedd på det som händer när butiksbiträdet öppnar locket på den stora aluminiumburken. Upp ur burken far ett och ett halvt år av mitt liv och kastar sig över mig utan förvarning.
   Plötsligt är jag drygt tjugo år tillbaka i mitt liv och sitter vid skrivbordet i Uppsala och tittar ut över Flogsta vårdcentral. Jag dricker rom-te ur en gigantisk gul kopp från Cervera och skriver på min elektriska skrivmaskin. Jag kan också sitta i en grönrutig soffa, tillsammans med samma gula kopp, och titta på Rederiet i tjock-TV:n.

Dessa doftminnen. Hur en doft äger förmågan att dra samman splittrade ting och återskapa en tillvaro ur det förflutna, så till den grad att det känns som vore den verklig igen. Det tar mig några minuter att komma till sans och tingen att långsamt glida isär och bort till sin nuvarande plats: Skrivbordet står i mina föräldrars hobbyrum och min pappa sitter där och sorterar sin frimärkssamling. Den grönrutiga soffan står i ett uterum som tillhör vänner till mina föräldrar och kvinnan i familjen ligger där och läser böcker. Skrivmaskinen är kastad i en container för elektronik på återvinningscentralen. Tjock-TV:n är kastad i en annan container på en annan återvinningscentral. Rederiet är nedlagt. Den gula koppen är slagen i spillror mot ett vardagsrumsgolv i utkanten av Örebro.
Bara Uppsala ligger där det alltid har legat.

Att laga till teet och dricka det ur den ostindiakopp som jag ännu inte slagit sönder, ger inte alls samma flashbacksupplevelse. Uppsalas vatten är mycket mer kalkhaltigt än Örebros och en av de första skillnader jag uppmärksammade mellan dessa städer var just detta att rom-teet inte smakade likadant.

söndag, maj 24, 2015

Leva långsammare

Något väster om Palma, i Genoa finns en droppstensgrotta som är öppen för besökare. Grottan visas av en medelåldersman som också driver restaurangen i anslutning till grottan, tillsammans med någon som gissningsvis är hans fru. Inför visningen möter man upp med mannen utanför grottmynningen.
"Hello!" säger vi
"Photo is allowed." svarar han.
Just detta att man får fotografera är väldigt viktigt för vår guide. Vi har varit i grottan vid två tillfällen. Den andra gången hade vi ingen kamera med oss något guiden hade svårt att komma över. Som tur var, var ett ungt, italienskt par med på turen och de hade kamera med sig. Vid varje vacker stalaktitskulptur tvingade guiden den generade flickan att posera så att pojkvännen kan ta en bild.

Guiden hetsar på genom visningen, både med fotograferandet och på vägen mellan de olika stoppen. Under det första besöket, när vi hade kamera, fick P ta bilderna medan jag mest koncentrerade mig på att inte bryta benen. Då gick det ändå fortare eftersom vi hade med oss ett gäng fulla danskar på turen. Det gällde att ta sig igenom grottan utan att någon kom till skada, danskar eller stalaktiter.

Stalaktiterna (och stalagmiterna) tar det betydligt lugnare. Det tar dem 90 år att växa en centimeter. Jag vet inte om stalaktiter (eller stalagmiter) läser poesi men de har i alla fall de tidsmässiga förutsättningarna för att låta sig uppskatta den.




Efter besöket äter vi Pamboli under vinrankorna i den mysiga restaurangen. I stolen bredvid min ligger en av restaurangens röda katter och sover som om han hade all tid i världen. Katter borde också läsa poesi. Eller också kanske de inte behöver det. De kan redan allt det där som vi människor behöver läsa poesi för att lära oss. Åtminstone när det gäller hur man förhåller sig till tid.

torsdag, maj 21, 2015

Poesimission

Apropå missionen att sprida det poetiska ordet så har jag på sistone träffat på ett par förträffliga citat om poesins betydelse som, om inte annat, bevisar att det finns fler som har förtstått den. Betydelsen, alltså. Inget av citaten är naturligtvis uppskrivna i min citatbok, men nu skriver jag i alla fall upp dem här:

Det första har jag fått av min vän H och kommer från Nina Bouraoui, som jag inte vet ett dugg om, men det känns som om det kan vara värt att ta reda på mer om:

Jag är säker på att om man läser mycket poesi så tränger skönheten in i kroppen på som inte har den i sig. 

Det andra kommer från min husgud Nathalie Goldberg, som har en zen-buddistisk syn på det här med skrivandet som jag gillar.

In our society poetry may be the one true thing. You can't rich as a poet. You can't make poems pay for your gas or electricity. Everything else in our society has a price. Poetry from the begining is hopeless.

Ett annat citat av Goldberg talar hon om poesins natur:

Poetry takes time. If we give poetry a little time, it will give us something back. When I am impatient, I get nothing.

Detta är också en av anledningarna till att poesin är döende. Vi har inte tid att ta till oss poesin. Vi har för bråttom. Vad vi har bråttom till är emellertid en aning oklart.

(Nathalie Goldberg-citaten är hämtade ur hennes bok The true secret of writing.)

måndag, maj 18, 2015

Poesipropaganda


Först tänkte jag, glatt överraskad, att det fanns fler än jag som har som mission att sjunga poesins lov och, använde sig av parkeringsautomater för att sprida ordet. Men vid närmare påseende visade de sig att det var en protest mot jakt.




Mina åsikter kring jakt är en aning kluvna. Det känns som en ganska tveksam hobby att springa runt i skogen för att döda, men faktum kvarstår; det händer att jag äter kött. Det händer inte varje dag men det händer och jag tänker inte sluta med det. Och jag tror att råbocken i fråga har haft ett bättre liv tills den blev skjuten än grisarna som föds upp till slakt. Men jag gillar att man använder poesin för att driva sin sak. 


lördag, maj 16, 2015

Allt beror på vindarna

Klockan är drygt 6:30 och det har precis börjat ljusna över Mallorca, när vi hjälper till att breda ut ballongtyget över gräset. Vi håller upp öppningen medan Carlos, vår pilot, fyller den väldiga ballongen med varmluft, med hjälp av en stor fläkt. Carlos glider smidigt korgen och P och jag klättrar något ovigt efter. Efter några väsandetryckningar på brännaren, och just som solens första strålar letar sig upp över ön, svävar vi iväg över fälten utanför Manacor, Mallorcas andra största stad.
   Iväg över fälten och fincorna, över hästar, kor och kaniner, elledningar och höns. Och skällande hundar. De hör ljudet från brännarna extra bra, eftersom det ligger på en speciell ljudfrekvens, och blir alltid irriterade, berättar Carlos. Han berättar också att vissa flygningar har han stått stilla på samma plats och kunnat gå ned igen vid ballonghögkvarteret en timme senare. Allt beror på vindarna.
   Men idag har vi tur. Carlos berättar hur många km/timmen vi rör oss i och visar på en mätare. Jag minns inte vad det stod men att jag häpnade.  Det känns ju bara som vi hänger där helt still under ballongen, mellan den gröna jorden och den blå himlen. Det är för att vi är i vinden, säger Carlos,

Jag har alltid tyckt om luftballonger, De ser så fridfulla ut där de glider fram över himlen. Hoppfulla på något sätt. Det närmaste jag tididare varit en luftballong är på parkeringen utanför Gröna Lund, när en ballong gick så lågt att jag nästan kunde sträcka upp en hand och känna på korgen. Som om den upptäckt en vän därnere på marken och sänkte sig ned för att hälsa.
   I samtal om saker att göra innan man dör har jag alltid talalt om att flyga luftballong. En gång i tiden när detta att fylla 40 kändes ungefär lika avlägset som döden, minns jag att jag sa att hade jag inte gjort det innan jag fyllde 40, skulle jag göra det då. Sedan har den tanken flutit undan, svävat undan som en ballong i vinden. Men P kom ihåg. Liksom mina svärföräldrar, svåger och svägerska och det är därför jag nu svävar här över Mallorcas gröna fält.

När vi landat, lika stilla som vi steg, på en åker och stoppat in ballongtyget i sin säck (Nästa gång jag tältar ska jag ha med mig det här gänget. ) åker vi tillbaka till ballonghögkvarteret och blir döpta.
   Enligt Ricardo, piloten i den andra ballongen, är detta en gammal sed att när man gjort sin första ballongfärd. Men förr i världen lade man en näve grus på huvudet på vederbörande, tände eld på håret och hällde sedan snabbt vatten över. Ricardo erbjuder sig att döpa den som vill på det gamla sättet, annars använder han sig hellre av den moderna metoden med champagne, och vill vi inte bli döpta i champagne heller så slipper vi men det blir väldigt bra på bild.
  Vi tackar alla nej till elden och ja champange och med den rinnande ned för ryggen går vi in under soltaket till den uppdukade frukosten av mallorkinska korvar och ostar.