söndag, oktober 31, 2010

Slut

...inte på flödet och inte ens på kreativitetn men den där lilla djäveln som bor inne i datorn gör sitt bästa för att ta död på det. Har bråkat med att installera något som jag trodde skulle förbättra skrivandemöjligheterna hela helgen och idag är jag tillbaka med det jag började. Och är tacksam för det! Så jag orkar bara spela lite stillsam musik med Lara Fabian.

onsdag, oktober 27, 2010

Flöde

Det har som sagt hänt något mycket märkligt med mig rent mentalt. Detta vintermörker och kylan och kulenheten som brukar suga mina ben rena på all form av kreativitet har rakt motsatt verkan på mig i år. Jag har till och med köpt nya färgpennor och ska ge mig till att måla. Det brukar annars göra mig väldigt frustrerad och irriterad. Ja, inte målandet i sig utan sen när man kliver ur själva skapandet och ser vad det blev. Men jag håller på att jobba med det där: Slappna av och njuta och inte spänna mig och göra njutning till plåga. Att klara av att måla utan att bli vansinnig är den yttersta prövningen.

Har dessutom plockat fram bourgogneboken som har legat i någon slags träda i sin pärm ett bra tag nu. Nu ska vi ta tag i det här! Den är ju för fan nästan klar. Men där började jag ju genast att fundera förstås: Varför skriver jag det här? Vem vill läsa det här och till vad nytta? Varför kan jag inte bara acceptera att den här boken förmodligen inte kommer att städa upp i Afghanistan eller lösa integrationsproblemen i Sverige, och nöja mig mig med att skriva för att det är roligt!

Men flöde har jag som sagt just nu och har även dammat av den urgamla diktsamlingen, som också är nästan klar. För fan. Där blir jag faktiskt förvånad att det är så mycket som jag tycker är bra fortfarande fast den har harvats på i nästan fyra år. Som om inte detta är nog har jag försökt sparka liv i Astrid&Alice som har levt så där lite på halvfart de senaste månaderna. Lika bra att göra allt på en gång innan man kallnar...

I kväll håller vi oss varma med tre tvålfagra fransmän:

fredag, oktober 22, 2010

Tänk om det är klimakteriet!

Skrev inte Kerstin Thorvall en bok som hette så? Och nej, jag pratar inte längre om min förkylning. Jag pratar om detta märkliga att jag tycker att det är skönt att det är mörkt, att den första snön har kommit, att man kan kokonera sig och uva in sig i sig själv och tjocka tröjor. Vad är det som händer?

Jag ska hata vintern. Så har det alltid varit förut. Jag ska förbanna den för all energi och kreativitet som liksom bara sugs ur mig denna tid på året. Detta har alltid varit den värsta tiden på året. En känsla som grundlades, som cement, under skolåren. Varje morgon skulle man upp kvart i fem, tvätta sig i iskallt vatten (Jag bodde på landet och vi var tvugna att elda i värmepannan för att få varmvatten och det hann inte bli varmt tills jag skulle tvätta mig, trots att min äckligt morgonpigge pappa gick upp klockan fyra och eldade och skottade upp garageinfarten för att vi skulle få ut bilen. Sedan satt han med kaffe och tyckte att livet var underbart - jag är inte ironisk - när jag kom ned till köket och kände mig som döden. Ju surare jag var desto piggar blev han, bara för att jävlas, det är jag säker på.)
Väl kommen till skolan var varje sekund utomhus ett helvete av hårda snöbollar och mulningar i snödrivor. Jag var ett mesigt litet barn och tyckte att det var som att befinna sig i en krigszon. Det fanns ett sk "snöbollsområde" på skolgården dit man kunde gå om man ville få snöboll kastad snöboll på sig eller bli mulad, sådant var tillåtet där -men bara där, hette det. Under sex års låg- och mellanstadiestudier satte jag aldrig min fot på detta område, ändå var det inte en rast vintertid som jag inte låg i en snödriva med huvudet före. Försökte man ta skydd inomhus kom en beskäftlig lärare farande som gubben ur lådan och påpekade att man skulle vara ute på rasten. När man förklarade att man inte var intresserad av att bli pepprad med ispärlor under de 20 minuter rasten varade utan föredrog att vara i fred den tiden, fick man det briljanta rådet att man kunde ju gå någon annanstans. Som om det inte var det jag just försökt. Som om det var på den plats jag stod man kastade ispärlor och inte på mig och som om kastarna inte skulle följa efter mig om jag "gick någon annanstans". Som det lydiga barn jag var provade jag faktiskt att följa rådet en gång. Men bara en gång. Jag fick för mycket snö instoppat i munnen för att prova igen.
Nå, sen kom ju barvintrarna.

Herregud, vad jag var bitter över vinterdelen av min skolgång fortfarande känner jag. Det var ju inte om det det här skulle handla. Jag skulle ju skriva om hur jag plötsligt har börjat tycka om mörkret och snön. Hela förra vintern njöt jag av stillheten och omslutenheten när jag gick hem från jobbet i mörkret. I år bekommer det mig inte att det är mörkt när jag ska upp på morgnarna. Jag gnäller ändå lite över att "det är ju som att gå upp mitt i natten" så där plikskyldigast, som om det är därför jag är så satans grinig så här dags på dagen (för jag känner mig fortfarande som döden på morgnarna) men P har varit med för länge för att gå på sånt där. "Du skulle se vilken min du har när du ska ta dig ur sängen."

Vet inte vad det är som plötsligt fått mig att trivas i denna kolsvarta tillvaro. Tänk om det är klimakteriet!
Har en känsla av att jag kanske kommer att få äta upp det här inlägget, någon gång framme i januari så där. Vi får väl se vad det står här då.

Är det någon som tycker att den nya vinterlayouten här är lite svårläst, får man gärna tala om det. Vi får se om jag gör något åt det :)

Men nu: Solsken!

torsdag, oktober 21, 2010

Och varje gång jag snyter mig så tänker jag på mormor.

"Men det var väl ett jävla tjat bara för att människan råkar vara lite förkyld!"
Ja, ja, men nu handlar det inte om mig och inte om förkylning, utan om mormor. Som tillhörde den där generationen (?) tanter som alltid hade med sig en näsduk i klänningsärmen vart de gick.
Min mormor var också en sådan människa som växt upp och levt under omständigheter där man tog vara på allt som kunde tas tillvara, där man återanvände det som kunde återanvändas och sparade allt som "kunde vara bra att ha". Hon var en sådan som diskade använda plastpåsar och använde igen. Ett föredöme i dessa klimatkristider.
På ålderns höst koncentrerade sig det här beteendet mest till pappersnäsdukar. Att snyta sig i en pappersnäsduk en gång och sedan slänga den vore ett oförlåtligt slöseri. Istället veks den ordentligt ihop och stoppades ned i en låda i en liten byrå. Drog man ut lådan for använda pappersnäsdukar upp och ut och omkring med ett litet "foff".
Vid ett besök hos mormor blev jag också erbjuden en använd pappersnäsduk som jag kunde begagna om jag "behövde snyta mig sen". En sådan välmenande gåva från en nästan nittioårig gammal tant avfärdar man inte med en äcklad min. Man tackar och tar emot och ser till att göra sig av med den i första bästa papperskorg utom synhåll från äldreboendet.
På detta tänker jag, med ett litet inombords fniss, varje gång jag slänger en använd pappersnäsduk i soporna och jag hoppas att min mormor inte kan se mig från sin himmel. Mitt beteende de senaste dagarna skulle göra henne mycket upprörd.

onsdag, oktober 20, 2010

Så här nära att föda barn har jag aldrig varit.

Jag börjar med andra ord närma mig det här manliga stadiet i min förkylning. Ja, ni vet "Ni tjejer snackar om att föda barn men det är inget mot när en kille är riktigt förkyld"... eller hur det var i reklamen.
I dag har jag blött näsblod som en stril i min reception inför alla som var där och ville titta på.
Börjar närma mig den där indiske servitören.

Försöker pigga upp mig med veckans banandikt men känner mig mest sådan här:

tisdag, oktober 19, 2010

I flera dagar har jag känt mig som en manlig, indisk servitör i Paris.

Och det är så lagom roligt, så det är därför jag inte har bloggat så mycket.
Just den här manlige, indiske servitören jobbade på en kinesisk/mexicansk restaurang nära Pigalle i Paris våren 2002. Han var gräsligt förkyld och eftersom han var man var han förkyld på ett närmast demonstrativt vis (och nu blir jag säkert anmäld till JäMo) och snorade och snörvlade i nacken på oss när han tog upp vår beställning. Nös så det rungade ute i köket.
Kanske skulle det vara mer på sin plats att vara lite diskret med sin förkylning om man jobbar på en restaurang?
Kanske vore det allra mest på sin plats att sjukskriva sig?

Huruvida det är på sin plats att sjukskriva sig när man är förkyld och receptionist vet jag inte. Jag har i alla fall inte gjort det, utan med rinnande ögon och näsa och ett serviceinriktat leende betjänat mina...klienter?...som vanligt.
Nu är de flesta av mina klienter hantverkare och de kanske inte är så nogräknade. Eller är det ytterligare en fördom? De har i alla fall varit lika goa och gla'a mot mig som vanligt.

Tyckte för övrigt att kombinationen kinesisk/mexicansk mat var intressant (märkligt? totalt vansinnig?) men Paris är ju nu en gång en världsstad. Fyra år senare (räknat från incidenten med den indiske servitören) åt jag en "norsk sallad" på en italiensk restaurang med en sri lankesisk ägare, bara några gator bort från den kinesisk/mexicanska restaurangen.

onsdag, oktober 13, 2010

Mer om den snobbiga maten

Jag fortsätter på det inslagna temat och berättar om när vi firade min svärmor som fyllde jämnt genom att äta fyrarätters gourmémiddag på lyxig krog. (Har för övrigt världens bästa svärmor som tål att firas!) Det var en sådan där lyxig krog där man "talar om maten" när den serveras. Med risk för att låta som världens största bondlurk (vad det nu skulle vara för fel i det) men jag tycker faktiskt att det är lite humor när någon står och beskriver det jag har framför mig på tallriken som ett avancerat underverk i stil med ...tja..taket i Sixtinska kapellet...när det jag faktiskt har framför mig på tallriken är en potatisklyfta, två kräftstjärtar och lite buljong. Ja, jag vet att det heter consumé (men det kanske stavas annorlunda) men buljong är vad det är.
Visst var maten god och är det fyra rätters har jag inte något emot att det inte är så mycket mat på tallrikarna, man blir mätt ändå. Men kan man inte slappna aaaav lite.
Har för övrigt haft mer sixtinska kapellet - liknande smakupplevelser när jag ätit rätter som svärmor själv har lagat.

onsdag, oktober 06, 2010

Förräderi

Jag hade inte varit i Lübeck i fyra timmar innan jag förådde mitt land. Och här är platsen för brottet:





Den balkanska restaurangen Adria på Mülen strasse.

Nu är inte den balkanska restaurangen Adria på Mülen strasse en plats där skumt folk byter hemlig information med varandra utan en genommysig liten restaurang som drivs av ett trevligt par i övre medelåldern. Det är en sådan där restaurang som skulle få Gordon Ramsey att gå i taket eftersom menyn är flera sidor lång och innehåller rätter från så väl Balkan som Argentina och naturligtvis går det att få sig en tysk schnitzel också. Inredningen går i ljusblått och verkar ha gjort så sedan någon gång på 70-talet, portionerna är sjukt stora och grönsakerna en aning överkokta. Sådant brukar inte Gordon Ramsey gilla. Jag ber till Gud att Gordon Ramsey aldrig någonsin ska upptäcka restaurang Adria på Mühlen strasse. Jag ber till Gud att Gordon Ramsey inte läser min blogg och jag tror att Gud hör bön.

Nå, här sitter jag alltså knappt fyra timmar efter att ha landat på den tyska jorden och föråder mitt land genom att i orerande ordalag förbanna dess restaurangkultur. Åtminstone i den stad där jag bor finns det bara två typer av restauranger: Den ena är de här "finrestaurangerna" där man "ska" ha ätit, där en maträtt kostar omkring 300 kronor, vilket jag tycker är sjukligt dyrt för ett mål mat. Servicen är oftast rätt dålig på de här ställena men ändå står de högt i kurs hos folk som tycker att det är viktigt att gå till de rätta ställena. Sedan har vi de enklare restaurangerna, vilket oftast är pizzerior, där man behandlas som en länge saknad släkting men där menyn kanske inte är så varierad och gästerna har tittat lite för djupt i glaset, länge. Det är dåligt med ljusblå, baltiska restauranger med bra service, god och rejäl mat som inte ruinerar dig. Ingen av dem som går till de rätta restaurangerna skulle sätta sin fot på en sådan restaurang. Det räcker med att den inte har tillräckligt trendig inredning.

Det är detta jag svär över där jag sitter, det att vi är sådana snobbar i Sverige. I Tyskland finns inte den här uppdelningen mellan "finrestauranger" och "syltor för halvalkoholiserade". Alla går överallt, verkar det som. Och oftare. Folk är alltid ute, vanligt folk. Jag svär över att vi är sådana tråkiga snobbar hemma i mitt land att det inte finns en ljusblå balkansk restaurang i vårt kvarter dit man kan gå en vanlig vardagskväll och äta något gott med ett glas vin till utan att tömma plånboken totalt. "Jävlars fan, om jag bara bodde här..."

Straffet för den här typen av landsförräderi är en ganska efterhängsen baksmälla dagen därpå.

Förövrigt måste jag erkänna att jag inte har läst ett ord av Vargas Llosa och att jag, som många andra höll/håller på Tranströmer.

Erkänner också att jag hellre sitter på "syltorna för halvalkoholiserade" än på finrestaurangerna.

Några iakttagelser


På trottoarerna i Lübeck hittade man sådana här små placketter, små minnesbrickor över de judar som deporterades under andra världskriget, på platsen där det hände.

På tv-apparaterna i Lübeck spelades/visades denna video: http://www.youtube.com/watch?v=V1bFr2SWP1I

lördag, oktober 02, 2010

Utmanad i min frånvaro

...har jag blivit av Skogsnuvan och nu ska jag väl sent omsider ta mig an denna utmaning. Den var lite klurig på vissa punkter, tyckte jag:

1, Kärleken i mitt liv. Ni som har följt min blogg känner ju P vid det här laget. Mannen med alla de obehagliga sanningarna som har gett mig en spark i baken åt rätt riktning så många gånger. Det finns ingen som gör mig lika oxtokigt arg som den karln. Och ingen som fått mig att göra så mycket roligt som jag aldrig hade gjort annars. I går var det 12 år sedan vi flyttade ihop, by the way. Det var förresten han som, när jag höll på och tvekade och funderade, sa "Det är väl klart att du ska ha en blogg!!" för ca 2,5 år sedan. Och det hade han ju rätt i.

2, Min favorit färg är: Rött och gult, kan inte välja mellan dem men det ska brinna.

3, Jag är fantastiskt glad när jag rullar (bilen rullar, jag rullar för att jag är i bilen, inte av någon annan anledning!) ombord på färjan till Kiel på väg till Bourgogne den första semesterdagen, när jag skriver och det går bra och ibland bara så där, av ingen anledning alls annat än att det är rätt så härligt att leva.

4, Jag vet fortfarande inte ens var jag ska börja när det gäller att tala om sånt som jag inte vet. Tycker jag vet mindre och mindre samtidigt som jag blir klokare och klokare, liksom... Jag blir aldrig så tvärsäker som jag var när jag var 18. Eller som jag inbillar mig att jag var när jag var 18, är faktiskt inte så tvärsäker på att jag tyckte att jag var så tvärsäker då heller. Har för övrigt lite svårt för tvärsäkra personer. Men det var ju inte det som var frågan...

5, Min dröm är att sitta i min vildvuxna muromgärdade trädgård i Beaune och skriva utan att behöva tänka på att försörja mig, att ta min klassiska dramatenvagn på lördagsförmiddagarna och ge mig ut på marknaden för att fylla den, vagnen, med grönsaker, fisk, kött, kryddor, sitta på kafeerna och titta på turisterna i godan ro utan att vara på väg någon annanstans.

6, Jag tror...på människans kraft och förmåga att ta kommando över sitt eget liv.

7, Jag kommer förmodligen aldrig...att skaffa barn... i övrigt är jag lite försiktig med sådana uttalanden, brukar oftast få äta upp dem. "Jag kommer aldrig att...", alltså. Det har med det här med tvärsäkerheten att göra också. Sen kommer jag förmodligen aldrig att hamna i den situationen att jag inte behöver jobba för att försörja mig heller. Åtminstone inte före pensionen.
Så mycket för min kraft och förmåga att ta kommando över mitt eget liv.

Jag utmanar:
Liselotte