fredag, januari 19, 2018

På campingen 3

Avslutningskväll på akvarellkursen

Det sitter tolv skränande kvinnor runt ett långbort i plast utanför campingrestaurangen. Det är avslutningskväll på akvarellkursen.
   Tidigare på kvällen har de suttit utspridda på fällstolar över hela campingen och målat. Nu ligger bilderna till tork på ett stort bord inne på campingexpeditionen: guldiga kullar med betande kor på de flesta men där finns också röda skalbaggar på en platanstam, där är mosikmönstret i pelarna utanför tvättutrymmet, där är en gubbe i blå vct-overall med magen buktande över byxlinningen, där är en bild av en blängade, rödhårig kvinna i ett husvagnsfönster och där kommer Claudilles hundracka springande med något som liknar en pistol i munnen. 
   De har myllrat runt bordet och granskat varandras verk:
"Vad är det där för en brun fläck?"
"Det är en kanin, ser du väl."
"Vilka intressanta skiftningar du har fått i vattnet i dammen där!"
"Mm, jag råkade spilla kaffe."
"Är det där en spikklubba han har i handen?"
"Det är ett kycklinglår!!"

Nu sitter de runt det vinröda plastbordet utanför campingrestaurangen och väntar på maten. Eller kanske mest på vinet. Men det dröjer. Det är kris i restaurangen ikväll men det har inte akvarelldamerna märkt ännu. De är alldeles för upptagna med att gräla om van Gogh och hans färger. Mängden av dem.
   Det är damen som målat vct-overallsmannen som har satt igång det hela. Hon är en ståltrådssmal kvinna med stålfärgad page och fortfarande förorättad för det där med spikklubban men nu har hon tagit revansch, tycker hon. Det var triumf i blicken när hon sa det:
   "Vet ni hur många liter färg van Gogh använde? Under hela sitt konstnärsliv?"
Kaos utbryter omedelbart runt bordet
   "Det kan man väl för fan inte veta."
   "Tror du han stod och mätte upp, eller?"
    "Den där mannen jag målade av hade läst det i New Yorker."
    "Han med spikklubban?"

I köket rinner svetten på Claudilles son och hans flickvän. De är ensamma om ruljangsen ikväll och helt otippat är det fullsatt, alla ska ha mat och de rena glasen är slut. Claudille har åkt för att titta på yngsta dotterns simskoleavslutning och äldsta dottern kastades sig nyss upp bakom en ligistliknande yngling på en EU-moppe och for iväg, så någon hjälp därifrån räknar de inte med. och det låter som om akvarelltanterna slår i hjäl varandra i vilken minut som helst om de inte får något att dricka.
   Likt Seb Machan kastar sig Claudilles son upp på sin EU-moppe för att hämta vinglasen hemma i köksskåpet.

onsdag, januari 17, 2018

Hur vet man när man är sann mot sig själv?

"Hur vet man när man är sann mot sig själv?"
I en soffgrupp på mitt favoritkafé sitter två kvinnor och pratar. Den ena står inför två valmöjligheter och kan omöjligt komma fram till vad hon ska välja.
"Hur vet man när man är sann mot sig själv?"
Jag sitter några bord bort med en anteckningsbok och penna i högsta hugg. Egentligen håller jag på att skriva om några figurer på en camping men om det kommer något bra svar på den där frågan är jag redo att skriva ner det direkt.
Den andra kvinnan tar ett exempel:
 "... och i det läget kände jag hur hela kroppen bara skrek nej."
Och jag tänker: Varför är det så? Varför är det enklare att känna vad man inte vill än vad det är man vill.
Är det så, förresten?
Jag försöker komma på någon gång när hela kroppen har skrikit ja. Och kan naturligtvis inte komma på en enda. Men det måste ju ha funnit sådana gånger. Det måste det ju.
De där nej-gångerna är förresten ganska förrädiska. De finns ju gånger när kroppen skrikit nej och ändå har jag av en eller annan anledning varit tvungen, och då har nej ofta blivit ett ja.
Ja, det här var ju rätt. Eller ja, det här var ju roligt.
Så. Hur vet man när man är sann mot sig själv?
Det kommer inget förlösande svar från soffgruppen. De har börjat diskutera olika kvällskurser på Medborgarskolan och vad de kostar. Jag fortsätter med mina campare.
Frågan står obesvarad.

söndag, januari 14, 2018

dikt över vit himmel

kajorna skriver dikt över vit himmel
med svepande svarta streck
de är sitt eget bläck
och följer inga regler
de börjar från både höger och vänster
och har ingen punkt

de väntar på takåsarna mellan varje vers
så att vi ska hinna läsa
de tror verkligen att vi kan
och vårt beteende förbryllar dem

vi är budbärarna av det innersta svaren
           atsrenni ted säl paksdub tråv säl
svaret, det här är det innersta
                                                ...teravs
... som ska ge dig fri

fredag, januari 12, 2018

På campingen 2

En hund hittar ett ben

Det är tredje sommaren som Claudille förestår campingen. Kanske är det den sista. Egentligen hade hon bestämt sig redan efter det första året att aldrig mer men, ja sedan har det rullat på. 
  Men nästa sommar, då. Då får det bli något annat, något nytt. 

Paul, Claudilles raggiga racka till hund tycker inte att det behövs något nytt. Tvärtom. Vilken lycka att vara här igen. Att springa runt och känna igen sig de där första dagarna. Göra det till sitt igen. Pinka på alla lyktstolparna runt lekparken. På alla plastborden utanför restaurangen. 
Det är mitt, det är mitt!
Kasta sig i den dyiga dammen och simma rakt över den, bland grodor och blodiglar. Upp på andra sidan och skaka vattnet ur pälsen. Pinka på skylten där det står att man badar på egen risk. 
Bort till kullen och vattenfallet. Lapa kallt vatten. 
Sedan i galoppsprång med öronen fladdrande om huvudet. Skälla på korna som inte har vett att springa sin väg, bara glo.
Det är mitt, det är mitt!
Korna, lyktstolparna, vattenfallet, allt dy i dammen. 
Så ner i bäckfåran bland stenarna. Här tar det sin tid. Nosen nere bland stenarna och i gräset. 
  Och där ett ben!
Det ligger mitt i bäcken och liksom glittrar. Det är ett annorlunda ben. Ett svart. Och liksom vinklat. 
Men ett ben är det, och det är mitt, det är mitt!
 Det smakar annorlunda också. Och är hårdare. Måste undersökas. Men först ska det säkras. 
  Pauls ben.
Springa med det i munnen mot campingen. Undvika Claudille. Claudille tycker inte om ben. 
Runda hörnet på campingexpeditionen. In genom dörren som alltid står öppen på gaveln. 
Därinne är det varmt och fuktigt. Där står tvättmaskinen och morrar och darrar. 
  Släppa benet på golvet. Snabbt nosa över det. Det luktar inte som ben brukar. 
Sedan knuffa in det med nosen bakom tvättmaskinen. Peta med tassen. Känna doften av pizza från campingrestaurangen och glömma bort att det finns ett ben. 


  

onsdag, januari 10, 2018

Det gudomliga bananflugorna

Det är på väg från nyårshelgens utflykt som vi slår på bilradion för att höra om det fanns något intressant att lyssna på genom den hällregnande resan hem.
    Det är ett program med en man som forskar på bananflugors sömncykel.
P stänger av radion igen med en missnöjd fräsning men jag tänker att det är rätt. Det är rätt att dedicera sitt liv ät bananflugors sömncykel. De små mirakulösa detaljerna i livet. Att totalt snöa in på dem. Att uppfatta de där små sakerna och se det gudomliga i dem. Det gudomliga i bananflugorna och deras sömn.
   Det är att verkligen leva, så när ådern det går, att ägna sig åt detaljerna. Bananflugor.
Men inte heller jag orkade lyssna.

söndag, januari 07, 2018

Jag tänker leva så likt en narnier jag kan

... men fyra barnungar som leker en lek kan i alla fall skapa en låtsas värld som utplånar er riktiga värld så att inte ett spår blir kvar. Därför håller jag på låtsasvärlden.
Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia. 

Tal av myrslingerbulten Surpöl i Silvertronen  av CS Lewis och jag är med honom hela vägen

fredag, januari 05, 2018

På campingen

I den gyllene timmen

På en bänk utanför toaletterna sitter en tunnhårig man och äter grillad kyckling ur en pappkartong. Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna.
  Det är ännu tidigt på säsongen, ännu har inte tyskarna och holländarna kommit, ännu finns där bara tre husvagnar och ett tält, utspridda så långt ifrån varandra de kan komma.
  Mannen på bänken följer de röda skalbaggarnas färd uppför den kamouflagemönstrade platanstammen bredvid bänken medan han mumsar på sin kyckling. Magen buktar nyfiket ut i glipan mellan byxorna och jackan i den blå WCT-overallen.
   Plötsligt spolar det inne på en av toaletterna, en dörr slår igen med en smäll och strax visar sig en spolformad kvinna i 60-års åldern i dörröppningen. Håret är färgat i mörkt rött och står rakt upp på hennes huvud. Det ser argt ut.
   "Minus 90 grader", säger han vänligt till henne med munnen full av kyckling. Man kan se bitar av det vita köttet rulla runt  därinne i munnen. Kvinnan rycker till och drar sin blommiga sjal tätare omkring sig, som för att skydda sig mot ett överfall, innan hon gungar iväg så fort hon kan  mot sin, ganska sunkiga, husvagn, den som står närmast toaletterna.
   Mannen med kycklingen tänker på alla fråga som finns i världen, medan han plockar bland de återstående bitarna i sin kartong. De går egentligen att dela in dem i två kategorier: De frågor man kan hitta svaren på i böcker och de man inte kan hitta svaren på i böcker.  I den sista kategorin kan man placera frågor som hur den blommiga kvinnan kommit till campingen med sin husvagn. Det har aldrig stått något annat fordon bredvid vagnen än en rostig, grön cykel. En annan fråga i den kategorin är varför hon alltid sliter i allting som om hon vore arg på det.
  Nu rycker hon upp dörren till husvagnen.
  "Endera dagen står hon där med hela dörren  handen" tänker han samtidigt som hon vänder sig om och blänger på honom, som om hon hade hört vad han tänkte . Sedan dammar hon igen dörren så att hela vagnen skakar Det verkar som om hon har glömt det där han frågat henne när hon gick in i toalettutrymmet. Den där frågan som går att hitta svaret på i böcker.
   "Hur kallt kan det bli i Antarktis? Vet du det?"

måndag, januari 01, 2018

Pilgrimssång inför 2018

Sådär, ja.
Då ger vi oss av på själens pilgrimsgång 2018.
Lite trött och sliten känner jag mig allt efter en lite trögtrampad höst. I behov av en sång på vägen, ett soundtrack att hämta styrka ur.
Pärt får det bli förstås. Där finns inget trams och onödigheter. Bara det viktiga och rena.
Lev så nära ådern det går.
Detta ständiga, inte nyårslöfte kanske, men den ständiga ambitionen den första dagen på året:
Rakt och rent och inget ludd.



Lite sliten som sagt. Men nere på torget i Linköping stod Jesusbussen vid tolvslaget i natt och man skickade upp de där rislamporna som för mig, av någon anledning, symboliserar något hoppfullt. De vinglade och for och det såg ut som om det kunde gå lite hur som helst med hoppet inför 2018 men iväg kom de i alla fall till slut och for förbi domkyrkotornet i full fart.
Upp, upp och iväg.
Hoppet för 2018 har tagit avstamp och är på väg. Någonstans.