fredag, augusti 31, 2018

Gud vid vattenfallet

På campingen

Kapitel 35 i vilket de båda holländskorna har en övernaturlig upplevelse.

Medan Den Utmärglade Gert och WCT-mannen Torsten Sandström högljutt dividerade med Claudilles son och hans flickvän om huvurivda de får låna campingens kofot eller ej, om det verkligen är nödvändigt och rätt att bryta upp dörren på någon annans husvagn även om personen i fråga alldeles nyligen har haft en hjärtinfarkt, badar de båda holländskorna i vattenfallet som de cyklat till på sina cerisa cyklar.
  De har båda varsin cerise bikin men inte riktigt likadana. Den av dem som har ett adamsäpple har en mörkare bikini med halterneck. Det har inte den andra. De skriker och skrattar i det kalla vattnet, av förfäran och förtjusning.
Plötsligt griper den utan adamsäpple tag i den med och pekar upp mot berget.
   "Ser du! Där ovanför vattenfallet!"
Där uppe i motljuset, just där vattnest kastar sig över bergkammen står en nattsvart siluett med armarna utbredda som om han trodde att det var vingar. En stund står holländskorna förskräckta hand i hand och stirrar mot den där figuren. Sedan måste de blinka mot solen och med ens är han borta.
   "Herregud! Hoppade han!" skriker holländskan utan adamsäpple.
   "Näej! Då skulle han ju ligga framför fötterna på oss." svarar hon med. "Det var väl bara någon som ville leka att han var gud en stund"  Hon kastar sig i det iskalla vattnet igen. "Nu känner man nästan inte att det är så kallt längre, men det är väl för att hela kroppen är avdomnad."ropar hon glatt och sparkar med benen. Men den adamsäppellösa står kvar och tittar upp mot bergskammen en lång stund.
   "Gud?" tänker hon.
De torkar sig varma på sina cerisa handdukar. De är inte likadana, holländskan med adamsäpple har blommor på sin handduk. Det har inte den utan. De byter om till sina cerisa solklännigar som inte är riktigt likadana. Den utan adamsäpple har ett tryck med snobben på sin klänning. Det har inte den med. Sen cyklar de på sina exakt likadana cerisa cyklar upp till bergskammen där den svarta siluetten stått för dä rfanns ett bord där man kunde äta sin matsäck med utsikt över fallet.  När de pustat sig förbi den sista kröken ser de Den Svarte Riddaren som står lutad mot sin motorcykel.

onsdag, augusti 29, 2018

Enfaldigt pladder 2

I min stad står man i begrepp att bygga ett "kulturkvarter" som bland annat ska inrymma ett nytt bibiliotek. Jag har sett fram emot detta eftersom jag inte är särskilt förtjut i det nuvarande biblioteket som är just mera av den oroliga fritidsgård  jag beskrev i det förra inlägget. Min naiva förhoppning har varit att det nya biblioteket ska bli just ett bibliotek. Det kallas ju "kulturkvarter", gud bevars.

Nu visar det sig att de styrande politikerna som dragit igång alltihop inte tycker sig ha råd med något bokmagasin, alltså inget utrymme för gamla böcker och tidningar.
Partiets representant flinar på ett, i mitt tycke, närmast stötande sätt när hon berättar att det är en "ny mötesplats" de ska bygga och då får annat stryka på foten.

Mötet med litteraturen då, vill jag fråga.
Bevarandet av det skrivna, att kunna erbjuda tillgången till detta till samhällsmedborgarna, de gamla tidningsläggen , årgångarna av Råd&Rön, böcker som De döda talar på band, Tomas Arvidsson-deckarna, Gösta Ågrens diktsamlingar, doften av gammalt gulnat papper.
Vad ska hända med det. Vart ska allt detta ta vägen. Tanken på att allt detta ska försvinna gör mig panikslagen.

Hur kan man anse sig inte ha råd att bevara detta när man ska smälla upp ett helt kulturkvarter?Plötsligt ser jag inte fram emot det där kvarteret lika mycket längre. Om det är vad det kostar att få ett nytt bibliotek har jag hellre kvar det gamla.

Historielöshet, tänker jag. Förflackning. Allt ska ske på ytan nu för tiden. Vi har inte råd att bygga källare längre, inga djup. Men att dagens ledande politiker tycker att vi kan låta ett bokmagasin gå om intet, är väl bara ytterligare ett av de sjukdoms symtom som den här världen visar upp.

söndag, augusti 26, 2018

Enfaldigt pladder

Jag har fått en ny vän. Min nya vän heter Don Bernes Pumares.
Don Bernes Pumares är chefsbibliotekarie på Nationalbibilioteket i Madrid någon gång i början av 50-talet.
Om man får tro Carlos Ruiz Zafons nya roman Andarnas labyrint. 
Och det får man väl inte.

Men Don Bernes Pumares är ändå min vän.
Dels på grund av min skeva verklighetsuppfattning. Dels på grund av hans mindre skeva inställning till biblioteksbesökare:
... de som kommit enbart för att sitta och viska eller för att få sig en tupplur kasade han ut med förklaringen att sömndruckna sinnen och enfaldigt pladder hade hela den yttre världen till sin disposition.

Don Bernes Pumares är min vän. Mer än så, han är min hjälte.
Han menar som jag att biblioteken är till för de läsande. För de litteraturintresserade. För kufarna och eskapisterna, om man så vill. För dem, för oss, som kanske inte har hela den yttre världen till vår disposition, och som därför söker vår hemvist i den inre.

På senare år har biblioteken förvandlats från de tysta, koncentrerade, kyrksalsliknande rum där man i lugn och ro kunde resa mellan böckernas pärmar, till något slags oroliga uppehållsrum fulla av enfaldigt pladder och gastande i mobiltelefoner och på vissa platser har man till och med fått anlita säkerhetsvakter för att bibliotekarier och låntagare inte ska bli attackerade.

Ingen skulle attackera Don Bernes Pumares. Don Bernes Pumares är min vän, mer än så, han är min hjälte.

fredag, augusti 24, 2018

Hettar och pulserar

På campingen

Kapitel 34 i vilket inte heller Rosie tänker på pistoler


Inte ens Rosie, som hittade pistolen och för vilken den fick så ödesdigra konsekvenser, tänker på den just nu. Inte heller tänker hon på den där skrämmande rökliknande varelsen som hon först såg i sin kristallkula och sedan nere på restaurangen alldeles efter att hon hittat pistolen bakom tvättmaskinen, och som just nu , utan Rosies vetskap ligger och drar öronbedövande timmerstockar nere på campingkontoret.
   Nej, ingenting av detta tänker Rosie på där hon sitter bakom fördragna gardiner i sin röriga husvagn med händerna kring sin kristallkula. Hon känner hur den hettar och pulserar under hennes grepp. Hettar och pulserar.
Gert, tänker hon istället. Gert.
Och hon känner kristallkulan hetta och pulsera så att det dunkar i hennes tinningar.
Gert.

Utanför Rosies husvang cirklar WCT-mannen Torsten Sandström oroligt i sin WCT-overall med magen tittande fram över byxlinningen. Han har sprungit runt vagnen i över en halvtimme och dragit i sina byxor. Rosie har hört honom knacka på husvagnsdörren och sedan på fönstren, båda fönstren. Hon har hört honom ropa hennes namn. Men att det var så långt borta. Det var som om Torsten Sandström var flera mil bort från henne och inte alldeles utanför den papperstunna husvagns väggen.
Hon klamrar sig fast vid sin kristallkula.
Gert.

Torsten Sandström står handfallen utanför Rosies husvagn.
Vad ska han göra nu?
Det är frågan för dagen.
Han har knackat och ropat i över en halvtimme utan att få något svar. Ändå vet han att hon är därinne. För det måste han väl vara? Hon var inte i toalettutrymmet, han har sett efter. Och hon kan väl inte ha gett sig av under natten. Hon har ju ingen bil och han skulle ha hört det där han låg i sitt tält.
WCT-mannen drar i sina WCT-byxor. Plötsligt märker han att Den Utmärglade står ute på grusgången bredvid husvagnen och trampar nervöst. Han har inte sin svarta hatt på sig i dag heller. Han har den inte ens med sig. Han trampar oroligt på stället.
"Är hon inte där?"
WCT-mannen gnuggar sig i ansiktet och drar i byxorna.
"Jo...det är hon nog. Fast hon svarar inte."
Nu trampar de båda på stället.
"Hon..." Den Utmärglade drar på det. Hon har väl inte fått en infarkt till."
De tittar på varandra och trampar. Sedan beger de sig tillsammans mot restaurangen för att låna en kofot.

fredag, augusti 17, 2018

Om annat än pistoler

På campingen

Kapitel 33 som handlar om hur Claudilles son, hans flickvän, Claudille, Bauerprinsessan, tyskarna och holländarna, Den Rödbrusige och hans vänner tänker på annat än pistolen bakom tvättmaskinen.


Det verkar som om de alldeles har glömt den där mystiska pistolen som Rosie hittade bakom tvättmaskinen. De verkar som om de alla fått annat att tänka på.

Claudilles son och hans flickvän har fått öppna campingexpeditionen den här morgonen. Claudille själv har visat sig i fem minuter för att utan ett ord lägga två Treo i ett glas, och medan de fortfarande fräser i vattnet bär hon det med sig uppför trappan till den lilla lägenheten ovanpå restaurangen. Hon håller hårt i glaset som om det är hon som skulle falla till marken och inte glaset om hon släppte  taget om det.

Inne på kontoret sover Bauer-prinsessan Sonja på rygg med munnen öppen och snarkar på en sådan volym som ingen trodde kunde vara möjligt för en person som ser ut som dimma och rök. Claudille son och hans flickvän har stått dörren och tittat på henne med gapande munnar i nästan tio minuter innan de tyst men bestämt stängt dörren om henne. De tänker inte på pistolen

Det gör inte heller det tyska paret. De har plockat ihop sin silvermoppe, sitt överdimensionerade silverbord och sin stora gasolgrill och farit iväg från campingen för några dagar sedan. Just nu sitter de tysta och lite morgongriniga bredvid varandra i husbilen. De har precis kört av Kielfärgan och tagit sig ut på autobahn.

Holländskorna har inte tid att tänka på några pistoler. De står nere i campingrestaurangen, där de precis hämtat ut sitt förbeställda frukostbröd. Idag har de likadana cerisa träningsoveraller på sig och cerisa ryggsäckar på ryggen. De berättar glatt om dagens cykelutflykt. De har fått tips om ett vattenfall de ska cykla och titta på. När de skrattande och pladdrande gått ut ur restaurangen och svängt ut på vägen på sina rosa cyklar säger Claudilles son:
   "Visst har hon ett adamsäpple?  Hon den där långa."
Hans flickvän rycker på axlarna och börjar spola upp vatten i skurhinken.

Uppe i det hörn av campingen där Den Rödbrusige och Den Utmärglade håller till med sina respektive fruar, är det heller ingen som tänker på pistoler. Den Utmärglade har gått ut på en morgonpromenad och Gertrud låter sina frustrationer få utlopp i en hetsig, skramlande storstädning av husvagnen. Allt löst har hon kastat ut genom dörren för att få fria skurbara ytor. Den Rödbrusige hade fått en gymnastiksko i huvudet där han han kryper omkring ute på grusgången och håller på att tejpa ihop blompinnar till en ny TV-antenn.
G-A-L-E-N-S-K-A-P-E-R skriver Monika i sitt korsord inne i husvagnen och tar en klunk kaffe i ur sin blommiga mugg. Hon tänker inte heller på pistoler.

fredag, augusti 10, 2018

Du är väl den Rosie?


På campingen

Kapitel 32 i vilket Den Utmärglade tar av sig hatten och blottar, enstaka antennlika hårtestar.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Ännu har inte Sonja och Claudille börjat skråla så högt att det hörs upp till toalettutrymmena där Rosie och Torsten Sandström  sitter kvar på bänken och försöker hämta sig efter Den Svarte Riddarens avfärd. 
   Borta vid den första av grusgångarna står Den Rödbrusige och Monika, Gertrud och Den Utmärglade och spanar efter den bortknastrande motorcykeln. Den rödbrusige har ett blommigt förkläde över sin rödbrusiga mage och en stekspade i handen. Hans hustru håller hårt i ett durkslag med båda händerna. Gertrud ser som vanligt rödflammigt förorättad ut och blänger än mot kröken där Den Svarte har försvunnit, än mot restaurangen eftersom hon tycker sig höra något ljud därnere i från. Det är måndag och den ska faktiskt vara stängd. 
    Bara Den Utmärglade är vänd åt andra hållet. Han spanar under sitt svarta hattbrätte mot bänken där Torsten Sandström och Rosie sitter. Rosie har stoppat sin hand i Torsten Sandströms kycklingkladdiga, som för att söka ett stöd. Plötsligt är Den Utmärglades ben på väg upp mot bänken och med dem han själv. Han blir stående en meter framför dem. Det dröjer lite för länge innan han får upp munnen för att säga något och när han väl får ut något ur munnen var det inte så mycket att ha. 
   "Jaha" Han skrapar med foten i marken. 
   "Jaha?" säger Torsten Sandström. 
    "Jo." säger Den Utmärglade och får plötsligt av sig den bredbrättade svarta hatten som ingen någonsin har sett honom utan. Den blottar en nästan kal hjässa med några nästan två decimeter långa testar som spretar åt olika håll. 
   "Jag tänkte höra... du är väl den Rosie?"
Det var en av de konstigaste frågor Torsten Sandström hört. Han tittar nyfiket mot Rosie för att se hur hon ska svara. För vad svarar man på något sådant. 
   Rosie i sin tur stirrar på Den Utmärglades hårtestar som svajar i vinden. Torsten Sandström kan känna att hon är stel i hela kroppen. 
   Nu kommer Gertrud klivande med armarna i sidorna. Det är som om armarna har växt fast där. 
"Vart blev du av, Gert?" ryter hon. När de får höra Den Utmärglades namn rycker Torsten Sandström till som om han fått en stöt av Rosies hand. Rosie står rakt upp framför bänken. Sedan rusar hon plötsligt iväg mot sin husvagn, sliter upp dörren och faller framstupa över skohögen där innanför.

fredag, augusti 03, 2018

Jorden rämnar

På campingen

Kapitel 31 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström funderar på ordning och oordning och Den Svarte Riddaren Sivert flyr fältet.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. WCT-mannen Torsten Sandström och den ilsket rödhåriga Rosie sitter kvar på bänken utanför toaletterna . 
WCT-mannen gnager eftertänksamt på det sista kycklingbenet. Han funderar fortfarande på röran i Rosies husvagn. 
"Du kunde ju inte veta var allt skulle ligga." hade hon sagt.
Hur skulle man kunna veta att det skulle ligga uppslagna album på golvet, att det skulle hänga stora högar med kläder över stolsryggarna och att det skulle stå flera kaffekoppar bredvid sängen och flera skor ligga i en hög mitt framför dörren. 
Hur kunde det vara möjligt att någon ville ha det på det här sättet?
Det finns så många frågor, tänker WCT-mannen. Men just den här frågan tänker han inte ställa högt. Han gnager lite till på kycklingbenet även om det inte är så mycket kött kvar på det, men det känns tryggt på något sätt.

    Han tänker på sitt eget tält där filten ligger ordentligt ihopvikt  ovanpå sovsäcken och hur Guiness rekordbok ligger precis ute i kanten på den upponervända plastbacken som han brukar packa i under resdagarna men som han använder som nattduksbord nu. Han tänker på sin stövlar som står rakt upptsällda bredvid varandra alldeles till höger om ingången på innertältet. 
   Rosie sitter och dinglar med benen och ser fridfull ut. Torsten Sandström tycker nästan att det låter som hon gnolar men det kan väl inte vara möjligt. Han har inte riktigt vant sig vid att hon inte är så arg längre, att hon skulle vara glad klarar han inte riktigt av att ta in. 
   Torsten Sandström drar in kvällsluften i i lungorna. Han är förvirrad men ändå tillfreds på något märkligt sätt. Han tar in kvällssolen över campingen, det knastrande ljudet av kornas betande. Och så plötsligt ett rasslande ljud i gruset. Det är Den Svarte Riddaren Sivert som är på väg upp mot toalettutrymmet så att gruset sprätter om benen på honom. Torsten Sandström kan riktigt höra hur det knakar i hans ihopbitna käkar när han passerar dem på väg in i toalettutrymmet. 
Sedan rämnar hela jorden med ett dån. 
Rosie ropar till och hugger tag i Torsten Sandström som tappar sin kycklingkartong. Den Svarta Riddaren har startat sin motorcykel där inne och ljudet ekar i kaklet. Han kommer utfarande som toalettutrymmet spottat ur honom, gruset sprätter upp i knät på Rosie. Den Svarte Riddaren Sivert far ner genom campingen, förbi campingrestaurangen  ut på vägen och försvinner.

Till långt in på natten hör man sång och skrän nere från restaurangen trots att det är måndag och restaurangen är stängd. Det är Claudille och Sonja som sitter vid plastborden och dricker vin och sjunger Hit the road Jack

onsdag, augusti 01, 2018

Galningar och gamla bekanta

För en tio-femton år sedan satt jag och skrev på ett kafé. Jag satt där ofta och efter ett tag kände jag igen de andra stamgästerna. Inte för att vi hälsade på varandra, vi var ju i Sverige gudbevars, men kände igen varandra det gjorde vi.
Där var en klotformad taxichaufför som alltid löste korsord och där var en man som satt och mumlade över en vacker, gammaldags atlas där han mätte upp avstånd med en plastlinjal.
Så slog cafét igen och vi skingrades för vinden.

Nu sitter jag och skriver på ett annat kafé och här har jag återsett min gamle vän den klotformade taxichauffören. Han löser fortfarande korsord men istället för det stora korsordslexikon han hade med sig förr i världen har han numera en i-pad.
Atlas-mannen ser jag däremot inte till. Jag har svårt att se hur han skulle förhålla sig till Google maps. Själva grejen med honom var ju att hans atlas var så gammal och fin.

När jag tänker efter så vet jag inte om den klotformade korsordslösaren verkligen var taxichaufför. Det var bara något jag hittade på.
Jag brukar hitta på sådana där saker. Vår brevbärare har jag försett med ett lesbiskt förhållande och en fårfarm. Det värsta är att jag ljuger så jag tror mig själv. Det har varit nära att jag frågat om de fått många får i år men jag har lyckats hejda mig i sista stund.

För övrigt undrar jag varför jag alltid måste hamna bland folk som pratar för sig själva när jag är på kafé. Så sent som tidigare idag hade jag en på varje sida om mig. Till höger om mig satt en gubbe och muttrade ner i sin kaffekopp. Det enda jag kunde urskilja var: "Ja, jo, pust. Det är bara jobb och jobb i den här stan." På min vänstra sida satt en kvinna och stånkade för sig själv medan hon rotade i en ICA-kasse: "Det är så varm. Jag orkar inte. Jag kommer inte hem. Det går inte."
Det var när gubben på min högra sida började fnittra på ett obehaglit sätt och snegla åt mitt håll som jag förskräckt slog ihop min dator och skyndade ut ur lokalen.
Väl hemma i säkerhet tänkte jag att de där båda är nog inte galnare än jag, egentligen. Kan man hitta på chaufförsjobb och fårfarmar åt folk så man tror sig själv, är det väl bara en tidsfråga innan man sitter på kafé och pratar för sig själv:
"Jaså, den fete taxichauffören är här idag igen. Idag tror jag att han är ännu fetare än förra veckan."
*elakt fnitter*