tisdag, november 29, 2016

Intro till Nostalgikalendern

Årets nostalgikalender kommer att bli en nostalgikalender Deluxe. Den kommer att handla om gamla barnprogram. Och är det någonting som får igång samtal mellan människor i min generation, 70-talisterna, så är det vad vi såg på TV när vi var barn. Det tänds ljus i våra ögon, vi nynnar signaturmelodier och utbrister: "Åh, minns ni den! Och den!" Vi möts i rörande konsensus om att det var bättre förr. Nostalgin är total.

När det gäller just barnprogram är jag nästan beredd att säga att det verkligen var bättre förr. Det är möjligt att min blick är en aning nostalgidimmig, som sagt, men det känns som om det var lugnare då. Dagens barnprogram verkar mest bestå av ett hysteriskt skrikande. Nu har jag ju inga egna barn och har därmed inte stenkoll på samtidens utbud. Jag är dessutom alltför förtjust i min fördom för att vilja göra någon mer omfattande forskning men sant är i alla fall att det råder ett myyyycket lugnt berättartempo i barnprogrammen från 70- och 80-talen, så beväpna er med tålamod.
    I en del klipp kommer ni också att få vänta på att själva programmet ska börja medan en bild med en klocka där sekundvisaren tickar runt ligger ute. För det var så det gick till. Vi satt där framför TV:n och väntade på att det skulle börja, och tittade på den där klockan. Vi var en generation av tålmodiga ungar. Men det mest fascinerande är att vi alla verkar ha suttit där. Jag har ännu inte träffat någon som hade vett nog att ägna sig åt något annat, sitt lego eller sin trolldeg, fram till halv sex prick. Nej då, vi satt alla och glodde förväntansfullt på den där sekundvisaren. Så det kommer vi att göra även i den här kalendern.

___

En nostalgikalender Delux kräver ett pampigt intro. Därför spelar vi introt till den tecknade serie som fick mig att börja läsa franska: Il était une fois - Det var en gång.


måndag, november 28, 2016

Jesus är redan här

... men den tredje vise mannen dröjer



Jag köpte en begagnad julkrubba på Röda Korset härom dagen. Jag kunde inte låta bli att packa upp hela grannlåten på en gång även om jag vet att man borde vänta med Jesus till julafton. Han har ju inte kommit ännu, egentligen. Och inte de tre vise männen heller.
Hittills har visserligen bara två vise män anlänt och jag är osäker på om den tredje någonsin kommer att dyka upp. Jag har konsulterat den enda butik som för vise män här i stan men de hade inte enstaka vise män bara hela krubbuppsättningar.
   Jag kan tänka mig att den tredje vise mannen befinner sig på någon trevlig semesterort och ja, kanske inte svär, men muttrar över hetsen i det moderna samhället. Enligt traditionen har han faktiskt en dryg månad på sig innan han behöver resa sig ur solstolen och stå vid krubbor och treva med en låda guld mot en osnuten unge.
  Nå, han kanske kommer när det drar ihop sig.



I miniatyrkrubban med de rundnästa gubbarna är gänget i alla fall komplett. Och i citronkrubban och julgranskrubban där står folket fastgjutna där de står, så man vet var man har fem.



 
 
 
Jag gillar krubbor. Förmodligen av samma skäl som jag gillar dockskåp. Skäl som jag inte tänker analysera vidare. Men det är kul med miniatyrer. 


 
 
När vi var i Madrid i somras bodde vi alldeles intill en "krubbaffär". Den var aldrig öppen när vi gick förbi och det var nog tur. Hur skulle jag ha kunnat välja om jag skulle köpa en samisk Jesus, en grekisk, eskimå eller nepalesisk Jesus. Skulle jag välja pandor eller indiska elefanter som krubbdjur?
Eller skulle det bli krubban där den heliga familjen kommer farande i ett grönt flygplan?


 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

söndag, november 27, 2016

Tyck om er själva!

Då var adventsljusstakarna tända, nästan allt julpyntet framme och en mild doft av glögg fyller hemmet. Jag får erkänna att det är lite småmysigt, trots att jag inte är någon julmänniska.
Men det är skillnad på Mys och Måsten, så några pepparkakor tänker jag inte baka.
----
För ett tag sedan läste jag ett gäng citat av olika kända människor som uttalat sig i ämnet krig, och där fanns en sak som jag särskilt tyckte var bra. Som vanligt har jag glömt exakt hur citatet löd och jag känner mig också lite osäker på vem som sagt det men jag tror faktiskt att det var August Strindberg.
Det gick i alla fall ut på att man inte ska förneka/vara likgiltig för sitt eget lidanden och sina egna smärtor, för det kommer att leda till att man också blir likgiltig för andras.
Jag tyckte det var ganska bra sagt, och ganska riktigt. Går man själv omkring och biter ihop och håller skenet uppe hela tiden är det väl inte så konstigt om man tycker att "kan jag härda ut så kan väl alla andra". Det är ju lätt att bli bitter också om man är en sådan som aldrig ska låtsas om något och bitterhet är farligt.
I Simon och ekarna av Marianne Fredriksson säger Karin att hon har svårt för människor som tycker illa om sig själva: Det låter andra betala så dyrt för det.Och det är likadant med bitterhet.
Det är alltså viktigt att vara god mot sig själv för att kunna vara god mot andra.
Vi slutar med sången som är ett måste varje första advent, sångerna är viktiga:


tisdag, november 22, 2016

När nuet besegrar nostalgin

Nuet är en grönaktig öronlappsfotölj, doften av nylaserade brädor och golv så fina att man, som min mamma konstaterade, nästan inte vill gå in med skor. 
Nuet är inte en kräkfärgad fotölj utan nackstöd. 
Det var inte bättre förr. 

I lördags var jag hemma i min barndomsstad och lurade med mig min mamma ned till det nya biblioteket, där inte hon heller hade varit. Jag blev vettlöst förälskad. Det var så vackert och nytt och så den där stillheten som det ska vara i ett bibliotek. Stora panoramafönster och läshörnor. Det till och med doftade nytt. 
   Jag blev så upp i varv att jag till och med föll i extas över trädgårdsböcker, trots att jag inte har någon trädgård, för att inte tala om Humlor i Sverige.  

Det satt en flicka och läste vid ett av fönstren. Hon var i samma ålder som jag, när jag tog bussen in till stan och satt på det gamla biblioteket, i dess kräkrosa fotöljer, och läste. Det var lördag och det var inte en skolbok, det såg ut som en roman. Vi lever vidare, tänkte jag med viss ömhet, vi bibliotekskufar. Och tänk att ha ett så vackert bibliotek att sitta i. 

Jag skrev mitt namn i gästboken, som ett signatur för mitt godkännandet. 
Kanske tar jag ut en semesterdag och tar bussen hit och sätter mig och läser i någon av de där gröna öronlappsfotöljerna. 


söndag, november 20, 2016

Lisa, Lisa

I går var det Lisa Ekdahls dag i Så mycket bättre. Lisa iklädd te-huva läsande Beppe Wolgers' godnattsagor i en stor säng med kramdjur. Lisa är Lisa och försöker inte vara någon annan, eller som någon tycker att hon borde vara. Och hon är som ingen annan. Det är så man blir en stor konstnär.
Jag har alltid älskat Lisa Ekdahl.  Hennes första skiva är en av de största musikupplevelser jag haft. För några år sedan skrev jag om det här på bloggen:

April månads musik är Lisa Ekdahls Öppna upp ditt fönster. När jag hör den är jag plötsligt 18 år och tillbaka i min första lägenhet. Det är april och jag skolkar för att skriva klart ett specialarbete om kvinnan som var förebilden till Bellmans Ulla Winblad. Lisa Ekdahls cd går på repeat medan jag sitter i köket med de grönrutiga gardinerna och skriver på en elektrisk skrivmaskin, under tiden bälgar jag i mig litervis med te ur en keramikkanna. 

 Så här i efterhand tycker jag att det är lite komiskt att jag skolkar för att plugga. Liksom det här med teet. Medan andra i min ålder tjuvrökte bakom träslöjdslokalen i skolan för att se tuffa ut, tvingade jag mig att lära mig att dricka te, som jag vid den här tiden tyckte var en ganska vidrig tryck. Jag tyckte att det verkade så kulturellt att dricka te och jag ville hemskt gärna se kulturell ut. Mycket hellre än tuff. 

Nu vet jag ju att det inte riktigt är april än men det är ju bara en tidsfråga. Så att säga. Och jag börjar ana den där Lisa Ekdahl-känslan nu; känslan av frihet i att ha en egen lägenhet, i att bryta regler (åtminstone sådär lite lagom), i att lyssna på en skiva som jag gått till skivaffären och köpt och sedan gått direkt hem och stoppat i cd-spelaren. Det där sista var en enorm frihetsmanifestation eftersom jag vuxit upp på landet och alltid varit tvungen att vänta på någon sällsynt buss och/eller att mina föräldrar skulle ha handlat färdigt på Konsum och druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting innan de kunde skjutsa hem mig till stereon. Det var inget som helst kulturellt med att dricka kaffe. Kaffe var en förstockande dryck som förslavade förstockade äldre människor som inte visste något om livet, ingenting om Lisa.

Lisas första skiva är en stark frihetssymbol för mig. Den andra skivan Med kroppen mot jorden kom ut under en period när jag kände mig väldigt tung på jorden och inte särskilt fri. Lisa ligger lätt mot jorden, lätt och trygg. Medan jag släpade mig fram över den. Men det är en annan historia. Att lyssna på Lisa var hur som helst lisa. Lisa är Lisa.


Ekdahl-känslan.

söndag, november 13, 2016

Jag kan aldrig förlora dig

Ett nytt bibliotek har invigts i min barndoms stad, med pompa och ståt och Björn Ranelid. Det verkar vara stora, fina, ljusa lokaler. Biografen har också flyttats. Det ser fint ut, ett lyft för staden vill jag tro.
Ändå känns ett litet stygn i hjärtat. Nu kan man inte gå till "mitt" bibliotek längre, det som jag tog bussen till på sommarlovsdagarna och satt och läste i medan solen gassade utanför. De där kräkrosa fotöljerna kan man inte sitta i längre. Man kan inte gå till "min" biograf, den gröna med nedsuttna, röda stolar.
   Det känns lite som om ytterligare några av de där grundstenarna från barndomen plockas undan, under fötterna.

Nu verkar det ju inte som det där med att gå på bio i min barndoms stad har varit så viktigt för mig de senast åren. Jag tror inte att jag har varit i den gröna biografen på åtminstone 20 år. På biblioteket har jag varit, kanske för tio år sedan och redan då var det annorlunda. Ommöblerat och andra personer i bakom utlåningsdisken. De kräkrosa fotöljerna var nog redan borta.
   Saker och ting förändras. Och så ska det vara. Jag har förändrats på de där 20 åren, tack och lov, och jag vill på intet vis vara den samma som satt på biblioteket på sommarlovet eller den som såg Young guns 2 på den gröna biografen. Även om det var roligt då.
   Jag vill vara här och nu.
  Även om biblioteket i den stad jag bor nu i alls är lika mysigt och inbjudande att sitta länge och läsa i.

Och grundstenarna från barndomen plockas inte undan så lätt. De kommer alltid att finnas där. Det är som Jaques Werup har skrivit:

Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig.

Jaques Werup som nyligen dött. Det är ett dödens år, så många genier som dött: David Bowie, Bodil Malmsten, Alan Rickman och Leonard Cohen. Ett sorgens år. Som om nu dessa människor skulle upphöra att finnas bara för att de är döda. En sådan villfarelse.

onsdag, november 09, 2016

Clownskräck förr och nu

Jag hade clownskräck långt innan det blev modernt.
   Nu har det visserligen blivit modernt att säga att man hade clownskräck långt innan det blev modernt, men i alla fall; jag hade det verkligen. Jag var övertygad om att de skulle ta mina föräldrar ifrån mig.
   När jag var på cirkus och clownerna kom in i manegen höll jag hårt i mamma och pappa, så att de otäcka clownerna inte skulle rycka dem med sig de kom farande.
   Det hela bottnade i ett mindre lyckat besök på en trolleriföreställning i min tidiga barndom. Under den här föreställningen plockade den lustige trollkarlen upp både min pappa och min mamma på scenen. Ur min pappas tröja trollade han fram en tupp i plast och min mamma högg han fingrarna av.
   Den roliga trollkarlen högg fingrarna av min mamma!
   Jag var i chock länge efteråt. Det hjälpte inte att min mamma försökte förklara att det bara varit morötter han högg av däruppe på scenen. Det hjälpte inte att jag såg att hon hade fingrarna kvar. Den rolige trollkarlen hade huggit fingrarna av min mamma, alltså måste den rolige trollkarlen vara ond. Och denna övertygelse spillde sedan över på clownerna på något sätt.
   Vilket misslyckande det måste ha varit för dessa trollkarlar och clowner som försökte roa och glädja barnen och istället skapade de en skräck för att bli föräldralös hos åtminstone ett av dem.

Att det finns så många clowner att vara rädd för idag: den nya, stora clownen i USA, den gamle inbitne i Ryssland och clownerna på Grand Hotell här hemma, för att bara nämna några, är också ett misslyckande.
   Inte för ovannämnde clowner, för dem går det ju bra. Men för politikerna, oss andra, för världen.
   Vårt stora misstag var nog att vi trodde att de var just clowner, och därför inte så mycket att ta på allvar.

måndag, november 07, 2016

Man måste vara Bob Dylan


Det tog 400 år att bygga katedralen i Palma. Jag antar att de som gav sig på det visste att de aldrig skulle få se det färdiga resultatet. Jag vill gärna inbilla mig att de ändå fann en slags glädje och stolthet i att vara del i ett projekt som skulle sträcka sig in i generationers generationer av liv. Ett bygge för evigheten, så att säga.  För dem som fick vara med när katedralen stod där klar i all sin prakt måste det ha varit fantastiskt. Att avsluta något som människor svettats över i flera hundra år. Det borde på något sätt ha skapat en slags närhet över tiden.

Nå, nuförtiden drar man inte i gång sådana där projekt; sådana man inte får se resultatet av. Visserligen håller man fortfarande på att bygga på Sagrada Familia men man skulle inte sätta igång något sådan idag. Idag går det undan när man bygger. Alla vill vara med och se slutet på sina projektet.

Inte heller är min Bourgognebok ett projekt över generationerna. Det börjar bli dags att jag bestämmer mig för vad jag ska göra med den när den är klar. Man kan ju tycka att jag har haft gott om tid att tänka ut det, men jag har liksom koncentrerat mig på själva boken. De gånger jag har koncentrerat mig. Jag har tyckt att det var viktigare.

Tidningen Skriva har just nu en artikelserie om egenutgivning. Bland annat kan man läsa om vilken typ av egenutgivning man ska ge sig på beroende på vilken typ av författare man är, vilka mål man har med sin bok. Jag har kommit fram till att jag inte passar in på någon typ. Naturligtvis vill jag ju att någon läser boken, men jag vill inte alls ägna mig åt PR, sitta i morgonsoffor eller åka runt och prata om boken. Jag vill vara Bob Dylan; få alla medier att tala och skriva om mig utan att själv säga ett ord.
Det står ingenting om Bob Dylan-typen i Skriva. För att dra den typen i land krävs det helt enkelt att man är Bob Dylan.
Det är inget som tyder på att jag är det.


lördag, november 05, 2016

Återanvända sidensvansar


Tänkte just sätta mig och skriva ett inlägg om min rasistiska inställning till fåglar och så upptäcker jag att jag redan har gjort det, exakt på dagen för ett år sedan till och med. Jag är tydligen en sådan där författare som skriver samma bok flera gånger. 
Och tankegångarna går tydligen i cykler. 




torsdag, november 05, 2015

I väntan på sidensvansarna

Utanför mitt fönster på jobbet står en vacker rönn. Jag brukar njuta av årstidernas växlingar i det där trädet; se hur de första knopparna tar form om våren, hur de spricker ut till löv i skirt grönt som sedan djupnar och till sist går över i gult. När de fallit av hänger rönnbären kvar i röda klasar på svarta grenar. Det ser riktigt festligt ut.

En dag i november varje år kommer en flock sidensvansar på besök i rönnen. De är många, kanske trettio stycken, kanske fler, och på någon timme har de ätit upp vartenda rönnbär på hela trädet. Det är lite av en happening, ett event att se dem. I fjol kom de aldrig och jag saknade dem.
   Nu oroar jag mig för hur det ska bli i år. Det är inte så många rönnbär kvar i trädet och det är flera andra fåglar där och äter. Några bruna typer som jag inte vet vad de heter. Jag kommer på mig själv med att blänga ondsint på dem och önska att de ska länsa något annat träd. Jag väntar ju på sidensvansarna.
   Sedan inser jag att det är ju rasism, det jag håller på med. Favoriserar en sorts fåglar framför en annan. Skuldmedvetet sneglar jag på de där bruna flygfäna som utan skam vräker i sig bär i min rönn.   "Det är klart ni ska äta bär" tänker jag. Det har ännu inte gått så långt att jag sitter vid skrivbordet och talar högt med fåglar utanför fönstret. Jag nöjer mig med den här sortens telepatiska samtal. " Till mitt träd får alla komma och äta."
   Men om sidensvansarna ska ha någonting med av de här rönnbären så får de faktiskt se till att komma nu.

torsdag, november 03, 2016

Det ständiga sökandet efter de små tingen

Min kompis hade en nyckelring som pep om man visslade på den. Det var för att man lätt skulle hitta nycklarna om man glömt var man lagt dem. Vi var i tio - elva års åldern och förde ett väldigt väsen när vi träffades; skrek och skrattade så att nyckelringen pep i ett kör tills batteriet var slut och nycklarna lika borttappade som tidigare.

Jag tänker på den där nyckelringen när jag går runt i vår tvåa och letar efter allt som jag glömt var jag lagt. Det är förunderligt mycket som spårlöst kan försvinna på 75 kvadrat, inte bara nycklarna: mobilen, den bästa pennan, plånboken, godispåsen, citatboken, boken med citatet som jag skulle skriva upp i citatboken, för att inte tala om själva citatet när jag väl har hittat boken, mobilladdaren, skosnören, bälten, de där smågafflarna som man kan plocka åt sig oliver och kapris och annat gott med, mössor, glasögonen försvinner i samma stund som jag lägger dem ifrån mig eftersom jag är så närsynt... Ja, det finns inte bloggutrymme nog för att räkna upp allt som kan försvinna i en normalstor tvårumslägenhet. 
   Jag tänker att det skulle vara bra att ha en sådan där nyckelring nu, så att man kan vissla fram allt det där. Mobilen kan man ju ringa till, men allt det där andra. Det skulle ju gå åt ganska många nyckelringar förstås, och de skulle vara besvärliga att fästa på vissa saker, citat till exempel. 
Men ett slags chipp kanske, som man kan klistra på grejorna, eller boksidorna. Ett chipp som man kan programmera med en melodislinga. Det måste ju vara olika melodislingor för olika saker, så att det inte blir ett enda galet pipande i alla vrår när vi börjar vissla här hemma. När man letar efter fjärrkontrollen till TV:n kunde man till exempel vissla signaturmelodin till bröderna Cartwright och när man lagt ifrån sig glasögonen signaturmelodin till Bond-filmen Golden eye. 
   Detta fordrar naturligtvis en lång lista på vilka saker man hittar om man visslar vilka låtar. Frågan är vilken melodi man ska vissla om man tappat bort själva listan. 

tisdag, november 01, 2016

Soundtrack of November

Och varför Visa från Utanmyra med Jan Johansson är soundtrack av November, det har jag skrivit om tidigare.