fredag, april 28, 2017

100 minuter som förändrade livet

Vissa händelser är så starka och omvälvande att de delar in livet i ett före och ett efter. 

Jag tror att det var vår i luften när vi tumlade ut ur biografen den där kvällen i vetskapen om att livet aldrig mer skulle bli detsamma. 
   Vi hade väntat så länge. På den här tiden fanns det bara ett visst antal kopior av varje film som skickades runt i landet och vår lilla stad stod knappast först i turordningen. Men nu hade den äntligen kommit, den hade varit här, i 100 minuter hade den varit hos oss. 100 minuter som delade livet.

Några av mina kompisar som var med hade visserligen sett filmen en gång förut, i en annan stad, så de hade väl vetat något om vad de skulle få vara med om och det var kanske inte lika omtumlade som jag. Ändå stod vi sen i min farmors hall och väntade på mina föräldrar som skulle skjutas oss hem, och undrade hur vi någonsin skulle hämta oss efter detta. Mina föräldrar fällde nog en eller annan hånfull kommentar. När man är över 40 är det inte länge så vanligt att filmer förändrar livet, tyvärr, och det är lätt att titta småleende på en exalterad 13-åring. Nu minns jag inte vad de sa. Jag var väl inte mottaglig just då, jag hade bara moderniserad 50- och 60-talsmusik i huvudet, ett rött dis och doften av svett, damm och regn. Så intensiv hade upplevelsen varit att dofterna gick igenom bioduken. 
    
Mest av allt hade jag väl Patrick Swayze i huvud. Det var ju honom vi hade väntat på. Patrick Swayze från Nord och Syd , den av vackra män så fullspäckade tv-serien. Av alla dessa vackra män var det Swayze som hängde på min vägg. 
   Det finns ett foto i mitt album från den här tiden som föreställer mig och min kompis. Vi är på väg till en tredje kompis som har fått tag i Dirty Dancing på video! 
   "Vi kommer på lördag och tittar på den!" hade vi meddelat. 
   På foto syns det att vi gjort oss fina för Patrick Swayze, i alla fall tycker jag om att tänka på det så. Vi har tagit på oss jeanskjolar och våfflat håret med tång och är oerhört fnissiga. Om kompisen vi skulle våldgästa var lika glad vet jag inte. 
   Det var inte så länge sen. Det var nyss och det var en evighet sen. 
  
Nu läser jag i en tidning att Dirty Dancing fyller 30 år. 30 år så långt är livet efter Dirty Dancing. Patrick Swayze är död, Jennifer Grey har opererat näsan och själv gläds jag åt apotekets rabatt på ögonkräm anti age. 


Dirty Dancing-sandwishen på den numera nedlagda filmrestaurangen Click i Palma 

För något år sedan tumlade jag ut i vintermörkret från China-teatern med ett knallrosa programhäfte tryckt mot bröstet efter att ha sett  Dirty Dancing i musikalform. Visst är jag upprymd den här gången också, men det är skillnad på att vara 13 och att vara 40, det är bara så. Det är inte så vanligt att musikaler förändrar livet när man är över 40, tyvärr. Och så är det ett annat gnag i bröstet, en slags... besvikelse... och sorg.
Patrick Swayze var inte med.
Nu hade väl den förnuftiga delen i mig inte trott att han skulle kliva upp på en musikalscen i det lilla landet Sverige. I synnerhet som han, som sagt, är död. Men i bland är det svårt att anpassa sig till livet efter Patrick Swayze.

         



onsdag, april 26, 2017

Tillsammans med Tranströmer, den gudomlige



Det var en överraskningarnas dag den där dagen som jag trodde var Världsbokens dag. När vi besökt antikvariatet, som till min förvåning inte var stängt, stod vi sedan snopna med våra bokkassar framför anslagstavlan utanför kyrkan. Där står det att den orgelkonsert, som är det huvudsakliga skälet till att vi befinner oss i den här staden, började klockan elva istället för klockan tolv som jag har läst både på hemsidan och i det program som jag tog när vi här förra gången. Vilken besvikelse. Men sen ser vi att det trots allt går in i folk i kyrkan och framme vid porten står det en skylt som påstår att konserten faktiskt börjar klockan tolv.

Så det blir att vi sitter där ändå. Det är att kastas mellan hopp och förtvivlan, fast i omvänd ordning, denna dag som inte är Världsbokens dag. Förmodligen är vi de enda i kyrkan som åkt hit från en annan stad, bara för att de ska läsa dikter av Tomas Tranströmer mellan partierna i Charles-Marie Widors Symphonie Romane op 73.

               

Tranströmer och hans hustru satt själva här i kyrkan om lördagarna och lyssnade på orgelkonsert. Jag tänker att jag sitter på samma plats som gudomen suttit. Kanske är det en aning hädiskt att tänka så här i kyrkan, när det är Tranströmer jag benämner som gudom.
Men ändå, poesin är en del av gud nedlagd i Tranströmer av det stora gudomliga, vad det nu är.
Precis som det gudomliga lagt ner en bit i oss alla. Tänk att kunna kanalisera det som Tranströmer kunde. Eller för den delen som Charles-Marie Widor.


måndag, april 24, 2017

Att gå på vatten Del 2

En instruktion 

2, Överfarten





att gå på vatten är en långsam syssla
det är lugna andetag och ett flytande steg
tiden finns inte där ute på ytan
inte orden inte ljuden
bara vattnets svalka
under den nakna huden
när du går
som guden


söndag, april 23, 2017

(Dagen före) Världsboksdagen

Hela vägen fram tror jag att det är Världsbokens dag. Hela promenaden över kullerstenarna, över bron över ån, tror jag det. Fortfarande när jag kommit fram till Leanders Antikvariat är jag övertygad om det. 

Under hela promenaden och under delar av hotellfrukosten har jag formulerat ett bittert och sorgset blogginlägg i huvudet. Det ska handla om hur jag, för att fira Världsbokens dag, beger mig till ett av mina favoritantikvariat och hur jag där möts av en tom lokal med ett anslag om hur verksamheten lagts ned. Jag planerar att, återigen, ondgöra mig över hur antikvariatsdöden breder ut sig. Jag ska betacka mig för uppmuntrande tillrop om att det går att handla på nätantikvariat. Det är ju inte alls detsamma som att irra i vindlande bokhyllegångar och hitta allt det här man inte visste att man letade efter, inte alls detsamma som att andas in doften av gammalt gulnat papper, den ljuvligaste av dofter. 



Att jag är så här förhandsbitter beror på att jag var dum nog att googla på Leanders Antikvariat för att se vad de hade för öppettider och i samband med detta hittade en tidningsartikel där det påstås att antikvariatet ska flyttas, att inredning och över 50 000 böcker slumpas bort. Jag får bara läsa ett brottstycke av artikeln eftersom jag inte är betalande prenumerant, och jag tänker inte bli betalande prenumerant för att läsa att mitt älskade antikvariat ska upphöra att existera. Tänk att behöva ställas inför detta besked på Världsbokens dag. 

När jag nu väl står framför antikvariatet verkar det vara lika öppet som vanligt. De sprängfyllda bokhyllorna är kvar och den gråskäggige mannen står bakom disken som vanligt därinne. Det enda som kanske skulle tyda på nedläggning är att det är 50 % rabatt på böckerna. Men det kan ju förvisso vara så att det bara betyder att det är 50 % rabatt på böckerna. 
   Först tänker jag att jag ska fråga den gråskäggige om antikvariatet ska läggas ned men sedan känner jag att det vill jag inte veta. Det här ska inte bli ett avsked. Jag ska gå mellan hyllorna i detta paradisets källare som om det vore en gång vilken som helst. 
   Sen går jag där och tänker hela tiden att detta kanske är sista gången jag går här och när jag kommer tillbaka till mitt hotellrum med Där skönheten tigger sitt bröd av Maria Wine och Tom Sawyer som detektiv av Mark Twain, får jag se att det inte alls är Världsbokens dag, det är först i morgon. 

måndag, april 17, 2017

Att gå på vatten

En instruktion 

1, Anslaget




den bästa tiden att gå på vatten är i skymningen 
när dagen svalnat och vinden mojnat och folk börjar hålla sig inne
det går bäst när ingen ser på
att gå på vatten är inget man gör för att göra sig märkvärdig
det är mellan dig själv och vattnet som överenskommelsen gäller
du ska gå utan skor
tjocka sulor är en förolämpning mot ytan 
inget vatten bär någon med stövlar på
att gå på vatten är hud mot hud
det är mellan dig själv och vattnet som överenskommelsen gäller
den lätta smärtan i det första steget
när den heta foten möter det svala våta
vänta ut den, ta din tid, ha din tro
att gå på vatten är en långsam syssla 
det är när det känns som om huden under foten
smält samman med vattnets kontur
det är då du tar det första steget

onsdag, april 12, 2017

Frid som övergår allt förstånd




Samtidigt som en man, med berått mod, kör en lastbil in i en massa människor i Stockholm, i Sverige sitter jag i trädgården vid de arabiska baden i Palma de Mallorca. Det är min älsklingsplats i Palma. Enligt en informationsskylt mitt i grönskan är baden och trädgården det enda som finns kvar från muslimernas "herravälde" i staden. I över tusen år har den här trädgården funnits här.

Det är så vackert, här finns en sådan frid. Den kommer över dig i samma ögonblick som du kliver in här genom den trånga gången från gränden. Vid sitter vid ett av de gröna borden och åter jordgubbar från mercat  d'Olivar. Enstaka turister dyker upp och försvinner, men ingen talar högt här inne. Man rör sig långsamt bland palmerna och citronträden. Ler lite mot varandra när man möts i gångarna. Till och med barnen som springer omkring gör det tyst och rofyllt. Vi sitter stilla och låter oss omslutas av lugnet. Vi är trygga här innanför murarna. Här har ingen hört talas om ondska.

Kära mänsklighet, att den frid som rår i trädgården vid de arabiska baden i Palma önskar jag ska omsluta dig per omgående, genast, omedelbart och NU.
Var du än är.
Vem du än är.


tisdag, april 04, 2017

Det ständiga språket

Med anledning av att jag i år firar 10-års jubileum i bloggvärlden så publicerar jag varje månad ett gammalt inlägg från det första bloggåret 2007. Nedan inlägg publicerades i september nämnda år och behandlar ett av mina favoritämnen som jag har ältat, tuggat om flera gånger under de här tio åren: språket som krycka och som dansskor. 

Språk

Såg Babel i onsdags (och redan är det lördag). Det handlade om att tappa tron på språket. Språkdepression. Och jag tänkte på "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson och "språket, människans redskap och hinder [...]" som det beskrivs där.

Språket; beskrivandet, kategoriserandet, värderandet förminskar och förhindrar det totala intrycket av världen, tillvaron, känslorna, detta enorma brus som vi lever i.

Språket kan aldrig göra en korrekt beskrivning av tillvaron oavsett hur skickligt du kan hantera det. Det är ändå alltid en platt och förenklad bild av det. Om vi kunde frigöra oss från språket skulle vi kunna gå upp helt i det som finns omkring oss.

Samtidigt; språket är ett verktyg, ett oundgängligt verktyg. Utan att kunna förminska, förenkla och göra tillvaron hanterbar skulle vi stå skyddslösa mot detta enorma brus som är livet, och då skulle vi förmodligen bli galna.

Språket gör oss tydliga för oss själva och varandra, vilka vi är och vad som är vår roll i detta brus. Vad det är vi upplever och hur vi ska hantera det kommer vi fram till genom språket, genom att prata av oss, skriva av oss. Som språket så fult formulerar denna ritual, denna mystiska, religiösa akt.