fredag, september 30, 2016

Svenska gummistövlar

Redan när jag stod i bokhandeln och läste de första fyra meningarna i Henning Mankells Svenska gummistövlar hörde jag Philip Sandén läsa dem parallellt med mig inuti mitt huvud.
   Det är fyra konkreta meningar som  meddelar  1, vad som har hänt: huvudpersonens hus har brunnit ner till grunden. 2, när hände det: en söndag förra hösten. 3. hur var vädret när det hände: det blåste 20 sekundmeter. Mankell är en av de där författarna som använder exakt rätt antal ord och på något sätt lyckas han få en slags stillhet i det språk som förmedlar denna dramatiska händelse.

Att jag hör Philip Sandéns röst i huvudet beror på att det var han som läste in Italienska skor, boken som fick mig att göra en helomvändning när det gäller Henning Mankell. Tidigare hade jag bara läst några av Wallander-deckarna och det hade liksom krupit lite olustigt i mig medan jag gjorde det. I och med Italienska skor insåg jag att Mankell är eminent författare. Det är fantastisk historia om Fredrik Welin, en läkare i övre medelålder som, sedan han begått ett ödesdigert misstag under en operation, mer eller mindre isolerat sig ute på en ö han ärvt efter sina morföräldrar. En vintermorgon, när han kryper upp ur den vak där han tar sina sedvanliga morgondopp, står en kvinna med rullator ute på isen. Det förflutna har hunnit ikapp honom.

Det först när jag har köpt boken, Svenska gummistövlar alltså, och ska börja läsa den på allvar som jag upptäcker att den är en fristående fortsättning på Italienska skor. Om Fredrik i den första boken tvingas ta itu med sitt förflutna så blir han i den här tvungen att ta itu med framtiden. Det mest akuta är att hitta tak över huvudet sedan huset brunnit ner, men eftersom hans dotter Louise har sin husvagn stående på ön så finns en provisorisk lösning nära till hands. Det är värre att acceptera och hantera det här med åldrandet och ålderdomen, att majoriteten av dem man möter på gatan är äldre än man själv. Men det är inte bara en bok om åldrandet, det är också en bok om att ta vara på det man får i livet, även om det man får inte är det man hade önskat sig från början. Som till exempel en vildsint, vuxen dotter med helt andra idéer och värderingar än dem man själv har.  Det handlar också om längtan efter andra människor. Fredrik Welin har ju vänt sig från människor så till den grad att han har sagt ifrån sig postutdelningen. Men nu börjar han till slut att treva sig ut ur sin bubbla och söka kontakt.

lördag, september 24, 2016

Professor Fanta fixar allt

Något som bekymrar mig nästan lika mycket som att ingen tar hand om citronerna på trädet på andra sidan gatan, är postgången i Palma. Det känns nästan lika säkert att brevet kommer fram om man lägger det på lådan eller kastar ut det genom fönstret. Det verkar inte finnas någon säkerhet i utdelningen över huvud taget. Breven kastas in genom porten och blir liggande nedtrampade på golvet i entrén. Utanför ett hus vid busshållplatsen ligger en samling fönsterkuvert och förmultnar tillsammans med en hög torra löv

Det verkar inte som om detta är något som bekymrar någon annan än mig. Folk förefaller inte så intresserade av sin post. I vårt trapphus sorteras breven in i öppna fack, de av dem som inte blir liggande på golvet, och där blir de sedan sittande i flera veckor utan att någon bryr sig om att plocka med dem upp till sina lägenheter. Vid ett tillfälle blev en avi om att en försändelse kommit från Tyskland liggande på bänken under facken i flera månader och vållade mig svår oro. Om det faktum att den var försvunnen senast gången jag var där och kontrollerade saken, beror på att någon har hämtat ut försändelsen eller om någon helt enkelt städat bort avin, är något jag får ligga vaken och grubbla på tills jag dör.

Vi får inte mycket post i vårt fack. Alla spanska fönsterkuvert ska skickas till Sverigeadressen. Trots detta ligger det en dag ändå ett brev i vårt postfack nere i entrén. Det ett meddelande från professor Fanta. "Det finns inga problem som inte har sin lösning." skriver han. Han besitter en mycket stark afrikansk kraft och den är han beredd att ställa till vårt förfogande. Han kan med denna kraft förbättra vår ekonomi, social ställning, kärleks- och sexliv samt mota bort demoner från Helvetet på mindre än 48 timmar. Längst ner i brevet finns ett telefonnummer som vi uppmanas ringa så fort behov uppstår. Jag är en sådan som tar hand om min post, så jag tar med mig professor Fantas brev upp i lägenheten och lägger det på samma ställe som vi förvarar kvittot på dammsugaren och numret till rörmokaren. Utifall att.



måndag, september 12, 2016

Jag har mina år

Äntligen har jag börjat på spanskakurs. Ska jag nu vara en deltida lyxinvandrare i det landet ska jag väl åtminstone lära mig språket, har jag tänkt i snart fyra år nu. Det är tur att jag inte tävlar i 100-meterslöpning med tanke på hur långsam jag är i starten.

På den första lektionen har jag bland annat lärt mig att presentera mig och berätta hur gammal jag är, om jag nu skulle få lust med det.
"Jag har 41 år" säger man på spanska istället för  "Jag är 41 år."
Jag tycker att det känns mycket bättre att ha ett antal år än att vara dem.
Att ha 41 år av livserfarenhet, kunskap och minnen, det är ju en rikedom att vara stolt över. Att vara 41 år däremot, vad betyder det egentligen? Det låter som om man är helt i händerna på något, som om något äger dig, snarare än att du äger.

Det känns som om det inte är lika stor segregation mellan generationerna i Spanien som det fortfarande är hos oss. Det är mer blandning i åldrarna ute i det offentliga rummet än vad jag upplever att det är här. På samma bar som det sitter ett gäng ungdomar kan gammelfarmor också sitta, ibland till och med vid samma bord.
Jag vill gärna påstå att spanjorerna har en annan syn på ålder än vad vi har och detta påstående grundar jag dels på de ovanstående observationerna av blandade åldrar i det spanska utelivet, dels på detta att vi valt olika ord för att uttrycka ålder.
Jag har nämligen en teori om att vilka ord du väljer att använda säger något om vem du är. Om du till exempel säger "Jag har allt jag tycker att jag borde ha." istället för "Jag har allt jag vill ha." så säger detta något om hur du ser på det du har.
Det kanske inte är en teori man ska dra allt för stora växlar på, och lyckan hos den som har allt hen tycker att hen borde ha är kanske inte nödvändigtvis mindre än hos den som har det hen vill ha. Men någon skillnad är det nog ändå, inbillar jag mig.


Jag kommer hur som helst att ha mina år, från och med nu. Mig äger ingen.

lördag, september 10, 2016

Memory Lane

Sitter och gör lite faktakollar i Bourgogneboksmanuset (som är betydligt mer färdigt nu än det någonsin varit. Vad nu det kan innebära.) och hamnar plötsligt, tack vare Youtube, i Beaune om aftonen den 21 juni för fem år sedan. Hade den, för mig, okände filmaren vridit sin kamera eller telefon ett kvarts varv till höger hade vi fått se mig och P gungande i takt till Sympathy for the devil här framförd av Dockorna som hostar.



Den 21 juni är det fête de la musique i hela Frankrike och i alla städer spelas det musik över allt. Idén med fëte de la musique, som har firats i över 30 år, är att alla som sysslar med musik, amatörer och professionella, ska ge sig ut på gator och torg och spela och sjunga. I gratistidningen Echos de commune har jag läst att över 250 länder deltar i den här festen just idag, men jag har aldrig hört talas om den i Sverige, så jag antar att vi inte är ett av de där 250 länderna, och det är synd.
 
Den 21 juni 2011 var var en varm och vacker sommarkväll, vår sista i Bourgogne för den här gången. Det spelas musik i varje hörn. Vid Rempart de Lion studsar långhåriga och svartklädda människor omkring till något som vi illitterata sammanfattar som hårdrock. Men vi avslutar kvällen framför katedralen där nunnekören sjunger samtidigt som den här fantastiska fasadilluminationen visas som bakgrund:





Nunnorna sjunger om allt man kan tacka gud för och jag känner mig verkligen mycket tacksam där jag sitter på en bänk alldeles intill kyrkan. Tacksam för att ännu en gång ha undfått nåden att vara, här på den vackraste platsen i världen.


söndag, september 04, 2016

Les Feuilles Mort

Vi har gått in i september månad. Sverige gör sig redo att kokonera sig inför vintern och mörkret. Jag tar mobilen och ger mig ut på jakt, inte efter Pokémon men efter vackra höstlös. Tänk att världen kan förmultna i så fantastiska mönster och färger.




Det är också dags för de döda löven med Yves Montand som månadens musik, enligt gammal god tradition.

För det ska vara Yves Montands version, även om jag hittade flera andra som faktiskt inte är så dumma.






Det är nästan lite märkligt hur en sång kan ändra känsla och karaktär beroende på arrangemang, instrument och vem som sjunger. När Rod Stewart sjunger Downtown train tyckte jag att det var en av de tråkigaste låtar jag har hört (Sorry, Roddan) men när Tom Waits gör det är det en musikalisk pärla. De ovan angivna "löven" tycker jag, som sagt är helt ok men det ska vara Yves Montand för att man ska komma i den rätta stämning.