fredag, mars 30, 2018

En rökliknande flicka röker cigariller

Kapitel 13 

I vilket en bauer-prinsessa skaffar sig nya erfarenheter

Utanför restaurangen är Bauer-prinsessan inne på sin andra cigarill.

Claudille hade dragit korken ur en vinflaska, trots att det bara var tidigt på förmiddagen men hon hade tänkt att Bauer-prinsessan behövde något att skölja ner röken med när hon väl hostat färdigt.
Hon hade sett ut som om hon behövt något starkt, redan innan hon började hosta lungorna ur sig vid det första blosset. Det var något asplövsaktigt över hela henne.

Rökt hade hon uppenbarligen aldrig gjort tidigare. Med tårarna rinnande hade hon till slut sträckt sig efter vinglaset som Claudille sträckte mot henne och druckit det till hälften i ett svep. Claudille drog den högra mungipan några millimeter åt sidan och erbjudit henne en ny cigarill.
   "Personligen" sa hon "brukar jag tycka att det första blosset på dagen är det bästa. Men det kan ju vara annorlunda för dig."
   "Jag var lärare på den där akvarellkursen" väser Bauer-prinsessan, som om det vore någon slag förklaring till det mesta.
  "Aj, du."
  "Mmm" Hon lutar huvudet farligt långt bakåt och blåser en rökpelare rakt upp i luften, som om hon inte gjort  annat än rökt cigariller i hela sitt liv. Det ser märkligt ut tycker Claudille, eftersom hela hennes kropp ser ut att vara gjord av rök.

Så hörs ett fasansskri över campingen och Bauer-prinsessans plaststol faller baklänges, med prinsessa och allt.

tisdag, mars 27, 2018

Min farmor var ingen vaskare

Om min farfar var en stugsittare som inte gillade resor och kalas, så var min farmor raka motsatsen. Till och med sedan hon blivit dement såg hon fram mot jular och födelsedagar, och personalen på äldreboendet hade ibland svårt att få henne att sova på nätterna eftersom hon var tvungen att planera vilka kakor hon skulle servera på morgondagens (visserligen inbillade) kaffekalas.
Hon for på utflykt med Centerkvinnorna, Larssons bussresor, De synskadades riksförbund, De handikappades riksförbund och sedermera PRO. Hon drömde om Tyrolen men kom aldrig dit.

På en resa till Finland stormade hon och hennes kompis Kross-Nisse (!) taxfree-butiken på färjan, en halvtimme innan den öppnade. Min farmor skulle köpa en flaska champagne till sin 50-års dag och den skulle inhandlas NU, inte om en halvtimme. Om jag känner min farmor rätt så hade biträdet som slängde ut dem, för utslängda blev de, det ganska svettigt ett tag. Min farmor var världens envisaste människa. Förmodligen var det full cirkus.

Full cirkus ska det också ha varit kring den där champangeflaskan när den stora dagen infann sig och den skulle drickas upp. Champange var ju inte något som en småbonde drack var och varannan dag på den här tiden.
   Eftersom man ansåg att flaskan riskerade att sprängas vid öppnandet var min pappa tvungen att öppna den utomhus och min farmor sprang efter honom med en rostfri bunke för att inga av de dyra dropparna skulle spillas på marken.  Jag kan se dem för mig: farmor med håret på ända, ivrigt framåtlutat höttandes med bunken och min pappa surmulet och ovant kämpande med korken. Jag kan höra dem småträta med varandra, min farmor bestämt instruerande och min pappa muttrande om vilka dumma påfund det är att dricka champange.
  Det dumma påfundet att hälla ut champange bara för att demonstrera att man har råd, hade ingen av dem hört talas om vid det här tillfället.




söndag, mars 25, 2018

Fotografier

Sitter och bläddrar i ett fallfärdigt gammalt fotoalbum som jag räddat undan min fars överdrivna vurm för döstädning.
Albumet myllrar av studiobilder på en ung man som cirka 55 år efter att bilden tagits ska bli min farfar. Han står uppsträckt tillsammans med sin bror och tre-fyra andra glada gossar, alla klädda i kostym.
Det var tydligen ett nöje när man for in till stan, att gå till fotografen och låta avtaga sig på bild. Intresset för selfies är inget som uppstått i och med IT-åldern.

Den farfar jag älskade över allt annat var en ganska grinig gubbe som ytterst ogärna lämnade sin plats vid köksfönstret. Utflykter och festligheter var inget som intresserade honom. Julklappar och födelesdagspresenter var det ingen idé att vi köpte, han skulle ju ändå vara död långt innan jul och om inte så skulle ske, så åtminstone i god tid till födelsedagen.

Men på en av bilderna i det där gamla albumet står han och fyra kamrater uppklädda i ljusa kostymer.  Det måste alltså vara sommar. De är alla i 20-års åldern. Min farfar har det svarta håret bakåtkammat och har satt halmhatten lite på sned, som vore han en spjuveraktig yngling beredd att göra staden osäker.
  Det är nästan outhärdligt att se.


lördag, mars 24, 2018

Djävulens detaljer om tvål

Någon gång har jag skrivt här att det viktigt med detaljer.
   För att verkligen leva fullt ut måste man vara uppmärksam på de små detaljerna omkring sig: färgen på någons strumpor, en skiftning i ett ansikte, en blomma som spränger upp ur betongen, ett löv som sakta singlar mot marken, med mera liknande.
   Jag vill minnas, även om jag naturligtvis inte hittar det inlägget nu, att jag gått i spinn över hur Proust breder ut sig i flera sidor om hur intrycket av en kvist körsbärsblom varierar efter hur ljuset faller annorlunda på den, allt eftersom dagen lider mot kväll som sedermera övergår i natt. Prousts berättarjag i På spaning efter den tid som flytt tar sig också tid att sitta och titta på detta skådespel över körsbärsblommen timme ut och timme in. Han, berättarjaget, vet, enligt mig hur man ska leva.
Att vara uppmärksam på detaljerna i tillvaron är att se gud i densamma.
   Sådan har min ståndpunkt varit när det gäller detaljer.

Tills härom dagen.

Härom dagen satt jag på ett kafé och försökte skriva om mina campingfigurer. Det lät sig inte göras. På kaféet rådde vad Strinberg skulle beskrivit som "ett liv och ett kiv".
   Istället för att umgås med mina campare blev jag ofrivillig åhörare till några tonårstjejers o-e-r-h-ö-r-t detaljerade rekapituerling av hur någon slagit sönder en tvålpump under helgens fyllefest.
  Efter en halvtimme i detta inferno visste jag att detaljer, de är av djävulen komna.
Ytterligare en detalj om tvål och jag skulle lida av precis där jag satt.
    Och döden skulle komma som en befriare.
Som om de glada tonåringarna förstått detta lämnade de tvålen och gick istället över till en lika detaljrik skildring av hur de beställt nuggets på Donken efter festen.
  Jag slog ihop min anteckningsbok, reste mig och gick.

fredag, mars 23, 2018

Prinsessan i kulan

På campingen 

Kapitel 12, som utspelar sig i dammet i den ilsket rödhårigas husvagn.

Inne i sin husvag ligger den ilsket rödhåriga på sin säng ovanpå två lager sammetskuddar i grönt, vinrött och plommon och försöker andas lugnt och normalt. Hon ångar av ilska över den där smaklöse mannen i WCT-overall. Blå!
  Fast nu senast, i tvättrummet, hade han varit utan overall, i bara kalsongerna till och med, och det hade varit värre faktiskt. Faktiskt!
  Det piper lite i bröstet på henne när hon är upprörd. Det liknar ljudet i de där gummigrisarna som man kan köpa till hundar. 

Den ilsket rödhåriga heter Rosalinda. På den tiden någon brydde sig om att hon hette något, fanns det folk som kallade henne Rosie. Numera ser hon inte alls ut som någon Rosie. Det gjorde hon inte då heller. 
   Det är svårt att andas här inne. Luften är tung av damm och rökelse som doftar sandelträd.  Rosalinda är inte en sådan som ställer upp ett fönster för att vädra. Det är inte den friska luften som sådan som skrämmer henne. Nej,då!  Men det kan komma in så mycket annat om man ställer upp ett fönster. Lite oklart vad men det finns så många klåfingriga öron som kan lyssna sig in genom ett öppet fönster och höra vad som pågår inne i husvagnen. Och det är ju faktiskt som ett slags intrång. 
   Inte för att det är så mycket som pågår. Just nu är det mest det här med andningen som tar upp hennes tid. 
   Annars brukar hon sitta vid sitt överlastade bord och lösa korsord eller läsa horoskåp. Det är ju inget som hörs ut direkt, men ändå. Ändå!
   Att han, den där smaköse mannen i WCT-overall, skulle stå utanför hennes husvagn och höra henne bläddra i tidningarna, att han skulle stå därute nu och höra hur hon andas härinne är mer än vad hon står ut med. Blotta tanken får det att pipa lite extra i bröstet, ett hiiande ljud. 
  
I går kväll satt hon också vid bordet och tittade in i diset i sin kristallkula en stund innan hon gick och lade sig. Hon hade sett hur de vita dimmorna därinne plöstligt formade sig till en tunn rökliknande gestalt som såg ut som en John Bauer-prinsessa. Hon darrade i konturerna som om hon inte riktigt vågade ta plats i tillvaron. Hon kom glidande fram genom kulan mot Rosalinda som till slut kastade en röd duk över kulan och pipande kurade ihop sig på sitt berg av sammetskuddar. 

fredag, mars 16, 2018

Dagen tar sin början

På campingen 

Kapitel 11 i vilket camparna ägnar sig åt diverse morgonbestyr och Claudille träffar en Bauer-prinsessa som vill göra rätt för andra. 

Medan WCT-mannen sjunger Ulla Billquist i duschen och den rödilskna damen förskräckt slänger ner tandborste, tvålar och krämer huller om buller i sin blommiga necessär och skyndar ut, njuter de båda holländskorna i varsin badenbaden utanför sitt rosa tält. På ett uppfällt bord framför dem smälter resterna av frukosten i solen. Båda rycker till och slår upp ögonen när de hör ljudet av en husvagsndörr som slits upp och slås  igen.
"Om vi skulle ta en cykeltur till den där lilla byn vi åkte förbi på vägen hit!" säger den ena och klappar den andra på armen. Den andra ler.
"Ja, det kan vi göra."
Sedan sluter de ögonen och vänder ansiktena mot solen igen. Snart hörs ett stilla susande från den ena.

I hörnan invid bäcken virar den rödbrusige silvertejp runt sina blompinnar och tyskarna rullar just ut sin EU-moppe på grusgången, ler tandblekningsvitt om den rödbrusige och vinkar.
"Morgen!"
"Frffrf!"
Sedan fräser de iväg.

Claudille sitter utanför restaurangen och ser dem fara medan hon placerar dagens tredje cigarill mellan läpparna. Med nästa utstuderat långsamma rörelser tänder hon den och drar njutningsfullt in röken.  Det är det där allra första blosset som är bäst, känslan av att allt börjar ordna upp sig.
  När hon tittar upp igen står en vit gestalt framför henne, en flicka vit och tunn som en John Bauer-prinsessa.
  Claudille är inte typen som tror på spöken. Hon tror på det hon ser, och nu ser hon framför sig en varelse tunn och vit som rök, som hade hon ringlat fram ur hennes egen cigarill.
  "Jag tänkte att jag skulle höra om det var något jag skulle betala." viskar Bauer-prinsessan.
  "Betala?" Claudilles rökfyllda röst låter som ett grovt sandpapper i jämförelse.
  "Ja, vi var ju här med akvarellkursen härom kvällen. Och... ja det gick ju lite vilt till. Så jag tänkte att jag kanske...vi.. var skyldiga något."
  Claudille vifftar med handen.
   "Det var ju hundjävelns fel att glasen gick sönder!"
   "Ja, fast sen började de ju halsa ur flaskorna och jag tappade faktiskt räkningen, och ja, det var ju jag som var ansvarig. Jag var ju läraren."
Claudille kisar mot den lätt darrande gestalten framför sig.
  "Vill du ha en?"
  Bauer-prinsessan stirrar på den framsträckta cigarillen som bleve hon erbjuden gift, och det blir hon ju också.
   "Jaa... kanske det. Ja. Ja, tack."


söndag, mars 11, 2018

Nostalgifestivalen

I går var det den svenska finalen i melodifestivalen 2018.
Som en slags...hm, protest? tittade vi här hemma istället på melodifestivalen 1984 på SVT:s öppna arkiv.
P menar att jag är en närmast osund nostalgiker, något jag inte alls håller med om. Det var inte bättre förr, bara förr. Men det var ju annorlunda, det var det. Det var lugnare, lite vänligare, på något vis.

Tidigare på dagen har jag pratat med min pappa som berättat att han lyssnar på årets melodifestival på radio så att han slipper allt "blinkande".
1984 blinkade det inte, det kan jag säga.
Man börjar med en grynig flygbild över Göteborg och landar utanför Liseberg där Fredrik Belfrage leder oss in i lokaliteterna som en gemytlig värd. Skämten är kanske inte så roliga nu heller men jag undrar om Belfrage blev så utskälld som Fab Fredrik och David Lindgren. Han var ju vår Fredrik Belfrage ändå, på något sätt.
Tempot är lugnt. Mycket lugnt. Medan jurygrupperna (Det var jurygrupper på den tiden. Jurygruppen 40-45, min åldersgrupp, ser ut att vara ungefär 60-65. För övrigt en grupp som inte finns med, man slutar vid 60. Det här med åldersdiskriminering är inte något nytt, alltså.), nå medan jurygrupperna funderar över hur de ska rösta spelar Curt-Eric Holmqvists storband egenkomponerad instrumentalmusik. Det påminner lite om Bingolotto, faktiskt. Jag bara väntar på att höra Bertil etta femma. Men inget avbryter hissmusiken, förrän det är dags att gå till Aktuellt. Artisterna sitter på en egen del av läktaren, inget green room här inte, och gör roliga miner åt varandra.
Slutomröstningen presenteras mot en kakelvägg med röda lampor som blinkar framför det ledande bidraget. De påminner, apropå nostalgi, om de här röda knapparna man skulle trycka in på menyn på Esso Motorhotell, om ni minns det. Man tryckte in knappen framför korv och pommes frites och sedan stod det en tallrik och väntade i en lucka när man hade plockat åt sig sin krusbärsläsk och bestick på vägen fram.



1984 stod Herrey's ut för att de var det proffsigaste och mest välkoreograferade numret. Det var därför de vann, vågar jag påstå.
2017 vann Salvador Sobral från Portugal för att, vågar jag också påstå, han inte var så, närmast utstuderat proffsig och välkoreograferad som övriga bidrag, utan snarare avväpnande innerlig och äkta.
Om detta illustrerar en generell vändning i samhället från det ytliga tillrättalagda mot det innerliga och betydelsefulla så är jag helt med.
Trots att jag var vettlöst förälskad i Louis Herrey, när det begav sig.
Men det var inte bättre förr, det var bara förr.

lördag, mars 10, 2018

Jirlow

I dag klockan 11:00  öppnade Bukowskis en utställning med målningar av Lennart Jirlow. En knapp timme senare är säkert hälften av målningarna sålda. Det förstår jag, jag älskar Jirlow.
Det är så skönt att titta på hans bilder. Det onda och svarta finns inte där. Inte ens i Kock med faisan, finns det. Man förstår ju att kocken snart ska nacka den där stackars fasanen han har i knät men ändå går det inte att känna fasanens hemska öde i bilden. I Berusad gentleman finns inget av alkoholens baksidor, enligt mig i alla fall, bara de trevliga i att ta sig ett glas och bli lite glad i hatten. Vad övrigt är är gemytliga restauranger och prunkande provencalska trädgårdar. Färgerna är djärva och glada och där finns inga vassa kanter.

Egentligen är det ju inte alls så här man ska måla nu för tiden. Konsten ska ta upp och ifrågasätta alla de samhällsproblem vi har omkring oss, illustrera eländet. Den ska inte vara glad, idylliserande och dekorativ.
Men det är så skönt att bara få bli glad och harmonisk och hoppfull. Att det goda och vackra i livet och världen också får visas fram, så att vi inte glömmer det i allt det mörka. Det är livsnödvändigt.

fredag, mars 09, 2018

En överdimensionerad fjärilspuppa i blått

På campingen kapitel 10

i vilket WCT-mannen har en nära döden upplevelse

När WCT-mannen vaknar morgonen därpå ligger han insnärjd i sovsäcken. För varje andetag fastnar en bit av tyget i munnen och vill kväva honom. 
   Han fäktar och slår och snurrar runt i sovsäcken för att få luft men det verkar som om hålet för huvudet har försvunnit. 
  "Kan verkligen ett hål försvinna?" tänker han medan han kämpar med säcken och paniken. "Ett hål är ju ingenting. Egentligen." 
  Sedan ramlar han av luftmadrassen och rullar iväg mot tältöppningen som en överdimensionerad fjärilspuppa i blått.
   Nu tappar han han helt besinningen och sparkar vilt för att riva sönder sovsäcken. Det enda reslutatet är att han sparkar omkull spritköket. Han måste försöka lugna ner sig och tänka klart om han ska klara av det här. 
   Den enda förklaringen måste vara att han ligger upp och ned i säcken: huvudet nere i fotändan och fötterna ut genom öppningen som är avsedd för huvudet. Nu kan han känna att det är svalare om fötterna, i sovsäcken är det omkring 67,2 grader bedömer han, och att han kan vifta med dem relativt obehindrat. Han måste helt enkelt backa ut ur sovsäcken. 
  Det är inte så enkelt eftersom både t-shirten och kalsongerna är genomblöta av svett och klibbar fast i det blå sovsäckstyget. Han minns nu att han drömt under natten, en dröm där han kröp i en mycket trång tunnel under en vulkan. Det måste ha varit då han kröp ner i sovsäcken tänker han, slår ut ett packet mackaroner och lyckas stånkande slita av sig sovsäcken. Nu måste han ha luft! Fortfarande med sovsäcken i ena handen rusar han ut ur tältet, ut i luften där han drar ner så mycket av den i lungorna han kan, som om det är det första andetaget han fått sedan kvällen innan. 
   "Mrfg!" hälsar den rödbrusige som just passerar på väg tillbaka till sin husvagn från tvättrummen, och blänger på WCT-mannen som står där och flåsar och ser ut som om han hällt en balja vatten över sig. 
  "Den där karln" tänker den rödbrusige ovanligt tydligt och klart. Sådana är hans tankar vanligen: klara och korta. Det är när de ska ut ur munnen på honom som det händer något, de flesta bokstäverna faller bort och meningen trycks ihop till ett väsande eller en morrning. 
  "Den där karln" säger WCT-mannen högt för sig själv när den rödbrusige passerat och försvunnit in i sin vagn. Sådan är hans natur, allt han tänker kommer ut ur munnen, oavkortat och utan att tryckas ihop det minsta. Så har det alltid varit och han har lärt sig att det ibland kan vara ett problem. Därför brukar han vänta med att tänka tills den han tänker något om har kommit utom hörhåll. 
   Nu sträcker han in sin hand innanför tältduken och greppar sin blå necessär och en handduk och stövlar iväg till tvättrummen. 
   Därinne står den ilsket rödhåriga i ett grönblommigt nattlinne och borstar sina tänder. Hon tvärstannar mitt i ett borsttag och stirrar på WCT-mannen och hans kalsonger, sluter ögonen och börjar mumla något som liknar böner. 
  "Spritt språngande!" tänker WCT-mannen så högt han kan och beger sig in i en av duscharna.

Tidigare kapitel om campingen kan man läsa här.



fredag, mars 02, 2018

WCT-mannen tar en kvällspromenad

På campingen kap 9 

i vilket WCT-mannen tar en kvällspromenad, möter en igelkott och avslöjar fönstertittare

Det är kväll på campingen. Solen har försvunnit bakom kornas kulle och tagit med sig det gyllene ljuset. Tidgare har det varit full fart nere i restaurangen men nu är det så tyst att grodsången från den dyiga dammen nästan är öronbedövande. Det är tomt runt Tyskarnas metallbord men man kan se ett blått flimmer genom en av de små rutorna i husbilen. Tyskarna tittar på den sena matchen i fotbolls-wm. De hade erbjudit WCT-mannen att titta med men det där med fotboll är inte riktigt hans grej.
Så han hade tackat för sig själv och gått tillbaka till sitt tält efter att de ätit kvällens grillade kyckling. Det hade verkligen blivit trevligt sedan Tyskarna kommit. Deras kyckling smakade så mycket bättre än den han hade köpt i pappkartong från affären. Men fotboll, nej. 
   Så han hade hämtat sin stora blå necessär och begett sig till tvättrummet istället. 
Nu går han sin vanliga kvällspromenad genom campingen, i mörkret med necessären under armen.
Hemma i tältet ligger Guiness rekordbok och väntar bredvid pannlampan på sovsäcken. När han kommer tillbaka ska han, som varje kväll, läsa tre sidor i boken och memorera dem utantill innan han somnar. 
   Men först går han genom hela campingen i mörkret, tassar  barfota i gräset som börjar bli fuktigt. 
Ingen ser honom där han går. Gardinen är fördragen i den ilsket rödhårigas husvagnsfönster. Det går att ana ett svagt ljus bakom den lika ilsket röda gardinen.  I holländarnas tält hör han skratt och skrik och ser hur ett ljus fladdrar vilt omkring bakom duken. Han blir förundrad stående en stund, tills han förstår att de jagar mygg med en batteridriven myggracket.  
   Han går vidare längst skogskanten ned mot parkeringen. På planen framför dammen är grodsången som allra starkast men WCT- mannen kan ändå höra den muttrande igelkotten som kommer emot honom på gräset. Han står alldeles stilla och väntar på den. Först ett par decimeter framför honom upptäcker den honom och tar tvärt av åt ett annat håll. WCT-mannen ler för sig själv och vänder själv vidare och följer bäcken motströms tillbaka upp till husvagnsplatserna. Det är svart i  både den rödbrusiges och den utmärglades vagnar och han kan höra hur den utmärglades fru snarkar i en av dem. I buskarna utanför tyskarnas husvagn ser han den utmärglades toppiga hatt och den rödbrusiges rufsiga kalufs där de står och kikar in på fotbollsmatchen genom husbilsfönstret. Den rödbrusiges egen antenn slockar som en avbruten blomknopp på den knäckta blompinnskonstruktionen.