tisdag, april 26, 2016

Händer det något i dockskåpet då?


Om det är lite kreativ torka hos mig på bloggen just nu så råder det ren misär i dockskåpet. Julgranen står kvar i hallen och resterna av julbordet har inte blivit undanplockade. Är man fortfarande i paltkoma?


Laura försummar alla sina uppgifter för att styra upp köksrenoveringen. Leonard har ju sagt att han skall göra det själv. Jojo. Hon borde ha insett hur det skulle bli med det. Han har visserligen satt delftkaklet på plats, men sen då? Sen är det som all kraft runnit ur honom och han har varit lite frånvarande, som om han tänker på något annat.


"Titta så här ser ut!" säger Laura till Leonard som ser sig förvirrat omkring i det kala köket. 
"Jag har ju brandsläckaren här, om det skulle hända något." 
"Här händer det ju ingenting. Vi behöver inte någon brandsläckare, vi behöver ett golv."
"Det har vi inte råd med, jag har beställt en fagott."
"En fagott!?"
"Finns det inte någon sådan där arg snickare man kan ringa? Då kommer TV och man får allting gjort på bara ett par dagar"
"Det räcker med att jag är arg." säger Laura. "Jag är trött på ha spisen på min kammare. Det kommer matos i mina tyger."


"Det händer ju ingenting i det här huset. Och i sovrummet, där står babykorgen bäddad men där verkar det inte bli några barn gjorda!"
Leonard rodnar ända ner i kravatten och mumlar:
"Ja, men du vet ju hur det är just nu. Och vi skulle ju adoptera... men du vet ju hur det är just nu."
Jo, visst vet Laura hur det är just nu. Virginia har skrivkramp och har gått in i en kris. Hon gör ingenting annat än ligger på soffan, lyssnar på radioföljetongen i nya radion och röker cigarrer. 



Sigrid däremot är i ett flow och är inte kontaktbar. Hon målar grafiticyklar dagarna i ända. Hon är inte ens irriterad för att hon inte har fått någon säng än.Vem har tid att sova när man kan måla.


Elvira bryr sig inte om någon av dem. Hon har knappt setts till sedan jul. Hon sitter på sitt rum och leker i dockskåpet som hon fick i julklapp. 


Det slutar med att jag lovat Laura att skaffa golv till köket och kanske till och med hjälpa Leonard att lägga det. Jag behöver göra något annat ett tag så att jag kommer på något bra att skriva om på bloggen. 

(När jag var på en modelljärnvägsutställning och såg alla de grånande gubbarna stå där och köra med sina tåg tänkte jag: "Men herregud väx upp gubbar." /Från avdelningen dålig självinsikt.)


söndag, april 24, 2016

Jag lyssnar efter Åboforsens brus

Söndagskväll.
Ute skiner solen. Det har haglat, snöat och regnat denna helg: aprilväder. Jag har fotograferat porslinshyacinter och magnolia, med iskalla fingrar. Tvättat fem maskiner och dammsugit. Ätit grillspett, druckit Martini och mejlat en vän.
   Vanligtvis på vårarna brukar jag befinna mig i kreativ extas; allt måste skrivas. Det har varit som Åboforsen, som jag och min mamma gick till varje vår när jag var barn. Det var att möta våren att se smältsnön komma forsande med ett dån ur de djupa Tivedsskogarna. Men i år har jag inte känt av någon islossning än. Snön ligger osmält och tyst mellan de mentala trädstammarna. Än är det för kallt.





Och Prince är död.
Det var flera år sedan jag lyssnade på Prince men på gymnasiet var han en husgud. Han är en av de där som var betydelsefulla under en period och sedan gled undan in i dimmorna. Vissa gudar behöver vi ett tag och andra följer oss hela livet. Eftersom han är så isolerad i tid fungerar hans musik som en tidsmaskin. Nu när jag, med anledning av hans död som alla andra lyssnar på de där låtarna, är jag plötsligt 18 år igen.
Men just nu vill jag inte vara 18 år. Jag stänger av Prince och spänner öronen i en annan riktning. Jag lyssnar efter Åboforsens brus.


onsdag, april 20, 2016

You're not really awake if you don't write

You're not really awake if you don't write
Så står det på den första sidan i min anteckningsbok. Det är ett citat ur Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. För det är ju så det är.
  När de sinar ibland, här på bloggen, till exempel, när det "inte finns något att skriva om" , handlar det ju bara om att det är jag som inte är riktigt närvarande. Bara lever på ytan. Låter livet flyga förbi därute, utanför mitt huvud utan att jag suger in det i mig.
  När man skriver låter man livet strömma igenom sig, knådar runt det och skickar ut det igen. Något nytt i världen. En slags kommunikation. Livet blir större på det sättet.

Brinn för livet och beskriv det. 
Så står det i bloggrubriken. Det är också ett citat. Bodil Malmsten, den här gången. Det är ett slags uppdrag, det där. Att göra det mesta av livet.


fredag, april 15, 2016

Med solsken i blick

Länge tänkte jag att det kanske räckte om jag putsade glasögonen lite oftare. Men till slut blev jag ju tvungen att se sanningen i vitögat (Så gott mina närsynta ögon nu förmådde)
Det var dags att beställa tid hos optikern, trots allt.
Jag känner mig faktiskt lite lurad.
Så fort jag fick mina första glasögon när jag var tolv började äldre släktingar berätta för mig att sen, när jag blev 40, då skulle den där närsyntheten gå tillbaka och då skulle jag inte behöva några glasögon längre.
Att säga åt en tolvåring att vänta på något som ska inträffa när hon blir 40 är som att be henne vänta på något som ska inträffa efter hennes död.
Men nu är jag alltså där. Och istället för att med knivskarp, glasögonlös blick spana mot horisonten har jag i dagarna hämtat ut ett par nya starkare glasögon eftersom jag helt enkelt är ännu närsyntare än innan jag var 40.
Som om det inte räckte med det, har det med åren dessutom tillstött andra problem med synen, vilket medfört att min, möjligen galne, optiker har gjort ett specialbygge som kostar massor med pengar.
Så när jag kliver ut från hans mottagning känner jag mig inte bara lurad utan också pank.
Så mycket var de äldre generationernas visdom alltså värd.

tisdag, april 12, 2016

De fyra årstiderna

- en haikusvit -

finns under isen 
under den frusna hinnan
där brinner blodet

den stor forsen
när alla dammar brister 
inspiration

hettan som svindlar 
förtärande livsvilja
febern tar över

luften har skurit
trädkronorna blodiga 
nu är allt glasklart

söndag, april 10, 2016

Allt har sin tid

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen (Predikaren 3:1)
Det finns en tid för arbete och en tid för semester. En tid för Sverige och en tid för Mallorca. Åtminstone om man är så lyckligt lottat som jag. 
Det finns en tid för internetuppkoppling och en tid att vara utan internetuppkoppling. 
Det finns en tid att sitta på balkongen i Palma och skriva för hand i en anteckningsbok. Att se bokstäverna ringla sig i långa rader likt en virkning över pappret som nyss var blankt och oskrivet. 
En ögla i en ögla. 
Det finns en tid att föra in det antecknade i datorn, en tid att fåfängt försöka se vad det är man egentligen har skrivit. 

Jag tror att det där skrivandet för hand är nyttigt, att rörelsen i handen som håller i en penna är något som genererar eller genereras av en korresponderande rörelse i huvudet, en rörelse som också frigör något välgörande ämne som skickas ut i kroppen. Ungefär så. 

Att ta en paus från de sociala medierna är också nyttigt, även om jag inte ålagt mig några restriktioner som jag vet att många gör just nu. Jag tycker inte att jag har några problem med min näthantering i vanliga fall. I lägenheten i Palma finns ingen uppkoppling och jag saknar det inte. Men när jag kommer hem till Sverige igen känner jag att jag längtar efter er. Vad gör ni? Är ni kvar?

Allt har sin tid. 
Det är växlingarna i livet som är grejen. De där vågorna som sköljer in och vänder tillbaka ut. Tar med sig somt och lämnar annat efter sig. Den ständiga rörelsen. 
Det är en tid för arbete och en tid för semester. I morgon är det tid för arbete.