onsdag, februari 25, 2015

Vad är det med sport egentligen?

Skid-VM håller på för fullt, nationen står på huvudet och jag häpnar återigen.
Det är inte det att jag inte tycker att det kan vara trevligt att titta på skidor, för det kan det. Helst på helgmorgnar i soffan, med te och nybakade scoones.
Det är inte det att jag missunnar Kalla och Olsson deras guldmedaljer, inte på något vis.
Det är inte heller det att jag tycker det är patetiskt att vilt främmande människor bölar över deras vinster.  Att röras och glädjas över andras framgångar är ett trevligt drag. Jag blir själv fortfarande tjock i halsen under den här prisuttdelningen. 6.29 in i det här klippet börjar jag bli fuktig i ögonen också.



Det som gör mig förundrad är den oerhörda betydelse sport får ha i samhället. Jag blir förundrad över att arbetsplatser tilläts stanna av så att alla kunde se Ingmar Stenmark köra slalom, när det begav sig. Att reklam plötsligt får förekomma i kanaler som annars slår sig för bröstet att de är (reklam)fria kanaler. Visserligen kallas det sponsring men det är ju samma sak. VM, EM och OS tillåts bryta in i det normala TV-programmet hur som helst. Om det inte rör sig om VM eller SM i poetry slam förstås, för det får ingen TV-tid alls.


Jag blir förundrad över att det verkar vara enklare att få uppehållstillstånd om man kan utmärka sig på elitnivå inom idrott, än om man "bara" är förföljd och hotad till livet i sitt hemland. Tydligen kan man också få anstånd med att avtjäna straff för rattfylleri om man ska delta i ett VM, men jag hoppas att jag uppfattat det fel.

För några år sedan hade en minister på förslag att pensionsåldern skulle vara lägre för elitidrottsmän eftersom deras karriär är så kort. Det förundrade mig också. Om man sliter ut sig inom till exempel vården och inte kan jobba vidare där, förväntas man söka jobb inom en annan, mindre slitsam, bransch. Det borde väl en avdankad elitidrottare också kunna göra, om hen nu inte har tjänat flera miljoner på sin korta karriär (vilket faktiskt kan vara möjligt inom viss elitidrott men totalt omöjligt på en mycket lång vårdkarriär) och inte behöver jobba mer efter sin korta karriär.

Jag blir också förundrad över detta oerhörda upphausande i media av dessa  skidlöpares "bragder". Visst har de kämpat hårt och slitit det förstå jag också, men jag är mer imponerad av dem som genomför en arbetsdag på akuten. De tillför samhället betydligt större nytta och under betydligt sämre förhållanden. De skulle också behöva motsvarigheten till ett vallateam som slår knut på sig själva till gigantiska kostnader för att de, vårdpersonalen, ska kunna prestera på topp.

Och när jag nu ändå håller på och gnäller och surkärringar mig så vill jag bara säga apropå vallateam, snökvalité och sönderkörda spår: När jag var barn åkte vi mycket längdskidor jag och min mamma. Vi åkte i skogen och på de frusna gärdena hemma. Mamma åkte först och spårade i den av mänskofot orörda snön och jag åkte efter. Efter ett par dagars körande var spåren rätt okej.
Den enda gången min mamma muttrade över "förhållandena" var när någon hade varit ute och gått och trampat sönder våra spår. Om jag till äventyrs gnällde över föret och ville hem och leka med Playmobil, blev jag åthutad och fick veta att jag var väl inte "gjord av socker" heller.
Det är med möda jag avhåller mig från att tillägga ett: "Så var det på min tid!"

Nu är det slutrutet för idag.

söndag, februari 22, 2015

Sådant man inte kan googla

Så gott som alltid när jag ser eller hör talas om något intressant tänker jag: "Det där måste jag googla på sen."
Sen, ja. Vi vet ju hur det är med det där. Sedan är en plats dit vi förmodligen aldrig kommer. De saker som jag aldrig googlade på är betydligt fler än dem som jag sedan faktiskt slog upp. Alla dessa spännande saker som jag, istället för att lära mig mer om dem, bara har låtit falla i glömska.

Och så finns det ju sådant som jag tänker att jag ska ta reda på sedan, som inte går att googla på, som till exempel min farfars berättelser om sitt liv. Att jag minns att han berättat hur det regnade hans första skoldag och paraplyet som han och hans syster hade vände sig när de var på hemväg och att den enda gången han fick riktig stryk (smäll på fingrarna med linjal var ju vanligt, men riktigt spö med pekpinnen) den gången hade han på sig sitt livs första långbyxor och de var så oerhört tjocka att han inte kände något av rappen. Att jag minns detta trots att den historien berättades för mig när jag var i 10-årsåldern och inte överdrivet intresserad av min farfars liv, är väl att betrakta som ett mirakel.
Och nu, när jag gärna skulle vilja vet mer, är det sedan 25 år för sent.
Vad han tänkte när hon som sedermera skulle bli min farmor, berättade att hon var med barn, ogifta som de var och hon tjugo år yngre, det kan jag aldrig googla rätt på. Men förmodligen skulle jag inte förmått mig att fråga honom även om han skulle finnas tillgänglig för frågor idag, här och nu. Det finns ju så många osynliga väggar emellan oss människor. Väggar som gör att jag, trots att jag vet att sedan aldrig kommer, drar mig för att fråga mina föräldrar om saker som inte heller går att googla på när alla andra kanaler är för evigt stängda.

Inte heller kan jag fråga farmor vad hon tycker om att jag skriver om henne på något som kallas blogg och internet. Vi befinner oss inte längre i samma dimension av tillvaron, trots att hon rent fysiskt befinner sig i Denna Världen. Men jag vill att de ska veta, både farfar och farmor, om detta märkliga medium som är internet skulle korsa deras dimensioner och ord ur min blogg ramla in till dem, att det är i kärlek jag skriver och att jag beklagar att mitt intresse för dem som personer kom för sent.

Min farmor brukade också ta detta med ny teknik på rätt sätt. När jag berättade att jag hade en telefon med en kamera i kastade hon huvudet bakåt och brast ut i ett gapskratt som skallade över hela avdelningen på äldreboendet.  Och hur ska man annars reagera på något så befängt.

söndag, februari 15, 2015

Höga berg och djupa dalar

Vaknar i vargtimman av att nacken har pajat igen - det var länge sedan sist - och pallar upp mig för att sitta och sova resten av natten. Till frukost får vi veta att det har skett terrordåd igen, den här gången i Köpenhamn.

Nacken kureras genom en promenad i vårvintersolen (Ja, jag skriver vårvinter. Se det som en besvärjelse) och genom att sedan placera datorn på vårt höga köksbord och stå och skriva en stund. Det fungerar bättre än några av de värktabletter jag är betrodd med. När det gäller terrordåd fungerar varken värktabletter eller promenader. Varför måste vi tvunget slå ihjäl varandra hela tiden?

Jag skriver mig, trots allt, in i ett slags världsfrånvänt lyckorus bakat av Bourgogneminnen och Arvo Pärt och känner mig stundom en smula svävande. Men eftersom jag har gratisvarianten av Spotify slår jag emellanåt hårt i marken på grund av en trumpetande information att med nya Libress kan jag vara var som helst.
Tänk att det är Libress det hänger på.
Man skulle annars kunna tro att det snarare berodde på en blandning av ekonomiska tillgångar och SAS flygrutter.

onsdag, februari 11, 2015

Busy making other plans

Jag stirrar på den enda meningen som är bra i ett kapitel i Bourgogneboken.
Jag har knåpat med det här kapitlet i två veckor snart men först nu har jag upptäckt att det faktiskt finns en bra mening här. Tidigare har jag liksom missat den och försökt säga det som sägs i den bra meningen med andra, sämre meningar. Nu inser jag att jag åtminstone inte behöver formulera om just det. Jag inser också att jag borde sluta stirra på den bra meningen och titta lite närmare på alla de dåliga.

Till slut lyder jag mig själv till hälften och slutar stirra på meningen och börjar istället fundera på Dvoraks Requiem som jag lyssnar på på Spotify. Jag funderar på requiem över huvud taget och får en idé om att jag borde göra olika spellistor med samma delar ur olika requiem; alltså en massa olika Dies Ire efter varandra, en massa olika Confutatis osv. Sedan tänker jag på hur lätt det är att göra sådana där saker nu för tiden. Jag minns hur man satt med sin bandspelare och spelade in låtar från radion och kastade sig på stoppknappen precis när Kaj Kindvall började prata.
   Jag minns hur jag och mina kompisar spelade av varandras kassettband (Det var ju inte tillåtet att kopiera på den tiden heller, lika litet som det är att fildela idag, men jag antar att man kan klassa detta som preskriberat vid det här laget.) Jag hade en svart bandspelare med två kassett- (Ja, vad kan det ha hetat? Kassett-uttag?) och där kunde man också kopiera kassetter på highspeed dubling (eller var det dubbing?) Det innebar att musiken lät som Kalle Anka medan den kopierades men som vanligt på kopian sedan och det blev klart fort. Åtminstone var det så tills den funktionen gick sönder och det lät som Kalle Anka hela tiden.
   Men det mest fantastiska med en sådan där dubbelbandspelare var att man kunde kopiera band utan att det kom in ljud utifrån. Innan dubbelbandspelaren gjorde sitt inträde i mitt liv hade mina kamrater och jag nämligen kopierat varandras band genom att helt enkelt ställa två bandspelare mitt emot varandra: en som spelade upp och en som spelade in. Jag minns fortfarande med vilken koncentration vi tryckte ned aktuella knappar på de båda spelarna precis samtidigt och sedan tyst smög därifrån. Ibland kunde man höra tassande steg innan Eurythmics började spela. Jag tror att det var i Michael Jacksons Bad-skiva som man kunde höra min pappa nysa. Inte för att han tilläts vara i närheten av bandspelarna när sådant här pågick men för att han nyser på ett sätt som bara män i hans generation gör.

När jag har mints min barn- och ungdoms musikaliska eskapader en stund, känner jag att jag obönhörligen måste blogga om dessa minnen genast.
Jag gör så.
Och nu åsterstår väl inte annat än att börja stirra på det där kapitlet i Bourgogneboken igen, Kanske kan det åtminstone finnas två bra meningar där innan jag ger mig för dagen.

tisdag, februari 10, 2015

måndag, februari 09, 2015

På utställningen

Vi befinner oss på Arbetets museum i Norrköping och tittar på utställningen Framtidsland  På ett löpandeband åker olika prylar från 80-talet  och  fram till våra dagar runt i lokalen. Jag sitter på en pall och tittar på allt som far förbi på bandet: plattång, luktsuddgummin, Bamsesparbössa, floppydisketter, en bakmaskin, brats-dockor och en...
"Nej, men var det där..? Var det..? Såg du det där?"
"Var det en..?"
"Ja!"
"Men när ska man ha den, alltså jag menar..?"
"Ja, fast kanske ändå."
Medan den omtalade prylen far iväg i museisalen inser vi att vi borde ha fotograferat den. Vi kommer fram till att vi måste fotografera den och förberder oss alltså på att vänta tills den kommer tillbaka. Medan vi väntar utspelar sig följande strategiska diskussion:
"Vi måste ta en riktigt närbild på själva grejen."
"Men vi måste ha en helbild på det också."
"Det är nog bäst att jag tar bilden."
"Ja, men kan du med den här då, du kanske sjabblar bort kameran och kommer in på Facebook."
"Nej då."
"Nu kommer den nog därborta."
"Akta dig lite, jag kommer att springa med sen ändå bort dit."
Mitt i det kritiska ögonblicket kommer det in nya besökare i rummet, som varit tomt tidigare, och jag blir riktigt nervös att de ska ställa sig ivägen. Men det går bra och därför kan vi här stolt presentera
The P-mate (Kisskompisen, alltså)


Det är helt enkelt en liten papphylsa som kan hjälpa oss kvinnor att kissa stående! Jag är inte mycket för utropstecken men nu vet jag inte hur jag ska kunna uttrycka min förundran inför detta föremål på annat sätt. När är det meningen att man ska använda detta, hinner jag tänka innan jag minns alla gånger jag har svurit över att karlar, de både kan och får pissa precis var som helst medan det verkar som om kvinnor helst inte ska pissa alls.
Om man ändå har svårt att inse fördelen med den här lilla prylen så kan man konsultera den här hemsidan som har en lång lista på tillfällen då det kan vara bra att ha en sådan här med sig. Eller ett paket med flera, de är ju engångs. Men jag känner mig ändå en smula tveksam. Och är papp verkligen ett vettigt material för detta?