söndag, november 30, 2014

Nostalgikalendern: Upptakt

Nu är det dags igen. Årets nostalgikalender har ett tema: Dans.

Jag har alltid varit fascinerad av dans, eller dansare kanske snarare; deras kraft och kontroll på kroppen. Själv har jag mest skumpat omkring, armar och ben har farit ut lite som de vill utan att jag haft någon styrning på det hela. Men de där som får det att se så lätt ut är jag en stor beundrare av.

Det mesta i nostalgikalendern kommer från 80- och 90-talet som vanligt, men i dag, så där dan före dan, spelar vi en sång från 1973. Det är väl en av de mest nostalgiska sånger man kan tänka sig och det känns som om det är lika bra  att vi kommer i stämning direkt.

lördag, november 22, 2014

Novembersol?

Novembersol skriver Tranströmer. Någon sådan sol har jag inte sett till. Vårt län har haft något slags bottenrekord närdet gäller soltimmar denna månad. Det har varit mörker och regn hela november. Det är inte meningen att vi ska vara vakna under sådana här förhållanden. Det kan inte vara meningen. 

Vi behöver detta, har man sagt mig. Vi behöver detta för att återhämta oss. Och visst, jag har ju skrivit tidigare om hur stressande det är på sommaren när man ska njuta så vansinnigt hela tiden att man blir alldeles slut. Jag tycker bara att det är konstigt att man blir så trött av att återhämta sig

Som av en händelse hittar jag detta citat av Albert Camus:
Mitt i den kallaste vinter insåg jag till slut att inom mig fanns en oövervinnerlig sommar. 

Jag ser för mig en inre trädgård, en sommarträdgård, där man kan gå barfota över gräset, gunga lite stillsamt i en vitmålad trädgårdsgunga. Jag försöker hitta den där trädgården inuti mig men det går inte. Jag känner mig mer som en kompos. En kompost på senhösten, full med ruttnande äpplen och multnande löv. Det känns som jag luktar lite som en kompost också. Men det kanske är ett tecken på att jag återhämtar mig, trots allt. Förr eller senare blir det kanske lite fruktbar jord av mig. 


tisdag, november 18, 2014

Etikettsbryderi

Jag går in i butiken för att köpa ett par svarta byxor som jag ska ha på julfesten med jobbet. Jag kommer ut med en röd, stickad tröja som jag tänker ha jobbet.
Varför blir det alltid så där när jag handlar?
Jag "tröstar" mig med att jag faktiskt behöver tröjan bättre än de svarta byxorna. Visserligen äger jag inga svarta byxor som jag kan ha längre, eftersom jag äntligen lyckats gå ned i vikt. Men det är väl ingen dödssynd att gå på julfest i jeans. Eller?
Åtminstone när julfesten består i att vi ska gå på hockey. På hockey kan man väl gå i jeans?
Och jag tänker inte skriva till Magdalena Ribbings etikettsspalt och fråga, så det så. Jag tänker som bekant själv.


söndag, november 16, 2014

Bestråla mig!

Numera surfar vi trådlöst hemma.
Det kanske låter lite efterblivet att vi inte har börjat med det förrän nu, men jag har varit lite tveksam till det här med strålningen.

 I En komikers uppväxt vill inte Juhas mamma att de ska gå framför fjärrkontrollen för "man vet aldrig vad som strålar ut ur en sådan där makapär". Och det kan man ju skratta åt idag.
När debatten om den skadliga strålningen från mobiltelefonerna var som mest igång himlade jag med ögonen och tyckte att det var typiskt svenskt särkerhetshysteri. Tills jag höll mobilen mot radion som mer eller mindre skrek av smärta, eller i alla fall blev klart störd, och insåg att det faktiskt strålade ut något ur en sådan där makapär.

Strålningen från routern har vi inte diskuterat så mycket i medierna, tycker jag. Den har jag känt mig betydligt mer orolig över än så väl fjärrkontroll som mobil. För att bli utsatt för strålningen av en mobil måste man ju hålla den mot huvudet (eller?) medan wifi-strålningen finns runt omkring dig hela tiden, du lever i den. Bestrålas av den hela tiden.
   "Bestråla mig!" sjunger Peter LeMarc i en låt, men jag tror inte att det är samma sorts strålning som strömmar ut från router-makapären. För det måste ju vara störande. Den borde ju störa mottagligheten för andra typer av strålning som är mycket mer hälsosam, livsuppehållande till och med, som strålningen från själva jorden, liksom.

Därför har jag alltså varit lite tveksam. Men så gjorde vår bostadsrättsföreningen en bra deal och numera ingår bredbandsuppkopplingen i månadsavgiften. Det innebär att vi båda kan surfa på våra datorer och mobiltelefoner här hemma utan att det kostar någonting extra. Det är som vanligt girigheten som styr.
   Och det faktum att jag på det här sättet kan surfa hur mycket som helst utan att tänka på att min "tilldelning" kommer att ta slut, som på mitt gamla mobila bredband. Tanken på att jag kan titta på Goda grannar på Öppet arkiv dygnet runt gör mig nästan yr av lycka. (Vilken kanske i sig är oroväckande.)
   Det är som med pommes frites; man vet att det är onyttigt men man äter ändå för det är gott. En kortsiktig njutning som man för betala för på sikt.
Om ni upptäcker att jag utelämnar alla mjuka vokaler när jag skriver här om en månad eller två så beror det alltså på wifi-strålningen.

torsdag, november 13, 2014

Alla mänskor vill ju vara katt



Den här skylten sitter på en grind till en park i Autun i Bourgogne. Hundar är inte välkomna här. Men katter går bra. Jojo, som det skulle gå att hindra en katt att gå vart den vill.
Jag tror att vi har mycket att lära av katter. Det där att de så självklart är trygga i sig själva och deras förmåga att njuta av livet. En katt stressar inte upp sig över obetydliga småsaker och bagateller som vad andra ska tänka om dem, till exempel.


torsdag, november 06, 2014

Appendix till gårdagens inlägg

I morse gick jag sålunda till jobbet iklädd mössa. På vägen dit såg jag 37 personer som också hade mössa. Alltså avvek jag inte särskilt mycket. Jag visste inte riktig om jag skulle glädja mig över detta eller gräma mig över att jag inte var så självständig som jag skulle velat. Tänk om jag börjar passa in i topplistorna.
Dessutom förundrades jag över att jag möter över 37 personer på min relativt korta väg till jobbet.

onsdag, november 05, 2014

Soldansaren tänker själv

Jag irriterar mig orimligt på topplistor. Här är en lista (!) på några listor jag irriterar mig på:

  • De fem mest lästa artiklarna i dagstidningarna.
  • De mest lyssnade Sommarpratarna. 
  • De populäraste TV-programmen på SVTplay.
  • De populäraste hotellen på hotels.com.


Ovan är ingen topplista, vill jag påpeka, det är inte en lista på de fem listor som irriterar mig mest. Det är bara exempel på listor som irriterar mig.
Jag undrar vad jag ska ha dem till. Vad har jag för nytta av att veta vilka artiklar som läses mest? Är det för att jag ska känna att jag också borde läsa dem, när nu alla andra gör det?
Jag kan väl själv bestämma vilka Sommarpratare jag vill lyssna på.
Och är verkligen kategorin "Populäraste hotell" relevant när jag ska boka hotell i till exempel Beaune? Att 14000 andra har valt att bo på IBIS betyder väl inte att jag också vill bo där.

Jag sneglar bister von oben ned på dessa topplistor och undrar om folk verkligen är så osäkra att de inte kan välja vad de ska läsa i tidningarna själva, utan måste kontrollera att de valt rätt i en "mest lästa"-lista, att de är som alla andra.
Det är likadant med böcker. Jag vägrar snobbigt att läsa "50 nyanser"-serien eftersom alla  läser den. Skulle jag ändå läsa den kommer det att ske långt efter att alla har slutat att prata om dem. Det kan hända att det krävs så lång tid att jag hinner dö innan det blir dags.
För tillfället sträckläser jag Stig Trenter-deckare. Dem pratade alla om på 40-talet, så det känns rätt så säkert.

På väg till jobbet gick jag och irriterade mig på detta att folk inte tänker själva utan måste vägledas av dessa fåniga listor (och Magdalena Ribbing, men det är ett annat inlägg). Det var kallt i morse och jag frös om öronen. Jag tittade mig runt på mina medmänniskor och kom på mig med att tänka:
"Undrar när man kan börja har mössa utan att det ser konstigt ut."
Jag bet mig i tungan innan jag hunnit tänka meningen till slut. Det var ju jag som tänkte själv, eller hur var det. Som inte behövde snegla på andra för att fatta beslut om hur jag ville ha det.
När jag kom hem letade jag fram mössan ur garderoben. Jag tänker vara en sådan som använder huvudet.
Om inte annat till att sätta mössan på.

söndag, november 02, 2014

November

November. Jan Johanssons version av Visa från Utanmyra- månad.
En månad när själen vänder sig inåt och slumrar. Som växtligheten kryper tillbaka ned i jorden för att spara på krafterna, vila. Tills det är dags att spricka ut i brus och jubel igen.
Men nu, nu slumrar vi, kryper in i mörkret och låter Jan Johanssons Visa från Utanmyra stillsamt sjunka in i oss, ton för ton, ta sig ända in i benmärgen. Vi lyssnar till "det tysta byggandets fullhet". Pulsslagen och andetagen. En stillsam samling toner som rymmer ett förr och ett nu.
Framtiden tar vi i morgon.