lördag, oktober 31, 2015

Tankar under sängen

Det är den där årstiden när allting snävas in. Ögonen torkar och synfältet krymper. Blodet flyter långsammare i ådrorna . Bläcket fryser i pennorna, idéerna sinar. Så jag rotar i idéer som jag haft tidigare och hittar en tio år gammal dikt som beskriver de där novembersymtomen ganska bra, om jag får säga det själv. 

vintern kommer ismassorna lägger sig täpper till och kväver
syret är kvar på den andra sidan jag kippar

jag släcker ner nu avvecklar kopplar ur stänger av
drar åt kranarna bit för bit finger för finger förtvinar hela handen dör
det sprider sig det rusar genom kroppen det går av sig själv det går inte att hejda  när det väl har tagit fart hjärtat bryr sig inte om att pumpa ut blodet längst ut i kroppen längre energin räcker bara till nödbelysningen nu snart slocknar den jag släpper taget jag sinar jag rinner ur mig ifrån mig och undan och upphör ett rakt streck på en monitor ett elektrisk


pip

Det är en sådan där tid när det känns som om inget kommer ut och inget kommer in. Helst vill jag rulla in sig längst in under sängen, mot väggen och inte vara anträffbar för några yttre intryck förrän någon gång i mitten av mars. Det enda problemet är att man är tvungen att umgås med sig själv där under resårbotten. Oftast trivs jag ganska bra i mitt eget sällskap, men ibland blir jag lika innerligt trött på mig själv. I synnerhet i den här sinande perioden.

När jag var barn funderade jag mycket på hur det var att vara någon annan. Jag funderade mer på det än på hur det var att vara mig själv. Det var ju självklar, när man var barn. Det är först när jag kom upp i tonåren, eller kanske strax efter faktiskt, som jag insåg att jag inte hade någon koll alls på vem jag var.
    När jag var barn fantiserade jag alltså mycket om hur det var att vara någon annan: Hur det skulle vara att ha syskon, att vara storsyster eller lillasyster, att bo mitt i stan och inte på landet. Att vara skilsmässobarn och åka med en stor väska mellan olika hem varannan vecka tyckte jag verkade oerhört spännande. Att heta något annat och ha en annan färg på håret.
   Jag håller inte på så mycket med det längre men tänk om man faktiskt skulle kunna prova andra människors liv ibland. Ungefär som att åka på weekendresa: Den här helgen är jag Ingvar Oldsberg, till exempel. Man bokar på någon site på nätet som Booking.com där man kan sortera in folket i olika kategorier:populärast och billigast, osv. Internationella kändisar är dyrare än de som bara är kända i Sverige. Vanliga människor är naturligtvis billigast. Kanske skulle jag ha råd att bli vår granne några dagar. Han har nyligen renoverat badrummet och det kan ju vara roligt att prova bubbelbadkaret.

fredag, oktober 23, 2015

Fredagsmys på Bar Ben Avant

(ur resedagboken)

Vi är bara ett par tvärgator bort från de stora turistströmmarna, vid ett litet stilla torg mellan Placa Espanya och Ramblan. På en bänk sitter en man och löser korsord. På en bänk längre bort sitter en man tillsammans med sin hund. Ömsom samtalar han med hunden, klappar ömt dess hundansikte och hunden lägger sitt huvud i hans knä. Ömsom somnar både han och hunden till för att sedan vakna till och fortsätta sitt förtroliga samtal.
De ska ingenstans. Vare sig korsordmannen eller hunden och hans husse. De har ingen brådska.

Vid ett bord i baren intill sitter ett par gubbar och dricker kopiösa mängder vin, whisky och andra drinkar utan att bli det minsta skräniga. De ska ingenstans. De har ingen brådska.

Vi sitter på den andra baren och äter oljig tonfisk smörgås och dricker varsin öl. Det är en välsignad dag; en dag när jag inte har ont någonstans, inte i ögonen, ryggen, nacken eller magen, och det är ganska ovanligt och jag firar detta med att beställa en kaffe på maten. Vi ska ingenstans. Vi har ingen brådska.

Vi befinner oss på en plats som gömts undan den ständigt rusande tiden. Det är som Diagongränden i Harry Potter, eller någon slags parallellt universum. Här löser vi våra korsord, klappar våra hundar, dricker vår sprit och vårt kaffe. Allt är frid, allt är stilla, inte ens när en annan hund passerar den dåsande och ömt omklappade hundens synfält utbryter tumult.
Vi har ingen brådska.

När vi väl går därifrån, för det måste man ju ändå till slut, även om man befinner sig på en plats där tiden inte finns. Det är konstigt det där. Men när vi går därifrån passerar vi ett monument till åminnelse över det bombdåd som skedde här på 1800-talet. Sådant förekom alltså redan då. Inget är nytt under solen.
Ett ögonblick tänker jag att tiden sprängdes bort i det där terrordådet, att det blev en slags luftficka eller tidsficka. Att det fungerar så att när något fruktansvärt hänt på en plats så upphör tiden att röra sig här, att det blir just sådana fridsamma rum som en slags kompensation. Men det är naturligtvis en vettlös tanke. I så fall skulle ju världen vara en betydligt trevligare plats än den är och det skulle arrangeras exotiska resor till områden där tiden har sin gång.

måndag, oktober 19, 2015

Vart man vänder sig


Till och med in i San Remos bedårande gränder hade han hittat: David Lagercrantz och hans omdiskuterade bok.



Och på El Corte Ingles i Palma fick den länge efterlängtade det största utrymmet. 


Medan Isabel Allende fick nöja sig med en lite mindre pall...


... och nobelpristagaren Ohran Pamuks nya bok fick dela bord med flera andra. Jag tror faktiskt bara det fanns fem exemplar av hans bok.

Men jag är ledsen Lagercrantz jag kommer inte att läsa den här boken. Jag tycker helt enkelt att det känns lite väl spekulativt att fortsätta på någon annans författarskap. Men det verkar å andra sidan som om du klarar dig bra utan mig.

lördag, oktober 17, 2015

Jag misstror starkt min oförmåga

Roade mig med att bläddra igenom inläggslistan i bloggen och upptäckte att det fanns ett inlägg med rubriken Smit inte, krysta!  Jag tyckte att det verkade så osannolikt att jag hade skrivit ett sådant inlägg att jag var tvungen att gå in och kontrollera saken. Det visade sig att jag faktiskt hade skrivit det. Där fanns en del som jag tyckte att det var väldigt bra att bli påmind om:

Jag har lärt mig att psyket är något som man både kan krympa ihop och tänja ut till häpnadsväckande storlekar och därför misstror jag starkt min oförmåga. Det är inte alls säkert att jag verkligen inte kan det ena eller andra, det handlar kanske bara om att jag är feg, lat eller okoncentrerad. Jag har nämligen kunnat så mycket genom åren som jag aldrig trodde att jag skulle kunna. Oftast handlar det ju bara om en tröskel att ta sig över. Och det görs inte av sig själv, du måste ta dig över av egen kraft. Du kan allt, men det är inte säkert att det är särskilt lätt eller roligt på vägen dit alla gånger. Ska du födas får du krysta själv.
Sedan tycker jag att det där födandet, det tar liksom aldrig slut, det är en ständigt pågående process. Det finns ständigt nya rum i mig att upptäcka, nya trösklar att snubbla eller klättra över.

Tänk vad jag har varit klok ibland :)

torsdag, oktober 15, 2015

Istid

Det har redan börjat.
Jag fryser.
Jag fryser på jobbet, jag fryser hemma, Jag fryser på vägen mellan jobbet och hemmet. Jag fryser dygnet runt.
Och kylan tränger sig in genom huden och in i benen och förlamar kroppen så att det blir tungt att röra sig. Man för sig långsamt, långsamt och trögt.
Den tar sig upp i huvudet och stänger av tanken och lusten. Man kopplar ned. Man sträcktittar på alla avsnitten av Polisen i Strömstad på Öppet arkiv, för att överleva.

Och det är bara i mitten av oktober. Sedan är det november, december, januari, februari och kanske även mars. Fem månader. Vi är bara i början.

Jan Johanssons version av Visa från Utanmyra är egentligen november månads musik men jag känner att vi behöver den redan nu. Den gestaltar det vackra i att bita ihop och härda ut. Vi biter ihop och härdar ut.




Och jag vet att jag inom någon vecka kommer att skriva ett inlägg om hur skönt det är att kura ihop sig i mörkret på väg till jobbet och liksom kröka hela sitt jag inåt. Och annat liknande svammel.
Jag är inte konsekvent till min natur.
Det är bara så det är.
Vi biter ihop och härdar ut.

söndag, oktober 11, 2015

San Remo - utan ord

Som jag skrev i förra inlägget är det näst intill omöjligt att beskriva skönhet och perfektion. Idyller är alltså också svåra att skriva om. Därför har jag inte så mycket att säga om San Remo, kryssningens bästa hamn, men jag vill ändå visa den så kanske ni förstår varför jag gillade den.





Vi ankrade ute på redden och fick åka "tenderboats" in till hamnen 

















Vårt skepp sett från utsiktsberget

fredag, oktober 09, 2015

Fördelen med fulhet

Vid middagen den sista kryssningskvällen summerar vi resan och utser veckans vinnare i olika kategorier. Resans bästa maträtt, till exempel. I mitt fall är det förrätten toast med svampstuvning. När det gäller P svävar han ut i sådana utläggningar att jag inte blir riktigt klok på vad som är hans favorit.När det gäller bordsplacering i fin-matsalen är kvällens den klart bästa: Vi sitter vid ett fönsterbord med utsikt över havet och solnedgången, inte något land i sikte.Vi enas om att San Remo var den bästa hamnen. Av turguiderna i de olika hamnarna utser vi guiden i Lucca till vinnare. Hon sa intressanta och relevanta saker och vara alldeles lagom personlig, en proffsig guide, helt enkelt.


Tornet med träd på taket i Lucca

Luccas amfiteater som byggts om till bostäder


Sanningen att säga hade jag nästan glömt bort guiden i Lucca. Det är ju så med skönhet och perfektion, det lämnar liksom inget för hjärnan att arbeta med. Det finns inget att prata om när allt är vackert och perfekt. Att skriva om det är mer eller mindre omöjligt. Tro mig, jag har ägnat nästan sju år att försöka beskriva en av världens vackraste platser, och bara för att boken börjar bli färdig betyder det inte att jag har lyckats med det. 

Det är så mycket lättare att skriva om fulheten, misstagen, det som inte blev som det skulle och det som inte passar in i några mallar. Det som inte är så perfekt är ju betydligt intressantare. Det finns ju en tröst i det där också ,eftersom jag ofta känner mig lätt euforisk när jag fått ihop en hyfsad text. För mig är det alltså nyttigt, detta att ha lite fulhet och misslyckande i livet. Jag blir helt enkelt lyckligare av det. 

Lucca-guiden må vara en prisvinnande turguide men något bloggmaterial är hon inte. 
Romgudiden däremot skulle man kunna skriva om. Hon var närmast forcerad familjär och gastade i bussmicrofonen så att jag trodde att mitt huvudet skulle flyga i flisor. Hon krävde att vi skulle kalla henne Ängeln eftersom hon skulle vaka över oss som en ängel hela dagen. Hon fortsatte att insistera på detta även efter att bussen hade gått sönder. 



Piazza Venezia 
På Korsika var guiden en bastant och ganska sur dam. Hon var också arborist och talade helst om träd under bussfärden upp till bergsbyn vi skulle besöka. I korta stunder läste hon pliktskyldigast innantill i något guidematerial med entonig röst; samma tonläge när hon läste de nedskrivna "skämten" som när hon läste ren fakta. Men snart var vi tillbaka till träden. Hade jag inte somnat hade jag kunnat skriva om samtliga trädslag som någonsin funnits på Korsika sedan ön steg ur havet i tidernas morgon. Men nu somnade jag alltså och kan inte skriva något. Det är oklart om det är en förlust eller inte. 


Bastelica uppe i de Korsikanska bergen




Guiden på turen till Dali-museet i Figueres så militant ut och var politiskt intresserad, för att uttrycka sig milt Hon höll ett veritabelt brandtal på hemvägen, om vad som var fel i Spanien i allmänhet och Katalonien i synnerhet och vad som skulle göras åt detta. Hon hade svårt med sin svåger eftersom han var politiker på fel sida. Henne skulle man kunna skriva om. Men om Lucca-guiden, inte ett ord.





 Vi funderade en del på varför vi tyckte bäst om San Remo där vi inte hade någon guide alls utan gick för oss själva. Men vi bestämde oss för att det inte hade något samband. 


tisdag, oktober 06, 2015

Italienska skor

Var det föraning, jag vet inte. Men plötsligt fick jag en intensiv längtan efter Italienska skor av Henning Mankell; ljudboken, eminent inläst av Philip Sandén. Det är i Palma och jag skriver upp det i anteckningsboken, i listan över vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag har alltid en sådan lista. Den liknar listan över nyårslöften som jag brukar tota ihop i december. De brukar vara ganska brokiga listor, som rymmer allt från att gå ned i vikt till att hitta en speciell bok via ett löfte att njuta mer av detaljerna i vardagen. En del punkter på de där listorna är lättare att uppfylla än andra.
Alltså hade jag precis packat in Italienska skor på mp3-spelaren (jag kör fortfarande med sådan) men inte hunnit börja lyssna på den. Och så dör Henning Mankell.

Jag minns inte riktigt hur Italienska skor kom in i mitt liv, plötsligt fanns den bara hemma. Kurt Wallander-böckerna har jag aldrig riktigt stått ut med och därför hade jag inte några större förväntningar på de italienska skorna så det blev en positiv chock. Det är en sådan bok som jag önskar att jag hade skrivit själv. Till och med baksidestexten är bra och det brukar de ju sällan vara:
En man kliver upp ur en vak och ser en kvinna med rullator på isen. 
Vem kastar sig inte över en sådan bok för att få veta vad som ska hända.
Tack Mankell för de italienska skorna.

fredag, oktober 02, 2015

Relaxing Rom?

Jag lider av Rom-komplex. Jag lider även av Florens-komplex och Louvren-komplex. Det är komplex som tar sig uttryck i att vid blotta tanken på någon av dessa platser uppvisar jag svåra symtom på så väl psykisk som fysisk utmattning. Därför har jag aldrig besökt Louvren och i Florens har jag bara varit någon timme. Rom har jag däremot besökt hela tre gånger.
    Den första gången kan jag väl skylla på aningslöshet. Jag visste helt enkelt inte att jag led av Rom-komplex förrän jag kom dit. Att jag åkte dit en andra och en tredje gång skyller jag på ren dumhet.
 
Det är detta att man inte kan vända sig i den här staden utan att slå näsan i ett kulturarv. Det är alla dessa långfingrade ficktjuvar och påstridiga försäljare. Men det som tar slutgiltigt knäcken på mig är de kollektiva färdmedlen. Detta att packas, verkligen packas, tryckas, in i en tunnelbanevagn under jorden tillsammans med mängder av okända människor ger mig lätt panik. Bara nu när jag skriver det måste jag ta en paus och kippa efter luft. Jag trodde att det skulle vara bättre att åka buss eftersom man i då i alla fall såg dagsljuset men att klämmas samman med en folkmassa i ett konservburksliknande fordon ovan jord visade sig vara bara marginellt mindre klaustrofobiframkallande än att göra det under jord. Här tillkommer dessutom skräcken att den överfulla bussen ska välta i sin vansinnesfärd längs gatorna.
   Att kliva av ett kollektivt färdmedel i Rom är som att komma upp till ytan när man precis blivit övertygad om att man ska drunkna. Även om man kliver av utan sina pengar eller sin mobiltelefon är känslan ändå lika underbar.





Efter den andra resan till Rom med andningssvårigheter och fötter som tegelstenar, sa jag till P att skulle jag någonsin återvända till Rom skulle det bli som ett får i en skock på en gruppresa där jag fraktas i en luftkonditionerad turistbuss mellan sevärdheterna.
   Därför verkade utflykten med det lugnande namnet Relaxin Rome i kryssningsbolagets utflyktsprogram vara ett svar på mina böner. Jag skulle inte ens behöva gå ur bussen vid sevärdheterna i fråga, jag skulle bekvämt tillbakalutad kunna njuta av dem från bussfönstret. Turen marknadsfördes som särskilt lämplig för folk som hade svårt att gå eller andra rörelsehinder men ändå vill se Rom. Perfekt. Sen att mina rörelsehinder snarare är begränsade till just Rom och mer på det mentala planet än de rent fysiska är ju en annan sak.

Men Relaxin Rome är inte möjligt, det borde jag ha förstått. I en vägtull en timmes färd från vår hamnstad Civitavecchia slutar bussen för de rörelsehindrade att fungera. Exakt vad som är fel är oklart men förutom att den inte rör sig ur fläcken så fungerar inte luftkonditioneringen och dörrarna går inte att öppna. Eftersom vi står mitt i en vägtull där bilar rullar förbi i sakta mak på båda sidor så anses det säkrast för oss att vänta på den nya bussen inuti den syrelösa, trasiga bussen. När den nya bussen väl kommit får de rörelsehindrade, och vi andra, klättra över förarsätet och ut genom förarens dörr ner på en refug.
   Efter detta äventyr far vi så vidare till Rom där en intensiv sightseeing och ett ännu intensivare fotograferande utbryter. Jag har alltid haft svårt att hantera tyngden av all historia i den här staden. Den är nästan för påträngande, historien. Att se Coloseum, Cirkus Maximus, Peters kyrkan och kejsarpalatset susa förbi utanför ett bussfönster på bara någon timme gör det inte lättare. När vi stapplar ur bussen för en timmes egentid vid Plaza Navona känner jag mig direkt centrifugerad.
Alldeles intill vår återsamlingsplats fanns ett litet museum med gratis inträde och infekterade av det hektiska tempot hastar vi igenom det på fem minuter innan det är dags för avfärd. Vi hastar i ett sådant tempo att när P senare talar om "det lilla napoleonmuseet i Rom" ska jag förvånat svara: "Jaså, var det om Napoleon!"



Således är jag inte alls särskilt relaxad när jag kliver på bussen tillbaka till Civitavecchia. Jag är lika utmattad som vanligt. Det positiva är ända att det är första gången jag varit i Rom utan att bli bestulen, men det berodde bara på att det inte fanns något att stjäla i den ficka som fingrarna trevade i.