fredag, juli 29, 2016

Sverigetermometern



 På vår balkong i Palma hänger en termometer. Den är i obehandlat trä, har formen av Sverige och härstammar från lägenhetens tidigare ägare. P tycker att den är ful och vill att vi ska ta ned den. Jag tycker förvisso inte heller att den är vacker men vill ha den kvar. Som en slags tribut till den tidigare ägaren.
   Det är ju ändå så att hade inte hon, denna svenska, ensamstående dam som inte längre är i livet, hade inte hon köpt den här lägenheten någon gång i det tidiga 70-talet, så hade vi med största sannolikhet inte suttit här. Inte just på denna sverigetermometerprydda balkong som vi båda älskar. Det var ju med henne det började, skulle man kunna säga.
  Man skulle också kunna säga att det började med ett butiksrån. Om man vill vara dramatisk.

Det finns ett citat, jag tror det är från Kenzaburo Oe, som går ut på att en människa börjar långt innan sin egen födelse, i och med sina förfäders handlingar, och pågår långt efter sin egen död, i och med sina egna handlingar och minnet av dem.
   Det börjar alltså hela tiden. Det du gör i dag kan påverka någon som ännu inte är född. Det är som det där med att en fjärils vingslag kan skapa orkaner på platser flera mil bort.

Och en händelse kan ha sin början i ett flertal olika händelser: ett butiksrån, ett lägenhetsköp på 70-talet, en ovanligt lyckad charterresa, en olycka med dödlig utgång, en nyanställning, ett fjärilsfladder. Du kan själv välja när du tycker att det börjar.

Jag måste erkänna att jag faktiskt tycker att den där termometern är ganska häftig i sin smaklöshet. Och så detta att någon tyckte att det var värt att ta med sig den hela vägen från Sverige och resolut slå i en spik i putsen för att den skulle hänga där den hänger. Det får mig att le lite varje gång jag ser den.

(Kanske bör jag nämna att det vare sig var P eller jag eller lägenhetens tidigare ägare som begick det där butiksrånet.)

onsdag, juli 27, 2016

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Den senaste boken jag läst i genren böcker om böcker och läsande  är Guernseys litteratur- och potatiskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer.

Jag hittade den när jag skulle hämta en annan bok som jag beställt på biblioteket. I hyllan ovanför min bok stod den: en trevlig grön bok med titeln i snirklig skrivstil. Det tilltalade mig, och så handlade den tydligen om ett litteratursällskap också. Och vad var förresten en potatisskalspaj? Det lät ju lagom gott. Jag var bara tvungen att ha den där boken men nu stod den ju där och väntade på någon annan som hade beställt den och jag är en väluppfostrad flicka så jag skulle aldrig drömma om att sno den. Jag nöjde mig således med att gå hem och reservera boken och nu är den äntligen min, åtminstone för en månad framöver.



Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap utspelar sig 1946.  Författarinnan Juliet Ashton, som funderar på ett nytt bokuppslag efter framgången med sina krigskrönikor,  får en dag ett brev från en man på Guernsey som hittat hennes adress i en bok han köpt i andra hand. Han undrar om hon känner till fler böcker av samme författare, Charles Lamb. Det är början på en brokig brevväxling mellan författarinnan och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, som resulterar i att hon bestämmer sig för att resa dit. Ett beslut som förändrar hela hennes liv. Naturligtvis, höll jag på att skriva.
I Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap ryms både sorg och glädje, så som det gör i de allra bästa böckerna. Andra Världskriget ligger fortfarande som en mörk skugga över ön men här ryms också flera dråpliga historier, som till exempel den om hur Guernseys litteratur- och potatisskalpajssälskap bildades. På det stora hela går nog boken att peta in i feelgood-genren, om man nu nödvändigt måste ha en genre.

Jag blev lite förvånad när jag upptäckte att Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap var något så otidsenligt som en brevroman. Nu har jag inte läst så många brevromaner och trodde till en början att detta grepp skulle skapa en känsla av att bara få tillgång till fragment av en historia, vilket i och för sig kunde vara intressant. Nu blev det precis tvärtom. Eftersom det är flera olika personer som skriver brev får läsaren istället historien berättat från flera olika vinklar och med flera olika röster, vilket är mycket effektivt. Men visst får man läsa en del mellan raderna också.



Nästa bok som ligger och väntar är Lyckliga människor läser och dricker kaffe Agnes Martin-Lugand

måndag, juli 25, 2016

Fjällräven

Livet är inte en rak linje mellan två punkter. Livet är cirklar som blir allt vidare och lägger sig utanpå varandra. Som årsringarna på ett träd. Jag har nyligen införskaffat mitt livs andra Fjällräven ryggsäck.

Min första Fjällräven var turkosblå och jag fick den av mina föräldrar när jag skulle börja i tvåan. Efter ett år i skolan med en namnlös mörkblå ryggsäck hade jag åtminstone lärt mig en sak: det var en Fjällräven man skulle ha.
   Min andra Fjällräven är vinröd och av modellen Kånken Mini. Jag har köpt den, inte så mycket för att det är en Fjällräven man ska ha, även om det börjar bli ganska vanliga igen, men jag har problem med nacken och får ont av sådana där väskor som man hänger över axeln. I alla fall skyller jag på det. Sanningen är den att jag är barnsligt förtjust i den, barnsligt på en tvåakladdares nivå.
   När jag gick i tvåan hette Kånken Mini Fjällräven Knatten och en sådan kunde man under inga omständigheter ha. Det var en väska för bebisar. Hade man en Fjällräven Knatten blev man ofelbart mobbad. Men vid 41-års ålder går det bra. Allt går i cirklar och förr eller senare hamnar man oundvikligen med fötterna upp och huvudet ner.

I cirkeln runt elden när vi var på skolutflykt i skogen, med matsäck i Fjällräven-ryggsäckarna, hamnade jag ofelbart på den plats där man fick rök och sot i ögonen. Korven gick sönder när jag försökte sätta den på grillpinnen, eller ramlade ned i askan. Det var ett elände att vara på skolutflykt i skogen.
   Allt detta minns jag när jag öppnar min nya Fjällräven och konstaterar att den klassiska sittdynan fortfarande finns kvar i väskans rygg. Allt är sig likt. Det är nästan så att jag tror att jag ska hitta en gammal sirapsflaska inslagen i en plastpåse ordentligt ihophållen med en påsklämma så att mammas hemmagjorda saft inte skulle rinna ut i Fjällräven. Men sådana ser inte livets cirklar ut. Min mammas hemmagjorda saft finns bara kvar längst inne i de inre ringarna i trädet. Men där kommer den å andra sidan alltid att finnas.



lördag, juli 23, 2016

Pom pom pom

En eftermiddag i Palma gamla stad - bakom turiststråken 

Han pommar lite för sig själv medan han rotar i sin kasse. Pom pom pom. Hår och skägg är grått och skitigt och står åt alla håll. Han synar sakerna i kassen som om han inte visste att de fanns där. Det är inte han själv som har packat ner dem. Det är matvaror: en plastlåda med pastasallad, en röd flaska med dricka. Han får upp plastlådan och ger sig på pastan med en plastgaffel.
Plötsligt har han fått av sig de nedgångna skorna, sträcker ut benen och viftar med fötterna. Pom pom pom. Fötterna är klädda i ett par lindrigt rena strumpor med ett osannolikt mönster av ett par stora ögon på varje fot framme vid tårna. Han tittar på fötterna som om de verkligen levde ett eget liv. Låter dem prata med varandra. Pom pom pom. En svart hund som heter Lola kommer och nosar på honom och han pommar lite åt henne innan hennes ägare ropar henne tillbaka.
Det är en fridfull stund på dagen, under trädet. En stund att njuta av. Turisthorderna som myllrar på parallellgatan  med alla sina shoppingkassar har ingen aning om detta.

torsdag, juli 21, 2016

Lyckligare och effektivare - Hur gör man?

I våras var jag på föreläsning. Det var en sådan där föreläsning där en person med många angivna meriter och stor livsvisdom berättar hur vi blir lyckligare samtidigt som vi blir mer effektiva, bara vi tänker lite annorlunda.
Låter jag skeptisk?
Jo, jag är nog lite skeptisk. Det är ju bara det att de där föreläsarna ofta säger sånt där som man redan vet, sådant som egentligen är rena självklarheter. Detta serverar de snyggt retoriskt paketterat till ett hutlöst pris. Sedan är det klart att eftersom vi inte lyckas leva på det där sättet som vi alla egentligen vet att man borde leva på, så kanske det är bra att vi får det upprepat för oss. Men ja...nej... jag vet inte. Jag är en smula skeptiskt, det är jag som sagt.
Den här föreläsaren hade en viss insikt för hen inledde med att tala om att hen inte skulle säga något nytt utan bara upprepa sådant som vi redan visste. Nu tyckte jag att just den här föreläsaren inte ens sa klokheter som jag redan visste, men kanske var jag avogt inställd redan från början på det där sättet som samme föreläsaren varnade mig för att vara. En gnällkärring, helt enkelt.
Det enda som fastnade hos mig av den här föreläsningen var något som inte var en självklarhet som jag redan visste utan snarare tvärtom. Föreläsaren menade att detta att man ska öva på sådant man är dålig på så att man blir bättre, det är bara blaj. Man ska bara göra sådant som man är bra på, så att man blir riktigt, riktigt bra på det. När det gäller det jag är dålig på ska jag slå mig ihop med någon annan, som i sin tur är väldigt bra på det jag är dåligt på och så ska vi sammarbeta. Och det låter väl bra, kanske.
   Men jag vet att hade jag inte försökt mig på sådant som jag trodde att jag var dåligt på hade jag aldrig upptäckt att jag faktiskt var ganska bra på det när det kom till kritan. Och hade jag inte övat upp mina färdigheter i sådant som jag var dåligt på hade jag inte bara stannat i utvecklingen, jag hade också svultit ihjäl ensam i en avlägens jordkula. Kanske säger det något om det som jag är bra på, kanske säger det något om samhället, men ändå. Mitt tips för hur vi blir lyckligare och effektivare, som ni ska få av mig alldeles gratis, är: Om det tar emot, tryck lite till.
Fast det där med matematiken har jag gett upp Och samarbetar något så när effektivt med en miniräknare.

tisdag, juli 19, 2016

Från Botswana till Balbeque och tillbaka

Efter ljudboken Bokklubben vid livets slut ligger Extra bekvämt på Safariklubben av Alexander McCall Smith i min mp3-spelare. Det känns som en ganska bra övergång eftersom Will och hans mamma läste Damernas Detektivbyrå med stor behållning under hennes cellgiftsbehandling (i den förra boken). Förutom denna koppling är det en helt annan sorts bok. 
Det är den första Damernas detektivbyrå bok jag läser/lyssnar på. Tidigare har jag bara läst ett par böcker i serien om Filosofiska söndagsklubben. Den serien handlar om en förmögen kvinna i begynnande medelålder som arbetar som redaktör för en filosofisk tidskrift och hade jag inte sett en bild på Alexander McCall Smith längst bak i de här böckerna, en bild där han ser ut som urtypen av en brittisk akademiker i övre medelåldern, hade jag varit beredd att satsa pengar på att de var skrivna av en kvinna. Det är helt enkelt inte den typen av böcker som skrivs av en man, definitivt inte av en vit medelålders man. Kommen så här långt i Extra bekvämt på Safariklubben är min uppfattning att det här också är en bok som omöjligt kan ha skrivits av en man. Ändå har den det. Vilket jag tycker är oerhört intressant och gör mig nyfiken på den här vite, medelålders mannen.
   I så väl böckerna om Filosofiska söndagsklubben som i dem om Damernas detektivbyrå är det ett "mysterium" eller ett "fall" som ska lösas. I andra böcker av det här slaget är det det här mysteriet som är huvudgrejen, sedan fylls det hela ut med personliga relationer och lite vardagliga händelser och miljöer för att göra en trovärdig (och uthärdligt) historia av det. McCall Smith har liksom vänt upp och ned på det här. Överst i bygget ligger de personliga relationerna och de filosofiska funderingarna kring livet och under det hela, som en orm dold i gräset, slingrar sig det där mysteriet eller fallet och visst undrar man hur det ska gå, men det är det andra som är det verkligt intressanta. 





I pappersform läser jag serieböckerna som Stéphane Heuet gjort utifrån Marcel Prousts På spaning efter en tid som flytt. Trots att jag bara läst de två första delarna av På spaning... är jag totalt besatt av Proust så därför kastade jag mig naturligtvis över de här. De tecknade böckerna är väldigt vackra och de lyckas nog att fånga humorn i originalböckerna men det där andra, det som får mig att älska Proust; de livsbejakande meningarna som ringlar sig i långa rader och ägnar sig i oändlighet åt vad vi andra inbillar oss är obetydliga detaljer, för detta får man vända sig till originalet. 



söndag, juli 17, 2016

Blodstörtning vid badstranden



Det är vid Illetes, den vackraste av Palmas stränder. Uppe vid parkeringen står en gråhårig man med några som måste vara hans barnbarn. Ungarna äter glass ur pappbägare och den gråhårige har en dyr skjorta och dyra, fula shorts. De tittar på båtarna och badarna, pekar och pratar svenska med varandra När glassen är uppäten samlar den gråhårige ihop pappbägare och plastskedar, och ställer dem sen ifrån sig på parkeringsplankan framför hyrbilen. Han packar in ungarna och sig själv i bilen och börjar omständligt att mackla sig ut från den trånga parkeringen. Hela tiden medan han håller på och trixa och backa med bilen ser jag för mig hur jag med två ilskna steg är framme vid de efterlämnade pappbägarna, hur jag knackar aggressivt på den gråhåriges bilfönster och när han väl vevar ner rutan säger jag: "Du glömde ditt skräp" och släpper sedan de kladdiga glassbägarna rakt ner på hans fula, dyra, vita shorts.
   Jag ser det för mig så många gånger och så starkt att jag nästan är säker på att jag faktiskt gör det, har gjort det. Det enda som talar emot att jag besudlat den gråhåriges dyrbara sköte med glasskladdig papp är att den glasskladdiga pappen står kvar på parkeringsplankan när den gråhårige, och hans inför en god uppfostran utsiktslösa barnbarn, lämnat parkeringen med sin överdimensionerade hyrbil.
   Jag är intill våld arg länge efteråt. Hela vägen från Illietes skönhet, förbi turistshoppar och barer vid Cala Major och fortfarande medan jag handlar i mataffären Mercadona är jag arg. Om det är på den gråhåriges slappa grisighet eller på min egen slappa feghet är emellertid oklart.

fredag, juli 15, 2016

Nice

Sådana här dagar, dagen efter ännu ett terrordåd, känner jag att jag borde skriva något särskilt här på bloggen. Något viktigt och avgörande istället för det vanliga banala blajet som jag brukar skriva. Men jag har inte riktigt några bra ord. Det är med stora katastrofer som med stora idyller, orden är för urvattnade; fruktansvärt, fasansfullt, eller underbart, fantastiskt. Det betyder ju ingenting.

Jag surfar runt i de så kallade sociala medierna och ser att de, parallellt med sympatiyttringar för Frankrike, fortfarande fylls med de vanliga semesterbilderna. Och det är naturligtvis rätt. Vi måste fortsätta att fylla livet med sådant vi tycker ska finnas där: grillkvällar, badstränder, bärplockning och banalt blaj i bloggform. Som en motvikt till det vi tycker inte ska finnas.

onsdag, juli 13, 2016

Prado och fördelarna med att vara bildkonstnär


-->
Huvudmålet för Madrid-utflykten var konstmuseet Prado. Vi började redan samma kväll som vi anlände till stan. Efter klockan 18 är det fritt inträde på Prado och vi kastade in väskan på hotellet, rusade dit och hann med en dryg timmes besök innan de stängde klockan 20. Morgonen därpå var vi på plats när de öppnade klockan 10. Eftersom vi förköpt biljetter fick vi komma in direkt och sedan det var med nöd och näppe vi hann ut ur museet innan det stängde för dagen. Sammanlagt ägnade vi, inklusive två matpauser, drygt elva timmar på museet. Till min förvåning var jag inte så totalt slut som jag trodde att jag skulle vara. Jag orkade till och med två timmar på en rundtursbuss efteråt. Det var när guiden meddelade att bussen inte skulle gå hela varvet runt så här sista turen på dagen och vi var tvungna att ta taxi tillbaka som jag började känna mig lite kraftlös.

En av många saker som jag funderade på under de där elva timmarna bland mästerverken, var att det är olika regler som gäller för olika konstarter.
För en bildkonstnär är det till exempel helt ok att måla samma motiv flera gånger, medan en författare får utstå spott och spe om han skriver en bok som ens påminner om en han skrivit tidigare. Till exempel stod jag länge och begrundande framför två, nästintill identiska målningar av Georges de La Tour föreställande Den helige Hieronymos Botgörande, medan jag smått föraktfull har slängt ifrån mig I cirkelns mitt av Dan Brown med orden att "Nej, jag har redan läst hans bok. Två gånger till och med." och menat att jag läst två av Browns tidigare böcker. (Att jag dessutom kände mig lite stolt när jag upptäckte att den ena målningen var inlånad från Nationalmuseum i Stockholm, tycker jag själv är något att förundras över. Det är ju inte direkt min förtjänst att den finns där.)
Som bildkonstnär kan man vidare måla samma motiv som någon annan har målat, utan att hamna i trubbel eller betraktas som en dålig konstnär, men skriv en bok som påminner om en annan författares och du får se på annat . Dan Brown återigen, blev väl till och med anklagad för stöld av den inriktning som tror att det finns nu levande ättlingar till Jesus bara för att han skrev en roman om dem som tror att det finns nu levande ättlingar till Jesus. Det tycker jag förvisso är att överdriva en smula, i så fall är det mycket man inte kan skriva romaner om.
Hade han målat detta hade det inte varit några som helst problem. Snarare tvärtom. För som bildkonstnär behöver du inte heller hitta på det du vill berätta i din målning själv. Du kan, med fördel till och med, sno en scen ur en redan befintlig historia, gärna ur Bibeln. Som författare kan du få på pälsen om du så bara fortsätter någon annans historia. Jag kommer till exempel inte att läsa Olof Lagercrantz Millenium-böcker, även om de är hur välskrivna som helst.
(Jag vill lägga in en brasklapp om att det ovannämnde kanske inte gäller för den moderna konsten.)

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med denna reflektion, eller ens om jag vill ha sagt något, annat än att jag gjort den.
Det finns för övrig goda skäl till att det är som det är. Medan det kan vara ganska intressant att se hur olika konstnärer kan tolka Den Heliga Natten, eller hur samma konstnär vid olika tillfällen kan tolka Den Heliga  Natten, skulle  jag förlora förståndet om jag tvingades läsa samma mängd litterära versioner av den samma. Ändå var min  favoritmålning på Prado Velásquez Hovdamerna (Las Meninas) och något liknande har jag inte sett hos någon annan konstnär.

måndag, juli 11, 2016

Röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt

Under den här semestern gjorde vi ett par dagars utflykt till Madrid med Prado museet som huvudmål. Vi bodde på ett litet hotell ett par hundra meter från museet, på samma gata som Cervantes och Lope de Vega bott och skrivit en gång. En stund stod vi vördnadsfulla utanför Cervantes och var lika vördnadsfulla inne i Lope de Vegas. Ändå var det skyltfönstret till krubbutiken som fascinerade mig mest.


Här fanns en Jesus för alla, oavsett nationalitet. 


En holländsk kristus?



Bakom Josef i lederhosen skymtar pandan i den kinesiska krubban och uppe högre hörnet av bilden anar vi snabeln på elefanten i den indiska


Det är lite dåligt med djur i eskimåkrubban.



En nepalesisk Jesus och en från Peru. 


En samisk helig familj och en grekisk med en flaska retsina i krubban. 

En spansk och en indisk krubba. I vilket land man har sådana där vita fingerborgar på huvudet vet jag inte. Berätta gärna om ni vet. 

Bilderna är tagna genom skyltfönstret och är inte särskilt bra.  Affären var nämligen aldrig öppen när vi gick förbi, så det blev inte någon krubba inhandlad. Jag hade haft oerhört svårt att välja nationalitet för min Jesus. Det hade nog fått bli den här, den där Den Heliga Familjen kommer farande i ett grönt flygplan:


Men vem kör egentligen?

lördag, juli 09, 2016

Bokklubben vid livets slut

Lyssnar på Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Schwalbes mor får diagnosen cancer i sköldkörteln. Cancern har spridit sig och går inte att bota, men den är behandlingsbar. Schwalbe följer med sin mamma på hennes cellgiftsbehandlingar och under tiden pratar de om böcker som är ett stort gemensamt intresse. Han föreslår att de ska starta en bokklubb och läsa samma böcker, så att de sedan kan diskutera sina olika intryck. Boken handlar om de här samtalen och om moderns sjukdomsförlopp.

Hade jag vetat att Bokklubben vid livets slut inte var en roman hade jag nog aldrig laddat ner den från Mediajukeboxen på biblioteket. Nu brydde jag mig inte om att läsa något om den, utan valde den på grund av titeln. Just nu tycks det vimla av romaner om romaner och läsande. Egentligen tycker jag att det är en aning tveksamt detta att skriva romaner om romaner, liksom jag tycker att det är tveksamt att skriva om att skriva. Risken att det blir "inavel" i texten känns överhängande. Romaner ska handla om livet.
   Nu är väl romaner, läsande och skrivande också en del av livet och jag måste erkänna att jag trots allt älskar böcker om böcker. Jag älskar dem så till den grad att jag alltså lånar en bok enbart på den premissen att titeln antyder att det handlar om läsning.

Hade jag inte lånat Bokklubben vid livets slut som ljudbok hade jag nog gett upp efter de första sidorna och valt något annat. Istället valde jag att tvätta fönster. Det är en av fördelarna med ljudböcker, de gör hushållsarbetet uthärdligt. Och medan man hushållsarbetar tar man sig över den eventuellt besvärliga tröskeln in i en bok. Nu är fönstren rena och jag är fast i boken, men jag vet inte riktigt varför.
   Det kanske inte är så mycket att säga om det att Scwalbe glorifierar sin numera döda mamma en aning och han är inte alls sentimental i sin berättelse. Han skriver sakligt men inte känslokallt om hur familjen hanterar sjukdomen. Men det är inte för att jag är gripen av deras öde som jag fortsätter att lyssna. Det är det här med böckerna och läsandet, vikten de lägger vid läsandet och hur de möts genom läsandet.
  Det är väl som Schwalbe själv skriver: "Det är inte svårt att få en bokälskare att tycka om en bok som handlar om kärleken till böcker."

torsdag, juli 07, 2016

Palmafavoriter 4

Konsten

Fiskväggen av Barceló inne i katedralen är min absoluta favorit. En hel vägg i terrakotta som får en att känna det som om man befinner sig under vatten, och tycker att det är en vilsam upplevelse. Till och med om man, som jag, simmar med huvudet högt över vattenytan i vanliga fall.



Gaudis baldakin över koret i samma katedral. Den är från förra sekelskiftet och ser mer ut som en kräftskivedekoration, än något som ska återfinnas i en kyrka och om jag inte är felunderrättad så var den lite kontroversiell när det begav sig. Men jag är mycket tacksam att man vågade.



Anglada Camarasas gigantiska målningar av dansande romer i före detta Grand Hotel på placa Weyler. Grand Hotels övriga, temporära utställningar kan också rekommenderas, de brukar vara bra.

Modernista husen. Den levnadsglada arkitekturen från förra sekelskiftet; modernista den spanska varianten av det som i Tyskland kallades jugend. Särskilt förtjust är jag i Can Forteza Rey.





Fundació Pilar i Joan Miró. Mirós studio på Mallorca. Det var här det hände, här han skapade. Mycket kreativitet i luften här och Mirós skisser direkt på väggarna.



måndag, juli 04, 2016

På språkkurs med rörmokaren

Den i ett tidigare inlägg förebådade rörmokaren dyker upp en kvart efter utsatt tid, vilket är helt ok med tanke på hur svårt det är att hitta parkering i vårt kvarter.
   De har skrivits oändligt många böcker om folk som flyttar till något av Medelhavsländerna, börjar renovera hus och ondgör sig över att hantverkarna lovar att komma och sen aldrig gör det. "Vad världen behöver är en manual för dess överlevnad, inte ännu en bok om en fåne som flyttar hemifrån och förvånas över att folk pratar konstigt och att rörmokaren är oberäknelig." skriver Bodil Malmsten i Priset på vattnet i Finistère som i viss mån faktiskt handlar om hantverkare som lovar att komma men aldrig gör det. Bara mycket bättre än alla andra. Naturligtvis.

Vår rörmokare kommer i alla fall i avtalad tid, plus tiden det tar att hitta en parkering i Terreno i Palma. Vår rörmokare heter José men kallas Peppe, han har pigga bruna ögon och ber om ursäkt för sin dåliga engelska. Förr pratade han mycket bättre engelska men nu har han inte pratat engelska på 30 år och då glömmer man ju. Vi prisar hans engelska, som verkligen är mycket god och jag tänker att det inte är han som ska be om ursäkt för sina bristande språkkunskaper. Det är naturligtvis jag, den deltida lyxinvandrade, som ska skämmas för att jag fortfarande inte talar bättre spanska än jag gör.
   Tack vare rörmokaren Peppe får jag i alla fall tre nya ord att lägga i min spanska säck:
Plumero - rörmokare
Attasca - stopp
Desattascadoro - 
Det där sista ordet har jag inte någon bra översättning på eftersom jag inte vet vad redskapet heter på svenska, ändå finns det i alla hem. Min före detta kollega kallade det för kamelkyss men jag tror inte att det är facktermen. Ni känner alla igen det:ett stort gummimunstycke som sitter på en pinne och man använder det för att skapa vakuum i avloppet och därmed bli av med eventuella stopp - alltså en avstoppadoro. Nu vet jag alltså vad det heter på spanska, om än inte på något annat språk.

Till att börja med tror Peppe att vi är engelsmän och han prisar det engelska språket som han tycker så mycket om. När han får veta att vi är svenska sjunker han ihop en aning och säger avundsjukt:
   "Er engelska är så mycket bättre än min!"
Vi skyndar oss att trösta honom med att vi börjar lära oss svenska i skolan redan som barn, medan han ju har gått en kurs i vuxen ålder. Vi gillar Peppe och vill inte att han ska vara ledsen. Han skiner också snart upp igen, knuffar mig  lätt i magen och säger:
  "Jag tror att jag kan några ord på svenska: 'Svenska flicka älskar att dansa'"
Han skyller denna kunskap på en arbetskamrat som föredrog svenska flickor före de spanska och som de fick väcka varje morgon när de skulle jobba eftersom han var ute på diskotek varje kväll och dansade med de svenska flickorna.

Rörmokaren Peppe är inte bara en språkbegåvning. Han visar sig också vara en fena på rör och när han lämnar oss fungerar avloppet finfint igen. För detta och för den trevliga pratstunden tar han bara 30 euro, vilket i dagsläget är cirka 270 kronor och när han har gått säger jag till P att det enda jag har emot den där karln är att han ser ut att vara i pensionsåldern.

lördag, juli 02, 2016

Palmafavoriter 3

Shopping 

Palma är, i resetidningarna och -programmen, omtalad som en shoppingstad. Och här finns verkligen goda möjligheter till shopping. De flesta av de kända klädmärkena finns representerade med en egen butik, flera inredningsbutiker och naturligtvis det stora varuhuset Els Corte Ingles där allt finns. Och då menar jag allt. 
Men här shoppar jag:
  • Saluhallarna 
Är det någon plats där jag har en tendens att dra över budgeten så är det i saluhallarna. Det finns flera stycken: Mercat St Catalina som ligger i ett område där det bor mycket utlänningar, svenskar i synnerhet. Mercat Olivar de l'Olivar, som är störst och Pere Gerau som ligger i ett område med spanjorer och utlänningar som inte lyxutvandrat; här är det med andra ord dåligt med svenskar, tyskar och engelsmän. För att bara ta några exempel på Palmas saluhallar. 


Hallarna må ligga i olika områden men de har några saker gemensamt: Dofterna, färgerna, smakerna och kvalitén. Det är en njutning bara att passera igenom en av dessa hallar, men jag måste handla. Jag vill ha ALLT: den silverblanka fisken som jag inte har en aning om hur jag ska tillaga, bellotaskinka som smälter i munnen och som skärs upp med stor expertis och vassa knivar direkt från grisens ben. Ja, grisen är naturligtvis död, men klövarna sitter fortfarande kvar. Jag vill köpa hamburgare med olika kryddning och de färgglada bröden till. 
   Och så frukt och grönsaker. Här är det svårast att hålla igen, det är så vackert. Och gott. Medan jag köper tomater i ett av stånden låter innehavarinnan mig smaka på körsbär och meloner. 
   "Frukten från Mallorca är den bästa!" berättar hon för mig, som om det vore fakta. Och jag nickar med munnen full, för det är det ju, fakta. 

  • Blanco y negro
Blanco y negro är en hobbybutik där tyngdpunkten ligger på dockskåp. Inredningen i familjen Masons arbetsrum till exempel kommer från den här butiken. I synnerhet bokskåpet till höger, är jag mycket förälskad i.



  • La Misericordia 
Varannan lördag är det bokloppis i parken vid La Misericordia. Här finns böcker i alla ämnen och på många språk. Jag har till exempel köpt Nya hyss av Emil i Lönneberga på originalspråk här. Vän av ordning undrar kanske varför jag köper barnböcker men då känner vän av ordning inte mig och mitt förhållande till böcker. Är det någonstans jag övertrasserar kontot mer än på saluhallarna så är det på bokloppisar. Det finns så många skäl att köpa böcker; de är vackra, de är udda, man vill verkligen läsa det som står i dem eller man är rädd att de ska komma till dåliga hem. Här kan man läsa om hur vi handlade så mycket böcker på bokloppisen i La Misericordia att, när jag pustade med alla inköpen i en trappa, började folk att plocka i mina kassar, eftersom de trodde att jag var en av säljarna. 

La Misericordia 


Månadens musik

Månadens musik är hämtad ur kategorin: "Hur i herrans namn kom någon på att skriva den här sången? Men det är ganska kul att någon gjorde det."