torsdag, juni 29, 2017

De obotliga optimisternas klubb

Och så finns det de där böckerna som drabbar dig. Böcker som du inte kan lägga ner förrän du har läst dem. Du smygläser så fort du kommer åt; du säger till sambon att du ska gå ut i köket och ta upp något ur frysen men i själva verket står du mitt på köksgolvet och läser. Du läser så att du glömmer att hämta in tvätten från tvättstugan. De stunder du ändå tvingas att lägga ifrån dig boken, för sådant är ju livet, är du ändå delvis i boken. Du tänker på personerna i den och undrar vad de håller på med nu när du inte är hos dem. 
Du läser och läser för att se vad som ska hända och hela tiden vara nära de där människorna och så plötsligt är sista sidan vänd och du står där snopen och övergiven. Plötsligt är relationerna avklippta och alla dem man levt så nära och delat så mycket med flyter bort och du får aldrig veta hur det går för dem sen. Visst kan du läsa om boken, du kan komma in i historien igen, du kan komma tillbaka till dem men du kan aldrig komma vidare med dem.
   En sådan bok är De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia. 
   Jag är en ganska långsam läsare och jag har aldrig tagit mig igenom 628 sidor så snabbt. Och nu står jag här med lång näsa och längtar efter dem, hela gänget i schackklubben på Café Balto i Paris i det tidiga 60-talet: Igor och Werner, Imre och Vladimir, Pavel och alla de andra östeuropeerna i exil. Jag vill vara bland dem genom den tonårige Michel som är berättelsens jag. Jag vill gå med honom på den där billiga biografen där de visar filmer från världens alla hörn non-stop; indisk film med spanska undertexter, spansk film med engelska undertexter, jag vill gå med honom läsande på Paris gator utan att bli överkörd eller krocka med lyktstolpar. Jag är inte klar med dem än, bläddrar fram och tillbaka i boken och läser ett stycke här ett stycke där men känner mig ändå...lämnad. 





De obotliga optimisternas klubb valde jag för övrig också på grund av framsidan. Baksidetexten beskriver en helt annan berättelse än den jag just läst. Åtminstone enligt mitt förmenande. 

måndag, juni 26, 2017

Det är insidan som räknas men framsidan är också viktig. Baksidan däremot går bort helt.



Sedan några år tillbaka är det ju inte längre deckare som är den förhärskande genren i Sverige. Feelgood har kommit starkt. Jag måste säga att jag gillar feelgood-genren. Det är skönt att emellanåt vistas i mysiga miljöer med lagom knöliga förvecklingar som man vet kommer att reda ut sig till det bästa på slutet. Men det får vara i lagom doser. Man ska inte äta för mycket prinsesstårta, då mår man bara illa. Det måste vägas upp med  livets elände också för att vara riktigt sunt.

Nu har jag köpt två stycken nya feelgood på bara titlarna: Det lilla bageriet på strandpromenaden och Den lilla bokhandeln i Paris. Utifrån detta kan vi sluta oss till att för att tilltala mig ska det vara litet, börja på b och vara beläget på en mytomspunnen/idyllisk plats. Den lilla bokhandeln i Paris köpte jag förvisso också på grund av omslaget som jag tycker är riktigt vackert, det är till och med litet struktur i pappret. Baksidetexterna har jag emellertid inte läst. Jag ogillar baksidetexter. De brukar oftare förstöra boken än förhöja den. Men framsidorna däremot... Att köpa en bok med en vacker framsida slår sällan fel, enligt min erfarenhet.

lördag, juni 24, 2017

Lunch utan fåraherde

Jag håller mig hårt i säkerhetsbältet, kniper ihop ögonen och kryper ihop i så mycket fosterställning det går att komma ner i i passagerarsätet på en skorvig hyrskoda. Den alltid lika uppmärksamme P konstaterar: "Du är ju rädd på riktigt!"
  Vi är på väg upp för en trådsmal väg med rullgrus och gröpper och hårnålskurvor som stupar rakt ner i avgrundsraviner, för att äta lunch på restaurang Es Verger i närheten av castel Alarò.

 
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av den här restaurangen. Eftersom jag visste att det skulle vara en restaurang så trodde jag väl inte att vi skulle mötas av en överårig fåraherde med tre tänder i munnen, som skulle bli glad åt lite sällskap. Även om det hade varit det mest troliga.
Han den överåriga, och tydligen också tandlöse fåraherden, skulle sen bjuda oss att slå oss ner på den steniga marken medan hans får pinglade med sina bjällror omkring oss. Han skulle skära stora skivor av ett gigantiskt hembakat bröd med sin täljkniv och lika stora skivor av den egenystade getosten, sedan skulle vi turas om att halsa vin ur hans lägel.
  Nej, så hade jag väl inte trott att de skulle gå till.



Men inte heller hade jag trott att jag skulle behöva äta min sista måltid (för vi tog oss visserligen upp men vi skulle ju också ner igen samma väg) inklämd mellan mellan tyska, svenska och brittiska turister, varav den tyska damen på min högra sida är mycket upprörd över att hon fått potatis trots att hon sagt till att hon inte ville ha någon potatis. Det är inte utan att jag känner mig lite besviken. Maten är riktigt god men efter den här nära-döden-upplevelsen tyckte jag nog att jag var värd en fåraherde. Tyska turister går att hitta på betydligt enklare sätt.


På hemvägen fotograferar jag mig ned. Att titta genom kameralinsen är inte alls lika otäckt som att titta rakt på något, den blir ett skyddande, avskärmande hinna. Jag tycker att det är svårt att vara riktigt närvarande när man håller på att fotografera. Men det är på gott och ont, det där. Kameran må fungera bra som ångestdämpare men om man vill bevisa att man varit med om en skräckupplevelse är den inte mycket att ha; ingen av mina foton ger ens en aning om hur smal och brant och trasig den där vägen var.


fredag, juni 23, 2017

Midsommar i plast

På väg mellan Palma och Örebro stannar vi på ett ICA Maxi och handlar. Det är midsommarafton och ett rent inferno i butiken. I ett hörn finns emellertid allt som behövs till vår midsommarafton. Om man får tro en skylt i taket. Här finns en midjehög midsommarstång i plast, blomsterkranars i plast att ha i håret, fat och skålar i bestick i glada färger, i plast. 
   Nu är jag inte någon större firare av midsommarafton, det där med helger som bara måste firas enligt ett bestämt mönster är inte riktigt min grej. Jag tycker att man ska få firma som man vill, om man vill och... ja, varför inte; när man vill. Men var det inte lite väl mycket plast i den midsommaren? 
  Hos min bloggvän Skogsnuvan samlar man in den magiska midsommarnattens dagg i tygstycken för att hålla sig frisk under året, och offrar pärlor och paljetter till vättarna. Det tycker jag låter betydligt bättre än att dansa runt en midsommarstång i plast, mer organiskt så att säga. 
  Eftersom "vi tydligen köpte allt vi såg", jag hade plockat åt mig tre pocketböcker och en påse blandade understrykningspennor i glada kulörer, i rask takt, fick P köpa sig en jordgubbssnoppare i plast. 
Blandade understrykningspennor i glada kulörer

Jordgubbssnoppare i plast



Äkta blommor

Glad midsommar till er alla, äkta eller i plast!

lördag, juni 03, 2017

Om det isolerande nätet

I mitten av 90-talet bodde jag i en knallgul lägenhet i ett knallgult bostadsområde i utkanten av staden. Den hade inte tapetserats sedan 1976 när huset byggdes, lägenheten alltså, och köket var verkligen illgult: luckorna och väggarna i samma matchande färg, men väggarna hade ett mönster av små, vita tulpaner. Rummet var i en mörkare gul vävtapet. Hallen var rödrandig, om jag minns rätt.
  Om morgnarna tog jag bussen till ett museum i andra änden av staden och där satt jag sedan och sorterade benbitar från en förmodligen ganska oviktig utgrävning, i små pappkartonger. När jag sorterat tillräckligt många ben för dagen, promenerade jag till busshållplatsen, ibland i sällskap med ett par av mina kollegor. Vi pratade om internet, som mest var ett slags rykte vid den här tiden.
  "Det där är inte bra." förklarade jag för mina arbetskamrater.
  "Folk kommer att isolera sig i sina lägenheter och inte träffa varandra." Sa jag, och tog bussen hem till min knallgula lägenhet. Där satt jag sedan ensam och isolerad och tittade på alla sitcoms och såpor som visades för kvällen och träffade inte en enda människa.


torsdag, juni 01, 2017

Syrener

Den andra juni för tio år sedan skrev jag följande korta inlägg i bloggen:


Syrenen är den vemodigaste av alla blommor. Inte för att vi plockade den till skolavslutningarna när jag var barn och jag blir nostalgiskt, utan för att den blommar över så fort. Den visar så påtagligt hur flyktigt och förgängligt allting är. Och det gör mig vemodig. 

Herregud så högstämt. Vad är detta plötsliga intresse för blommor som har "blommat" upp. Jag som inte ens kan hålla liv i den enklaste krukväxt. Mina fönster brukar se ut som långvårdsavdelningar med patienter i det absolut sista stadiet av livscykeln. 



Numera har jag slutat med krukväxter, men blir fortfarande vemodig av syrener, allting är fortfarande flyktigt och förgängligt. Men samtidigt är det ju växlingarna som gör livet intressant. Om syrenerna ständigt blommade vore de kanske inte lika vackra och doften av dem inte slå an samma strängar. Och  om livet vore evigt skulle det då vara så fantastiskt och fruktansvärt och alldeles, alldeles underbart, som det är.