lördag, mars 28, 2015

Tranströmer är död, länge leve Tranströmer!

"Lyriken dör och jag kan ingenting göra." Två dagar senare dör Tomas Transtömer. 
Och jag inser ju att jag hade fel. Tomas Tranströmer må vara död men hans lyrik lever.

Det som dödligt var av Tomas Tranströmer är borta. Men det som hans geni skapade lever kvar.

skriver Peter Englund på Svenska Akademins blogg Det är vacker och poetiskt och det är sant. Jag börjar fundera på vad som är dödligt och odödligt i oss alla. För vi har ju alla en form av geni inom oss som kan skapa odödliga ting, även om det inte alltid är sådant som förlänar oss Nobel priset. Själv kommer jag, om jag dör idag, att lämna efter mig ett till trefjärdedelar färdigt, odödligt verk om Bourgogne, vars enda likhet med Tranströmers geni är att det är i skrift och på svenska. 




Jag kände inte personen Tomas Tranströmer, jag hade bara en relation med hans geni och alltså kan mitt förhållande med Tranströmer fortsätta som förut. Mina två exemplar av hans smalade dikter står kvar där de står: ett inom armlängs avstånd från skrivbordet, bland uppslagsböckerna och ett bredvid sängen. Det är viktigt att alltid kunna stäcka ut handen och ha Tranströmer till hands, till tröst, till ro. För mig finns han fortfarande kvar, ändå känns det sorgligt att personen Tranströmer inte finns kvar. 

Favoritrader


En gång då jag är död och äntligen får koncentrera mig. ..

är en Tranströmer-rad som jag ofta använder när jag tänker på allt jag vill göra som det inte verkar finnas tid till just nu. 


Och den här, lite på samma tema:

Uppdrag: att vara där man är.
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen - jag är just den plats 
där skapelsen arbetar på sig själv,

Och andra, viktiga och vackra:

Det gudomliga snuddar vid en människa och tänder en låga
men viker sedan tillbaka. 

--

Och den där känslan av "just här är vi" som måste hållas kvar, som
när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas. 

--

Det går att leva med sin kod. 

--

De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den
Oidentifierde -
gå förbi dem!


Förövrigt är det titeln på Tranströmers dikt som lånat namn till den här bloggen, som ägnar sig åt en seriös form av klottrande. 

tisdag, mars 24, 2015

Sarkasm, lyrik och allmän förtvivlan

Någonstans, jag har naturligtvis glömt var, har jag läst att idag, den 24 mars, kommer Bodil Malmstens nya dikt Det här är hjärtat ut. Efter jobbet går jag därför till bokhandeln för att köpa den. Den är en rent ironisk handling för jag tror inte att den kommer att finnas där. I mitt huvud formulerar jag redan ett blogginlägg drypande av sarkasm om litteraturutbudet i den här staden. 

Jag börjar leta i den främre delen av butiken; jag menar Bodil Malmsten är ju faktiskt en säljande författare. Men här huserar det som är kvar av bokrean. Jag fortsätter innåt, irrar bland alla kändisars kokböcker och självbiografier, reselitteratur, böcker om ABBA och Roxette och så kallade presentböcker (Är det böcker som man bara ger bort men ingen läser?). Jag svänger runt hyllhörn, efter hyllhörn. Jag hittar ingen lyrikavdelning i den här bokhandeln.

Jag hittar ingen lyrikavdelning.

Kanske beror det på att jag har varit hos naprapaten idag och fått nacken knäckt som gör att jag är lite extra känslig, för detta att jag inte hittar någon lyrikavdelning gör mig panikslagen. 
Lyriken dör och jag kan ingenting göra. Jag tror att det är viktigt med lyrik, att detta att allt färre läser lyrik är allvarlig. Det är ett tecken på att mänskligheten håller på att förvandlas på ett skrämmande sätt. Värderingar förskjuts åt ett oroväckande håll.  Jag har skrivit om det här tidigare
Jag har beslutat att själv skriva mer lyrik, om inte av något annat skäl, så för min egen hälsas skull. 

När jag tröttnat på att irra omkring i bokhandeln och blir allt mer upprörd frågar jag ett butiksbiträde som står och sorterar suddgummin i olika lådor:
"Bodil Malmstens nya, har ni fått in den?"
Biträdet svarar inte, ser inte på mig men ger sig iväg bortåt i butiken. Eftersom jag inte känner någon som tycker att jag ser särskilt skräckinjagande ut förutsätter jag att hon inte flyr ifrån mig utan faktiskt ska hämta boken. 
   Längst bort, längst ned på en hylla ligger den. Ett enda exemplar av Det här är hjärtat. Jag undrar hur många som gått åt under dagen, för inte kan de väl ha nöjt sig med att ta hem ett enda exemplar? Biträdet tar upp boken och räcker den, utan ett ord till mig. Jag blir stående framför hyllan ifråga i stum förundrad över att boken faktiskt fanns. Så inser jag att detta är lyrikavdelningen: Ett hyllplan på en halvmeter, längst ned. Några enstaka volymer ligger på hyllan; Tranströmer och någon antalogi. Det fanns alltså en lyrikavdelning men dess utseende gör mig inte lugnare. I ett fast, men ändå ömt grepp, som om den vore något ytterst sällsynt och utrotningshotat, bär jag Bodils gröngula, lilla bok till kassan. 

"Fick du tag i den!" säger P förvånat i telefon när jag ringer och rapporterar min jaktlycka. 
"Ja, de hade ju inte skyltat med den direkt." muttrar jag, för har jag bestämt mig för att vara sarkastisk så har jag. 
"Ja, men den fanns ju!"

Och den fanns. Den fanns faktiskt. Trots allt så slår lyrikhjärtat ännu ett tag i form av en dikt om sorg och förlust, så passande. Jag ska läsa den nu och släppa sarkasmen. Sarkasm är nästan lika förrödande som lyrikbrist. 



söndag, mars 22, 2015

Fira livet

Det går en kille med hörlurar  på stan. Ja, det går flera killar med hörlurar på stan men den här killen är annorlunda. Han sjunger högt och tar små danssteg. Detta får mig att göra analysen att "något inte är som det ska" och det irriterar mig. Varför ska man klassas som lite tokig när man dansar och sjunger mitt på stan`? Är det inte så vi alla borde göra; ha skön musik i lurarna, sjunga och dansa, fira livet.
   Själv dansar jag bara i vardagsrummet. Det har hittills resulterade i stukade fötter, ledbandsskador och inflammerade benhinnor. Jag tror inte att det är ett straff för att jag är glad och skuttar runt.
Jag tror att det är ett straff för att jag smyger med det.

Så låt oss fira livet denna söndagkväll. Här kommer en bra låt att skutta till, man får till och med instruktioner om hur man ska göra om man känner sig lite rostig. Var rädda om meniskerna,bara.



fredag, mars 20, 2015

Luddiga minnen av svanar



"Vad få de är i år!" sa vi när vi i söndags gjorde det årliga besöket vid Svansjön. "Så här få har de väl aldrig varit. Vad beror det på?" 
   Väl hemma går jag igenom anteckningar från tidigare års svansjöbesök. Det visar sig att förra året var här 2708 svanar och året innan 1801. Årets 3377 är alltså inte alls något all time low, utan istället ett all time high.



Ja, detta med minnet. När jag klagade över mitt minne, eller snarare bristen på ett, för min kollega fick jag tipset att äta ett visst kosttillskott som skulle fräscha upp huvudet på mig. 
Nu glömde jag bort vilket kosttillskott det rörde sig om innan jag hann skaffa det, så jag fick fråga igen. D-vitamin skulle det vara. 
"Jaha, ja det får man kanske ta och köpa någon gång."
Samma eftermiddag gick jag och handlade på Willys för jobbets räkning. Det går bra, för en gångs skull kommer jag ihåg allt jag ska köpa. Jag är halvvägs över torget på väg tillbaka när jag inser att något är fel. Jag har varit ute i ett ärende. Jag brukar alltid ha något att bära när jag har varit ute i ett ärende. Det jag inte nu. 
Varorna ligger kvar i kassan. 
   Jag har helt enkelt bara betalt dem och sedan glad i hågen travat ut ur affären. Det är bara att vända om. I kassan står kassörskan och packar ihop mina varor i en påse medan hon ser sig lite oroligt omkring. Jag får ur mig något fånigt skämt och tar min påse och går. På väg tillbaka till jobbet går jag in på apoteket och köper en burk D-vitaminer. 
   Nu är jag inne på nästa steg. Att komma ihåg att ta tabletterna. 

Svanarna har inga problem med minnet. De har gps:n inristad i hjärnbarken och hittar utan vidare  tillbaka till svansjön varje år. Några av dem hittar vidare till norra Finland, enligt insatta källor. Vad de ska göra där kan man ju undra. Liksom vad det är de snackar om när de träffas. För snackar gör de. 




tisdag, mars 17, 2015

Rapport från Palma 3


Onsdagen var den dag det regnade. Men det spelade inte så stor roll eftersom vi ändå planerat att ta tåget till vinmässan i Lloseta. (Så egentligen är väl detta en rapport från Lloseta)


När vi kom fram till Lloseta fanns det inte mycket som tydde på att det skulle pågå någon mässa här. Det var över huvud taget inte mycket som pågick. Fem katter; två röda och tre svartvita, undersökte en bil. Enstaka personer åt lunch i en bar. Det fanns inga skyltar till någon mässa, inga folkströmmar. 

Vi promenerade runt i de folktomma gränderna med ett allt mer falnande hopp om att någonsin träffa på någon vinmässa. Nåväl, om inte annat så hade vi ju i alla fall sett Lloseta. 
Plötsligt bröts tystnaden av något som lät som en hord skenande kor. Det visade sig vara Llosetas skolbarn på väg hem. Det är obegripligt att det finns så mycket barn i den här sömniga lilla byn. Vi tryckte oss mot en husvägg och väntade på att de skulle storma förbi. 
När lugnet åter lagt sig svängde vi runt en krök och där var mässan. 



Här upplevde vi en annan av skillnaderna mellan Spanien och Sverige (Skillnaden i längden på en normal lunch en vanlig arbetsdag, avhandlades i förra inlägget.) När vi varit på vinmässor i Sverige har det först varit att betala inträde, helst ska man ha förköpt biljett, sedan har det gällt att ha små biljetter, eller kuponger, att lämna fram för varje provsmakning man vill göra. Så är det inte på vinmässan i Lloset. Här var det bara att gå in, ta ett glas och hålla fram det mot närmsta utställare. I frågor, inga kuponger. Det enda som kostade är smörgåsarna som vi åt i lobbyn.

Det regnade fortfarande när vi lämnade mässan. Tror jag. Jag minns inte så noga. Men att vi kom hem.

söndag, mars 15, 2015

Rapport från Palma 2

När man skriver ett inlägg som heter Rapport från Palma 1, antyder det ju att det kommer att uppträda åtmintstone ett ytterligare i samma ämne. Och här kommer det:

Det är tisdag den 3 mars vid lunchtid, alltså strax efter klockan två. Vi hänger i en av barerna i saluhallen i St Catalina. Mannen bredvid mig (alltså på den sidan av mig där P inte står. Det är en för mig främmande man det rör sig om.) har precis lassat över tre kassar varor inköpta i saluhallen till bartendern som häftar fast ett kvitto på en av kassarna innan han lämnar över dem till den runde, lille mannen som är barens kock. Denne sätter igång att skiva potatis och skala kronärtskockor för glatta livet samtidigt som han slänger käft med andra barbesökare. Under tiden dukar bartendern fram tallrikar och vinglas åt mannen vid min sida och hans sällskap. Jag är fascinerad.
Dels därför att jag äntligen får se hur man hanterar en färsk kronärtskocka, dels över att man kan äta lunch på det här sättet en vanlig tisdag: först gå rund i hallen och välja ut fina råvaror och sedan få dem tillagade på plats, så att säga. Tänk om man kunde få det i saluhallen hemma. Men det finns väl ett antal faktorer som omöjliggör detta. Det ser till exempel inte ut som om någon av de inblandade; vare sig kock, bartender eller lunchgäster, bara har trekvarts lunch på sig.

Här är vårt fynd från saluhallen 



tisdag, mars 10, 2015

Hur man undviker att känna frid

Jag har en spellista på Spotify som heter Vila. När jag lyssnar på den känner jag mig alltid lite frustrerad. Jag har alltid varit smått besatt av att kategorisera och sortera; kassettband, när sådana fanns, böcker, filer i datorn, inlägg på bloggen osv. Det finns ständigt stora sorteringsprojekt på gång hos mig och aldrig har jag rott dem i hamn, aldrig har jag nått den stora, totala överblicken över tingen, vilket för mig torde motsvara ett Nirvana. Hos mig är det ständiga sökandet utbytt mot ett ständigt sorterande.

Vila är en spellista som jag har tänkt att jag ska lyssna på för att slappna av och känna det där inre lugnet som jag ständigt strävar efter att finna (utöver den totala ordningen). Men här sitter jag nu och är mest irriterad. Listan är inte komplett. För att den ska bli komplett måste jag nämligen lyssna igenom varenda låt som finns på Spotify och fundera över om den är tillräckligt avslappnande för att passa i min lista. Det är så den här sjukdomen tar sig uttryck.

Ett grepp jag har tänkt ut för att nå det här inre lugnet, förutom att lyssna på avslappnande musik, är att, åtminstone på min fritid, försöka göra en sak i taget. Jag ska till exempel inte ha femtioelva olika flikar uppe när jag surfar (för tillfället har jag bara fyra men målet är alltså en i taget.) Hur som helst så försöker jag nu att anamma detta knep och lämnar spellistan Vila åt sitt öde och spelar här en av sångerna som finns med på den.


måndag, mars 09, 2015

Rapport från Palma 1

Vi fick en fantastiskt inflyggning över Mallorca förra lördagen. I kvällsolen gled vi in över ön på låg höjd. Först var det bergen, det högsta med lite snö på toppen, sedan kom enstaka hus på sluttningarna med sina slingrande vägar och så byarna med kyrkan mitt i och bondgårdarna med sina vindkraftverk och apelsin- och mandelträden. Den är vacker den här ön. 
   
Jag hade fått den där vårrusiga känslan redan på planet. Den där känslan av att nu börjar det, nu tar det fart igen; livet!Den känslan hade arbetat sig upp till extas dagen därpå när vi kom ned på paseon. Solen glittrade i vattnet och jag tog av mig jackan när jag slog mig ned på trottoarserveringen. Jag tjatade på ett närmast berusat sätt, trots att jag bara drack jouice på apelsin och kiwi, om detta otroliga i att vi satt ute första mars: 
"T'änk att vi sitter ute!" "Fattar du att vi sitter ute och det är den första mars!"
P sa att han förstod det. 
Det var en ganska folktom paseo och jag förmodade att även en stor stad som Palma kan vara lite söndagssömnig. Men när vi kom fram till Parque de la Fexina förstod vi att så inte var fallet. Det var här alla var. Och då menar jag alla. 





Det var Balearernas dagar och hela Palma var här verkade det som. På en scen uppträdde ett folkdanslag ackompanjerade av en kör i folkdräkter, men mest handlade det förstås om mat; öarnas alla delikatesser.  

Här grillas korv och kött

Bläckfisk tillagas

Att få en bra bild på paellafatet var omöjligt i trängseln

men jag lyckades tränga mig fram och få tag i två små pinchos och en plastmugg vin

Här friteras potatischips




Det var inte bara folkmusik som spelades men fråga mig inte vad instrumentetn kallas. 





söndag, mars 08, 2015

Kvinnodagen, tro och ouppnåeliga drömmar.

Det är internationella kvinnodagen idag. Den dagen brukar jag tänka på min gammelmoster Eva. Jag var bara fem eller sex år när hon dog och det enda riktigt starka, egna minne jag har av henne är när hon fick ett jätteastmaanfall hemma hos oss och hennes bror och mamma släpade ut henne på trappan så att hon skulle få luft.

Hon var troende och jag har ärvt hennes bibel och understrykningarna i den med anilinpenna. Det kom en väckelsepredikant till trakten när hon var ung och han lyckades tydligen väcka henne ordentligt. Han kallade till sig flera av traktens flickor för enskilda samtal (!), den här predikanten. Evas syster blev kallad och kom hem från mötet storgråtande. Vad hon varit med om kan man bara gissa sig till, för det verkar inte som om någon där hemma brydde sig om att ta reda på vad som hänt. Hur är det möjligt, tänker jag. Hur kan en ung dotter komma hem till sin familj gråtande efter ett möte med en främmande karl utan att något gör något? Eller frågar något. Hon hade ju fyra bröder, kunde inte någon av dem ha gått och tryckt upp den där predikanten mot väggen och undrat vad i helvete han gjort med deras syster.
   Fast kanske gjorde de det. Historien har återberättats för mig av dem som inte heller var med utan också fått den återberättad för sig och att några åtgärder finns inte med i den kanske bara är ett berättartekniskt fel.
   Gammelmoster Eva blev hur som helst inte kallad till något enskilt samtal och behöll därmed sin tro livet ut.

Det har berättats för mig att hon drömde om att flytta till "stan" och försörja sig på att sy åt folk. Men eftersom hon var den enda av systrarna som inte blev gift, föll det på hennes lott att sköta hushållet åt fadern och de tre ogifta bröderna. Och det är klart att hade hon blivit gift hade hon inte heller blivit någon sömmerska, då hade hon blivit hemmafru.
   Förutom att tänka på min gammelmosters levnadsöde ägnar jag kvinnodagen åt att tvätta och färga håret;"kvinnosysslor". Men ändå, de ouppnåeliga drömmarna ter sig rätt olika för oss, så något har trots allt hänt,