onsdag, januari 29, 2014

Det virke jag är gjord av

Det virke jag är gjord av är ett helt annat än det någon av medlemmarna i Andrés polarexpedition var gjorda av. Det är ett helt annat virke än Bea Uusma som skrivit den Augustpris-belönade boken om André-expeditionen och hennes egna expeditioner i expeditionens spår. Ett helt annat.
Hon föreläste i tisdags kväll, Bea Uusma, på ett bibliotek några enstaka mil från staden där jag bor. Eftersom jag är mycket intresserad av André och hans följeslagare och fascinerad av Bea Uusma så hade jag tänkt åka dit och lyssna.
Men så när jag hade jobbat klart var det yrsnö och blixthalka ute. Jag frös och hade sovit dåligt. Så jag gick hem och kokade te och bakade scones och tittade på det gamla barnprogrammet Kullamannen på Öppet Arkiv istället. Och jag ångrade mig inte alls. Detta skulle jag välja framför en Nordpolsexpedition varje dag i vecka. Av sådant virke är jag.



tisdag, januari 28, 2014

Här kommer Gud - trots allt

Nå, man ska väl inte vara långsint, så jag har bestämt mig för att förlåta NASA för att de hann före mig med att fotografera Gud. De hade ju dessutom bara lyckats fånga hans hand, medan jag har honom i helfigur. Om det nu är han.

Det är så att Noaks ark är på turné i Tyskland. Den hade kommit till Lübeck när vi var där och kastat ankar intill en skylt som jag inte kan tolka som annat än att den betyder "Ankring förbjuden", men sådant kanske man inte behöver ta hänsyn till när man framför en biblisk båt.



Inuti arken for Noak själv omkring på sin kick bike bland olika bibliska personer och tablåer i trå: Adam och Eva, Kain och Abel, kung Salomo, David och Goliat.

Noak på sin kick bike
                                          
David och Goliat framställdes som en symbol för det viktiga i att besegra sina fiender. Detta var något som var viktigt även idag, påstods det på en skylt. Goliat var en stor träjätte och symbolen för fienden, och arkbesökarna kunde prova att dra i ett rep som svingade en tung slägga mitt mellan ögonen på Goliat. Tanken var att man skulle orka klippa till honom så att han tippade över ända. Ungarna hängde i det där repet och tyckte det var jättekul. Själv kände jag mig lite tveksam till budskapet att det är viktigt att slå folk i skallen, men kanske är jag fel ute...

Roten till Livets Träd                        
Livets Träd växer genom arkens tre våningar och det är i själva kronan han sitter, den där figuren. Jag tycker att jag har relativt bra koll på Bibelns historier men den här snubben kan jag inte placera. Och varför har han en brädbit på huvudet? Den som vet får gärna höra av sig. 
Här fanns det ingen skylt som förklarade vem det var heller, som vid de andra träfigurerna. Det var det som fick mig att tro att det kanske var Gud. Han låter sig ju inte beskrivas. Och så detta att han blev så suddig på bild. Gud låter sig inte fångas på foto hur som helst. Trodde jag, tills det här med NASA kom.



Hittade den här filmen på YouTube. Där kan ni gå en runda på arken själva om ni vill.




söndag, januari 26, 2014

Söndagen innan måndagen

måndag,
jag talar tyst och
vänligt
med mitt rum
tills det gått över

/Bruno K Öijer

Ett eftersatt inslag på den här bloggen har varit "Veckans dikt". Veckans dikt har tenderat bli flera veckors dikt. Fortfarande anser jag att det behövs mer dikt i världen, så nu har jag fått för mig att sparka liv i "Veckans dikt" med lite månadsteman. Det kan vara dikter från en viss poet hela månaden, eller ett visst ämne. Februari månad blir Bruna K Öijer - månad. Jag vet att det inte är februari riktigt än men vi tjuvstartar lite eftersom jag hittade en Öijer-dikt som jag tyckte passade så bra. Den handlar om att överleva måndagen och det tyckte jag bra så här på söndagen. Måndagen brukar ju alltid vara värst på söndagen.
Känslan av att den där tiden när man är fri att bestämma vad man vill göra är över. Sedan kommer måndagen och man är igång igen och det är inget konstigt med det, känns inte alls hemskt. Jag har ju ett väldigt bra jobb som jag trivs med som tur är. Det är bara det att jag skulle vilja att dygnet hade 42 timmar så jag hann mycket mer. Särskilt den här helgen när jag legat sjuk stora delar av den med blixtrande huvudvärk. Det var inte så jag hade planerat det.

I almanackan är det söndagen som är röd, men i min föreställningsvärld har måndagen alltid varit den röda dagen. Jag har alltid associerat veckodagarna med en viss färg. Måndag är röd, tisdag är vit, onsdag orange, torsdag mörkgrön, fredagen blå, lördagen brun och söndagen ljusgrön.
I dag är den gröna dagen. Och det är inte måndag förrän i morgon.

fredag, januari 24, 2014

Pingvinpåfrestning

Börjar det inte gränsen snart vara nådd för vad man ska behöva stå ut med som pingvin?




onsdag, januari 22, 2014

Att förekomma och förekommas

Efter den vita, rena nyårspromenaden var det inte alls meningen att det skulle bli så här tyst. Inte alls.
I själva verket har jag förberett ett ganska sensationellt inlägg om Gud och hans karaktär. Jag skulle visa foton på Gud och diverse andra bibliska personer. Snacka om scoop, tänkte jag. Panggrunka, som journalisterna säger i de gamla svartvita filmerna jag älskar så högt.
Och så blir jag förekommen av Nasa som har fotograferat Guds hand. Igen!
Det är en ganska häftig bild, får jag väl erkänna. Betydligt bättre än min. Sedan förstörs ju hela illusionen av DN:s artikel med en massa astrofysiska fakta om att Guds hand egentligen är en kollapsad stjärna osv. Ibland är det verkligen trist med kunskap och vetenskap. Ibland får kunskapen och vetenskapen tillvaron att falla död och platt, dränerad på all magi. Ibland är det precis tvärtom.
Det vetenskapliga namnet på Guds hand är PSR B1509-58.
.
Hur som helst fick det här mig att tappa lite fart. Men nu ska jag i alla fall publicera en bild som NASA inte också har tagit. Eller ja, vad vet man förresten med all denna avlyssning och informationsinsamling, men jag är nästan säker på att de inte hunnit publicera den någonstans.



Jag har med andan i halsen tapetserat det första rummet i dockskåpet. Det är Lauras rum som ligger högst uppe i huset, bredvid vinden. Det blev rätt okej, tyckte jag.

söndag, januari 12, 2014

Efter den vita, rena nyårspromenaden

... har tillvaron tonat in i grå vardag igen. Nu har det visserligen blivit lite vitt i alla fall eftersom snön äntligen -höll jag på att skriva - har kommit. Tiden rinner iskall genom mina ådror, för att låna ett uttryck av Edith Södergran. Så gott som dagligen pratar vi om hur fort tiden går och hur viktigt det är att göra sådant som man vill göra, att njuta nu eftersom Tiden inte låter sig hejdas eller frysas. 

Vad är förutsättningen för att vi ska uppleva en genomlevd månad som uppfylld tid, som vår tid, istället för en tid som flutit förbi oss...? skriver Pascal Mercier i Nattåg till Lissabon

Ja, hur gör man det? Dagarna i Lübeck var verkligen så uppfyllda som de kunde vara. De hade inte kunnat vara bättre tillvaratagna och jag kan alltid ha dem med mig, men förflutit har de ju. Och hur gör man för att hitta den känslan i vardagsrutinerna, i allt det här man gör utan att tänka på det? 
Man börjar tänka på det, förstås. Lyfter blicken och ser sig omkring under promenaden till jobbet, under dagen på jobbet. Hittar detaljerna och tar in dem. 
Lätt som en plätt!


Under promenaden i den rena, vita nyårsdagen i Lübeck hittade vi den här detaljen: butiken som hade allt för utomhusaktiviteter och camping. Vi stod stumma och förbluffade framför skyltfönstret. Nog har vi tältat en del i våra dagar och nog har det funnits saker som jag önskat att jag tänkt på att ta med mig, gummistövlar och yllestrumpor, till exempel. Men aldrig någonsin har jag känt behov av något av detta: ett meterlångt svärd, mastodontkniven uppe till vänster i bilden ovan eller pinnen med en kula med piggar på nedan. Jag har svårt att se mig själv gå runt med något av detta på Couches kommunala camping i Bourgogne, där korna betar fridfullt på kullarna och kaniner och igelkottar skuttar om varandra.
Vad man över huvud taget ska ha den där pinnen med kula till kan jag inte förställa mig, och det anser jag vara ett gott tecken. 


fredag, januari 10, 2014

Finpingvin


Roligt att det är fler som bryr sig om pingvinen som fått en röd rosett till jul. Han är fortfarande kvar, som synes, och jag har slutat oroa mig för honom. Han verkar ju klara sig bra. 

onsdag, januari 08, 2014

I mellanzonen


I går gick kvinnan i den gröna kappan längs Krähenteich strand med sin dalmatiner utan att en knubbig, rödhårig kvinna stod i ett hotellfönster intill och tjuvkikade på henne. Och den vänlige, ljusblå mannen på restaurang Adria, blandade sin märkliga bönsallad till någon annan än mig. Och någon annan än jag tittade förälskat på Mahlerwinkels sneda fasader. Hoppas jag, för de förtjänas att betraktas förälskat.



Vi har vänt åter från det traditionsenliga nyårsfirandet i Lübeck. Lübeck denna vita mellanzon i passagen från ett år till ett annat. Där man, som jag skrev i förra inlägget, planar ut, tar mark för att sedan stampa av igen och flyga vidare. Platsen för min nyårspsykos. Jag har nämligen ett närmast överspänt, euforiskt förhållande till nyår, som sagt. Det känns en smula underligt att vara tvungen att träda ut i det normala livet igen.


I år hann vi med flera muggar glüwein på resterna av den berömda julmarknaden, innan den packades ihop dagen före nyårsafton.

På nyårsafton är det inte glüwein som gäller, det är berlinermunkar. Berlinermunkar i mängder och olika smaker. Folk köper dem lådvis. Vart man går i Lübeck denna dag ser man folk bära berlinerkartonger. 
Vi köpte en enda berliner, som vi delade på. På den här bilden ser den faktiskt ganska äcklig ut, men jag lovar att det var den inte. 

Amarettoberliner

Vi började baklänges och åt berlinern innan vi högg in på vår lilla nyårsbuffé, trots att den väl borde betraktas som dessert.


På slaget tolv stod vi som vanligt vid flodens Traves stränder, mitt i krutröken och hörde och såg hur Lübeckarna sprängde bort 2013. I dimmorna på filmen kan man skymta Holstentor, den pampiga försvarsporten från 1400-talet som aldrig prövats i strid. Förutom på nyårsaftnarna då. 




Nyårsdagen är en stilla dag, dagen efter bomben. Det är dagen för stilla promenader runt staden för att inspektera lämningarna från tolvslaget. 



Jag är lite bekymrad när det gäller mina nyårslöften för året; dels är de få, dels är de väldigt konkreta. Där finns ingenting om det inre lugnet, närvaron och att njuta av detaljerna i vardagen, och inget annat ouppnåeligt abstrakt som det brukar. Inget om att jag ska leva precis så som Arvo Pärts musik låter, att jag hela tiden ska se ut i huvudet som Arvo Pärts musik. "Har jag slutat sträva efter det där?" tänker jag oroligt. För att jag skulle ha nått fram förfaller synnerligen osannolikt, det förstår var och en som någonsin har hört det minsta lilla av Arvo Pärt.