fredag, januari 30, 2015

Fredagsmys

Nu laddar vi inför helgen med lite fin musik. Jag är ju en stor älskare av gamla svartvita filmer och Åke Söderblom är en av mina absoluta favoriter. Tack vare Spotify har jag hittat en skiva med hans visor och sketcher. Den heter Alla tiders kis och titelspåret sjunger han tillsammans Sickan Carlsson. Ingen kan låta så äppelkäck som Sickan, hennes klassiska leende hörs när hon sjunger.
De sjunger inte heller "alla tiders kis" utan Alla tajders. För så sa man på den tiden. Bland ungdomen.
    Men det är inte alla tajders kis som vi ska lyssna på nu utan en riktigt klämmig bit (På den tiden skulle allting vara klämmigt också, och alla tajders). Jag har spelat den så många gånger här hemma så P börjar tycka att det "är mer än vad man orkar med. Jag tycker inte det går att få nog. Hur kan man undvika att bli på gott humör av Ankaret opp.




Själv har P hittat nedan dänga som vi spelar för att fira att det bara är en månad kvar tills vi åker till Palma igen. Om någon tycker att Ankaret opp är osannolik så ska ni höra på den här. Det är bara i Tyskland man gör sådana här bitar.




Trevlig helg!

måndag, januari 26, 2015

Hjärnan och fingrarna

TILL FINGRARNA
Å, dessa fingrar,
hur ofta tvingas de inte
slava för en kall hjärna
och en död kropp!
Om jag läte bli att skriva
förrän de börjar viska,
hur goda skulle inte dikterna bli!
När de börjar tala i eldstungor!

/Olav H Hauge

Veckans dikt är skriven av en ganska ny bekantskap för mig: norrmannen Olav H Hauge. Jag har kommit över en tunn liten skrift och gillar i stort sätt varenda dikt i den, särskilt den ovanstående.

Själv är jag nu en gång alldeles för osäker på mitt flöde för att vänta på att fingrarna ska börja viska, innan jag börjar skriva. Jag tänker att om jag inte hela tiden försöker kanske det sinar det där som flödar.

Fast jag har faktiskt provat en gång. Vi var på Rhodos i två veckor en sommar och då hade jag som projekt just att inte formulera allt jag såg. Jag skulle bara vara. Det var en period när jag var oerhört less på allt jag skrev. Första veckan skrev jag inte ett ord och det gjorde mig faktiskt inte särskilt nervös, jag lyckades med att bara vara där, i nuet, så där som man alltid pratar om att man ska vara. Men sedan började det liksom tränga sig på en massa saker som helt enkelt måste skrivas ned; skäggiga gubbar som såg ut som sjökaptener vid poolen, en Kerstin Thorvall-look alike och ett omaka par i baren under trädet. Så inte sinade det, inte. Men det räckte inte för att övertyga mig om att det alltid ska komma något om jag inte tar i lite.

Fast jag gillar verkligen den där känslan när det plötsligt kommer något ur händerna när jag satt mig ned och skrivit fast hjärnan känts kall och fingrarna stumma. Det där som jag inte hört minsta viskning, inte ens ett mummel om från de där fingrarna som nu skriver som av sig själva  Jag blir alltid lite hög av att upptäcka att sådant som jag inte hade en aning om att det fanns nu står där på pappret framför mig. Det är sådant som får mig att  vilja klänga upp i fören på stora båtar och hojta att jag är The king of the world.

Fast jag tror att det där sitter i hjärnan mer än i själva fingrarna och det borde gälla flera saker, inte bara skrivandet. Tänk vilka fantastiska saker som skulle kunna välla fram ur huvudet om man inte tänkte så mycket vad man skulle prestera utan bara satte gjorde, och öppnade rätt lucka.



onsdag, januari 21, 2015

Bodil, vardagen och makterna

Bodil Malmsten har cancer.
Hon skriver det själv på sin blogg http://www.finistere.se/. Hon har varit sjuk tidigare och jag anade att det var frågan om cancer när jag såg hennes kortklippta hår på Babel för några månader sedan.
Nu har cancern kommit åter.
Jag tänker: "Nej! Inte Bodil. Inte min Bodil."  Men Bodil också.

Jag minns inte om jag var 17 eller 18 när jag först hittade Svartvita bilder på Askersunds stadsbibliotek men jag minns exakt var den stod, jag kan se den till hälften utdragen ur hyllan med min hand om pärmen. Det var ett avgörande möte. Det var väckelse på flera sätt. Svartvita bilder gav mig en helt ny insikt om vad man kan göra med språket. Och framför allt lärde den mig att vardagen är viktigt, att den kan göras till konst, bara den behandlas rätt.

Det är inte vad det handlar om, som det handlar om, det är hur det är hanterat, det är stilen och formkänslan, som gör att det är litteratur. 
Så har hon själv uttryckt det, Bodil, på sin blogg, någon gång i april 2010. Och Bodil kan göra en låda tejp och ett tandläkarbesök till litteratur, precis på kornet.

Det lär finnas personer som när de drabbas av cancer säger eller tänker:
Varför jag? Varför just jag?
Så tänker inte jag.
Jag tänker:
Varför inte? Varför inte just jag?


Så skriver Bodil på bloggen. Så tänker jag också. Varför inte just jag? Jag har inte cancer, ingen av mina närmaste har cancer. Med tanke på hur det ser ut runt omkring oss är det väl närmast att betrakta som ett mirakel. Jag lägger ned mycket tid på att fundera på det där; varför inte just jag. När kommer det till oss och till vem?  
Jag vet att man inte ska tänka så där. Kanske är det att reta Makterna, kanske är det att frammana det onda. Annars brukar jag ju anse att det bästa sättet att stävja Makterna är att just oroa sig, att inte glädja sig för mycket. Men det är väl just glädja sig man borde. Om man inte ska glädja sig när man är frisk och alla ens nära och kära är friska, när ska man då glädja sig. Glädja sig och njuta av det vackra i vardagen. Glädja sig och läsa Bodil Malmsten. 
Jag läser och skickar varma, läkande tankar till Bodil. 

söndag, januari 18, 2015

Skriva med kropp och själ

Läser om Skriva med kropp och själ av Natalie Goldberg. Det är snart tjugo år sedan jag sprang på den här boken och jag brukar läsa om den med ojämna mellanrum eftersom den ger en sådan kick. .

Numera finns det betydligt fler handböcker i skrivande än vad det gjorde när jag först hittade den här men  Skriva med kropp och själ är fortfarande unik i sitt slag. Den inte handlar inte om hur och vad man ska skriva för att bli publicerad och nå stora försäljningsframgångar. Den handlar inte om hur man ska marknadsföra sig på olika "författarplattformer".  Den handlar inte ens om hur man bygger upp en historia på effektivast möjliga sätt. Jag tycker att det är befriande.
Den handlar om själva skrivandet. Vad som händer mellan dig och pappret. Vad det är som hamnar på papper och hur det ser ut om du skriver det du verkligen vill skriva. Och hur du ska få ut det.

Du måste unna dig själv tid och utrymme att skriva mängder helt utan mening.   [...]
Om man varje gång man sätter sig vid skrivbordet är inställd på att åstadkomma ett mästerverk blir skrivandet en enda, oavbruten besvikelse. Dessutom hindrar de uppskruvade förväntningarna dig från att skriva överhuvudtaget. 

Naturligtvis behövs det böcker om hur man blir publicerad också men någon enstaka kan väl handla om själva själen i skrivandet också. Så att den inte blir bortglömd.





söndag, januari 11, 2015

Polarexpeditionen

Kylan biter i kinderna. Jag lutar mig hopkrökt mot vinden och strävar fram över den frusna marken.
Jag är dåligt utrustad för sådana här expeditioner. Jag har ingen mössa, bara huvan på dunjackan. Vantarna är för tunna och jag stoppar händerna djupt i fickorna. Men skorna är bra, åtminstone ganska bra. Nu går det uppåt. Underlaget förändras. Det blir mjukare och knastrar lite, som om något tunt och skört brister när jag kliver på det.
  Så står jag där inför monumentet, den stora stenskulpturen som restes på Norra begravningsplatsen över André-expeditionens medlemmar när de äntligen kom hem. Graven, den slutgiltiga. Det är inte så vackert egentligen, monumentet. Jag vet inte om det är format som ett segel, eller en pil, eller något annat. Texten som är inhuggen i stenen och berättar om deras resa går nästan inte att läsa, en del av den sitter för högt upp och den som är i rätt läge har liksom försvunnit in i stenen.
   Jag borde haft med mig ett ljus, eller en blomma. Något att lägga ned, en vördnadsbetygelse. Men jag är dåligt utrustad för sådana här expeditioner och kommer tomhänt. Besöket är oplanerat och "kom lite hastigt på".
   Jag går runt monumentet och tänker att här ligger de, här ligger Strindberg, Fraenkel och Andrée. Jag känner med foten på en stenplatta som har hamnat lite på sned och skjuter upp ur marken. Kanske var det här Strindbergs bröder lade ned stoftet av Strindbergs fästmö Annas hjärta, enligt hennes sista vilja.

Men jag får ingen riktig känsla här vid André-expeditionens monument. Detta monument som jag velat besöka så länge. Det är svårt att hitta någon länk mellan den här stenen och de människoöden som den, så ambitiöst, för det får man väl ändå säga, vill hedra. Det är lättare att få svindel över den anspråkslösa lilla berlocken med Annas porträtt som Strindberg hade med på expeditionen och som idag finns på Andrémuseet i Gränna. Eller en av snöskorna. De var ju där, de var med. Strindbergs, Fraenkels och Andrés händer har vidrört dem. De har inte vidrört denna sten.
   Jag vidrör den lite däremot när jag nu inte hade något ljus med mig, klappar lite på den, men fryser mest om händerna.  Jag är dåligt utrustad för polarexpeditioner, på många sätt. Det var väl Strindberg, Fraenkel och André också men de reste ändå. Det är en av skillnaderna mellan oss.

I många år har jag fascinerats av deras öde. Imponerats av deras mod och förundrats över deras dårskap, läst allt jag kommit över om dem. Varje gång jag har läst igenom historien har jag närt ett irrationellt hopp om att att den här gången kanske det går bra. Den här gången kanske de kommer hem.
  Jag har inte varit lika besatt som Bea Uusma som skrev Expeditionen som reste ända till Vitön för att vara på samma plats som Strindberg, André och Fraenkel. Även om jag haft historien nära mig i många år har jag aldrig haft någon längtan att ge mig ut i det där kalla, vita. Men jag tjusas över hennes besatthet och kan vara lite avundsjuk på den, det där att låta sig uppslukas i något så totalt att man kan resa till Nordpolen för att få det, bokstavligen.  Men jag är inte en sådan som åker på polarexpeditioner, jag åker hem.  Så jag drar huvan tätare om öronen, drar in händerna i ärmarna,  nickar till avsked åt André-expeditionens gravmonument och skyndar tillbaka till bilen.

onsdag, januari 07, 2015

Är det jag eller tiden som är ur led?



Det där att vi säger att i år är vi hemma över nyår, vi åker kanske bort nästa år.
Det där att vi säger att hädanefter kommer vi nog bara att åka till Bourgogne vartannat år istället för varje år. 
Som om det vore självklart att vi får fler år och att vi under de åren kan kan åka vart vi vill istället för att tigga på gatan eller ligga fjättrade vi sjuksängen. 
Som om inte varje dag kan vara den sista och det som inte görs idag blir kanske aldrig gjort och det jag gör idag kan jag ha gjort för sista gången. 

Det fascinerar mig; att jag plötsligt börjar bete mig som om jag hade hur mycket tid som helst. Jag som alltid har haft... ja, man kan nog kalla det för ångest faktisk, över detta att tiden går. Nu när jag snart ska fylla 40 beter jag mig som om livet är oändligt. Som om jag vänt ut och in på medelålderskrisen. 
   Det var nämligen när jag var 19-20 som det var som värst, det här med tidsnojan. Jag hade hört, eller läst, någonstans att vi alla har ett bestämt antal hjärtslag utmätta åt oss och jag kunde, nästan bokstavligen, höra hur dyrbara hjärtslag dundrade ifrån mig medan jag var tvungen att ägna mig åt något jag tyckte var meningslös. Det var ganska mycket som var meningslöst de här åren. 
   För att inte förlora onödigt mycket tid gjorde jag långa listor på vad som skulle göras under dagen och hur lång tid det fick ta. Tog saker längre tid än den utmätta, eller om saker utanför min kontroll bröt in i schemat (Som till exempel att min mamma ringde mitt i det tjugominutersavsnitt som skulle ägnas åt disken.) fick jag akuta stressattacker. På riktigt. 
   Man kan väl utan att överdriva säga att jag är betydligt mer balanserad nu vid 40 än jag var vid 20.

En av de första åtgärder jag gjorde när jag insåg att något måste göras åt mitt osunda förhållande till tiden, var att ta av mig arbandsklockan. Någonstans i det undermedvetna fanns redan för 20 år sedan en insikt om att det enda sättet att hejda tiden är att ignorera den. Det verkar som om jag kommit en bra bit på väg. 
Numera finns det också så oerhört mycket meningsfulla saker att ägna sig åt.




fredag, januari 02, 2015

Årets första promenad

Visst blev det nytt år även här hemma. Vi stod på altanen och tittade på fyrverkerierna och visst kunde man känna en om än svag, krutröksdoft här också. 

På Nyårsdagen gick vi den traditionsenliga nyårsdagspromenaden på okända men ändå hemmamarker. Det såg inte riktigt ut som dagen efter det stora slaget men väl efter det lilla. :) 



Och mycket har jag sett på Lübecks gator dagen efter Nyårsafton men aldrig taket av ett pepparkakshus.


Jag hade inte tänkt att jag skulle skriva någon summering av 2014, utan bara vara framåtblickande men så läste jag Lolls fantastiska årskrönika och kände att kanske kommer jag ändå att skriva en. Loll tyckte att ordet årskrönika var pretentiöst men jag tycker att det känns mer inspirerande att skriva en krönika än en summering. 
När jag sedan började gå igenom vad som hänt under året upptäckte jag att jag inte bara är pretentiös, jag är också oerhört bortskämd. Att sitta här och gnälla över att jag inte kunnat åka till Lübeck över nyår när jag har gjort så många resor och utflykter som jag gjort 2014, det ser inte riktigt bra ut. Kanske blir det ingen krönika ändå... 2014 var ett år i lyx, så kan man väl summera det hela. Kanske ska jag lägga till att jag inte ska gnälla så mycket till mina nyårslöften. 

Månadens musik blir Grand Corp Malade med De fyra årstiderna eftersom vi har dem framför oss nu, alla årstiderna. Nu börjar det.