måndag, augusti 29, 2011

Jo, det gick ju bra.



Inga katastrofer. Planet var två timmar försenat, det var allt. Kanske var det det som Makterna försökte förmedla i den där grekiska kyrkan. Det blev nämligen två ljus kvar i hållaren efter den där städerskans framfart.
Två ljus = Två timmars försening?
Fast jag tycker nog att det var lite för subtilt. Som Eva Dahlgren skrev i Hur man närmar sig ett träd; vi som egentligen inte tror vänder oss bara till Gud i katastrofsituationer, vi kommer inte med vardagsproblem som t ex "Gud, gör så att jag hinner med bussen."
Makterna ska ägna sig åt liv eller död, inte flygförseningar.
Fast jag antar att jag inte ska klaga...

lördag, augusti 27, 2011

Makterna är lösa igen

Var inne och tittade på kyrkan i Mandrakihamnen härom dagen och tände ett ljus i ljushållaren. När vi var på väg ut fick jag syn på en kvinna som städade i kyrkan. Plötsligt gick hon lös på ljushållaren och rensade med ett brutalt grepp bort alla till hälften nedbrunna ljus. Hon tyckte väl att de hade gjort sitt. Själv var jag i chock. Som tur var klarade sig vårt ljus annars hade jag varit övertygad om att detta förebådade vår snara död. Nu kan jag inte riktigt bestämma mig för om händelsen betyder att vi kommer att vara med om något hemskt och överleva eller om vi bara rätt och slätt kommer att överleva. Kanske är det att utmana ödet att över huvud taget skriva detta.

fredag, augusti 26, 2011

Vykort

Det gäller för författaren att finna sin röst och sin form. Vykort är inte min form! Under den här resan har jag endast skrivit fem kort och herregud, vilken vånda. Jag vet inte alls varför det låser sig så totalt inför den där lilla vita fyrkanten när det inte är några problem att skicka iväg en semesterhälsning via sms. Rösten på vykorten känner jag inte alls igen. Det låter som en rättstavningsövning för tredje klass uppblandat med käcka utrop där frasen: Vädret växlar men inte humöret, som är på topp hela tiden! är en av mina absoluta lågvattenmärken. Det är visserligen så länge sedan att det borde vara preskriberat, så jag förstår inte varför jag tar upp det här. Sanningen är den att det bara blivit marginellt bättre. Men nu är i iallafall fyra kort skickade. De är undertecknade med mitt namn men de är inte från mig.

söndag, augusti 21, 2011

Njuta

Jag har alltid sagt att vi har mycket att lära av djuren. Särskilt katter verkar ha kläm på hur livet ska levas. Så en hel del av tiden denna semester tillbringas i samma position som katten på bilden. Liksom katten väntar på att damen i juvelbutiken ska ställa ut mat, väntar jag på att Vassilis på Vulcano ska ställa fram maten på bordet. Som en slags lojalitet mot mina fränder katterna får Vassilis extra dricks för att han är så snäll mot den gula katten som kommer och får sin kyckling varje kväll.

fredag, augusti 19, 2011

Stenläggning

Går tillsammans med Rutige Mannen i vindlande, varma gränder i Rhodos stad. Fötterna nöter på små, på högkant ställda stenar. Jag fantiserar om stensättaren (fast jag förmodar att de var flera) som kröp omkring och lade all denna sten rätt. Vad hette han? Hur gammal var han? Var han slav eller fri? Fantiserade han om vem som skulle gå på hans stenar långt fram i tiden och kunde han då föreställa sig en figur som jag? En svettig turist som masar sig runt i gränderna och fotograferar hans stenar med en kameramobil. Fast kanske var det inte så länge sedan stenarna las. Kanske hade de renovering av hela gamla stan i vintras och alla chaufförerna på transferbussarna fick krypa omkring och lägga sten, vad vet jag. Och det har ju sett tokiga turister förr. Jag tror jag slutar att fundera på gamla stenläggare och går och tar mig en öl under trädet istället.

söndag, augusti 14, 2011

Inför charterresan II

Komihåg-lista:

1, Låta tankarna vandra som de vill.
2, Inte stressa över någonting.
3, Inga måsten.

Måste bara komma ihåg att hålla mig till listan!


lördag, augusti 13, 2011

Inför charterresan



På en charter till Turkiet för några år sedan hamnade jag bakom två druckna damer, på transferbussen från flygplatsen. De pratade om sina jobb.
Jag älskar att jobba! gastade den ena till den andra.
Jag älskar mina arbetskamrater! kontrade hon.
Jag älskar alla människor! triumferade den fösta.

Det enda negativa jag har att säga om mitt jobb är att det avhåller mig från att ligga framför tv:n på måndag- och tisdageftermiddagar och titta på gamla goda pilsnerfilmer med mina idoler Åke Söderblom och Julia Ceasar.



Även om den där kvinnan på charterbussen älskade alla människor så älskade hon i alla fall inte sin man, som satt på andra sidan gången i bussen och gav de mest vansinniga råd i prutningens konst till P, för honom (sin man) skulle hon skiljas sig från fortast möjligt. Helst så snart de kommit av bussen.
Och av bussen kom de faktiskt. Vi fick springa efter dem med handbagaget som de glömde kvar, men i alla fall.
På golvet vid deras fötter låg en urdrucken jaegermeister-flaska och ett hårspänne.

torsdag, augusti 11, 2011

Det religiösa inlägget!

eller hur man övar på att inte ha ord och tankar inombords hela tiden.
När jag plockade upp det där Religiösa Inlägget som jag tjatade så mycket om ett tag att jag skulle publicera och tittade på vad jag hade klottrat ner kring detta, så visade det sig, till min förvåning, handla om hur jag övade just på att inte ha ord och tankar inombords hela tiden, att inte formulera mig om allting. Samtidigt som jag här på bloggen spydde ut min ångest över hur ”tyst det var i huvudet”!
Jag tänkte att det här kan jag ju inte publicera det verkar ju inte klokt, det finns ju ingen konsekvens över huvud taget! Fast sen tänkte jag att det måste det ju inte. There is no logic in human behavoir, sjöng ju Björk en gång i tiden.
Och det är liksom två olika tystnader. Den ena är när man liksom vilar i tystnaden, när man har hittat lugnet. Den andra är när man irrar runt i sitt eget huvud och ropar ”Hallå!” och bara får ekot till svar. Och det är en jävla skillnad på det.

Så här var det, hur som helst, med det religiösa:
Det började i Bourgogne där det doftar så gott i kyrkorna; varmt stearin och vita liljor.
Folk kommer in, bestänker sig med vigvatten, niger för altaret, korsar sig, tänder ett ljus och knäböjer framför ett utvalt helgon och rusar sedan ut igen.
Jag blev lite avundsjuk på de där människorna och deras ritualer. Kände en plötslig längtan efter att också ha ett helgon att knäböja framför, att ”hälsa på”, att bestänka mig med vigvattnet och klappa en staty för att på något sätt hämta kraft (eller ro) ur den där flera hundra år gamla trägubben. En plötslig längtan efter att också ha den här typen av ritualer. Trots att jag inte tror på det här med religion.

Nu är det ju ganska ont om vigvatten i våra kyrkor – och liljor också för den delen – men man kan tända ett ljus och sitta en stund. Och det kanske inte är mycket till ritual om man nu är ute efter det
men jag har i alla fall gjort det till en liten ritual, eller rutin, att göra just det ett par gånger i veckan.

Första gången tänkte jag att jag skulle tänka några storvulna tankar kring det hela medan jag höll på men jag kunde inte komma på några storvulna tankar, annat än den att man kanske inte behöver tänka hela tiden, man behöver inte formulera sig kring allt hela tiden. Det kanske var just det som var grejen. Så istället försöker jag låta bli.
Försöker eftersom det har visat sig att när man försöker att låta bli att tänka börjar det snurra en jäkla massa tankar i huvudet. Inte särskilt storvulna men dock, tankar. Men lyckas det så infinner sig – faktiskt – en slags ro efter ett tag.
Första gången trodde jag att det berodde på att jag hade tagit en ganska stark huvudvärkstablett innan jag gick från jobbet men sen har det faktiskt hänt när jag har varit drogfri också.

Tricket är att sitta kvar när man börjar tänka att man nog borde gå.
Tricket är att inte börja tänka på vad man ska göra när man har gått därifrån.
Tricket är att fortsätta att prova även om det inte går så bra emellanåt.

Och nu har jag formulerat mig alldeles tillräckligt om att inte formulera sig för idag.




söndag, augusti 07, 2011

Ett inte särskilt pretentiös inlägg...

I dag är jag Kvinnan Som Skriver Vad Som Faller Henne In.

Det har hällregnat hela dagen. Skönt! Pärt-väder.

- - - -
Bodil Malmsten skriver på sin blogg om romanen hon hållit på med sedan 1997:

Den vill inte bli det jag vill att den ska bli.
Den kanske överhuvudtaget inte vill.
Den är kanske starkare än vad jag är i motståndet mot att bli skriven, än vad jag är med att skriva den.

Men än så länge sitter jag här, för många timmar i sträck utan paus, kroppen tar stryk, inga promenader, jag äter det som finns, hårt bröd och konserver, jag skriver, raderar, dagarna går och ändå kanske det inte blir någonting.
Jag kan inte fråga om det är värt det.
Det finns ingen att fråga, ingen annan än jag kan svara på det och jag vet inte vad svaret är.
Jag fortsätter ett tag till.


Det är särskilt meningarna Jag kan inte fråga om det är värt det och Jag forsätter ett tag till som jag tycker om. Som jag behöver. Man ska inte fråga sig varför så mycket. Åtminstone inte när det gäller sitt skrivande. Man ska inte fråga sig om man borde skriva om något annat än det man skriver. Man ska skriva det som kommer till en. Det är det som är meningen.

Insikten som drabbade mig när jag började läsa Bodil Malmsten (1992-tror jag att det var) var att man kan bestämma utseendet på sin tillvaro genom att formulera sig kring den. (Apropå detta med att formulera sig). Allt detta triviala och vardagliga som man tvingas göra, som t. ex att gå och handla, kan man göra "konst" av, kan man göra vackert och märgfyllt om man kan formulera det snyggt.
Jag vet inte om det är att krama ut essensen ur livet eller om det är ren och skär eskapsim men Jag fortsätter ett tag till. Och det här med språkets förmåga att förhöja och förminska ska jag skriva om en annan gång.
Jag gillar hur som helst tanken att man har det i sin hand, man ska själv bestämma hur tillvaron ska se ut. Vilket naturligtvis bara är delvis sant.
Problemet med att leva på det sättet är att när man ibland tappar förmågan att formulera sig så blir livet så jävla grått. Och det där att man tappar förmågan har ingenting med livet i sig att göra. Livet är som det är, hela tiden.

Pennan är inte min krycka, den är mina dansskor. Har jag skrivit i en dikt som jag inte hittar. Kanske har jag inte skrivit klart den, förmodligen befinner den sig fortfarande i rörelse. Allt flyter ju, som bekant. Men jag tycker själv att det är något att tänka på, det där med dansskorna, alltså.
Och det där med rörelse och kreativitet ska jag också skriva om en annan gång. Jag har förresten redan skrivit om det. Någonstans...

----

Avslutningsvis, apropå det där med pretentioner, så spelar vi Requiem pour un fou - Requiem för en dåre, med Johnny Halliday och Lara Fabian. Bara titeln anger ju anslaget. Sedan är det en stor arena, pompös musik, Johnny och Lara sjunger tarmarna ur sig. Johnny håller på att gå ned i spagat med silverblixtar fastsydda på kavajslagen. Han har polisen efter sig för han har blivit en dåre för kärleksskull, Lara kommer i gryningen att ta livet av sig för det är inte längre något liv utan honom. De dör, de dör, de dör för kärleks skull! En synnerligen banal och osannolik text. Och till detta har vi ett hundratal körsångare i vita särkar. Det är helt enkelt för mycket. Och det är underbart!

fredag, augusti 05, 2011

Vinbär!


Tänk alla som, efter mitt religiösa inlägg om rödvinbär för ett tag sedan, hörde av sig och erbjöd mig vinbär och som sa att hade de haft vinbär skulle jag ha fått dem! Varm i hjärtat blir man av det! Tack!

onsdag, augusti 03, 2011

Pretentiöst om Pärt

Vilar mig i Arvo Pärts musik. Han är så varsam. Hans musik får mig alltid att tänka på regn, även om det, som nu är 30 grader varmt och strålande solsken. Hans musik är det som uppstår när mycket känsliga fingrar rör vid fallande droppar.


Orden kommer alltid tillbaka

Har nu bökat i en dryg timme för att försöka få det här inlägget att låta något mindre pretentiöst och förmätet men det går inte. Det är helt enkelt ett pretentiöst och förmätet inlägg, det får ni finna er i. (För att jag skulle låta bli att publicera det verkar ju inte vara ett alternativ.)


Orden kommer alltid tillbaka, om man en gång haft dem, skriver Loll som en kommentar till förra inlägget.


Men hur ska man våga lita på det?


Min stora skräck är att om jag inte underhåller det där flödet, sipprandet, droppandet, så sinar källan. Jag har ingen som helst tillit till den där ...förmågan. Ingen alls.


Sen kan man ju fråga sig varför det skulle vara en sådan katastrof om det upphörde. Varför det ska formuleras så förbannat hela tiden. Jag menar, det finns ju massor med människor som lever riktigt lyckliga och rika liv utan att skriva. (Det finns till och med folk som lever lyckliga och rika liv utan att läsa!)



Man måste inte ha ord och tankar inombords hela tiden, skriver Linda. Och det kan kanske vara riktigt nyttigt att inte hela tiden snurra runt en massa saker i huvudet. Någonstans i den förnuftiga delen av mig känner jag att jag kanske...kanske, borde öva lite på att bara ha det tyst ibland.


Men det är det där att rörelsen är så viktig. Rörelsen i huvudet. Det finns inget som får mig att känna mig så levande som när det snurrar formuleringa och idéer hit och dit, som när jag sitter och flyttar omkring de här formuleringarna på ett papper eller en skärm, byter ett ord här ett ord där.
Och man vill ju inte vara död.

Skogsnuvan tycker att jag ska skriva klart bourgogneboken och det tycker jag också men den ligger stum i sin pärm den också för tillfället.

En seg och trög dikt har jag skrivit, dock. Den får bli "veckans dikt".

Fast när jag tittar på den känns den inte alls klar. Kanske borde jag ha en liten snärtig slutkläm på den?

Nå, jag har ju formulerat mig i alla fall.

Jag skriver, alltså finns jag. Och då kan jag ju sova lugnt i natt.