söndag, april 27, 2014

Så står det till i miniatyrvärlden

Nej, nu ska jag sluta att gnälla och predika. Jag tar och leker lite i dockskåpet istället. 

Leonard och Virginia blev ju så lyckliga över att äntligen få en säng efter att ha tvingats sova i soffor och fåtöljer under så lång tid, så de har sovit i flera veckor nu. När de började vakna till var jag dessutom så tanklös att jag ställde in en flaska champagne åt dem, så att de verkligen kunde fira det nya möblemanget. Jag tänkte inte på att vinkällaren fortfarande är ganska tom och att de inte är så vana vid alkohol. Efter att ha halsat i sig champagnen tvärslocknade de naturligtvis igen.


Laura har ju haft säng hela tiden så hon har en mer normal dygnsrytm. Hon har visserligen inte haft någon madrass i sängen men hon är av ett annat virke än Virginia och Leonard och klagar inte. 


Dessutom har hon fått en tidning och en rosa telefon, så medan de andra två har sovit ruset av sig har Laura roat sig med att pladdra ostört med vänner och bekanta. 


Men nu tycker hon, som jag att det kan vara dags att de tar och packar sig upp ur sängen. Lite svart kaffe och något flottigt bakverk i vinterträdgården kan nog bota den värsta baksmällan, tror hon. Dessutom är det dags att inviga de från Spanien anlända trädgårdsmöblerna.


Laura tycker också att de behöver engagera sig lite mer i badrumsrenoveringen. Marmorgolvet behöver justeras lite och tapetseringen fortsätta. Dessutom har jag lovat förfärdiga en grön kakelugn som man kan elda i när man vill ta ett bad på vintern utan att frysa ihjäl. Laura är väldigt nyfiken på hur jag ska lyckas med det. Själv är jag mer orolig för tapetseringen. Tapeterna har en tendens att trassla in sig i marmorn. Undrar i hur många hus man har problem med sådant. 


Med förenade lyckas Laura och jag ändå lura ned paret Mason i vinterträdgården. Där serveras nattsvart kaffe och morotskaka. Leonard verkar vara den som tagit mest "skada" av champagnen. Han muttrar och gnäller. När han får syn på skottkärran med verktyg i går han totalt i baklås. Tror vi på riktigt att han tänker ägna sig åt hantverkande? Han är för i helvete författare! Jag försöker förklara att verktygen inte nödvändigtvis måste vara avsedda för honom och ger honom ett paket tobak som muta. Han undrar hur man kan vara så dum att man köper tobak när man inte har köpt någon pipa. Om han tar sig tid att läsa på paketet ser han att tobaken faktiskt går att tugga också, kontrar jag. Han tycker att det är märkligt att jag kan begära att han ska kunna läsa när jag inte har gett honom några glasögon.
Laura himlar menande med ögonen och ger honom ytterligare en kopp kaffe. Sedan tar hon och Virginia var sin rejäl bit tobak efter morotskakan.



torsdag, april 24, 2014

Den blanka näsan

Har blivit lite solbränd under Palma-resan och i vårsolen sedan vi kom hem, noterar jag förnöjt när jag ser mig själv i badrumsspegeln. Men näsan är ju lite blank, förstås. Automatiskt sträcker jag mig efter pudret som ligger i badrumsskåpet.
Sedan fastnar jag återigen i funderingar kring skönhetsidealens galenskap. Varför är det en dödssynd att ha blank näsa? Vem har bestämt att det är fult?
Och vem har bestämt att män får ha hår under armarna men inte kvinnor? Det växer ju hår under armarna på både män och kvinnor. Vem kom på att hälften av oss ska raka oss där, och framför allt varför?

Och alla dessa livsviktiga skönhetsmedel som innehåller så mycket underliga ingredienser. Ibland är de mirakelgörande eftersom det innehåller något särskilt ämne och ibland är det mirakelgörande för att det inte innehåller något annat. De förlänger, reparerar, återfuktar och slätar ut. Det är ett under att huden håller ihop och håret inte faller av på dem som inte använder allt det där som kvinnorna i reklamen är i extas över. Men jag ska nog klara mig: Jag smörjer in fötterna med en kräm som innehåller havsextrakt (Det framgår inte vad havsextrakt är, eller varför det är bra med havsextrakt för fötterna.) och tvättar mig i ansiktet med något som innehåller mikropartiklar. Texten på burken får det att låta som om mikropartiklar är ett ämne av något slag.

Så gott som all TV-reklam känns som en direkt förolämpning av min intelligens. Att reklammakarna förmodligen har gjort omfattande psykologiska och sociologiska studier som visar att detta är vad vi människor vill höra, att det är sådant som vi "går på" tyder på att mänskligheten är bortom all räddning. Medan jag väntar på undergången pudrar jag min blanka näsa.
För säkerhets skull.



onsdag, april 23, 2014

Om planering och sådant där

Det är viktigt att sätta upp mål om man vill komma någonstans här i livet; ett stort slutmål och sedan en massa delmål att uppnå på vägen till det stora slutmålet. Det är viktigt att målen är realistiska. Det måste finnas en chans att uppnå målen annars kan man tappa orken och aldrig komma någonstans över huvud taget.
Mina uppsatta planer och mål för allt jag skulle hinna med den här påskhelgen var inte orealistiska.
De var direkt huvudlösa, skulle det visa sig. De var så huvudlösa att jag inte ens förmådde att vara nöjd med det jag faktiskt lyckades hinna med.

Dessutom har nacken värkt på ett näst intill förlamande sätt nästan hela påsken. Värken som är i ständig rörelse i kroppen  har för tillfället bestämt sig för att sätta sig i nacken. Ögonen är i alla fall ordentligt utredda. Jag har nästan klippkort på stadens stora sjukhus vid det här laget. Inte för att vi kom fram till någon lösning. Att ställa om glasögonen var inte ett alternativ; det blev ingen större förändring och det var bättre att "låta ögonmusklerna jobba". Jag skulle parera det hela mer med de två glasögon jag redan har och se till att vila ordentligt. Det innebär att jag ska läsa mindre och titta mindre i datorn och annat sådant där som ger livet mening. (Låter jag bitter?)

Ibland går det bättre med planeringen, om jag nu ska låta lite positiv. Runt nyår planerade jag nämligen att jag skulle gå ned 10 kilo under 2014. Hittills har jag gått ned sju och då är vi inte ens halvvägs än. Jag anammar inte någon särskild bantningsmetod, inget 5:2 eller LCHF, jag bara äter nyttigare. Det kändes viktigt att hitta ett sätt att äta som man kan leva med på lång sikt.
Jag har pratat i åratal om att jag ska gå ned i vikt men det är mest pratat jag gjort. Det har känts viktigare att äta choklad. Men tills slut, efter att två, av varandra oberoende personer, på mindre än en vecka trott att jag var gravid, kändes det som om gränsen var nådd. Nu är jag förvånad att det faktiskt gått så pass bra. Jag är inte särskilt hungrig trots att jag äter mindre, jag är bara inte proppmätt hela tiden och det känns mest skönt. Sockersuget har minskat även om det inte är helt borta, så att avstå från chokladen är inte en så stor uppoffring som jag trodde att det skulle bli.

När det gäller mitt evighetsprojekt Bourgogneboken hittar jag en anteckning i en gammal anteckningsbok från 2008 om att jag börjat skriva på den. "Det borde gå fort, den är ju nästan klar." Ett praktexempel på dålig planering. Så här sex år senare har jag stramat upp det hela lite med huvudmål och delmål, så där som man ska, och ett större antal lappar på en anslagstavla. Jag bedömer det som sannolikt att jag ska komma fram. Så småningom.


söndag, april 13, 2014

Fallera

Hemma igen efter tio dagar i Palma. Tio dagar; det kan vara en livstid, det kan vara en droppe i havet, det kan vara en gyllene parentes i en oändligt tradig löptext. En parentes med ett innehåll som får dig att komma ihåg livets väsentligheter.
Det var Plaza St Eulalia som jag drabbas av innehållet i den där parentesen; den där känslan av lätthet och insikten om att allt är möjligt, insikten om att det är möjligt att vidga sitt liv och sitt jag, så mycket mer än vad jag gör till vardags. Det är ju sådant där som brukar drabba mig under resor och som det är lätt att skratta åt när man kommer hem och tillbaka till den så kallade verkligheten, men jag tycker ändå att man borde ta den där känslan på allvar och försöka föra ut den ur parentesen. Och kanske är den verkligare än mycket annat.    Men nästan genast slår insikten att jag aldrig kommer att kunna behålla den här känslan när jag kommer hem till, och gör mig oändligt sorgsen. Vetskapen om hur mycket bättre mitt liv skulle bli om jag lyckades hålla fast vid den och vetskapen om att jag likafullt kommer att förminska mig själv, stänga av vissa delar av synfältet och bli tung på jorden igen.



För att göra ont värre skriver jag ett vykort till min farmor när jag kommer tillbaka till lägenheten.
Min farmor är en person som inte är tung på jorden, hon låter sig inte bindas av sin kropp till en fix punkt i tillvaron. Hon svävar fritt i tid och rum. Ett fantastiskt tillstånd. Vi som ännu inte tagit oss dit kallar tillståndet Demens och det brukar inte alls betraktas som särskilt fantastiskt. Men farmor verkar ganska tillfreds. Och hon minns vem jag är: Jag är den som alltid skriver kort. Ibland erkänner hon att det finns ett släktskap emellan oss men inte alltid. Det är ju heller inte så viktigt. Men korten är viktiga, de betyder mycket. Det vet jag, för det talade farmor om för mig innan hon kapade förtöjningarna helt.



Så medan jag fortfarande är lite nedtagen av min oförmåga att hålla fast vid något oerhört väsentligt, skriver jag ett vykort till min dementa farmor om Soller-tåget och apelsiner och drabbas utöver allt annat av en omöjligt längtan att, som den person jag är idag, tala med min farmor som den hon var för 25 år sedan när jag var en person som tyckte att det var oerhört långtråkigt att sitta och dricka kaffe hemma hos farmor.
För vilka samtal vi hade kunnat ha om vi hade varit i rätt fas samtidigt; om livet, kärleken och musiken! Böcker var hon inte intresserad av men nyheterna i lokaltidningen som lästes in på band varje natt via en svart låda eftersom hon är blind, och kassettbanden i vadderade blå och röda gummikuvert med information från De synskadades riksförbund. Men denna skillnad i intressen hade vi också kunnat prata om. Och om resor. Och alla möjliga saker som jag vill veta vad hon tänker om som jag aldrig kommer att få veta, eftersom vi kört förbi varandra i olika spår.
Det är naturligtvis en idiotisk önskan att vilja tala med någon nu, fast för 25 år sedan.
Det kommer inte att ske, det låter sig inte göras, det är som det är, ett hopplöst fall.
Ändå vill jag ropa till min farmor att komma tillbaka: "Landa en gång till här och nu, bara en liten stund."
Men farmor svävar fritt i tid och rum. Det är ett fantastiskt tillstånd och hon kommer inte tillbaka. Men hon sjunger tröstande med den där rösten som fortfarande är klar och litet bestämd:
Vi går över daggstänkta berg. Fallera.
Som lånat av smaragderna sin färg. Fallera. 
Och sorger har vi inga, våra glada visor klinga,
när vi gå över dagstänka berg. Fallera.