onsdag, juli 30, 2014

La mer - Del 7

Barcelona

 Nästa morgon är jag tillbaka i Beachcomber och dricker så mycket te jag vill.
Idag är vi i Barcelona. Vi står uppe på däcket och ser hur fartyget långsamt trixar sig in i hamnen. Vi kommer överens om att hamnen i Palma är vackrare. Vilken tur att det var i Palma vi köpte lägenhet och inte i Barcelona som vi också funderade på.

Vi har förköpt biljetter till rundtursbussarna som vi åkte med förra gången vi var här. Det känns skönt eftersomvi vid det här laget är ganska febriga och förkylda båda två. Nu vet vi att vi kan luta oss tillbaka på busstaket och bara låta oss forslas runt i denna fantastiska stad. För fantastiskt är den ju, även om hamnen i Palma är vackrare.



Olympiastadion

Placa Espanya


La Pedrera

Casa Batlo

Mirador de Colom
Jag har ett fel som gör att jag inte i första hand åker omkring i en flerhundraårig stad med storslagen historia. Jag tänker inte att här, precis här, steg Columbus i land efter att ha upptäckt Amerika.  Jag åker omkring Julian Carax, Daniel Sempere och Fermin Romero del Torres stad. Jag tänker att här gick de. Barcelo verkar vara ett ganska vanligt spansk namn och varje gång jag ser det namnet hinner jag tänka att det kanske är en släkting till don Gustavo Barcelo, innan jag minns att Carax, Sempere, del Torres och don Gustavo Barcelo inte finns i den här världen. De är bara karaktärer i Carlos Ruiz Zafons Vindens skugga, en av de bästa böcker som skrivits. De är också karaktärer i boken Himlens fånge av samme författare, men den önskar jag att han låtit bli att skriva. 
 Att åka ett varv på en av de här busslinjerna tar två timmar och det känns som om det är precis vad vi orkar med av sightseeing för tillfället. Eftermiddagen tillbringar P med att vinna pengar i casinot och jag dricker vin i puben och lyssnar på Jodie Gardner som alltjämt är ”beautiful” . Sjunga kan hon faktiskt också.
Middagen äter vi ute på däck och njuter av att sitta mitt ute i det gnistrande Medelhavet och äta. Det vi äter är visserligen smaklöst potatismos och menlös kycklingfilé men en servitör erbjuder sig att gå och hämta ett glas vin åt mig, fast det egentligen är meningen att man ska hämta själv i den här restaurangen. Så visst är det lyxigt att  vara på kryssning.

tisdag, juli 29, 2014

La mer - Del 6

Toulon

I Toulon regnar det. 

Här har vi inga utflykter inbokade och behöver inte passa några andra tider än avgångstiden. Det innebär att vi kan vänta in frukostserveringen på Island Restaurant, som börjar servera lite senare än Beachcomber som är öppen dygnet runt. Jag lever i tron att Island Restaurant serverar vad jag kallar en riktig frukost, mer bröd och mindre blodpudding och bönor. Jag ska snart tas ur den villfarelsen. Det är samma mat här. Den enda skillnaden är att jag blir anvisad ett bord och serveras teet istället för att behöva hämta det själv. Det resulterar i att jag bara får en halv kopp te eftersom termosen tar slut mitt i och sedan är alla servitörer, som det annars brukar vimla av, som uppslukade av jorden.




Nåja, inget att gräma sig över. Att det regnar är inte heller något att gräma sig över. Vi köper varsin regnponcho i receptionen och utklädda till sopsäckar med kryssningsbolagets logga på magen ger vi oss i land. På väg ut från marinan möter vi en medkryssare som helt opåkallat ger oss tips om hur vi ska gå för att komma till marknaden. 
Jag gillar engelsmän har jag upptäckt. Deras mat är visserligen oätlig men själva är de väldigt trevliga, hjälpsamma, prestigelösa och inte särskilt högljudda (Nu ska man ju inte generalisera människogrupper, men den grupp engelsmän som fanns med på vår båt var väldigt trevliga.)

När jag åker hiss tillsammans med ett äldre par småpratar vi en stund om vädret och när de kliver av en våning innan mig säger mannen:
"Bye, love!"
Ja, jag vet ju att de pratar så där, men jag tycker ändå att det känns lite...märkligt... att bli kallad love av vilt främmande män.
Vid ett annat tillfälle har jag svårt att hålla mig för skratt under en hissresa när jag avlyssnade ett samtal mellan en nypåstigen och en erfaren hissresenär:
"Vilken våning vill du ha, love?"
"Tre, dear"
"Redan tryckt, dear."
"Går vi upp eller ned först, love?"
"Ner, love."


En generalisering som brukar användas om det franska folket är att de är otrevliga och dryga. Vanligtvis brukar jag lyfta upp exempel på motsatsen till denna generalisering eftersom jag mött många fantastiskt trevliga och hjälpsamma fransmän. Förvisso har jag även stött på dem som svarar upp bra mot den också men det behövs egentligen inte fler exempel. Men här kommer ett i alla fall. 
Trots att vi inte går någon längre tur i Toulon hinner vi ändå bli förolämpade på det här typiskt franska sättet. Det är i en lite matvarubutik där vi köper pappersnäsdukar och kex. Kassören vill stoppa ned våra varor i en liten gratispåse men vi ber att få köpa en större påse av den typ som hänger bakom honom.
”Vill ni ha en större påse? Till det där lilla!” kassören pekar på våra pappersnäsdukar och hissar teatraliskt upp ögonbrynen.
”Ja, det vill vi” svara vi.
”Till det där lilla?” Kassören försöker pressa upp ögonbrynen lite till men pannan har tagit slut.
”Ja, det vill vi, vi vill ha en sådan där brun papperskasse.”
Så där håller vi på en stund tills kassören himlar med ögonen och låter oss köpa en kasse trots att vi bara har köpt varor så att en gratiskasse hade varit nog. 
"Jävla kryssningsturister!" säger hans ögonbryn. Jag muttrar något om det här med serviceinriktning när jag lämnar butiken. För säkerhetsskull muttrar jag på svenska.
 Vi behöver en stor kasse för att dölja att vi tänker begå ett brott. Jag vet inte riktigt om det är ett brott men det känns så. Eftersom vi är rejält trötta på den engelska mathållningen i all inclusive-utbudet på fartyget tänker vi smuggla ombord lite av det franska köket. Vi har köpt en baguette och en ost i en ost- och charkbutik. I den butiken blir vi inte förolämpade. Tvärtom kommer vi i ett givande samtal med ägaren som när han inser vårt genuina intresse för hans varor elegant glider in på engelska för att underlätta.
Jag känner mig mycket tveksam till om det är tillåtet att ta med sig mat ombord. P som saknar min välutvecklade förmåga att hitta saker att oroa sig för där det inte finns något att oro sig för, är inte det minsta tveksamt. Han får bära kassen.
Detta är första och enda gången under kryssningen som vi behöver köra våra väskor och påsar i säkerhetscanningen, sedan vi checkade in. Jag håller andan när vår så surt förvärvade påse åker i väg på bandet, men vakten verkar inte imponerad av innehållet. P kan säga vad var det jag sa ännu en gång i vårt 17-åriga förhållande. Just i det här fallet känner jag inte att det känns så försmädligt som det brukar. Istället gnuggar jag mina händer när vi dukar upp vår fångst inne i hytten och utbrister ”Nu börjar det lika något!”
 
Men först har jag slagit världsrekord i höjdhopp när jag kliver in i hytten och ser att det hänger någon i taket. Det visar sig att det bara är dagens handduksdjur. 
På kvällen har vi bokat bord på finrestaurangen där vi äter fyrarätters oengelsk mat. 

lördag, juli 26, 2014

Semesterrenovering

 En av sommarens varmaste kvällar struntar jag i allt det där som ska göras och hinnas bara för att det är sommar och tapetserar badrummet i dockskåpet. Inte är jag lika poetisk som Ernst när jag håller på och pular, muttrar med över att de jäklas med mig, tingen.


Virginia tycker att det är en strålande idé eftersom hon äntligen kan ta sig ett svalkande bad. P har påpekat att hon badar med kläderna på men jag menar att hon får göra vad hon vill i sitt eget hem. 


Leonard som äntligen har fått tag i en skrivmaskin har börjat skriva på den nya romanen. Han bryr sig inte så mycket om att arbetsrummet inte är tapetserat än. 


Dockskåpet har dessutom fått en ny invånare: Leonards faster, konstnärinnan Sigrid. 


fredag, juli 25, 2014

La Mer - Del 5

Villefranche och Nice



När jag tittar ut genom vårt runda hyttfönster morgonen den femte dagen ser jag en orange båt firas ned mitt framför ögonen på mig. Idag är vi i Villefranche och där får fartyget inte plats i hamnen utan ankrar ute på redden (Ja, det heter visst så.) 




De orangea båtarna kallas för tenderboats och i en sådan packas vi in och tuffar så sakteliga in i den vidunderligt vackra hamnen som vi inte ser så mycket av just nu eftersom vi sitter inne i båten. Jag hade inga som helst förväntningar på Villefranche men det är den är nog den vackraste av de hamnstäder vi besöker under kryssningen. 


Nu hinner vi inte se så mycket av Villefranche eftersom vi bokat en utflykt till Nice, något jag nästan ångrar just nu när jag precis har klivit ur den orangea tenderbåten. Men även Nice ska överraska. Mina förväntningar på Nice har varit att det ska vara jetset flådigt på ett vulgärt vis, att det är så mysigt var jag inte beredd på. 


I gamla stan går vi på matmarknaden och köper hallon och irrar sedan omkring i de små gränderna. Jag är betydligt mer tilltalad av matmarknader, hallon och gränder än av jetset flådig vulgaritet. När jag bläddrar igenom våra bilder hittar jag ändå inga bilder vare sig från marknaden eller gränderna, men väl ett på stadsbiblioteket som jag tycker är rätt flådigt på ett positivt vis: 


I Nice besöker vi också en offentlig toalett där toalettbåsen på den kvinnliga sidan är döpta efter olika franska drottningar. Jag väljer Marie Antoinette. Mitt emellan dam- och herravdelningen finns en liten avdelning där toalettvärdinnan sitter. Jag tänker att hon egentligen inte har ett så dåligt jobb. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att sitta i en sådan här avdelning om dagarna och skriva på mina böcker. Städa några toaletter emellanåt skulle väl inte vara så farligt, det vore bara bra för kroppen att röra lite på sig emellanåt.

 Men nu kan jag ju inte stanna på en offentlig toalett i Nice. Jag är tvungen att återvända till mitt kryssningsfartyg. Innan vi kliver på tenderbåtarna står en person ur besättningen med en sprayflaska i högsta hugg för att spreja handsprit på oss. Här tar sig ingen in vare sig på båten eller i någon av dess restauranger utan att först ha gnott in händerna ordentligt med sprit. Redan när vi checkar in ligger det ett informationsblad om noroviros, den oerhört smittsamma magsjukdomen. Sedan påminns vi om vikten av att tvätta och sprita händerna i varje nummer av den dagliga informationstidningen. Eftersom jag hittills under den här semestern haft feber, ögoninflammation och tokförkylning är jag övertygad om att jag ska få även noroviros, det är liksom bara logiskt. Men livet är nu en gång inte logiskt och just i det här fallet är jag tacksam för det.
På grund av vår utflykt till Nice har vi bland fartygets aktiviteter missat en demonstration av hur man får den perfekta gentlemanna-rakningen och en föreläsning om varför man har svarta ringar runt ögonen. Nog finns det att göra på den här kryssningen.

Dagens handduksdjur är en hund

onsdag, juli 23, 2014

Den påträngande sommaren

Det går inte att bara låtsas att man är ute på en kryssning som ägde rum för mer än en månad sedan. 
Nej, jag tänker inte lämna oss skeppsbrutna  ute på Medelhavet, vind för våg, så att säga. Vi ska nog ta oss i hamn igen, men yttervärlden, den verkliga världen (vi kan väl välja att kalla den så för enkelhetens skull) tränger sig på. Sommaren är ju också en ganska påträngande årstid. Jag tror till och med att jag har kallat den förtärande, vid något tillfälle…
Juli brukar vara en månad när magkatarren blommar. Fast just den biten har blivit bättre. Men ändå.Jag har svårt att hantera den svenska sommaren. Sommaren i andra länder har jag inga som helst problem med, men den svenska…
Jag säger högt: ”Vad skönt att det ska bli bra väder i helgen, man behöver verkligen ha fått den där solen sedan när det blir vinter!”.
Och jag menar vad jag säger.
Några timmar senare passerar jag en löpsedel som skriker ut att nu kommer rekordvärmen, och jag får akut andnöd
Jag suckar över regnet och säger ”Ska det vara så här hela sommaren? Usch, vilket land det här är!”
Och jag menar vad jag säger.
Några timmar senare gonar jag ner mig i soffan med datorn och tänker: ”Gud, vad skönt att det regnar! Nu kan man ju slappna av och vara som en normal människa.”
Och det är väl just detta med vädret som gör det så komplicerat. Att den svenska sommarens öronbedövande vackra dagar är så få och att vi får betala för dem med oändliga månader av mörker. Det är så mycket som ska göras på de där öronbedövande dagarna;  man ska vara så jävla livsbejakande och grillande, badande, utflyktande och solande och så förbannat avslappnad och njutande att jag stressar sönder.
Den där augustidagen när jag första gången känner den där skärpan i luften som förebådar hösten, sprider sig lugnet. Äntligen!
 Men än så länge brinner sommarfebern och jag har i helgen checkat av den årliga minigolfen. I Ulla Billquists park i Örebro, faktiskt. Apropå saker som tränger sig på. Inte en enda viol såg jag i den parken, dock. Eftersom det var kortare lånetid på Maria Lang-biografin jag lånade samtidigt som Ulla Billquist-biografin har jag inte en aning om varför Ulla Billquist har en park i Örebro, men det lär jag väl bli varse så småningom. 

onsdag, juli 16, 2014

La Mer - Del 4








På väg tillbaka från Pisa möter vi ett gäng på cykel.  Kanske är det gruppen från båten som anmält sig till cykelutflykten till Pisa. 
Själv har jag åkt dit i en (relativt) luftkonditionerad buss, lunkat omkring på Campo di Miracoli i stilla mak en stund, forslats runt i ett turisttåg och sedan gått ett par meter från tåget till bussen, medan försäljarna viftat med sina handväskekopior mot mig ända in i bussen. Efter detta har jag en blixtrande huvudvärk och vill helst lägga mig ned och... ja, kanske inte dö, precis men jag vill helst lägga mig i alla fall. Hur i herrans namn någon kan komma på tanken att ge sig till att cykla mellan Livorno och Pisa i den här outhärdliga värmen är mig fullständig obegripligt. Huruvida det är jag som är ovanligt klen eller cyklisterna som är idioter orkar jag inte fundera närmare över. 

Det är sexton år sedan vi var vid det lutande tornet första gången. Det var vår första sommar tillsammans och vi bilade runt i Frankrike, Italien och Tyskland. Vi hade hyrt ett hus i Buti i Toscana och åkte till Pisa i kvällningen. Då kom vi inte så nära tornet som den här gången, grinden in till Campo di Miracoli var stängd och de värsta turistströmmarna hade sinat. Men nu var de här, med råge.
Egentligen är den bästa vinkeln av tornet den vi får när vi kommer med bussen och ser tornet från motorvägen. Mitt bland åkrarna och gårdarna i det fridsamma landskapet sticker en av världens mest berömda sevärdheter upp!

Och visst är det speciellt, det där tornet. Men som vanligt har jag lite svårt att få någon känsla ser en välkänd sevärdhet i verkligheten. Jag har sett för många bilder av det, att vara här på plats känns nästan overkligare än bilderna. På Campi di Miracoli blir jag den här gången mest fascinerad av den fallna, svarta ängeln av betydligt senare datum än det lutande tornet. Den som, till synes bara störtat ned där bland alla turisterna. Jag kan inte låta bli att fundera på vem han är, varför han störtat och varför han är så svart. Men sådan funderingar kanske mest är resultat av värmen. 




När vi kommer tillbaka till fartyget pågår en demonstration av hur man kan skära frukt och grönsaker till lustiga figurer i Bounty loungen. Jag hade tänkt att se den där demonstrationen, mest för att jag tycker att det är så fascinerande att den över huvud taget äger rum, men istället tar jag en migräntablett och lägger mig i hytten. 

Fortfarande lite klen låter jag tacksamt Ergibal bära min mat till bordet och efter att ha avnjutit lite musik i Bounty loung tar jag en tidig kväll. När vi kommer tillbaka till hytten har Luis som vanligt kvällsbonat åt oss; dragit för gardinerna, bäddat upp sängarna och tänt sänglamporna. Det är så mysig. Dessutom har jag en fantastiskt bra bok att hänge mig åt. 




söndag, juli 13, 2014

La Mer - Del 3

Korsika och Bastia


Bastia på Korsika

Morgonen den 12 juni vaknar vi klockan sju med hjälp av beställd väckning från receptionen. Klockan nio ska vi angöra den vackra staden Bastia på Korsika och vi vill gärna stå på däcket och se hur vi kommer in och lägger till i hamnen. Vi har ju dessutom anmält oss till en rundtur i staden och det går ju inte ann att vi missar den för att vi sover till elva. 

Men innan vi angör Bastia har jag hunnit stifta bekantskap med den engelska frukostkulturen och vi har krockat rejält. Jag irrar runt i The Beachcombers stora buffématsal och letar efter bröd. Till slut får jag acceptera att det enda som finns är mycket små runda och torra bullar samt sönderrostad formfranska. Däremot finns det stekta ägg, stekt potatis, stekta tomater, stekt bröd, stekta champinjoner, vita böner i tomatsås, äggröra, stekt korv, bacon och blodpudding. Blodpudding till frukost! Ja, nu tycker jag väl kanske inte att blodpudding lämpar sig som föda någon tid på dygnet men till frukost känns det mer fel än någonsin. 

Med Open Top bus i Bastia 

Det är varmt i Bastia, mycket varmt. På kajen väntar en taklös buss och en guide som drar nervöst i sina shorts. Solen bränner på huvudet medan bussen kryper upp på berget för att vi ska få en vacker vy över den amfiteaterlika staden och havet.



Bastia från bergen
De flesta husen i Bastia är mer än två hundra år gamla och taken vinglar på ett charmigt men skrämmande sätt. För något år sedan rasade ett av husen, berättar guiden, och en människa omkom. Hon berättar också att Napolen I visserligen föddes här men inte är särskilt populär bland korsikanerna eftersom han for härifrån. Här är Napolen III favoriten eftersom han gjort mycket för ön. 

Bastia gamla stad


När vi kommer tillbaka till båten är vår hytt nystädad av vår hyttsteward Luis. Han är från Honduras och irriterad över att hans far sålt sina lychee-odlingar istället för att testamentera dem till honom, Luis. Nu måste han ju köpa sina lycheer! Han är också mycket uppmärksam och undrar om jag vill att han ber "the engineers" att höja värmen i vår hytt eftersom jag sover med tre filtar. Eftersom mitt hyttsällskap ägnar nätterna åt att svära över hur varmt det är tackar jag nej. Det är bättre att jag fortsätter med filtarna. 

De nya handdukarna har Luis vikt till en pingvin och placerat på min säng. Handduksvikningskurs finns emellertid inte med på programmet bland fartygets alla aktiviteter. Kanske vill man behålla detta som en yrkeshemlighet. 



Däremot kan vi titta på isskulptering på pooldäcket. Men det är för varmt att stå därute. Vi ägnar oss åt frågesport inne i mörkret i Bounty Lounge istället. 

På kvällen har vi bokat bord i Black Rock grill. Black Rock grill är en av två restauranger som inte ingår i all inclusive-paketet men vi tycker vi kan kosta på oss lite omväxling till den brittiska buffématen. Här får man grilla sin egen mat på en mycket varm, svart sten. P grillar oxfilé och jag grillar lax och räkor så att svetten lackar, bokstavligen. Det blir fantastiskt gott, men det är varmt, mycket varmt och i slutet av middagen flimrar räkorna framför ögonen på mig. Nu är jag tacksam för att det är så kallt i vår hytt. Jag tror att jag bara ska ha två filtar i natt. 

fredag, juli 11, 2014

La mer - Del 2

Nu får Ulla Billquist nöja sig med uppmärksamheten en stund, vi måste kryssa vidare.


Till havs 


Man sover som sagt bra till havs. 
När vi vaknar den första morgonen är klockan drygt elva. Mobiltelefonen hade ju stått på ringning för att vi inte skulle missa frukosten men det är lite oklart om vi sovit oss igenom larmet (får väl skylla på sjukdomen) eller om det helt enkelt inte ringt. Mobilen har tappat all kontakt med civilisationen, precis som vi, denna kryssningens första dag, som tillbringas ute till havs med bara det blåa havet så långt vi ser. 
På detta sätt kommer det alltså att dröja ytterligare ett dygn innan jag blir varse vad full english breakfast innebär. Det innebär också att vi missat servettvikningskursen, föreläsningen om hur man får vitare tänder och matlagningstävlingen. Bland annat. Det är inte något latmansgöra att åka på kryssning, det är en jäkla hets. 
   Föreläsningen om sjögräsets välgörande egenskaper för huden hoppar vi över frivilligt, inte heller går vi och låter oss fotograferas tillsammans med kaptenen. Vi spelar shuffelboard uppe på däcket tillsammans med ett brittiskt gruppboende och hänger lite i puben istället.
   I puben underhåller Leo Nicks och Jodie Gardner på ett rullande schema. I det lilla nyhetsbladet om morgondagens aktiviteter som skjuts in under vår hyttdörr varje kväll, beskrivs Leo Nicks som ömsom entertaining och ömsom top class musician. Jody Gardner benmäns hela tiden som beautiful hennes musikaliska färdigheter nämns över huvud taget inte, vilket irriterar mig omåttligt. 

Middagen inmundigar vi återigen hos Ergibal på Island restaurant. Island Escape är ett brittiskt kryssningsfartyg och maten är anpassad därefter. Till en början är det lite intressant att upptäcka det brittiska köket men det är en känsla som snart går över. Till syvende och sist så är det brittiska köket ett av Europas sämsta. Varje kväll finns det nio varmrätter att välja på i buffén, ett faktum som i vanliga fall skulle vara direkt ångestskapande; hur skulle jag kunna undgå att äta alldeles för mycket? 
Nu var det snarare så att jag irrade omkring mellan terrinerna för att hitta något som över huvud taget gick att äta. Förmodligen är jag den enda människa som varit på kryssning och gått ned två kilo. 


                                   


.

onsdag, juli 09, 2014

Världen är full av violer!

Rubriken låter ju som om jag provat någon ny sommardrog, men det är ingen drog, det är Ulla Billquist. Och hon kanske också är att betrakta som en drog förvisso. 
För plötsligt tränger hon sig in i mitt liv och min blogg, där jag i all stillhet försöker drömma mig tillbaka till min semesterkryssning.  Men in dundrar Ulla med sina violer. De lämnar mig ingen ro, de är ständigt med mig dessa violer, denna totalt befängda visa. 
Världen är full av violer! Jo, just. 
Har man någonsin betraktat världen utan hallucinogena substanser i kroppen så har man ganska snart insett att visst finns de violer men även en hel del annat som inte är ett dugg viollikt. 
Men Ulla envisas. Hon tjatar om sina violer så till den grad att jag måste rusa iväg till biblioteket och låna biografin Köp rosor!  Med mig får jag i blotta förskräckelsen en biografi om Maria Lang och en om Kerstin Thorvall, två andra damer som jag gillar skarpt. Jag bär hem dem i sommarvärmen gnolandes på violerna. Världen kanske inte är full av violer men väl av intressanta böcker, och för min del räcker det långt.

Tyvärr hittade jag inte violvisan på YouTube så månadens melodi blev än en annan Billquist-goding, men texten hittade jag:


Världen är full av violer

    T&M: Nils Perne - Sven Paddock

 
Leenden och vänlighet och kärleksfulla ord,
är väl jordens vackraste små blommor.
Sök att finna dem och lär dej deras blomsterspråk,
de växa vilt och dofta skönt för oss på livets stråt

  
 Världen är full av violer, vart än du går,
 Om du har sol i ditt hjärta, så är det vår.
 Gråaste vardag kan blomma,
 om blott du ler och förstår,
 att världen är full av violer, vart än du går.


Blommorna i hjärtat borde alltid finnas där ,
liksom unga sköna eterneller.
Det är alltid sommar över livets gröna äng,
om du tänker uppå orden uti min refräng:


 Världen är full av violer.....

måndag, juli 07, 2014

Mina parallella universum

Fördelen med att vara en skrivande människa är att man kan uppleva något flera gånger. Det är naturligtvis bara en fördel om det är saker som man vill uppleva flera gånger. (Fast kanske finns det fördelar med att gå igenom sådant som man inte vill uppleva flera gånger också, men den typen av filosoferande tänkte jag inte trassla in mig i just nu.   Jag har också en tanke om att man upplever saker intensivare när man hela tiden måste knåda runt dem i huvudet och formulera sig kring dem. Men det kanske bara är högmod. 

För en knapp månad sedan hade vi semester och åkte på kryssning i Medelhavet. Under hela resan var jag förkyld, sjuk och trött och därför tänkte jag nu utnyttja fördelen med att vara en skrivande människa och åka på den där kryssningen en gång till. Nu hostar jag  i alla fall något mindre. Ni får gärna följa med mig. 
I dag är det alltså kryssningens första dag, i mitt parallella universum.


 La Mer - Del 1 

Avfärd

Klockan 23:00 den 10 juni avgår kryssningsfartyget Island Escape från Palmas hamn. Vi står på däck och ser den upplysta katedralen och Castel Bellver glida bort i mörkret. Från Sailaway-bar har jag beställt ... en kopp te. Det kanske inte var vad jag hade tänkt fira vår avgång med men bihålorna är igenkorkade och jag hostar så jag inte kan prata; jag är helt enkelt genomförkyld och allt jag vill ha är just te. 

Innan avfärd har vi hunnit ha säkerhetsövning och lärt oss sätta på oss flytvästarna och hitta vår livbåt. Vi har också hunnit äta middag i Island Restaurant. Det är en bufférestaurang där man möts vid dörren och anvisas ett bord av en kypare. Det vimlar av kypare. Vår heter Ergibal och är från Filippinerna, som de flesta i servicepersonalen. Servicenivån är över huvud taget mycket hög. Medan vi smuttar på vinet ser jag flera gånger hur kyparna hjälper gamla damer med att bära deras tallrik och stödja dem tillbaka till bordet. 
"En trevlig service för de äldre." tänker jag och beger mig i väg för att förse mig av maten. Eftersom jag inte själv ser mig som "äldre" (Jag har ju faktiskt inte fyllt 40 än) blir jag en smula överrumplad när jag, på väg tillbaka till mitt bord, möts av en framilande Ergibal som bestämt tar min tallrik ifrån mig och springer före mig med den till min plats. Han ansåg åtminstone inte att jag behövde stödjas dit. 

Men nu glider vi alltså fram över det stora, svarta vattnet under den stora, svarta himlen. P smuttar på en drink och jag, jag smuttar på mitt te. Det känns betydligt bättre nu, när jag så att säga åker för andra gången, skrivandes, än det gjorde första gången, i den så kallade verkligheten. Då längtade jag mest efter att gå ned i hytten och sooooova bort min förkylning. 
Man sover oerhört bra till havs. Skulle det visa sig...



1 - Till