fredag, november 30, 2012

Nostalgikalendern 2012: Uppladdning två

och en slags definition


Nostalgi är vemodig längtan tillbaka enlig Norstedts etymologiska lexikon och är bildat av de grekiska orden för hemkomst och smärta.

Jaha. Jaså.

Jag har under hela mitt besatta plockande med musik till årets nostalgikalender inte varit vemodig en sekund och för mitt liv inte längtat tillbaka!
Det har varit mycket: "Åh, den!" "Och den där, ja!" "Och den också!" "Men herregud hur man såg ut!" och "Ja, just det, så där var det ju!"
Glada återseenden och en mängd olika stämningar som kommit tillbaka lika starka som då.
En trevlig utflykt i ett turisttåg, en guidad tur tillbaka i det förgågna men sätt för guds skull inte av mig någonstans utefter vägen, jag vill hem igen!
Hem till nuet.
För jag är inte sådan att jag önskar att jag kunde leva om mitt liv, jag funderar inte mycket på om jag skulle göra vissa saker annorlunda om jag fick chansen, för det är ju klart att jag skulle ( man lever ju och lär) men det får jag ju inte så det är liksom ingen idé att fundera på det.
Min bästa tid är nu och livet är något som pågår, det går inte på repeat (Oj, det där måste vara någon floskel jag har hittat bland citaten i min jobbkalender!)
Live is life, för att citera ännu en låt som inte kom med i min möjligen väl upphausade nostalgikalender.
I morgon kör vi!



måndag, november 26, 2012

Nostalgikalendern 2012: Uppladdningen

Nu drar det ihop sig. Nedräkningen har börjat. Det är strax dags för årets Nostalgikalender.

När det gäller bloggande brukar man ju ofta ondgöra sig för att folk lämnar ut sig själva på ett nästan självförnedrande sätt. Jag vill varna er som är känsliga för sådant, för under den här Nostalgikalendern kommer jag att överskrida dessa gränser en del, det känner jag på mig.

Förra julen bestod Nostalgikalendern av slumpmässigt valda klipp från TV-program från "förr". Redan i slutet av den kom jag på att nästa kalender skulle handla om musik. Tanken på detta gjorde mig så exalterad att jag hade lite svårt att avhålla mig från att börja snickra på årets kalender redan i januari. Nu lyckades jag lägga band på mig till i början av september.
Så denna kalender är inte lika slumpmässig som den tidigare utan en mycket genomarbetad historia, ska ni veta.

Vi kommer att röra oss i 80-talet, kanske glida lite lätt in över gränsen på 90-talet emellanåt.
För att välja ut vilken musik som spelas i kalendern gjorde jag en så kallad hundralista över låtar som jag fick i mitt huvud. Sedan började jag leta efter de här låtarna på YouTube och då dök det upp andra som jag hade glömt så till slut blev det hundratrettio låtar på min hundralista.
Efter mycken vånda valde jag ut 24 stycken och bestämde i vilken ordning de skulle komma. Detta skrev jag ned i min anteckningsbok och sedan struntade jag i den listan och gjorde något helt annat. Nästan.

Det är många låtar som borde varit med men som inte fick plats. Men det blir väl jul igen, antar jag, det finns statistik som tyder på det.

Den mest nostalgityngda av alla låtar från den här perioden är inte med, just därför att den är så typiskt nostalgityngd. Men jag spelar den här istället, som lite uppladdning.



torsdag, november 22, 2012

Pynt

Mina grannar har börjat julpynta sin balkong. Än har inte den meterhöga trädgårdstomten gjort entré men de har köpt en ny lykta. Det är en lykta i gammaldag modell, typ gatlykta från gasljustiden. Inne i lyktan sitter en lampa som ömsom blinkar blå, ömsom röd, ömsom grön.
En gång hade de en stor plastsvan på balkongen.
Jag gillar mina grannars smak.
Har man en lifesize plastsvan på balkongen har man inte det för att man vill följa en trend, en inredningsnorm (ljust & fräscht, minimlalism osv). Man tänker inte: "Det ska ju vara lifesize plastsvanar nu, så det är väl bäst att vi också skaffar en."
Har man en plastsvan på balkongen är det för att man tycker att det är snyggt med plastsvanar. Och det gillar jag! Man har valt själv! Heder åt mina grannar!

Själv är jag inte någon julmänniska. Det är för mycket normer att leva upp till och jag räcker aldrig till. Det jag ser mest fram emot den här julen är att sjösätta min nostalgikalender här på bloggen. Häng med, säger jag bara!
Nära och kära kan jag umgås med under mer avslappnade former under resten av året. Det är därför jag inte ser fram emot det särskilt inför julen.

tisdag, november 20, 2012

Skräckinjagande positiva händelser

Jag måste vara utsatt för någon ....förföljelse av något slag. Det är min bredbandsleverantör som förföljer mig. Kanske borde jag inte ens skriva om det här ... kanske kommer något hemskt att drabba mig i och med att detta inlägg publicerats.
Jag har mobilt bredband. För några veckor sedan plingade det till och jag fick ett meddelande på min uppkoppling att min försändelse hade skickats från bredbandsleverentören. Eftersom jag inte beställt något blev jag genast på min vakt.
Några dagar senare fick jag ett brev från leverentören att man bestämt sig för att uppgradera mitt bredband och ge mig ett 4G-modem utan extra kostnad. Modemet fanns att hämta på posten (läs: ICA)
"Herregud, de är ute efter mig!" tänkte jag. Ändå gick jag på darrande ben och hämtade ut modemet men såg noga till att ingen förföljde mig på vägen hem. Mot bättre vetande installerade jag det nya modemet som faktiskt trasslade lite i början men nu fungerar utmärkt. Men det var inte över med detta.

I går fick jag ett meddelande från bredbandsleverentören att jag skulle få pengar tillbaka av dem. Det talade inte om varför. Det skulle komma ett utbetalningskort på posten.
Idag kom utbetalningskortet.
Vad menas? Varför vill de inte skinna mig? När kommer haken och i vilken form?
Jag tycker att det är otäckt!

fredag, november 16, 2012

Ett misslyckat försök till positivt tänkande.


Nu har det ju varit ett väldigt gnäll och suckande på den här bloggen ett tag och man ska ju inte sprida dåliga vibbar omkring sig. Istället ska man försöka sprida positiva energier. ”Le mot världen och världen ler mot dig!” och andra utslitna hurtiga floskler.

Och jag hade faktiskt tänkt vara lite positiv. Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett inlägg med titeln: ”Extremt positivt tänkande.” Den skulle handla om hur man kan se ett datorhaveri, där datorn plötsligt bestämmer sig för att återställa sig själv till samma läge som den hade när den köptes och därmed radera allt som installerats, uppdaterats och sparats på den sedan dess, som något positivt. Hur man kan se det som att man fått en ny och fräsch dator.
En förutsättning för att man ska se det på det här viset är att man har haft problem med datorn en tid och själv funderat på att göra en liknande återställning men inte kommit till skott, samt att man är närmast manisk när det gäller att spara bilder och annat arbete på externa hårddiskar och USB-minnen. Jag hade alla dessa förutsättningar så jag var alltså ganska positiv till det här datordebaclet på ett mycket atypiskt vis.

Men innan jag hade hunnit skriva detta inlägg började internetuppkopplingen trassla så jag inte kom åt bloggen över huvud taget och eftersom svärandet över detta fullständigt tagit musten ur mig så är jag nu lika sur och depressiv som jag var från början.

söndag, november 11, 2012

Vitt


För att kanske något gottgöra för den negativa stämning jag spred omkring mig i och med mitt förra inlägg så kommer här en annan dikt. Jag skrev den vid nyåret, som ju är en tidpunkt då jag är på ett betydligt mer poitivt humör, fylld av framtidstro.
 

Vitt 


Snön ligger ny och obeträdd

Snön ligger ny, jag är inte rädd

Snön ligger ny och allt är vitt

mitt steg är fritt

 
Snön ligger ny och allt kan bli

Den som tar språnget är i språnget fri

Snön ligger ny och allt är vitt

mitt steg är mitt
 

Snön ligger ny och allt är rent

väntar jag längre blir det försent

Jag väljer en riktning och tar ett kliv

och mönstret i snön ser ut som ett liv

 

fredag, november 09, 2012

Svart

Jag vet att man inte ska sprida negativa stämningar. Man ska istället vara positiv och komma med glada uppmuntrande tillrop. Men ska sanningen fram så är glada och positiva tillrop, till exempel i form av ett käckt kort med texten "En ny morgon föds och jag får vara med!" bland det värsta jag vet. Jag tycker inte om det någon tid på dygnet och skulle någon komma och säga det till mig vid sextiden på morgonen så kan jag inte lova att jag låter bli att slå hen på käften.

Så istället för att komma med något käckt i stil med att "Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen!" så ägnade jag en sömnlös natt åt att riktigt frossa i mörker- och depressionsrimmande. Resultatet blev nedan dikt. Om ni orkar kan ni läsa dikten och frossa med mig, annars är det okej om ni låter bli. För det är nu det avgörs hur mycket svart ni tål:


Svart


November suger in oss i sitt svarta hål

Det är nu det avgörs hur mycket svart vi tål

Allt som strålar hålls tillbaka & inget ljus släpps ut

Inget syre finns att andas för det har tagit slut

Det krävs enorma krafter att släpa fram sin kropp

medan själen helt förtvinar i ett utdraget förlopp

 

När allt blod har frusit blir kroppen tom & stum,

den pressas hårt mot marken & blir missbildad & krum

Det är att vara utplånad & ändå finnas till

när själen dör till slut, för att den inget vill

November suger viljan in i sitt svarta hål

Det är nu det avgörs hur mycket svart vi tål

 

Man ligger tryckt mot marken & flämtar efter ljus

men allt som känns mot ansiktet är markens kalla grus

Det pressar på från svärtan & trycket blir för hårt

Att härda ut i mörkret blir mycket, mycket svårt

När munnarna har stelnat i ett imploderat vrål

har november sugit in oss i sitt svarta hål

 

 

 

torsdag, november 08, 2012

Förtydligande

Känner att jag behöver förtydliga mig en aning:

Naturligtvis får man köpa hur många hus man VILL.
Man får bygga hur många soldäck man VILL.
VILL man skaffa 2,5 barn, så gör det.
Men se för gud skull till att du gör det för att du VILL det, inte för att man SKA det.

Att jag tog just exemplet med husköp är att jag själv har konstaterat att jag inte köpa hus. Ett av många skäl till det är att jag tycker att det är fullkomligt outhärdligt att dammsuga en tvårumslägenhet.

onsdag, november 07, 2012

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

.(.. och det handlar inte om Jeanette Wintersons bok.)

Men det där skulle ju jag också skriva om! Tänkte jag när jag läste Neoh :s blogg, där det så klokt stod:

ifrågasätt allt, tycker jag. fast det vet du ju redan. ifrågasätt A-L-L-T, rubbet, och då speciellt sånt som du eller andra tar för givet. ifrågasätt dig själv och motivera för dig själv varför du vill göra som du gör, och när du hittar rätt så hittar du rätt, oavsett om det är så ”alla andra” gör eller inte. det är ingen som kommer att tacka dig sen för att du har rättat dig i ledet och levt ett liv som du inte ville leva.

Jag tycker att vi har en tendens att hellre vara normala än lyckliga över lag. Det handlar inte bara om vad det ska vara för kön på den vi ska leva med, utan när det gäller alla möjliga val här i livet.
Till exempel förväntas man köpa hus vid en viss period i livet, så alltså köper många ett hus utan att fundera så mycket om det är rätt beslut för just dem.
Helst ska man ju renovera huset själv och bygga veranda, eller kanske ännu hellre ett soldäck (Är det inte det det ska vara nu?). Och eftersom många egentligen varken kan eller vill renovera så kan produktionsbolagen göra en tv-serie som heter Arga Snickarn. Arga Snickarn är en direkt konsekvens av att folk hellre är normala än lyckliga.
Och det är bara ett exempel.

Över huvud taget tänker folk betydligt oftare att "man borde", "man ska ju" istället för att tänka
"Det här VILL JAG!"
Men det går bara att lura sig själv till en viss gräns. Förr eller senare upptäcker du att det är ingen som tackar dig som Neoh så riktigt skriver. Du vinner inga priser i välanpassning. Då står du där inmålad i ett hörn och är väldigt normal men inte så lycklig.
Och vi kan faktiskt välja på ganska så många punkter här i livet.

lördag, november 03, 2012

Det går att leva med sin kod



November. Då är det dags för Jan Johansson och Visa från Utanmyra. För att härda ut. För att härda ut i gråvädret och i den tredje förkylningen på mindre än en månda.
Det är något så där svenskt och lutherskt "bit ihop och härda ut" över den musiken. Och det är så vackert.
Nu är jag väl inte så mycket för det förhållningssättet över huvud taget, jag tycker nog att man ska försöka göra sin situation så bra man kan. Men allt det där som är som inte går att göra något åt. Som i sinnesrobönen:

 Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod till att förändra de saker jag kan
och förstånd att förstå skillnaden.

Visa från Utanmyra i Jan Johanssons version handlar om att acceptera det jag inte kan förändra.

I Mobergs Raskens (Jag har faktiskt inte läst boken än, bara sett filmen. Det är pinsamt men sant. )  önskar Ida, Raskens fru, sig en dotter men hela tiden föder hon pojkar. Ganska många pojkar. Dottern får Rasken istället med vänsterprasslet Anna. I slutscenen är Rasken död och Ida bjuder in Anna, som hon av naturliga skäl avskytt i alla år, och hennes dotter att smaka på begravningskakorna. Jag tycker att det är så vackert. Hon har accepterat det hon inte kan förändra, förlikat sig med sin lott, som Robert och Kristina i Utvandrar-serien. Och då får de något slagt frid. (Typ, "Frid i själen och annat yogasnack:")

Det är som Tomas Tranströmer skriver i dikten Efter en lång torka: "Det går att leva med sin kod."
Och det känns ju tryckt på något sätt. Jag litar på Tranströmer, säger han att det går så går det.
Det går att leva med sin kod, betyder i min tolkning att det går att leva med sitt öde, med den sifferkod som den store guden programmerade oss med en gång i tiden. Det där som man inte kan förändra.
Jag tror ändå att hen i mitt fall dröjde länge med fingret över den siffran som hade betytt Bourgogne innan hen till slut, av någon outgrundlig anledning, bestämde sig för att trycka ned siffran för Sverige... Det mörka, kallhålet Sverige.
Men det gäller ju att ha mod att förändra det man kan också.