lördag, februari 27, 2016

På spaning efter livets mirakel

Det finns en bok som heter Lär dig leva som är väldigt populär. Den figurerar mycket på de så kallade sociala medierna. Efter vad jag har förstått handlar den om hur man ska hantera stress och vara mer närvarande i livet, men jag har inte läst boken, bara läst om den.
   Böcker som handlar om hur man ska leva sitt liv ska man "sky som pesten" skriver Bodil Malmsten i Så gör jag, men det är inte därför jag inte har läst den. Det är titelns fel. Jag har aldrig gillat när folk ska berätta för mig hur jag ska leva. Så Lär dig leva kommer jag inte att läsa, inte kommer jag att boka tid med en personlig tränare heller, av samma skäl.

Jag läser Proust istället. Visserligen har jag bara kommit till lite drygt hälften av del två än, men jag är ändå fullständigt Proust-frälst. I På spaning efter en tid som flytt lär man sig nämligen allt om hur man ska leva.    
   Huvudpersonen köper en äppelgren hos blomsterhandlaren och sitter sedan hela natten och tittar på dessa blommor som minner honom om sommaren i Balbec. Eller också fascineras han över hur ljuset faller över ett kyrktorn och detta lägger han på minnet så till den grad att han kan beskriva det flera år efter att det har hänt. Och det är inte bara det att huvudpersonen tar sig tid med detaljerna i tillvaron, det gör även författaren själv som ägnar flera sidor åt att beskriva solen över de där kyrktornen och och vilka associationer den väcker.
  Det händer  inte så mycket av stora händelser i berättelsen, det är inte en sådan historia man läser med andan i halsen för att få vet "hur det går" man är i den. Och eftersom huvudpersonen lever som han gör; låter sig uppfyllas av äppelblommorna, ljuset över taken och skuggornas mönster, blir hans liv ändå så mycket intensivare, än om det hade hänt någon av de så kallade större händelserna.
  Det är så här vi borde leva; se det fantastiska i de lilla, miraklen som finns runt omkring oss hela tiden, ta oss tid att se hur solen lyser över taken om morgnarna, molnens formationer på himlen, dra in doften från syrenblommorna innan de vissnar. Då kan vi förstå att man inte behöver hoppa fallskärm, ägna sig åt att bestiga berg utan skyddslinor eller resa jorden runt för att vara med om någonting storslaget. Det är bara att lyfta blicken, sträcka ut en hand och dra in luft genom näsan.

Allt det där vet vi ju redan, ändå behöver vi ständigt påminnas. Så det är ju tur att På spaning efter den tid som flytt är oändligt många sidor lång.


måndag, februari 22, 2016

Det finns många typer av klotter



Det är inte bara en fråga om ...

... att vara tekniskt skicklig...



... det handlar om att tänka till också...



och att ta sig tid.




Precis som med alla typer av konst.

Och så finns det eldklotter också...


lördag, februari 20, 2016

Hemliga dörrar till andra världar

Läser vidare om Kenzaburo Oe.
Hans farmor berättade för honom om att folk som fläckvis saknade hår i bakhuvudet var så kallade tricksters - sådana som lätt rör sig mellan det naturliga och det övernaturliga. Senare skulle Oes egen son fläckvis sakna hår i bakhuvudet på grund av operationer i barndomen. Apropå att detta vilka vi är, är något som sträcker sig både framför och bakom den tidsperiod som utgör våra egna liv.

Jag har förresten själv en hårlös fläck i bakhuvudet sedan vi skulle leka sjukhus när jag var tre år och leken blev till allvar, så att säga.
 Jag skulle vara patient och gjorde ett, för en sjukhuspatient, sällsynt glatt hopp upp i sängen. Fortfarande så här 37 år senare kan jag se mina knän i gula strumpbyxor landa i sängen innan hela jag for baklänges med huvudet före in i elementet. Det var ett sådant där gammalt dragspelsliknande element och jag slog skallen i ett "bälgveck" så att den sprack. Skallen alltså, inte elementet.
  Det var inte så farlig som det låter, det blev bara en liten spricka i huden, men det måste ha varit en traumatisk upplevelse för jag minns det, som sagt, mycket tydligt fortfarande: Hur jag satt i mammas knä medan hon undersökte såret, hon var förmodligen mer rädd än jag, och kom fram till att det behövdes en läkare. Vi bodde på landet och min mamma saknade körkort, så vi åkte taxi till stan. Vi fick åka i Christers stora amerikanare med mörkblå plyschklädsel och min mamma vaktade mig så att jag inte skulle luta huvudet bakåt och bloda ned sätet. Jag hade med mig dockan Otto och en Kalle Anka-tidning minns jag, men att jag sjöng medan de sydde ihop såret har jag bara fått berättat för mig.

Efter den händelsen har jag alltså en liten hårlös fläck i bakhuvudet, en port mellan det naturliga och det övernaturliga, om man får tro Kenzaburo Oes farmor. Om jag vandrar ut och in mellan de här världarna vet jag inte riktigt. Kanske är det något man gör utan att vara medveten om det? Kanske är den där lilla fläcken för liten för att man ska kunna tränga sig ut?

lördag, februari 13, 2016

Ljus och avstånd och utbredda inre landskap

Det pratas ju mycket om att det är viktigt att leva i Nuet. Att vara här och Nu. "I nuet finns ingen stress." Om man läser Pascal Merciers bok Nattåg till Lissabon (Vilket jag rekommenderar att man gör) så inser man att detta sätt att tänka inte bara är fel utan direkt farligt:

Det är ett misstag, en idiotisk våldsakt när vi koncentrerar oss på vårt här och nu i övertygelsen om att därmed omfatta det väsentliga. Vettigast vore att man rörde sig säkert och avspänt i det tidsligt och rumsligt utbredda inre landskap som man är, och göra det med tillbörlig humor och melankoli.

Jag tycker om tanken på existensen som ett tidsligt och rumsligt utbrett inre landskap. Inte en linje från start till mål utan vidsträckta skogar, ängar och sjöar, där "allting finns alltid" som Majgull Axelsson skriver i Slumpvandring:

Hon skulle vilja förklara för henne hur det ligger till, att tiden bara är en fråga om ljus och avstånd, att vare ögonblick bokstavligen finns kvar för evigt. Om Alice hade haft en tillräckligt skarp kikare och befunnit sig tillräckligt långt bort  i universum, om hon till exempel hade krupit igenom några av de där kosmiska maskhålen som den den docenten talade om med ett generat småleende, de som möjligen fanns, även om ingen visste säkert, och som skulle göra oövervinnerliga avstånd övervinnerliga, så skulle hon kunna se sig själv som tonåring. 

Allting finns alltid. Men det är nog enklare att spana på sig själv som tonåring långt bort i det utbredda landskapet, med en skarp kikare än att säkert och avspänt resa tillbaka till den där tonåringen. Med uppbådandet av all min humor och melankoli kan jag inte riktigt göra mig av med alla dem jag varit på vägen från tonåringen till fyrtioåringen på vägen tillbaka till tonåringen från fyrtioåringen så att säga.

Dunderklumpen var bättre på det; att släppa 42-åringen och återvända till 3-åringen inom sig.
Je e all dem mänsker ja ha vurte förr






Just nu läser jag Skriv som en nobelpristagare av Kristian Fredén och där hittar jag ett citat från Kenzaburo Oe

När man tänker sig en människas liv, måste man rita upp en kartskiss som inte börjar vid henne födsel, utan sträcker sig betydligt länge tillbaka än så. Man kan inte heller låta skissen sluta den dag hon dör; den måste dras upp så den går längre fram i tiden . När en människa kommer till världen är det inte bara en fråga om hennes liv och död. Hon föds in i den stora skugga som uppstår genom cirkeln av människor som omger henne; också efter hennes död borde det finnas något kvar som levde vidare.

Det utbredda inre landskapet breder ut sig allt mer, således. Det gäller att skaffa sig riktig skarpa linser i den där kikaren om man ska få skymten av sina egna gränser.

måndag, februari 08, 2016

Ett bloss för Bodil

Veckans dikt är naturligtvis en Bodil Malmsten-dikt: Ett bloss för moster Lillie. Det är en dikt om döden. En ganska glad dikt om döden, på något sätt.

På vägen till jobbet lyssnar jag på Bodil Malmstens inläsning av Det här är hjärtat  Och det är ju också ett sätt att börja en dag. Det här är hjärtat är något helt annat. Där är döden något tungt och svart. Bodils röst är också dovare och just tyngre än vanligt. Det där skrattet som liksom låg under hela tiden när hon läste de andra böckerna finns inte där. Och det är ju heller inte en skrattretande text. Men kanske är rösten lite märkt av sjukdomen också.

Nej, jag läser Ett bloss för moster Lillie en gång till istället. Där låter det som om den lite vilda mostern Lillie har dragit iväg på ett nytt äventyr med ett något oklart mål. Den synen på döden tycker jag om.

lördag, februari 06, 2016

När goda vänner dör

När det ringer och det är ett dödsbud.
Jag står på apoteket med en fotkräm i ena handen och telefonen i den andra och har förlorat en anhörig.

Det är i alla fall så det känns när Bodil Malmsten har dött.

Det finns så många möjliga förhållanden till andra människor. Det går att vara nära någon som man aldrig träffat eller talat med. Det finns så många sätt att nå en människa.
    Naturligtvis kände jag inte personen Bodil.  Men i 25 år har hon varit en till mig närstående. Det finns inte något annat sätt att beskriva det.

Jag var 16 när jag hittade hennes bok Svartvita bilder på Askersunds stadsbibliotek. Jag minns exakt var den stod, jag kan se den till hälften utdragen ur hyllan med min hand om pärmen. Det var ett avgörande möte. Det var väckelse på flera sätt. Det var en explosionsartad insikt om hur man kunde använda språket och vad man kunde använda det till.    Men det var inte nog. Jag köpte hela Bodil Malmsten, rakt av.  Eller den Bodil Malmsten som jag tyckte mig se i det hon skrev, den Bodil Malmsten som hon framställdes i artiklar och intervjuer. Mer än så, jag ville bli Bodil Malmsten när jag blev stor. Jag fantiserade om att sitta i en skrivarlya på Gärdet och skriva hela dagen, printa ut på kvällen och gå hem, som jag läst att Bodil Malmsten gjorde. Jag började se mig omkring på Konsum och formulera det jag såg på ett Bodil Malmstenskt sätt. Jag ville förhålla mig till hela världen på ett Bodil Malmstenskt sätt. Jag spelade in radioprogram där hon medverkade och kopierade tidningsartiklar på biblioteket. Jag stal en tidning på vårdcentralen för att där fanns en intervju med Bodil Malmsten.


Det har funnits fler starka läsupplevelser i mitt liv. Författare som har varit stora idoler under en tid, men sedan sjunkit undan, glidit bort. Men Bodil har alltid varit där, även om jag inte längre velat bli Bodil. Relationen har liksom utvecklats. Jag håller inte längre med henne om allt hon säger men fortfarande, varenda gång jag läser något av henne börjar det brusa i huvudet Hon väcker formuleringslusten på ett ohejdbart sätt. Efter några sidor Malmsten är jag helt enkelt tvungen att vira långa haranger i  huvudet om saker som jag tidigare inte ens kommit på tanken att de var beskrivansvärda. 
   Det är det viktigaste jag har lärt mig av Bodil att alla har något som är värt att skriva om, att vardagen är   viktigt, att den kan göras till konst, bara den behandlas rätt. 

   Det är inte vad det handlar om, som det handlar om, det är hur det är hanterat, det är stilen och formkänslan, som gör att det är litteratur som Bodil själv har uttryckt det. 
   Brinn för livet och beskriv det är också ett Bodil-citat som stått i rubriken till den här bloggen i alla år som ett måtto. Ett gott måtto, inte bara för bloggen utan själva livet

Fördelen med att ha den här typen av relation med en människa är att man kan fortsätta den, på nästan samma sätt som tidigare, även efter den människans död. Jag kan fortsätta att läsa hennes texter där hon hittade precis rätt antal ord för att säga något och placerade dem i precis rätt ordning. Jag kan lyssna på hennes inläsningar. Höra hennes röst, den där tonen, igen och igen. Ändå sörjer jag Bodil i dag, för att det där förrådet inte kommer att fyllas på. 
   För att Bodil, trots allt är död.


tisdag, februari 02, 2016

Om pilkastning

Med anledning att jag kastat pil inte mindre än två gånger inom en ganska kort tidsperiod, så är veckans dikt Många års övning med pil och båge. 

Jag är tämligen urusel på allt sådan där: bowling, kasta boll i korg, gocart, kasta långt och hoppa högt och andra sådana där tävlingsgrejor. Det beror på en blandning av dålig övning, absolut brist på vinnarskalle, dåliga fysiska förutsättningar och ödets vilja.
   Nå, det bekommer mig inte så mycket att vara sist i sådana här saker. Jag saknar som sagt vinnarskalle. Jag brukar säga att jag vägrar tävla av politiska skäl, men det är mer en fras. Ändå blev jag faktiskt lite chockad över hur oerhört dålig jag var på att kasta pil.

Det första tillfället var på Västerås konstmuseum. Det var någon form av interaktiv utställning med ett konstverk bestående av en hel vägg med gröna piltavlor och lådor med röda piltavlor med röda pilar som besökarna fick kasta på tavlorna så att det bildade ett intressant mönster.  Eftersom hela väggen var full av tavlor så träffade man ju alltid någon men det var så gott som aldrig den tavla jag siktade på. Oftast var det ett par tre tavlor nedåt. Jag hade för dålig kraft i kasten, helt enkelt.

Det andra tillfället var i ett mer privat sammanhang och där träffade jag visserligen en tavla men det var inte piltavlan.
   Nu ska jag väl inte vara allt för hård mot mig själv. Jag träffade faktiskt piltavlan också till slut. Jag hade sex försök på mig.
   Nå väl, jag tröstade mig med att det gick bättre på flipperspelet och med Olav Hauge som ju menar att detta med att inte kunna träffa prick öppnar för vidgade vyer, att upptäcka ny mål och mittpunkter.