onsdag, december 31, 2014

Nyårsafton

Utanför har redan nyårsrakterna börjat smälla. Trots att vi är hemma i år. Egentligen anser jag att nyår, denna årets viktigaste högtid, ska avnjutas i ett slags ingemansland, i en luftficka där man kan landa i lugn och ro för att ta sats inför det nya året, så långt från dammråttorna i lägenheten som möjligt. Det har ett visst värde att börja det nya året i det där läget som man är i när man är på resa, frikopplad från rutinerna.
Men det var väl meningen att vi skulle vara hemma i år. När jag försökte göra ett litet utbrytningsförsök och bokade in oss på ett hotell i närheten var det enda som bröt ut förkylningen, så jag avbokade alltihop i morse.

Vi brukar ju enligt gammal tradition vara i Lübeck så här års. Där har det säkert smällt raketer i ett par dagar redan. Idag är det lång kö vid "grekens" delikatessbutik och Zlemmermeister, där vi brukar handla. Varenda människa man möter bär kartonger med berlinermunkar. I Lübeck är det riktigt roligt att handla ihop godbitarna till kvällens supé, Här hemma är att handla bland det värsta jag vet. P åkte iväg själv medan jag bidrog till hushållet med att gå två vändor till miljöboden. Så nu ska det bli intressant att se vad han hittade för något på sin provianteringsrunda.
Det blir nog ett gott nytt år den här gången också, tror jag, trallala.

Det är i alla fall vad jag önskar er!

söndag, december 28, 2014

Det börjar vitna

Så där ja, då har vi klarat av julhelgen och kan koncentrera oss på årets bästa högtid; Nyår!
Jag älskar Nyår!
Nyårsafton, när allt det gamla sprängs bort med färggranna raketer och Nyårsdagen, tyst och vit när ett helt nytt år ligger framför oss som en vacker anteckningsbok med bara vita, oskrivna blad, där du kan skriva precis vad du vill.

Nu är det tid att plana ut och ta mark i ett vitt landskap utan några spår och fläckar, utan några tveksamheter eller felskär.
Nu är det tid att andas djupa andetag i detta vita landskap. Att ta ut den nya riktningen, ta avstamp och flyga vidare.
Nu är det den där tiden när allt är möjligt igen.Det är listskrivandets tid och planerandets. Min älsklingstid på året.


så skrev jag på bloggen förra året och jag tyckte att det beskriver läget så bra att jag återanvänder det i år igen. Som för att förstärka symboliken har det faktiskt kommit snö i ett tunt lager över marken. Lagom så man kan spåra i det.

Nu har väl inte 2014 varit ett så dåligt år att det behöver sprängas bort. Tvärtom. Förra året var jag lite orolig över mina nyårslöften. Jag är en sådan som brukar avge mängder av löften, det ena flummigare än det andra, men förra året var de oroväckande få. Och oroväckande konkreta. Jag var lite rädd att jag hade tappat tron på... ja, det flummigas möjlighet, helt enkelt. Gör man det blir man förtorkad i hjärnan och själen och blir man förtorkad i hjärnan och själen är det ute med en.

Men sanningen är den att i år är det första gången jag lyckats uppfylla ett nyårslöfte! Mitt enda och konkreta nyårslöfte inför 2014 var att jag skulle gå ned tio kilo under året. Och det har jag gjort. Jag har faktiskt gått ned hela 14 kilo och är odrägligt mallig över detta. Jag är odrägligt mallig över att jag har gjort detta utan att anamma några dieter; ingen 5-2, ingen LCHF. Jag har inte ens gått på Viktväktarna, som jag annars tycker verkar ha en ganska bra idé kring ätandet. Jag har helt enkelt bara lagt om kosten, minimerat sockret och i övrigt ätit nyttigare; mycket fisk och grönsaker. Möjligen kan man förskräckas över hur dåligt jag uppenbarligen åt tidigare, men den biten sprängde jag ju bort förra nyårsafton så det är borta.


Eftersom det gick så pass bra förra året tänker jag göra samma sak i år. Även i år har jag bara ett nyårslöfte, det är konkret och jag tänker inte tala om vad det är. Sedan har jag unnat mig en underkategori som heter Ambitioner. Där har jag sorterat in flummigheterna, bara för att hålla mig själv vid liv, liksom. Men även de är formulerade på ett ganska konkret sätt den här gången.
Det ska bli spännande att se hur det går.

fredag, december 26, 2014

Antropologisk dokumentation

Den tid vi nu lever i är mer individualistisk jämfört med hur det var förr, när vi levde i jantelagens och självutplåningens tid. I och med denna förskjutning kommer vissa delar av det forna sociala spelet att falla i glömska. Plötsligt känner jag att jag måste dokumentera några av egenheterna i jantesamhället  för att de inte ska gå förlorade för eftervärlden.

De skeenden jag tänkte redogöra för härrör, passande nog från julfirandet förr i världen, dvs när jag var barn. Varje julaftons förmiddag kom mormor, farmor och farfar farande i taxi. Innan taxin kunde åka igen gick diskussionerna höga om vem av min farmor eller mormor som skulle betala för åkturen. Båda satt med plånböckerna öppna och viftade med sedlar mot taxichauffören. Den som förlorade diskussionen och inte fick betala gav taxichauffören dricks bara för att hon inte ville visa sig helt besegrad.

Sedan blev det dags för jullunch. Vi har alltid ätit det stora målet mitt på dagen på festdagar i min familj. Det började med smörgåsbordet; sillen, rödkålen, rullsyltan, köttbullarna, prinskorvarna, Janssons frestelsen, revbenspjällen och skinkan, naturligtvis. Och förmodligen en massa annat som jag har glömt.
   Det var hur som helst väldigt mycket mat och man var tvungen att skicka runt ett av faten hela tiden, eftersom det inte fanns plats att ställa ned det. När ett fat passerade tog man en sked och skickade vidare. Det flöt på bra tills fatet kom till antingen min farmor eller min mormor. Oavsett vem fatet nådde först så kunde personen ifråga inte på något vis ta mat från det direkt, utan måste först erbjuda den andra, som i sin tur slog ifrån sig: inte skulle hon ta först, varvid den andra kontrade med någon anledning till att visst skulle hon ta mat före henne, oftast var det åldern. Den som var äldst skulle med ålderns rätt ta först. Oavsett vem av dem som fått fatet först var ett av skälen till att den andra borde ta mat före att hon var äldre. Detta trots att det var över tio år emellan dem.

När smörgåsbordet var uppätet, följde lutfisken, direkt på, och sedan avslutades det hela med gröt. Allt i ett svep. Jag tycker att det är märkligt att ingen dog av all denna mat, själv brukade jag ge upp efter köttbullarna. Jag har alltid haft lite svårt att vara i samma rum som lutfisk.

Frågade man min farmor eller mormor om de ville ha mer julmust tll exempel, svarade de alltid nej men min mamma motade ändå alltid på mig att jag skulle hälla i, i alla fall. Eller också skulle man fortsätta truga några gånger tills farmor eller mormor erkände att de nog kunde tänka sig att ta lite mer att dricka, som om de gjorde det för att vara mig till lags.

Sådana där fixa idéer om vad som var artigt, som att inte säga direkt att man vill ha mer eller låta andra gå före i kön trots att det bara tar längre tid, de kommer att försvinna. Just dessa exempel kanske inte är så mycket att sörja över. Och fixa idéer kommer det ju alltid nya.


onsdag, december 24, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 24

Sista luckan i kalendern. I dag är det dagen J. Dagens låt handlar inte om dans men jag kände att jag ville hålla mig till traditionen och avsluta med The Power of Love med Frankie Goes To Hollywood.
Dels är ju videon fin och passande och dels är musiken så mäktigt avslappnande och det kan behövas en dag som denna. Dagen då all julstress peakar. Den dag på året då allt måste vara perfekt, då allt måste följa det föregivna mönstret och familjen måste vara, om inte lycklig så åtminstone lyckad.
En sådan dag kan vem som helst behöva en paus på fem minuter tillsammans med Frankie Goes To Hollywood.
Lyssna och känn att det är ok om ni inte har lagt in egen sill. Det är ok att det är lite damm i hörnen. Det är ok om ni avskyr gammelonkel Hektor. Det är ok.

Frid vare med er alla!


tisdag, december 23, 2014

Dan före

Detta kommer att bli ett av de minst lästa inläggen på den här bloggen.
För vem hinner läsa bloggar så här dan före dan. Själv har jag inga större åtaganden inför julen men lyckas alltid stressa upp mig ändå, jag är den typen.

Många har åtaganden har jag märkt. Jag har jobbat som vanligt idag men var ute en kort sväng på lunchen för att få tag på lite mat. Köpcentret myllrade av människor att kryssa runt, ungar låg på golvet och ylade och över allt detta spelades julmusik på ett nästan maniskt vis. Hu, Hades. Jag tog min matlåda och skyndade tillbaka till kontoret.

Om ni frågar mig är julen en väldigt överdriven högtid. Det är synd, för den kunde verkligen vara så mysig och fin. Nu känns det som om vi stressar sönder den med en massa överdåd och prestige.
Jag brukar inte läsa julevangeliet, jag är inte troende (åtminstone inte på det sättet), istället brukar jag så här kvällen före dan läsa kapitel 15 och 16 i Jonas Gardells Så går en dag ifrån vårt liv och kommer inte åter. 
Det känns så befriande på något sätt.

Nostalgikalendern: Lucka 23

Under hela arbetet med årets nostalgikalender har låten "Hopa hule" (typ) hoppat upp i mitt huvud.
"Den kan jag ta!" har jag hunnit tänka innan jag påmint mig själv om att årets tema är dans.
"Det finns ingen dans i Hopa hule" har jag sagt strängt till mig själv. Men den har ändå fortsatt att hoppa upp. Till slut tänkte jag att jag skulle ta med den ändå, som ett wild card, bara för att den liksom inte vill ge sig. Den ska helt enkelt in!
Och så när jag tar fram den på YouTube så upptäcker jag att visst finns det dans i Hopa hule.

måndag, december 22, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 22

Terpsichore är dansens musa. En sång med den titeln - och i övrigt en ganska märklig text, tycker jag-sjöng Carola på skivan På egna ben 1984

söndag, december 21, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 21

Det kunde hända att man hamnade mitt i ringen även på gymnastiksalsdiscot. Men då var det inte någon som skrattade och pekade finger som i Skära, skära havre. Då hade man vunnit danstävlingen och fick dansa tryckare i mitten medan resten av gänget dansade i en cirkel runt omkring. Jag vet inte riktigt vad det var för idéer vi hade, men så var det i alla fall. Det gick att använda Slade även då.


lördag, december 20, 2014

Julkort från dockskåpet



Nu är det pyntat i vårt hus, även om det inte blev riktigt det stora överdåd som var planerat. 



Julbordet är uppdukat och efterrätter och kakor står redo på buffén. 


Efter julmiddag och klappöppning kommer vi att pusta ut i soffan med nötter, fruk och några goda julböcker.



God jul till er alla, från oss alla!


Nostalgikalendern: Lucka 20

Det blev roligare att dansa ringdans senare.
Jag har haft två stora disco/dansperioder i mitt liv. Den senare, den som ägde rum i högstadiet i början av 90-talet, avhandlade vi redan i lucka ett, främst för att musiken var betydligt sämre. Den första diskoeran utspelade sig i gymnastiksalen på min låg- och mellanstadieskola under sista halvan av 80-talet. Det var roliga tider och det finns så mycket bra musik från den epoken att det går att fylla ett par nostalgikalendrar med bara gymnastiksalsdiscomusik.
Till låten Run, run away med Slade dansade vi återigen ringdans med armarna om varandra sparkande med benen. För så gjorde "de äldre", de som passerat mellanstadiet och gick på högstadiet inne i stan, men ändå hängde kvar hos oss som ett slags arrangörer för det hela.
Betydligt roligare än Skära, skära havre.


fredag, december 19, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 19

När jag var barn var det alltid julgransplundring i Folkets hus efter helgerna. En man med dragspel höll i det hela och när man hade dansat klart kom det två tomtar med godispåsar i en pulka som de delade ut till alla barn. Så mycket godis var det väl inte i de där påsarna; där var en mandarin, en liten ask russin och en kolaklubba. Kanske var det något mer också men det var dessa tre saker som lämnade outplånliga minnen. Kolaklubban var inlindad i ett gult papper med jokrar på och man hade choklad runt hela munnen när man åt den.
Jag var väldigt försiktig som barn och det är ett under att jag tog mig fram och fick min påse. Inte var jag så förtjust i själva dansandet heller men det vågade jag inte tala om. Som jag minns det var hela julgransplundringen full av sånger som Skära, skära havre  och det är ju en direkt vidrig sång.

På julsånger.se kan man läsa att: "Skära, skära havre är en klassisk sånglek som passar på julafton kring granen eller till midsommar runt midsommarstången, till barnens stora glädje."

Vad är det för fel på folk? Det finns väl inget att känna stor glädje över i den här sången. Hur tänkte man när man skrev den? 

Jag antar att vi måste ha sjungit små grodorna också och den går väl ann, alla hoppar runt och kvackar och ser lika dumma ut, ingen behöver gå ensam i ringen och bli skrattad åt. Men det är Skära, skära havre jag minns. 

torsdag, december 18, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 18

Början av 90-talet verkar ha varit dansbandsgestaltningarnas tid. 1991 kom revyn Grisen i säcken med Galenskaparna och After Shave,

onsdag, december 17, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 17

Tidigare luckor har visat dansfilmer från 80-talet där man dansar jazzdans och balett. 1990 kom en dansbands-dansfilm. Klippet från filmen innehåller inte så mycket dans kanske men väl lite julstämning...typ.

tisdag, december 16, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 16

Dansbandsmusik har aldrig riktigt varit min grej. I synnerhet inte när jag var barn och tonåring. Men 1986 spelade Vikingarna in en låt på sina Kramgoalåtar nummer 14 som trängde sig igenom och satte sig så till den grad att jag minns den än idag.


måndag, december 15, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 15

Det fanns också låtar som visserligen handlade om dans men inte så mycket om hur man dansade som om var man dansade.

Det här har jag aldrig provat hemma i vardagsrummet.

söndag, december 14, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 14

Ni minns väl fågeldansen? Om ni över huvud taget var vid medvetande under 80-talet måste ni minnas fågeldansen. Så fort fler än tre personer samlades på samma plats skulle det ju dansas fågeldansen.
Jag googlade fenomenet för att ta reda på var detta vansinniga påfund egentligen kom ifrån. Enligt Wikipedia var det Curt Haagers som spelade in låten 1981. Den finns med på albumet Dansa kvack kvack  (!).
Ursprungligen kommer den från Schweiz och skidorten Davos, där man dansade fågeldansen redan 1963. Jag undrar varför detta inte förvånar mig.

lördag, december 13, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 13

Men det gick att göra låtar om nya danser utan att för den skull bli ett one hit wonder. Åtminstone om man var Madonna. Hon hade ju redan ett antal hits bakom sig när hon gjorde Vouge, så hon var på den säkra sidan.



fredag, december 12, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 12

Så är det de här artisterna som inte bara lanserade en ny dans, de hade en låt som handlade om själva dansen. Ofta var de här så kallade one hit wonders; låten spelades jämt och överallt tills man ville spy på den och sedan hörde man inte ett ljud från artisten igen. Jag har åtminstone inte koll på vad som hände efter Macarena för Los del Rios del, två gubbar i kostym med ett gäng halvklädda, smala kvinnor som vickar på häcken, hå hå ja ja.

torsdag, december 11, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 11

På 90-talet kom MC Hammer med dansen Hammerwalk. Medan Moonwalken har gått till historien har Hammerwalken gått... hädan, och jag kan väl inte säga annat än att jag förstår det. Det är klasskillnad. Numera är det väl ingen som minns Hammerwalk, förutom vi som "var där". Jag var där. För till skillnad från Moonwalk så har jag nämligen dansat Hammerwalk. Ute på lokal till och med. Ja, ja, jag tycker själv att det känns en aning komiskt men roligt hade jag. Förmodligen de som såg mig också. Men till dem har jag bara en sak att säga: U can't touch this!

onsdag, december 10, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 10

Under nostalgikalenderns perioder, som ju främst är 80- och 90-talen, även om det ibland förekommer andra exempel, föddes en del nya danser. Den mest kända, närmast magiska, är väl Moonwalk. Jag kan för övrigt säga att inga av de moves den här mannen gör i den här filmen har jag provat hemma i vardagsrummet. Vilket förmodligen är ett vitalt skäl till att jag fortfarande är i livet och inte rullstolsbunden.


tisdag, december 09, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 9

Förutom den där idrottsdagen med jazzdans - och min korta discoperiod - har jag mest dansat hemma i vardagsrummet. Och det kan vara nog så dramatiskt.

I början av 90-talet kom en period då upp-poppad folkmusik var på tapeten. Det var Nordman, det var Garmarna och det var Hedningarna och många andra. I synnerhet Hedningarna spelade väldigt dansvänlig musik. Jag hoppade runt för glatta livet där hemma, vilket resulterade i en ledbandsskada och sex månaders sjukgymnastik innan jag kunde hoppa vidare.

Jag dansar fortfarande hemma i vardagsrummet, men jag tar det numera lite lugnare.


måndag, december 08, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 8

Det närmaste jag själv har kommit TV-serien Fame är en idrottsdag då jag och en kompis valde alternativet jazzdans. Från början hade vi valt att åka och simma men när det drog ihop sig så gick vi båda två på varsinn penicillinkur och fick för oss att då var det inte lämpligt att simma. Varför det skulle vara lämpligare att dansa jazzdans vet jag inte. Bara uppvärmningen var värre än vilken skolgympa-timme som helst. Vi var helt slut när vi kom därifrån. Jag minns inte några av rörelserna men jag minns låten vi dansade till. Med tanke på tempot är det svårt att föreställa sig att man kan bli så utmattad av att dansa till den.


söndag, december 07, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 7

Det var som sagt mycket dans på 80-talet. Det var inte bara film, det fanns tv-serier också. En av mina absoluta favoritserier var Fame. Jag tror att jag var i tolv-års åldern när jag tittade på den. Den har inte hållit lika bra som Dirty dancing och det är väl så med de flesta tonårsserier egentligen; de är som bäst när man är lite yngre än huvudpersonerna. När man fortfarande kan se upp till dem. Numera är de ju bara...ja, tonåringar.

lördag, december 06, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 6

Filmen Vita nätter med balettdansören Mikhail Barrysnikov och steppdansören Gregory Hines är kanske inte lika känd som Dirty dancing men den lämnade ändå ett liknande intryck. Det var en sådan där film som jag blev kvar i ett tag, sedan jag sett den på TV.

Den är från 1985. Balettdansören Nikolaj Rodtjenko (Mikhail Barrysnikov) har hoppat av från Sovjetunionen till USA. Under en världsturné nödlandar hans plan i Sovjet och man sätter en annan dansare Raymond (Gregory Hines) - som i sin tur har hoppat av från USA till Sovjet - att hålla honom under bevakning. Det slutar med att de blir vänner och planerar sin gemensamma flykt ur Sovjet, tillsammans med Raymonds fru som spelas av Isabella Rosselini.

En tidig Helen Mirren finns också med i det här klippet som inte gick att bädda in, men jag tycker verkligen att ni ska ta er tid att klicka här. Det är så snyggt och så kraftfullt! Det är precis detta som gör att jag är fascinerad av dans; kontrollen på kroppen och att det ser så lätt ut, fast det måste göra så ont.

fredag, december 05, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 5

1987 kom dansfilmernas dansfilm, Dirty dancing.
Patrick Swayze hade jag ju sett och förälskat mig i tidigare i tv-serien Nord och Syd så att detta skulle bli något alldeles extra förstod jag ju. En film att se fram emot och vänta på.
Och vänta fick vi göra innan den kom till den stad där jag bodde. Det fanns ett högst begränsat antal rullar av filmerna på den tiden och vår lilla håla stod väl inte direkt först på listan.
Men äntligen kom den.
Jag minns hur det kändes att sitta där i salongen, och hur vi tumlade ut ur biografen efteråt, och hur det kändes som om livet aldrig kunde bli sig likt igen.

När jag ser Dirty dancing idag har jag väl inte riktigt samma känsla men jag tycker ändå att den håller måttet riktigt bra.


torsdag, december 04, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 4

Det glada 80-talet var fullt av dansfilmer. Jag tror att det här med jazzdans var en stor grej då över huvud taget, även om det inte fanns några möjlighet att utöva detta i den lilla håla där jag kommer ifrån.

En av de stora dansfilmerna var Flashdance. Den kommer emellertid inte att beredas plats här. Det är inte så att jag har något emot Flashdance, jag har bara inte sett filmen. Faktiskt. Därmed kan jag inte heller vara nostalgiskt över den.

Däremot såg jag Girls Just Want to Have Fun med stor behållning. Mycket unga Sarah Jessica Parker och Helen Hunt var med, och en ännu yngre Shannon Doherty.

onsdag, december 03, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 3

Herreys var väl också ett slags pojkband. Och de hade ju sin storhetstid innan New Kids On The Block, så kanske var det de som var först. Dansade gjorde de ju också, på sätt och vis. "De dansande deodoranterna", sa Ulf Lundell. Jag tror inte att det var en komplimang.

Fast jag tycker mest att det ser ut som om de är ute och power walkar lite, i sina gyllene skor.




När Herrey's vann Eurovision 1984 var jag nio år och det var ett sådant där mastodontögonblick. Med ömhet i blicken ser jag bakåt genom åren på min mamma och mig själv, när vi klev in i stadens musikaffär i våra hemstickade mössor och med målmedvetna steg gick fram till disken och begärde:
"Diggi-loo diggi-ley med Herrey's"
"Ja, det ante mig." sa expediten.
Jag är tror inte att det var en komplimang heller.

tisdag, december 02, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 2

Jag var ett stort New Kids On The Block-fan när det begav sig. Det var det första "pojkbandet" med bestående av fem bildsköna pojkar, alla med olika egenskaper för att det skulle finnas någon som passade alla flickor. De skulle var fem för att det blir en snygg 3-2 uppställning när man dansar. För dansas skulle det. Det var första gången jag såg den här typen av scenframträdande och jag tyckte faktiskt att det såg lite larvig ut när de skuttade runt. Även om jag aldrig skulle ha erkänt det då. Titta och döm själva.


måndag, december 01, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 1

Årets nostalgikalender har som sagt temat dans. Den första typen av musik jag kom att tänka på när jag hade bestämt mig för detta tema, var dansmusiken som spelades under de första åren av 90-talet. Min intensivaste ute-period. Jag var 15-16 år. Senare tillät jag mig att vara mig själv, dvs en människa som inte är så förtjust i att "gå ut". Åtminstone inte på det sättet.

Typen av musik var techno. Jag spelade några exempel på den här musiken för P och berättade om mina tankegånger inför nostalgikalendern.
"Är det inte meningen att man ska bli glad att höra låtarna igen?" undrade han. "Det här är man ju mest glad att det var länge sen man hörde."
Jag var tvungen att medge att han hade en poäng. Och 24 luckor techno tror jag inte att någon av oss överlever. Men helt och hållet kommer vi inte undan, så det är lika bra att vi tar det nu på en gång, så är vi av med det. Det här är ett exempel som jag inte tycker hör till de värsta. Jag är faktiskt lite osäker på att det verkligen är techno...