torsdag, oktober 29, 2009

Återseendets glädje

Jonas Gardell skriver i sin dagbok den 28 oktober om att återvända till samma platser. Något jag vet en hel del som...

Mysiga mord i mörkret

Nä, nu har jag gnällt och ömkat mig allt för mycket och för länge. Det gäller att hitta lite ljusglimtar i tillvaron. Till exempel kan man ju alltid söka tröst i litteraturen. Har faktiskt kommit igång med läsningen igen. Innan turkietsemestern kändes det som om jag inte hade läste en vanlig roman på evigheter. Jag brukar skriva upp vad jag läser under året i min kalender och när jag tittade där för att se vilken klok faklitteratur jag i så fall hade läst istället under våren kunde jag inte hitta någon sådan. Jag hittade bara Lotta-böcker och Harry Potter. Men nu har jag alltså återvänt till vuxenvärlden, även om jag inte direkt har fördjupat mig i någon tyngre litteratur.

Hemma hos mina föräldrar, när jag rotade runt i garderober och hyllor, hittade jag en hel drös med Maria-Lang-deckare som jag fyllde min ryggsäck med och nu har jag fullständigt snöat in på Maria Lang. Hon var betydligt bättre än jag trodde. Deckarna är betydligt bättre skrivna än många av de deckare som hennes kvinnliga efterföljare presterar idag.
Min mor kallade dem för "mjäkiga om man jämför med de nya deckarna." Om min mor kallar något för mjäkigt så vet man att företeelsen ifråga är fullständigt menlös. Men jag kan inte hålla med henne riktigt i det här fallet. Okej, det är en överväldigande frånvaro av juggemaffia och andra internationella brottssyndikat hos Maria Lang, det är det. Och de är väl också skrivna mer i samma feelgod-deckaranda som Agatha Christie. De fem deckare som jag hittills plöjt igenom (man läser en på ett par timmar och jag har redan konstaterat att vårt bibliotek har ett sorgligt litet utbud av denna författarinna som ändå är lokal. Vad som ska hända mig när jag får slut på dem vill jag bara inte tänka på ) de har alla varit uppbygd enligt klassisk Christie-metod: Läsaren presenteras inledningsvis för ett mindre galleri människor som av någon anledning har sammanträffat på en viss plats, vid ett visst tillfälle och det är inom denna slutna krets som både mordoffret och mördaren själv återfinns. Istället för stora internationella kriminella ligor eller galna seriemördare handlar det mer om psykologiska spänningar mellan människor i vardagen och det tycker jag är nog så intressant. Även om jag snarare får en småtrevlig känsla av att läsa dem än svårt att sova men för tillfället så föredrar jag att känna mig småtrevlig och sova gott och länge.

I helgen ska jag packa mina småtrevliga deckare och dra iväg till hotell-weekend i Uppsala. Det gäller som sagt att hitta lite ljusglimtar i tillvaron. Det kändes faktiskt ganska akut.

tisdag, oktober 27, 2009

Franska och fransmän


Franska människor är - generellt - inte särskilt självkritiska. Bara en sak är de flesta numer på ett skamset sätt medvetna om och det är att de inte kan engelska. Alla skäms för det utom en taxichaufför som körde mig till flygplatsen för en tid sedan, han sa - vi fransmän är så många att vi behöver inte kunna engelska, vi har franskan, det är ett stort språk.Ni svenskar, ni är så få att ni måste kunna engelska för annars klarar ni er inte.

Ovanstående kan man läsa på Bodil Malmstens blogg http://www.finestere.se/

Det fick mig att tänka på när P och jag satt och åt kvällsmat på vår plats på Couches kommunala camping för något år sedan. En välmenande lite tant som var på promenad med sin hund stannade till och konstaterade, efter att ha granskat registreringsskylten på vår bil att vi var svenskar. Hon undrade lite oroligt om vi pratade lite engelska eller kanske lite tyska. För om vi bara pratade svenska då var det ju inte lätt.
Som den syniska och elaka människa jag är muttrade jag när den välmenande lilla tanten hade lämnat oss: "Vad fan ska jag med engelska till i det här landet där jag inte kan beställa "applepie" på McDonald utan att folk tittar på mig som om jag inte vore klok!"
För det kan man faktiskt inte, jag har provat. Det gick lika bra som om jag hade talat svenska. Eller urdu.

söndag, oktober 25, 2009

Viva la vida

Hade tänkt att först ha titeln "Vi går mot döden var vi går" men tyckte sedan litet osmakligt för tillfället och lite för deprimerande. Det räcker som det är. Måste koncentrera mig/oss på ljusglimtarna nu. Trillade lite ned i ett svart hål när jag kom hem i fredags och befann mig fortfarande i detta hål större delen av gårdagen men nu ska jag försöka att kräla mig uppåt.


Jo, han kom ju hem den här gången också, P. I samma stund som jag klickade på "publicera inlägg" här så sattes nyckeln i låset.
Det är väl ganska vanligt förekommande detta att man oroar sig för sina nära och kära med jämna mellanrum men för ett antal år sedan var jag helt besatt av det.


Min kusin körde ihjäl sig när han var 18 år och jag var 19. Jag var inte särskilt balanserad när jag var 19 redan från början och det här gjorde inte saken bättre. Plötsligt stod det klart att vi kan faktiskt dö precis när som helst. Det visste jag väl redan, rent förnuftsmässigt men nu kände jag det som om jag och mina närstående levde under akuta dödshot.
Så fort min dåvarande sambo var ute ur lägenheten, på någon föreläsningen eller bara ute på stan, vandrade jag som en osalig ande mellan fönstren i vår lägenhet och spanade efter honom. Detta var innan mobiltelefonernas tid och tur var väl det. För honom. För annars hade jag nog ringt och kollat att han levde ungefär var femte minut.
Själv led jag förmodligen av ett svårt hjärtfel eftersom jag ständigt kände ett tryck över bröstet, hade hjärtklappning och blev genomsvettig bara genom att runda en bokhylla på biblioteket. Av någon anledning gick jag aldrig till någon läkare för att kolla upp det här hjärtfelet så någonstans i de avlägsna förnuftiga delarna av mig visste jag väl att det inte var i hjärtat felet satt.


Numera har jag något mer normaliserad inställning till den ständigt hotande döden. I dag har jag till exempel släppt ut P till affären alldeles själv och har inte oroat mig särskilt (jag pratade nyss med honom på mobilen). Att jag tog hans frånvaro så lungt kan ha berott på att anledningen till att jag inte var med och handlade var att jag var hemma och brottades med dammsugaren. Något som brukar göra mig riktigt grinig och ge mig tokhuvudvärk eftersom den, dammsugaren, låter som en brandsiren. Så även i dag.

P har förresten en liten annorlunda syn på livets eländen än jag, som till för någon månad sedan har ansett det nödvändigt att oroa sig i förebyggande och av de onda makterna besvärjande syfte. Enligt P kommer aldrig något ont att hända honom just eftersom han aldrig oroar sig. Och kanske har han rätt, jag vet inte. Men jag tycker forfarande att jag har det oförtjänt bra och någon gång måste det ju vända och vilka hemskheter kommer att drabba mig då! Att bli av med jobbet är inte ett tillräckligt straff för att ha det så här bra.

Men jag ska verkligen anstränga mig att njuta av livet tills den stora katastrofen kommer. Fira livet lite.

fredag, oktober 23, 2009

-

Fredagkväll. P är på väg hem från jobbet med fredagsmysmaten i bagaget och jag sitter här och oroar mig för att han inte ska komma hem. Det är flera mil mellan jobbet och hit och det är så mörkt och för ett år sedan skedde en dödsolycka på en plats på den vägen bara minuter efter att han hade passerat där. Det är en sådan där dag...

Det har varit en helt vansinnig dag i dag. Den började med en jobbintervju och fortsatte med begravning av en arbetskamrat.

Jobbintervjun var väl något positivt även om det innebar en del nervpåfrestningar: När jag vaknade trodde jag att jag hade svininfluensan. Men det gick över och när jag väl kom dit var jag inte alls nervös för ovanlighetens skull. Själva intervjun var som rena Idol-uttagningen. Jag blev fotograferad och de skulle höra av sig om jag gick vidare till andra gallringen - slutaudition.

Begravningen var vidrig men vacker. Det var så varmt och ljust i kyrkan. Psalmerna så vackra. Men frös gjorde man ju ändå. Hur obegripligt det kan vara...

Det känns som om allt med jobbet håller på att falla sönder. Begravning idag. Nästa vecka försvinner de som ska flytta med till nya kontoret. Halvpackade flyttkartonger står över allt i arbetsrummet.

Och någonstans därute i mörkret åker P. Jag tycker att han ska komma hem nu.

Blommor till Eva


tisdag, oktober 20, 2009

Reliker

Har ägnat helgen åt att rota i det förflutna, åt att öppna den grav där barndomen slumrat och låtit dess stank omsluta mig. Nå, jag har rensat garderober hemma hos mina föräldrar, det är vad jag har gjort.
Mina föräldrar bor i ett hus med allt för stora förvaringsutrymmen långt ute i skogen. För att beskriva hur långt ute i skogen det är kan jag berätta att om man ska skicka ett sms måste man gå utomhus och hålla upp mobilen mot himlen som om man bad till högre makter att det ska lyckas. Någon dator finns inte över huvud taget.

Förutom för stora förvaringsutrymmen finns är här oändliga gräsmattor som mina, till åren komna, föräldrar inte orkar eller har lust att klippa längre och därför ska de flytta till en lägenhet i närliggande stad. Det är alltså dags att börja sålla bland allt som hittills bara stuvats in i de enorma garderober som finns i detta hus. Garderoberna är lika stora som ett studentrum och ett av dessa studentrum är fyllt med grejor som tillhör mig. Grejor från gryningen av min levnad och framåt. Jag var tvungen att luta mig mot dörrposten för att få stöd när jag insåg hur mycket grejor det faktiskt fanns där. Till saken hör att jag är ett mycket efterlängtat endabarn som fått allt hon pekat på. Bokstavligen. Och allt jag pekat på genom åren fanns samlat i denna garderob.

Kvar fanns också alla brev, varje vykort jag någonsin fått. Under min barn- och ungdom skrev man brev till varandra ungefär på samma sätt som man skickar sms nu för tiden. Åtminstone i mina kretsar gjorde man det. Jag och min klasskompis Ulle som träffade varandra varenda dag i skolan skrev också flitigt brev till varandra. När vi hade skrivit 100 brev var hade vi 100-brevsjubileum och firade med att äta pizza inne i stan. Mitt livs första pizza - en calzone. I lördags läste jag ett brev där hon uppmanar mig att skynda på med sista brevet så att vi äntligen kan fira.

Jag lyckades bara rensa bort något enstaka julkort ur den bevarade korrespondensen. Och böckerna lyckades jag inte alls att skiljas från. Böcker som alltid varit min stora passion och barn- och ungdomsböckerna som varit de starkaste läsupplevelserna! Jag kan omöjligt göra mig av med dem. Lite kallsvettig diskuterade jag med P på telefon vad vi ska ta oss till med alla böcker och han sa att naturligtvis ska jag inte slänga något jag vill ha kvar och vi skulle ju ändå köpa fler bokhyllor. Att det handlar om fem - sex proppfulla banankartonger har jag inte vågat tala om för honom ännu.

Där finns också mina egna tidiga alster. Bland annat finns en bok om "Tomen och tomens mamma". Figurerna har jag knyckt rakt av från Inger och Lasse Sandbergs berättelser om Tummen och hans mamma. Att min figur heter Tomen beror inte på att jag ville dölja min stöld. Jag kunde helt enkelt inte stava till tummen när boken skrevs.

Att mitt gamla barndomshem ska säljas bekommer mig inte så mycket. Jag vet inte om det handlar om att jag är förskräckligt känslokall eller om jag inte riktigt har förstått det ännu. Visst känns det underligt att någon annan kommer att bo i "mitt rum" men att jag skulle överta huset är inte ett alternativ. Man måste inse att man är den man är och har den tid man har, så är det.
Ännu underligare är det att tänka sig mina föräldrar i en lägenhet, de som varit skogsfolk i hela sina liv, men samtidigt tycker jag att de tar ett bra beslut. De har dessutom lyckats få lägenhet i sitt drömhus och hur ofta händer det. Min mamma ser redan fram emot att inte tänka på en massa jobb utan kan njuta av livet och pyssla med sådant hon vill pyssla med.
Det stora problemet är alltså var jag ska göra av alla mina böcker.

torsdag, oktober 15, 2009

Gudarna börjar få ont i knäna

En dikt av Bob Hansson i min predikan om ansvar och att leva ut sina drömmar:

Finns det någon bättre ursäkt
att slippa ta itu med sig själv än att ihärdigt
och med den största målmedvetenhet
nästan ta itu med sig själv

Ansvar

Gudarna ligger i startgroparna idag.
Gudarna ligger alltid i startgroparna.
De börjar få ont i knäna.
De vill att du säger det nu
att du ställer dig upp med pistolen i handen
klara färdiga gå
handen på avtryckarn dånet i luften
de vill att du inte längre håller dem
tillbaks.

De vill helt enkelt att du sätter igång nu.

onsdag, oktober 14, 2009

Den dagen rhododendronen slår ut är jag långt härifrån

(Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån heter Bodil Malmstens bok som jag varmt rekommenderar, som allt av Bodil Malmsten.)

När jag går till jobbet går jag förbi en stor rhododendronbuske som slår ut tidigt om sommaren med lilla blommor som sedan bleknar. jag vet inte hur det går till, till nästan vita. Varje sommarmorgon när jag är på väg till jobbet njuter jag av de där storslagna blommorna.
Nästa sommar kommer de där blommorna att slå ut igen. Var kommer jag att befinna mig då?

Det är ju nu man borde göra det: Satsa på sin dröm, kasta alla betänkligheter och ta chansen, steget.
I det senaste numret av Vi läser läser jag om Ann Ljungberg som sålde hus och bil, lämnade sitt jobb och byggde en båt tillsammans med sin man och numera seglar världen runt och driver ett bokförlag och har skrivarkurser på de platser där hon lägger till; London, Barcelona.
Det är ju så man borde göra. Fast jag vet inte med det där seglandet just men sälja allt och ge sig iväg och försörja sig på en passion. Det går ju.
Det är ju fan att man är den man är och inte någon annan. Att man är för feg. Att det handlar om pengar är ju bara något som är lätt att skylla på.

Ska sitta här i min trygga bostadsrätt och ägna mig så där lite småfegt åt min dröm nu genom att peta lite i bourgogneboken.

lördag, oktober 10, 2009

I skumma källarlokaler i min röda dräkt

Apropå detta att göra val - jag talar inte här enbart om att göra yrkesval. Jag vänder mig bestämt emot detta att man ska definieras av sitt arbete. Detta att definiera sig själv i titlar är att stympa sig. Att över huvud taget definiera sig är att stympa sig. Även om det samtidigt är livsviktigt att definiera sig. Men det var inte det jag hade tänkt skriva om, alltså:

Apropå detta att göra val så fann jag mig själv härom kvällen i en skum källarlokal med levande ljus längs väggarna, sittande bland åtminstone mestadels sk "alternativa" människor. Hade varit rena drömmiljön när jag var 18. Jag menar inte att jag vantrivdes nu, jag tyckte det var riktigt mysigt, jag menar bara att det hade varit annorlunda om jag hade varit 18. Då hade det handlat om identitet att sitta där, om att definieras genom att sitta där. Jag hade också varit "alternativ", eller åtminstone sett alternativ ut med mitt midjelånga risiga hår och olika sjalar om halsen och genom att sitta där med alla andra "alternativa" människor i denna "alternativa" miljö hade jag blivit ännu mer "alternativ" och bara det hade gjort mig lycklig. Nu så här vid 34 års ålder ser jag ganska mainstream ut, tror jag. Och det är inte viktigt. Det är inte viktigt längre att dra på sig ett par grönrutiga strumpbyxor för att visa att man hör till en viss grupp. Jag vet inte om det innebär att jag har blivit tråkigare på gamla dagar. Men trots att jag klär mig tråkigare och trots att jag valt att bli mer mainstream än alternativ som jag så hett önskade att vara en gång i tiden så känns det betydligt bättre att vara 34 år och veta att man är någon än det kändes att vara 18 och försöka se ut som man var någon. "Till fots fick jag gå genom solsystemen innan jag fann den första tråden till min röda dräkt."

Något som också måste handla om åldern är att det som gör mig gladast den där kvällen inte är att sitta där bland alla alternativa människor (som jag gissar är "i min ålder", vilket brukar innebära att de är ungefär tio år yngre) utan paret i 75-års åldern som sitter några stolar bort och senare avslutar kvällen vid korvkiosken med varsin kokt med bröd. "Vad roligt att de går ut och roar sig", säger jag och P ageistiskt till varandra. Det ger liksom lite hopp så här när håret börjar gråna. Vet faktiskt inte om jag har några gråa hår eftersom jag häller i rödfärg i det utan att titta efter så noga.

"Jaha, när ska vi få veta vad ni egentligen sysslade med för ockulta riter i den där skumma källarlokalen." frågar sig vän av ordning. Nu ska ni få veta det. Vi var på konsert med Lars Demian och vad vi hörde kan man höra smakprov på här och här.

fredag, oktober 09, 2009

Psykbryt fredag vid lunchtid

Nu får det fan räcka. Nu ger jag fan i det här. Jag tar och vinner några hundra miljoner på lotto och drar någon annanstans.

onsdag, oktober 07, 2009

Konst?

Vi har någonting som heter open art i vår stad. Konstverk är placerade ute på stan: i parker, i ån, i varuhusen. Igår gick jag förbi en ansamling rostiga cyklar och kundvagnar bredvid ån. Jag var inte kvinna nog att reda ut om detta var ett av konstverken eller om kommunen låtit rensa upp i ån. Kamera hade jag förstås inte med mig så vi kan inte rösta om saken. Vad är det förresten för en primitiv drift som där oss att kasta i cyklar i åar så snart vi ser dessa företeelser på samma gång. Det fanns väl inga cyklar på stenåldern?

tisdag, oktober 06, 2009

Jag är apan som liknar dig

Kanske en annan symbol för det sanna jaget?


”Det är du som väljer, så var noga med ditt val. Det är ändå du som väljer vem du är.”
Och det är ju sant. Även om det är lättare att skylla på andra eller omständigheter när det inte blir som man skulle vilja att det blev. När man inte är den man skulle vilja att man vore.
I en Agatha Christie-deckare, av all möjlig litteratur, som heter Den flygande döden säger Poirot följande visdoms ord:
De flesta människor väljer, trots vad de själva säger, den sysselsättning de i hemlighet helst önskar sig. Man kan få höra en kontorsmänniska säga: "Jag skulle vilja bli upptäcktsresande - leva friluftsliv i vildmarken." Men man finner snart att hon bara tycker om att läsa böcker som handlar om det ämnet, och att hon i själva verket föredrar kontorsstolens trygghet och lugn."

Jag tror ju, som bekant, att vi har ganska stor möjlighet att välja ganska mycket. Åtminstone här i västerlandet där de flesta inte i någon större utsträckning behöver kämpa mot hunger eller för att få tak över huvudet. Problemet är att vi tror att det ska vara enkelt och gratis.

söndag, oktober 04, 2009

Vad är då en soldansare?

en soldansare är vad vi en gång var
vad vi var ämnade att vara
innan gravitationen fick tag i oss och pressade oss mot marken
medan vi fortfarande ville & vågade,
lågade, dansade fram ur solen


skaldade jag en gång för länge sedan. Enligt mitt symbollexicon står det att soldans är alltets pånyttfödelse och förening med solens krafter. I min mytologi handlar det om själva urjaget, elden i blodet, kreativiteten, det av skuld och normer obesudlade jaget. Det sanna jaget som jag brukar fundera en del kring. Det sanna jaget är inte det samma som identitet. Tror jag. Identitet är ett så hårt och kantigt och kallt ord. Det sanna jaget är runt och rosigt, det måste det vara.

Jag mötte henne ju till slut. Soldansaren. Röd och rund över höfterna skuttade hon och dansade på trottoaren utanför ett galleri i Beaune. I Beaune naturligtvis, det var väl det jag visste att det var här hon skulle vara. Beaune är Soldansarens hem.



Det är naturligtvis inte sant. Det handlar inte om geografi när det kommer till sådana där saker. Naturligtvis skulle jag inte vara soldansare hela tiden om jag bodde permanent i Beaune. Vart man än reser har man sig själv med sig. Hela sitt själv. Och efter ett par månader i Beaune skulle hon nog komma smygande, den där lite tyngre, av tyngdlagen trängda, hon som inte dansar så mycket. Men hon kan inte vara det sanna jaget, vill jag påstå. Det sanna jaget dansar alltid.

Idag känner sig den här soldansaren inte direkt som en dansare. Hon känner sig som Michael Jackson. Nerdrogad på olika värktabletter med en migränartad huvudvärk som inte vill ge sig. Därför blev det ett litet flummigt och osammanhållet inlägg idag. I morgon är det måndag och nya tag.

lördag, oktober 03, 2009

Till fots fick jag gå genom solsystemen

Till fots
fick jag gå genom solsystemen,
innan jag fann den första tråden av min röda dräkt.
Jag anar ren mig själv.
Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta,
gnistor strömma ifrån det, skakande luften,
till andra måttlösa hjärtan.
Edith Södergran




En dikt om en soldansare som dansar genom solsystemen på jakt efter sig själv, skriven av Edith Södergran.
Den här soldansaren känner sig lite halt idag, eller som om hon gått omkring länge i allt för trånga skor. I fem timmar har hon ägnat sig åt så kallade "jobbsökaraktiviteter". Fem (5) timmar! På en lördag! Nå, det finns ju de som har värre problem att tackla än utsikten att bli arbetslös om två månader.