onsdag, september 30, 2015

La Mer - en uppföljare


Det blev en Medelhavskryssning i år också, på samma båt som förra året, trots det chockartade mötet med det engelska köket. Den här gången var vi ju lite förberedda och hade budgeterat för att äta middagarna i "fina" matsalen där maten faktiskt smakar något. Luncherna åt vi Beachcomber, restaurangen som är öppen dygnet runt och serverar fullt med kycklingklubbor, potatismos, sorgliga ursäkter för paella. Det är inget fel på maten men den smakar lika lite som maten i gjorde i skolmatsalen. Inte för att det var något fel på den heller, även om det var populärt att klaga på skolmaten, inte bara bland eleverna utan även bland föräldrarna, på min tid, Men man vill ju gärna tro att när man är ute och lyxkryssar ska maten ha höjt sig några snäpp. Hur som helst så gick det ingen nöd på oss vad det gäller maten. Inte vad det gäller något annat heller, för den delen. 

Förra året var jag ju sjuk under resan och orkade inte med allt förunderligt och märkligt man kunde göra på båten. I år var jag fullt frisk, inte heller försov vi oss den första dagen, den dagen när båten är till havs hela tiden och man har tid alla aktiviteter ombord. Jag var alltså full av revanschlust. 
Och så bangade jag redan på servettvikningen. 

Klockan 11:00 i puben hölls en kurs i hur man viker servetter vid festliga tillfällen, av en kryssningsvärdinna och en så kallad "servettvikningsexpert". Naturligtvis marscherade jag dit med friskt mod men när jag stack in huvudet i puben och bara såg tre kryssningsgäster sitta där och flaxar med sina linneservetter blev jag plötsligt blyg. Det är omöjligt att försvinna i mängden i en grupp på fem personer, varav en dessutom är servettvikningsexpert. Och jag föredrar att försvinna i mängden. Sen är det den där brittiska engelskan.
  Jag älskar den brittiska engelskan och har alltid smickrat mig med att jag förstår den ganska bra. Jag tittar på så väl Morden i Midsomer och i Paradiset som diverse olika kommissarier (Lewis, Morse, Gently osv) utan att läsa textningen, men så var det ju den där mannen i hissen igår kväll. Det var något med att jag hade med mig en kopp te förstod jag, att han tyckte att det var något lustigt med att jag var ute och åkte hiss med en kopp te. Och sedan fortsatte han att glatt pladdra vidare: "Ä e a e a ö! Ö a e ö a e." (Det låter som om det var en oerhört lång hissresa och det kändes det som också.) Så hälsade han "God kväll!", gick ur hissen och lämnade P och mig dumt gloende på varandra. Det enda jag hade förstått var att på det förra hotellet han hade bott hade de haft kor, och de låter ju orimligt så förmodligen hade jag inte fattat det heller.

Alltså blev det ingen servettvikningskurs. Demonstrationen av hur man skär grönsaker i djurformationer missade jag också eftersom jag befann mig i den medeltida toscanska byn Lucca när den gick av stapeln och djurfomationer i gurka i all ära, men Toscana är ändå Toscana. Av liknande skäl vet jag fortfarande inte vad som är skillnaden mellan "Hoy" bingo och "Silly" bingo. Demonstrationen av en tandblekning kändes lite osmaklig och varför jag inte gick på föreläsningen om hur viktigt det är för immunförsvaret att bada fötterna i minerallösning varje dag minns jag faktiskt inte. Att gå på föreläsningen om hur man får platt mage kändes bara skenheligt när jag satte i mig en fyrarättersmiddag varje kväll. Men jag såg i alla fall till att bli fotograferade med kapten.




söndag, september 27, 2015

Är ni kvar där ute?

Nu är jag tillbaka i ... etern, höll jag på att skriva, men det är ju radio... i cybern, heter det så?
Oavsett vad det kallas har jag kopplat upp mig igen efter tre veckor i den internetfria zonen. Det vill säga, först en vecka på Medehavskryssning med samma båt som förra året, och sedan två veckor i Palma.
Det är ganska skönt att befinna sig i den där zonen ibland, faktiskt. Det blir ett annat fokus. Som att vistas i ett slags reservat.
Det här med wifi känns annars lite olustigt, tycker jag. Redan ute på gården utanför vårt hus svara min mobil på wifi-anslutningen som vi har inne i vår lägenhet. Och denna strålning går vi omkring i, sover vi i, dagligen och nattligen. Och orsaken till att vi går omkring i den där strålningen är min girighet och inget annat; uppkopplingen ingår i hyran och jag blir alldeles till mig vid tanken på att vi surfar "gratis". Men tre veckor med bara en penna och en anteckningsbok känns som att vara på ett slags retreat.

Nu har jag visserligen gjort ett mycket kort besök i internetvärlden inne på Happy's indian shop. Den "riktigt" happy indiern som hade butiken tidigare och som gapskrattande föreslog oss att köpa en flaska whisky och gå hem och knulla, finns tyvärr inte kvar. Nu förstås butiken av olika, mycket allvarliga siker som bara talar om vilken dator jag ska använda och hur mycket jag ska betala när jag är klar.
   Jag gjorde detta korta besök i internetzonen för att se om det hade hänt något. Som om jag skulle kunna göra något åt att det hade hänt något, om det hade det. Att 700 personer blivit nedtrampade i Mecka, till exempel. Det är ju inte så att jag gör så mycket åt eländet i världen när jag är uppkopplad heller. Annat än att försöka låta bli att bidra till det, så gott det går, att skänka lite pengar till "välgörande ändamål" emellanåt. Och just det, jag sopsorterar.
  Så för världen i stort är det väl ganska egalt om jag är i eller ur zonen. Men nu är jag i alla fall här igen.

torsdag, september 03, 2015

Fast det här måste sägas ändå

Det finns en bild som alla har sett idag. Den på den döde pojken i vattenbrynet; Aylan, som bara blev 3 år. Alla skriver om den, alla kommenterar den, det ritas teckningar.

Kanske kan man kan tycka att det är märkligt att en bild på en enda död pojke upprör så, när vi vet att oräkneliga barn dör i flykt från krig, svält och fattigdom. Men alla de där siffrorna, och vad de innebär, går inte riktigt att ta in när man befinner sig på tryggt avstånd. Jag kan det i alla fall inte.
När jag läser om ett människoöde som slutade i Auschwitz drabbas jag intensivare av vad Förintelsen var än när jag ser bilderna med högar av lik. Jag är helt enkelt inte kapabel att ta in denna mängd av vidrighet.

Jag tror att fler är som jag. Vi är många som lever förskonade från detta, som lever relativt goda, fridsamma liv och för oss är detta rent overkligt. Därför är den där bilden på pojken i vattenbrynet viktig. Den får oss att inse att det overkliga är verkligt. Det händer i samma värld som vi befinner oss i med våra vardagsproblem: morgontröttheten och den regniga sommaren. Man vaknar till.

Och sen då?



Jag låter det vara osagt

Det har ju gått lite på halvfart här ett tag, känner jag. Det känns som om jag inte har något att säga och ändå pratar jag.

Nu tror jag ju inte riktigt på det där att man inte har något att säga. Alla har alltid något att säga. Det är mer lusten att säga något, att göra sin tillvaro till något sagt, som fallerar emellanåt.

Bodil Malmsten har sagt någon gång att det är hur det är hanterat som gör texten till litteratur, inte innehållet. Nu tycker jag inte att en text som bara är form är så intressant, men med form kan man göra ett mjölkinköp på ICA till en handling värd att läsa om. (Och jag vet inte varför jag alltid tar det här med mjölkinköp som ett exempel på den mest vardagliga handlingen eftersom jag aldrig köper mjölk. Jag har det gemensamt med Lasse Berghagen att jag slutade att dricka mjölk när jag blev så stor att jag kunde försvara mig. Däremot köper jag mycket yoghurt.)

Nu ämnar jag emellertid dra mig in i den internetfria zonen ett tag. Och om några veckor ämnar jag träda in i den igen, sprängfylld av inspiration.

tisdag, september 01, 2015

Ett icke-inlägg

Jag tänkte precis börja skriva ett inlägg om skillnaden mellan finlandsvenskt vemod, á la Tove Janssons Höstvisa  och franskt vemod, á la Yves Montand och Le feuille mort (De döda löven), när jag kände att det var väl ett våldsamt tjat om vemod när jag inte ens är vemodig. Så jag låter väl bli.

Sedan tänkte jag skriva något om att det är trevlig att det är den första höstmånaden, eftersom jag gillar hösten, men jag insåg att det klingade en aning falskt eftersom jag snart ska åka till sol och värme.

Så jag bestämde mig för att det är lika bra att jag håller käften.
Lyssna istället på Yves Montand i månadens musik.