torsdag, mars 28, 2019

Det här med identiteten

Jag sitter i ett väntrum med min evigt värkande höft och bläddrar i ett gammalt nummer av Tidningen Vi. Där finns en artikel om missbrukande, skönlitterära författare, som på något mystiskt vis inleds med Andrées polarfärd. Bredvid mig sitter en gråhårig man i 60 års åldern och läser Svensk Damtidning, ibland sneglar han lite generat åt sidorna. En bit bort sitter två kvinnor och diskuterar skilsmässor och sköldkörtelproblem som om de vore de enda människorna i världen. 

"Vem av er är Maria?"
"Det är nog jag?"
Sköterskan ber om ursäkt för att de är sena och för att jag kommer att få vänta ett tag till. När hon gått funderar jag på vad jag egentligen sagt.
Nog?
Det är nog jag. 

Jag fyller snart 44. Jag har haft samma namn samtliga av dessa år. Så jag borde vet vad jag heter. Man borde åtminstone ha något hum om vem man är vid 44 års ålder.  
Nog?
Det är som när jag gick på gymnasiet och svarade alla på frågor med en annan fråga, oavsett hur givet svaret var:
"Vem skrev Ronja Rövardotter?"
"Det var väl Astrid Lindgren?"

Sen blir det min tur och jag får klä av mig för ännu en doktor, som vänder sig bort på ett nästan komiskt demonstrativt sätt medan jag gör det, för att han ska vrida och bända på mina stackars leder och när jag är klar och kommer ut därifrån är jag inte osäker på vad jag heter längre eller vad jag är.
Jag är arg, ledsen, besviken och fullständigt hopplös, i betydelsen utan hopp. 
Inget nog så lång ögat når. 









onsdag, mars 20, 2019

Gudar kommer, gudar går

 Idag är det världspoesidagen. (Enligt vissa uppgifter jag hittat ska det vara i morgon, men... ja, skit samma, egentligen)

En dag som denna, eller om det är en dag som i morgon, passar det att minnas sina gamla gudar.
De där poeterna som man inte kan klara sig utan, den livsuppehållande poesin.
Vissa är oumbärliga  bara under vissa perioder. Som Majakovskij, till exempel. Under de sena tonåren, mina inte hans, förändrade han min syn på vad poesi var för något. Han var våldsam, förtvivlad, galen av kärlek och självmordsbenägen. Han skriker och kräks över sidorna:

att köra in huvudet mellan vattnets käftar

Vart ska jag gå när det är i mig som helvetet brinner?

och fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor

Ett språk som nog är extra tilltalande i just tonåren. Nu är det länge sedan jag läste Majakovskij. Jag läser oftare om honom och om tiden. Konsten och litteraturen verkade betyda så mycket då, på 10-talet. Det förra 10-talet.
Det fanns sådan kraft i modernismen och en sådan framtidstro i futurismen. Allt skulle bli bätte. Nu tror vi bara att det kommer att gå åt helvete.

Mitt sönderlästa exemplar av Majakovskijs dikter i Harding och Jangefelds översättning

Nu för tiden är en av mina nya husgudar Wislava Zsymborska. Ett lugnare, enklare språk som behandlar de stora frågorna. Man lugnar väl ner sig med åren och blir mer fundersam kanske.

Wislawa Szymborska och hennes dikt Museum, på min idol-tavla

...men det finns gudar som består

Och så är det de här som följer en genom livet, som vandrar bredvid en hela vägen och alltid känns lika  relevanta. Bodil Malmstens inte med den eld jag har nu fick jag av min mamma när jag fyllde 18 och jag tyckte att den var underbar. Det tycker jag fortfarande, fast jag läser den liksom från andra hållet idag, men med samma tanke: Så där ska jag också leva. Och den är mer relevant än någonsin:

lev eller dö men tjafsa inte om det


Det plötsliga lugnet
ett lugn och ett ointresse för alltihop
en glädje och ett ointresse
det märkvärdiga lugnet utan orsak som havet och 
stenarna sjöfågeln tången. 

Något går sin gilla gång i glädje


Kasta undan stenar har sin tid,
och samla ihop stenar har sin tid,
Do not remove stones from beach


tisdag, mars 19, 2019

Det här med självinsikt


För några år sedan ramlade jag in på en mässa för modelljärnvägar. Där var fullt med gråsskäggiga och tunnhåriga gubbar som med stort allvar körde sina tåg runt, runt i miniatyrlandskap.
"Ja herregud, gubbar!" tänkte jag med milt förakt och försökte undvika att riva ner en minigran och en liten kohage där jag gick mellan järnvägsspåren. 

I helgen har jag tapetserat matsalen i dockskåpet, glatt visslande Ulla Billqvist-melodier. Nu håller Laura på att duka fram lite vin och ost till en mysinvigning. Elvira spelar lite stämningsfull musik på trattgrammofonen. Mr Mason fotograferar i vanlig ordning. Han förstår ingenting när jag skämtar om att han kanske är anställda av Hemnet.

Och det här är inte alls samma sak som att köra med modelltåg i vuxen ålder. Inte alls.


söndag, mars 17, 2019

Svansjön

Månadens musik är från baletten Svanjsjön. Hur musiken vid den verkliga svansjön låter kan ni lyssna till här.



Vid sjön Tysslingen pausar sångsvanarna varje vår när de återvänder från sina vintervisten, och de har samlat på sig oerhört mycket att prata om sedan sist. Jag undrar om de verkligen känner igen varandra sedan förra året. Det står ingenting om det i den lilla broschyren från Närkes Ornitologiska förening. Där står emellertid att rekordet i antal svanar på besök sattes den 17 mars 2017, då var här 5304 svanar.

I lördags var där bara 1639 stycken. 



Att besöka svanarna har blivit en kär vårtradition. Första året fick jag något av en shock när jag kom dit. Jag hade trott att det bara skulle vara P och jag och några svanar, men det var en ström av bilar in på den smala lilla byvägen och framme i byn stod en man med en skylt och pekade in mot en anlagd parkering. Det serverades kaffe och grillkort och fullkomligt vimlade av människor med gummistövlar, allväderskläder och dyra kameror med gigantiska kikarsikten. Själv hade jag en ullkappa, lågskor och mobilkamera och kände mig en aning mallplacerad.



I år har stod där en stor buss som skjutsat dit Stockholms Ornitologiska förening. Jag har fortfarande lågskor och mobil. De två sensaste åren har vi kommit lagom till att grillkorven tagit slut, i år fanns det korv men då funkade inte min swish och några kontanter hade vi inte så det blev ingen grillkorv i år heller. P muttrade över hur lerigt  och grisigt det var och kylan trängde sig långt in i märgen medan vi stod och tittade de kacklande svanarna. Allt enligt traditionen.
Ett tydligt vårtecken.






onsdag, mars 13, 2019

Lyckans många ansikten

"Lycka är en känsla av välbehag." står det i Wikipedia. "Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses."
Medan jag försöker förstå den sista meningen och hur lycka kan vara ett "belöningssystem" samtidigt som det är en känsla, surfar jag vidare och får veta att lycka också kan vara en skiva med Björn och Benny från 1970 och en inhägnad bit jordbruksmark. 

Att lyckan har många ansikten det vet jag redan. Den kan vara känslan när man hämtar ut sitt hett efterlängtade bokpaket och börjar plocka med böckerna. Det kan också vara känslan när man upptäcker att man kan avbeställda det indentiska bokpaket man beställt igen för bara några dagar sedan när man inte trodde att det första inte gått iväg eftersom böckerna aldrig kom. 

Eller är det kanske glädje jag känner?
"Glädje är ett känslotillstånd av tillfredställdhet." står det på Wikipedia. Jag som alltid har definierat glädje som ett intensivt men flyktigt rus, medan lycka är ett stillsammare, mer långdraget tillstånd mer av karaktären tillfredsställdhet. Jag famlar efter Svenska Akademins Ordlista för att slå upp orden "välbehag" och "tillfredställdhet" för att fortsätta min forskning av vad lycka och glädje egentligen är. Kanske borde jag slå upp "belöningssystem" och för den meningen bara fattar jag inte. Men kommen så långt inser jag att jag borde läsa någon av mina nya böcker. Chansen att jag i så fall ska få erfara någon av de där känslorna är betydligt större än om jag börjar bläddra i SAOL Om jag sedan inte vet vilken av dem det är kanske inte spelar någon större roll. 

Böcker som man både blir lycklig och glad av 

måndag, mars 11, 2019

Tur i oturen

De bortglömda böckernas gravkammare 

I min gravkammare för gamla, bortglömda böcker dväljs ett antal gamla Wahlströms flickböcker som jag ärvt av min mor. "Hjältinnorna" i de här böckerna från 50-talet, förebilderna, var präktiga helylle flickor som inte tyckte om den nya jazzmusiken utan hellre höll sig till gamla visor, de var inte ute och drog med olika pojkar utan förälskade sig tidigt, evigt och platonsk i en pålitlig, något äldre pojke.  
     Möjligen kunde de vara lite småslarviga och tanklösa, tappa bunken med sockerkakssmet i golvet eller som Lisbeth i min absoluta älsklingsbok Tur i oturen fastna i en äventyrsbok så att man glömmer att handla när man ska laga mat åt sin utsvultna far. Fadern hämnas genom att förbjuda henne att åka ut och segla med sin kamrat Sonja och istället skicka henne till ett pensionat över sommaren där hon ska lära sig att hushållsarbeta.
    Lisbeth är inte bara en sådan hemvävd tös som håller sig till folkvisorna, hon tycker inte heller om "gäng" Gäng är i det här fallet ungdomar som umgås i grupp och klär sig modernt. 
   Trots allt blir det en fantastisk sommar för Lisbeth med krocketspel, kapprodd, cykelutflykter och romans med potatisskalaren Jan-Olov. Så det var allt tur i oturen att Lisbeth blev skickad på hushållskurs på pensionatet. 

söndag, mars 10, 2019

Söndagkväll hos Masons


I dockskåpet firar man att vardagsrummet äntligen är tapetserat. Mrs Mason och Sigrid bolmar cigarrer. Jag muttrar att de kan väl låta tapeterna sitta uppe ett dygn åtminstonte innan de röker ner dem. Men de hyschar bara på mig. De lyssnar på radioteatern.
Elvira tjurar för att hon inte får lyssna på Madonna i sin trattgrammofon.



Mr Mason har plockat fram kameran och förevigat aftonen. Laura stängde jag in i köket med disken efter invigningsfesten av källarvåningen sen hon fällt en spydig kommentar om att det ser ut som om det är en fuktfläck i vardagsrumstaket. 


lördag, mars 02, 2019

Själen har man av och till

Själen har man av och till 

Det är en av mina favoritrader i Wislawa Szymborskas poesi.Det är ju så det är: själen sveper fram och tillbaka, in och ut ur livet. Ibland har man den, oftast inte.
Jag funderar på de där sällsynta tillfällena när man har själen och försöker sätta ihop en lista. På resor oftast, upptäcker jag. Det är liksom lättare att se den när man inte går sina vanliga upptrampade stigar och stirrar ner på sina egna fötter. Fast något exempel måste det väl finnas på själens närvaro i vardagen också, men just nu kan jag inte komma på något.

I Szymborskas dikt beskriver hon de tillfällen då själen väljer att gå någon annanstans.

Sällan bistår den oss 
i sådana tyngre sysslor 
som att flytta undan möbler,
kånka på väskor
eller långväga gå i för trånga skor.

När blanketter ska ifyllas,
eller kött hackas,
har den oftast fridag.

Som om det är själen som väljer att vända sig ifrån oss från tid till annan, ganska ofta verkar det. Och så är det kanske. Fylla i blanketter och bära möbler är inte av intresse för en själ.

Särskilt frånvarande är själen vid dammsugning och om morgnarna, åtminstone min själ. Att dammsuga är det absolut tråkigaste av alla tråkiga hushållssysslor. De andra kan man oftast mildra med att lyssna på en ljudbok medan man gör dem men eftersom dammsugaren ger ifrån sig ett tinnitusbringande tjut låter det sig inte göras här.
Och morgnarna ska vi inte tala om. De är bara vidriga, punkt slut.

Jag undrar om det ändå inte är vi som stänger själen ute vid de här tillfällena. Hur skulle en själ kunna ta sig in hos någon som är så vresig och vrång som jag när jag snubblar över dammsugarsladden, eller när väckarklockan ringer.  Alla själens ingångar är stängda med järnjalusier. Det är som om jag inte ville ha in den. Kom inte hit och invadera mig, själ.

Men den gångna veckan har solen letat sig upp över horisonten redan vid halv åtta tiden på morgnarna och lyst mig i ögonen. Själen sipprar in genom någon obevakad springa, tränger sig in.

Det verkar som
att liksom vi av den
har den av oss
någon sorts behov.

vinterförberedelser

porten slår igen med en dov klang vi reglar den inifrån  sedan drar vi oss inåt genom salar och korridorer drar tunna sammetsgardine...