måndag, februari 24, 2014

Den moderna magin och dess negativa konsekvenser

Människan har en fantastisk förmåga att måla in sig i hörn. Jag tror att det är en förmåga vi har utvecklat sedan vi slutade frysa och svälta och var tvungna att börja hitta på något annat att göra än att hålla oss varma och leta mat.
Vi är till exempel fenomenala på att uppfinna olika apparater och sedan låta dem ta makten över oss. De här sci-fi-skräckfilmerna när robotar kommer och tar över jorden är ingen fiktion, de är verkligheten.  Kanske ett tecken på att det finns någon undermedveten sjukdomsinsikt som tar sig uttryck i filmskapandet.  (För det finns väl sådana filmer? Plötsligt kan jag inte komma att tänka på ett enda exempel… vare sig skräck eller sci-fi är min genre. Jag skräckgottar mig som sagt åt polarexpeditioner. Undrar vad mitt undermedvetna vill säga med det.)

Den manick som har den mest uppenbara makten över oss just nu är väl mobilen. Den har ju nästan blivit en utväxt på vår kropp. Var vi sitter och var vi står så stirrar vi in i den här lilla skärmen. Och när vi går. Eller kör!
   Just detta tycker jag är obegripligt. Visst jag tycker också om att peta på min telefon, men så mycket viktigt finns det inte i den att jag inte kan lägga den ifrån mig medan jag kör bil från a till b. Om jag nu skulle få för mig att köra bil.  Fast kanske säger det mer om mig än om alla andra? Kanske alla andra har något fullkomligt livsviktigt i sina mobiler, kanske är det bara jag som är oviktig?
Det värsta är nog ändå när folk har gjort sig besväret att gå ut och fika tillsammans, till exempel med en äldre släkting och man ser hur den äldre damen ( i det här fallet som jag tänker på) sitter där och tyst äter sin bakelse, medan de yngre blippar på sina telefoner istället för att prata med de person man rent fysiskt har i sin närhet.  De yngre behöver inte ens vara särskilt unga. Det är inte ungdomarna jag hackar på.
Personligen tycker jag det är att TV:n som är den apparat som haft mest förgiftande inverkan i mitt liv. Både mobilen och datorn kan jag hantera. Jag kan lämna mobilen hemma om jag åker någonstans utan att få abstinens, jag kan låta bli att kolla på en gång om den plingar att någon har kommenterat något på Facebook och jag klarar mig utan internetuppkoppling på semestern. Dessutom tycker jag att i nästan alla möten jag har med min dator eller min mobil får jag ut någonting, jag måste själv göra någonting eller tänka någonting. TV:n däremot har haft en rent förödande passiviserande effekt på mig. Tänk om jag gjort något konstruktivt under alla de timmar då jag har suttit och glott på färdiga bilder på TV. När du tittar på färdiga bilder på TV behöver du inte ens tänka. Du kan naturligtvis tänka, men det är inte en förutsättning. Det talas mycket om hur negativt det är att ungdomar sitter mycket framför datorn, internet och olika dataspel. Och det är möjligt att det finns mycket negativt att säga om dataspel (Varför man så ofta måste döda någon till exempel) men för att spela måste du i alla fall använda hjärnan, du måste kanske vara lite klurig och strategisk eller åtminstone snabb i fingrarna. TV: n kräver inget annat av dig än att du sitter där. Och ibland kan det förvisso vara skönt att det inte krävs mer. Mitt TV-tittande fick emellertid under en period i livet närmast narkomanliknande karaktär. Under en period följde jag så många serier som jag egentligen inte tyckte var särskilt bra men som tog upp en vansinnig tid och styrde vad jag gjorde. Jag kände medan jag satt där att jag hellre ville göra något annat men jag kom mig liksom inte för med att trycka på avknappen och göra det där andra.  Det var TV:n som bestämde, inte jag.
Numera tittar jag betydligt mindre på TV och är mer selektiv.  Jag bestämmer vad jag vill se innan jag sätter på TV:n. Ironiskt nog har jag nu den största TV jag någonsin haft trots att jag tittar mer sällan .


onsdag, februari 19, 2014

Mormorsmors brosch



Mormors mor Hulda Karolina ägde en brosch. Varifrån hon hade fått den eller av vem, var en aning oklart. Den förefaller vara av plast, men fanns det verkligen på den här tiden?
Broschen figurerar på ett fotografi som måste vara taget i slutet av 20-talet. En fotograf hade kommit till gården och hela familjen har klätt sig fina. Åtta barn; fyra pojkar och fyra flickor, pappa och farfar och mamma Hulda Karolina med broschen på sin höghalsade svart klänning och munnen i ett strängt rakt streck.
De ser alla mycket allvarliga ut.

En av de två äldsta döttrarna fick ärva broschen och den andra fick ärva asken; även den ansågs vara en klenod. Eftersom ingen av de äldsta döttrarna fick några egna döttrar ärvde min mamma (som var dotter till Hulda Karolinas yngsta dotter) både asken och broschen och därmed förenades de båda igen.
Och nu finns de hos mig.

Det har hänt en del på barnalstringsfronten i vår släkt. Mormorsmor fick åtta barn, mormor två och mamma ett. Och så jag då, som inte har något. Och plastbroschen och dess ask har gått i arv för sista gången.

måndag, februari 17, 2014

Glöm inte flygplanet!




Tänk vad mycket förnumstiga uppmaningar jag kommit med sedan jag började med Öijer-dikterna här varje vecka:
Sticka havet!
Sätt ihop ett hjul!

Idag säger jag bara:
Glöm inte flygplanet!

Tänk allt av magi i livet som vi förvisat från våra gener genom det dagliga tuggandet:
vättar
älvor
större delen av vår hjärnkapacitet
flygplan som står stilla i himlen och väntar på att vi ska hitta det igen.

fredag, februari 14, 2014

Föraktad egoistisk, omogen karriärist skriver...

Innan jag började med mitt Pilcher-maraton stressläste  jag igenom boken Ingens mamma eftersom det var snabblåning och lång kö i reserveringslistan.
    Visst är det bra att det kommer en bok om detta med frivillig barnlöshet, att man talar om det, att det kan vara ett godkänt alternativ, men samtidigt genomsyras den här boken av en känsla som är lite släkt med det här med offerrollen som jag skrev om för något inlägg sedan. Vi frivilligt barnfria känner oss så utsatta för småbarnsföräldrarnas förakt, så ifrågasatta och så missgynnade på våra arbetsplatser.
    Sedan läser jag artiklar i olika tidningar om boken där småbarnsföräldrarna känner sig ifrågasatta och utsatta för de frivilligt barnfrias förakt.
   Vad är det egentligen för fel på oss? Varför måste någon med nödvändighet föraktas hela tiden? Varför måste vi anse oss föraktade bara för att någon annan tycker något annat. Det finns väl plats för båda varianterna. Du har valt att skaffa barn, jag har valt att inte göra det. Fine.
    Men jag tycker gott man kan kosta på sig att göra medvetna val i båda fallen.

Sanningen är den att jag faktiskt inte känt mig så vansinnigt ifrågasatt i mitt val. Visst, jag har fått frågan varför? vid många tillfällen, folk har oroat sig för att jag ska ångra mig osv. Men det har liksom inte stört mig att de frågat. Jag har också upplevt det som att de flesta har respekterat mitt val. Om de sedan gör en massa analyser för sig själva om vad det kommer sig att jag inte vill ha barn så står det dem väl fritt.
Egoistiska, omogna karriärister - det är ju sådana vi anses vara vi frivilligt barnfria, om man nu får tro Ingens mamma. 
Karriärist tror jag inte att många som har träffat mig inbillar sig att jag är.
Egoist har jag inte blivit kallad rakt i ansiktet, ännu i alla fall. Däremot har jag kallat mig detta själv en gång på den tiden då jag trodde att jag borde ha en förklaaaaring till att jag inte ville ha barn. Roligt nog blev jag direkt  motsagd av just en småbarnsmor:
"Det där har jag hört förr men det tror jag inte på! Är det något man skaffar sig av egoism så är det väl barn!"
Och de som skaffar barn av pliktkänsla för samhällets bevarande och mänsklighetens fortlevnad är nog försvinnande få, det tror jag faktiskt... På högstadiet hade vi ett ämne som hette Barnkunskap och på det första uppslaget i boken fanns en lista över orsaker till att man skaffar barn, man hade frågat blivande föräldrar om saken. Topp tre på listan låg skälet "att ha något att leva för". Jag minns att jag redan då tänkte att det var ett tungt ansvar att lägga på ett barn.
Med detta vill jag inte ha sagt att jag inte skulle vara egoistisk i mitt val att inte skaffa barn. Det är klart att det handlar om att jag vill äga min tid själv. Men jag tror inte att det med nödvändighet innebär att jag är mer egoistisk än småbarnsföräldern.
Är jag omogen då? För att svara på det känner jag att jag borde göra en analys av vad det innebär att vara mogen. Men det går nog att mogna på lite olika sätt. Tror jag, tralala...

tisdag, februari 11, 2014

I Snäcksamlarnas spår

Jag vet inte riktigt vad det kom sig att jag plötsligt kände en sådan okuvlig lust att läsa den där boken igen. Det kan ha att göra med att jag precis köpt en ny handkräm. Det är en handkräm i den där serien på apoteket som doftar likadant som hudkrämen jag köpte flera flaskor av när jag var på språkresa i Cornwall för 22 år sedan. Jag har bloggat om det tidigare här.

Det var faktiskt på grund av den här boken som det blev till just Cornwall vi åkte: Snäcksamlarna av Rosamunde Pilcher. Många stora beslut i mitt liv har tagits på liknande grunder. Till exempel läste jag latin på gymnasiet och sedermera två terminer Antikens kultur och samhällsliv på Uppsala universitet av den enkla anledningen att jag gillade Asterix-serierna så mycket.
   När jag tar ut Snäcksamlarna ur bokhyllan ramlar en hög med böcker ut och blottar en annan hög med böcker i en rad innanför. Överst i den högen ligger en tegelstenspocket som är en samlingsutgåva av tre Rosamunde Pilcher-böcker. Boken är köpt på just den där språkresan: Den 25 juli 1992 i Truro, Cornwall, England, har jag skrivit på försättsbladet. Varför slutade jag anteckna i böckerna när och var jag köpt dem? Det är ju roligt att veta. Snäcksamlarna är köpt i Motala den 10 juli året före. Till skillnad från Snäcksamlarna är tegelstenspocketen inte läst. Oläst har den legat i min bokhylla i nästan 22 år. Raskt bestämmer jag mig för att ge mig in i ett Pilcher-maraton och läsa igenom alla Pilcher-böcker jag äger i ett sträck. Det är sex stycken.

Jag känner ett stygn av saknad när jag stryker med handen över det räfflade, blommiga omslaget på Snäcksamlarna. Inte så att jag vill vara 22 år yngre igen och åka på språkresa. Det är bara det att jag saknar den tid då böcker kunde få en sådan betydelse och gripa tag i mig så till den grad att jag helt enkelt var tvungen att resa till platserna som beskrivs i den eller tvungen att skaffa mig en blå sjal, eller en svart anteckningsbok för att personen i boken har en blå sjal och en svart anteckningsbok. Varför gör inte böcker det intrycket på mig längre? Är det böckerna som blivit sämre eller är det jag?
   Kanske är det så att ju mer man lär känna sig själv och blir säkrare på vem man är desto mindre benägen är man att prova vem man kunde vara i en blå sjal, eller om man skulle kunna vara som den där personen i boken bara man hade en likadan anteckningsbok.
Visst är det skönt och tryggt att veta vem man är. Men lite tråkigt också...

Jag är övertygad om att jag inte läst Snäcksamlarna sedan den där sommaren 1991 när jag köpte den i Motala. Ändå hittar jag en nota från en restaurang i Grekland när jag slår upp boken den här gången. Jag var inte i Grekland förrän år 2000. Eftersom notan är skriven med grekiska bokstäver kan jag inte riktigt lokalisera var i Grekland den härstammar ifrån, men jag ser att vi har ätit fetaost och druckit ouzo.
Men hur har notan hamnat i Snäcksamlarna?
Och vad betyder det? För som den vidskepliga människa jag är, är jag ju övertygad om att det betyder något.

lördag, februari 08, 2014

Sätt ihop ett hjul!

Det är de stora projektens tid; Bourgogneboks- projektet och inredning av dockskåps-projektet. Bloggen får vänta. Men veckans dikt måste vi ju ha.

Veckans dikt av Bruno K Öijer handlar om offerrollen, det bromsande och stympande med offerrollen.
Det enda sättet att ta sig fram, att ta sig ur något negativt är att tänka att det är du som styr. Inställningen att du är den som styr är viktigt, att det är du själv som för dig framåt och inte bara knuffas hit och dit som ett kolli.
Egentligen är det märkligt att vi så gärna gör oss själva till offer, att vi så gärna skyller våra tillkortakommanden på andra, eller på yttre omständigheter.
Vi gör både oss själva och andra orätt. Vi är aldrig så hjälplösa och de andra är aldrig så förtryckande. Oftast inte i alla fall.

Du kan inte välja allt du kommer att drabbas av men du  kan alltid välja hur du förhåller dig till det. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är så jag alltid gör. Jag bara säger att det är så det är.

Sätt ihop ett hjul!

måndag, februari 03, 2014

Dockskåpsrapport


Virginia är ute och provar de nymonterade trapporna. Jag har sagt åt henne att hon inte ska luta sig allt för tungt mot räcket, man vet aldrig. Leonard håller sig på säkert avstånd på balkongen.
För övrigt är jag mycket förtjust i den nya kinesiska skärmen, men jag vet inte riktigt i vilket rum den ska stå. Jag var bara tvungen att ha den.


lördag, februari 01, 2014

Se till att sticka havet!

Veckans dikt denna vecka, eller kommande är det väl egentligen, är min favoritdikt av Öijer:

Vårdarna
ger dig vatten, lite åt gången
i cell nr 7
stickar du havet

Det är en dikt som är bra att ha med sig i livet. För mig handlar det om att ta vara på det man får, om man använder det rätt kan det blir något stort av det; ibland kan man sticka ett helt hav av de knappa vattenransoner man får. Till exempel ska man inte gnälla över att man inte har en timme på sig att skriva utan bara tio minuter och därför strunta i att skriva helt och hållet. Om man istället skriver de här tio minuterna som man får sig till delad då och då, så kan det sluta med att man plötsligt har en hel anteckningsbok full med text om tre gubbar i en frisersalong. Eller något annat.
Naturligtvis går detta att applicera även på andra företeelser i livet. Det handlar bara om att göra det mesta möjliga av det man har istället för att låta sig förlamas av att förhållandena inte är sådana som man helst skulle önska sig. Eller använda det som en dålig ursäkt.

Frågan är bara vilka de där vårdarna är.