tisdag, juli 30, 2013

Pingvinkoll



I dag när gjorde min dagliga kontroll av att pingvinen fanns kvar och mådde väl upptäckte jag att någon hade varit snäll och gett honom en energidryck.
Jag tolkade detta som att det är fler än jag som intresserar sig för pingvinens väl och ve, och som förstår att det kan vara slitsamt att stå rakt upp och ned vid ett elskåp i flera månader.

tisdag, juli 23, 2013

De svårhanterliga moderskänslorna


"Vi måste ju vara felprogrammerade på något vis", sa jag till P för några år sedan. Apropå detta att ingen av oss känner någon längtan att skaffa barn.  Det är ju meningen att man ska föröka sig, det står ju till och med i Bibeln.

P hade emellertid en bra förklaring på det där, en förklaring som innebar att vi egentligen var helt rätt. Naturen har ju en förmåga att anpassa sig för att överleva. Harar byter färg på pälsen på vintern för att inte synas mot snön och på våren byter de tillbaka till brunt igen för att försvinna i växtligheten. Till exempel.  För att mänskligheten, och hela jorden för den delen, inte ska gå under, krävs det att vi hejdar förökningen av oss själva, blir vi för många går vi under och världen med oss. (Det var inte ordagrant sådär som P uttryckte det, men det var det det gick ut på.)
Med andra ord är det vi som räddar jorden, kan man ju tänka. Om man vill.

 Oavsett vad det beror på har jag i alla fall inte någon som helst längtan efter barn.  Ingenting i mitt möte med barn och föräldrar får mig att känna att det där vill jag också göra, så där vill jag också ha det. När nyblivna föräldrar i min omgivning håller fram sina nya små telningar mot mig och tittar på mig så där förväntansfullt,  vet jag inte vad jag ska säga. Eller ja, jag vet ju att jag förväntas börja gulla och berätta hur söt ungen är (vilket den visserligen kan vara ibland) men jag har det inte i mig. Tungan låser liksom fast sig mot gommen och jag lyckas bara få ur mig något i stil med ”Nej, men titta på dig då!” och det är ju sånt som får mig att önska att jag hade hållit tyst helt och hållet.

 Men det är nog någonting som är fel på programmeringen när det gäller mina moderskänslor. För jag är nämligen inte helt renons på sådana, de riktar sig bara åt ovanliga håll. För har jag  ingen som helst  känsla för barn ur det mänskliga släktet, så är det något helt annat när det kommer till djurriket. Speciellt andungar väcker de där kraftfulla känslorna som jag trodde var helt atrofierade inom mig. De där små, små dunbollarna med sina allt för stora fötter är ju så små och så sköra. Man skulle kunna krama ihjäl dem med handen. Tanken på att något ont ska hända dem gör mig fullständigt sjuk. Jag vill sätta mig vid strandkanten och vakta dem till dess de blir stora nog att åtminstone försvara sig något lite. Detta har till följd att jag försöker undvika platser där det kan finnas andungar helt och hållet. För att inte bli sittande.

 På senare tid har mina modersinstinkter blivit än mer vridna. Det senaste offret för mina beskyddarinstinkter är en pingvin som står vid ett elskåp på stan. Det är inte ens en riktig pingvin, utan ett konstverk i Open art. Men det hjälper inte. Jag känner ett enormt ansvar för den där pingvinen där den står så oskyddad och ser godmodig ut. Jag oroar mig in i absurdum för den och måste varje dag gå förbi för att säkerhetsställa att den står kvar, att den inte blivit bortförd eller vandaliserad. Det är ju nu en gång en ond värld vi lever i.  Jag får hejda mig från att inte själv bortföra den och ta den med mig hem där den kan vara i säkerhet.

Jag oroar mig så till den grad att jag länge funderat över om jag verkligen ska skriva om detta; kanske detta blogginlägg väcker idéer hos någon labil person, någon person som genom att läsa detta får reda på att det finns en pingvin på stan, som det går att vandalisera. Att jag nu ändå skriver beror bara på att det inre tvång som får mig att känna ett behov av att pladdra hejdlöst i skrift uppenbart är starkare än mina perversa moderskänslor.


 Open art pågår till 1 september så fram till dess måste jag alltså vaka över den där pingvinen. Det känns jobbigt men ett vanligt föräldraskap varar ju livet ut så utifrån det perspektivet är det kanske inte så mycket att gnälla över.

fredag, juli 19, 2013

Utvecklingskurvan

Det börjar med att du försöker passa in, trots att det känns helt fel, trots att det svider, trots att det tråkar ut dig, trots att det är rent förnedrande.
Det går lite tid.
Plötsligt vågar du göra det där du egentligen vill, istället för det där du gör för att passa in.
Det går ännu mera tid.
Och till slut så vågar du inte längre, du bara gör och är.
Dig själv.

måndag, juli 15, 2013

Hej!

Så gott som varje morgon sedan jag började på mitt nuvarande jobb, för nästan tre år sedan, har jag mött en och samma kvinna på väg till jobbet. Jag har ju märkt att hon känner igen mig och hon har väl märkt att jag känner igen henne. Men vi har inte sagt något, bara lett lite generat ibland.

Härom om morgonen såg jag henne komma där en bit bort på gatan igen. När jag såg henne tänkte jag på vägen till mitt förra jobb. Halvvägs dit stod det en kille med Downs syndrom och väntade på färdtjänsten. Han hälsade alltid på mig och jag på honom. Ofta började han prata och berätta om att han skulle till jobbet och att han hade extra mackor med sig för han hade diabetes. Skulle jag också till jobbet? Ibland blev vi stående och pratade så att jag höll på att komma försent. Men det var trevligt, han såg mig och jag såg honom en stund där på morgonen.

Medan jag och den här kvinnan som jag brukar möta på morgnarna numera, närmade oss varandra där på gatan tänkte jag att det kanske krävs en extra kromosom för att man ska våga hälsa på vilt främmande människor som man känner igen. Det är ju konstig egentligen hur svårt det kan vara att visa att man ser varandra. Det är ju trevligt, man blir ju glad! Hade det varit i Frankrike hade det varit annorlunda.
Men när vi gick förbi varandra den här morgonen log plötsligt den där andra kvinnan och sa:
"Nu får vi väl nästan säga hej, vi möts ju varje morgon. Hej!"
Så det gick bra, med befintligt antal kromosomer och nationalitet.

fredag, juli 12, 2013

Open art 3dje gången gilt

 
 
 
 
 
Och så när jag äntligen lyckas peta in en film på mitt favoritkonstverk på Open Art så är det en riktig skitfilm där det knappt syns vad det är. Kanske kan man beskriva det som en stor vattenskrivare som skriver ut ord från internet i form av vattendroppar. På den första filmen, den som blogger inte ville äta upp kommer ordet "blog" nedregnande för en kort sekund och det hade ju passat bra. Men det blev det här istället och det är väl bättre än inget.
 
Medan vi stod och tittade på den här..."vattenskrivaren"...sa vår guide något klokt om konst som jag naturligtvis inte minns ordagrant, men det gick ut på att konst är bäst när den inte föreställer någon, när den bara är. Då öppnar den upp för fler reflektioner. Väcker fler intryck.
 
Men vi har ju lite svårt med det där. Vi vill gärna ha facit, ett bevis på att vi tänkt rätt:
"Jaha, det var en vattenskrivare, det står ju här."
Vi vill se vad det är. Vi vill förstå vad det betyder.
Men när det gäller konst ska man inte i första hand förstå, inte använda förnuftet så hårt. Det handlar om känsla, om ett frigörande av tanken. En vandring i relativt igenvuxna delar av hjärnan.
Och att ta sig förbi det där med rätt och fel.
Det är likadant med poesi, det är därför den är så pass marginaliserad. Den gör oss nervösa.
Vi måste öva oss på det där. Ge oss in i de snåriga djunglerna i vårt inre och se vad som finns.
Vi tränar med Tranströmers dikt nr III i sviten Vinterns formler som är Veckans dikt. Jag vet att det är en vinterdikt men den är så jäkla bra så det kan inte hjälpas.

 

måndag, juli 08, 2013

Fira - hur gör man?


Jag hade tänkt att jag skulle fira.
Mitt bourgogneprojekt har äntligen funnit sin form, trots att  jag spjärnat emot länge och väl. Det är väl i och för sig värt att fira men jag hade tänkt vänta tills jag skrivit alla texterna och skrivit ut dem. Då tänkte jag fira med att köpa en snygg mapp att ha alla texterna i. Så mitt i det i evighet pågående sorteringsprojektet i bokhyllorna och skrivhörnan hittar jag den perfekta mappen för ändamålet, den perfekta mappen för texter om Bourgogne: en grönspräcklig pappmapp inhandlad på varuhuset Géant i Torcy.  I just Bourgogne. 
 
 
 
 
Så där stod jag nu rådlös när alla texterna var utskrivna och inlagda i den perfekta mappen. Vad skulle jag nu hitta på?
Detta är vådan med att ha det för bra, med att ha allt man vill ha. Man vet inte hur man ska bära sig åt för att fira. Eftersom man firar mest hela tiden. (Ja, visst låter det provocerande. Men ni ska veta att jag är underdånigt tacksam och hela tiden fruktar det straff som oundvikligen kommer att drabba mig för att jag har det så bra. Något måste det ju kosta. Det kanske låter som jag raljerar men det gör jag inte.)
 
Nå, hur skulle jag nu fira att alla texterna är utskrivna och väntar på den eviga redigeringen och omskrivningen? För fira ska man ju göra när man nått ett delmål. Det säger de på alla skrivarkurser och i alla texter om skrivande. Alltså: vad göra?
Eftersom jag redan har allt ville jag inte köpa något.
För ovanlighetens skulle ville jag inte dricka vin.
Inte äta något särskilt heller. Det är ju ett jävla ätande hela tiden ändå.
Till slut bestämde jag mig för att fira med några timmars promenad i vår stads fantastiska grönområden där jag sällan är.
 
 


 
 
Det visade sig vara helt rätt val. Underbart väder, underbara gröna färger. Vilken engerikick! Jag hade med mig ljudboken Flyga drake av Khaled Hossein i ryggsäcken men jag satte den aldrig i öronen. Jag bara gick. Utan att fundera på något särskilt. För en gångs skull lyckades jag bara vara.
 
 


 

Sedan var det bara att ta mod till sig och läsa igenom de där texterna i den mappen. Jag ska erkänna att jag var lite rädd för det. När man är mitt i skrivandet är man liksom just mitt i och det är svårt att få överblick.
Men det var inte så farligt som jag trodde, även om det långt ifrån är klart och godkänt. Men jag kunde i alla fall konstatera att när det känns som om man flyger när man skriver så gör man faktiskt det. När det känns som om man försöker plöja upp asfalt med näsan har man, åtminstone bitvis, lämnat blodspår efter sig.

lördag, juli 06, 2013

Open art - två

Blogger trasslar fortfarande angående klippet på mitt favoritkonstverk på Open art, och angående bakgrundslayouten, internetuppkopplingen trasslar också. Jag försöker att inte få magsår över detta. Jag försöker faktiskt.
 
Istället och så länge får vi titta på några av de här detaljerna av konstkaraktär som man faktiskt kan se varje dag i sin egen hemstad. Som de här trädgubbarna till exempel.
 
 
 
 
 
 
En annan sådan här detalj ligger på mina grannars balkongbord. För tillfället ligger där ett plastlamm i naturlig storlek på deras balkongbord. Ibland är det en svan i samma material, också den i naturlig storlek. Jag blir alltid glad när jag går förbi deras balkong. Ett plastlamm på balkongen har man inte för att det för ögonblicket är plastlamm som är den ledande inredningstrenden. Ett plastlamm på balkongen har man för att man själv tycker att det är fint och för detta högaktar jag mina grannar och jag är alltid lika spänd på att se vad och om de bytt till något annat djur.

fredag, juli 05, 2013

Open art


 
 
En morgon tidigt i somras hajade jag till när jag, på väg till jobbet, fick syn på tre gigantiska änder som i godan ro flöt omkring i Svartån. Egentligen blev jag inte så förvånad, jag vet ju att denna sommar är det Open art-sommar i stan. Open art är ett återkommande projekt i Örebro som går ut på att konstnärer från hela världen, bokstavligen, "ställer ut" sina verk runt omkring i stan. Förra gången var 2011 och det stora konstverket, på flera sätt, det året var den gigantiska kaninen på Stortorget.
 



Årets "snackis" är den åtta meter höga pinkande pojken: Badbad boy av Tommi Toija. Det är förmodligen också det mest fotograferade konstverket. Jag passerar det så gott som dagligen och det står alltid någon med en kamera eller en mobil i högsta hugg på bron i närheten.

 
 

Här ovan pågår arbetet med en annan "snackis": en 38 meter lång tejptunnel, skapad av konstnärsgruppen Numen/For use. Mina arbetskamrater och jag träffades härom kvällen vid ena änden av tunneln för att få en guidad rundvandring bland konstverken. Vår ciceron var Lars Jonnson, en av grundarna av Open art. Han är en man som har de där avundsvärda egenskaperna att vara totalt närvarande och oerhört engagerad och engagerande. Han skulle kunna få en gråsten att bli fascinerad av Open art.
Till en början, berättar Lars, var det meningen att man skulle kunna krypa genom tejptunneln och komma ut vid slottet men det stod i några gamla statuter att slottet inte fick invaderas, så nu kan man bara krypa ungefär till mitten av tunneln, som är öppen under ett par timmar varje dag.
 
 
 

 
Lars verkar dessutom vara en hejare på att få konstnärer från hela världen att vilja komma till Örebro av alla okända platser i världen. I år finns det 90 verk på Open art-kartan och förutom svenska konstnärer finns det representanter från Finland, Danmark, Spanien, Tyskland, Kina, Estland, USA, Toga, Kamerun, Mexico och Brasilien. För att bara ta några exempel. Gruppen som gjort tejpen är från Kroatien och Österrike. Narvalen på bilden ovan är gjord av den belgiska Roa som tydligen är en mycket berömd gatukonstnär. Valen svängde han ihop på en och en halv dag med hjälp av en lift och en roller på en pinne, enligt Lars.


 
 
Några av mina favoriter är den vägglösa lägenheten av Tea Makipää och gubbarna i vallgraven av Isaac Cordal.
 

 
 
 
Den stora ankan av bildäck av Villu Jaanioo har jag inte riktigt bestämt vad jag tycker om ännu

 
 
men den här blomroten av plaströr av Yi Zheng Lin tycker jag däremot odelat om. Den är en del av en skog i liknande material. 



Det roliga med Open art är att man plötslig börjar titta sig omkring i sin stad på ett helt annat sätt än vanligt. Det är så lätt att bli hemmablind och stänga av sinnena. Nu när man gå och letar konstverk och är lite mer öppen för intryck lägger man plötsligt märke till hur vackert det är och hur många märkliga detaljer som finns där hela tiden utan att man ser dem.
 
Min absoluta favorit bland verken står inne på slottets gård. Det är något bland det häftigaste jag har sett. Jag har filmat det, men förtillfället trilskas blogger och vill inte alls lägga upp filmen. Förhoppningsvis kommer b på andra tankar snart för det måste ses och visas. Så enkelt är det.
Får jag inte till det får ni helt enkelt åka till Örebro och titta själva. 

 

 
 
 
 

onsdag, juli 03, 2013

Nostalgisurfaren

Orsaken till att det varit lite tyst här ett tag är att jag är en stor nostalgiker. Det är en smula pinsamt men det är sant.

Annars är jag allergisk mot uttrycket ”Det var bättre förr”. Det är ett uttryck som säger mer om den som använder det än det ger en objektiv utsaga om hur det verkligen var förr. Det antyder snarare att den som använder uttrycket tycker att hen själv var lite bättre förr. ”Det var bättre förr” indikerar att man vid något tillfälle bestämt sig för att sluta utvecklas. Som ni hör är jag mycket hård i min dom mot personer som använder uttrycket ”Det var bättre förr".

Men när det kommer till tv-serier och tv-program vaaaar det faktiskt bättre förr. Det är helt enkelt objektiva fakta och säger inte något alls om mig, möjligen att jag är mycket klok. (Förutom nostalgi är jag också mycket förtjust i (själv)ironi.) Och det är här sambandet mellan min bloggtystnad och min nostalgiådra kommer in: Jag fullkomligt älskar SVTs Öppna arkiv och den mängd jag får surfa i månaden på mitt abonnemang tar snart slut. När gränsen är överskriden segar uppkopplingen så jag blir gråhårig bara av att försöka.

I det öppna arkivet finns mängder av godbitar som Träpatroner, Den vita stenen, Dubbelstötarna, Ebba och Didrik, Handbokför handlösa och Lackalänga, för att bara nämna några.
I vissa fall kan det kanske finnas skäl att undra vad jag verkligen menar med att det var bättre förr.
P blir till exempel en smula grönblek i ansiktet när jag glädjestrålande meddelar att nu finns hela Rederiet upplagt.

18.15 på söndagar går just nu Öbergs på Lillöga på SVT. Det är en tv-serie som sändes första gången 1983. Jag kommer ihåg den här serien trots att jag bara var åtta år när den sändes. Karaktären Margit spelas av Lena Strömdahl som sedermera ska spela Yvonne i Rederiet, förresten. När jag nu ser serien på nytt upptäcker jag till min förvåning även Karl-Arne Holmstens namn i rollistan.
Min nostalgiska ådra är nu en gång sådan att den sträcker sig längre tillbaka i tiden än jag själv varit med, som jag har skrivit här tidigare så är jag omåttligt förtjust i gamla svartvita långfilmer från 30-40-talen. Där hittar man ofta Karl-Arne Holmsten spelande en stilig och välkammad och ytterst hejig och käck ung man. I Öbergs på Lillöga hitta jag honom inte alls. Det dröjde ett bra tag innan jag kände igenom honom i den fetlagde, grinig, äldre handelsmannen. Det fanns ingenting kvar av den där hejige snyggningen från Magistrarna på Grönbete och annat i samma stil. Det gjorde lite ont faktiskt. Det är klart att jag inser att inte ens K-A kan vara ung och hejig i all evighet, jag visste till och med att han var död men lite ont gjorde det i alla fall.