söndag, november 29, 2015

Aptitretare

Temat för årets nostalgikalender är filmmusik. Som en liten aptitretare spelar vi The way we were eller Våra bästa år som den heter på svenska. Den filmmusiken känns som själva koncentratet av innebörden av begreppet nostalgi.



Betydelsen av nostalgi skulle sedermera förskjutas från att innebära en sjuklig hemlängtan (se förra inlägget) till att stå för längtan efter en oskuldsfull barndom (Den i sin tur är en företeelse som jag tror bara finns i vuxnas dimmiga minne) Nostalgi är numera en längtan efter ett då snarare än ett där, för att låna Immanuel Kants uttryck. En längtan efter våra bästa år.

Nostalgikalendern behandlar tidsperioden 80- till 90-tal (med en viss twist i enstaka fall) men att de här åren verkligen skulle vara min bästa... jag vet inte. De var väl ok men jag anser ändå att min bästa tid är nu. Och att man ska sträva efter att försöka leva så.

Men så här i juletid tycker jag att det passar att gotta sig lite i gamla godingar. Och det var något speciellt med filmerna förr. Åtminstone av upplevelsen av dem, det var liksom lite intensivare än vad det är när man ser film nu för tiden. Det fanns en tid när jag tittade på Svart lucia varje dag, jag skriver varje dag, efter skolan och det kan jag inte riktig se att jag skulle göra med någon film idag. Jag vet inte om det är en lättnad eller sorgligt.

onsdag, november 25, 2015

Vi varnar känsliga läsare

Det börjar dra ihop sig till årets nostalgikalender och inför detta event vill jag varna känsliga läsare.
Det var faktiskt så sent som på 1700-talet som nostalgi var den medicinska termen för en dödlig sjukdom som fick kroppen att tyna bort. Det var främst soldater i krig långt hemifrån som led av detta.
   Naturligtvis vill jag hemskt gärna att ni följer kalendern men jag känner ändå att jag bör informera er om att det finns risker. Var uppmärksamma på följande symtom: sömnsvårigheter, depression och koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont och andnöd. Så fort ni känner minsta antydan till någon liten ätstörning så vill jag att ni omedelbart avbryter er läsning av nostalgikalendern. De kan i och för sig vara ganska vanligt så här i juletider, så det kan vara svårt att skilja ut de vanliga störningarna från sjukdomen, men var uppmärksamma.
Och när jag nu har informerat om allt detta så vill jag påpeka att all läsning sker på egen risk

lördag, november 21, 2015

Paradiset bor i garderoben

Efter min stora förrådsstädning förra helgen har jag lyssnat på Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av och med Bodil Malmsten. Där berättar hon om en undersökning som forskare i Lycka har gjort. De har konstaterat att man blir lyckligare av att städa en garderob än att åka till en paradisö.
Det framgick inte hur de hade kommit fram till detta, vilka experiment som hade utförts och vilka mätinstrument som använts, men efter lördagens insats kan jag faktiskt tro att det är sant.
Detta är viktig information att få. Istället för att lägga en massa dyra pengar på långväga resor som förorenar vår miljö så är det bara att vara hemma och rensa garderoberna och du får ett mycket bättre liv. Det är så typiskt människan att famla efter lyckan som om det vore något ouppnåeligt, långt borta när den i själva verket finns i det egna hemmet.

För övrigt undrar jag lite över detta att sinnebilden av Paradiset nästan undantagslöst framställs som en lång sandstrand vid ett oändligt,  gnistrande blått hav. Inte för att jag tänkt mig Paradiset som en oändlig räcka med städade garderober, men något alternativ borde det väl finnas.

söndag, november 15, 2015

Svart istället för gyllengrönt

I går var det meningen att jag skulle jobba med Bourgogneboken. Jag skulle peta lite i ett kapitel

som handlar om att stridigheterna i regionen Bourgogne numera ligger långt tillbaka i tiden och att

platsen nu är idyllen in spe. För att göra en mycket kort sammanfattning. Jag skulle ha huvudet fullt

med gyllengröna bilder med en eller annan vit ko stillsamt betande mitt i alltihop.
 
    Och så blev alla bilder från Frankrike svarta bilder.  Som jag skrivit tidigare i det där kapitlet "Kontrasten mellan idyllen in spe och en sådan utstuderad ondska blir nästan för mycket."  
Det blev inget skrivet. 
    Men vad ska man göra en sådan dag. Vad kan man göra. 
   Jag städade förrådet. Inte för att detta gör världen bättre för någon annan  än mig, som haft det som ett svart moln över huvudet länge. Jag kånkade och bar och släpade och slet för att liksom bli av med frustrationerna och min dåliga nacke och min dåliga rygg gick naturligtvis sönder. Det gjort ont överallt samtidigt som jag var närmast sjukligt glad över att få ordning i förrådet (Allt eftersom kvällen led sjönk glädjen undan och värken steg, men i alla fall.) 

På kvällen hade vi planerat att gå ut och äta på en av våra favoritrestauranger i närheten. Jag hade redan börjat se råbiff och libanesiska viner framför mig när vi plötsligt tittade till på akvariet och insåg att något var allvarligt fel där. Fiskarna såg inte alls ut att må bra. Så istället blev det akutinsatser med vattenbyte och pumprengörning, vilket tog flera timmar. 
   Av råbiffen blev det en hamburgare på en kolsvart MacDonaldsparkering mitt i natten, medan vi lyssnade på radioteatern och Strindbergs minst spelade drama Svanevit. 
Ett bisarrt slut på en bisarr dag. 
 

fredag, november 13, 2015

och från A till Ö via Finland och Göteborg

På tillbakavägen (se tidigare inlägg) får jag vänta en halvtimme i H. Kiosken har stängt, det blir inget kaffe. Tåget står redan inne på stationen så jag kliver på. Med mig från A har jag en lätt doft av stekos från raggmunksbaket och historien om hur min farmor och hennes kompis Kross-Nisse stormade en taxfree-butik på Finlandsfärjan en halvtimme innan den skulle öppna, eftersom min farmor skulle köpa champange till sin 50-års dag.
Det är en 46 år gammal historia och det är min mamma, som också var med på resan, som berättat den. Jag älskar den och fnissar för mig själv där jag sitter på det stillastående tåget i H och ser det framför mig: Farmor och Kross-Nisse som tränger sig in i butiken med min farmor i spetsen och biträdet som slänger ut dem. För utslängda blev de. Men det skedde inte utan strid om jag känner min farmor rätt. Jag ser för mig hur biträdet blir allt svettigare på läppen och allt desperatare i blicken.
Någon envisare människa än min farmor finns inte.

En strid med henne har jag vunnit. Jag kan bara minnas att det är en enda. Det var en gång i tonåren när jag skulle åka på körresa till Göteborg. Jag hade sovit över hos farmor natten före eftersom resan startade i staden där hon bodde, och när jag skulle gå på morgonen ansåg hon det nödvändigt att hjälpa mig att bära min väska till platsen där jag skulle möta mina körkamrater. Det gjorde inte jag och det var jag som vann diskussionen. Inte med argument om hur orimligt det vore att en blind, gammal tant med bensår skulle bära en fullt frisk 18-årings lilla övernattningsväska som om hon inte kunde göra det själv. Jag sa helt enkelt NEJ, blankt och bestämt, kommer aldrig på fråga och därmed basta! Denna min bestämdhet kom nog inte så mycket av omtanke om min farmor som av det oerhört pinsamma i att mina kamrater skulle tro att jag inte kunde klara mig själv utan behövde en blind gammal tant med bensår som stöd. Tonårsskammen är en stark kraft.

Älskade farmor. I dag sitter hon böjd som en fällkniv över ett bord i sitt rum på ålderdomshemmet och pratar oavbrutet med folk som inte längre finns. Kanske är hon och Kross-Nisse ute på äventyr igen någonstans i en annan dimension. Varje gång jag besöker henne tänker jag: "Vad ska det här tjäna till?" Och sedan skäms jag. För vem är jag att göra några värderingar av hennes liv.
   Farmor själv är mer harmonisk än någonsin; sjunger Hej tomtegubbar, slår ihop klackarna och visar hur man joddlar.
    Men hon vägrar med samma gamla obestridbara envishet att använda sina löständer.

onsdag, november 11, 2015

Från Ö till A - en resa sydnärke runt

I helgen var jag på resa. Jag åkte de fem milen till mina föräldrar i A. Det kanske inte låter särskilt dramatiskt men varje resa är ett äventyr.
Jag åkte med kollektivtrafiken och min plan var att först åka tåg till H och sedan fortsätta med buss till A, eftersom det inte går några tåg till A. I H får jag vänta i 40 minuter och då hinner jag ta en kopp kaffe och sitta och skriva en stund på stationen.
Den här morgonen kom jag rusande till Resecentrum i Ö i sista minuten. Jag var försenad eftersom jag varit tvungen att leta efter en burk tabletter. Jag hade plockat ut varenda pryl i den låda där tabletterna borde ligga utan resultat och detta innebar till mitt förtret att det inte blev någon fika i H. Istället skulle jag bli tvungen att leta upp ett apotek. Något jag med en arm i jackärmen och en sko på ena foten berättar för P i irriterad ton. Han höjer på ögonbrynen, drar ut lådan jag just genomsökt, stoppar ner handen och plockar upp min tablettburk.  Tacksam och förolämpad (av tablettburken som så effektivt hållit sig undan för mig, min behagat visa sig för P) rusar jag i väg till Resecentrum med tablettburken i en handen.
Det hade jag inte behövt göra. Rusa, alltså.
Det är "fordonsfel" på tåget till H och det kommer inte att gå förrän om 50 minuter. Det innebär inte bara att det inte blir något kaffe i H, jag kommer också att missa bussen till A.

Jag får helt enkelt vända mig till busstrafiken istället. När jag står där och ser mig sökande omkring kommer en buss som ska till K. Jag kliver på den och berättar för busschauffören att jag ska till A. "Kan jag byta i K?"
Till min glädje meddelar busschauffören att efter K ska han fortsätta hela vägen till A, så det är bara att sitta kvar. Busstrafiken kan man lita på. Bussen går alltid. Sedan att detta att åka buss från Ö till A innebär att man passerar M, får vänta en kvart i K för att sedan fara vidare förbi S, H, Å, L och S (igen fast inte det samma som tidigare,tack och lov) innan man till slut är framme i A.

Jaha, och varför i herrans namn skriver jag om detta? Jaa... jag tyckte det var lite kul att jag reste från Ö till A istället för tvärtom och att jag kunde travestera barnprogrammet Från A till Ö - en resa orden runt som gick igenom alla bokstäverna. Nu gick jag inte igenom riktigt så många bokstäver men ganska många i alla fall Så lättroad är jag.

söndag, november 08, 2015

Läsa, leta och lukta

Ibland får jag frågan om jag aldrig tröttnar på att läsa. Men ta en titt på mitt nattduksbord och ni har 

svaret på frågan. Där ligger de tre nyförvärven till min Lotta-bokssamling, del 2 i Marcel Prousts På 

spaning efter en tid som flytt, Bruno K Öijers Och vinden viskade Annabell Lee, Bodil Malmstens Sista boken från Finestère, De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassias och på golvet bredvid ligger ett Asterix-album. 
   Allt är visserligen text, även om Asterix är både text och bild, men att läsa Asterix och att läsa Proust...det är inte samma sak, så mycket kan jag säga. Att läsa är inte en enahanda syssla. Genom att läsa kan du vara vem som helst, resa mellan vilka tider och platser som helst. Du kan vara i Paris vid förra sekelskiftet, eller 1959,  i Gallien under Ceasars Romarrike och i Bretagne strax efter det senaste millennieskiftet. Nu verkar det ju vara väldigt mycket Frankrike för tillfället, men om man till äventyrs skulle tröttna på just det landet kan man alltid åka på seglarläger med Lotta och Giggi. 
    Att läsa erbjuder dig alla möjligheter som finns, hur ska man då kunna tröttna på det. Om man nu inte är dyslektiker och måste kämpa. Då är det ju något annat. 

Numera letar jag böcker till min Lotta-samling över nätet. Det finns ju inte längre något antikvariat i staden, vilket jag har ondgjort mig över tidigare. Jag tycker fortfarande att det är förfärligt, men det finns en fördel med att leta böcker på Bokbörsen: Det är effektivare. På bara någon timme har jag alltså hittat tre Lotta-böcker som jag inte hade. På det gamla vanliga sättet kan det ju ta tre år utan att man hittar en enda bok. Men letandet: Att gå i trånga passager mellan proppfulla bokhyllor som sträcker sig ändå till taket och dra in doften av damm och gulnat papper, få saker är underbarare. Aldrig stämmer uttrycket "vägen är målet" bättre än i sökandet efter gamla böcker. 

torsdag, november 05, 2015

I väntan på sidensvansarna

Utanför mitt fönster på jobbet står en vacker rönn. Jag brukar njuta av årstidernas växlingar i det där trädet; se hur de första knopparna tar form om våren, hur de spricker ut till löv i skirt grönt som sedan djupnar och till sist går över i gult. När de fallit av hänger rönnbären kvar i röda klasar på svarta grenar. Det ser riktigt festligt ut.

En dag i november varje år kommer en flock sidensvansar på besök i rönnen. De är många, kanske trettio stycken, kanske fler, och på någon timme har de ätit upp vartenda rönnbär på hela trädet. Det är lite av en happening, ett event att se dem. I fjol kom de aldrig och jag saknade dem.
   Nu oroar jag mig för hur det ska bli i år. Det är inte så många rönnbär kvar i trädet och det är flera andra fåglar där och äter. Några bruna typer som jag inte vet vad de heter. Jag kommer på mig själv med att blänga ondsint på dem och önska att de ska länsa något annat träd. Jag väntar ju på sidensvansarna.
   Sedan inser jag att det är ju rasism, det jag håller på med. Favoriserar en sorts fåglar framför en annan. Skuldmedvetet sneglar jag på de där bruna flygfäna som utan skam vräker i sig bär i min rönn.   "Det är klart ni ska äta bär" tänker jag. Det har ännu inte gått så långt att jag sitter vid skrivbordet och talar högt med fåglar utanför fönstret. Jag nöjer mig med den här sortens telepatiska samtal. " Till mitt träd får alla komma och äta."
   Men om sidensvansarna ska ha någonting med av de här rönnbären så får de faktiskt se till att komma nu.

tisdag, november 03, 2015

Det ringde en tiggare på min dörr

"Herregud, har de börjat göra hembesök!", tänker ni nu.
Men detta är en historia som utspelar sig för flera år sedan, på den tiden det inte fanns EU-migranter. Den som stod utanför min dörr var en välklädd pojke i trettonårsåldern. Han undrade om jag ville skänka pengar till hans skolresa.
Det ville jag inte.
"Men du behöver bara ge en tia!"
"Nej, jag tror inte det." (Varför säger man så? Jag trodde ingenting, jag visste mycket väl att jag inte tänkte ge den här pojken några pengar.)
"Är det bara gamla pensionärer som bor här?"
"Ja", sa jag och stängde min dörr medan jag tänkte: "Gå hem och snyt dig oförskämda unge." Jag hade kanske 32 år kvar till pensionen vid det här tillfället.
Inte berättade han vart skolresan skulle gå, inte hade han några prospekt att visa och det fick mig att tvivla en aning på skolresans existens. Det vanliga är ju att de säljer någonting: cocosbollar, strumpor, hembakat bröd, disktrasor och julklappsetiketter. Det tycker jag är helt ok. Det kan ju rent av vara bra. Men att bara ringa på hos främmande människor och be om pengar. Var verkligen skolan med på detta, eller föräldrarna?  Och om så var fallet då, att föräldrarna tyckte att det var ok att ungarna gick hem till främlingar och tiggde, hur går resonemangen nu runt köksborden om de som sitter och tigger utanför Konsum?
Hur som helst lämnar jag hellre min tia till dem än till någon välbärgad tonårings högst eventuella skolresa.