onsdag, maj 27, 2009

Kommentarer på kommentarerna

Jag förstår ju att ni alla undrar hur det går med Bourgogneboken :). Åtminstone min kära Skogsnuva knackar mig ibland på axeln och undrar hur det går. Och det kan man ju fråga sig. Jag tänker inte prata om deadlines mer för det börjar ju bli en aning pinsamt (påsk och till och med jul och annat trams) men Planerna är att manuset ska vara så gott som klart och så gott som färdigredigerat, och det är det nästan, till slutet av nästa vecka. Sedan ska det få ligga till sig i tre veckor, av den enkla anledningen att vi kommer att åka till platsen ifråga då och det känns ju en aning överilat att pressa ut boken innan vi varit där. Då kommer jag bara att gräma mig över allt som jag inte fått med. Dessutom kanske jag kan föra in lite av energin som ligger kvar efter resan när vi kommer hem. Vill jag inbilla mig.

Sedan är det ju det där med livet som Bodil Malmsten har skrivit i Hör bara hur mitt hjärta bultar i mig:

Alla yttre krav som tränger undan de inre.
All tid som jag vill ägna åt mitt skrivande och så kommer livet emellan.
Det riktiga livet, det liv där frågan aldrig ställs om du har tid.
Du har kommit emellan igen, jävla liv.

Och hon har ändå skrivandet som sitt yrke. Problemet är ju att skrivandet skulle bli ganska fattigt utan det där jävla livet.

Sedan måste jag ju bara kommentera Hanx språkfascistiska kommentar till minibrake/break-inlägget eftersom jag har en del språkfasicstoida (och hur stavas då det?) tendenser själv.
Eller stenkastandet-i-glashus-tendenser. Mina ambitioner i det engelska och franska språken är dock inte större än att jag försöker låta på ett sätt så att folk förtstår vad jag menar. Det värsta i det inlägget är egentligen att jag över huvud taget använder ett engelskt ord mitt i svenskan, för jag gillar inte anglofieringen av det svenska språket (som för övrigt består av en sju herrans massa låneord från diverse olika språk, språket har sin gång, helt enkelt). När folk säger "Vi måste lämna." Får jag utslag. Man kan inte bara lämna hur som helst man måste lämna NÅGONTING! Särskrivningar är direkt förkastligt. Särskilt de jag gör själv. Brukar även göra ihopskrivningar vilket jag aldrig har sett hos någon annan.
Fick förresten slå upp brake. Trodde break var brake, alltså samma sak och inte att det fanns två. Grattis till översättarjobbet förresten! Låter som ditt drömjobb. Vill höra mer om det i morgon.

Nu ska jag inte sitta här och babbla utan försöka redigera lite bourgognebok innan jag somnar i tangentbordet. Det finns så mycket att skriva och så lite tid.
Är gräsligt trött nu för tiden. Vet inte om det är grisinfluensan eller pollenallergi.
Har förresten börjat hälsa högt på den där trädgubben jag går förbi om morgnarna. Grisinfluensa eller pollenallergi?

tisdag, maj 26, 2009

Morgongubbe

Porträtt av en morgonsömnig gubbe jag träffar på morgnarna ibland. Om han är sur eller full i fan har jag inte riktigt kommit underfund med ännu.

söndag, maj 24, 2009

Filmens BOKsida

Håller på att rota i hyllorna efter god litteratur att ta med på semestern och hittade igår i den, till bristningsgränsen fyllda bokhyllan i sovrummet, under stora lager böcker och ännu större lager damm, två böcker som heter Bläckfisken 1 och 2.
Det är en tjomme som heter Marco Nese som, förmodligen på uppdrag av RAI (italiensk tv), gett sig till att göra böcker av denna tv-serie som jag för tillfället är så besatt av. Nu betvivlar jag att dessa böcker har så mycket med god litteratur att göra men är man bläckfiskbesatt så är man och därför får de följa med.

Tidigare har jag ju skrivit att man inte ska läsa baksidestexter eller sammanfattningar av avsnittsinnehållet i dvd-boxar och jag tycker att det är synnerligen tveksamt om man ska läsa böcker som baserar sig på filmer. Det blir oftast bättre om det är tvärtom.
Nu har jag faktist läst inte mindre än två böcker som är skrivna utifrån filmmanus och det är utifrån dessa läsupplevelser som jag grundat min uppfattning att det inte är särskilt lyckat. Den ena boken var "Glappet" av Christina Herrström som gick som tv-serie med Julia Dufvenius och Katarina Cohen i huvudrollerna någon gång i mitten av 90-talet. Tv-serien var alldeles lysande. Den andra boken var "Sökarna". Filmen hade Liam Norberg i huvudrollen och jag såg den på bio 1993, tror jag. Den var inte särskilt bra som film heller.

Det har en tendens att bli en aning svepande när man gör böcker av film, man glömmer att göra de här fördjupningarna som är möjligt att göra i skriven text, som det är nödvändigt att göra i skriven text eftersom man som läsare får skapa sina bilder själv. Det behövs en utförlighet och ett påvisande av detaljer för att man som läsare ska gripas av en historia. Den som skriver måste ta sig tid att beskriva och visa något som går snabbt att visa på film.
Marco Nese har lyckats tränga ihop de fyra första säsongerna av Bläckfisken i två ganska tunna volymer så jag hyser som sagt inget större hopp om att de ska vara särskilt bra men nu är jag ju som sagt besatt, så jag bara måste.

Mitt favoritexempel på böcker gjorda på film träffade jag, för övrigt, på när jag letade efter Abraham Stokers "Dracula" på biblioteket och istället för originalet hittade boken som baserade sig på Francis Ford Coppolas filmatisering som baserade sig på Stokers bok. Det kändes lite som ett slöseri med tid att läsa den boken. Men filmen tyckte jag var riktigt bra.

När jag skriver att man inte ska läsa det ena eller andra så rör det sig enbart om en åsikt. Inte en påbjuden lag. Den makten har jag inte. Ännu.

lördag, maj 23, 2009

Rapport från en nervsjuk


Så här två veckor innan semestern läser jag en blogg som heter Lilla Blå :

"Ja, just ja… så konstaterar vi att Ivar Lo-Johansson var en försiktig och okunnig fan:
“Att resa är en nervsjukdom, dess nytta och framför allt dess förädlande inverkan är tvivelaktig.”
ur Stockholms-Tidningen 23 februari 1930"
Jag håller med, Ivar Lo var en okunning fan. Han borde nog har rest lite mer, låter det som. Själv känner jag det som om det är först, eller kansken snarare främst, när jag reser som jag träffar på mitt sanna jag, det sanna soldansar-jaget, det fria jaget. Inga måsten och rutiner håller mig instängd och fängslad, jag kan gå vart jag vill när jag vill, tänka vad jag vill när jag vill. Mig äger ingen.
Jag tror att det är viktigt att flytta sig själv ur slentrianen och ekorrhjulet och vardagen och upptäcka sig själv i andra miljöer. Upptäcka att man har egenskaper man inte trodde sig om, att man kan ta andra riktningar. Sen är det ju viktigt att inte hela tiden gå vidare till något annat så snart det tar emot lite utan stanna och ta sig igenom också. Jag menar inte att vi ska resa jämt, men ofta, så att man kan ta med sig vetskapen om att rörligheten finns in i vardagen.
Den senaste tiden tycker jag att vardagsrutinen har fullständigt dränerat mig på kreativt och fritt tänkande. Som om kanal efter kanal har stängts av. Kraven tränger sig in i den fria delen av livet får den att stelna till ett grått klet. Just nu trängs det en massa dammråttor runt mina fötter och försöker berätta för mig att en vuxen, förnuftig människa borde ha dammsugit upp dem för länge sedan. Men den här vuxna människan tänker förtränga dem en dag till och bejaka eller bevaka sitt kreativa tänkande genom att redigera lite bourgogneboksmanus, som handlar om en nervsjukdom, käre Ivar Lo.

torsdag, maj 21, 2009

Filmens baksida

Sista avsnittet av Bläckfisken VI är nu avnjutet, eller genomlidet, hur man nu vill ha det. Alldeles utmattat sitter man i soffan efteråt och känner tomheten infinna sig. Vi har nämligen inte köpt box VII ännu och inte blir det vare sig tid eller råd att göra det innan vi åker på semester.

Nu har jag ju varit dum och läst på Wikipedia att min favorit Tano Cariddi inte är med så mycket i säsong VII eftersom Remo Girone som spelar honom var sjuk när den spelades in, så därför känns det dubbelt så tomt. (Man kan bara slå upp Remo Girone på italienska Wikipedia och eftersom min italienska från gymnasiet minst sagt är rostig så jag valde att låta översätta sidan med hjälp av google och fick då veta att på grund av sjukdom visas han i skor endast de sista minutrarna. Led han möjligen av nageltrång? Han får gärna spela i strumplästen hela säsongen för min del.
Eller också måste även den svenska översättningen av sidan översättas?)
Hur som helst så är det vanskligt och dumt att läsa i förväg. Tack, Skatan för varningen att slå upp Paul Austers bok på Wikipedia.

Baksidetexter är också dumt att läsa eftersom de oftast är så dumt skrivna. Det är inte alls säkert att den beskriver boken "rätt" och gör den det så beskriver den för mycket. Paradexemplet, som jag tror att jag har gnällt över tidigare, är Agatha Christies "Döden på Nilen". På baksidetexten till det exemplar jag har får man nämligen veta vem det är som blir mördad. Inuti boken tar det cirka 3/4 delar av historien innan man får veta det och det är inte alls glasklart vem det är fram till dess. Att någon blir mördad får man nog helt lugnt ta för givet när man läser Agatha Christie.

I dvd-boxar brukar det stå lite om vad varje avsnitt handlar om och det är också ett oskick. Därför brukar jag avsiktligt låta bli att läsa de där texterna. Trodde dock att jag gick säker när jag "bara för att kolla" läste texten för det avsnitt som jag just sett, men inte.
Där beskrevs en person, som visserligen hade varit med i avsnittet men "...som snart dör". Och visst dog han, men inte i det avsnitt som jag just hade sett utan i det påföljande! Alltså fick jag veta mer än vad jag ville i alla fall.

OCH NEDAN FÖLJER EN DEL AVSLÖJANDEN OM BLÄCKFISKEN SÅ VILL MAN INGET VETA SKA MAN SLUTA LÄSA NU.

NU!

Vad är det för folk som skriver de här texterna skulle jag vilja veta, och hur tänker de. Och hur tänker de som sätter en bild på en av personernas död som omslag på dvd-boxen, när han inte dör förrän i de sista minuterna i det sista avsnittet!

En av styrkorna i Bläckfisken är för övrigt att man vågar ta död på hjältarna. Det blir mycket trovärdigare så, tycker jag. Det är också ganska tråkigt att veta att vilken knipa hjälten än kommer i så kommer han att klara sig. Det tar liksom nerven av det hela.

onsdag, maj 20, 2009

Näsa för pollen

Gick hem igår efter jobbet och njöt av alla härliga vårdofter som jag inte är tillräckligt botaniskt bevandrad för att särskilja utan bara benämner som grönska. Syrener kände jag faktiskt. Jag luktade och sniffade värre än en hund. Försent mindes jag att jag är pollenallergiker och får sota för sådana livsbejakelser . Har annars klarat mig ovanligt länge i år men nu var det dags att ge sig in i den fascinerande allergimedicinvärlden igen. Det får bli rhododendron på bild i dag.

måndag, maj 18, 2009

Minibreak - inget för kräkmagade

... heter det i filmer (läs: Bridget Jones) när man åker bort tillsammans över helgen. Att åka bort på minibrake tillsammans första gången betyder, enligt Bridget Jones, att förhållandet gått in i en mer seriös fas. Det är väldigt viktigt att en minibrake blir perfekt.

P och jag har varit på minibreak i Stockholm i helgen. Nu harvar ju vi på vårt tolfe år och har varit ute på både minibrakes och brake large flera gånger. Men det var trevligt ändå. Och seriöst.

Det var så seriöst att vi hade med oss svärföräldrarna och hälsade på svåger med sambo. P och jag var inkvarterade, eller internerade, på Långholmens hotell i en dubbelcell. Här bodde vi också på vår första minibrake för elva år sedan. Då bodde vi på vandrarhemsdelen och sov i våningssäng (mycket romantiskt) och hade toalett och badrum i korridoren.

Jag har aldrig varit så magsjuk i hela mitt liv som denna minibreaks helg våren 1998.

Frukostbuffén var magnifik men jag fick lämna den i största hast och kasta mig in på närmaste toalett. När jag vinglade ut därifrån mötte jag en engelsktalande flicka som undrade om jag kunde förklara hur hon skulle gå för att komma tillbaka till sitt rum.
"Ajm sårry aj dont no wär aj äm majsälf"
Svarade jag föga intelligent men mycket sanningsenligt.

Sedan spydde jag hela vägen hem i olika påsar som P köpt i en jourbutik på Valhallavägen.

Detta var vår första så viktiga minibreak. Vi har alltså hängt i hop i elva år efter detta men jag vet inte riktigt om jag kan rekommendera detta som "the way to go".

Den här gången tyckte jag nog att jag klarade av vistelsen med lite större värdighet. Men frukostbuffén var inte alls lika magnifik nu när jag kunde äta den som jag mindes att den var då för tolv år sedan.

torsdag, maj 14, 2009

Behärska konsten att slappna av

Apropå detta med tiden och stressen så hade jag kunnat visa er några som vet hur man ska leva, om det hade varit bättre zoom på kameran. Klumparna på bilden är gräsander som låg i gräset utanför jobbet hela eftermiddagen igår. Själv hade jag en mycket lång dags färd mot fem.

onsdag, maj 13, 2009

Ur led är tiden

Har under denna vecka blivit 34 år. 34 låter så mycket äldre än 33, tycker jag. Trivs annars väldigt bra med att vara 30-någonting. Det är betydligt roligare än det var att vara 20-någonting. Har liksom hunnit växa i mig. Hittat den inre ron och tryggheten och allt det där. Jag känner inte alls lika ofta att jag borde befinna mig på något slutet boende, som jag gjorde förr. Tycker att det är tillåtet att sådana som jag får gå lösa. Vi klarar det! Och om andra har någon annan åsikt så spelar inte det så stor roll längre. Jag tycker på det hela taget att jag är rätt okej, faktiskt. Sug på det, ni!
Men det behöver ju inte gå så himla fort. Kan tänka mig att vara 30-någonting i så där en tjugo år till.

Min inställning till tiden har alltid varit en smula manisk. Har alltid upplevt att jag befinner mig alldeles för nära döden.
När jag var 19 satt jag bakom en biblioteksdisk och räknade hjärtslag. Jag hade läst/hört någonstans att man bara har ett visst utmätt antal hjärtslag och här bakom biblioteksdisken bara rusade alla dyrbara slag ifrån mig. Detta stressade mig så till den milda grad att jag förmodligen blev flera hundra hjärtslag fattigare bara på att oroa mig över alla förlorade slag.
När jag var 20 gjorde jag nog av med flera årsförbrukningar av hjärtslag. Hade en ständig ångest som gjorde mig genomsvettig bara av anstängningen att runda en bokhylla på biblioteket. Det satt ett järnband över bröstet och jag vaknade oftast med kramp i armarna. Istället för att följa med till universitetskafét på fikapauserna låste jag in mig på Uppsala universitets, visserligen vackra, toaletter nere i källaren och satt där och tyckte att jag var konstig. Vad tiden beträffade hade jag stenkoll på den. Jag skrev långa scheman för mina dagar där varje aktivitet, jag skriver varje, var planerad på minuten. Om jag fastnade i en kö på banken, ett besök som var planerat till tjugo minuter men istället blev trettio, blev jag ett halvår äldre. I hjärtslag räknat.
Det är på grund av denna vansinnets period jag inte använder armbandsklocka.

Nu har jag en betydligt sundare inställning till tiden även om jag inte helt har lyckats tämja den, eller mig själv. Det är alltid något jag borde hinna, skriva, träna, koka, sortera, städa, ringa. Eller, jag borde redan ha gjort det. Men det går bättre. När jag fyller 40 kommer jag att vara stencool.



Dagens citat

Har inte följt det här så där slaviskt så att jag har någon bestämd åsikt annat än att vården är så tungt belastad med många som är sjuka på riktigt och små resurser att ta hand om dem att man inte bör belasta den ännu mera med trams. Jag talar om konstfackeleven Anna Odells film där hon spelar psykiskt sjuk och blir omhändertagen av polis och psykvården. Hur som helst måste väl hennes uttalande i SvD i dag vara "Dagens citat":

"Det jag har gjort har jag ljugit om, men jag har också varit ärlig med att jag har lurat människor."

!!!

söndag, maj 10, 2009

När jag böjer mig fram över svindeln och stupar ut ur mig själv

1 Ansiktet vänt in i faran.
2 När jag inte kan höra och måste säga tack och förstår och vara
ett helt ansikte vänt mot dig.
3 Det måste vara okej.
4 Det måste vara okej.
5 När jag böjer mig fram över svindeln och stupar ut ur mig själv.

Camilla Lekebjer

Läser ovan dikt i senaste numret av Lyrikvännen, en prettodiktidskrift som jag prenumerar på för att nära mina prettoambitioner och för att jag, faktiskt, tycker om lyrik.
Jag tycker också om femte raden i den här dikten. Det är en mycket bra bild för mod, för att våga. Det är när vi böjer oss fram över svindeln och stupar ut ur oss själva som vi växer, som den storhet vi redan utgör blir större.

lördag, maj 09, 2009

Semester


På måndag är det fem veckor kvar till semestern. Skulle jag skriva och började sedan räkna efter och insåg att det bara är fyra. Hur gick det till? Nyss var det ju vinter, mörker och snöstorm.
Semesterresan är förvisso planerad sedan länge. Färja och diverse hotell på vägen är bokade och betalda. Jag kan inte riktigt tro att vi faktiskt är på väg i år igen.
Och det ska jag inte heller. Som jag så många gånger tidigare har sagt innebär att glädja sig i förtid eller förutsätta att något ska hända detsamma som att be om att bli rullstolsbunden. När jag skriver "förutsätta att något ska hända" menar jag naturligtvis förutsätta att något bra ska hända. Att förutsätta att något hemskt ska hända däremot är att besvärja det onda och en livsuppehållande nödvändighet.
Jag gläder mig alltså inte utan oroar mig istället för hur vi ska få pengarna att räcka till och hur vi ska hinna få ordning på allt. Det känns lugnare så.
I år är det andra året i mitt liv som jag kommer att ha betald semester - och det är inte alls något jag förutsätter att jag kommer att få, även om den är beviljad. Förra året hade detta förunderliga att få betalt fast jag var ledig en högst besynnerlig emotionell inverkan på mig. Hela den sista eftermiddagen innan jag skulle gå på denna ofattbara lyxform av ledighet var jag nervös! Händerna fullständigt skakade. På vägen hem kände jag mig gråtfärdig! Rörd eller upprörd - jag vet faktiskt inte riktigt vilket.
Nå det gick ju över och jag kunde njuta av ledigheten. I år ska jag försöka ha en mer värdig inställning till min betalda semester.

fredag, maj 08, 2009

Rhododendronbevakning

Mycket kan hända under en vecka.

torsdag, maj 07, 2009

Det är ingen ordning på mina papper

Hm... inser att det är lätt att man får för sig att jag, likt Bodil Malmsten, inte har någon ordning på mina papper.
Det har jag inte heller. Men jag har å andra sidan alltid velat vara som Bodil Malmsten. Eller som Bodil Malmsten skriver.
Bodil Malmsten skulle anse att jag inte känner verklighetens Bodil Malmsten. Och det skulle hon ha rätt i.

Den storhet vi redan utgör

Äntligen har jag hittat mitt citatblock. Skrev för ett halvår sedan att det hade kommit bort. "Alkemisten" av Paolo Coehlo som jag inte heller hittade då och som jag hade tänkt att jag skriva upp lite citat ur om jag bara hittade citatblocket, hittade jag för några månader sedan ordentligt nedpackad i den gamla kistan där jag förvarar de anteckningsböcker som jag maniskt köper men inte hunnit skriva något i ännu.

I citatblocket hittade jag i sin tur följande citat:

DEN RÄDSLAN: ATT STÅ ANSIKTE MOT ANSIKTE MED DEN STORHET MAN REDAN UTGÖR.

Under citatet står det "Bob (s. 103)" Bob betyder Bob Hansson. s 103 betyder sidan hundratre i en bok av Bob Hansson. Nästa projekt blir att hitta vilken bok.

Tills dess tycker jag att vi ska ta vara på våra förmågor och färdigheter. Förvalta vårt pund som det står i Bibeln.
för:

DET FÄLLBEN SOM STRÄCKS FRAM JUST INNAN MÅLLINJEN, HUR OFTA ÄR DET INTE PINSAMT LIKT DITT EGET?

som det står lite högre upp på sidan i citatblocket. Det är också Bob och där står det prydligt att det är hämtat ur "Bräcklighetens poetik". Men från vilken sida står inte.

Jag har dessutom skrivit fel och skrivit "...pinsamt likt ditt liv?" Undrar var Freud skulle säga om den felskrivningen. Mitt likt ett fällben som sträcks fram just innan mållinjen.?

onsdag, maj 06, 2009

Fina fötter

Då har man bejakat eller förslavats under sin kvinnlighet och målat sina tånaglar, då.
Att vara barfota i sandaler utan att ha målat tånaglarna är nämligen snudd på kriminellt. Om man är kvinna, vill säga. Är man man och går barfota i sandaler med målade tånaglar kallas man något annat.
Förra sommaren var jag nagellackslös hela sommaren och kände mig uppkäftigt revolutionär. I år känner jag mig inte riktigt lika uppkäftig och har således inhandlat ett nagellack i en billig skräpaffär. Lacket heter Paris Memoirs och luktar av någon anledning smultron!

Det är inte barfotaväder just nu där jag bor men nu är jag beredd. Men det fick inte riktigt den effekt jag hade tänkt mig. Tittar mest på mina fötter och undrar vems de är. Det känns inte riktig som mina fötter. Känner inte igen dem. Hade nog väntat mig att de skulle bli lite mera klassfötter av dem när jag hade kladdat på den där smultronsmeten men det ser mer ut som om någon har målat på dem med tuschpenna. Inga Silvi Conti-fötter här inte. Silvia Conti är domare i Bläckfiskenserien och hon är en sådan där kvinna med klass. (Det finns ett bättre ord men jag kommer inte på det just nu. ) Men det är en sådan där människa som aldrig kommer hem dyngsvettig efter att ha släpa tunga matkassar från en långväga affär och upptäcker att en flik av jackan har varit nedstoppad i byxorna hela vägen över stan.

Det där med jackan har väl inte hänt mig heller. Ännu. Men jag är en sådan som det skulle kunna hända. Jag ser mest ut som trollet Plupp, ni vet det där trollet med blått hår i barnböckerna. Men jag har rött hår och glasögon. Annars är vi ganska lika.
Numera är jag också trollet Plupp med smultrontår.

tisdag, maj 05, 2009

Bloggen är död!


... påstod man på God morgon Sverige i morse.
Många kändisar hade nämligen slutat blogga. En av dem skulle komma till morgonsoffan och tala om sitt avfälle (eller vad det kan kallas). Tyvärr var jag tvungen att gå och jobba så jag vet inte vilken känd auktoritet som beseglad bloggens öde.
Eftersom jag inte är så känd tar jag mig friheten att plita vidare. Skulle vilja se den kändis i vitögat som tror att han/hon kan stoppa mig.
Tycker för övrigt att kändisar har allt för stort inflytande i vår värld. Vore bättre om alla bara gjorde som jag...

söndag, maj 03, 2009

Beaune

Detta välsignade YouTube där allt och inget trängs intill varandra. Hittade några filmer från min blivande hemstad (dvs när jag har vunnit alla dessa miljoner på något av alla dessa spel jag aldrig spelar) Beaune i Bourgogne. Det värker i mig av "hemlängtan" när jag ser detta, särskilt marknaden som verkligen är helt fantastisk.



Ondskans Barn

När jag förra söndagen ägnade mig åt trädgårdsarbete ute på altanen lyssnade jag på Marianne Fredrikssons sista bok Ondskans barn
medan jag grävde och slet i ogräsrötter.
Marianne Fredriksson var länge en sådan där författare som jag kände att jag kunde lita på. Som Majgull Axelsson, Bodil Malmsten och Håkan Nesser, mfl. En sådand där författare som jag visste att så snart det kom ut en bok av just den författaren skulle jag tycka om den och sluka den från den ena pärmen till den andra.
Jag vet inte om det är jag som har blivit mer cynisk med åren eller om Marianne Fredrikssons författande förändrades mot slutet men hennes två sista böcker, som också är de två senaste böckerna jag läst av henne (jag har inte läst alla) är jag inte riktigt lika nöjd med som de tidigare.
Nu är det ett tag sedan jag lyssnade på Skilda verkligheter jag minns att jag hakade upp mig på huvudpersonerna. De kändes inte riktigt sannolika. Unga människor idag beter sig inte så där, ville jag hävda. Och det där som jag alltid tyckt om i Marianne Fredrikssons böcker, att människorna bryr sig så mycket om varandra och tar sig tid att engagera sig i varandras liv det köpte jag inte riktigt heller i den här boken. Det är därför jag undrar om det är jag som har blivit mer cynisk med åren. Det är alldeles för länge sedan jag läste om Simon och ekarna som är en av mina riktigt omtumlande läsupplevelser och där just personernas engagemang i varandra var något som grep mig oerhört. Skulle det göra det idag också?
Slutet i Skilda verkligheter tyckte jag förövrigt var direkt upprörande, av många skäl, men jag ska inte avslöja det här.
I Ondskans barn har det där engagemanget tagit en sådan form att vissa av personerna i boken nästan saknar personligheter och eget liv eftersom de går så upp i huvudpersonernas bekymmer. I Simon och ekarna hade alla personerna sina problem att tas med och man fick delta i flera levnadsöden och det gjorde berättelsen lite fylligare, och kanske också trovärdigare.
Något som också irriterar mig när det gäller persongalleriet i Ondskans barn är att personer som till en början räknats till den inre kretsen och varit synnerligen viktiga för huvudpersonen plötsligt bara försvinner ur handlingen som om författaren har glömt bort dem.
Dessutom upplever jag att det hoppas över information som man plötsligt förutsätts känna till
och att vissa saker presenteras som om man vet vad det är frågan om trots att man inte till fullo blir informerad om det förrän senare i boken. Det känns över huvud taget som om Marianne Fredriksson hade lite bråttom när hon skrev den här boken.
Tankegångarna och livsfilosoferandet känns också en aning för populärpsykologiskt och enkelt. Detta trots att jag vet att Marianne Fredriksson var påläst och funderade mycket kring sådana frågor. Men kanske, som sagt är det jag som blivit cynisk.

lördag, maj 02, 2009

Årets brasturné

Så har vi då firat Valborg igen. Vi har ju grundat en tradition att åka runt och bese så många av stadens brasor som vi bara hinner med och eftersom det är en tradition så gjorde vi så även detta år.

Den första antydning till brasa jag såg var förberedelserna för firandet vid slottet som jag passerade på vägen hem från jobbet. "Vårkören" repade "Vintern rasat" för fulla basuner. Brasan vid slottet hör inte till dem vi brukar ta med i touren. Inte för att det är något fel på den brasan där den brinner vackert på sin flotte i vallgraven. Annat än att man inte ser den. Vid slottet på Valborgsmässoafton ser man bara folk och folk vill jag inte se.
Ett år var jag med och sjöng i "Vårkören" och stod på andra sidan vallgraven med ryggen mot slottsmuren. Då såg jag brasan och kan alltså, med visst belägg påstå att den är vacker. Men det är nästan det enda sättet att få en skymt av den.

I år hade P en idé om att vi skulle vidga vårt brasområde till att omfatta enstaka småhålor utanför stan. Denna teori framkastades vid åttatiden när vi satt redo i bilen och jag tyckte att det var en riskfylld idé. Dels skulle ju detta innebära att vi inte hann se så många brasor eftersom själva restiden emellan dem skulle bli längre dels var det väl inte säkert att det fanns någon brasa över huvud taget i den håla han nämnde.
Nu var det ju han som satt vid ratten så vi åkte i all fall. Och fick en vacker biltur i det vackra vårsverige med en strålande men dalande sol och nyutsläppta kor. Men någon brasa fanns det inte i hålan i fråga, bara vilsen ungdom som drev omkring.
Så vi vände in mot stan igen, sniffande likt blodhundar efter brandrök. Själv tyckte jag mest att det luktade ett blivande fiasko.

Men till slut fick vi vittring på ovan halvt utbrända brasa och tog oss till och med tid att kliva ur bilen för att njuta av den en stund. Sedan blev det väl lite så där med de nästföljande eldarna. Den suddiga, glödande fläcken på bilden nedan är resterna av en valborgsmässoeld. Tror vi, kanske var det någon som grillade något på en engångsgrill.
Här far vi förbi ett litet mer ambitiöst valborgsmässofirande med karusell och hoppborg. Brasan kom tyvärr inte med på bilden men det som ser ut som ett moln längts ut till höger är ett fyrverkeri.

Till den sista brasan anlände vi när alla utom arrangörerna hade gått hem och partytälten där man hade sålt varmkorv började plockas ned. Eldväktarna höll på att skyffla samman elden till en mer koncentrerad rundel som såg ut som en glödande vulkankrater. Det var ganska vackert faktiskt. Betydligt vackrare än vad det ser ut som på bilden.

Vi avslutade denna halvdanna brasturné hemma på altanen där vi kunde se fyrverkeriet från firandet vid slottet. Nästa år, bestämde vi, blir det inget turnerande. Bilen får stå i sitt garage. Till fots ska vi ta oss till närmsta brasa och vi ska vara där när den tänds och sedan ska vi stå där tills den är utbrunnen och inte mer än en kallnad hög med aska. Så det så. Ingen mer brasstress här inte.