fredag, november 30, 2018

Nu går sista visan

På campingen 

Kap 48 i vilket festen får ett våldsamt slut och Claudilles son får något att fundera på. 

Det blir tyst inne i restaurangen. Plötsligt spelar det inte så stor roll när man sjunger Nu går sista visan. Före eller efter maten vad spelar det för roll. Nu känns det som om den  riskerar att inte bli sjungen alls. Alla stirrar ut genom fönstret på poliserna som kliver ur sin bil och masar sig fram över parkeringen.
   "Oj, vi kommer visst mitt i festen." säger den ena av dem när hon till slut står bredbent i dörren. Hon är en storvuxen, kraftig kvinna och fyller upp hela dörröppningen. Det ser ut som om hennes mindre, manliga kollgea hoppar jämnfota bakom henne för att kunna se över hennes axel.
Claudille reser sig upp från sin stol. Hennes händer håller hårt i stolsryggen och rösten glider lite på ett otypiskt sätt när hon frågar:
   "Har ni hittat ägaren till pistolen ännu?"
   "Nej, tyvärr. Det finns inget att gå på. Den var inte registrerad och det fanns inga fingeravtryck på       den. Men det fanns bettmärken."
   "Bettmärken?"
   "Ja. Så vi åkte egentligen bara förbi för att se om det har hänt något som ni tycker verkar underligt      och misstänkt."
Det är tyst en stund, sedan säger en av holländarna, hon utan adamsäpplet:
   "Ja, det var ju den där Range Rovern, som ingen vet..."
   "Ja!" En stol faller i golvet. Det var Gertrud som plötsligt farit upp från sin plats. Hon svajar lite där hon står och har stora rödvinsmustascher runt munnen.
   "Min man har åkt i väg i en Range Rover som inte var hans! Det vill jag polisanmäla!"

Claudille sjunker ner på sin stol och låter tumulten utrbryta över sitt huvud. Övriga campinggäster försöker att lugna Gertrud och förklara för poliserna hur det egentligen förhåller sig, hur det nu egentligen förhåller sig, medan Gertrud vevar upp sig och blir allt mer vansinnig.

Claudilles sonen tittar på sin son och tänker att ett tag såg det faktiskt ut som om hon var beredd att följa med dem, poliserna. Och sista visan förblir osjungen.

söndag, november 25, 2018

Mani Morris

Wiliam Morris  är i ropet just nu; utställning på Millesgården  och HM har en kollektion med Morris-byxor och -blusar, bland annat.

Det finns konst som man vill omge sig med, vira in sig i, kokonera sig i för att uthärda omvärlden och Morris mönster är sådan konst.
Att Wiliam Morris är i ropet väljer jag att se som att det finns hopp för världen. Annars tycker jag att det är obegripligt hur världen kan se ut som den gör efter att vi har haft jugend/modernista/art noveau-perioden. Vad gick fel, liksom.
Även om jag vill vira in mig i Wiliam Morris har jag ännu inte köpt några byxor. Med ett glas vin i ena handen klickade jag visserligen i beställningen men hann hejda mig vid "bekräfta köp". Jag tror mig inte riktigt om att kunna bära upp ett par William Morris.

Vid den här tiden förra året besökte jag, allt mer frustrerad, en bokhandel, varje dag efter jobbet på grund av just William Morris. Vi hade fått ett sådant där traditionellt reklamblad från bokhandeln. Det var inför julen, och längst ned på en rödaktig sida var det bilder på anteckningsböcker med pärmar i William Morris-mönster.
Aldrig förr har jag drabbats av ett sådant habegär.
Redan dagen därpå var jag i butiken och letade efter de där böckerna.
De fanns inte.
Överallt fanns packlådor och personalen lassade febrilt upp på hyllorna. Så de skulle väl komma, så småningom, anteckningsböckerna. Intalade jag mig och lommade hem.

Dagen därpå syntes inte heller några anteckningsböcker med Wiliam Morris-mönster. Jag scannade av varenda kvadratmilimeter av butiken för att försäkra om att jag inte missat böckerna dagen innan.
Inte heller den tredje dagen hade jag någon tur. Jag gick hem och granskade reklambladet med lupp. Hade jag läst fel?
Nej, där var det. Visserligen var det en väldigt liten bild men William Morris var det allt. Närsynt tittade jag på datumet på broschyren. Jo, alla sakerna i bladet skulle finnas i butiken vid det här laget. Allsköns annan skit som annonserades fanns redan uppe på hyllorna: pussel och spel, pysselböcker, romaner och kokböcker och fan och hans moster, men Morris, icke.

Likt en drunknande som söker sin boj, likt en heroinist som söker sitt heroin, travade jag till bokhandeln dag efter dag. Det var som om själva livsviljan hölls uppe endast av jakten efter dessa WM-anteckningsböcker, som om livet berodde av dem. Det var en sådan höst.
Att gå igenom bokhandeln från hörn till hörn, golv till tak, blev snart en dagsrutin. Av någon anledning föll det mig aldrig in att fråga personalen.

När de så väl låg där blev jag nästa tom inuti. En lång stund stod jag bara och stirrade på dem som om jag inte riktigt trodde på vad jag så. Så slet jag häftigt åt mig tre stycken och ångade fram till kassan. Sedan, med William Morris mönster tätt tryckt mot bröstet skyndade jag ut i höstmörkret.




fredag, november 23, 2018

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

På campingen 

Kapitel 47 i vilket tal hålls, sånger sjungs, presenter delas ut och sorgen och glädjen vandrar tillsammans. 

Det är fest på campingrestaurangen. Avskedsfest och förlovningsfest i ett.
För "sorgen och glädjen, de vandra tillsammans." som den rödbrusige sagt i sitt tal.
Åtminstone tror det att det var det han sa. När förvåningen över att han rest sig för att hålla tal hade lagt sig hade han nästan talat klart. För övrigt var det ju som vanligt omöjligt att förstå  honom. Gert fanns ju inte längre där för att översätta.
   Det är holländskorna som står i begrepp att dra sina tältpinnar ur marken och ge sig iväg. Deras semester är slut.
   Det är naturligtvis Rosie och Torsten Sandström som förlovar sig.

Alla har fått presenter. Holländskorna har fått varsitt par ulliga tofflor i cerise. Ingen vet riktigt vem som kom på den idén. Rosie har fått en blommig sjal som Torsten Sandström ser likadan ut som den hon redan har, men Rosie svepte den genast om sig med ett förtjust "Åh!" och kråmade sig för dem.
Själv har han fått en bok: "Postkodmiljonären 2 -2500 nya frågor för heta stolen". Vad han har kunna bedöma, när han bläddrat i den här vid bordet, är den minst lika bra som Guiness rekordbok. Han ser sig tacksamt omkring bland vännerna kring bordet. Alla har varit med och samlat till presenterna, till och med Gertrud har lagt sin del.
  Hon hade bett Rosie om ursäkt för det där med saxen. Det var inte illa menat, hade hon sagt.
Torsten Sandström hade undrat hur man kunde hugga efter någon med sax utan att mena något illa, men Rosie hade strålat mot Gertrud och sagt att det hade hon förstått hela tiden.
Torsten Sandström hade öppnat munnen för att fråga om det var därför hon hade pucklat på Gertrud med frukostbrödet, men han hade stängt munnen om frågan.
   Det var något han hade lärt sig den här sommaren: Ibland (oftast kanske) var det bäst att inte fråga så mycket. Så därför frågar han inte varför Den Svarte Riddaren Sivert inte är närvarande på festen. Det gör inte någon annan heller.
   Men han kan inte låta bli att stirra på den ena holländskans adamsäpple, som guppar upp och ned medan de håller armkrok och sjunger "Ju mer vi är tillsammans...". Men han säger ingenting om det. Han är ganska nöjd med sig själv för det.

Det är när de grälar som bäst om hurvida man kan sjunga "Nu går sista visan" innan man ens har ätit huvudrätten som polisbilen kör in på parkeringen.

lördag, november 17, 2018

När träden glesnar tätnar själen

När träden glesnar
tätnar själen,
skyddar sig, minns.
Det inre lövverket
bevarar gnistrande
solstrålar, humlor.
Senhöst kom
med sommar.

/Göran Greider

När träden glesnar tätnar själen skriver Göran Greider och jag tror han har rätt. Hösten och vintern är en tid att skriva dikter. I alla fall skriver jag mest dikter under den här delen av året.
Det är som om allting kryper nära inpå, himlen sjunker nära marken, den stora svärtan hänger tung över våra huvuden. Där finns en tunn, tunn strimma ljus och bara det mest väsentliga kommer igenom och måste formuleras som poesi. Poesi är ju ordens flammpunkt, har Horace Engdahl sagt en gång. Och det är väl det bästa han har sagt.


fredag, november 16, 2018

Ett avgörande ögonblick

På campingen 

Kapitel 46 i vilket Torsten Sandström ställer en livsavgörande fråga. 

Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. På bänken utanför toalettutrymmena sitter WCT-mannen Torsten Sandström och Rosie tätt tillsammans. Rosie håller hårt i Torsten Sandströms ena hand. I den andra handen håller han ett kycklinglår som han funderar på om det vore ofint att ta en tugga av. 

Rosie hade till slut lurat ut honom ur kombin genom att vifta med en kartong grillad kyckling utanför bilfönstret. Han hade ju faktiskt inte fått någon fruktost. 
Hon hade pratat hela vägen till bänken utanför toalettutrymmena,  "deras bänk" hade hon kallat den, och burit kartongen framför sig som ett lockbete. Han hade följt efter som en hungrig hund. Hon hade pratat och beskärmat sig och viftat med kartongen så han hade varit riktigt rädd att den skulle gå om intet. 

Sedan hade hon suttit bredvid honom och ängsligt kloat sig fast vid hans arm medan han själv mumsat på kycklingen. Han fick inte var ond på henne det fick han bara inte, det var ju så länge sedan.
"Vilket då?" undrade Torsten Sandström med munnen full av kyckling. 
"Ja, jag var ju bara 22 år när det hände."
 "Vilket då?"
 "Ja, det hände ju egentligen inte, det var meningen att det skulle hända men det blev inte så."
 "Vilket då?"
  "Jo..." hon hade greppat hans arm så hårt att han hade gett ifrån sig ett litet gulp. Det hade liknat något som Den Rödbrusige brukade häva ur sig. Så berättade Rosie i en enda mening hur hon och Gert den Utmärglade hade känt varandra i ungdomen, de hade sällskapat och Gert hade  talat om att de skulle förlova sig, men redan dagen efter verkade det som om han glömt bort både förlovningen och Rosie. 
  "Så jag blev aldrig förlovad." 
Det var nu hon hade gripit tag i han hand så hårt och han hade tittat in i hennes stora tårfyllda blå ögon och känt sig alldeles mild och mjuk inuti. 
  "Ja, men då kanske du och jag kan förlova oss istället?"
  "Åh, Torsten Sandström!" Hon hade strålat mot honom genom tårarna och Torsten Sandström hade tänkt att nu vågade han nog ta en tugga av den sista kycklingklubban. 

fredag, november 09, 2018

Ett slagsmål med sax

På campingen

Kapitel 45 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström vilar sig lite.


WCT-mannen Torsten Sandström ligger raklång i sin gamla Volvo kombi. Han har fält sätena så att han ska kunna sträcka ut ordentligt. Därutanför ligger hans gamla tält som ett fält storvilt. Rosie cirklar oroligt runt bilen och bankar på rutorna emellanåt. Han tänker att hennes röda hår skär sig mot det döda blå tältet därute och han sluter ögonen. Det bultar i hans huvud.
Klockan är bara halv elva men den här dagen har redan varit den värsta på länge..Och allt efter två vaknätter; först ovädret och sedan tordönssnarkande Rosie.

När han och Rosie hade kommit ner till restaurangen för att hämta sitt förbeställda frukostbröd hade de sett den risiga Range Rovern slira ut från campingen med något som såg ut som den utmärglade Gerts hattbrätte vickande över förarsätet. När de kommit in på restaurangen stod Gertrud rödblossande därinne och viftade med en stor sax. När Rosie klev in hade hon vänt saxen mot henne och skrikit "... med henne där, det var med henne där! Min man har varit förlovad med henne där!" Hon hade höttat med saxen mot Rosie som blivit alldeles röd i ansiktet.
"Det var säkert henne pistol också, fast hon låtsades bli så upprörd.Henne tror jag vad som helst om. Druckit av mitt kaffe har hon haft mage att göra också."
Här hade Rosie gett ifrån sig ett rytande, vars make WCT-mannen aldrig hade hört förr, ryckt till sig frukostbaguetterna och gått lös på Gertrud med dem.
Här måste han sluta tankegången en stund för att stöna lite.
Gertrud hade rutit själv och huggit efter bröden och Rosie, och han försökt att få dem att sluta:
"Nu får ni väl lugna er lite?" men det hade mer varit en fråga än en befallning.
Det var Claudilles son som till slut hade fått isär dem och kommit undan med bara en lättare rispa av Gertruds sax på kinden.
Torsten Sandström hade stapplat upp för backen till sin bil, som tack och lov fortfarande var vid liv. Nu låg han där och hörde Rosie ropa och knacka på rutorna, och han tänkte att han inte ens fått någon frukost.

onsdag, november 07, 2018

Nostalgin är död. Länge leve nostalgin.

För några fredagar sedan i Spanarna i P1 pratade Jonathan Lindström om Nostalgi. Om hur vi kan slita ut nostalgin så här i den digitala tidsåldern, när man kan promenera i sina barndoms kvarter via google maps, hitta gamla låtar på youtube och titta på gamla älskade TV-program om och om igen tills man helt har slitit ut den där nostalgiska känslan kring dem.
Lindström spår nostaglins död. Och att vi inom en snar framtid ska vara nostalgiska över att vi en gång var nostalgiska.
Möjligen har han rätt.
Men eftersom jag av något grumliga skäl, är en stor tillskyndare av nostalgi, även om jag inte anser att det med nödvändighet var bättre förr, tar jag risken att slita på den, nostalgin alltså, i år igen.
Enligt gammal god tradition tänker jag göra en nostalgisk julkalender i år också.
I år är tematTV-serier.
På SVT-play kan man tjuvtitta på årets TV-julkalender redan nu. Det däremot, tycker jag inte är ok.
Så några smakprov på vad det kommer att bjudas på i årets nostalgikalender har jag inte, men jag kan gå så lång som att säga att det kommer att röra sig om fiktion, inga dokusåpor eller matlagnings- eller renoveringsprogram alltså.
Iställer för smakprov spelar vi en svårnostalgisk dänga från det glada 80-talet. Den är en aning svårsmält också men jag tror vi klarar det.




Spanarnaavsnittet i fråga kan man ju numera också slita på, tack vare internetet. Det hittar man här

tisdag, november 06, 2018

Från De Bortglömda Böckernas Gravkammare


Ur De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Norrköping fiskade jag upp
Springaren av Stieg Trenter.

Jag har lite svårt att förklara eller rättfärdiga min fäbless för svenksa 50-tals deckare. Det är så mycket lättare att peka ut alla deras fel och brister.

Trenters hjälte och amatördetektiv, fotografen Harry Fribergs hårdkokta, raljanta jargong, är så tidstypisk så att det kan vara svårt att förstå vad det egentligen är han säger. Vad som är ännu mer obegripligt än 50-tals slangen är att den bävernäste kriminalkommisarien Vesper Johnsson envisas med att ha med sig Harry Friberg i  sina utredningar. Men det verkar inte som om hans underordnade tycker det är lika märkligt, så då ska väl inte jag vara svår. Även om det är svårt att se någon lokig  i det hela. Inte heller i varför alla inblandade ringer och anförtror sig åt en fotograf när det gäller sådant som de i alla rimligheters namn borde gå till polisen med. 
    Det  hör också till att någon ung flicka,vars utseende beskrivs in i minsta detalj, blir Fribergs följeslagare i hans privat utredning. Hon är naturligtvis söt, käck och kavat och han kallar henne gärna för flickebarn, eller trollunge eller annat i den stilen. Hon ilsknar till och ger honom en örfil emellanåt men mjuknar snart och låter sig kyssas.

Springaren skiljer sig inte nämnvärt från ovanstående. Ändå anser jag att det är en av Trenters bästa, möjligen kan det bero på att den hårdkokte och lite stöddige Friberg inte seglar in i handlingen förrän någonstans i mitten, det är den enda förklaring jag kan hitta. Någon förklaring till varför den heter Springaren har jag emellertid inte alls. 


fredag, november 02, 2018

och om morgonen

På campingen


Kapitel 44 i vilket Range Rovern hittar sin förare

Det tar ett tag innan hjärtat börjar slå igen och han inser att det fasans ansikte som stirrar på honom genom fönstret är den gigantiske leonbergerns. Tydligen har han somnat på sin post. Solen har börjat ta sig upp över rågen på gärdet på andra sidan vägen. Klockan över bardisken är halv sex. Ingen Claudille har kommit och avlöst honom klockan tre, inte. Han suckar. Reser sig stelt upp och börjar plocka fram bunkar att hälla upp hundmat och vatten i till den där jättehunden.

En kvart senare kommer Claudille och Sonja hand i hand ned för trappan till lägenheten som ligger ovanpå campingrestaurangen. Det är först när hon ser sin son klappa den överdimensionerade leonbergern på huvudet ute på parkeringen som hon minns att hon hade satt honom på vakt nere i restaurangen och att hon lovat att avlösa honom.

Nästan samtidigt som Claudille och Sonja kommer ner för trappan, kommer Den Utmärglade Gert ranglande i full fart ner för kullen mot parkeringen. Hattbrättet har lossnat från hattkullen och hänger på tre kvart över högra ögat. Längst uppe på kullen skymtar Gertrud men han har ett bra försprång. Nu slirar han in på parkeringen, sliter upp bakluckan på Range Rovern och ryter åt leonbergern att hoppa in. Den lyder med glada skutt. Gert dammar igen luckan, knuffar undan skyltdockan från förarsätet och kastar sig in i bilen. Range Rovern, med Den Utmärglade, Skyltdockan och leonbergern, girar ut från campingen på två hjul.