torsdag, december 31, 2009

Nyårsvers måste vi ju ha

En sumering av detta året är väl att jag inte har diktat så mycket som jag brukar så jag återanvänder den jag skrev förra året liggande i en likadan soffa som nu (ett av mina nyårslöften är förresten att jag ska skriva mer dikter 2010.)

Nu är de slut och kan aldrig göras om
alla detta årets dagar som bara gick och kom
Tiden rinner den står aldrig still
men vi kan alltid göra det vi innerst vill

Vi ska gå ut ur detta året med en smäll
det gamla ska sprängas, alltihop, ikväll
Damm och krutrök var vi går
och i morgon är det ett gott nytt år

Det flyger en drake i gränden Kolk

Han flyger utanför dockteatermuseet i Lübeck, ett av alla museum i denna stad som man kan gå hur länge som helst i. Det har hur många vindlingar och våningar som helst och hur mycket dockor och teatrar att titta på som helst. Men idag har vi inte varit i något museum utan ägnat oss åt att handla varor till kvällens supé och hämta tröjan som jag glömde på den italienska restaurangen där jag proppade mig medvetslös med kalvfilé i gorgonzola-sås och rosmarinpotatis igår. Är det konstigt att man glömmer kläderna efter sig efter en sådan måltid?

Lite vemodigt var det att gå över rådhustorget idag där bara ett, till hälften nedpackat, stånd var kvar av den glammande julmarknaden. Fast tur var väl det. Inte för att jag trodde att jag skulle bli alkoholiserad av glüwein så här under årets sista skälvande timmar men det verkade ett tag som om jag skulle bli tvungen att börja det nya decenniet på en diet av havregrynsgröt och kokta grönsaker för att få magsyran att komma ned på acceptabel nivå igen. Nu kanske jag får börja året på den dieten i alla fall eftersom jag har varit här i allmän skörlevnad och ätit kalvfilé och eftersom det nyligen uppdagats att min a-kassa har 15 veckors handläggningstid men ett av mina mina tusentals nyårslöften för i år (som alla år) är att jag 2010 ska leva mer i nuet och inte stressa upp mig och oroa mig för bagateller. Ett annat löfte är att jag ska försöka bli av med den här magen jag har skaffat mig (på grund av allmän skörlevnad på fler platser än Lübeck) och då passar det ju bra om jag bara äter kokta grönsaker.

Det här med att gå ned i vikt är inte så lätt. I synnerhet inte eftersom jag inte ens kan komma till det första steget: att verkligen bestämma mig för att gå ned i vikt. Jag pendlar mellan "Fy fan, så jag ser ut, nu måste jag faktiskt göra någonting åt det här!" och "Jag äter väl vad jag vill, ska väl ni skita i!"

Jag är alltså i vanlig ordning i full färd med att sätta upp nya löften och vilda planer för det nya året, det nya obesudlade livet som ska komma om några timmar. Ni skulle bara veta vilka storverk jag ämnar uträtta och skriva under 2010. Bourgogneboken ska definitivt skrivas klar. Det hade jag på min lista förra året också och det vet vi ju hur det gick med det men nu är det ju så mycket närmare ett fullbordande än då! Några diktsamlingar ska bli klara också och novellsamlingen ska jag ta tag i på allvar osv. Jag har åtminstone lyckats med ett av nyårslöftena från i fjol; det att avsätta en speciell kväll i veckan för skrivande, så att det verkligen är bestämt att den kvällen är det skrivande som gäller och ingenting annat. Att infria ett löfte är ju bättre än inget alls.

Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska bryta mitt vanliga mönster och faktiskt summera året som varit också och inte bara se frammåt med sådan blind tillförsikt. Det får bli i morgon i så fall. Eftertanken kranka blekhet efter tokeuforin, kanske...

Mina planer för vad som är kvar av de återstående timmarna av 2009 är att inmundiga en nyårsupé tillsammans med P och att sedan försöka undvika att sprängas i luften på Obertrave vid tolvslaget. Jag kan redan se en del fyrverkerier från fönstret och de första explotionerna började faktiskt redan igår. När det gäller nyårsraketer är man mycket skjutglada i Lübeck, för att uttrycka det milt. Att den pappershandel där jag köpte anteckningsböcker för ett par dagar sedan, sålde raketer säger väl en del. Klockan 24:00 den sista december brukar luften omkring Holstentor vara så tjock av rök att det knappt går att se fyrverkerierna. Jag brukar uppleva tolvslaget vettskrämt tryckt mot en vägg, krampaktigt kramande en miniflaska sekt medan raketpinnarna regnar runt öronen på mig. Egentligen ett vansinnigt sätt att fira på. Ska bli skönt när det är över :)

Hoppas vi möts hela och hållna även 2010 och att det året ska föra många goda ting med sig till er alla!

tisdag, december 29, 2009

Deutschland über alles!

Då är vi enligt gammal god tradition (det är åtminstone tredje året i rad) på plats i Lübeck för nyårsfirande. Nyår är årets viktigaste högtid, enligt mitt förmenande. Jag upplever en slags fågel Fenix födelse varje nyår. Varje Nyårsdag är jag ny, ett nytt vitt blad ligger framför mig och om igen har jag alla möjligheter som finns i hela världen. Jag hör inte till dem som summerar vid årskiftet jag blickar framåt och inbillar mig att detta nya år kommer jag att lämna alla i stå gångna tankemönster och gamla käpphästar åt sitt öde och vara fri och ren i tanken. Jag avlägger mängder av nyårslöften och sätter upp storstilade föresatser för nästa år. Naturligtvis tar det en knapp vecka att trilla in i de gamla vanorna igen, det vet jag men det hjälper inte. Återigen sitter jag här och tindrar hoppfullt med ögonen.

Den här känslan förstärks av att vara på resa, eftersom jag alltid tror att jag, inte direkt ska bli en "ny" människa varje gång jag är ute och reser, men en bättre. Nu är det alltså både nyår och resa så ni kan ju föreställa er vilket euforiskt och dunderladdat tillstånd jag befinner mig i just nu.

Att komma till Lübeck är lite som att komma till Bourgogne: som att komma hem. Jag har ännu inte laddat upp mig till så maniska höjder att jag avlagt något löfte om att skriva någon Lübecksbok ännu det räcker med den bok jag håller på med. Men det är ju två dagar kvar av det här året, så man vet ju aldrig.

Att komma till Lübeck i år kändes extra underbart eftersom vi kom en dag försent. Dagen vi skulle resa var det is på banan och flyget blev inställt. Vi blev tvungna att övernatta på flygplatsens hotell som gjorde sig oförglömligt eftersom det kostade 50 kr att skriva ut de nya boardningpassen på hotellets datorn. 50 kronor styck. Ett boardingpass är ett papper med lite bläck på. Och det var bara för att vi var gäster på hotellet som vi fick det till detta facila pris, hade vi inte varit det, hade det kostat 150 kronor. Styck. Jag upprepar: Ett boardingpass är ett papper med lite bläck på. Jag har köpt vackra böcker från förra sekelskiftet med förgyllda reliefer eller vad det heter, på pärmen, för mindre än 150 kronor (det är i och för sig också skandal).

När vi kom upp till vårt fyrkantiga lilla rum i kalla blå färger, muttrade jag att jag inte skulle förlåta detta hotell sin småsnålhet om så den räkmacka jag tänkte lägga ut hutlösa pengar på senare på kvällen skulle vara höljd med kilovis av färska räkor och frukosten morgonen därpå skulle innehålla 15 sorters sill (jag gillar sill i hotellfrukostar). Räkmackan var vattnig och smått otäck, frukosten var mycket pliktskyldig. Dessutom fick vi inte ha kvar rummet längre som vi blivit lovade på kvällen innan utan var tvungna att sitta och häcka i lobbyn hela eftermiddagen.

Så när vi till slut kom fram till Lübeck och upp på vårt varma gul/orange/röda rum (riktiga soldansarfärger) med sin mysiga röda soffa, vattenkokare med olika teer och kaffe, mörkbruna bjälkar i taket brast jag ut i långa tirader av lovsånger över detta gemytlighetens land Tyskland. Jag fortsatte att lovsjunga hela vägen ut till rådhustorget och julmarknaden där vi drack glüwein och åt kartoffelpuffer och drack ännu mera glüwein och jag blev på ännu godare humör.

Det är visserligen inte 15 sorters sill i frukosten här heller. Bara sex och rökt lax och annan rökt fisk, fyra sorters honung och nio sorters marmelad, fyra olika korvar, parmaskinka och annan skinka, fetaostfyllda paprikor och inlagd kronärtskocka, oändliga sorters bröd, fem sorters flingor, frikadeller i lag och frikadeller utan lag, yoghurt och fil, hallon, fruktsallad, persikor i sockerlag, mosarella och tomater i olivolja, gurka, plommon i sockerlag, körsbär, kex och kakor och en massa saker som jag inte vet vad det är och en massa saker som jag glömt. Och kaffe en hel termos full bara för mig. Så går det till i Tyskland, är det konstigt att man blir manisk?

onsdag, december 23, 2009

GOD JUL!

Det är inte att drunkna
det är inte att dö
att låta sin flinga smälta
samman med snö
Jo, jag har skrivit den dikten förut här men jag tycker att den är tänkvärd, om jag får säga det själv.
Frid!

tisdag, december 22, 2009

Annan sökande

Det blev inget med det där jobbet där man skulle vara kreativ och det borde jag har vetat. Jag var på två intervjuer för det jobbet och varje gång fick jag ett avslag på något annat jobb jag sökt ungefär tio minuter innan jag skulle iväg. Tecknen talade sitt tydliga språk kan man väl säga.
Nåja, snart är det nytt år fullt med nya möjligheter.

torsdag, december 17, 2009

Julminnen från Rom

I mitten av december 2005 äter jag kyckling i curry med pommes frites på en kinesisk restaurang på en bakgata i närheten av Stazione Termini i Rom. Jag äter pommes frites därför att riset är slut. Jag har aldrig vare sig förr eller senare varit på en kinesiskrestaurang där riset varit slut. Eller där de har haft pommes frites.
Det tar en evighet innan vi får beställa eftersom personalen är upptagen med att sätta upp julgirlanger i taket och inte har tid med något så sekundärt som matgäster. Det tar en evighet innan de upptäcker att riset är slut. Just när vi börjat säga till varandra att nu kommer nog maten snart, så kommer det ut en man och frågar om det går bra med pommes frites eftersom riset är slut.
Så vi sitter där i denna kinesiska restaurang som ser ut som en vänthall och är lika utkyld som en sådan och äter kyckling i curry med pommes frites, iklädda jacka och vantar medan mina genomblöta gymnastiksskor fryser till två stora isklumpar på fötterna.

Det regnar i Rom denna december så att jag håller på att bli galen. Det dröjer en vecka efter att vi har kommit hem innan skorna torkat. Det hjälper inte att det växer upp paraplyförsäljare direkt ur marken så snart det faller några droppar från himlen över den eviga staden. Vad hjälper det att vifta med ett billigt paraply mot Guds himmel?

Det är när man åker till Rom i december som man inser att julen är en religiös högtid och att Vatikanen är katolicismens högsäte. Kön till Vatikanmuseet är oöverkomlig. Kön till säkerhetskontrollen vid Peterskyrkan också men vi tar oss ändå igenom den för att få komma in i Guds hus för att få lite skydd från regnet en stund. Förra gången vi var här var det vår, ingen kö för att komma in, och vi satt uppe på taket och njöt av vårsolen. Nu vistas vi hellre under det väldiga taket och jag förbluffas än en gång över att sakerna i souvenirbutiken i Colosseum, denna dödens blodindränkta arena, är mer smakfulla än det kitschiga krimskramset i Peters kyrkans butik. Förlåt, men så är det faktiskt.
På söndagens marknaden i Porta Portese sitter en man på marken, mitt i den obeskrivbara trängseln och läser i Bibeln. Han har dragit upp byxbenen långt upp i knävecken, trots kylan, för att vi alla ska kunna se hans såriga ben. Mellan dem står en tiggarskål. I Rom är man bättre på att visa kärleken till Gud genom blytunga guldornament i taket på Lateranpalatset än genom kärlek till människan och socialareformer.

Det är därför jag har lite svårt för det här med religionen. Jag tror att Gud också har lite svårt med religionen ibland. Den tappar liksom fokus på det väsentliga så många gånger och vrider sig runt sig själv i de märkligaste formationer. Den glömmer så ofta kärleken till människan.

Hur som helst önskar jag er Guds frid som övergår allt förstånd. Oavsett om det föddes en Jesus för 2000 år sedan, eller om ni tror att det föddes en Jesus för 2000 är sedan, eller inte.



tisdag, december 15, 2009

Personligt brev

"Att få en traineeplats hos er vore..."

- döden i grytan.
- fullständigt osannolikt.
- alldeles, alldeles underbart.
- ett besked som skulle få mig att få upp min lunch av nervositet.
- rena vansinnet.
- en kul grej.
- sweet.

annat förslag ________________


Kryssa i lämpligt alternativ, tack! Jag går bet. Söker ett jobb där man förväntas vara kreativ och kan inte komma på någon anledning till varför man skulle ta mig. Så var det med den kreativiteten.

måndag, december 14, 2009

Oh helga natt!

Kanske har det med julsångerna att göra, att jag har lite svårt att komma i stämning. Bristen på dem menar jag. Jag har sjungit mycket i kör i mina dagar, innan jag pratade sönder rösten i tjänsten och helt enkelt tappade sångglädjen (gud, så hemskt när jag tänker på det) och jul är ju körsångarnas högsäsong.

I tonåren sjöng jag i en kör som i lussetider backade upp stadens luciakandidater och hela luciahelgen åkte vi runt på turné och sjöng halsarna hesa på äldre- och gruppboenden. Gud, vad roligt det var. Ibland kunde det vara lite tungt eftersom många var gamla och sjuka men det kändes verkligen att vi var uppskattade när vi kom. Särskilt på ett gruppboende. Klang och jubel mötte oss där när vi skred in. Filmkamror surrade och stillbildsblixtar blixtrade. Applådåskorna skakade byggnaden när vi skred ut. På det gruppboendet var vi Madonna i en halvtimme. Snacka om julstämning.

Som körsångare blev man bekvämt inlotsad i julstämningen genom att vi började öva i mitten av oktober ungefär. Sedan var det ju ett flertal konserter omkring jul, före och efter. Jag levde liksom lite längre i det här med jul på den här tiden. Nu blir det mera: "Oj, det är söndag, vi kanske ska tända det där adventsljuset också." Man kan ju verkligen fråga sig vad är vi håller på med. Hur lever vi egentligen? Eller jag....

Sedan har jag väl aldrig varit någon storhelgs-människa, egentligen, eftersom jag tycker att allt är så tyngt av måsten och att det ska vara på ett visst sätt bara för att det ska vara på ett visst sätt. Det är en dödssynd att inte vara glad på julafton.
Men man kan ju göra ett försök att bryta sig ur normerna och ta vara på guldkornen. Lugna ned sig lite och ta sig tid att njuta av ljusen och dofterna. Och musiken. Så jag bränner av några riktigt tunga bitar här för att det verkligen ska kännas att det är advent. Är man så avtrubbad som jag måste man ta till det tunga artilleriet. Ni mer känslosamma kan ju lyssna och njuta ändå.

söndag, december 13, 2009

Julstämning?

Läser på alla bloggar om julpysslande, pyntande, lussande och julbordsätande och tänker: "Ja, just det, det är jul." Och visst, jag har också pyntat, jag har köpt alla julklappar, visserligen har jag inte pysslat -kanske är det där felet ligger?- och julbord kommer jag att äta på fredag. Men ändå... jag känner ingenting. Ingen julstämning över huvud taget.
Nu är jag ju 34 år så man kanske ska ha slutat med sånt men vore inte det väldigt tråkigt? Det är lite tråkigt. Det kan väl inte vara meningen att man ska gå på grågång hela resten av livet bara för att man passerat 30?
Har på det stora hela svårt att få tag i passionen och förmågan att "se fram emot", just nu. Känner mig som vädret. Grå.

Nå, på fredag blir det julbord och det brukar ju vara gott. Nu äter jag inte själva huvudrätten: skinkan, det har jag inte gjort på flera år, även om man inte har visat skräckbilder på grisarnas tillvaro på tv innan. Tycker att den är lite överskattad. Men sill i alla inläggningar, jansson, lax kokt och rökt. Det kommer man ganska långt med. Och nu har jag i alla fall fått mig själv att se fram emot dagens hemmagjorda pizza. Men först ska vi åka på julmarknad och jobba lite på julstämningen.

torsdag, december 10, 2009

Precis så här ser mina planer för morgondagen ut:

Idag låter jag allt vara precis som det är. Idag håller jag inte in magen. Idag sover jag när jag är trött, arbetar när jag har lust, fantiserar när det är dags för att fantisera. Idag planerar jag inte för någon framtid. Idag litar jag på att livet inte är ett problem som måste lösas, styras upp, rättas till. Idag låter jag livet vara där precis som det är, världen är inte en fiende, jag måste inte – genom planering eller annat duktigt fixande och rättande, skydda mig mot den. Idag är jag min egen bäste vän.
Kom dag.
Kom liv.
Kom mage, puta mot himlen, rund som ett leende ansikte.


Texten är hämtad från Bob Hanssons blogg där han som vanligt bara skriver om sånt som är väsentligt. Tänk vilket privilegum att faktiskt kunna göra det. Choklad ska jag stoppa i min leende mage till och med.

onsdag, december 09, 2009

Jag gick och simmade istället

för att ge mig ut på gatan och hämta hem främmande män i olika färger. Någon annan får skriva de böckerna. Jag tänker blogga lite stillsamt om mina upplevelser i simhallen istället.
Det var länge sedan jag simmade sist. När jag pluggade och hade mer varierande tider simmade jag flera gånger i veckan men att simma efter arbetstid visade sig handla mer om att använda olika former av överlevnadsstrategier för att ta sig från en ända av bassängen till en annan mellan alla myllrande medsimmare. Men nu har jag ju varierande tider igen.

Den första glädjen i det här projektet var att jag fortfarande kunde ha min baddräkt. P sa till och med att jag såg smalare ut, när jag provade den i morse. Bara en sådan sak.
Det var en mycket trevlig upplevelse detta att simma igen. Jag lyckades till och med att låta bli att ligga där i bassängen och älta den vanliga ramsan "när jag har simmat då ska jag basta så ska jag gå förbi Pressbyrån på hemvägen och sen ska jag blogga och kolla Manpower och sen ska jag..." Jag ägnade mig helt enkelt åt att simma och basta i tur och ordning. Där och då. I bastun satt jag och tänkte på Skogsnuvan och bilderna på hennes målade stenar i bastun och katten Oskar som lapar öl ur ett fat. Riktigt så trevligt hade inte jag, hade inte ens en öl, bara ett fruktansvärt fult bastuagregat att titta på, men det var varmt så det fick duga.

När jag gick därifrån var jag lugnare och mer avslappnad än jag varit på länge. Bastu är bra för både själen och kroppen. Känner mig både lugn och harmonisk och energisk på samma gång. Kanske börjar jag få grepp på det här att vara ledig om dagarna. Men då kan jag ge mig den på att jag får ett jobb börja ängslas för istället. :)

måndag, december 07, 2009

Jag har aldrig legat med främmande "negrer"

Efter att ha sprungit runt som en skållad iller den första arbetslösa veckan för att hinna med allt det här som jag har föresatt mig att hinna med nu när jag inte har ett jobb att gå till, dråsade jag helt enkelt ihop i helgen och gjorde ingenting. Större delen av lördagen sov jag och sedan har jag läst och läst. Nu anser jag visserligen inte att läsa är att göra ingenting, tvärtom, men någon skållad iller har jag inte varit.

Jag läser Birgitta Stenbergs självbiografiska Kärlek i Europa och inser att jag till fullo har förspilt mitt liv. Nja det är kanske att ta i, men jag inser vilken mes jag är när det kommer till det här med skrivandet. Inte har jag liftat ensam genom Europa och legat med vilt främmande "negrer" som jag plockat upp på gatan bara för att kunna beskriva det. Inte kommer jag att göra det heller (om inte något mycket världsomvälvande drabbar mig). Bourgogneboken, om den någonsin blir färdig, kommer inte att ha mycket gemensamt med Kärlek i Europa och rent litterärt kanske det är något att beklaga.

Kanske stämmer det som Alain de Botton sa i artikeln i Vi läser att vi arbetar för att slippa fundera över de stora frågorna i livet, för de stora frågorna tränger sig på på ett ... ett... påträngande vis. Vad gör jag? Varför gör jag det här? Vad vill jag? Och hur kommer jag dit? Och kanske framför allt: Kan jag inte bara få vara i fred en stund?

torsdag, december 03, 2009

Vem ska man tro på?

Har ju skrivit en del om att det jag tror att jag vill kanske inte är vad jag egentligen vill. Att det jag tror är bäst för mig är kanske inte det som verkligen är bäst för mig. Sedan har jag blivit arg och tänkt att så där kan man ju inte gå runt, som om man vore en lallande fåne utan mandat att ha någon åsikt om vem man är och vilken sorts värld man lever i. Jag hade bestämt mig för att "jag vet bäst själv och så är det med det." Men nu undrar jag igen.

Har de två senaste dagarna träffat diverse arbetsförmedlare och jobbcoacher som talat om för mig att jag är så ambitiös, målmedveten och framåt och jag tänkte på hemvägen idag att "tänk att jag har lyckats lura dem allihop!"
För det är väl jag som har lurat dem?
Eller är det mig själv jag lurar när jag tror att jag inte alls är något av detta?

Att jag har den här duktighetssjukdomen är i alla fall sant och visst, för jag är mycket nöjd med att de tycker att jag är så duktig på att söka jobb. Kanske borde jag söka hjälp istället.

onsdag, december 02, 2009

Lite vresig i dag

Det är ju väldigt viktigt att man är aktivt på sin fritid nu för tiden. Helst ska man renovera och bygga om och inreda hemma. Jag som bor i en bostadsrätt tycker att det är ganska besvärligt med den här trenden. Igår upptäckte jag t ex att min granne har lagt en elektriskt såg till sin samling av borrar, hyvlar, slipmaskiner och hammare och spik, spik, spik.

Jag är en ganska mild person. Jag tycker inte om att bråka med folk, det är mycket trevligare om alla kommer överens. (Konflikträdd kallas det kanske men det är ett så fult ord och det här inlägget ska inte handla om mina fel och brister utan andras.) Jag berättar detta att jag är en så mild person för att ni ska förstå hur besvärligt jag tycker att den här renoveringstrenden är när jag sedan berättar att jag två gånger klagat hos styrelsen över detta i eviga borrande och bankande. Två gånger eftersom det inte hände något på ett halvår efter första klagomålet. Efter det andra kom styrelseordföranden hem till mig och pratade om detta. Han skulle även prata med den snickrande grannen i fråga. Sa han.
För mig är detta att klaga på grannarna något oerhört. (Jag skulle också kunna berätta att P har varit uppe och själv pratat med grannen men jag tycker att det är förkastligt att kvinnor skickar sina män när det drar ihop sig till närstrider och det här inlägget handlar som sagt inte om mina fel och brister utan andras. Förresten bor P också här och tycker också att det är irriterande med det eviga snickrandet och något kan man väl begära att han ska göra också, eller?) Men som om inte detta klagande hos styrelsen är nog har jag också lämnat in ett förslag till årsstämman att vi ska inreda ett hobbyrum i källaren så att alla som vill banka och borra kan göra det utan att störa oss andra som inte är lika maniskt aktiva på vår fritid. Förslaget var något mer diplomatiskt formulerat. Stämman beslöt att det inte fanns behov av ett hobbyrum.

För att beskriva min bostadsrättsförening eller kanske vilka normer som gäller i samhället så kan jag berätta om vår stora, fina gran som växte på vår innergård. Efter orkanen Gudrun bestämdes att granen skulle huggas ned. Inte för att det såg ut att komma någon mer orkan och inte för att det var något fel på granen. En trädkunnig person hade varit här och undersökt den och konstaterat att det inte var sannolikt att den skulle blåsa omkull över huset. Ändå beslöts efter omröstning att den fina granen skulle hugas ned för säkerhets skull. Detta beslöts av samma förening som några år senare godkände att en av de boende tog ner en bit av bärande vägg i sann Timell-anda. Det är tydligen inte farligt. Måste vi vara så lättpåverkade.

Nu har jag pumpat upp mig ordentligt. Ska till Arbetsförmedligen och möta min handläggare. Då kan behöva pumpa upp sig lite.

tisdag, december 01, 2009

Du får aldrig mer än nu

Tiden är ett fenomen jag aldrig har kommit överens med. Jag har liksom inte riktigt kommit över det faktum att den går. Hela tiden.
Redan när jag var 19 var jag drabbad av detta att jag var på väg mot döden. Hur skulle jag hinna! Jag satt bakom en biblioteksdisk och räknade alla hjärtslag som bara tickade på utan att jag fick något vettigt gjort. Jag skulle ju inte sitta här och slösa bort dyrbar tid, jag skulle ju...skulle ju...ja, i alla fall något helt annat än detta.

"Lev syster, njut av ditt liv, för du får aldrig mer än nu." sjunger Göran Stangerts i filmen Glädjekällan. Jag är urusel på att leva i nuet. Det har jag alltid varit. Jag är alltid ett par steg för mig själv och med det menar jag inte att jag är särskilt förutseende eller så, bara det att jag hela tiden håller på att rabbla en lång ramsa inne i huvudet: "och när jag har gjort det så ska jag göra det och sedan ska jag göra det och sen..." Jag kan förstöra en hel söndageftermiddag med att fundera på när jag ska duscha! Det är på den triviala nivån det ligger. Det blir ingen ro. Jag håller hela tiden på att planera och göra undan för att sedan kunna slappna av och sedan finns det ingen tid kvar att slappna av på.

När jag var som värst med det här gjorde jag upp noggranna scheman över hur dagen skulle ta sig ut och blev helt över mig given när jag fick stå i kö på posten (det här hände sig vid den tiden då posten fanns) tio minuter längre än jag hade planerat in och hela schemat havererade. Då kunde det ofta hända att jag kände att ingenting spelade någon roll. Det spelade ju egentligen ingen roll vad man tog sig för eftersom vi förr eller senare skulle dö en gång ändå. Det spelade ingen roll om jag hade roligt eller tråkigt. Inget varade ju. Det man såg fram emot var ju snart förbi och bara en bagatell i det förflutna.
Men det är ju just därför som nuet är så viktigt. Vi får aldrig mer än nu. Jag har ju dessutom den oförtjänta turen att ha ganska bra nu:n. Mitt problem är att jag inte förmår se det eftersom jag inte stannar kvar i nuet tillräckligt länge för att upptäcka det. Jag är hela tiden upptagen med att oro mig för det som kommer sedan. Och om jag inte gjorde det utan tog ett nu i taget skulle jag inte behöva oroa mig och alla mina problem skulle lösas. (Herregud, är det verkligen så enkelt?!)
"Det är bara stunden som finns." säger lastbilschaufför Andersson i Simon och ekarna och han är klok lastbilschaufför Andersson.

Men det är märkligt detta med tiden och dess gång. När vi fick veta att vi i midsomras fick veta att vi skulle bli uppsagda till sista november var det så långt dit och nu är vi där. Och just nu känns hela den tid jag arbetat på det kontoret som overklig, nästan så att jag undrar om det verkligen har hänt, fast det bara är den andra dagen som jag inte är där.