söndag, januari 31, 2016

Solen och surkärringen

Så har snart januari 2016 gått in i förflutenheten. Dess sista vecka har jag suttit och svettats på vår balkong i Palma de Mallorca och sett hur man har plockade bort julbelysningen borta på placa Gomila. När solen låg på, kämpade sig Sverige-termometern på väggen upp till 23 grader. Sverige-termometern är en omålad bräda som är utskuren i form av Sverige. Den är ett minne från den tidigare hyresgästen och trots att den kanske inte är så vacker vägrar jag att göra mig av med den. Den hör hemma här.
   Det är nog första gången jag sitter och svettas på en balkong i januari och jag låter tankar om hudcancer och grön starr komma och fara och vänder ansiktet mot solen.
"Det här ska jag ta med mig hem", tänker jag. "Det här ska jag leva på tills det blir vår hemma."

Och så gör jag inte det.
Det där ljusa, lyckliga och solstinna fladdrar bort i vinddraget så snart planet lyfter från Palma flygplats i lördags eftermiddag och istället kommer en riktigt otäck och otacksam surkärring farande och sätter sig någonstans i bihålorna bakom näsan på mig. Det känns i alla fall som om det är där hon sitter.

 Det är en riktigt vidrig kvinna som på söndagsmorgonen drar på sig mina kläder och går till närbutiken för att köpa frukost. Bara det här med mina kläder är något som får henne att snörpa på munnen. Att behöva dra på sig en jäkla täckjacka och mössa ned över öronen som något annat grottdjur när man har travat runt i stickad tröja och gymnastikskor en hel vecka. Grått och fult är det i det här landet också.
   I fruktdisken går hon riktigt igång när hon köper apelsiner, för inte är det några apelsiner som ens påminner om apelsinerna på Mallorca, apelsinernas hemland. Hon står där och muttrar landsförrädiska fraser och jag börjar faktiskt bli lite irriterad på henne. Jag säger åt henne att hon har fått en vecka i vårsolen i januari och det ska hon vara tacksam för och inte stå här och gnälla. Jag berättar för henne hur många som genomgår en helvetes resa för att komma till det här landet som hon kallar för ett grått kallhål, och om det inte passar så kan hon packa sig iväg och lämna sin plats till förfogande. Jag berättar för henne att det är betydligt enklare för mig att flytta till Spanien och börja jobba där, bara för att jag känner för det, än för någon som är hotad till livet i sitt hemland att över huvud taget ta sig över gränsen hit. Och om inte den där surkärringen tycker att det är helt uppåt väggarna så ska hon ta och skärpa sig och gå hem och ta en Alvedon. Men hon låter sig inte bekomma utan muttrar över att kassapersonalen bara hälsar ytterst motvilligt på henne och inte säger vare sig tack eller var så god. Undra på det inför denna skräckinjagande surkärring, tänker jag.
   För att riktigt klämma till henne ger jag växelpengarna till tiggaren som sitter utanför butiken. Han bugar sig översvallande för de där sju kronorna och det får mig att må direkt illa. Man kunde ju sitta här också dag ut och dag in, i hopkrupen i regn och snö och aldrig se skymten av Mallorcasol eller ens en riktig frukost.
   Nu får det vara nog, slutgnällt, den där surkärringen vill jag inte se i spegeln när jag kommer hem. Jag fräser bestämt ut henne ur näsan och lutar henne mot en trasig stupränna. Där kan hon stå och frysa fast medan  jag går hem och skärper mig och tar en Alvedon.

tisdag, januari 19, 2016

Månadens practise

Mitt problem med practise  är alltså inte att utföra den. Mitt problem är att lägga njutningen i själv görandet än i att ha gjort det, om ni förstår hur jag menar. Just nu är det roligare att sätta ett streck i mitt schema att jag har skrivit månadens dikt än det var att faktiskt skriva den. Jag har ju varit Duktig. Det finns en så oändlig många sätt att trassla till det för sig. och så mycket att upptäcka om sig själv. 

En av mina practise är alltså att skriva en dikt i månaden. Ulla Maria som har bloggen Kreativ varje dag  målar en tavla och skriver en vers varje dag. Det insåg jag med en gång att jag aldrig skulle klara av. Däremot läser jag en dikt varje dag. Det är en av mina två dag-practise. Den andra är att göra min sjukgymnastik. 

Nu tänkte jag alltså redovisa hur duktig jag har varit den här månaden:
Januari månads dikt handlar om den där sparkturen jag skrev om för ett tag sedan

Nyårsdagen


Det är en klarkall nyårsdag
Vi åker spark genom skogen
Min pappa och jag
Skogen är vit och tung av snö
I natt såg vi det gamla året

Skogen tiger för det som dött
Och för det nya som knappt är fött
Den nya tiden har knappt tagit fart
Det finns inget förr, det finns inget snart

Träden böjer sig över vår färd
Vägen i skogen är en egen värld
Vi far i en tunnel utan slut
Men pappa och jag längtar inte ut

Allt är här, allt leder hit
Tiden är likt skogen vit
Allt är stilla bara sparken far
Vi har allting, hela året kvar.

söndag, januari 17, 2016

Practise

I år  har jag inte avgett några nyårslöften.
I år kör jag med practise . 

En av mina husgudar är Nathalie Goldberg  Hennes böcker om skrivande handlar mer om skrivandet som ett sätt att leva än om hur man skriver en bestseller. Jag påstår inte att det sistnämnda är av ondo men jag är glad att det förstnämnda också finns. Hon leder workshops och seminarier med skrivande ur ett zenbuddistiskt perspektiv och hon talar mycket om practise. 

Practise enligt Nathalie Goldberg i The True Secret of Writing:
"It's something you choose to do on a regular basis with no vision of an outcome; the aim is not improvement, not getting anywhere. You do it because you do it. You show up whether you want to or not. Of course in the beginning it's something that you have chosen, that you wanted but a week, a month in you often meet resistance.[...] You set up to do something consistently over a long period of time - and simply watch what happens...

Det var en idé som tilltalade mig. Så i år kör jag med practise.
Naturligtvis gör jag det fel. Jag gör för mycket.
I Natahalie Goldbergs exempel är det EN practise som gäller; att göra en sak regelbundet under ett års tid.
 Så gör inte jag.
Jag har två olika practice som jag ska göra varje dag, tre som jag ska göra varje vecka, nej fyra, och slutligen två som jag ska göra varje månad. Jag ska alltid ta i. I synnerhet vid årskiften. Detta trots att det har gått bäst de år då jag bara haft ett nyårslöfte.
Än så länge är jag väldigt taggad, än så länge går det bra. Än så länge är det vecka 2.

torsdag, januari 14, 2016

De vackra och De oemotståndliga



I städivern bland utkasten i bloggarkivet hittar jag ett påbörjat inlägg om bokomslag. Jag hade plockat ut de fyra vackraste omslagen jag för ögonblicket kunde komma på. Det är omslagen här ovan. Vi kan väl konstatera att jag är ganska svag för sepia och svartvitt. Sanningen att säga kan man lura mig ganska lätt med ett sepiafärgat omslag. En bok med ett sepiafärgat omslag måste ju ha ett intressant och välskrivet innehåll. Eller?
Nu tycker jag väldigt mycket om de fyra ovanstående böckerna. Om jag inte hade tyckt om böckerna kanske jag inte hade tyckt att omslagen var så vackra, jag vet inte. Eller också har jag rätt i min fördom att sepiafärgade böcker är bra böcker.

Omslagen nedan hör till en annan kategori: De oemotståndliga. De är inte särskilt vackra, kan jag tycka men gemensamt för dem är att jag inte kunde lämna biblioteket utan dem, när jag väl fått syn på dem. Jag tror nog att jag skulle kunna passera en sepiafärgad bok och lämna kvar den, men de här, det bara gick inte. Särskilt intressant tycker jag att det är när det gäller Paul Austers bok eftersom den handlar om en man som inte kan lämna en pappershandel utan en anteckningsbok med ett lysande blått omslag.
Som en "ask i en ask"-upplevelse.



måndag, januari 11, 2016

I lagerrensningen fann jag lera

Under rubriken utkast här i mitt bloggverktyg låg det inte mindre än 16 halvfärdiga inlägg. Jag är lite i städartagen och har renast kyl, frys och garderober och nu har turen kommit till bloggutkasten. 
I städningen hittade jag nedan utkast från förra sommaren. 

Jag sitter och knåpar med ett kapitel i Bourgogneboken. Det är ett kapitel som ska handla om Jesu huvud, högmodiga hertigar och utreda vad som är hädelse. Tunga grejer, alltså. Jag får ingen fason på det och det får mig att tänka på den där förskräckliga keramikkoppen som jag gjorde i tummteknik på keramikkursen i Uppsala. "Väggarna" i koppen var minst en centimeter tjocka och knögliga och fula. Jag brände denna otympliga lerklump och glaserade den i en vacker mörkblå färg.  Så här i efterhand undrar jag varför jag över huvud taget brydde mig om att göra mig det besväret. Framför allt undrar jag varför jag inte gjorde mig besväret att tumma vidare på muggen tills väggarna var tunna och varför jag inte jämnade ut leran så att den blev fin och slät. Det hade ju varit fullt möjligt. Då hade jag haft en mugg jag kunde dricka ur. Kanske inte den vackraste av muggar, men en fullt användbar. Bara för att fullfölja mitt märkliga beteende med den här muggen så hade jag kvar den länge, genom ett par flyttar innan jag till slut bestämde mig för att kassera den. Jag försökte aldrig dricka ur den.
Den där koppen blev ett monument över en av mina inte särskilt vackra egenskaper.

Varför tänker jag på gamla misslyckade keramikalster när jag ska skriva om Bourgogne?

Det var nog författarcoachen Ann Ljungberg som gjorde jämförelsen med skrivande som att knåda lera, att det var viktigt att skriva, att ibland skriva på något annat än det som är det stora projektet, bara för att knåda leran, så att säga. Ju mer man knådar och övar sitt språk desto säkrare blir det. Varje novell blir kanske inte den bästa, ungefär som att kermikmuggarna man gjorde på kursen inte alltid är de vackraste, men för varje kopp har man lärt sig något.

Så jag knådar på mitt kapitel om Jesu huvud, högmodiga hertigar och frågan om vad som är hädelse. Även om det för tillfället mest blir skräp av det.
Vad jag lärt mig av min klumpiga kopp är att man inte ska slarva över saker och ting. De blir både fula och oanvändbara.

lördag, januari 09, 2016

Sanningen om demens?

Julaftonens besök hos min farmor fick mig att undra om demens inte bara är en dörr som öppnats in i ett parallellt universum. Att gränsvakten mellan det där som vi tillåter oss att ta in och det där som vi stängt av har gått och fikat och den förment kallade demente har smitit över för att se hur det ser ut i grannlandet.
   För inte kan det handla om förvirring när beskeden om sakernas tillstånd i det där grannlandet är så självklara och bestämda? I samtal om tre personer som från min utsiktspunkt alla är lika döda avfärdar min farmor direkt två av dem med orden "Han finns inte" och när jag fråga om den tredje verkligen finns blir svaret tveklöst: "Ja, han har kommit nu."
   Det känns uppenbart att det är min farmor som vet någonting som jag inte greppar. Att det är min hjärna som är begränsad, delvis avstängd och den del som ändå är i funktion är försedd med ordentliga fack där inget som ska ligga i det blå facket tar sig in i det röda. Det där intvingandet av tillvaron i uppmärkta fack som förminskar hela detta stora fantastiska till den där leksaksburken; runda bollar i det runda hålet, fyrkanterna i det fyrkantiga.
   Julaftonens besök hos min farmor fick mig att undra om det inte är jag som förlorar något.

Samtidigt är det ju oundvikligt. Man slår inte ut några väggar i leksaksburken utan att tappa fotfästet i Verkligheten. Och skulle vi alla förlora fotfästet skulle vi ofrånkomligen svälta ihjäl. Få vagabonder i parallella universum ägnar sig åt framställning av föda men de äter gärna. Leksaksburken är nödvändig, både verktyg och krycka. Precis som språket.
   Men någon gång kan man väl låta en blå kula leta sig in till de röda?

Detta är för övrigt mitt tusende inlägg på den hör bloggen. Det är roligt att i detta hylla farmor. Jag hade gärna hört vad hon hade haft att säga om internet. Att jag påstod att jag hade en kamera i telefonen avfärdade hon med ett av sina karaktäristiska skallande gapskratt. Och visst är det vansinnigt.

onsdag, januari 06, 2016

Sanningen om saffran

Flera gånger under december månad besökte jag olika apotek. Så gott som varje gång blev jag av expediten tipsad om att det var extrapris på saffran och varje gång svarade jag:
"Nja, jag tror att jag väntar lite med det där."
varpå expediten ängsligt påpekade att på fredag var det ordinarie pris igen.
Själv var jag inte särskilt orolig. Hittills har jag väntat med att baka saffransbröd i 40 år och det är inte helt osannolikt att jag kommer att vänta i 40 år till.

Jag kan tänka mig att många undrar varför jag inte bara säger nej tack utan påstår att jag ska vänta. Det undrar jag också.

Detta att jag inte bakar saffransbröd är inte ett ställningstagande, det har att göra med att jag har ett svenskt förhållningssätt till tiden och inte ett franskt. Hade jag varit fransos är det mycket möjligt att jag hade bakat saffransbröd och således haft nytta av apotekets förmånliga erbjudande. Fransmän har nämligen en förmåga att vara i nuet och fokusera på en sak i taget medan svenskarna hela tiden är på väg någon annanstans och därför inte hinner någonting.
   Tyvärr är jag mycket svensk i min tidsuppfattning och ständigt ett par steg före mig själv. Det är emellertid lite oklart vart jag är på väg, men det verkar inte vara mot saffransbrödsbakning.

måndag, januari 04, 2016

Nyårsdagen

Det är en nyårsdag för mer än 30 år sedan. Min pappa och jag är ute på spark i skogen. Jag når precis över styret på sparken med näsan och står framför pappa på medarna och åker, mina händer är innanför hans på styret.
   Skogen är tung av snö. Vi åker i en vit, tyst tunnel. En trygg tunnel som vore vi omslutna av vadd. Det enda som hörs är medarna mot isen och en eller annan dov duns när ett sjok snö faller från en gran. Det luktar gran och snö och pappas röda fiberpäls.
   Det är nyårsdag och trots att jag knappt är högre än sparken känner jag att nyårsdagen är en bra dag. Den är ren och vit och man behöver inte göra något särskilt den här dagen, bara åka spark och kanske se någon helgfilm på TV när man kommer hem. På nyårsdagen kan man tro att alla det här årets dagar kommer att vara särskilda dagar. Inte några meningslösa gråa dagar som det finns så många av.    Det är en sådan frid i den där vita tunneln att till och med jag, som helst vill vara hemma med mina leksaker och böcker och måste tjatas ut på skogspromenader, känner det.

Det är nyårsdagen. Det är en dag utanför tiden. Tiden har precis dött och fötts på nytt, den har inte riktigt kommit igång än. Nyårsdagarna är dagar i ett tidsglapp och kapslas in i en välputsad glaskupa och sparas till evigheten. På en bokhylla någonstans i ett rum utanför tiden står kupan med mig och min pappa på spark. Jag står framför honom på medarna och han sparkar oss fram genom den där eviga vita, trygga tunneln. Alltid.

Varje nyår har jag som ambition att jag ska se ut som Arvo Pärts musik inombords; glasklar och rofylld. Det är ju naturligtvis lika vansinnigt som det låter. Det är så lätt för omvärlden att överrösta Pärts musik när den slamrar med id-kontroller, terrordåd och uppblåsta rubriker om banaliteter. Jag tror faktiskt att den där sparkturen för över 30 år sedan är så nära jag har kommit Arvo Pärts musik.
Men jag fortsätter att spela den och spela den, som en besvärjelse.