fredag, september 14, 2018

Fikapaus i cerise

På campingen 

Kapitel 37 i vilket holländskorna inte låter Den Svarte Riddaren Sivert får en syl i vädret


Uppe vid vattenfallet ser Den Svarte Riddaren holländskorna komma knegande uppför berget på sina cyklar.
"Herregud, där kommer de där pladdrande holländska kärringarna", tänker han. Varför är de så glada jämt? Vad är det som är så jävla roligt hela tiden?  De är inte hans typ någon av dem, verkligen inte. Inte för att de är särskilt fula eller så, men ja, det är allt det där kacklandet. Nu får de syn på honom.
"Jaså, var det du!" skrattar den ena och hoppar av sin cerisa cykel.
"Vi trodde nästan att det var någon som tänkte hoppa, när du stod därute."
"För det var väl du?"
Ja, visst hade det varit han.

Fortfarande tjattrande och kacklande, som två yra men glada höns, börjar de packa upp sin matsäck på träbordet framme vid bergskammen och ber honom slå sig ner tillsammans med dem, som om de vore gamla bekanta. Den ena skakar inbjudande mot honom med en ceriseprickig kaffetermos och han låter sig övertalas. Han kan ju passa på att få reda på hur det var på campingen så här dagen efter hans dramatiska avfärd. Claudille borde vara alldeles förstörd nu, och ångerfull. Igår hade hon verkligen inte varit sig själv. När hon hade bett honom dra åt helvete så där plötsligt från ingenstans, hade han tagit det som ett skämt och flinande sträckt sig efter en ny öl i kylen. Men då hade hon blivit som galen och börjat slå efter honom med den tomma ölflaskan som han hade ställt ifrån sig på bardisken:
   "Ber jag dig dra åt helvete ska du också dra åt helvete!"
Då hade han rusat ut ur restaurangen innan hon träffade honom med flaskan i huvudet. Han som hade klippt hennes jävla gräsmatta i flera dagar.
Om han bara fick in ett ord i de där holländskornas pladdermatta så skulle han fråga hur det var med henne idag, det skulle han.
Men det blev adrig något hål i pladdret för Den Svarte att stoppa in några frågor i. Det var en av holländskorna som själv tar upp de när hon fyller på hans kaffemugg.
   "Åh, Claudille sen!"
Sen är de som de kommer på sig och tittar lite skuldmedvetet på varandra, sedan tittar de på honom, som om de inte borde prata om Claudille i hans närvaro och sedan fnittrar de som tonåringar igen.
   "Ja," passar han på. "Hur mår Claudille idag då?" Han gömmer ansiktet bakom sin gröna plastkåsa.
    "Hon har  knappt visat sig idag." berättar de förtjust.
    "Hon är nog väldigt bakfull. Det är sonen och hans flickvän som sköter ruljangsen idag. Claudille satt och Sonja söp och sjöng nästan hela natten." Han stirrar på den av holländskorna som talade sist. Han stirrar på hennes hals. Hon har verkligen det största adamsäpple han någonsin har sett på en kvinna.

fredag, september 07, 2018

Kofot

På campingen


Kapitel 36 i vilket tre män går uppför en kulle.


Under tiden var tre män på väg uppför kullen på campingen, kullen som kröns av den tempelliknande toalettbyggnaden med sina mosaikklädda pelare. Tre män, en av dem bär en kofot.
Det är Claudilles son som bär kofoten. Han har inte velat släppa den ifrån sig vare sig, vare sig till den där utmärglade karln med tre grå testar som vajande antenner på huvudet eller den där fete gubben i träningsoverall som faktiskt inte heller hade mer än tre testar på huvudet även om de strävar bakåt i stället med viss bestämdhet. Han litade inte på någon av de där kufarna. Och skulle det brytas upp några husvagnsdörrar på den här campingen med campingens egen kofot, skulle det göras av någon som var ansvarig och hade vett och just nu var han de mest lämpade till det. Den ende lämpade. Han bär kofoten i högra handen på ett nästan tillkämpat nonchalant sätt.

När de kommer upp på kullen ser de att dörren till Rosies husvagn står uppfläkt på vid gavel. Det ligger några klädesplagg och en handväska utslängda på gräsmattan utanför. Gertrud står och kikar in i vagnen. Det for en fråga genom Torsten Sandströms huvud: "Hur lång kan en en strutshals bli?" Han undrar om det stod något i Rekordboken om den längsta strutshalsen som någonsin mätts upp. Fanns det förresten någon som sysslade med att mäta upp strutshals.
    Just då upptäcker Gertrud dem och drar åt sig sin hals.
   "Jag skulle bara se att allt var som det skulle. " hon låter förorättad. som vanligt. Gertrud hade varit på väg till  tvättutrymmet när husvagnsdörren plötsligt slagits upp, diverse persedlar hade kastats ut och sedan hade Rosie kommit störtande med en blommig necessär under armen och en grön handduk över axeln och nästan sprungit omkull Gertrud och fortsatt in i tvättutrymmet.

De stod alla i en handfallen halvcirkel utanför husvagnen. Claudilles son flyttar över kofoten till den vänstra handen. Gert Den Utmärglade kikar in i husvagnen.
"Har det varit inbrott?"
Torsten Sandström lade en tröstande hand på hans utmärglade axel.
"Nejdå. Men det är inte lätt för dig att veta vart allt ska vara."

måndag, september 03, 2018

sommaren var ursinnig

och oemotståndlig om vartannat. 

Sommaren är en komplicerad årstid. Jag har alltid haft lite svårt med den. Jag har hört till dem som 
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att vara till lags

Den där sjukliga hetsen av att man måste TA VARA PÅ dagarna, kvällarna, nätterna, morgnarna, vara närvarande, livsnjutande dygnet runt. Sådant gör mig alldeles utmattad. Sådant ökar produktionen av magsyra. 
Den här sommaren har väl varit ursinnigare än många andra. Och mer oemotståndlig. 
Jag har mött människor som varit vettskrämda av den märkliga torkan. Och andra som har tyckt att det har varit underbart med solen och värmen.  
Jag vet inte riktigt om jag lyckats TA VARA på den här märkliga sommaren. Det har väl gått ungefär lika illa som det brukar men för ovanlighetens skull har det inte stressat mig. Kanske beror det på att det just på grund av den här märkliga värmen varit legitimt att söka sig inomhus och i svalka emellanåt. 

Och nu är det äntligen september. Den bästa månaden. En svalkande smekning över pannan. 





sommaren var ursinnig
och oemotståndlig
om vartannat

det fanns inget mjukt
för den att landa i

en del njöt
av ovissheten
och den milda
misshandeln

andra
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att vara till lags
som varade ända in
i november

/Sanna Hartnor

fredag, augusti 31, 2018

Gud vid vattenfallet

På campingen

Kapitel 35 i vilket de båda holländskorna har en övernaturlig upplevelse.

Medan Den Utmärglade Gert och WCT-mannen Torsten Sandström högljutt dividerade med Claudilles son och hans flickvän om huvurivda de får låna campingens kofot eller ej, om det verkligen är nödvändigt och rätt att bryta upp dörren på någon annans husvagn även om personen i fråga alldeles nyligen har haft en hjärtinfarkt, badar de båda holländskorna i vattenfallet som de cyklat till på sina cerisa cyklar.
  De har båda varsin cerise bikin men inte riktigt likadana. Den av dem som har ett adamsäpple har en mörkare bikini med halterneck. Det har inte den andra. De skriker och skrattar i det kalla vattnet, av förfäran och förtjusning.
Plötsligt griper den utan adamsäpple tag i den med och pekar upp mot berget.
   "Ser du! Där ovanför vattenfallet!"
Där uppe i motljuset, just där vattnest kastar sig över bergkammen står en nattsvart siluett med armarna utbredda som om han trodde att det var vingar. En stund står holländskorna förskräckta hand i hand och stirrar mot den där figuren. Sedan måste de blinka mot solen och med ens är han borta.
   "Herregud! Hoppade han!" skriker holländskan utan adamsäpple.
   "Näej! Då skulle han ju ligga framför fötterna på oss." svarar hon med. "Det var väl bara någon som ville leka att han var gud en stund"  Hon kastar sig i det iskalla vattnet igen. "Nu känner man nästan inte att det är så kallt längre, men det är väl för att hela kroppen är avdomnad."ropar hon glatt och sparkar med benen. Men den adamsäppellösa står kvar och tittar upp mot bergskammen en lång stund.
   "Gud?" tänker hon.
De torkar sig varma på sina cerisa handdukar. De är inte likadana, holländskan med adamsäpple har blommor på sin handduk. Det har inte den utan. De byter om till sina cerisa solklännigar som inte är riktigt likadana. Den utan adamsäpple har ett tryck med snobben på sin klänning. Det har inte den med. Sen cyklar de på sina exakt likadana cerisa cyklar upp till bergskammen där den svarta siluetten stått för dä rfanns ett bord där man kunde äta sin matsäck med utsikt över fallet.  När de pustat sig förbi den sista kröken ser de Den Svarte Riddaren som står lutad mot sin motorcykel.

onsdag, augusti 29, 2018

Enfaldigt pladder 2

I min stad står man i begrepp att bygga ett "kulturkvarter" som bland annat ska inrymma ett nytt bibiliotek. Jag har sett fram emot detta eftersom jag inte är särskilt förtjut i det nuvarande biblioteket som är just mera av den oroliga fritidsgård  jag beskrev i det förra inlägget. Min naiva förhoppning har varit att det nya biblioteket ska bli just ett bibliotek. Det kallas ju "kulturkvarter", gud bevars.

Nu visar det sig att de styrande politikerna som dragit igång alltihop inte tycker sig ha råd med något bokmagasin, alltså inget utrymme för gamla böcker och tidningar.
Partiets representant flinar på ett, i mitt tycke, närmast stötande sätt när hon berättar att det är en "ny mötesplats" de ska bygga och då får annat stryka på foten.

Mötet med litteraturen då, vill jag fråga.
Bevarandet av det skrivna, att kunna erbjuda tillgången till detta till samhällsmedborgarna, de gamla tidningsläggen , årgångarna av Råd&Rön, böcker som De döda talar på band, Tomas Arvidsson-deckarna, Gösta Ågrens diktsamlingar, doften av gammalt gulnat papper.
Vad ska hända med det. Vart ska allt detta ta vägen. Tanken på att allt detta ska försvinna gör mig panikslagen.

Hur kan man anse sig inte ha råd att bevara detta när man ska smälla upp ett helt kulturkvarter?Plötsligt ser jag inte fram emot det där kvarteret lika mycket längre. Om det är vad det kostar att få ett nytt bibliotek har jag hellre kvar det gamla.

Historielöshet, tänker jag. Förflackning. Allt ska ske på ytan nu för tiden. Vi har inte råd att bygga källare längre, inga djup. Men att dagens ledande politiker tycker att vi kan låta ett bokmagasin gå om intet, är väl bara ytterligare ett av de sjukdoms symtom som den här världen visar upp.

söndag, augusti 26, 2018

Enfaldigt pladder

Jag har fått en ny vän. Min nya vän heter Don Bernes Pumares.
Don Bernes Pumares är chefsbibliotekarie på Nationalbibilioteket i Madrid någon gång i början av 50-talet.
Om man får tro Carlos Ruiz Zafons nya roman Andarnas labyrint. 
Och det får man väl inte.

Men Don Bernes Pumares är ändå min vän.
Dels på grund av min skeva verklighetsuppfattning. Dels på grund av hans mindre skeva inställning till biblioteksbesökare:
... de som kommit enbart för att sitta och viska eller för att få sig en tupplur kasade han ut med förklaringen att sömndruckna sinnen och enfaldigt pladder hade hela den yttre världen till sin disposition.

Don Bernes Pumares är min vän. Mer än så, han är min hjälte.
Han menar som jag att biblioteken är till för de läsande. För de litteraturintresserade. För kufarna och eskapisterna, om man så vill. För dem, för oss, som kanske inte har hela den yttre världen till vår disposition, och som därför söker vår hemvist i den inre.

På senare år har biblioteken förvandlats från de tysta, koncentrerade, kyrksalsliknande rum där man i lugn och ro kunde resa mellan böckernas pärmar, till något slags oroliga uppehållsrum fulla av enfaldigt pladder och gastande i mobiltelefoner och på vissa platser har man till och med fått anlita säkerhetsvakter för att bibliotekarier och låntagare inte ska bli attackerade.

Ingen skulle attackera Don Bernes Pumares. Don Bernes Pumares är min vän, mer än så, han är min hjälte.

fredag, augusti 24, 2018

Hettar och pulserar

På campingen

Kapitel 34 i vilket inte heller Rosie tänker på pistoler


Inte ens Rosie, som hittade pistolen och för vilken den fick så ödesdigra konsekvenser, tänker på den just nu. Inte heller tänker hon på den där skrämmande rökliknande varelsen som hon först såg i sin kristallkula och sedan nere på restaurangen alldeles efter att hon hittat pistolen bakom tvättmaskinen, och som just nu , utan Rosies vetskap ligger och drar öronbedövande timmerstockar nere på campingkontoret.
   Nej, ingenting av detta tänker Rosie på där hon sitter bakom fördragna gardiner i sin röriga husvagn med händerna kring sin kristallkula. Hon känner hur den hettar och pulserar under hennes grepp. Hettar och pulserar.
Gert, tänker hon istället. Gert.
Och hon känner kristallkulan hetta och pulsera så att det dunkar i hennes tinningar.
Gert.

Utanför Rosies husvang cirklar WCT-mannen Torsten Sandström oroligt i sin WCT-overall med magen tittande fram över byxlinningen. Han har sprungit runt vagnen i över en halvtimme och dragit i sina byxor. Rosie har hört honom knacka på husvagnsdörren och sedan på fönstren, båda fönstren. Hon har hört honom ropa hennes namn. Men att det var så långt borta. Det var som om Torsten Sandström var flera mil bort från henne och inte alldeles utanför den papperstunna husvagns väggen.
Hon klamrar sig fast vid sin kristallkula.
Gert.

Torsten Sandström står handfallen utanför Rosies husvagn.
Vad ska han göra nu?
Det är frågan för dagen.
Han har knackat och ropat i över en halvtimme utan att få något svar. Ändå vet han att hon är därinne. För det måste han väl vara? Hon var inte i toalettutrymmet, han har sett efter. Och hon kan väl inte ha gett sig av under natten. Hon har ju ingen bil och han skulle ha hört det där han låg i sitt tält.
WCT-mannen drar i sina WCT-byxor. Plötsligt märker han att Den Utmärglade står ute på grusgången bredvid husvagnen och trampar nervöst. Han har inte sin svarta hatt på sig i dag heller. Han har den inte ens med sig. Han trampar oroligt på stället.
"Är hon inte där?"
WCT-mannen gnuggar sig i ansiktet och drar i byxorna.
"Jo...det är hon nog. Fast hon svarar inte."
Nu trampar de båda på stället.
"Hon..." Den Utmärglade drar på det. Hon har väl inte fått en infarkt till."
De tittar på varandra och trampar. Sedan beger de sig tillsammans mot restaurangen för att låna en kofot.

fredag, augusti 17, 2018

Om annat än pistoler

På campingen

Kapitel 33 som handlar om hur Claudilles son, hans flickvän, Claudille, Bauerprinsessan, tyskarna och holländarna, Den Rödbrusige och hans vänner tänker på annat än pistolen bakom tvättmaskinen.


Det verkar som om de alldeles har glömt den där mystiska pistolen som Rosie hittade bakom tvättmaskinen. De verkar som om de alla fått annat att tänka på.

Claudilles son och hans flickvän har fått öppna campingexpeditionen den här morgonen. Claudille själv har visat sig i fem minuter för att utan ett ord lägga två Treo i ett glas, och medan de fortfarande fräser i vattnet bär hon det med sig uppför trappan till den lilla lägenheten ovanpå restaurangen. Hon håller hårt i glaset som om det är hon som skulle falla till marken och inte glaset om hon släppte  taget om det.

Inne på kontoret sover Bauer-prinsessan Sonja på rygg med munnen öppen och snarkar på en sådan volym som ingen trodde kunde vara möjligt för en person som ser ut som dimma och rök. Claudille son och hans flickvän har stått dörren och tittat på henne med gapande munnar i nästan tio minuter innan de tyst men bestämt stängt dörren om henne. De tänker inte på pistolen

Det gör inte heller det tyska paret. De har plockat ihop sin silvermoppe, sitt överdimensionerade silverbord och sin stora gasolgrill och farit iväg från campingen för några dagar sedan. Just nu sitter de tysta och lite morgongriniga bredvid varandra i husbilen. De har precis kört av Kielfärgan och tagit sig ut på autobahn.

Holländskorna har inte tid att tänka på några pistoler. De står nere i campingrestaurangen, där de precis hämtat ut sitt förbeställda frukostbröd. Idag har de likadana cerisa träningsoveraller på sig och cerisa ryggsäckar på ryggen. De berättar glatt om dagens cykelutflykt. De har fått tips om ett vattenfall de ska cykla och titta på. När de skrattande och pladdrande gått ut ur restaurangen och svängt ut på vägen på sina rosa cyklar säger Claudilles son:
   "Visst har hon ett adamsäpple?  Hon den där långa."
Hans flickvän rycker på axlarna och börjar spola upp vatten i skurhinken.

Uppe i det hörn av campingen där Den Rödbrusige och Den Utmärglade håller till med sina respektive fruar, är det heller ingen som tänker på pistoler. Den Utmärglade har gått ut på en morgonpromenad och Gertrud låter sina frustrationer få utlopp i en hetsig, skramlande storstädning av husvagnen. Allt löst har hon kastat ut genom dörren för att få fria skurbara ytor. Den Rödbrusige hade fått en gymnastiksko i huvudet där han han kryper omkring ute på grusgången och håller på att tejpa ihop blompinnar till en ny TV-antenn.
G-A-L-E-N-S-K-A-P-E-R skriver Monika i sitt korsord inne i husvagnen och tar en klunk kaffe i ur sin blommiga mugg. Hon tänker inte heller på pistoler.

fredag, augusti 10, 2018

Du är väl den Rosie?


På campingen

Kapitel 32 i vilket Den Utmärglade tar av sig hatten och blottar, enstaka antennlika hårtestar.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Ännu har inte Sonja och Claudille börjat skråla så högt att det hörs upp till toalettutrymmena där Rosie och Torsten Sandström  sitter kvar på bänken och försöker hämta sig efter Den Svarte Riddarens avfärd. 
   Borta vid den första av grusgångarna står Den Rödbrusige och Monika, Gertrud och Den Utmärglade och spanar efter den bortknastrande motorcykeln. Den rödbrusige har ett blommigt förkläde över sin rödbrusiga mage och en stekspade i handen. Hans hustru håller hårt i ett durkslag med båda händerna. Gertrud ser som vanligt rödflammigt förorättad ut och blänger än mot kröken där Den Svarte har försvunnit, än mot restaurangen eftersom hon tycker sig höra något ljud därnere i från. Det är måndag och den ska faktiskt vara stängd. 
    Bara Den Utmärglade är vänd åt andra hållet. Han spanar under sitt svarta hattbrätte mot bänken där Torsten Sandström och Rosie sitter. Rosie har stoppat sin hand i Torsten Sandströms kycklingkladdiga, som för att söka ett stöd. Plötsligt är Den Utmärglades ben på väg upp mot bänken och med dem han själv. Han blir stående en meter framför dem. Det dröjer lite för länge innan han får upp munnen för att säga något och när han väl får ut något ur munnen var det inte så mycket att ha. 
   "Jaha" Han skrapar med foten i marken. 
   "Jaha?" säger Torsten Sandström. 
    "Jo." säger Den Utmärglade och får plötsligt av sig den bredbrättade svarta hatten som ingen någonsin har sett honom utan. Den blottar en nästan kal hjässa med några nästan två decimeter långa testar som spretar åt olika håll. 
   "Jag tänkte höra... du är väl den Rosie?"
Det var en av de konstigaste frågor Torsten Sandström hört. Han tittar nyfiket mot Rosie för att se hur hon ska svara. För vad svarar man på något sådant. 
   Rosie i sin tur stirrar på Den Utmärglades hårtestar som svajar i vinden. Torsten Sandström kan känna att hon är stel i hela kroppen. 
   Nu kommer Gertrud klivande med armarna i sidorna. Det är som om armarna har växt fast där. 
"Vart blev du av, Gert?" ryter hon. När de får höra Den Utmärglades namn rycker Torsten Sandström till som om han fått en stöt av Rosies hand. Rosie står rakt upp framför bänken. Sedan rusar hon plötsligt iväg mot sin husvagn, sliter upp dörren och faller framstupa över skohögen där innanför.

fredag, augusti 03, 2018

Jorden rämnar

På campingen

Kapitel 31 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström funderar på ordning och oordning och Den Svarte Riddaren Sivert flyr fältet.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. WCT-mannen Torsten Sandström och den ilsket rödhåriga Rosie sitter kvar på bänken utanför toaletterna . 
WCT-mannen gnager eftertänksamt på det sista kycklingbenet. Han funderar fortfarande på röran i Rosies husvagn. 
"Du kunde ju inte veta var allt skulle ligga." hade hon sagt.
Hur skulle man kunna veta att det skulle ligga uppslagna album på golvet, att det skulle hänga stora högar med kläder över stolsryggarna och att det skulle stå flera kaffekoppar bredvid sängen och flera skor ligga i en hög mitt framför dörren. 
Hur kunde det vara möjligt att någon ville ha det på det här sättet?
Det finns så många frågor, tänker WCT-mannen. Men just den här frågan tänker han inte ställa högt. Han gnager lite till på kycklingbenet även om det inte är så mycket kött kvar på det, men det känns tryggt på något sätt.

    Han tänker på sitt eget tält där filten ligger ordentligt ihopvikt  ovanpå sovsäcken och hur Guiness rekordbok ligger precis ute i kanten på den upponervända plastbacken som han brukar packa i under resdagarna men som han använder som nattduksbord nu. Han tänker på sin stövlar som står rakt upptsällda bredvid varandra alldeles till höger om ingången på innertältet. 
   Rosie sitter och dinglar med benen och ser fridfull ut. Torsten Sandström tycker nästan att det låter som hon gnolar men det kan väl inte vara möjligt. Han har inte riktigt vant sig vid att hon inte är så arg längre, att hon skulle vara glad klarar han inte riktigt av att ta in. 
   Torsten Sandström drar in kvällsluften i i lungorna. Han är förvirrad men ändå tillfreds på något märkligt sätt. Han tar in kvällssolen över campingen, det knastrande ljudet av kornas betande. Och så plötsligt ett rasslande ljud i gruset. Det är Den Svarte Riddaren Sivert som är på väg upp mot toalettutrymmet så att gruset sprätter om benen på honom. Torsten Sandström kan riktigt höra hur det knakar i hans ihopbitna käkar när han passerar dem på väg in i toalettutrymmet. 
Sedan rämnar hela jorden med ett dån. 
Rosie ropar till och hugger tag i Torsten Sandström som tappar sin kycklingkartong. Den Svarta Riddaren har startat sin motorcykel där inne och ljudet ekar i kaklet. Han kommer utfarande som toalettutrymmet spottat ur honom, gruset sprätter upp i knät på Rosie. Den Svarte Riddaren Sivert far ner genom campingen, förbi campingrestaurangen  ut på vägen och försvinner.

Till långt in på natten hör man sång och skrän nere från restaurangen trots att det är måndag och restaurangen är stängd. Det är Claudille och Sonja som sitter vid plastborden och dricker vin och sjunger Hit the road Jack

onsdag, augusti 01, 2018

Galningar och gamla bekanta

För en tio-femton år sedan satt jag och skrev på ett kafé. Jag satt där ofta och efter ett tag kände jag igen de andra stamgästerna. Inte för att vi hälsade på varandra, vi var ju i Sverige gudbevars, men kände igen varandra det gjorde vi.
Där var en klotformad taxichaufför som alltid löste korsord och där var en man som satt och mumlade över en vacker, gammaldags atlas där han mätte upp avstånd med en plastlinjal.
Så slog cafét igen och vi skingrades för vinden.

Nu sitter jag och skriver på ett annat kafé och här har jag återsett min gamle vän den klotformade taxichauffören. Han löser fortfarande korsord men istället för det stora korsordslexikon han hade med sig förr i världen har han numera en i-pad.
Atlas-mannen ser jag däremot inte till. Jag har svårt att se hur han skulle förhålla sig till Google maps. Själva grejen med honom var ju att hans atlas var så gammal och fin.

När jag tänker efter så vet jag inte om den klotformade korsordslösaren verkligen var taxichaufför. Det var bara något jag hittade på.
Jag brukar hitta på sådana där saker. Vår brevbärare har jag försett med ett lesbiskt förhållande och en fårfarm. Det värsta är att jag ljuger så jag tror mig själv. Det har varit nära att jag frågat om de fått många får i år men jag har lyckats hejda mig i sista stund.

För övrigt undrar jag varför jag alltid måste hamna bland folk som pratar för sig själva när jag är på kafé. Så sent som tidigare idag hade jag en på varje sida om mig. Till höger om mig satt en gubbe och muttrade ner i sin kaffekopp. Det enda jag kunde urskilja var: "Ja, jo, pust. Det är bara jobb och jobb i den här stan." På min vänstra sida satt en kvinna och stånkade för sig själv medan hon rotade i en ICA-kasse: "Det är så varm. Jag orkar inte. Jag kommer inte hem. Det går inte."
Det var när gubben på min högra sida började fnittra på ett obehaglit sätt och snegla åt mitt håll som jag förskräckt slog ihop min dator och skyndade ut ur lokalen.
Väl hemma i säkerhet tänkte jag att de där båda är nog inte galnare än jag, egentligen. Kan man hitta på chaufförsjobb och fårfarmar åt folk så man tror sig själv, är det väl bara en tidsfråga innan man sitter på kafé och pratar för sig själv:
"Jaså, den fete taxichauffören är här idag igen. Idag tror jag att han är ännu fetare än förra veckan."
*elakt fnitter*



fredag, juli 27, 2018

Hur lång tid tar det att städa en husvagn?

På campingen 

Kapitel 30 i vilket Torsten Sandström har många frågor kring städning. 


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Utanför toalettutrymmena sitter Torsten Sandström och äter grillad kyckling ur en pappkarton. Bredvid honom sitter Rosie och äter sallad. För några timmar sedan kom de farande i taxi. Torsten Sandström hade sagt till chauffören att höra ända upp genom campingen och fram till Rosies husvagn. 
"Vi har en konvalecent i bilen!" hade han sagt med myndig stämma. Det lät högtidligt tyckte Rosie, beundrande hade hon tagit hans hand. 
   Holländskorna hade stått vid sin gång på campingen och vinkat när de kom, men någon annan hade de inte sett till och Torsten Sandström hade lämnat Rosie i husvagnen så att hon skulle få vila lite. 

På sjukhuset, några dagar tidigare, hade hon bett honom att "städa upp lite" i husvagnen till hon kom hem. 
"I din husvagn!" Han hade känt sig lamslagen. Städa? Hos henne? Han?
"Du har väl sett till husvagnen när jag har varit borta? Så att ingen har varit där?"
"Självklart, Naturligtvis."
Men det hade han inte. Det hade inte funnits i hans tankevärd att han skulle närma sig hennes husvagn. Det var ju hennes. Att gå in där kändes alldeles för intimt. 
Men nu hade han blivit tvungen. Det hade känts nästan oanständigt. Han hade stått och tittat på vagnsdörren ett bra tag. Ända tills den rödbrusige kom förbi och tittade på honom som om han skulle avvärja en inbrottstjuv.
Torsten Sandström spände ögonen i honom:
"Frälger!" sa han hårt och bestämt för att markera på den rödbrusiges eget språk. Så slet han upp dörren på samma sätt som Rosie brukade göra när hon var arg. 
Sen blev han stående. 
"Hade det varit inbrott?"

"Hade hon det alltid så här?"
"Hur lång tid skulle det ta honom att städa upp allt detta?"
Det finns så många frågor och vissa får man aldrig svar på. Men på den sista skulle han få svar. Tre och en halv timma var svaret. 
Han blev lite besviken när Rosie inte sa något om städningen när han lämnade av honom vid husvagnen. Men hon var väl trött. 
När han kom för att bjuda henne på middag, en sallad eftersom det var nyttigare än grillad kyckling om man haft en infarkt, höll han på att få infarkt själv. Allt såg ut som tidigare. Kläder låg utströdda över bordet och soffan. På golvet låg böcker utslagna. 
Tre och en halv timma. 
Han hade tuggat runt det några varv där han satt på bänken utanför toaletterna. 
"Jag hade städat lite." sa han försiktigt. 
"Jag vet," Rosie lade handen på hans arm och tindrade mot honom. "Du hade varit jätteduktig. Det var ju inte lätt för dig att veta vart allting skulle ligga."


söndag, juli 22, 2018

Att tala till sig själv för 30 år sedan

Medan solen fräter sönder världen därute kurar jag bakom persiennerna i en nedsläckt lägenhet och scannar in gamla foton, eftersom man inbillar sig att de ska vara i alla evighet om de digitaliseras, istället för att långsamt blekna och nötas till förgängligheten. 
  Egentligen tror jag att den digitaliserade evigheten kan lösas upp i tomma intet med en fingerknäppning, innan man hinner vänja sig vid att det inte finns någonting som är evigt. Inte någonting. 

Nu har jag kommit fram till bilderna från min 14 årsdag och där fastnar jag vid en närbild av mig själv med vitsippor bakom örat. Jag minns hur vidrig jag tyckte att den där bilden var när det begav sig. Det där fula, potatisnästa koansiktet upptryckt i kameralinsen. Jag minns hur ful jag tyckte att jag var när jag var 14, hur klumpig och otymplig jag kände mig i den där faktiskt ganska smala kroppen och hur... ja, smutsig på något sätt. 

Nu tycker jag att det är ganska söt bild. Visst ser jag att det inte är en tjej som killarna stod i kö efter, men ändå. Om jag kunde resa tillbaka till den där 14-åringen och berätta ett och annat för henne. Att hon inte är så ful som hon tror, till exempel.  Och att hon inte behöver bry sig så mycket om vad folk säger om hur hon ser ut. 
   Men hon skull nog inte lyssna på mig. Och jag kan ju inte resa i tiden.
Det enda jag kan göra är att säga åt den där potatisnästa människan med uppsvält koansikte, degig, gropig kropp, bred som en ardenner över baken, som jag ser i spegeln i dag:
"God damn, vilken praktkvinna du är!" med hälsning från framtiden. 
Men hon lyssnar inte hon heller. 






fredag, juli 20, 2018

Claudille pratar med cigarrillrök

På campingen 


Kapitel 29 i vilket Claudille övertraserar sin dagliga ranson av cigarriller

"Det ligger en skyltdock i den där risiga bilen därute."
Det är Sonja som silar in genom dörren som en dimma. 
"Jag vet." säger Claudille som står med armbågarna mot bardisken och klickar med sin tändare. 
"Vems är den?"
"Ingen aning."
Utanför fönstret åker Den Svarte Riddaren omkring på åkgräsklipparen. 
"Klippte han inte där i går?" undrar Sonja. 
"Jo."
Sonja står som vore hon stöpt på golvet och tittar på Claudille som äntligen fått eld i tändaren och fyr på dagens sjunde cigarrill. Hon har övertraserat sin dagliga ranson idag men vad fan, det är en jävla dag. 
"Röker du härinne?"
Claudille plockar bort en tobaksflaga från tungan och tittar på Sonja över glasögonkanten. Hon drar den vänstra mungipan lite upp mot örat och ser riktigt vänligt på Sonja. 
"Du börjar låta som Torsten Sandström."
"Vem är det?"
"WCT-mannen. Han brukar alltid fråga en massa saker.
"Ja, fast på sista tiden har han börjat komma med en massa svar, tycker jag." säger Somja.
"Svar på vadå?"
"Ja, det är just det. Jag vet inte riktigt på vad."
Claudille kisar över glasögonen på den där märkliga varelsen hon anställt i sin restaurang. Hon kan fortfarande inte riktigt svara på varför hon gjorde det. Hon verkar ju så sällsamot olämpad för det mesta här i livet. Hur hon kunde ge sig till att vara lärare för en akvarellmålningskurs kan Claudille inte begripa. Hon ser ju själv ut som en mycket vattnig akvarell.
"Tunn och vit som dimma", tänker Claudille. Kanske finns hon inte ens. Kanske står hon här och pratar med röken från sin egen cigarrill.
"Hur mår du?" frågar cigarillröken som blivit orolig av att granskas på det där ingående sättet, som om Claudille försökte bli på det klara med om hon verkligen finns.
"Bra." säger Claudille med en ton som om hon slog i spik med bara rösten. Hon rätar upp sig.
"Vet du om att både Gertrud och Sivert trodde att den där skyltdockan var en riktig människa."
"Vem är Sivert?"
Claudille lutar huvudet åt vänster i riktning mot Den Svarta Riddaren och gräsklipparen.
Båda skrattar gott. Claudille raspigt och rökigt och Sonja med ett susande ljud. Claudille skrattar åt vilka idioter det finns. Sonja skrattar åt något annat.
"Heter han verkligen Sivert."

fredag, juli 13, 2018

Att tala med en fisk

På campingen


Kapitel 28 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström erfar att det är otacksamt att försöka vara till lags. 


"Jaha. Nu åker jag då."
Gertrud stirrar oförstående på WCT-mannen. Han har visst ett namn, har det visat sig, och hon har till och med hört det, men minns det gör hon verkligen inte. Nu står han i alla fall här på grusgången mellan hennes och Den Utmärglades och Monikas och Den Rödbrusiges husvagnar.
   Eftersom de bor längst bort mot bäcken till har de ställt ut det stora plastbordet på grusgången mellan dem och åter alla sina måltider tillsammans där. Nu sitter hon här ensam och plåstrar om sitt tilltufsade ego med en temugg rödvin. Hon har precis fått en ordentlig avhyvling av Claudille för att hon har klampat in på det nyskurade restauranggolvet, haft åsikter om Range Rovern och över huvud taget lagt sig i sådant som hon inte hade ett "jävla skit med att göra", enligt Claudille.
   Gertrod förstod sig verkligen inte på den där kvinnan. Hon borde verkligen inte arbeta med människor. Det är då ett som är säkert. Kanske borde hon ge sig ut på pilgrimsvandring läng Caminio de Compostela för att få lite inre frid, vad vet Gertrud. Det som grämer henne mest är att hon inte kommit på något att svara på angreppet. Hon hade bara stått där och kippat som en fisk på torra land. Gertrud förstår själv att hon måste ha sett väldigt dum ut. Samtidigt hade hon inte kunnat låta bli att imponeras av att Claudille kunde skälla så vansinnigt och ändå lyckas hålla cigarillen kvarhängande i mungipan.
   Och nu står den här feta, skallige karln i WCT-overall  och berättar för henne att han ska "åka" som om det var något som borde intressera henne.
   "Skiter väl jag i." tänker hon men får inte meningen ur munnen. Istället kippar hon som en fisk igen. Och ser verkligen ganska dum ut.
   "Ja." säger WCT-mannen Torsten Sandström otåligt. "Ni var ju så arga för att jag inte berättade vad som hänt, förra gången. Med Rosie och hennes hjärtinfarkt, menar jag. Så nu tänkte jag tala om att jag ska åka till sjukhuset och hämta hem Rosie. Hon mår bra nu. Så vet ni."
   Den Utmärglades hustru, Torsten Sandström har ännu inte hört talas om att hon ska ha ett namn, stirrar fortfarande stumt på honom. Han förstår sig verkligen inte på de här människorna. Dagen efter att han hade kommit hem från sjukhuset efter Gertruds infarkt hade Den Utmärglades gårstripiga hustru läst lusen av honom så att de glesa testar han har kvar på huvudet höll på att blåsa av, för att han inte hade kommit in i restaurangen, där han tydligen borde vetat att de alla satt och väntade, och berättade vad som hänt Rosie. Han hade inte trott att de var så intresserade. Ingen hade ju brytt sig om henne innan.
   Så nu hade han gått runt och berättat för dem alla att Rosie var frisk nog att komma hem och att han, Torsten Sandström, skulle hämta henne. För att undvika att de skulle bli lika arga en gång till hade han gjort det. Men alla hade stirrat förvånat på honom som om det glömt att Rosie över huvudtaget existerade. De flesta hade ändå sagt något som "så skönt då" och "äntligen" när det hade hämtat sig men den där Utmärglades gråstripiga fru som hade skällt så väldigt hade inte lyckats få ett ljud ur sig. Hon sitter där bara och liksom kippar. WCT-mannen rycker hjälplöst på axlarna och vänder henne ryggden där hon sitter med sin rödvinsosande tekopp, drar upp WCT-byxorna över magen och lufsar ner till parkeringen och sin förbeställda taxi.

fredag, juli 06, 2018

Range Rovern

På campingen

Kapital 27 i vilket en gammal risig Range Rover plötsligt står parkerad bredvid campingrestaurangen. 

En morgon står det en gammal risig Range Rover nere på parkeringen bredvid campingrestaurangen.
   "Det ligger en snubbe  och sover i den." säger Den Svarte Riddaren som gått en lov kring fordonet.
   "Jaha", säger Claudille som håller på att skura golvet inne i restaurangen med en cigarill hängande i mungipan. Den Svarte Riddaren klampar in över hennes rena golv och tar sig en öl i kylen. Han ger henne, vad han tror är en "sexig blick", över flaskhalsen.
   "Vad hade du tänkt göra idag då, gumman?"
Claudille daskar moppgarnet i golvet så att skurvattnet stänker långt upp på Riddarens läderklädda lår.
   "Ja... jag tänkte väl driva den här campingen" svarar hon genom ena mungipan. Cigarillen guppar bara till litegran.
  Gertrud kommer skenande över parkeringen och dundrar in i restaurangen. Hon slirar lite på det blöta golvet men det bekommer henne inte. Hon är så där rödflammigt upprörd som bara Gertrud kan vara.Som hon alltid verkar vara.
  "Det ligger en karl och sover i den där skåpbilen därnere." Hon fäktar åt Range Rover till.
  "Jaha." säger Claudille igen och gnuggar moppen mot golvet på ett, tycker hon själv, demonstrativt sätt. Ingen annan verkar tycka att det är särskilt demonstrativt. Det här är verkligen sista året jag driver camping, tänker hon. Nästa år får kommunen se till att hitta någon annan. Nästa år ska jag vandra Camino del Compostela. Ensam. Folk gör mig galen. I år gör de mig galnare än någonsin. 
  "Ja! Får man verkligen göra det! Jag menar det, ser ju lite konstigt ut för oss som BETAAALAR för en plats häruppe" nu fäktar hon uppåt kullarna och husvagnarna "om man bara kan ställa sig på parkeringen och..."
   "Det är inte förbjudet att stå på parkeringen." Nu vippar cigarillen på ett livsfarligt sätt i Claudilles mungipa.
Gertrud drar in luft genom näsan så att det genljuder i hela restaurangen.
   "Med. Tanke. På. Varför. Polisen. Var. Här. För. Bara. Några. Dagar. Sedan. Borde man kunna kräva att campingens föreståndare..."
Claudille slänger moppen på golvet och marscherar ut genom dörren och bort till Range Rovern. Hon kastar bara är ett öga in genom fönstret i bakdörren på bilen över sina glasögonbågar och marscherar sedan tillbaka.
  Hon stannar i dörren och tittar först på Den Svarte Riddaren och sedan på Gertrud.
  "Det är inte en karl, det är en skyltdocka. Det kan en blind se."

fredag, juni 29, 2018

Livets cirklar

På campingen 

Kapital 26 i vilket Bauer-prinsessan och Den Svarte Riddaren snurrar runt på samma ställe men inte samma ställe som den andre. 


Bauer-prinsessan Sonja står bakom bardisken och gnuggar en lindrigt ren trasa i runda cirklar på samma del av disken som hon gnuggat med samma runda cirklar den närmaste kvarten. Claudilles son och killen som kör budbilen springer fram och tillbaka mellan köket och den vita budbilen, med vinkartonger, ölbackar, fryslådor med köttfärs och potatissäckar. Det är ingenting som Sonja lägger märke till. Medan hon roterar sin trasa över bardisken stirrar hon ut genom fönstret och bort på Den Svarta Riddaren i skinnstället som åker runt på gräsklipparen ute bakom klätterställningen i, visserligen vidare men annars nästan lika statiska cirklar som dem hon rör sin trasa över disken.             Claudilles son kastar emellanåt ett öga på henne när han springer förbi. Han vet att det inte är någon idé att be henne om hjälp. Det skulle ta längre tid att förklara för henne vad man vill ha gjort än att göra det själv, även om det bara handlade om något så lättbegripligt som att bära några grönsakskorgar från bilen och in i köket. Claudilles son fattar inte varför Claudille över huvud taget anställt den där människan som ser ut som om hon ska krypa in under bardisken så fort man hälsar på henne. Hon lider av ett trauma efter en akvarellmålningskurs, hade Claudille sagt.
   "Hur kan man få trauma av att gå en akvarellmålningskurs! Det är ju bara en massa gamla kärringar som går på sådant." Hade Claudilles son sagt till Claudille.
    "Det var hon som var lärare." hade Claudille svarat, som om det skulle förklara något.
Claudille son hade undrat hur hon, Bauer-prinsessan, som var en så genomskinlig varelse kunde ge sig på att vara lärare.
"Nej, du ser." hade Claudille svarat och stoppat in en back glas i diskmaskinen som hon hade bett Sonja göra för en halvtimme sedan men Sonja hade irrat ut i restaurangen med sin skurtrasa istället. Hon, Claudille hade haft den där minnen som hon har när det inte är någon idé att fortsätta diskutera med henne. Så han hade inte gjort det.
   Nu var han i alla fall klar med inbärandet av de nya varorna. Han hade betalt killen som körde budbilen och nu var det bara att vänta in Claudille som skulle komma och förbereda kvällens mat i vilket ögonblick som helst. Claudille son plockar åt sig en öl och sätter sig gränsle bakofram på en stol framför bardisken.
   "Snart blir det väl hål i bardisken." försöker han skämta med Sonja men han får ingen reaktion. Pysljudet när han öppnar ölburken får henne i alla fall att hoppa till och liksom sätta igång. Inte för att hon slutar snurra sin torktrasa eller sluta att stirra ut genomfönstret men hon börjar prata.
   "Jag tror att det är han." säger hon.
   "Vadå?"
   "Jag tror att det är han som gömde pistolen bakom tvättmaskinen."
Claudilles son följer hennes blick ut genom fönstret och tittar på Den Svarte Riddaren på gräsklipparen.
   "Nej, det är bara morsans kille. Han är helt värdelös men någon pistol har han inte."

När Den Svarte Riddaren anser sig färdig med gräsklippningen och värd en öl är det första han får se när han kliver in i restaurangen den där märklig bleka människan. Hon står bakom bardisken och torkar av en liten bit av den med stora, monotona cirklar. Han förmodar att det är någon som Claudille får bidrag för, någon med något slag funktionshinder. Den Svarte Riddaren tänker att han ska försöka var lite snäll mot henne, skoja lite grann.
  Därför formar han sitt pekfinger till en pistol och pekar på Sonja med sin låtsas pistol och säger:
  "Hej där!" samtidigt som har avfyrar ett låtsasskott.
Med ett pip dimper Bauer-prinsessan avsvimmad till golvet.

måndag, juni 25, 2018

Det var en riktig krubba det


Där låg vår julkrubba i lä. Det var jag ju tvungen att erkänna. Inför den fyra rum stora napoletanska julkrubban i Palau March i Palma stod sig vår lilla spånkrubba slätt. Även om den har dubbla heliga familjer.


Just den heliga familjen är bara en liten detalj i den här krubban.

























Som alla vet kom ju också turkiska infanteriets musikkår travande till Jesu krubba när det begav sig. Den krävde ett helt eget rum.
Men, försökte jag gaska upp mig, när jag lämnade Palau March. Någon halvalkad tomte som kom tjoande på en kälke, det hade de inte.

fredag, juni 22, 2018

Inget särskilt händer

På campingen 

Kapitel 25, i vilket det händer både det ena och andra, även om rubriken vill påstå något annat. 

Sen går det några dagar när inget särskilt händer.

WCT-mannen Torsten Sandström lånar Claudilles cykel för att kunna hälsa på Rosie på sjukhuset varje dag utan att behöva lägga dyra pengar på taxi. När Claudille står i dörren till campingrestaurangen varje efter middag (Besökstiden börjar klockan 15:00) och ser honom vingla ut på vägen är hon övertygad som att det är sista gången hon ser WCT-mannen Torsten Sandström  i livet, och sin cykel i farbart skick.
   Men istället blir det en av holländskoran, den utan adamsäpple, som cyklar omkull under en cykeltur till grannbyn och skrapar upp knäet. Blodet dryper ner i vägdammet. Som tur är kommer tyskarna förbi på sin blanka EU-moppe och Tysken tar med sig Holländskan till akuten för att få håret descinficera. Det är viktigt, menar han, med sådan emfas att ingen säger emot honom och Tyskan blir kvarlämnad på vägen tillsammans med den andra Holländskan (Det måste faktiskt vara ett adamsäpplem det där hon har på halsen.) för att cykla hem cykeln till campingen. Är det något hon avskyr mer än att bli lämnad på en byväg med främmande kvinnor med adamsäpple så är det att cykla.

Den utmärglade och den rödbrusige åker på en utflykt med respektive fruar i den rödbrusiges risiga volvokombi. Ingen vet riktigt vart det åker och vad som händer men att de kommer tillbaka i bärgningsbil och att den rödbrusige sedan två dagar står och stirrar ner i motorhuven med en skiftfnyckel i handen, samtidigt som han uttalar ovanligt tydliga svordomar.
   Under tiden löser hans fru Annmarie sina korsord vid ett bord utanför campingrestaurangen och kedjedricker pastiss, men vägrar svara på frågor om utflykten. Den utmärglade och Gertrud packar in sig i sin röda Masda och åker ut på en egen utflykt. De blir borta i tre dagar och Claudille tycker att det är tur att de har betalt förskott för hela sommaren om de nu har valt att ta till schappen, vilket hon i och för sig inte klandrar dem för. Hur någon kan vilja spendera en hel sommar tillsammans med Den Rödbrusige går över hennes horisont.

Polisen verkar ha glömt dem för de syns inte till och avspärrningen  i tvättstugan är borttagen.
Det fyller på med campare på campingen: flera tyskar och några holländska, enstaka inhemska och ett par tre barnfamiljer.  En av barnfamiljerna slår sig för ned på platsen nedanför Den Rödbrusiges, men efter att mannen i familjen varit uppe och bett honom att sluta svära så vansinnig, för barnens skull, och fått en obegriplig samlig bokstäver och, det kan han svära på, ett hyttande med skiftnyckeln till svar, så flyttar familjen sig till den andra änden av campingen, borta bredvis holländskorna.

Den svarte riddaren är kvar, liksom hans motorcykel står kvar i toalettutrymmet. Själv far han numera omkring, fortfarande iförd sitt svarta skinnställ, på åkgräsklipparen nere på gräsplanen bakom restaurangen. Alla skvallrar om vilket förhållande han och Claudille har. Är det hennes hemlige älskare? Är han far till barnen? Till något av barnen? Eller är han kanske bara hennes bror, de är ju lite lika kring ögonen, påstår Annmarie vid något tillfälle men möts bara av himlande ögon.

En kväll kan man höra tyskarna gräla våldsamt och länge inne i sin stora husbil. Om man kan tyska kan man höra att det handlar om hur lång tid det tar att få ett skrubbsår på ett knä desinficerat på akuten.





tisdag, juni 19, 2018

Lökskal

Insikten om att vi seglar fram på ett lökskal:
att leva är heligt
att det bär är en nåd





lördag, juni 16, 2018

Till skärselden med oss!

Jag hör fel när P läser på skylten vid utsiktsplatsen ovanför Palma:
"Oratorio virgin de la paz" läser han.
Jag hör purgatorio. Skärselden.
Och kanske hör jag rätt.

Vad är meningen med en utsiktsplats?
Är det att efter större eller mindre strapatser bli stående blickande ut över världen, stum av vördnad över hur vacker den är, världen.
Eller är det att knäppa en bild att lägga upp på något socialt medium, släppa sina tomflaskor, urätna chipspåsar, cigarettpaket, godispapper och annan plast och sedan fara vidare.
Det verkar vara det senare.
Och det är inte bara här ovanför Palma som det är så. Det gäller utsiktsplatser över hela världen.

Jag grips av ett våldsamt raseri. Ett raseri så våldsamt att jag vill fara runt i sluttningarna och rafsa ihop all plast, alla tomflaskor, urätna chipsar, cigarettpaket och godispapper och åka runt till alla som slängt det här och trycka ner det i halsen på dem tills de kvävs i sin egen skit. Jag vill utrota mänskligheten. För vad tillför vi världen annat än plast.
Till skärselden med och låt oss stanna där.

Jag inser att jag måste gå i terapi. Anger management.
Så att jag slutar vara så här mjäkigt fridsam och får ut allt detta raseri ur kroppen och verkligen får ovanstående gjort.

fredag, juni 15, 2018

En skinnklädd svart riddare hänger i baren

På campingen 

Kapitel 24 i vilket Claudille röker inom hus och den ende restaurang gästen polerar redan blanka ytor. 

"Han heter Torsten Sandström", säger Claudille till Den Skinnklädde, Svarte Riddaren som lutar sig mot bardisken och just har talat om för henne att det sitter en man i blå WCT-overall och äter kyckling utanför toaletterna. Hon låter trött noterar han.
"Vad är det? Är du inte glad att se mig?"
Claudille höjer ett ögonbryn över sin cigarill. Idag röker hon inne i restaurangen. Åtminstone nu när det inte är några andra gäster här än Den Svarte Riddaren. Idag känner hon att "det är ju för fan hennes restaurang. Vill hon röka där så röker hon. Så det så." Åtminstone nu när det inte finns några andra gäster här än Den Svarte Riddaren. I själva verket ser hon noga till att blåsa ut så mycket rök hon kan över Den Svarte Riddaren.
"Vi har haft polisen här idag." säger hon och tar ett djupt bloss medan hon väntar på att D S R ska kommentera denna, i hennes tycke, sensation. Det gör han inte. Han har hittat Bauer-prinsessan Sonjas torkduk som hon lämnat kvar på bardisken och börjat putsa på sin redan blanka motorcykelhjälm. Claudille blåser ut rök genom nästan.
"Torsten Sandström hittade en pistol bakom tvättmaskinen och insisterade på att vi skulle ringa polisen och de kom och förhörde oss allihop utom tyskarna som hade dragit iväg på sin moppe och sedan vände de upp och ner på hela campingen." säger hon i en enda, entonig mening medan hon stirrar på Den Skinnkläde Svartes blanka hjälm med en blick som borde bränna hål på den.
D S R tittar upp på henne.
"Börjar du inte bli för gammal för det här. Driva camping och så där. ."
Claudille fimpar cigarillen med sådan kraft att askfatet går i två delar.
"Jag börjar bli för gammal för att ha en karl som bara  kommer indundrande på motorcykel när det passar honom. Det börjar jag bli för gammal för."
Han ler åt detta som åt ett skämt, tar två steg runt bardisken och trycker sina amorbågefria läppar mot hennes. Hon ger honom inte en örfil som hon hade tänkt.

fredag, juni 08, 2018

Ännu en afton

På campingen 


Kapitel 23 i vilket hitills okända namn avlöjas och andra namnlös dyker upp


Det är ännu en afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Efter lunch hade det kommit ett regn, ett lugnt och stilla regn som sorlat mot WCT-mannen Torsten Sandströms tältduk under en och en halv timme.
  Men nu är himlen blå och klar och luften frisk och doftande som den bara är efter regn. Gruset i gångarna är fortfarande mörkt och fuktigt när den rödbrusiges fru Annmarie på nervösa fötter går med en tvättkorg under armen mot campingens tvättstuga. Hon kommer att få vända tillbaka med tvätten otvättad,  det sitter ett stort plastband med ordet "polis" över dörren. Men det vet hon inte än. 
   Borta vid de holländskornas tält hörs skrikande skratt. De ligger på en filt utanför sitt tält med en urdrucken vinflaska emellan sig. Den ena, den som Annmarie är nästan säker på har ett adamsäpple, vifftar med en korkskruv och en ny vinflaska. Tänk att de kunde vara så sorglösa efter en sådan här dag. 
 De verkar alltid så glada, tänker Annemarie, och ha så trevligt ihop. Hon går vidare med sin tvätt.
När hon har stoppat den i maskinen ska hon gå tillbaka till de sina som sitter utanför tyskarnas hus och väntar på att gasolgrillen ska bli tillräckligt varm. Tysken ska bjuda på grillat innan fotbollsmatchen. Sedan är de alla inbjudna att titta på matchen på den lilla, lilla TV.n inne i deras jättestora husbil. Men då tänker Annmarie gå hem till sina korsord.
Hon tycker att det är skönt att den rödbrusige inte ska titta på matchen hemma i deras husvagn. Då slipper hon hans frustande utbrott vid missade målchanser och svordomar när bilden börjar rulla. 

WCT-mannen sitter på sin vanliga bänk utanför toaletterna och äter kyckling ur en kartong. Han har också blivit inbjuden till tyskarna men tyckte inte att det passade sig att gå bort på middag en sådan här dag. 
   Bäst han sitter där kommer en motorcykel farande uppför kullen med en svart ryttare ombord. Den saktar in något framför toalettutrymmet men stannar inte utan fortsätter rakt in. Motorljudet slocknar och den svarta ryttaren kommer ut i sin skinnovell med hjälmen under armen. Håret är kletigt blanksvart på hans huvud och han ler mot WCT-mannen på ett sätt som Torsten Sandström känner igen från omslagen på tidskriften King. En tidning han visserligen aldrig har lästa själv men sett i Pressbyrån. 
  "Godkväll!" den svarte riddaren nickar mot WCT-mannen som viftar lite med ett kycklingben. Riddaren fortsätter hjulbent ner mot campingrestaurangen. WCT-mannen böjer sig fram och kikar in i toalettutrymmet och ser motorcykeln lutad mot ett av handfaten. 

fredag, juni 01, 2018

Rosie?


På campingen


Kapitel nr 22 i vilket man fokuserar på det väsentliga runt ett plastbord och en pumptermos. 


”Rosie?”
De sitter runt de det mörkblå plastbordet utanför den rödbrusiges husvagn. Det är den utmärglade och hans fru och naturligtvis den rödbrusige och hans fru.
”Rosie?” sa den utmärglade.
Den rödbrusige andades ut genom näsan med ett väsande ljud.
”Ja, hon hette tydligen de, den där rödhåriga ilskna kvinnan.” säger den rödbrusiges fru som faktiskt heter Annmarie om man läser i Claudilles liggare inne på campingkontoret. ”Heter.” kom hon på.
”Rosie?”
De begrundar detta en stund.
Den utmärglades hustru, som i liggaren heter Gertrud, har ännu inte kommit över den oförrätt hon tycker att hon blivit utsatt för.
”Jag förstår inte hur den där karln fungerar. Han borde väl ha förstått att vi alla satt därinne och ville höra hur det hade gått. Det borde han väl ha fattat? En normal karl borde ha förstått det. Men en karl som äter så där mycket kyckling… och utanför toaletterna. ”
Annemarie undrar om hennes rödbrusige man hade förstått det, om han varit i WCT-mannens kläder. Hon tror inte det. Sedan får hon en bild i huvudet av sin man i blå WCT-overall och måste titta djup ner i sin kaffekopp en stund.
”Rosie?” säger den utmärglade igen. Han verkar ha svårt att komma vidare i sina tankegångar.
”Ja, Rosie!” fräser hans fru. ”Vad är det som är så svårt att fatta?”
”Fraggel?” säger den rödbrusige.
”Nej, vi vet fortfarande inte vart WCT-mannen heter.” svarade hans fru och sträcker sig efter pumptermosen med papegojmönster som står mitt på bordet.
Hon kastar ett längtansfullt öga in i husvagnen där hennes korsord låg och väntade på henne. Hon skulle verkligen vilja gå in och hämta ett men hon är inte säker på att det passar sig riktigt att lösa korsord nu när allt är som det är med den ilsket rödhåriga… med Rosie. Fast egentligen vet de ju inte hur de är med henne. Det blev liksom inte någon tid över för att ta reda på det därinne i restaurangen. Claudille hade ringt efter polisen och då tyckte allihop att det var bäst att gå hem till sig. Egentligen blir ju ingenting värre av att hon löser ett korsord, bestämmer hon och reser sig upp.
Det görs henne man också. Han gr fram till sin pinniga TV-antenn och bryter omsorgsfullt i bitar och larvar sedan iväg med resterna mot soptunnorna till.
”Rosie?” säger den utmärglade igen och skruvar tomt framför sig. Hans fru blänger på honom, lägger armarna i kors över bröstet och lutar sig bakåt så att det knakar i stolsplatsen.
Ingen av dem tänker på pistolen bakom tvättmaskinen. Man kan tycka att det är lite märkligt.

tisdag, maj 29, 2018

Tobak

Jag står och väntar utanför en tobaksaffär i ett köpcentrum i en medelstor svensk stad. Jag väntar på en anhörig som är inne i tobaksaffären för att köpa just tobak. Det är för att köpa tobak som vi har åkt till just den här staden och just det här köpcentat. Det är en slags utflykt.
Av någon anledning, som jag inte frågar efter, är tobaken extra billig i den här tobaksaffären, påstår min anhörige.

När jag skrivit så lång börjar jag fundera på om det verkligen heter tobaksaffär längre. Förmodligen heter den där kiosken, som jag vid det tillfälle jag nu beskriver i historisk presens stod och väntade utanför, något i stil med Kalles spel och dobbel istället för Torstens tobak.
Det har ju hänt en del med rökningen på senare år. Tobak är inget man skyltar med längre. Som barn var jag ofta i tobaksaffärer som verkligen doftade tobak. Min anhörige var redan på den tiden inbiten rökare.

I andra klass fick vi lära oss att det var farligt att röka. Det var något av en chock.
Hela eftermidden satt jag ute på trappan för att jag så fort min anhörige kom hem från jobbet, kunna tala om för honom att det var farligt att röka och att han genast måste sluta.
Chock nummer två kom när jag förstod att han redan visste att det var farligt. Och att han tänkte fortsätta i alla fall. Att han bara viftade bort min skräck och lämnade mig kvar där på trappan alldeles ... utom mig. Att jag inte kunde få honom att ändra sig.

Nu har det gått 34 år och min anhörige röker pipa mer än någonsin. Chocken har lagt sig. Att jag inte kan få honom att ändra sig i någon enda fråga har jag accepterat. Till slut.
   Resignerat står jag utanför en tobaksaffär som skulle kunna heta Kalles spel och dobbel och väntar.
Under tiden tittar jag in i Kicks-butiken som ligger vägg i vägg. Bland parfymerna står en kvinna klädd i tre olika blommönster och provar dofter. Eller, hon inte så mycket provar som verkar piffa upp sig för en fest. Och vilken fest det kommer att bli. Hon sprejar en doft på halsen, en under armarna och en annan mellan benen. Sedan lämnar hon butiken. Hon ser nöjd ut när hon går.
Även detta skådespel avnjuter jag en aning blasé innan jag automatiskt sträcker ut en hand för att hjälpa min anhörige att bära sitt fynd till bilen.

söndag, maj 27, 2018

Lycka är en hundbiten bok

"Den är svårt hundbiten" 
säger bibliotekarien när hon kommer upp ur magasinet med den bok jag beställt. Vi får ju inte gå ner där själva längre, vilket både är en sorg och en lättnad. 
"Vi ska ändå gallra den, så du behöver inte lämna tillbaka den. Du kan slänga den när du läst den."
Den bibliotekarien kände inte mig. Här slängs inga böcker. Det börjar snart se ut som hos de där "maniska samlarna" som visas på TV ibland i vår lägenhet. 
Och böcker av just den här författaren samlar jag på. Oavsett om de är svårt hundbitna eller inte. 

I senaste numret av Vi Läser skriver Yukiko Duke om hur hon och en vän båda är passionerade läsare men har helt olika förhållande till "boken" som sådan. Yukiko, som är dotter till en boksamlare, är  rädd om sina böcker medan vännens böcker är fulla av anteckningar, fläckar och lossnade blad. Men 
"En illa medfaren bok var inget tecken på respektlöshet utan ett nära förhållande."
citerar Duke ur Anne Fadimans Exlibris.

Och jag lutar nog mer åt det hållet,även om jag försöker undvika att äta i böckerna. Och lånade böcker är jag alltid väldigt rädd om, det är upp till ägaren om man vill vika hundöron, andra ska inte göra det.  Men det som är viktigt är insidan, historien därinne. Att stryka under och nästan läsa sönder en bok är att komma så nära den där berättelsen som det går. Det är därför jag föredrar pocket framför inbundna böcker, dem kan man ha i väskan och knöla med utan att det gör så mycket. 

För naturligtvis finns det böcker som man inte ritar i eller bryter ryggen på, som till exempel den fina signerade och illustrerade specialutgåvan med Tranströmer-dikter på franska, som jag fick när jag fyllde år. Den ligger i finboksskåpet som en undangömd skatt. På ett sätt känns det nästan som ett slags slöseri. Det är inte en bok man kommer nära. Man tar ut den ibland med försiktiga händer och bläddrar i den vid ett bord för att den inte ska fara illa. Men något "nära förhållande" blir det alldrig. 
Det är den för fin för. 
   Annat är det med den svårt hundbitna boken som ligger i traven bredvid min säng. Vi kommer att stå varandra mycket nära. Det är jag säker på. 


fredag, maj 25, 2018

Tysken har faktiskt kokat kaffe

På campingen

Kapitel 21 i vilket solen blixtrar i silverlacken och i tyskens tänder och en akut berättelse sjunker undan och blir till en tyst sten. 


"Det tog en jävla tid! Jag tänkte att vi tar med oss brödet så kan
vi ha picknick på något mysigt ställe. Jag har faktiskt kokat 
kaffe och hällt upp det i termos redan men det är lika bra att vi 
drar iväg på en gång innan det hinner kallna nu när det dröjer 
så länge. Hade brödet inte kommit? Jag såg inte att det kom 
någon brödbil. Jag tyckte gasen var lite glapp igår men nu tror
jag att jag har fikxat det, det ska nog inte vara några problem. 
Jag tänkte att vi kunde åka bort till den där lilla bäcken vi såg i 
förgår, du vet, där det satt så många gubbar och metade. Det vore 
väl mysigt med en frukostpicknick där. Jag har redan packat allt i 
rycksäcken, du behöver bara stocka ner brödet och hoppa på."

Han trycker resolut ner hjälmen över huvudet och stänger ute allt ljud. Morgonsolen blixtrar i den blanka silverlacken på moppen. Den blixtrar i hans kritvita tänder när han ler mot henne. 
     "På med ryggan nu så drar vi!"
   Han knycker med nacken och pekar med tummarna över axeln. Hon tittar på sin solbrände man  där han står gränsle över moppen. Ibland är han så oerhört lik hennes gamla Ken-docka som hon hade när hon var liten. Han ser liksom också ut som om han var gjord av plast. 
   Hon går fram till rycksäcken som står på gräset bredvid mopeden och öppnar locket. Hon ser att han "redan hunnit packa allt". Nu leker han med gasen som en tonåring för att hon ska förstå att det är bråttom och skynda sig. Hon lägger påsen med bröden ovanpå allting annat och hoppar upp bakom honom. Historien om pistolen som legat gömd bakom tvättmaskinen, som bränt på tungan när hon skyndade in på deras lägerplats har sjunkit undan och blivit en tyst sten i hennes bröst. När de far förbi campingrestaurangen kommer en polisbil infarande på parkeringen. Hon bestämmer sig för att hon inte ska berätta något om pistolen för honom. 

fredag, maj 18, 2018

WCT-mannen kommer gående

På campingen 

Kapitel 20 i vilket ett oscillerande moln av spänning syns över taket på campingrestaurangen och flera hemligheter uppdagas.

När WCT-mannen, som ingen i restaurangen ännu vet heter Torsten Sandström, äntligen svänger runt hörnet uppe i backen rycker det till i den utmärglades hustru och den rödbrusiges ger ett ljud i från sig som påminner om de där vokalfria rosslingarna som hennes make brukar häva ur sig. 
Av någon anledning ställer sig alla upp. 
Holländskorna glider ner från sina barstolar, men den ena behåller sin halvfulla kaffemugg i handen. 
Tyskan som stått upp hela tiden men lutat sig mot bardisken, rätar nu på hela sin vältränade kropp så att hon står rak utan stöd. 
Bauer-prinsessan Sonja trycker sin torktrasa mot bröstet i sitt hörn och stirrar ut på vägen där WCT-mannen kommer gående. 
Den utmärglades hustru står med armarna i sidorna och benen brett isär. Bakom henne imiterar den runda rödbrusehustrun hennes pose. 
De är redo att möta honom.
Claudille märker att även hon står som i givakt, men det struntar hon i. Det är faktiskt hon som driver den här campingrestaurangen. Hon står som hon vill. 

Det går nästan att se spänningen som råder inne i restaurangen, den oscillerar som ett moln över taket på byggnaden. WCT-mannen verkar inte se det. Han går som han brukar: målmedvetet men i maklig takt. Magen tittar nyfiket fram mellan jackan och byxlinningen i hans ständiga blå WCT-overall. Nu sneddar han över parkeringen. Han är nästan framme. 
   När han plötsligt viker av och försvinner runt hörnet hörs ett bräkande av besvikna utandningar inne i restaurangen. Det är som de alla börjat tala den rödbrusiges språk. Claudille hoppas att det där underliga ljudet hon hörde alldeles intill sig inte kom från henne själv. Lite värdighet vill hon ändå upprätthålla. Men ändå. De stod ju här och väntade på honom.
   Den utmärglades hustru håller på att flyga i flisor av förtrytelse. Med två kliv är hon framme hos Claudille och daskar näven i bardisken. 
   "Nu kräver jag att du gör något! Gå ut och säg åt honom!"
   "Det verkar nästan som om han undviker oss." säger den ena av holländskorna. 
   "Varför ska jag göra något?" fräser Claudille. "Han får väl gå vart han vill."
   "Du är väl ändå föreståndare här!" 
De står alla framme vid disken runt Claudille som börjar bli riktigt rödflammig och irriterad. De tittar på henne allihop som om de förväntar sig något av henne. Henne.
   Längst bak står Bauer-prinsessan Sonja. Det är hon som först upptäcker att WCT-mannen har kommit till slut. Att han står där mitt i restaurangen med ena armen lyftad. På pekfingret dinglar något svart. 
   En pistol. 
   "Den här." säger han. "Det var den här som Rosie hittade bakom tvättmaskinen."