fredag, april 20, 2018

Konsten att torka av en bardisk

På campingen 

Kapitel 16 i vilket Bauer-prinsessan provar ett nytt jobb och Claudille känner sig betänksam.

Bauer-prinsessan, som har visat sig heta Sonja, torkar av bardisken på campingrestaurangen med långa, långsamma tag.
    Hon har en vit stödkrage runt halsen och den gör hennes hållning värdigare än vanligt. Det ser ut som om hela hennes rökliknande lekamen hålls samman av den där kragen, som om hon plötsligt har fått lite fasta konturer. Nästan.
   Men blicken har fortfarande ett asplövsdarr när den fladdrar upp på de båda holländska kvinnorna som sitter på andra sidan bardisken. Hon är nästan säker på att den ena av dem har ett adamsäpple men hon vågar inte titta tillräckligt länge för att bli säker.
Förutom det eventuella adamsäpplet hos den ena är de för dagen klädda i vita shorts och likadana cerise t-shirts och dricker pastiss. Det är Claudille som ordnat med dryckerna, Sonja har inte lärt sig sådant än. Claudille är inte riktig säker på om hon gjorde rätt som erbjöd henne att jobba på restaurangen över sommaren. Hon hade sagt till henne att det var ett betydligt lugnare jobb än att leda akvarellkurser, för det verkade inte som om hon mått särskilt bra av det. Hon kunde behöva lite mer handgripligt arbete hade Claudille tänkt.
   Men nu vet hon inte, som sagt. Hittills har Sonja slagit sönder tre ölglas, spilt ut en halv flaska whisky och irrat runt med en tallrik korv och pommes frites i fem minuter utan att hitta den som beställt den, trots att det bara finns tre gäster i restaurangen.Det hon gör allra bäst är att torka av bardisken, faktiskt.
Det tar henne nästan en halvtimme. Men ren blir den.

Nu är hon färdig med bardisken och står ute i köket hos Claudille och tvinnar ängsligt den smutsiga trasan till ett rep.
"Varför tror du att hon skrek så där? Varför tror du att hon gjorde det?"
 "Vem då?" muttrar Claudille, som står upp till armbågarna i oskalad potatis men inte vågar ge Sonja någon skalkniv för då skalar hon väl fingrarna av sig.
  "Den där rödhåriga kvinnan. Hon som skrek."
Hysterika!" avfärdar Claudille henne kort och hårt. Det är oklart om det verkligen är den rödhåriga kvinna hon menar.

fredag, april 13, 2018

Bland slangar och pipande monitorer

På campingen

Kapitel 15 i vilket WCT-mannen äter kyckling bland slangar och pipande monitorer. Frågor och svar talas och outtalas. 

Det första Rosalinda får se när hon slår upp ögonen bland slangar och monitorer på sjukhuset är en man i blå WCT som sitter och tuggar. När han ser att hon har vaknat skiner han upp med munnen full av något vitt och halvtuggat. Kan det verkligen vara kyckling?
Hon sluter ögonen igen så att han ska försvinna. Men WCT-mannen är inte någon som låter sig stängas ute. Han förstår helt enkelt inte att man skulle vilja stänga honom ute och den okunskapen gör det hela omöjligt.
"Vet du hur många som dör av en sådan hjärtinfarkt som du hade?"
Det verkar inte som om han ska få något svar, så han får svara själv. Som vanligt.
"Var femte!" Han vifftar med en broschyr men hon blundar ju så hon känner bara att något fläktar i ansiktet, sedan hör hon hur han tar en stor, slaskande tugga av något.
 "Det kan inte vara sant!" tänker hon. "Det kan det inte." och då menar hon inte dödligheten i hjärtinfarkt.
Det blir tyst ett tag.
Så tyst det kan bli i ett rum med pipande monitorer och någon som tuggar kyckling med öppen mun.
 "Jag följde med i ambulansen." säger han till slut.
  "Jaså", tänker Rosalinda bakom sina ögonlock. "Varför det."
  "Jag tyckte att jag borde göra det."
  "Det behövdes inte alls." tänker hon. "Inte alls."
  "Ibland kan man behöva någon."
  "Herregud, vilken märklig konversation. Det är som om han hör vad jag tänker. För jag pratar väl inte högt?"
  Hon väntar ett tag för att han ska svara på den sista frågan om det nu är så att hon uttlalat den högt. Men det kommer inget svar. Han tuggar och tuggar på sin kyckling.
Plötsligt överväldigas hon av lukten av grillat skinn och det slaskande, gnisslande ljudet av skinn mellan tänder och lutar sig hastigt över sängkanten och spyr så det plaskar i linoleummattan. Det stänker över monitorer och slangar. Av någon anledning var det åt det hållet hon vände sig åt, inte åt WCT-mannens. Medan sjukhuspersonalen städar upp runt henne och försäkrar att det inte alls gjorde något, trots att hon egentligen inte bett om ursäkt, undrar hon varför.
  "Jag stannar en stund till." hör hon WCT-mannen säga till dem när allt är rent och uppstädat.
 "Nej, nej, nej" tänker hon, hon är för trött för att sätta sina vanliga utropstecken efter orden. Men kycklingen verkar i alla fall ha tagit slut. Det är tyst ett tag igen. Sedan säger han plötsligt:
  "Du heter Rosalinda."
  Hon slår omedelbart upp ögonen.
   "Det stod i deras register, du heter Rosalinda."
Till både sin egen och WCT-mannens förvåning och bestörtning börjar hon storgråta.

fredag, april 06, 2018

Skriket

På campingen 

Kapitel 14, i vilket den ilsket röda Rosalinda ser saker hon önskar att hon aldrig hade sett och WCT-mannen har problem med oroliga kajor

Det är den rödilskna kvinnan i den lilla skabbiga husvagnen som skriker, Rosalinda.

Till slut hade hon blivit riktigt förbannad där ovanpå sina sammetskuddar. Kunde den där WCT-klädde kliva omkring på campingen  o-WCT-klädd, i bara mässingen, varför skulle då inte hon kunna röra sig och bete sig hur som helst, varför skulle då hon (Hon!) ligga här och gömma sig och försöka andas normalt med fördragna gardiner. Hon har faktiskt saker att göra, tvätt att tvätta, till exempel...
  Med knyckiga ryck rafsar hon i hop alla möjliga kringslängda textilier i husvagen och stoppar ner dem i en korg och ger sig iväg ned mot tvättstugan som är inrymd på gaveln av campingkontoret.

Hon svär sig hela vägen ner till tvättstugan där hon börjar kasta in tvätten huller om buller i maskinen, hon har ett invektiv för varje plagg. Hon smäller igen luckan med samma ilska och kraft som hon slår igen sin husvagnsdörr. Maskinen startar med ett skramlande. Ett ovanligt skramlande.
Det låter som om det ligger något bakom maskinen och slår mot baksidan.
   Stånkande och flåsande böjer hon sig fram och klämmer sig in för att kunna se vad det är och när hon ser vad det är skriker hon.

Hur hon kommer ut ur tvättstugan vet hon inte men plöstligt har hon rundat hörnet och är på väg mot restaurangen och Claudille. Claudille måte få veta vad som ligger bakom hennes tvättmaskin!
Hon ser Claudille utanför restaurangen. Det verkar som om hon håller på att plocka upp något från marken. När Rosalinda kommer närmare ser hon vad det är.
    Det är den där rökliknande prinsessan som hon såg i sin kristallkula härom kvällen.
Hon tvärvänder och rusar upp mot campingen. Utanför tvättutrymmena sitter WCT-mannen och äter en ostsmörgås när den ilsket röda kommer emot honom skrikande med sina blöta kläder tryckta mot bröstet. Han hör henne skrika om pistoler och rök och frågorna flockar sig i huvudet på honom som oroliga kajor. Han reser sig upp och sträcker smörgåsen mot henne eftersom han inte vet vilken fråga som ska få förtur ut ur munnen och i samma stund ser han henne stanna upp ett kort sekund.
För att sedan falla till marken.

torsdag, april 05, 2018

Konsten att festa efter förmåga

I måndags var det Annandag påsk. Den största dagen inom kristendomen. Jesus har uppstått. Det är ju liksom själva grejen med kristendomen.
Nu är det några år sedan jag firade detta i en kyrka men när jag bodde i Uppsala gjorde jag det i Domkyrkan. Eftersom det var en sådan glädjens dag skulle vi fira detta genom att sjunga två psalmer i rad och vi skulle göra det stående.
Jag tänkte att jag och Svenska Kyrkan har det gemensamt att vi är lite tafatta när det kommer till det här att festa loss.
Men vi gör så gott vi kan.

Några som är bättre på det där med partaj är sångsvanarna vid svansjön Tysslingen där tusentals svanar samlas om vårarna. Där är ett himmelens kakel och flaxande. Och de har alltid något att prata om. I flera år har jag försökt förstå mig på vad de säger, så att jag kan sno något bra att säga på fester.
Men det går inte.



I år firade jag annandagen tillsammans med svanarna
På väg genom leran, mot svanarnas tillhåll passerade jag en pappa med två små barn. Pappan ville ta ett foto av sina pojkar framför svanskocken och den ene av dem står redan uppställd med bästa fotografiminen på. Men den andre knyter ihop hela sin lilla kropp till en enda vägrande klump så långt från motivet han bara kan. När jag går förbi hör jag hur pappan vädjar:
 "Men jag skaaaa inte lägga ut den, jag lovar. Jag vill bara ha en bild av er två."
Jag undrar hur det kommer att se ut när de där pojkarnas generation växt upp. Kommer selfien att vara ett minne blott, eftersom alla dessa barn är alldeles traumatiserade av ha fått hela sin barndom utlämnad på diverse sociala medier?

Efter att ha firat tillsammans med svanarna köpte jag mig en påse ostbågar och åkte hem och tittade på filmen Vårat Gäng.
En idealdag för mig: Först svansång och sedan en hederlig gammal svartvit rulle. Så festar jag.
Så här festar Vårat Gäng




Vi har alla olika läggning. När filmen var slut hade jag fått en sådan överdos av klämkäckhet att jag hade svårt att hålla mig vaken resten av dagen. 

fredag, mars 30, 2018

En rökliknande flicka röker cigariller

Kapitel 13 

I vilket en bauer-prinsessa skaffar sig nya erfarenheter

Utanför restaurangen är Bauer-prinsessan inne på sin andra cigarill.

Claudille hade dragit korken ur en vinflaska, trots att det bara var tidigt på förmiddagen men hon hade tänkt att Bauer-prinsessan behövde något att skölja ner röken med när hon väl hostat färdigt.
Hon hade sett ut som om hon behövt något starkt, redan innan hon började hosta lungorna ur sig vid det första blosset. Det var något asplövsaktigt över hela henne.

Rökt hade hon uppenbarligen aldrig gjort tidigare. Med tårarna rinnande hade hon till slut sträckt sig efter vinglaset som Claudille sträckte mot henne och druckit det till hälften i ett svep. Claudille drog den högra mungipan några millimeter åt sidan och erbjudit henne en ny cigarill.
   "Personligen" sa hon "brukar jag tycka att det första blosset på dagen är det bästa. Men det kan ju vara annorlunda för dig."
   "Jag var lärare på den där akvarellkursen" väser Bauer-prinsessan, som om det vore någon slag förklaring till det mesta.
  "Aj, du."
  "Mmm" Hon lutar huvudet farligt långt bakåt och blåser en rökpelare rakt upp i luften, som om hon inte gjort  annat än rökt cigariller i hela sitt liv. Det ser märkligt ut tycker Claudille, eftersom hela hennes kropp ser ut att vara gjord av rök.

Så hörs ett fasansskri över campingen och Bauer-prinsessans plaststol faller baklänges, med prinsessa och allt.

tisdag, mars 27, 2018

Min farmor var ingen vaskare

Om min farfar var en stugsittare som inte gillade resor och kalas, så var min farmor raka motsatsen. Till och med sedan hon blivit dement såg hon fram mot jular och födelsedagar, och personalen på äldreboendet hade ibland svårt att få henne att sova på nätterna eftersom hon var tvungen att planera vilka kakor hon skulle servera på morgondagens (visserligen inbillade) kaffekalas.
Hon for på utflykt med Centerkvinnorna, Larssons bussresor, De synskadades riksförbund, De handikappades riksförbund och sedermera PRO. Hon drömde om Tyrolen men kom aldrig dit.

På en resa till Finland stormade hon och hennes kompis Kross-Nisse (!) taxfree-butiken på färjan, en halvtimme innan den öppnade. Min farmor skulle köpa en flaska champagne till sin 50-års dag och den skulle inhandlas NU, inte om en halvtimme. Om jag känner min farmor rätt så hade biträdet som slängde ut dem, för utslängda blev de, det ganska svettigt ett tag. Min farmor var världens envisaste människa. Förmodligen var det full cirkus.

Full cirkus ska det också ha varit kring den där champangeflaskan när den stora dagen infann sig och den skulle drickas upp. Champange var ju inte något som en småbonde drack var och varannan dag på den här tiden.
   Eftersom man ansåg att flaskan riskerade att sprängas vid öppnandet var min pappa tvungen att öppna den utomhus och min farmor sprang efter honom med en rostfri bunke för att inga av de dyra dropparna skulle spillas på marken.  Jag kan se dem för mig: farmor med håret på ända, ivrigt framåtlutat höttandes med bunken och min pappa surmulet och ovant kämpande med korken. Jag kan höra dem småträta med varandra, min farmor bestämt instruerande och min pappa muttrande om vilka dumma påfund det är att dricka champange.
  Det dumma påfundet att hälla ut champange bara för att demonstrera att man har råd, hade ingen av dem hört talas om vid det här tillfället.




söndag, mars 25, 2018

Fotografier

Sitter och bläddrar i ett fallfärdigt gammalt fotoalbum som jag räddat undan min fars överdrivna vurm för döstädning.
Albumet myllrar av studiobilder på en ung man som cirka 55 år efter att bilden tagits ska bli min farfar. Han står uppsträckt tillsammans med sin bror och tre-fyra andra glada gossar, alla klädda i kostym.
Det var tydligen ett nöje när man for in till stan, att gå till fotografen och låta avtaga sig på bild. Intresset för selfies är inget som uppstått i och med IT-åldern.

Den farfar jag älskade över allt annat var en ganska grinig gubbe som ytterst ogärna lämnade sin plats vid köksfönstret. Utflykter och festligheter var inget som intresserade honom. Julklappar och födelesdagspresenter var det ingen idé att vi köpte, han skulle ju ändå vara död långt innan jul och om inte så skulle ske, så åtminstone i god tid till födelsedagen.

Men på en av bilderna i det där gamla albumet står han och fyra kamrater uppklädda i ljusa kostymer.  Det måste alltså vara sommar. De är alla i 20-års åldern. Min farfar har det svarta håret bakåtkammat och har satt halmhatten lite på sned, som vore han en spjuveraktig yngling beredd att göra staden osäker.
  Det är nästan outhärdligt att se.


lördag, mars 24, 2018

Djävulens detaljer om tvål

Någon gång har jag skrivt här att det viktigt med detaljer.
   För att verkligen leva fullt ut måste man vara uppmärksam på de små detaljerna omkring sig: färgen på någons strumpor, en skiftning i ett ansikte, en blomma som spränger upp ur betongen, ett löv som sakta singlar mot marken, med mera liknande.
   Jag vill minnas, även om jag naturligtvis inte hittar det inlägget nu, att jag gått i spinn över hur Proust breder ut sig i flera sidor om hur intrycket av en kvist körsbärsblom varierar efter hur ljuset faller annorlunda på den, allt eftersom dagen lider mot kväll som sedermera övergår i natt. Prousts berättarjag i På spaning efter den tid som flytt tar sig också tid att sitta och titta på detta skådespel över körsbärsblommen timme ut och timme in. Han, berättarjaget, vet, enligt mig hur man ska leva.
Att vara uppmärksam på detaljerna i tillvaron är att se gud i densamma.
   Sådan har min ståndpunkt varit när det gäller detaljer.

Tills härom dagen.

Härom dagen satt jag på ett kafé och försökte skriva om mina campingfigurer. Det lät sig inte göras. På kaféet rådde vad Strinberg skulle beskrivit som "ett liv och ett kiv".
   Istället för att umgås med mina campare blev jag ofrivillig åhörare till några tonårstjejers o-e-r-h-ö-r-t detaljerade rekapituerling av hur någon slagit sönder en tvålpump under helgens fyllefest.
  Efter en halvtimme i detta inferno visste jag att detaljer, de är av djävulen komna.
Ytterligare en detalj om tvål och jag skulle lida av precis där jag satt.
    Och döden skulle komma som en befriare.
Som om de glada tonåringarna förstått detta lämnade de tvålen och gick istället över till en lika detaljrik skildring av hur de beställt nuggets på Donken efter festen.
  Jag slog ihop min anteckningsbok, reste mig och gick.

fredag, mars 23, 2018

Prinsessan i kulan

På campingen 

Kapitel 12, som utspelar sig i dammet i den ilsket rödhårigas husvagn.

Inne i sin husvag ligger den ilsket rödhåriga på sin säng ovanpå två lager sammetskuddar i grönt, vinrött och plommon och försöker andas lugnt och normalt. Hon ångar av ilska över den där smaklöse mannen i WCT-overall. Blå!
  Fast nu senast, i tvättrummet, hade han varit utan overall, i bara kalsongerna till och med, och det hade varit värre faktiskt. Faktiskt!
  Det piper lite i bröstet på henne när hon är upprörd. Det liknar ljudet i de där gummigrisarna som man kan köpa till hundar. 

Den ilsket rödhåriga heter Rosalinda. På den tiden någon brydde sig om att hon hette något, fanns det folk som kallade henne Rosie. Numera ser hon inte alls ut som någon Rosie. Det gjorde hon inte då heller. 
   Det är svårt att andas här inne. Luften är tung av damm och rökelse som doftar sandelträd.  Rosalinda är inte en sådan som ställer upp ett fönster för att vädra. Det är inte den friska luften som sådan som skrämmer henne. Nej,då!  Men det kan komma in så mycket annat om man ställer upp ett fönster. Lite oklart vad men det finns så många klåfingriga öron som kan lyssna sig in genom ett öppet fönster och höra vad som pågår inne i husvagnen. Och det är ju faktiskt som ett slags intrång. 
   Inte för att det är så mycket som pågår. Just nu är det mest det här med andningen som tar upp hennes tid. 
   Annars brukar hon sitta vid sitt överlastade bord och lösa korsord eller läsa horoskåp. Det är ju inget som hörs ut direkt, men ändå. Ändå!
   Att han, den där smaköse mannen i WCT-overall, skulle stå utanför hennes husvagn och höra henne bläddra i tidningarna, att han skulle stå därute nu och höra hur hon andas härinne är mer än vad hon står ut med. Blotta tanken får det att pipa lite extra i bröstet, ett hiiande ljud. 
  
I går kväll satt hon också vid bordet och tittade in i diset i sin kristallkula en stund innan hon gick och lade sig. Hon hade sett hur de vita dimmorna därinne plöstligt formade sig till en tunn rökliknande gestalt som såg ut som en John Bauer-prinsessa. Hon darrade i konturerna som om hon inte riktigt vågade ta plats i tillvaron. Hon kom glidande fram genom kulan mot Rosalinda som till slut kastade en röd duk över kulan och pipande kurade ihop sig på sitt berg av sammetskuddar. 

fredag, mars 16, 2018

Dagen tar sin början

På campingen 

Kapitel 11 i vilket camparna ägnar sig åt diverse morgonbestyr och Claudille träffar en Bauer-prinsessa som vill göra rätt för andra. 

Medan WCT-mannen sjunger Ulla Billquist i duschen och den rödilskna damen förskräckt slänger ner tandborste, tvålar och krämer huller om buller i sin blommiga necessär och skyndar ut, njuter de båda holländskorna i varsin badenbaden utanför sitt rosa tält. På ett uppfällt bord framför dem smälter resterna av frukosten i solen. Båda rycker till och slår upp ögonen när de hör ljudet av en husvagsndörr som slits upp och slås  igen.
"Om vi skulle ta en cykeltur till den där lilla byn vi åkte förbi på vägen hit!" säger den ena och klappar den andra på armen. Den andra ler.
"Ja, det kan vi göra."
Sedan sluter de ögonen och vänder ansiktena mot solen igen. Snart hörs ett stilla susande från den ena.

I hörnan invid bäcken virar den rödbrusige silvertejp runt sina blompinnar och tyskarna rullar just ut sin EU-moppe på grusgången, ler tandblekningsvitt om den rödbrusige och vinkar.
"Morgen!"
"Frffrf!"
Sedan fräser de iväg.

Claudille sitter utanför restaurangen och ser dem fara medan hon placerar dagens tredje cigarill mellan läpparna. Med nästa utstuderat långsamma rörelser tänder hon den och drar njutningsfullt in röken.  Det är det där allra första blosset som är bäst, känslan av att allt börjar ordna upp sig.
  När hon tittar upp igen står en vit gestalt framför henne, en flicka vit och tunn som en John Bauer-prinsessa.
  Claudille är inte typen som tror på spöken. Hon tror på det hon ser, och nu ser hon framför sig en varelse tunn och vit som rök, som hade hon ringlat fram ur hennes egen cigarill.
  "Jag tänkte att jag skulle höra om det var något jag skulle betala." viskar Bauer-prinsessan.
  "Betala?" Claudilles rökfyllda röst låter som ett grovt sandpapper i jämförelse.
  "Ja, vi var ju här med akvarellkursen härom kvällen. Och... ja det gick ju lite vilt till. Så jag tänkte att jag kanske...vi.. var skyldiga något."
  Claudille vifftar med handen.
   "Det var ju hundjävelns fel att glasen gick sönder!"
   "Ja, fast sen började de ju halsa ur flaskorna och jag tappade faktiskt räkningen, och ja, det var ju jag som var ansvarig. Jag var ju läraren."
Claudille kisar mot den lätt darrande gestalten framför sig.
  "Vill du ha en?"
  Bauer-prinsessan stirrar på den framsträckta cigarillen som bleve hon erbjuden gift, och det blir hon ju också.
   "Jaa... kanske det. Ja. Ja, tack."


söndag, mars 11, 2018

Nostalgifestivalen

I går var det den svenska finalen i melodifestivalen 2018.
Som en slags...hm, protest? tittade vi här hemma istället på melodifestivalen 1984 på SVT:s öppna arkiv.
P menar att jag är en närmast osund nostalgiker, något jag inte alls håller med om. Det var inte bättre förr, bara förr. Men det var ju annorlunda, det var det. Det var lugnare, lite vänligare, på något vis.

Tidigare på dagen har jag pratat med min pappa som berättat att han lyssnar på årets melodifestival på radio så att han slipper allt "blinkande".
1984 blinkade det inte, det kan jag säga.
Man börjar med en grynig flygbild över Göteborg och landar utanför Liseberg där Fredrik Belfrage leder oss in i lokaliteterna som en gemytlig värd. Skämten är kanske inte så roliga nu heller men jag undrar om Belfrage blev så utskälld som Fab Fredrik och David Lindgren. Han var ju vår Fredrik Belfrage ändå, på något sätt.
Tempot är lugnt. Mycket lugnt. Medan jurygrupperna (Det var jurygrupper på den tiden. Jurygruppen 40-45, min åldersgrupp, ser ut att vara ungefär 60-65. För övrigt en grupp som inte finns med, man slutar vid 60. Det här med åldersdiskriminering är inte något nytt, alltså.), nå medan jurygrupperna funderar över hur de ska rösta spelar Curt-Eric Holmqvists storband egenkomponerad instrumentalmusik. Det påminner lite om Bingolotto, faktiskt. Jag bara väntar på att höra Bertil etta femma. Men inget avbryter hissmusiken, förrän det är dags att gå till Aktuellt. Artisterna sitter på en egen del av läktaren, inget green room här inte, och gör roliga miner åt varandra.
Slutomröstningen presenteras mot en kakelvägg med röda lampor som blinkar framför det ledande bidraget. De påminner, apropå nostalgi, om de här röda knapparna man skulle trycka in på menyn på Esso Motorhotell, om ni minns det. Man tryckte in knappen framför korv och pommes frites och sedan stod det en tallrik och väntade i en lucka när man hade plockat åt sig sin krusbärsläsk och bestick på vägen fram.



1984 stod Herrey's ut för att de var det proffsigaste och mest välkoreograferade numret. Det var därför de vann, vågar jag påstå.
2017 vann Salvador Sobral från Portugal för att, vågar jag också påstå, han inte var så, närmast utstuderat proffsig och välkoreograferad som övriga bidrag, utan snarare avväpnande innerlig och äkta.
Om detta illustrerar en generell vändning i samhället från det ytliga tillrättalagda mot det innerliga och betydelsefulla så är jag helt med.
Trots att jag var vettlöst förälskad i Louis Herrey, när det begav sig.
Men det var inte bättre förr, det var bara förr.

lördag, mars 10, 2018

Jirlow

I dag klockan 11:00  öppnade Bukowskis en utställning med målningar av Lennart Jirlow. En knapp timme senare är säkert hälften av målningarna sålda. Det förstår jag, jag älskar Jirlow.
Det är så skönt att titta på hans bilder. Det onda och svarta finns inte där. Inte ens i Kock med faisan, finns det. Man förstår ju att kocken snart ska nacka den där stackars fasanen han har i knät men ändå går det inte att känna fasanens hemska öde i bilden. I Berusad gentleman finns inget av alkoholens baksidor, enligt mig i alla fall, bara de trevliga i att ta sig ett glas och bli lite glad i hatten. Vad övrigt är är gemytliga restauranger och prunkande provencalska trädgårdar. Färgerna är djärva och glada och där finns inga vassa kanter.

Egentligen är det ju inte alls så här man ska måla nu för tiden. Konsten ska ta upp och ifrågasätta alla de samhällsproblem vi har omkring oss, illustrera eländet. Den ska inte vara glad, idylliserande och dekorativ.
Men det är så skönt att bara få bli glad och harmonisk och hoppfull. Att det goda och vackra i livet och världen också får visas fram, så att vi inte glömmer det i allt det mörka. Det är livsnödvändigt.

fredag, mars 09, 2018

En överdimensionerad fjärilspuppa i blått

På campingen kapitel 10

i vilket WCT-mannen har en nära döden upplevelse

När WCT-mannen vaknar morgonen därpå ligger han insnärjd i sovsäcken. För varje andetag fastnar en bit av tyget i munnen och vill kväva honom. 
   Han fäktar och slår och snurrar runt i sovsäcken för att få luft men det verkar som om hålet för huvudet har försvunnit. 
  "Kan verkligen ett hål försvinna?" tänker han medan han kämpar med säcken och paniken. "Ett hål är ju ingenting. Egentligen." 
  Sedan ramlar han av luftmadrassen och rullar iväg mot tältöppningen som en överdimensionerad fjärilspuppa i blått.
   Nu tappar han han helt besinningen och sparkar vilt för att riva sönder sovsäcken. Det enda reslutatet är att han sparkar omkull spritköket. Han måste försöka lugna ner sig och tänka klart om han ska klara av det här. 
   Den enda förklaringen måste vara att han ligger upp och ned i säcken: huvudet nere i fotändan och fötterna ut genom öppningen som är avsedd för huvudet. Nu kan han känna att det är svalare om fötterna, i sovsäcken är det omkring 67,2 grader bedömer han, och att han kan vifta med dem relativt obehindrat. Han måste helt enkelt backa ut ur sovsäcken. 
  Det är inte så enkelt eftersom både t-shirten och kalsongerna är genomblöta av svett och klibbar fast i det blå sovsäckstyget. Han minns nu att han drömt under natten, en dröm där han kröp i en mycket trång tunnel under en vulkan. Det måste ha varit då han kröp ner i sovsäcken tänker han, slår ut ett packet mackaroner och lyckas stånkande slita av sig sovsäcken. Nu måste han ha luft! Fortfarande med sovsäcken i ena handen rusar han ut ur tältet, ut i luften där han drar ner så mycket av den i lungorna han kan, som om det är det första andetaget han fått sedan kvällen innan. 
   "Mrfg!" hälsar den rödbrusige som just passerar på väg tillbaka till sin husvagn från tvättrummen, och blänger på WCT-mannen som står där och flåsar och ser ut som om han hällt en balja vatten över sig. 
  "Den där karln" tänker den rödbrusige ovanligt tydligt och klart. Sådana är hans tankar vanligen: klara och korta. Det är när de ska ut ur munnen på honom som det händer något, de flesta bokstäverna faller bort och meningen trycks ihop till ett väsande eller en morrning. 
  "Den där karln" säger WCT-mannen högt för sig själv när den rödbrusige passerat och försvunnit in i sin vagn. Sådan är hans natur, allt han tänker kommer ut ur munnen, oavkortat och utan att tryckas ihop det minsta. Så har det alltid varit och han har lärt sig att det ibland kan vara ett problem. Därför brukar han vänta med att tänka tills den han tänker något om har kommit utom hörhåll. 
   Nu sträcker han in sin hand innanför tältduken och greppar sin blå necessär och en handduk och stövlar iväg till tvättrummen. 
   Därinne står den ilsket rödhåriga i ett grönblommigt nattlinne och borstar sina tänder. Hon tvärstannar mitt i ett borsttag och stirrar på WCT-mannen och hans kalsonger, sluter ögonen och börjar mumla något som liknar böner. 
  "Spritt språngande!" tänker WCT-mannen så högt han kan och beger sig in i en av duscharna.

Tidigare kapitel om campingen kan man läsa här.



fredag, mars 02, 2018

WCT-mannen tar en kvällspromenad

På campingen kap 9 

i vilket WCT-mannen tar en kvällspromenad, möter en igelkott och avslöjar fönstertittare

Det är kväll på campingen. Solen har försvunnit bakom kornas kulle och tagit med sig det gyllene ljuset. Tidgare har det varit full fart nere i restaurangen men nu är det så tyst att grodsången från den dyiga dammen nästan är öronbedövande. Det är tomt runt Tyskarnas metallbord men man kan se ett blått flimmer genom en av de små rutorna i husbilen. Tyskarna tittar på den sena matchen i fotbolls-wm. De hade erbjudit WCT-mannen att titta med men det där med fotboll är inte riktigt hans grej.
Så han hade tackat för sig själv och gått tillbaka till sitt tält efter att de ätit kvällens grillade kyckling. Det hade verkligen blivit trevligt sedan Tyskarna kommit. Deras kyckling smakade så mycket bättre än den han hade köpt i pappkartong från affären. Men fotboll, nej. 
   Så han hade hämtat sin stora blå necessär och begett sig till tvättrummet istället. 
Nu går han sin vanliga kvällspromenad genom campingen, i mörkret med necessären under armen.
Hemma i tältet ligger Guiness rekordbok och väntar bredvid pannlampan på sovsäcken. När han kommer tillbaka ska han, som varje kväll, läsa tre sidor i boken och memorera dem utantill innan han somnar. 
   Men först går han genom hela campingen i mörkret, tassar  barfota i gräset som börjar bli fuktigt. 
Ingen ser honom där han går. Gardinen är fördragen i den ilsket rödhårigas husvagnsfönster. Det går att ana ett svagt ljus bakom den lika ilsket röda gardinen.  I holländarnas tält hör han skratt och skrik och ser hur ett ljus fladdrar vilt omkring bakom duken. Han blir förundrad stående en stund, tills han förstår att de jagar mygg med en batteridriven myggracket.  
   Han går vidare längst skogskanten ned mot parkeringen. På planen framför dammen är grodsången som allra starkast men WCT- mannen kan ändå höra den muttrande igelkotten som kommer emot honom på gräset. Han står alldeles stilla och väntar på den. Först ett par decimeter framför honom upptäcker den honom och tar tvärt av åt ett annat håll. WCT-mannen ler för sig själv och vänder själv vidare och följer bäcken motströms tillbaka upp till husvagnsplatserna. Det är svart i  både den rödbrusiges och den utmärglades vagnar och han kan höra hur den utmärglades fru snarkar i en av dem. I buskarna utanför tyskarnas husvagn ser han den utmärglades toppiga hatt och den rödbrusiges rufsiga kalufs där de står och kikar in på fotbollsmatchen genom husbilsfönstret. Den rödbrusiges egen antenn slockar som en avbruten blomknopp på den knäckta blompinnskonstruktionen. 

söndag, februari 25, 2018

De döda fåglarna i minnets grenverk

Jorden snurrade ett varv 
utan att jag skrev upp det.

Skriver Wislawa Szymborska i Veckans Dikt, Den 16 maj 1973

Jag brukar skriva upp det, att jorden snurrat ett varv.
Det vill säga, jag brukar skriva några rader i en kalender om vad som hänt under dagen.
Jag tycker att det är roligt att bläddra i de där kalendrarna sen och se vad jag gjorde "idag för fem år sedan".
Inte för att det hjälper alla gånger, vad minnet beträffar.

Jag skakar på minnet -
kanske finns det i dess grenverk nånting
som har sovit i åratal
och nu flaxar iväg.

Så inbillar jag mig också att minnet fungerar: som ett stort träd där alla timade händelser sitter som ruggiga fåglar och sover, att allt finns där om jag bara skakar om det där grenverket, sätter mig ner och funderar i lugn och ro, bläddrar i mina kalendrar, talar med någon som var med när det hände.
Då ska allt som skett komma tillbaka, jag ska minnas Allt.

Men när jag nu bläddrar i en av mina kalendrar kan jag konstatera att jag ofta satt och skrev på restaurang Libanon i februari 2003. Och hur jag än ruskar om minnets grenverk så flyger det inte upp några libanesiska fåglar. Jag kan inte för mitt liv minnas något om den restaurangen, inte var den låg, inte hur det såg ut därinne, vad jag åt medan jag satt där, eller vad jag kan ha skrivit. 
Tydligen kräver jag för mycket; den libanesiska fågeln har dött.

fredag, februari 23, 2018

... och holländarna.

På campingen kap 8

I vilket holländarna kommer. Som sagt. 

Ja, tyskarna har verkligen kommit. De pratar och skrattar runt sitt metallbord om kvällarna,grillar enorma köttstycken på en överdimensionerad gasolgrill och dricker öl. 
Vissa kvällar kan man se WCT-mannen sitta med vid bordet och gnaga på ett nygrillat kycklingbröst. Sådana kvällar står den rödbrusige och den utmärglade bakom häcken och blänger på honom som vore han en quisling. 
Själva nöjer de sig med att nicka lite kort när de går förbi. Den rödbrusige kan inte låta bli att snegla lite trånsjukt mot den glänsande TV-antennen på husbilstaket. 
Ja, tyskarna har verkligen kommit. 

Och snart kommer även holländarna. Säsongen börjar ta fart. 
Holländarna kommer farande i en svarblank Audio q7. Det är två blonda kvinnor i 35-årsåldern som är klädda i korta solklänningar i samma cerisa färg och de verkar i alla fall ha vett nog att lägga sig på en plats en bit ifrån de andra camparna. 
De låter bilen stå kvar nere vid parkeringen medan de långsamt strosar uppför kullen för att inspektera platserna. 
De tar god tid på sig och diskuterar kring varje plats: från vilket håll kommer solen att ligga på och var ska man placera tältöppningen på just den här platsen. Solen, skuggan, myggen, blåsten; åt vilket håll skulle man vända tältet för att förhålla sig till dessa företeelser på bästa sätt. 
Om de vet om att hela campingen iakttar dem medan de går där och väljer så låtsas de inte om det. 
Men nere på planen framför restaurangen spanar Claudille efter dem med handen över ögonen för att skugga bort solen. 
På platsen intill tvättutrymmena glor ett rödilsket ansikte ut genom rutan på en risig husvagn.
Bort vid platserna närmast bäcken står två par som en gloende mur: En utmärglad man i toppig, svarthatt, intill en kort, rund kvinna med spretigt gulbrunt hår och en rödbrusig karl bredvid en lång kvinna med stripigt långt hår. 
När de väl bestämt sig och hämtat bilen från parkeringen står det en man i blå WCT-overall vid den plats de valt. 
  "Hej, kommer ni nu?" säger han som om han väntat på just dem i flera dagar. 
Ja, nu kommer de, det kan de ju inte förneka, holländarna. 
Sedan står han bredvid och tittar på dem medan de sliter med att hitta rätt pinnar, baxa med tältduken och svärande slå ner pinnarna i den hårda marken med en högklackad sko. 
Han erbjuder sig inte att hjälpa till med ler hela tiden uppmuntrande mot dem. När tältet väl är uppe nickar han gillande och går upp för kullen mot tvättutrymmena.  

fredag, februari 16, 2018

På campingen 7

Tyskarna kommer

(Kapitel 7: I vilket det fräses, harsklas och tejpas. En man med konkav bröstkort och toppig hatt gör entré men ingen större succé. Tyskarna kommer och den rödbrusiges fru går och duschar.) 

Det harsklas och stånkas borta på platsen närmast bäcken. Ljud som av blompinnar som knäcks, av tejp som dras ut från en rulle, av någon som fräser och svär med tejp mellan tänderna; den rödbrusige pysslar med sin pinniga TV-antenn. 
  Nu har han fått hjälp av grannen, mannen i sällskapet i vagnen på platsen mitt emot deras. Det är en utmärglad karl med närmast konkav bröstkorg och några spretiga grå testar under en toppig svart hatt. Hjälpen består i att den utmärglade ger korta direktiv och pekar åt olika håll. Den rödbrusige snurrar sin blompinneantenn enligt order medan saliven sprutar ur munnen på honom. 
  "Nu har det bara varit myrornas krig i över en kvart därinne." säger hans hustru som passerar i riktning mot tvättutrymmena med en handduk över armen och en gigantisk, blåblommig necessär i handen. 
  "Fnärrrgh!" väser den rödbrusige och slänger ifrån sig antennpinnen. 
I samma ögonblick fräser en splitterny Hymer-husbil in på campingen. Som vore det den självklaraste sak i värden brummar den upp för kullen och bökar in sig på platsen bredvid den utmärglades husvagn. 
  Den utmärglade och rödbrusige står mållösa och stirrar på det överdimensionerade chabraket. När så gott som hela campingen är tom så måste den ändå med nödvändighet tränga sig på dem. Det kan bara vara tyskar. 
  Det är tyskar. 
Ur den glänsande husbilens förarsäte hoppar en blond och solbränd karl i vita shorts. Han ser ut som en riktig exempelarier. Hans leende blixtrar när han hälsar på de båda gubbarna.
  "Halo!" 
  "Hej, hej!" svarar den utmärglade lamt.
  "Härgh!" kommer det från den rödbrusige. 
Den solbrände har en lika solbränd och exempelarisk kvinna med sig. Med stor frenesi makar de husbilen på plast, fäller upp ett blankt metallmöblemang och vevar ut en markis från husbilens högersida. 
  Till sist öppnar de en lucka i husbilens akter och exempelariern lyfter ut en silverglänsande EU-moppe. Han slänger ena benet över, provgasar och skriker något tyskt åt sin solbrända kvinna som kastar sig upp bakom honom och så fräser de ut från campingen innan de båda gubbarna hunnit stänga sina av förbluffelse hängande munnar. 
   "Jaha", säger den utmärglade. "Då har tyskarna kommit, då."
   "Hmrg" säger den rödbrusige utan att ta ögonen från den i solen blixtrande TV-antennen på Hymer-husbilens tak. 

måndag, februari 12, 2018

Kexchokladkvinnan

Har ni sett henne?
Den där feta, rultiga kvinnan med skärflammigt ansikte som går runt och äter kexchoklad på stan.
De rosa kinderna är fulla av choklad och kexflisorna sprutar runt munnen på henne. Hon trycker i sig chokladen som om det gällde livet och när hon har fått i sig en chokladkaka tar hon genast upp en ny ur fickan och trycker i sig den också på samma sätt. 
Ofta cirklar hon runt den svettluktande ingången till gymmet, med munnen full. Går där och tuggar. De som passerar på väg ner till gymmet tittar lätt föraktfullt på henne, så där som man tittar på en karaktärslös bulemiker. Tycker hon i alla fall. 
Och när hon tryckt i sig den sista chokladflisan går hon själv ner i gymmet, som om det var den självklaraste sak i världen att gå och träna, som om man vore ett hälsofreak, efter att ha proppat i sig tre kexchoklad i rad.
Har ni sett henne?
Det är jag. 

På min väg hem från jobbet passerar jag Willys. På Willys kan man köpa tre kexchoklad för 18 kronor. Jag brukar göra det. 
Det har blivit en obehaglig men oundviklig vana på något sätt. Det är visserligen inget som säger att man måste trycka i sig alla tre chokladkakorna efter varandra. Jag brukar göra det. 
Naturligtvis inser jag att det måste få ett slut.
Så här kan det inte fortsätta.
Jag måste gå en annan väg hem.
Köpa apelsiner istället. 

Sedan tänker jag på Bodil Malmsten. Att hon påstod att hon livnärde sig nästan helt på gröna gelegrodor under en period. Det var på bloggen hon skrev det, och kanske i någon av bloggböckerna också, men jag hittar det inte. Jag har för mig att hon beskrev en rolig incident där hon blängde ondsint på ett litet barn som ville ha skopan som Bodil slevade grodor med i långsam, långsam takt. Men jag hittar det, som sagt var inte. 
Jag tänker att jag inte alls har några likheter med en karaktärslös bulemiker, snarare har jag likheter med Sveriges bästa, stilsäkraste författare. Det finns ju klara paralleller mellan hennes gröna grodor och mitt kexchokladmissbruk. 

Fast mest känner jag mig väl som den där kvinnan i Kristina Lugns dikt, hon som står utan för Nordiska Kompaniet och råmar När dagen gryr och alla arbetsföra har bråttom.
Så länge jag ser ut som en galen kossa blir nog ingen arg på mig. 

Mu. 

lördag, februari 10, 2018

På campingen 6

Livet på en pinne


Borta på platserna närmast bäcken, där det står två gamla husvagnar mitt emot varandra, där håller en fetlagd, rödbrusig man på att montera en spretig TV-antenn på en tre meter lång pinne som förefaller bestå av ett oändligt antal ihoptejpade blompinnar.
  Det är lördagmorgon och de båda paren som bor i de här vagnara kom från stan sent i går kväll för att fira helg här ute på campingen. I kväll börjar fotbolls-vm och den rödbrusige är uppe tidigt och försöker få bild i den lilla tv-apparaten som står inne på bänken i vagnen och flimrar. 
  Därinne sitter frun och röker gula blend och löser korsorden i tidningen Lätta kryss: 
Hjärt- och tv-problem sju bokstäver F-L-I-M-M-E-R
  Hennes rödbrusige man ger ifrån sig ett harsklande ljud utanför fönstret, det är en harskling som betyder att hon ska yttra sig om hur bilden ter sig nu när han har fällt sina blompinnar i just den här vinkeln. Hon kastar ett förstrött öga på den gryniga skärmen och gastar:
 "Nä. Nu har det kommit en sådan där rand som rullar runt också."
Det fräser till därutanför, det betyder "Vadå för jävla rand" och snart tyrcks hans ilskan huvud in genom det halvöppna fönstret. Han glor ondsint på TV.n och konstaterar randen. 
  "Satan!" Huvudet försvinner igen och hans fru tänker att de enda ord han fortfarande uttalar fullt ut på ett hörbart sätt är svordomarna. 
I trasamatta och i sydafrikansk plånbok fyra bokstäver R-A-N-D


onsdag, februari 07, 2018

Årets practise

Practise är något man gör med en bestämd regelbundenhet. Av inget särskilt skäl.
Man gör det bara för att man gör det. Och ser vad som händer.
Om man får tro min husgud Nathalie Goldberg, och det väljer jag att göra.

Efter att ha varit en stor tillskyndare av nyårslöften, som jag sällan lyckats hålla, har jag det senare åren istället ålagt mig en practise.
Förra årets practise var att läsa och skriva dikt varje dag.
Jag tror att det är nyttigt att hålla liv i det poetiska språket, att träna hjärnan i att tänka i de banorna. Det är utvecklande för hjärnan. Och gott för själen.

Det är inte alltid man lär sig det man tror att man ska lära sig med sin practise, säger Nathalie Goldberg och berättar om en kvinna som hade ålagt sig att skriva en haiku om dagen och genom detta helt otippat gick ner flera kilo i vikt.
   Hon säger också att man ska lägga upp en practise så att det är rimligt att man lyckas med den. Att bestämma sig för att gör något varje dag till exempel är ju en aning vanskligt. Det finns liksom ingen prutmån.
Och naturligtvis lyckades jag inte att skriva dikt varje dag förra året.
Men jag lärde mig att inte ge upp.
"Ok, jag skrev ingen dikt igår. Jag glömde bort det eller jag var för lat eller det kom något emellan. Men idag ska jag banna mig skriva dikt."
Hela kärnan i detta att jag misslyckats med alla mina nyårslöften är att när jag en gång brutit löftet så är det ju kört. Har jag ätit godis fast jag lovade att jag inte skulle göra det, då kan man ju lika gärna äta godis precis som vanligt igen. Löftet är ju ändå för evigt brutet.
Att resa sig upp och fortsätta när man ramlat omkull. Det lärde jag mig med förra årets practise.
Och visst misslyckades jag med den, men inte så mycket. Kanske var det 15 dagar jag inte skrev något, men det övriga dagarna skrev jag.
Jag kommer fortsätta att läsa och skriva dikt "varje dag" även i år. För hjärnan och själens skull.
Men jag har också en ny practise för i år.

Årets practise är att varje fredag klockan 15 publicera ett inlägg som handlar om några figurer på en camping. Inlägget baserar sig på två sidor text ur min anteckningsbok, text som skrevs veckan innan den då inlägget publiceras. Det borde alltså bli 52 kapitel om de här figurerna på campingen, om jag nu kan hålla mig till min avsikt.
  Vad som ska hända med dem vet jag inte. Knappt från inlägg till inlägg ens. Jag ville bara hitta på, och göra det med lite regelbundenhet. Inga större ambitioner än så.
  Jag gör det för att jag gör det. Och ser vad som händer.


måndag, februari 05, 2018

Livets lotteri

Jag sitter och tänker på allt man kan vinna här i livet.
Det går förvisso att förlora en hel del också, men varför ägna tid till att tänka på det.
Så jag väljer alltså att tänka på allt man kan vinna. Och det är mycket.

Den femte maj förra året skrev jag om hur jag vann en sockerkaksform på åror en gång när jag var barn. När det var mellanstadiedisco vann jag vid två tillfällen i följd en stor godispåse på numret på min entrébiljett.  När det var tivoli i stan en sommar vann jag en isbjörn i plast och på en luciafest vann jag en badrumsvåg som fortfarande står i mina föräldrars badrum.

På något sätt känns det som det här med att vinna saker är något som klustrar sig vid två tillfällen i livet: när man är barn och när man är pensionär.

På de tillställningar mina sociala föräldrar bevistar vimlar det av lottringar och bingobrickor och min mamma ringer och berättar om vinsterna hon för hem till boet: ljuslyktor och löpare, broderade tavlor, fyra flak ägg, ett halvtkilo kaffe, braständare, hårspray, prydnadstomtar. hembakta rågbrödskakor och nu senast en toalettborste (!)
   Det sistnämnda var vad min mamma valde från prisbordet på det senaste PRO-samkvämet. Jag vågade inte fråga vad övrigt det fanns på det prisbordet.

Numera vinner jag nästan aldrig något, möjligen 30 kronor på en trisslott till jul. Men å andra sidan spelar jag nästan aldrig heller och inte tar jag några lotter.
   På jobbet där vi samtliga befinner oss i det man kallar "mitt i livet" - fasen fantiserar vi  om att vinna 800 miljoner på Eurojackpot.
   Ingen av oss skulle glädja sig åt att vinna vare sig en isbjörn i plast eller en toalettborste.
Kanske är det därför vi inte vinner så ofta i den här åldern.

fredag, februari 02, 2018

På campingen 5

Baccara och kristallkronor

Det är morgon på campingen, en ny dag. Små moln seglar sakta över den intensivblå himlen.  Ett moln ser ut som en svamp, ett annat som Claudilles racka till hund. Och där kommer ett som ser ut som en kycklingvinge. Mannen i den blå WCT-overallen ler för sig själv där han ligger på en luftmadrass utanför sitt blå tält och lyssnar på Baccara.



Han har dragit ner dragkedjan på sin overalljacka och magen gungar glad och fri mot himlen, i takt med musiken.
  "I can boogie!" tänker magen innan en skugga plötsligt faller över dess vita hud.
   "Kan du sänka volymen på din jävla radio!"
Mannen i WCT slår upp sina ljusblå ögon och blickar in i ett par gnistrande gröna. Ovanför dem står det röda håret rakt upp av ilska.
   Först ser han inte vad det är. Något slags djur? Men sedan fortsätter det att prata, eller fräsa, och då hör han ju att det är kvinnan i husvagnen närmast toaletterna.
  "Det var ett jävla liv nera på restaurangen halva natten. De lät som om de höll på att slå sönder den. Och när det äntligen har blivit tyst därifrån. Då börjar du!"
  "Vet du hur många exemplar Yes sir, I can boogie har sålts i?
Den rödhåriga damen ger ifrån sig något som liknar ett morrande, gör en halvpiruet och ger sig av över gången så att gruset sprätter om fötterna som är instyckna i ett par organgea foppatofflor. När hon hunnit i höjd med toalettutrymmena snor hon runt igen och vrålar med sådan kraft att hon måste vika sig dubbel.
  "Stängggg aaaaaaaav raadion!"
WCT-mannen kan höra hur hon rycker upp dörren på sin husvagn och hur hon dammar igen den efter sig. Han rullar upp i sittande med ett pustande och sträcker ut en hand för att tysta Baccara.
Kanske borde han gå ner och se om det är något kvar av campingrestaurangen. Han drar upp dragkedjan över magen och ger sig av.
  Paul, Claudilles racka till hund kommer skuttande mot honom. Han gillar den här mannen. Han luktar alltid så gott av kyckling. Och så kliar han alltid Paul bakom örat på ett vänligt och förstående sätta. Just idag är Paul särskilt i behov av lite vänlighet och förståelse. Av någon anledning har han varit i onåd, så som han aldrig har varit i onåd förr, ända sedan han reste sig från sin plats i dörröppningen i går kväll. Men här kommer nu äntligen en vänlig själ. Som ett klängigt barn svansar han efter WCT-mannen förbi det omkullvälta plastbordet och in i campingrestaurangen.
   Därinne sopar Claudille golvet med ett stor piasavakvast och ilskna tag. Det klirrar förskräkt om galssplittret som skyndar sig mot dörren.
  "Oj då!" säger WCT-mannen och kliver bort till baren. Det knastrar under fötterna på honom.
  "Ja, oj då!" svarar Claudille och slänger ifrån sig kvasten. "Vad får det lov att vara?"
Ett tag tyckar han att hon liknar den ilskna kvinnan med det röda håret. Kanske är det hennes mamma? Fast när han tittar närmare på henne så finns det egentligen ingen annan likhet än att hon ser så väldigt arg ut.
  "Kaffe... tack!"
Claudille gör en ryckig gest mot en termos som står på disken och går tillbaka till sopandet. Kanske är det inte lämpligt att fråga om den rödhåriga kvinnan är hennes mamma just nu. Kanske är det inte det. Han ska fråga henne något annat istället.
  "Vet du hur många prismor det är i den största kristallkronan på Stockholms slott?"
Kanske hör Claudille inte vad han säger för allt klirrandet och krasandet, för hon säger ingenting. WCT-mannen smuttar på sitt kaffe och tänker på att det är konstigt att folk verkar vara så lite intresserade av att få svar på frågor. Så ser han att den rödhåriga damen är på väg över planen utanför med en soppåse i handen.  Han glider av barstolen och krasar i full fart över glassplittret bort till dörren. Han hör inte hur Claudille ryter bakom honom för själv vrålar  med sådan kraft att han viker sig dubbelt:
  "Över 16 miljoner exemplaaaaar!!"

fredag, januari 26, 2018

På campingen 4

Zeb Macahan sladdar in på sin EU-moppe

Det är när den runda, ljuslockiga lilla Evelyn, 57 år, som sitter i kassan på Willys till vardags sträcker sig över bordet med hat lysande ur de ljusblå ögonen och armarna utsträckta som ville hon strypa den stålgrå pagekvinnan, som för övrigt heter Ester, och väser att hon, Ester, minsann inte ska tro att hon är så märkvärdig bara för att hon har pratat med någon som läst The New Yorker, vilket förresten kanske bara är något som han påstår att han har, han kanske bara påstår att han har läst det där om van Gogh och hur mycket färg han använde för något så dumt... Och det var verkligen inte den första dumheten som hon, Evelyn hade fått stå ut med från Esters mun under den här jävla kursen.
   Det är när en av de där tjejerna som ser ut som en lastbilschaufför och har en massa metall i ansiktet har börjat resa för att gå och trycka ner Evelyn i sin stol och hålla henne där tills hon har lugnat ner sig.
   Det är då som Claudilles son, Tommy, sladdar in på planen framför dem med sin EU-moppe, likt Zeb Macahan. Och när Zeb Macahan gör entré är alla problem, vilka de än är, lösta.
   Han, Tommy ser redan när han svänger av vägen att det är på gång att spåra ur bland akvarelldamerna och han hoppar av mopeden nästan innan den har stannat och svingar kartongen med vinglasen, som han hämtat, över huvudet och skriker för att göra sig hörd över larmet att nu kommer vinet snart. 
   Damerna glömmer grälet och jublar. Asta 73 med de många åderbrocken sätter två fingrar i munnen och busvisslar som hon inte gjort på 40 år. 
  "Och jag kanske kan få beställa en dubbel Treo" säger Lillian, kursens ledare, matt och rycker Tommy lite löst i ärmen för att få hans uppmärksamhet. Det här är sista gången hon leder en målarkurs, det är då ett som är säkert. Hon har lett två kurser förut och allt hade gått bra, fullt med vithåriga tanter som blaskade med färger och gjorde precis som hon sa.
Men den här terminen.
Det hade varit som att vara medlare i Mellanöstern.
   "En dubbel Treo. Naturligtvis." säger Tommy mekaniskt och kliver med stora steg mot restaurangen och i samma stund som han passerar genom dörren bestämmer sig Paul, Claudilles racka till hund, som hela tiden legat som en dörrmatta i öppningen, för att det är dags att resa sig. Tommy snubblar över den ranliga hundkroppen och lådan flyger ur hans händer och svävar en stund alldeles fritt i luften. Allas ögon följer dess färd och för några sekunder är det nästan alldeles tyst på campingen.
  Det enda som hörs är en närmast öronbedövande grodsång från den dyiga dammen.

onsdag, januari 24, 2018

I Wislawa Szymborskas byrålådor

Anteckningar från Krakow

Jag sitter i en grön plyschsoffa i ett museum med ett namn som jag inte kan uttala och talar med Wislawa Szymborska i en gammal röd knapptelefon. Ja, egentligen är det väl hon som talar med mig. Från andra sidan graven, så där som poeter kan göra. Hon läser en dikt, på ett språk jag inte förstår, men det är hon som läser, hennes röst jag har i luren. 

Det var en ren slump att jag hamnde i den där soffan, vi trodde att det fanns en konstutställning här men istället fanns Szymborskas byrålådor. Utställningen heter så Szymborskas byrålådor. Och där verkar ha funnits ungefär allt, stora vykortssamlingar, collage och allt möjligt kitschigt pynt. Hon verkar ha samlat på det mesta. 
   I byrålådan med tändstickssamlingen ligger Nobelkommitens tändsticksask på hedersplatsen i alldeles egen askkopp. 
   När vi drar ut lådan ovanför hittar vi medaljen. 
 I lådan bredvid ligger diplomet och motiveringen skriven på svenska:
"för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet"
Torgny Lindgren och Sture Allén har skrivit under. Närmare än så kommer jag aldrig ett Nobelpris i litteratur. Inget annat Nobelpris heller. 

fredag, januari 19, 2018

På campingen 3

Avslutningskväll på akvarellkursen

Det sitter tolv skränande kvinnor runt ett långbort i plast utanför campingrestaurangen. Det är avslutningskväll på akvarellkursen.
   Tidigare på kvällen har de suttit utspridda på fällstolar över hela campingen och målat. Nu ligger bilderna till tork på ett stort bord inne på campingexpeditionen: guldiga kullar med betande kor på de flesta men där finns också röda skalbaggar på en platanstam, där är mosikmönstret i pelarna utanför tvättutrymmet, där är en gubbe i blå vct-overall med magen buktande över byxlinningen, där är en bild av en blängade, rödhårig kvinna i ett husvagnsfönster och där kommer Claudilles hundracka springande med något som liknar en pistol i munnen. 
   De har myllrat runt bordet och granskat varandras verk:
"Vad är det där för en brun fläck?"
"Det är en kanin, ser du väl."
"Vilka intressanta skiftningar du har fått i vattnet i dammen där!"
"Mm, jag råkade spilla kaffe."
"Är det där en spikklubba han har i handen?"
"Det är ett kycklinglår!!"

Nu sitter de runt det vinröda plastbordet utanför campingrestaurangen och väntar på maten. Eller kanske mest på vinet. Men det dröjer. Det är kris i restaurangen ikväll men det har inte akvarelldamerna märkt ännu. De är alldeles för upptagna med att gräla om van Gogh och hans färger. Mängden av dem.
   Det är damen som målat vct-overallsmannen som har satt igång det hela. Hon är en ståltrådssmal kvinna med stålfärgad page och fortfarande förorättad för det där med spikklubban men nu har hon tagit revansch, tycker hon. Det var triumf i blicken när hon sa det:
   "Vet ni hur många liter färg van Gogh använde? Under hela sitt konstnärsliv?"
Kaos utbryter omedelbart runt bordet
   "Det kan man väl för fan inte veta."
   "Tror du han stod och mätte upp, eller?"
    "Den där mannen jag målade av hade läst det i New Yorker."
    "Han med spikklubban?"

I köket rinner svetten på Claudilles son och hans flickvän. De är ensamma om ruljangsen ikväll och helt otippat är det fullsatt, alla ska ha mat och de rena glasen är slut. Claudille har åkt för att titta på yngsta dotterns simskoleavslutning och äldsta dottern kastades sig nyss upp bakom en ligistliknande yngling på en EU-moppe och for iväg, så någon hjälp därifrån räknar de inte med. och det låter som om akvarelltanterna slår i hjäl varandra i vilken minut som helst om de inte får något att dricka.
   Likt Seb Machan kastar sig Claudilles son upp på sin EU-moppe för att hämta vinglasen hemma i köksskåpet.

onsdag, januari 17, 2018

Hur vet man när man är sann mot sig själv?

"Hur vet man när man är sann mot sig själv?"
I en soffgrupp på mitt favoritkafé sitter två kvinnor och pratar. Den ena står inför två valmöjligheter och kan omöjligt komma fram till vad hon ska välja.
"Hur vet man när man är sann mot sig själv?"
Jag sitter några bord bort med en anteckningsbok och penna i högsta hugg. Egentligen håller jag på att skriva om några figurer på en camping men om det kommer något bra svar på den där frågan är jag redo att skriva ner det direkt.
Den andra kvinnan tar ett exempel:
 "... och i det läget kände jag hur hela kroppen bara skrek nej."
Och jag tänker: Varför är det så? Varför är det enklare att känna vad man inte vill än vad det är man vill.
Är det så, förresten?
Jag försöker komma på någon gång när hela kroppen har skrikit ja. Och kan naturligtvis inte komma på en enda. Men det måste ju ha funnit sådana gånger. Det måste det ju.
De där nej-gångerna är förresten ganska förrädiska. De finns ju gånger när kroppen skrikit nej och ändå har jag av en eller annan anledning varit tvungen, och då har nej ofta blivit ett ja.
Ja, det här var ju rätt. Eller ja, det här var ju roligt.
Så. Hur vet man när man är sann mot sig själv?
Det kommer inget förlösande svar från soffgruppen. De har börjat diskutera olika kvällskurser på Medborgarskolan och vad de kostar. Jag fortsätter med mina campare.
Frågan står obesvarad.

söndag, januari 14, 2018

dikt över vit himmel

kajorna skriver dikt över vit himmel
med svepande svarta streck
de är sitt eget bläck
och följer inga regler
de börjar från både höger och vänster
och har ingen punkt

de väntar på takåsarna mellan varje vers
så att vi ska hinna läsa
de tror verkligen att vi kan
och vårt beteende förbryllar dem

vi är budbärarna av det innersta svaren
           atsrenni ted säl paksdub tråv säl
svaret, det här är det innersta
                                                ...teravs
... som ska ge dig fri

fredag, januari 12, 2018

På campingen 2

En hund hittar ett ben

Det är tredje sommaren som Claudille förestår campingen. Kanske är det den sista. Egentligen hade hon bestämt sig redan efter det första året att aldrig mer men, ja sedan har det rullat på. 
  Men nästa sommar, då. Då får det bli något annat, något nytt. 

Paul, Claudilles raggiga racka till hund tycker inte att det behövs något nytt. Tvärtom. Vilken lycka att vara här igen. Att springa runt och känna igen sig de där första dagarna. Göra det till sitt igen. Pinka på alla lyktstolparna runt lekparken. På alla plastborden utanför restaurangen. 
Det är mitt, det är mitt!
Kasta sig i den dyiga dammen och simma rakt över den, bland grodor och blodiglar. Upp på andra sidan och skaka vattnet ur pälsen. Pinka på skylten där det står att man badar på egen risk. 
Bort till kullen och vattenfallet. Lapa kallt vatten. 
Sedan i galoppsprång med öronen fladdrande om huvudet. Skälla på korna som inte har vett att springa sin väg, bara glo.
Det är mitt, det är mitt!
Korna, lyktstolparna, vattenfallet, allt dy i dammen. 
Så ner i bäckfåran bland stenarna. Här tar det sin tid. Nosen nere bland stenarna och i gräset. 
  Och där ett ben!
Det ligger mitt i bäcken och liksom glittrar. Det är ett annorlunda ben. Ett svart. Och liksom vinklat. 
Men ett ben är det, och det är mitt, det är mitt!
 Det smakar annorlunda också. Och är hårdare. Måste undersökas. Men först ska det säkras. 
  Pauls ben.
Springa med det i munnen mot campingen. Undvika Claudille. Claudille tycker inte om ben. 
Runda hörnet på campingexpeditionen. In genom dörren som alltid står öppen på gaveln. 
Därinne är det varmt och fuktigt. Där står tvättmaskinen och morrar och darrar. 
  Släppa benet på golvet. Snabbt nosa över det. Det luktar inte som ben brukar. 
Sedan knuffa in det med nosen bakom tvättmaskinen. Peta med tassen. Känna doften av pizza från campingrestaurangen och glömma bort att det finns ett ben. 


  

onsdag, januari 10, 2018

Det gudomliga bananflugorna

Det är på väg från nyårshelgens utflykt som vi slår på bilradion för att höra om det fanns något intressant att lyssna på genom den hällregnande resan hem.
    Det är ett program med en man som forskar på bananflugors sömncykel.
P stänger av radion igen med en missnöjd fräsning men jag tänker att det är rätt. Det är rätt att dedicera sitt liv ät bananflugors sömncykel. De små mirakulösa detaljerna i livet. Att totalt snöa in på dem. Att uppfatta de där små sakerna och se det gudomliga i dem. Det gudomliga i bananflugorna och deras sömn.
   Det är att verkligen leva, så när ådern det går, att ägna sig åt detaljerna. Bananflugor.
Men inte heller jag orkade lyssna.

söndag, januari 07, 2018

Jag tänker leva så likt en narnier jag kan

... men fyra barnungar som leker en lek kan i alla fall skapa en låtsas värld som utplånar er riktiga värld så att inte ett spår blir kvar. Därför håller jag på låtsasvärlden.
Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia. 

Tal av myrslingerbulten Surpöl i Silvertronen  av CS Lewis och jag är med honom hela vägen

fredag, januari 05, 2018

På campingen

I den gyllene timmen

På en bänk utanför toaletterna sitter en tunnhårig man och äter grillad kyckling ur en pappkartong. Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna.
  Det är ännu tidigt på säsongen, ännu har inte tyskarna och holländarna kommit, ännu finns där bara tre husvagnar och ett tält, utspridda så långt ifrån varandra de kan komma.
  Mannen på bänken följer de röda skalbaggarnas färd uppför den kamouflagemönstrade platanstammen bredvid bänken medan han mumsar på sin kyckling. Magen buktar nyfiket ut i glipan mellan byxorna och jackan i den blå WCT-overallen.
   Plötsligt spolar det inne på en av toaletterna, en dörr slår igen med en smäll och strax visar sig en spolformad kvinna i 60-års åldern i dörröppningen. Håret är färgat i mörkt rött och står rakt upp på hennes huvud. Det ser argt ut.
   "Minus 90 grader", säger han vänligt till henne med munnen full av kyckling. Man kan se bitar av det vita köttet rulla runt  därinne i munnen. Kvinnan rycker till och drar sin blommiga sjal tätare omkring sig, som för att skydda sig mot ett överfall, innan hon gungar iväg så fort hon kan  mot sin, ganska sunkiga, husvagn, den som står närmast toaletterna.
   Mannen med kycklingen tänker på alla fråga som finns i världen, medan han plockar bland de återstående bitarna i sin kartong. De går egentligen att dela in dem i två kategorier: De frågor man kan hitta svaren på i böcker och de man inte kan hitta svaren på i böcker.  I den sista kategorin kan man placera frågor som hur den blommiga kvinnan kommit till campingen med sin husvagn. Det har aldrig stått något annat fordon bredvid vagnen än en rostig, grön cykel. En annan fråga i den kategorin är varför hon alltid sliter i allting som om hon vore arg på det.
  Nu rycker hon upp dörren till husvagnen.
  "Endera dagen står hon där med hela dörren  handen" tänker han samtidigt som hon vänder sig om och blänger på honom, som om hon hade hört vad han tänkte . Sedan dammar hon igen dörren så att hela vagnen skakar Det verkar som om hon har glömt det där han frågat henne när hon gick in i toalettutrymmet. Den där frågan som går att hitta svaret på i böcker.
   "Hur kallt kan det bli i Antarktis? Vet du det?"

måndag, januari 01, 2018

Pilgrimssång inför 2018

Sådär, ja.
Då ger vi oss av på själens pilgrimsgång 2018.
Lite trött och sliten känner jag mig allt efter en lite trögtrampad höst. I behov av en sång på vägen, ett soundtrack att hämta styrka ur.
Pärt får det bli förstås. Där finns inget trams och onödigheter. Bara det viktiga och rena.
Lev så nära ådern det går.
Detta ständiga, inte nyårslöfte kanske, men den ständiga ambitionen den första dagen på året:
Rakt och rent och inget ludd.



Lite sliten som sagt. Men nere på torget i Linköping stod Jesusbussen vid tolvslaget i natt och man skickade upp de där rislamporna som för mig, av någon anledning, symboliserar något hoppfullt. De vinglade och for och det såg ut som om det kunde gå lite hur som helst med hoppet inför 2018 men iväg kom de i alla fall till slut och for förbi domkyrkotornet i full fart.
Upp, upp och iväg.
Hoppet för 2018 har tagit avstamp och är på väg. Någonstans.