fredag, juli 20, 2018

Claudille pratar med cigarrillrök

På campingen 


Kapitel 29 i vilket Claudille övertraserar sin dagliga ranson av cigarriller

"Det ligger en skyltdock i den där risiga bilen därute."
Det är Sonja som silar in genom dörren som en dimma. 
"Jag vet." säger Claudille som står med armbågarna mot bardisken och klickar med sin tändare. 
"Vems är den?"
"Ingen aning."
Utanför fönstret åker Den Svarte Riddaren omkring på åkgräsklipparen. 
"Klippte han inte där i går?" undrar Sonja. 
"Jo."
Sonja står som vore hon stöpt på golvet och tittar på Claudille som äntligen fått eld i tändaren och fyr på dagens sjunde cigarrill. Hon har övertraserat sin dagliga ranson idag men vad fan, det är en jävla dag. 
"Röker du härinne?"
Claudille plockar bort en tobaksflaga från tungan och tittar på Sonja över glasögonkanten. Hon drar den vänstra mungipan lite upp mot örat och ser riktigt vänligt på Sonja. 
"Du börjar låta som Torsten Sandström."
"Vem är det?"
"WCT-mannen. Han brukar alltid fråga en massa saker.
"Ja, fast på sista tiden har han börjat komma med en massa svar, tycker jag." säger Somja.
"Svar på vadå?"
"Ja, det är just det. Jag vet inte riktigt på vad."
Claudille kisar över glasögonen på den där märkliga varelsen hon anställt i sin restaurang. Hon kan fortfarande inte riktigt svara på varför hon gjorde det. Hon verkar ju så sällsamot olämpad för det mesta här i livet. Hur hon kunde ge sig till att vara lärare för en akvarellmålningskurs kan Claudille inte begripa. Hon ser ju själv ut som en mycket vattnig akvarell.
"Tunn och vit som dimma", tänker Claudille. Kanske finns hon inte ens. Kanske står hon här och pratar med röken från sin egen cigarrill.
"Hur mår du?" frågar cigarillröken som blivit orolig av att granskas på det där ingående sättet, som om Claudille försökte bli på det klara med om hon verkligen finns.
"Bra." säger Claudille med en ton som om hon slog i spik med bara rösten. Hon rätar upp sig.
"Vet du om att både Gertrud och Sivert trodde att den där skyltdockan var en riktig människa."
"Vem är Sivert?"
Claudille lutar huvudet åt vänster i riktning mot Den Svarta Riddaren och gräsklipparen.
Båda skrattar gott. Claudille raspigt och rökigt och Sonja med ett susande ljud. Claudille skrattar åt vilka idioter det finns. Sonja skrattar åt något annat.
"Heter han verkligen Sivert."

fredag, juli 13, 2018

Att tala med en fisk

På campingen


Kapitel 28 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström erfar att det är otacksamt att försöka vara till lags. 


"Jaha. Nu åker jag då."
Gertrud stirrar oförstående på WCT-mannen. Han har visst ett namn, har det visat sig, och hon har till och med hört det, men minns det gör hon verkligen inte. Nu står han i alla fall här på grusgången mellan hennes och Den Utmärglades och Monikas och Den Rödbrusiges husvagnar.
   Eftersom de bor längst bort mot bäcken till har de ställt ut det stora plastbordet på grusgången mellan dem och åter alla sina måltider tillsammans där. Nu sitter hon här ensam och plåstrar om sitt tilltufsade ego med en temugg rödvin. Hon har precis fått en ordentlig avhyvling av Claudille för att hon har klampat in på det nyskurade restauranggolvet, haft åsikter om Range Rovern och över huvud taget lagt sig i sådant som hon inte hade ett "jävla skit med att göra", enligt Claudille.
   Gertrod förstod sig verkligen inte på den där kvinnan. Hon borde verkligen inte arbeta med människor. Det är då ett som är säkert. Kanske borde hon ge sig ut på pilgrimsvandring läng Caminio de Compostela för att få lite inre frid, vad vet Gertrud. Det som grämer henne mest är att hon inte kommit på något att svara på angreppet. Hon hade bara stått där och kippat som en fisk på torra land. Gertrud förstår själv att hon måste ha sett väldigt dum ut. Samtidigt hade hon inte kunnat låta bli att imponeras av att Claudille kunde skälla så vansinnigt och ändå lyckas hålla cigarillen kvarhängande i mungipan.
   Och nu står den här feta, skallige karln i WCT-overall  och berättar för henne att han ska "åka" som om det var något som borde intressera henne.
   "Skiter väl jag i." tänker hon men får inte meningen ur munnen. Istället kippar hon som en fisk igen. Och ser verkligen ganska dum ut.
   "Ja." säger WCT-mannen Torsten Sandström otåligt. "Ni var ju så arga för att jag inte berättade vad som hänt, förra gången. Med Rosie och hennes hjärtinfarkt, menar jag. Så nu tänkte jag tala om att jag ska åka till sjukhuset och hämta hem Rosie. Hon mår bra nu. Så vet ni."
   Den Utmärglades hustru, Torsten Sandström har ännu inte hört talas om att hon ska ha ett namn, stirrar fortfarande stumt på honom. Han förstår sig verkligen inte på de här människorna. Dagen efter att han hade kommit hem från sjukhuset efter Gertruds infarkt hade Den Utmärglades gårstripiga hustru läst lusen av honom så att de glesa testar han har kvar på huvudet höll på att blåsa av, för att han inte hade kommit in i restaurangen, där han tydligen borde vetat att de alla satt och väntade, och berättade vad som hänt Rosie. Han hade inte trott att de var så intresserade. Ingen hade ju brytt sig om henne innan.
   Så nu hade han gått runt och berättat för dem alla att Rosie var frisk nog att komma hem och att han, Torsten Sandström, skulle hämta henne. För att undvika att de skulle bli lika arga en gång till hade han gjort det. Men alla hade stirrat förvånat på honom som om det glömt att Rosie över huvudtaget existerade. De flesta hade ändå sagt något som "så skönt då" och "äntligen" när det hade hämtat sig men den där Utmärglades gråstripiga fru som hade skällt så väldigt hade inte lyckats få ett ljud ur sig. Hon sitter där bara och liksom kippar. WCT-mannen rycker hjälplöst på axlarna och vänder henne ryggden där hon sitter med sin rödvinsosande tekopp, drar upp WCT-byxorna över magen och lufsar ner till parkeringen och sin förbeställda taxi.

fredag, juli 06, 2018

Range Rovern

På campingen

Kapital 27 i vilket en gammal risig Range Rover plötsligt står parkerad bredvid campingrestaurangen. 

En morgon står det en gammal risig Range Rover nere på parkeringen bredvid campingrestaurangen.
   "Det ligger en snubbe  och sover i den." säger Den Svarte Riddaren som gått en lov kring fordonet.
   "Jaha", säger Claudille som håller på att skura golvet inne i restaurangen med en cigarill hängande i mungipan. Den Svarte Riddaren klampar in över hennes rena golv och tar sig en öl i kylen. Han ger henne, vad han tror är en "sexig blick", över flaskhalsen.
   "Vad hade du tänkt göra idag då, gumman?"
Claudille daskar moppgarnet i golvet så att skurvattnet stänker långt upp på Riddarens läderklädda lår.
   "Ja... jag tänkte väl driva den här campingen" svarar hon genom ena mungipan. Cigarillen guppar bara till litegran.
  Gertrud kommer skenande över parkeringen och dundrar in i restaurangen. Hon slirar lite på det blöta golvet men det bekommer henne inte. Hon är så där rödflammigt upprörd som bara Gertrud kan vara.Som hon alltid verkar vara.
  "Det ligger en karl och sover i den där skåpbilen därnere." Hon fäktar åt Range Rover till.
  "Jaha." säger Claudille igen och gnuggar moppen mot golvet på ett, tycker hon själv, demonstrativt sätt. Ingen annan verkar tycka att det är särskilt demonstrativt. Det här är verkligen sista året jag driver camping, tänker hon. Nästa år får kommunen se till att hitta någon annan. Nästa år ska jag vandra Camino del Compostela. Ensam. Folk gör mig galen. I år gör de mig galnare än någonsin. 
  "Ja! Får man verkligen göra det! Jag menar det, ser ju lite konstigt ut för oss som BETAAALAR för en plats häruppe" nu fäktar hon uppåt kullarna och husvagnarna "om man bara kan ställa sig på parkeringen och..."
   "Det är inte förbjudet att stå på parkeringen." Nu vippar cigarillen på ett livsfarligt sätt i Claudilles mungipa.
Gertrud drar in luft genom näsan så att det genljuder i hela restaurangen.
   "Med. Tanke. På. Varför. Polisen. Var. Här. För. Bara. Några. Dagar. Sedan. Borde man kunna kräva att campingens föreståndare..."
Claudille slänger moppen på golvet och marscherar ut genom dörren och bort till Range Rovern. Hon kastar bara är ett öga in genom fönstret i bakdörren på bilen över sina glasögonbågar och marscherar sedan tillbaka.
  Hon stannar i dörren och tittar först på Den Svarte Riddaren och sedan på Gertrud.
  "Det är inte en karl, det är en skyltdocka. Det kan en blind se."

fredag, juni 29, 2018

Livets cirklar

På campingen 

Kapital 26 i vilket Bauer-prinsessan och Den Svarte Riddaren snurrar runt på samma ställe men inte samma ställe som den andre. 


Bauer-prinsessan Sonja står bakom bardisken och gnuggar en lindrigt ren trasa i runda cirklar på samma del av disken som hon gnuggat med samma runda cirklar den närmaste kvarten. Claudilles son och killen som kör budbilen springer fram och tillbaka mellan köket och den vita budbilen, med vinkartonger, ölbackar, fryslådor med köttfärs och potatissäckar. Det är ingenting som Sonja lägger märke till. Medan hon roterar sin trasa över bardisken stirrar hon ut genom fönstret och bort på Den Svarta Riddaren i skinnstället som åker runt på gräsklipparen ute bakom klätterställningen i, visserligen vidare men annars nästan lika statiska cirklar som dem hon rör sin trasa över disken.             Claudilles son kastar emellanåt ett öga på henne när han springer förbi. Han vet att det inte är någon idé att be henne om hjälp. Det skulle ta längre tid att förklara för henne vad man vill ha gjort än att göra det själv, även om det bara handlade om något så lättbegripligt som att bära några grönsakskorgar från bilen och in i köket. Claudilles son fattar inte varför Claudille över huvud taget anställt den där människan som ser ut som om hon ska krypa in under bardisken så fort man hälsar på henne. Hon lider av ett trauma efter en akvarellmålningskurs, hade Claudille sagt.
   "Hur kan man få trauma av att gå en akvarellmålningskurs! Det är ju bara en massa gamla kärringar som går på sådant." Hade Claudilles son sagt till Claudille.
    "Det var hon som var lärare." hade Claudille svarat, som om det skulle förklara något.
Claudille son hade undrat hur hon, Bauer-prinsessan, som var en så genomskinlig varelse kunde ge sig på att vara lärare.
"Nej, du ser." hade Claudille svarat och stoppat in en back glas i diskmaskinen som hon hade bett Sonja göra för en halvtimme sedan men Sonja hade irrat ut i restaurangen med sin skurtrasa istället. Hon, Claudille hade haft den där minnen som hon har när det inte är någon idé att fortsätta diskutera med henne. Så han hade inte gjort det.
   Nu var han i alla fall klar med inbärandet av de nya varorna. Han hade betalt killen som körde budbilen och nu var det bara att vänta in Claudille som skulle komma och förbereda kvällens mat i vilket ögonblick som helst. Claudille son plockar åt sig en öl och sätter sig gränsle bakofram på en stol framför bardisken.
   "Snart blir det väl hål i bardisken." försöker han skämta med Sonja men han får ingen reaktion. Pysljudet när han öppnar ölburken får henne i alla fall att hoppa till och liksom sätta igång. Inte för att hon slutar snurra sin torktrasa eller sluta att stirra ut genomfönstret men hon börjar prata.
   "Jag tror att det är han." säger hon.
   "Vadå?"
   "Jag tror att det är han som gömde pistolen bakom tvättmaskinen."
Claudilles son följer hennes blick ut genom fönstret och tittar på Den Svarte Riddaren på gräsklipparen.
   "Nej, det är bara morsans kille. Han är helt värdelös men någon pistol har han inte."

När Den Svarte Riddaren anser sig färdig med gräsklippningen och värd en öl är det första han får se när han kliver in i restaurangen den där märklig bleka människan. Hon står bakom bardisken och torkar av en liten bit av den med stora, monotona cirklar. Han förmodar att det är någon som Claudille får bidrag för, någon med något slag funktionshinder. Den Svarte Riddaren tänker att han ska försöka var lite snäll mot henne, skoja lite grann.
  Därför formar han sitt pekfinger till en pistol och pekar på Sonja med sin låtsas pistol och säger:
  "Hej där!" samtidigt som har avfyrar ett låtsasskott.
Med ett pip dimper Bauer-prinsessan avsvimmad till golvet.

måndag, juni 25, 2018

Det var en riktig krubba det


Där låg vår julkrubba i lä. Det var jag ju tvungen att erkänna. Inför den fyra rum stora napoletanska julkrubban i Palau March i Palma stod sig vår lilla spånkrubba slätt. Även om den har dubbla heliga familjer.


Just den heliga familjen är bara en liten detalj i den här krubban.

























Som alla vet kom ju också turkiska infanteriets musikkår travande till Jesu krubba när det begav sig. Den krävde ett helt eget rum.
Men, försökte jag gaska upp mig, när jag lämnade Palau March. Någon halvalkad tomte som kom tjoande på en kälke, det hade de inte.

fredag, juni 22, 2018

Inget särskilt händer

På campingen 

Kapitel 25, i vilket det händer både det ena och andra, även om rubriken vill påstå något annat. 

Sen går det några dagar när inget särskilt händer.

WCT-mannen Torsten Sandström lånar Claudilles cykel för att kunna hälsa på Rosie på sjukhuset varje dag utan att behöva lägga dyra pengar på taxi. När Claudille står i dörren till campingrestaurangen varje efter middag (Besökstiden börjar klockan 15:00) och ser honom vingla ut på vägen är hon övertygad som att det är sista gången hon ser WCT-mannen Torsten Sandström  i livet, och sin cykel i farbart skick.
   Men istället blir det en av holländskoran, den utan adamsäpple, som cyklar omkull under en cykeltur till grannbyn och skrapar upp knäet. Blodet dryper ner i vägdammet. Som tur är kommer tyskarna förbi på sin blanka EU-moppe och Tysken tar med sig Holländskan till akuten för att få håret descinficera. Det är viktigt, menar han, med sådan emfas att ingen säger emot honom och Tyskan blir kvarlämnad på vägen tillsammans med den andra Holländskan (Det måste faktiskt vara ett adamsäpplem det där hon har på halsen.) för att cykla hem cykeln till campingen. Är det något hon avskyr mer än att bli lämnad på en byväg med främmande kvinnor med adamsäpple så är det att cykla.

Den utmärglade och den rödbrusige åker på en utflykt med respektive fruar i den rödbrusiges risiga volvokombi. Ingen vet riktigt vart det åker och vad som händer men att de kommer tillbaka i bärgningsbil och att den rödbrusige sedan två dagar står och stirrar ner i motorhuven med en skiftfnyckel i handen, samtidigt som han uttalar ovanligt tydliga svordomar.
   Under tiden löser hans fru Annmarie sina korsord vid ett bord utanför campingrestaurangen och kedjedricker pastiss, men vägrar svara på frågor om utflykten. Den utmärglade och Gertrud packar in sig i sin röda Masda och åker ut på en egen utflykt. De blir borta i tre dagar och Claudille tycker att det är tur att de har betalt förskott för hela sommaren om de nu har valt att ta till schappen, vilket hon i och för sig inte klandrar dem för. Hur någon kan vilja spendera en hel sommar tillsammans med Den Rödbrusige går över hennes horisont.

Polisen verkar ha glömt dem för de syns inte till och avspärrningen  i tvättstugan är borttagen.
Det fyller på med campare på campingen: flera tyskar och några holländska, enstaka inhemska och ett par tre barnfamiljer.  En av barnfamiljerna slår sig för ned på platsen nedanför Den Rödbrusiges, men efter att mannen i familjen varit uppe och bett honom att sluta svära så vansinnig, för barnens skull, och fått en obegriplig samlig bokstäver och, det kan han svära på, ett hyttande med skiftnyckeln till svar, så flyttar familjen sig till den andra änden av campingen, borta bredvis holländskorna.

Den svarte riddaren är kvar, liksom hans motorcykel står kvar i toalettutrymmet. Själv far han numera omkring, fortfarande iförd sitt svarta skinnställ, på åkgräsklipparen nere på gräsplanen bakom restaurangen. Alla skvallrar om vilket förhållande han och Claudille har. Är det hennes hemlige älskare? Är han far till barnen? Till något av barnen? Eller är han kanske bara hennes bror, de är ju lite lika kring ögonen, påstår Annmarie vid något tillfälle men möts bara av himlande ögon.

En kväll kan man höra tyskarna gräla våldsamt och länge inne i sin stora husbil. Om man kan tyska kan man höra att det handlar om hur lång tid det tar att få ett skrubbsår på ett knä desinficerat på akuten.





tisdag, juni 19, 2018

Lökskal

Insikten om att vi seglar fram på ett lökskal:
att leva är heligt
att det bär är en nåd





lördag, juni 16, 2018

Till skärselden med oss!

Jag hör fel när P läser på skylten vid utsiktsplatsen ovanför Palma:
"Oratorio virgin de la paz" läser han.
Jag hör purgatorio. Skärselden.
Och kanske hör jag rätt.

Vad är meningen med en utsiktsplats?
Är det att efter större eller mindre strapatser bli stående blickande ut över världen, stum av vördnad över hur vacker den är, världen.
Eller är det att knäppa en bild att lägga upp på något socialt medium, släppa sina tomflaskor, urätna chipspåsar, cigarettpaket, godispapper och annan plast och sedan fara vidare.
Det verkar vara det senare.
Och det är inte bara här ovanför Palma som det är så. Det gäller utsiktsplatser över hela världen.

Jag grips av ett våldsamt raseri. Ett raseri så våldsamt att jag vill fara runt i sluttningarna och rafsa ihop all plast, alla tomflaskor, urätna chipsar, cigarettpaket och godispapper och åka runt till alla som slängt det här och trycka ner det i halsen på dem tills de kvävs i sin egen skit. Jag vill utrota mänskligheten. För vad tillför vi världen annat än plast.
Till skärselden med och låt oss stanna där.

Jag inser att jag måste gå i terapi. Anger management.
Så att jag slutar vara så här mjäkigt fridsam och får ut allt detta raseri ur kroppen och verkligen får ovanstående gjort.

fredag, juni 15, 2018

En skinnklädd svart riddare hänger i baren

På campingen 

Kapitel 24 i vilket Claudille röker inom hus och den ende restaurang gästen polerar redan blanka ytor. 

"Han heter Torsten Sandström", säger Claudille till Den Skinnklädde, Svarte Riddaren som lutar sig mot bardisken och just har talat om för henne att det sitter en man i blå WCT-overall och äter kyckling utanför toaletterna. Hon låter trött noterar han.
"Vad är det? Är du inte glad att se mig?"
Claudille höjer ett ögonbryn över sin cigarill. Idag röker hon inne i restaurangen. Åtminstone nu när det inte är några andra gäster här än Den Svarte Riddaren. Idag känner hon att "det är ju för fan hennes restaurang. Vill hon röka där så röker hon. Så det så." Åtminstone nu när det inte finns några andra gäster här än Den Svarte Riddaren. I själva verket ser hon noga till att blåsa ut så mycket rök hon kan över Den Svarte Riddaren.
"Vi har haft polisen här idag." säger hon och tar ett djupt bloss medan hon väntar på att D S R ska kommentera denna, i hennes tycke, sensation. Det gör han inte. Han har hittat Bauer-prinsessan Sonjas torkduk som hon lämnat kvar på bardisken och börjat putsa på sin redan blanka motorcykelhjälm. Claudille blåser ut rök genom nästan.
"Torsten Sandström hittade en pistol bakom tvättmaskinen och insisterade på att vi skulle ringa polisen och de kom och förhörde oss allihop utom tyskarna som hade dragit iväg på sin moppe och sedan vände de upp och ner på hela campingen." säger hon i en enda, entonig mening medan hon stirrar på Den Skinnkläde Svartes blanka hjälm med en blick som borde bränna hål på den.
D S R tittar upp på henne.
"Börjar du inte bli för gammal för det här. Driva camping och så där. ."
Claudille fimpar cigarillen med sådan kraft att askfatet går i två delar.
"Jag börjar bli för gammal för att ha en karl som bara  kommer indundrande på motorcykel när det passar honom. Det börjar jag bli för gammal för."
Han ler åt detta som åt ett skämt, tar två steg runt bardisken och trycker sina amorbågefria läppar mot hennes. Hon ger honom inte en örfil som hon hade tänkt.

fredag, juni 08, 2018

Ännu en afton

På campingen 


Kapitel 23 i vilket hitills okända namn avlöjas och andra namnlös dyker upp


Det är ännu en afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Efter lunch hade det kommit ett regn, ett lugnt och stilla regn som sorlat mot WCT-mannen Torsten Sandströms tältduk under en och en halv timme.
  Men nu är himlen blå och klar och luften frisk och doftande som den bara är efter regn. Gruset i gångarna är fortfarande mörkt och fuktigt när den rödbrusiges fru Annmarie på nervösa fötter går med en tvättkorg under armen mot campingens tvättstuga. Hon kommer att få vända tillbaka med tvätten otvättad,  det sitter ett stort plastband med ordet "polis" över dörren. Men det vet hon inte än. 
   Borta vid de holländskornas tält hörs skrikande skratt. De ligger på en filt utanför sitt tält med en urdrucken vinflaska emellan sig. Den ena, den som Annmarie är nästan säker på har ett adamsäpple, vifftar med en korkskruv och en ny vinflaska. Tänk att de kunde vara så sorglösa efter en sådan här dag. 
 De verkar alltid så glada, tänker Annemarie, och ha så trevligt ihop. Hon går vidare med sin tvätt.
När hon har stoppat den i maskinen ska hon gå tillbaka till de sina som sitter utanför tyskarnas hus och väntar på att gasolgrillen ska bli tillräckligt varm. Tysken ska bjuda på grillat innan fotbollsmatchen. Sedan är de alla inbjudna att titta på matchen på den lilla, lilla TV.n inne i deras jättestora husbil. Men då tänker Annmarie gå hem till sina korsord.
Hon tycker att det är skönt att den rödbrusige inte ska titta på matchen hemma i deras husvagn. Då slipper hon hans frustande utbrott vid missade målchanser och svordomar när bilden börjar rulla. 

WCT-mannen sitter på sin vanliga bänk utanför toaletterna och äter kyckling ur en kartong. Han har också blivit inbjuden till tyskarna men tyckte inte att det passade sig att gå bort på middag en sådan här dag. 
   Bäst han sitter där kommer en motorcykel farande uppför kullen med en svart ryttare ombord. Den saktar in något framför toalettutrymmet men stannar inte utan fortsätter rakt in. Motorljudet slocknar och den svarta ryttaren kommer ut i sin skinnovell med hjälmen under armen. Håret är kletigt blanksvart på hans huvud och han ler mot WCT-mannen på ett sätt som Torsten Sandström känner igen från omslagen på tidskriften King. En tidning han visserligen aldrig har lästa själv men sett i Pressbyrån. 
  "Godkväll!" den svarte riddaren nickar mot WCT-mannen som viftar lite med ett kycklingben. Riddaren fortsätter hjulbent ner mot campingrestaurangen. WCT-mannen böjer sig fram och kikar in i toalettutrymmet och ser motorcykeln lutad mot ett av handfaten. 

fredag, juni 01, 2018

Rosie?


På campingen


Kapitel nr 22 i vilket man fokuserar på det väsentliga runt ett plastbord och en pumptermos. 


”Rosie?”
De sitter runt de det mörkblå plastbordet utanför den rödbrusiges husvagn. Det är den utmärglade och hans fru och naturligtvis den rödbrusige och hans fru.
”Rosie?” sa den utmärglade.
Den rödbrusige andades ut genom näsan med ett väsande ljud.
”Ja, hon hette tydligen de, den där rödhåriga ilskna kvinnan.” säger den rödbrusiges fru som faktiskt heter Annmarie om man läser i Claudilles liggare inne på campingkontoret. ”Heter.” kom hon på.
”Rosie?”
De begrundar detta en stund.
Den utmärglades hustru, som i liggaren heter Gertrud, har ännu inte kommit över den oförrätt hon tycker att hon blivit utsatt för.
”Jag förstår inte hur den där karln fungerar. Han borde väl ha förstått att vi alla satt därinne och ville höra hur det hade gått. Det borde han väl ha fattat? En normal karl borde ha förstått det. Men en karl som äter så där mycket kyckling… och utanför toaletterna. ”
Annemarie undrar om hennes rödbrusige man hade förstått det, om han varit i WCT-mannens kläder. Hon tror inte det. Sedan får hon en bild i huvudet av sin man i blå WCT-overall och måste titta djup ner i sin kaffekopp en stund.
”Rosie?” säger den utmärglade igen. Han verkar ha svårt att komma vidare i sina tankegångar.
”Ja, Rosie!” fräser hans fru. ”Vad är det som är så svårt att fatta?”
”Fraggel?” säger den rödbrusige.
”Nej, vi vet fortfarande inte vart WCT-mannen heter.” svarade hans fru och sträcker sig efter pumptermosen med papegojmönster som står mitt på bordet.
Hon kastar ett längtansfullt öga in i husvagnen där hennes korsord låg och väntade på henne. Hon skulle verkligen vilja gå in och hämta ett men hon är inte säker på att det passar sig riktigt att lösa korsord nu när allt är som det är med den ilsket rödhåriga… med Rosie. Fast egentligen vet de ju inte hur de är med henne. Det blev liksom inte någon tid över för att ta reda på det därinne i restaurangen. Claudille hade ringt efter polisen och då tyckte allihop att det var bäst att gå hem till sig. Egentligen blir ju ingenting värre av att hon löser ett korsord, bestämmer hon och reser sig upp.
Det görs henne man också. Han gr fram till sin pinniga TV-antenn och bryter omsorgsfullt i bitar och larvar sedan iväg med resterna mot soptunnorna till.
”Rosie?” säger den utmärglade igen och skruvar tomt framför sig. Hans fru blänger på honom, lägger armarna i kors över bröstet och lutar sig bakåt så att det knakar i stolsplatsen.
Ingen av dem tänker på pistolen bakom tvättmaskinen. Man kan tycka att det är lite märkligt.

tisdag, maj 29, 2018

Tobak

Jag står och väntar utanför en tobaksaffär i ett köpcentrum i en medelstor svensk stad. Jag väntar på en anhörig som är inne i tobaksaffären för att köpa just tobak. Det är för att köpa tobak som vi har åkt till just den här staden och just det här köpcentat. Det är en slags utflykt.
Av någon anledning, som jag inte frågar efter, är tobaken extra billig i den här tobaksaffären, påstår min anhörige.

När jag skrivit så lång börjar jag fundera på om det verkligen heter tobaksaffär längre. Förmodligen heter den där kiosken, som jag vid det tillfälle jag nu beskriver i historisk presens stod och väntade utanför, något i stil med Kalles spel och dobbel istället för Torstens tobak.
Det har ju hänt en del med rökningen på senare år. Tobak är inget man skyltar med längre. Som barn var jag ofta i tobaksaffärer som verkligen doftade tobak. Min anhörige var redan på den tiden inbiten rökare.

I andra klass fick vi lära oss att det var farligt att röka. Det var något av en chock.
Hela eftermidden satt jag ute på trappan för att jag så fort min anhörige kom hem från jobbet, kunna tala om för honom att det var farligt att röka och att han genast måste sluta.
Chock nummer två kom när jag förstod att han redan visste att det var farligt. Och att han tänkte fortsätta i alla fall. Att han bara viftade bort min skräck och lämnade mig kvar där på trappan alldeles ... utom mig. Att jag inte kunde få honom att ändra sig.

Nu har det gått 34 år och min anhörige röker pipa mer än någonsin. Chocken har lagt sig. Att jag inte kan få honom att ändra sig i någon enda fråga har jag accepterat. Till slut.
   Resignerat står jag utanför en tobaksaffär som skulle kunna heta Kalles spel och dobbel och väntar.
Under tiden tittar jag in i Kicks-butiken som ligger vägg i vägg. Bland parfymerna står en kvinna klädd i tre olika blommönster och provar dofter. Eller, hon inte så mycket provar som verkar piffa upp sig för en fest. Och vilken fest det kommer att bli. Hon sprejar en doft på halsen, en under armarna och en annan mellan benen. Sedan lämnar hon butiken. Hon ser nöjd ut när hon går.
Även detta skådespel avnjuter jag en aning blasé innan jag automatiskt sträcker ut en hand för att hjälpa min anhörige att bära sitt fynd till bilen.

söndag, maj 27, 2018

Lycka är en hundbiten bok

"Den är svårt hundbiten" 
säger bibliotekarien när hon kommer upp ur magasinet med den bok jag beställt. Vi får ju inte gå ner där själva längre, vilket både är en sorg och en lättnad. 
"Vi ska ändå gallra den, så du behöver inte lämna tillbaka den. Du kan slänga den när du läst den."
Den bibliotekarien kände inte mig. Här slängs inga böcker. Det börjar snart se ut som hos de där "maniska samlarna" som visas på TV ibland i vår lägenhet. 
Och böcker av just den här författaren samlar jag på. Oavsett om de är svårt hundbitna eller inte. 

I senaste numret av Vi Läser skriver Yukiko Duke om hur hon och en vän båda är passionerade läsare men har helt olika förhållande till "boken" som sådan. Yukiko, som är dotter till en boksamlare, är  rädd om sina böcker medan vännens böcker är fulla av anteckningar, fläckar och lossnade blad. Men 
"En illa medfaren bok var inget tecken på respektlöshet utan ett nära förhållande."
citerar Duke ur Anne Fadimans Exlibris.

Och jag lutar nog mer åt det hållet,även om jag försöker undvika att äta i böckerna. Och lånade böcker är jag alltid väldigt rädd om, det är upp till ägaren om man vill vika hundöron, andra ska inte göra det.  Men det som är viktigt är insidan, historien därinne. Att stryka under och nästan läsa sönder en bok är att komma så nära den där berättelsen som det går. Det är därför jag föredrar pocket framför inbundna böcker, dem kan man ha i väskan och knöla med utan att det gör så mycket. 

För naturligtvis finns det böcker som man inte ritar i eller bryter ryggen på, som till exempel den fina signerade och illustrerade specialutgåvan med Tranströmer-dikter på franska, som jag fick när jag fyllde år. Den ligger i finboksskåpet som en undangömd skatt. På ett sätt känns det nästan som ett slags slöseri. Det är inte en bok man kommer nära. Man tar ut den ibland med försiktiga händer och bläddrar i den vid ett bord för att den inte ska fara illa. Men något "nära förhållande" blir det alldrig. 
Det är den för fin för. 
   Annat är det med den svårt hundbitna boken som ligger i traven bredvid min säng. Vi kommer att stå varandra mycket nära. Det är jag säker på. 


fredag, maj 25, 2018

Tysken har faktiskt kokat kaffe

På campingen

Kapitel 21 i vilket solen blixtrar i silverlacken och i tyskens tänder och en akut berättelse sjunker undan och blir till en tyst sten. 


"Det tog en jävla tid! Jag tänkte att vi tar med oss brödet så kan
vi ha picknick på något mysigt ställe. Jag har faktiskt kokat 
kaffe och hällt upp det i termos redan men det är lika bra att vi 
drar iväg på en gång innan det hinner kallna nu när det dröjer 
så länge. Hade brödet inte kommit? Jag såg inte att det kom 
någon brödbil. Jag tyckte gasen var lite glapp igår men nu tror
jag att jag har fikxat det, det ska nog inte vara några problem. 
Jag tänkte att vi kunde åka bort till den där lilla bäcken vi såg i 
förgår, du vet, där det satt så många gubbar och metade. Det vore 
väl mysigt med en frukostpicknick där. Jag har redan packat allt i 
rycksäcken, du behöver bara stocka ner brödet och hoppa på."

Han trycker resolut ner hjälmen över huvudet och stänger ute allt ljud. Morgonsolen blixtrar i den blanka silverlacken på moppen. Den blixtrar i hans kritvita tänder när han ler mot henne. 
     "På med ryggan nu så drar vi!"
   Han knycker med nacken och pekar med tummarna över axeln. Hon tittar på sin solbrände man  där han står gränsle över moppen. Ibland är han så oerhört lik hennes gamla Ken-docka som hon hade när hon var liten. Han ser liksom också ut som om han var gjord av plast. 
   Hon går fram till rycksäcken som står på gräset bredvid mopeden och öppnar locket. Hon ser att han "redan hunnit packa allt". Nu leker han med gasen som en tonåring för att hon ska förstå att det är bråttom och skynda sig. Hon lägger påsen med bröden ovanpå allting annat och hoppar upp bakom honom. Historien om pistolen som legat gömd bakom tvättmaskinen, som bränt på tungan när hon skyndade in på deras lägerplats har sjunkit undan och blivit en tyst sten i hennes bröst. När de far förbi campingrestaurangen kommer en polisbil infarande på parkeringen. Hon bestämmer sig för att hon inte ska berätta något om pistolen för honom. 

fredag, maj 18, 2018

WCT-mannen kommer gående

På campingen 

Kapitel 20 i vilket ett oscillerande moln av spänning syns över taket på campingrestaurangen och flera hemligheter uppdagas.

När WCT-mannen, som ingen i restaurangen ännu vet heter Torsten Sandström, äntligen svänger runt hörnet uppe i backen rycker det till i den utmärglades hustru och den rödbrusiges ger ett ljud i från sig som påminner om de där vokalfria rosslingarna som hennes make brukar häva ur sig. 
Av någon anledning ställer sig alla upp. 
Holländskorna glider ner från sina barstolar, men den ena behåller sin halvfulla kaffemugg i handen. 
Tyskan som stått upp hela tiden men lutat sig mot bardisken, rätar nu på hela sin vältränade kropp så att hon står rak utan stöd. 
Bauer-prinsessan Sonja trycker sin torktrasa mot bröstet i sitt hörn och stirrar ut på vägen där WCT-mannen kommer gående. 
Den utmärglades hustru står med armarna i sidorna och benen brett isär. Bakom henne imiterar den runda rödbrusehustrun hennes pose. 
De är redo att möta honom.
Claudille märker att även hon står som i givakt, men det struntar hon i. Det är faktiskt hon som driver den här campingrestaurangen. Hon står som hon vill. 

Det går nästan att se spänningen som råder inne i restaurangen, den oscillerar som ett moln över taket på byggnaden. WCT-mannen verkar inte se det. Han går som han brukar: målmedvetet men i maklig takt. Magen tittar nyfiket fram mellan jackan och byxlinningen i hans ständiga blå WCT-overall. Nu sneddar han över parkeringen. Han är nästan framme. 
   När han plötsligt viker av och försvinner runt hörnet hörs ett bräkande av besvikna utandningar inne i restaurangen. Det är som de alla börjat tala den rödbrusiges språk. Claudille hoppas att det där underliga ljudet hon hörde alldeles intill sig inte kom från henne själv. Lite värdighet vill hon ändå upprätthålla. Men ändå. De stod ju här och väntade på honom.
   Den utmärglades hustru håller på att flyga i flisor av förtrytelse. Med två kliv är hon framme hos Claudille och daskar näven i bardisken. 
   "Nu kräver jag att du gör något! Gå ut och säg åt honom!"
   "Det verkar nästan som om han undviker oss." säger den ena av holländskorna. 
   "Varför ska jag göra något?" fräser Claudille. "Han får väl gå vart han vill."
   "Du är väl ändå föreståndare här!" 
De står alla framme vid disken runt Claudille som börjar bli riktigt rödflammig och irriterad. De tittar på henne allihop som om de förväntar sig något av henne. Henne.
   Längst bak står Bauer-prinsessan Sonja. Det är hon som först upptäcker att WCT-mannen har kommit till slut. Att han står där mitt i restaurangen med ena armen lyftad. På pekfingret dinglar något svart. 
   En pistol. 
   "Den här." säger han. "Det var den här som Rosie hittade bakom tvättmaskinen."

tisdag, maj 15, 2018

Om ondsinta, girirga tandläkare

Jag bet sönder en tand för ett tag sedan.
Inget konstigt med det, man gör det i min ålder.
På almagam-tiden borrade tandläkarna upp tänderna så fort de fick en chans och fyllde emaljskalet med just amalgam. Det blev inte mycket kvar av själva tanden och till slut orkar den inte med några större påfrestningar, som popcornkärnor, längre.

Det tog cirka 20 minuter att återupprätta min avbitna tand med lite plast. Det är det man använder numera. När det var klart meddelade tandläkaren, som dittills varit riktigt trevlig, att jag hade utnyttjat alla mina rabattcheckar (?)  och därför skulle plasten och de 20 minuternas arbetet kosta mig x kronor.
  "Herre jesus!! Då ska jag absolut inte ha något. Du får ta bort det på en gång." sa jag inte.
 "Man betalar nere i kassan, va?" pep jag istället, med ett visst glissando i rösten men jag låtsades att det berode på att jag var bedövad i halva ansiktet.
   Sedan gick jag rak i ryggen ut ur mottagningen, genom väntrummet och tryckte på hissknappen.
  I hissen ner låg jag på golvet och hyperventilerade för att när dörrarna gick uppe nere i kassan med högburet huvud gå fram till kvinnan bakom disken och med basröst förkunna att jag skulle betala mitt tandläkarbesök.

Vad är det för fel med tandvården, varför ingår den inte i den vanliga sjukvården och kostar så där en 200 kronor per besök? Beror det på att tandläkarna är giriga sadister.

Något som talar för det är den långa och kostsamma tandläkarhistoria som drabbat en till mig nära anhörig.
   Det började med att de diagnostiserade hen som nickel (?)allergiker, något hen inte själv upplevde att hen hade några besvär av, och bytte ut samtiliga amalgamplomber, vilka voro legio, och ersatte dem med plast. Detta tog flera år kostade okända summor.
   Därefter påstod man att ett flertal tänder vår så dåliga att de behövde dras ut och ersättas med diverse bryggor och broar. Min anhöriga föreslog att samtliga tänder skulle dras ut och ersättas med löständer, när man nu ändå höll på. Tandläkaren slog förfärat ifrån sig, för så kunde man absolut inte göra, så fick de inte göra. Min anhöriga framhöll att det var ju ändå hens tänder, så om hen nu godkände att de drog ut  dem...
    Snart förstod hen emellertid att det inte alls var hens tänder utan tandläkarnas.
När bryggorna väl var på plats, visade det sig att de inte satt som de skulle. Tandläkaren, som nu ansåg att man sugit ut så mycket pengar man kunde ur det här garnityret, drog ut tänderna och ersättade dem med löständer.

Nu hör min anhöriga till den sorten som, när tandläkarna meddelade att hen skulle få pengar tillbaka för att de hade tagit för mycket betalt, kände sig närmast förolämpad och ringde till mig för att berätta att hen minsann inte alls hade betalat för mycket.
  Jag så åt min anhöriga att hen inte var klok, hålla käft och ta emot pengarna.

Själv väntar jag fortfarande på att min tandläkare ska ringa och tala om att jag ska få pengar tillbaka eftersom jag betalat för mycket. 


lördag, maj 12, 2018

Livet, universum och Heidelberg

I går fyllde jag 43 år.
För något år sedan var det lite hallå om att vi nu hade nått fram till det år som gestaltades i Tillbaka till framtiden -filmerna. Jag har för länge sedan passerat de åldrar, som jag som ung fantiserade om hur det skulle vara att uppnå. 43 var en ålder så hög att den inte gick att föreställa sig.
Nu när jag väl är där tycker jag kanske inte det är något särskilt med att ha hållit sig vid liv i 43 år.
Vad som är mer imponerande är att mina föräldrar, som har årsdag samma dag, har varit ett par i 60 år. Ett helt liv som min mamma utrycker det hela.

Så slår det mig plötsligt att var det inte 42 som var svaret på frågan om livet, universum och allting, enligt Liftarens guide till galaxen.
Innebär det alltså att jag under det gångna året borde ha haft tillgång till detta svar?
Var 42 den ålder då jag var på toppen av min möjliga insikt om tillvarons mysterium?
Låg den kunskapen och hovrade strax ovanför vänsterörat hela detta år och var jag så distraherad av det vanliga ekorrhjulandet att jag inte märkte det och kunde sträcka ut en hand och fånga det?
Går det utför nu?

Något annat som hänt samma datum men 19 år innan jag föddes och två år innan mina föräldrar blev ett par, är inspelningen av sången  I Heidelberg. Den ingick i "soundtracket" till filmen I sjunde himlen, från samma år. Den sjungs av Sickan Carlsson när hennes karaktär genom går en ytterst märklig personlighetsförändring i just Heidelberg.
Kanske är den, i sin klämkäcka galenskap, ett slags svar på frågan om livet, universum och allting.
Det är åtminstone det svar vi håller oss till idag.


fredag, maj 11, 2018

Väntan på WCT-mannen

På campingen 

Kapitel 19 i vilket Claudille funderar på om hon borde bli bättre på att lära sig namn, av feministiska skäl

   "Han var bara där. Som vanligt. Som om inget hade hänt."
Det är den utmärglades fru som står mitt i restaurangen med armarna i sidorna och ser förolämapad ut. Bakom henne skymtar den rödbrusiges hustru, rödflammig i ansiktet som sin man.
Claudille tänker att hon måste, om inte lära sig deras namn, så åtminstone ge dem ett annat epitet än att de är den ene eller andres fru, ett epitet i egen sak så att säga. Det är ju lite omodernt att låta en kvinnas person bestämmas i förhållande till sin man.
  Men just nu kan hon bara komma på "hysterisk klimakteriehäxa"  och det är ju inte särskilt mycket bättre.
   "Han måste ju ha smugit sig förbi oss i går kväll." fortsatte den hysteriska.
Och Claudille tänker att med tanke på hur mycket alla hade druckit i går och särskilt då den ... ja, tills vi kommer på något bättre får vi väl kalla henne den utmärglades hustru, så hade en koskock kunnat passera genom restaurangen utan att någon märkt det.
  "Han måste väl ha förstått att vi ville veta vad som hänt" flammar den utmärglades hustru vidare. Hon står mitt i restaurangen som om hon talade till alla närvarande. För tillfället är det det Claudille, den tyska kvinnan och de båda holländskorna som är där för att hämta sina förbeställda frukostbröd.
Borta i ena hörnet trycket Bauer-prinsessan Sonja sin torktrasa förskräckt mot bröstet. Claudille har bestämt att det är dags att hon utvecklas lite på sin arbetsplats och har satt henna att torka bord också, inte bara bardisken. Än så länge går det bra. Så många frukostgäster har de ju inte, och det är ingen som behöver vänta på att borden ska torkas av.
   Alla stirrar de på den utmärglades hustru som om hon berättar om en förorätt som drabbat dem alla.
Tydligen har WCT-mannen kommit tillbaka från sjukhuset utan att de märkte det och utan att meddela dem något om hur det var med ... den rödhåriga kvinnan som bor i den lilla, ruffiga husvagnen. Och nu på morgonen har de sett honom strutta i väg till tvättrummet med sin blå necessär under armen som om ingenting har hänt. De enas alla om att det är upprörande. Här hade de ju suttit och väntat hela kvällen på besked.
    Claudille tänker att när det högljudda sällskapet lämnade restaurangen sent om sider var det nog ingen som hade vare sig WCT-mannen eller vad som hade hänt med den rödhåriga i tankarna. Samtalet hade den senaste timmen rört sig om fotbolls-VM. Tysken hade bjudit in den rödbrusige att titta på matcherna tillsammans med honom i husbilen och de båda hade gått därifrån med armarna om varandra och med tårar i ögonen. Hon hört hur den rödbrusige hade snörvlat. Men det kanske inte var rörelse, han kanske bara hade försökt säga något.
   Men om detta säger hon inget. Istället försöker hon lugna de upprörda damerna.
   "Nåja, han kommer väl hit och hämtar sitt frukostbröd, då får vi väl fråga honom hur det har gått."
De båda hustrurna, ännu utan epitet i egen sak, nickar nådigt och slår sig ned vid ett av Sonja nyss omsorgsfullt rengjorda bord med benen brett i sär, armarna i kors  och minen hos någon som är beredd att vänta hur länge som helst. Tyskan och holländskorna beställer varsinn kaffe och klättrar upp på barstolarna vid disken för att också de vänta in WCT-mannen. Alla har blickarna etsade mot det hörn av campingen där man först bör sikta honom när han svänger ner mot restaurangen.
  Claudille låter dem hålla utkik, själv börjar hon skära upp grönsaker och förbereda för lunchen.
När hon skurit upp tre gurkor tittar hon upp och får se att Bauer-prinsessan Sonja fortfarande står rakt upp och ner med skurtrasan tryckt mot bröstet och likt de andra oavvänt stirrande mot dörren.
  "Du kan fortsätta nu, Sonja." säger hon och det är något i hennes röst som påminner om kniven som hon sätter i den fjärde gurkan med en smäll.

fredag, maj 04, 2018

Kvällsmat på campingen

På campingen

Kapitel 18 i vilket våra campare upptäcker att kriser förenar. 

Det är kväll på campingen. De sitter i restaurangen allihop: holländskorna, den rödbrusige mannen och hans fru, den utmärglade och hans dito, till och med tyskarna är där. Alla har de till synes slumpartat kommit till restaurangen för att äta kvällsmat.
"Nu när vi  har en så bra restaurang här på alldeles här på campingen, då ska man väl också utnyttja den, tänkte vi."
   "Jojo." tänker Claudille, "Nyfikna jävlar, det är vad ni är."
Hennes son sliter i köket med maten och själv tappar hon upp öl ur kranen bakom baren. Bauer-prinsessan torkar av disken för vilken gång i ordningen denna dag.

När Claudille tog upp beställningarna frågade Den utmärglade om hon hade hört något från WCT-mannen och den ilsket rödhåriga. Visste hon hur det hade gått med henne och vad var det egentligen som har hänt. Var det en stroke? En infarkt?
Det hade varit tyst i restaurangen när han hade frågat. Det hade nästan gått att höra det koncentrerade lyssnandet i lokalen, det och ett "gnidande" ljud från en torkduk som långsamt och regelbundet dras över en bardisk.
   "Nej, jag har inte hört något. Men han brode väl komma tillbaka när som helst nu. Då får vi väl höra."
   Inte heller Claudille kan komma ihåg vad WCT-mannen heter. Han måste ha skrivit in sig i liggaren inne på kontoret när han kom farande i sin gamla, blå Volvo men hon kan inte minnas vad han hade skrivit. Hon ska titta efter någon gång. Hon kan ju inte kalla honom för WCT-mannen när hon pratar med de andra gästerna, då kunde de ju börja tro att hon inte kom ihåg deras namn heller och det skulle ju inte se bra ut.
   Inte för att hon kommer ihåg deras namn. Det är tredje året som den utmärglade och hans tjocka fru bor på campingen tillsammans med den rödbrusige och hans stripiga hustru, det vet hon men vad de heter, nej.

Så har de alla väntat på WCT-mannen, man har ätit så långsamt man kan men det har inte hjälpt. Man har ätit efterrätt och druckit kaffe, beställt in drinkar och börjat tala med varandra över borden, så där som man bara gör vid kriser och katastrofer och som den rödbrusiges fru oväntat sgäger, oväntat eftersom hon nästan aldrig säger något alls:
   "Vi är ju ändå så nära varandrar här." Hon vifftar lite vagt med händerna framför sig liksom för att ursäkta detta att hon faktiskt pratar.
   "Så när det händer något så här är det som..." Hon vinkar vidare lite tafatt med båda händerna.
   "Jaaa", instämmer de andra, "visst är det som..."

Claudille står bakom sin bardisk och känner att hon tittar på dålig teater. Sonen har för länge sedan begett sig hemåt och bredvid henne i en stol sover Bauer-prinsessan Sonja med Paul, Claudilles racka till hund i famnen. Claudille vet inte om det surrande ljudet hon hör kommer från henne eller hunden.
Till slut sluddrar samtalen i restaurangen så högljutt att när WCT-mannen far förbi in på campingen i en taxi är det ingen som lägger märke till honom.


onsdag, maj 02, 2018

Mer poesi i politiken

Det är valår i år. 
Jag har alltid tyckt att det har varit svårt det här med partipolitik. På något sätt känns det lättare att bestämma sig för att gud finns, än vilket parti man ska rösta på.
Min teori är att det har det att göra med att jag, vid tre års ålder, sattes i Missionskyrkans söndagsskola och köpte de snälla tanternas flanellografhistorier intill bokstaven. Hade mina föräldrar satt mig i Unga Örnar istället hade nog saken varit en annan. Men örnarna höll inte till på min hemort, så det blev att jag trodde på gud istället för Olof Palme. Och nu står jag här och vet varken ut eller in.

De som sysslar med politik däremot verkar tvärsäkra på att deras idéer är de enda rätta. 
Jag är från början inte en särskilt tvärsäker person och ju äldre jag blir, desto osäkrare blir jag. Ja, jag vet ju vad jag inte ska rösta på, förstås. 

Men efter att ha blivit förolämpad av DN:s valkompass tre gånger, innan den till slut kopplade ner sig helt och hållet och vägrade ge mig något som helst resultat, ilsknade jag till lite. 
Nog har jag väl åsikter. Nog tror jag på saker. 

Jag tror på poesin. 

Att poesin är inte står så högt i kurs i samhället idag är ett symtom på vilken sorts värld vi håller på att skaffa oss. Vi stänger av och kopplar bort det stora, vidunderliga och magiska som livet är, som poeterna anar och försöker komma närmare genom att skriva poesi.  Den vetskap som poeterna sträcker sig efter och åkallar med sina ord, föder en respekt för livet och de levande som, om den gavs den betydelse och det utrymme den förtjänade, skulle omöjliggöra en företeelse som vinstdrivande äldrevård. Till exempel.

Om vi alla trodde på poesins betydelse skulle Försäkringskassan inte behöva fundera två gånger för att komma fram till att sondmatning är ett grundläggande behov. Assistansen skulle inte dras in för dem som uppenbart behöver assistans. Vi skulle inte behöva föda barn i bilar och det skulle inte ta åratal att få veta om man får stanna kvar i landet eller inte. 

Om vi alla trodde på poesin skulle vi bry oss mer om varandra. 

Det är min fasta övertygelse.
Men om det hjälper mig att rösta, är jag inte övertygad om.

fredag, april 27, 2018

Vad är väl ett namn?

På campingen 


Kap 17 som kanske är början på någon slags vänskap

Bland slangar och pipande monitorer sitter WCT-mannen, som visat sig heta Torsten Sandström, och håller den snyftande, rödhåriga Rosalinda i handen. De är båda lite i chock över detta faktum.
   Över det faktum att någon som är så ilsken som Rosalinda, Rosie, plötsligt kan brista ut i gråt på det här sättet, över att hon inte ryckt åt sig sin hand när WCT-mannen, som hon så innerligt avskyr, lite tafatt har tagit den i sin kycklingkladdiga, över att WCT-mannen faktiskt har ett namn.
Ja, det visste han ju förstås själv, innerst inne, men det var så länge sedan någon frågade efter det att han hade slutat tänka på det själv. Tänk att den här snyftande kvinnan som brukade vara så arg på honom hade velat veta det. Det hade nästan varit lite högtidligt att svara:
  "Mitt namn är Torsten Sandström"
  "Förr fanns det de som kallade mig för Rosie" hade hon sagt och konstigt nog hade han förstått att hon ville att han skulle kalla henne för det. Han hade själv blivit lite förvånad över att han förstått det.
  "Har du aldrig haft något smeknamn?"
Han hade svarat nej. Några vårmånader en gång för mycket länge sedan hade han visserligen haft ett slags förhållande med en mycket mager och grönögd kvinna som envisats med att kalla honom "Tosse" samtidigt som hon nöp honom i kinderna. Det vill han inte vara med om igen, så det var lika bra att hålla tyst om det. 
  Hon hade odlat egna kryddor den där magra kvinnan. Hela hennes lägenhet hade varit full av krukor, avklippta mjölkpaket och gamla konservburkar med konstiga växter i. Det hade knastrat under fötterna av jord som hon hade spilt när hon planterat i de där burkarna och mjölkpaketen.
  Han undrade om den rödhåriga, Rosie, rättade han sig, odlade egna kryddor där i sin gamla fallfärdiga husvagn. Hon såg inte ut som någon som odlade, mera som en som spådde i kristallkula, tyckte han.
   Han visste inte riktigt varför hon brustit ut i gråt så där, men det är klart att det var väl lite jobbigt att ha fått en hjärtinfarkt. Det verkar som om hon blivit snurrig i huvudet av det också för nu kramar hon plötsligt hans hand så hårt att det gör ont och stirrar på honom med stora, tårfyllda ögon samtidig som hon säger:
   "Det låg en pistol bakom tvättmaskinen."

fredag, april 20, 2018

Konsten att torka av en bardisk

På campingen 

Kapitel 16 i vilket Bauer-prinsessan provar ett nytt jobb och Claudille känner sig betänksam.

Bauer-prinsessan, som har visat sig heta Sonja, torkar av bardisken på campingrestaurangen med långa, långsamma tag.
    Hon har en vit stödkrage runt halsen och den gör hennes hållning värdigare än vanligt. Det ser ut som om hela hennes rökliknande lekamen hålls samman av den där kragen, som om hon plötsligt har fått lite fasta konturer. Nästan.
   Men blicken har fortfarande ett asplövsdarr när den fladdrar upp på de båda holländska kvinnorna som sitter på andra sidan bardisken. Hon är nästan säker på att den ena av dem har ett adamsäpple men hon vågar inte titta tillräckligt länge för att bli säker.
Förutom det eventuella adamsäpplet hos den ena är de för dagen klädda i vita shorts och likadana cerise t-shirts och dricker pastiss. Det är Claudille som ordnat med dryckerna, Sonja har inte lärt sig sådant än. Claudille är inte riktig säker på om hon gjorde rätt som erbjöd henne att jobba på restaurangen över sommaren. Hon hade sagt till henne att det var ett betydligt lugnare jobb än att leda akvarellkurser, för det verkade inte som om hon mått särskilt bra av det. Hon kunde behöva lite mer handgripligt arbete hade Claudille tänkt.
   Men nu vet hon inte, som sagt. Hittills har Sonja slagit sönder tre ölglas, spilt ut en halv flaska whisky och irrat runt med en tallrik korv och pommes frites i fem minuter utan att hitta den som beställt den, trots att det bara finns tre gäster i restaurangen.Det hon gör allra bäst är att torka av bardisken, faktiskt.
Det tar henne nästan en halvtimme. Men ren blir den.

Nu är hon färdig med bardisken och står ute i köket hos Claudille och tvinnar ängsligt den smutsiga trasan till ett rep.
"Varför tror du att hon skrek så där? Varför tror du att hon gjorde det?"
 "Vem då?" muttrar Claudille, som står upp till armbågarna i oskalad potatis men inte vågar ge Sonja någon skalkniv för då skalar hon väl fingrarna av sig.
  "Den där rödhåriga kvinnan. Hon som skrek."
Hysterika!" avfärdar Claudille henne kort och hårt. Det är oklart om det verkligen är den rödhåriga kvinna hon menar.

fredag, april 13, 2018

Bland slangar och pipande monitorer

På campingen

Kapitel 15 i vilket WCT-mannen äter kyckling bland slangar och pipande monitorer. Frågor och svar talas och outtalas. 

Det första Rosalinda får se när hon slår upp ögonen bland slangar och monitorer på sjukhuset är en man i blå WCT som sitter och tuggar. När han ser att hon har vaknat skiner han upp med munnen full av något vitt och halvtuggat. Kan det verkligen vara kyckling?
Hon sluter ögonen igen så att han ska försvinna. Men WCT-mannen är inte någon som låter sig stängas ute. Han förstår helt enkelt inte att man skulle vilja stänga honom ute och den okunskapen gör det hela omöjligt.
"Vet du hur många som dör av en sådan hjärtinfarkt som du hade?"
Det verkar inte som om han ska få något svar, så han får svara själv. Som vanligt.
"Var femte!" Han vifftar med en broschyr men hon blundar ju så hon känner bara att något fläktar i ansiktet, sedan hör hon hur han tar en stor, slaskande tugga av något.
 "Det kan inte vara sant!" tänker hon. "Det kan det inte." och då menar hon inte dödligheten i hjärtinfarkt.
Det blir tyst ett tag.
Så tyst det kan bli i ett rum med pipande monitorer och någon som tuggar kyckling med öppen mun.
 "Jag följde med i ambulansen." säger han till slut.
  "Jaså", tänker Rosalinda bakom sina ögonlock. "Varför det."
  "Jag tyckte att jag borde göra det."
  "Det behövdes inte alls." tänker hon. "Inte alls."
  "Ibland kan man behöva någon."
  "Herregud, vilken märklig konversation. Det är som om han hör vad jag tänker. För jag pratar väl inte högt?"
  Hon väntar ett tag för att han ska svara på den sista frågan om det nu är så att hon uttlalat den högt. Men det kommer inget svar. Han tuggar och tuggar på sin kyckling.
Plötsligt överväldigas hon av lukten av grillat skinn och det slaskande, gnisslande ljudet av skinn mellan tänder och lutar sig hastigt över sängkanten och spyr så det plaskar i linoleummattan. Det stänker över monitorer och slangar. Av någon anledning var det åt det hållet hon vände sig åt, inte åt WCT-mannens. Medan sjukhuspersonalen städar upp runt henne och försäkrar att det inte alls gjorde något, trots att hon egentligen inte bett om ursäkt, undrar hon varför.
  "Jag stannar en stund till." hör hon WCT-mannen säga till dem när allt är rent och uppstädat.
 "Nej, nej, nej" tänker hon, hon är för trött för att sätta sina vanliga utropstecken efter orden. Men kycklingen verkar i alla fall ha tagit slut. Det är tyst ett tag igen. Sedan säger han plötsligt:
  "Du heter Rosalinda."
  Hon slår omedelbart upp ögonen.
   "Det stod i deras register, du heter Rosalinda."
Till både sin egen och WCT-mannens förvåning och bestörtning börjar hon storgråta.

fredag, april 06, 2018

Skriket

På campingen 

Kapitel 14, i vilket den ilsket röda Rosalinda ser saker hon önskar att hon aldrig hade sett och WCT-mannen har problem med oroliga kajor

Det är den rödilskna kvinnan i den lilla skabbiga husvagnen som skriker, Rosalinda.

Till slut hade hon blivit riktigt förbannad där ovanpå sina sammetskuddar. Kunde den där WCT-klädde kliva omkring på campingen  o-WCT-klädd, i bara mässingen, varför skulle då inte hon kunna röra sig och bete sig hur som helst, varför skulle då hon (Hon!) ligga här och gömma sig och försöka andas normalt med fördragna gardiner. Hon har faktiskt saker att göra, tvätt att tvätta, till exempel...
  Med knyckiga ryck rafsar hon i hop alla möjliga kringslängda textilier i husvagen och stoppar ner dem i en korg och ger sig iväg ned mot tvättstugan som är inrymd på gaveln av campingkontoret.

Hon svär sig hela vägen ner till tvättstugan där hon börjar kasta in tvätten huller om buller i maskinen, hon har ett invektiv för varje plagg. Hon smäller igen luckan med samma ilska och kraft som hon slår igen sin husvagnsdörr. Maskinen startar med ett skramlande. Ett ovanligt skramlande.
Det låter som om det ligger något bakom maskinen och slår mot baksidan.
   Stånkande och flåsande böjer hon sig fram och klämmer sig in för att kunna se vad det är och när hon ser vad det är skriker hon.

Hur hon kommer ut ur tvättstugan vet hon inte men plöstligt har hon rundat hörnet och är på väg mot restaurangen och Claudille. Claudille måte få veta vad som ligger bakom hennes tvättmaskin!
Hon ser Claudille utanför restaurangen. Det verkar som om hon håller på att plocka upp något från marken. När Rosalinda kommer närmare ser hon vad det är.
    Det är den där rökliknande prinsessan som hon såg i sin kristallkula härom kvällen.
Hon tvärvänder och rusar upp mot campingen. Utanför tvättutrymmena sitter WCT-mannen och äter en ostsmörgås när den ilsket röda kommer emot honom skrikande med sina blöta kläder tryckta mot bröstet. Han hör henne skrika om pistoler och rök och frågorna flockar sig i huvudet på honom som oroliga kajor. Han reser sig upp och sträcker smörgåsen mot henne eftersom han inte vet vilken fråga som ska få förtur ut ur munnen och i samma stund ser han henne stanna upp ett kort sekund.
För att sedan falla till marken.

torsdag, april 05, 2018

Konsten att festa efter förmåga

I måndags var det Annandag påsk. Den största dagen inom kristendomen. Jesus har uppstått. Det är ju liksom själva grejen med kristendomen.
Nu är det några år sedan jag firade detta i en kyrka men när jag bodde i Uppsala gjorde jag det i Domkyrkan. Eftersom det var en sådan glädjens dag skulle vi fira detta genom att sjunga två psalmer i rad och vi skulle göra det stående.
Jag tänkte att jag och Svenska Kyrkan har det gemensamt att vi är lite tafatta när det kommer till det här att festa loss.
Men vi gör så gott vi kan.

Några som är bättre på det där med partaj är sångsvanarna vid svansjön Tysslingen där tusentals svanar samlas om vårarna. Där är ett himmelens kakel och flaxande. Och de har alltid något att prata om. I flera år har jag försökt förstå mig på vad de säger, så att jag kan sno något bra att säga på fester.
Men det går inte.



I år firade jag annandagen tillsammans med svanarna
På väg genom leran, mot svanarnas tillhåll passerade jag en pappa med två små barn. Pappan ville ta ett foto av sina pojkar framför svanskocken och den ene av dem står redan uppställd med bästa fotografiminen på. Men den andre knyter ihop hela sin lilla kropp till en enda vägrande klump så långt från motivet han bara kan. När jag går förbi hör jag hur pappan vädjar:
 "Men jag skaaaa inte lägga ut den, jag lovar. Jag vill bara ha en bild av er två."
Jag undrar hur det kommer att se ut när de där pojkarnas generation växt upp. Kommer selfien att vara ett minne blott, eftersom alla dessa barn är alldeles traumatiserade av ha fått hela sin barndom utlämnad på diverse sociala medier?

Efter att ha firat tillsammans med svanarna köpte jag mig en påse ostbågar och åkte hem och tittade på filmen Vårat Gäng.
En idealdag för mig: Först svansång och sedan en hederlig gammal svartvit rulle. Så festar jag.
Så här festar Vårat Gäng




Vi har alla olika läggning. När filmen var slut hade jag fått en sådan överdos av klämkäckhet att jag hade svårt att hålla mig vaken resten av dagen. 

fredag, mars 30, 2018

En rökliknande flicka röker cigariller

Kapitel 13 

I vilket en bauer-prinsessa skaffar sig nya erfarenheter

Utanför restaurangen är Bauer-prinsessan inne på sin andra cigarill.

Claudille hade dragit korken ur en vinflaska, trots att det bara var tidigt på förmiddagen men hon hade tänkt att Bauer-prinsessan behövde något att skölja ner röken med när hon väl hostat färdigt.
Hon hade sett ut som om hon behövt något starkt, redan innan hon började hosta lungorna ur sig vid det första blosset. Det var något asplövsaktigt över hela henne.

Rökt hade hon uppenbarligen aldrig gjort tidigare. Med tårarna rinnande hade hon till slut sträckt sig efter vinglaset som Claudille sträckte mot henne och druckit det till hälften i ett svep. Claudille drog den högra mungipan några millimeter åt sidan och erbjudit henne en ny cigarill.
   "Personligen" sa hon "brukar jag tycka att det första blosset på dagen är det bästa. Men det kan ju vara annorlunda för dig."
   "Jag var lärare på den där akvarellkursen" väser Bauer-prinsessan, som om det vore någon slag förklaring till det mesta.
  "Aj, du."
  "Mmm" Hon lutar huvudet farligt långt bakåt och blåser en rökpelare rakt upp i luften, som om hon inte gjort  annat än rökt cigariller i hela sitt liv. Det ser märkligt ut tycker Claudille, eftersom hela hennes kropp ser ut att vara gjord av rök.

Så hörs ett fasansskri över campingen och Bauer-prinsessans plaststol faller baklänges, med prinsessa och allt.

tisdag, mars 27, 2018

Min farmor var ingen vaskare

Om min farfar var en stugsittare som inte gillade resor och kalas, så var min farmor raka motsatsen. Till och med sedan hon blivit dement såg hon fram mot jular och födelsedagar, och personalen på äldreboendet hade ibland svårt att få henne att sova på nätterna eftersom hon var tvungen att planera vilka kakor hon skulle servera på morgondagens (visserligen inbillade) kaffekalas.
Hon for på utflykt med Centerkvinnorna, Larssons bussresor, De synskadades riksförbund, De handikappades riksförbund och sedermera PRO. Hon drömde om Tyrolen men kom aldrig dit.

På en resa till Finland stormade hon och hennes kompis Kross-Nisse (!) taxfree-butiken på färjan, en halvtimme innan den öppnade. Min farmor skulle köpa en flaska champagne till sin 50-års dag och den skulle inhandlas NU, inte om en halvtimme. Om jag känner min farmor rätt så hade biträdet som slängde ut dem, för utslängda blev de, det ganska svettigt ett tag. Min farmor var världens envisaste människa. Förmodligen var det full cirkus.

Full cirkus ska det också ha varit kring den där champangeflaskan när den stora dagen infann sig och den skulle drickas upp. Champange var ju inte något som en småbonde drack var och varannan dag på den här tiden.
   Eftersom man ansåg att flaskan riskerade att sprängas vid öppnandet var min pappa tvungen att öppna den utomhus och min farmor sprang efter honom med en rostfri bunke för att inga av de dyra dropparna skulle spillas på marken.  Jag kan se dem för mig: farmor med håret på ända, ivrigt framåtlutat höttandes med bunken och min pappa surmulet och ovant kämpande med korken. Jag kan höra dem småträta med varandra, min farmor bestämt instruerande och min pappa muttrande om vilka dumma påfund det är att dricka champange.
  Det dumma påfundet att hälla ut champange bara för att demonstrera att man har råd, hade ingen av dem hört talas om vid det här tillfället.




söndag, mars 25, 2018

Fotografier

Sitter och bläddrar i ett fallfärdigt gammalt fotoalbum som jag räddat undan min fars överdrivna vurm för döstädning.
Albumet myllrar av studiobilder på en ung man som cirka 55 år efter att bilden tagits ska bli min farfar. Han står uppsträckt tillsammans med sin bror och tre-fyra andra glada gossar, alla klädda i kostym.
Det var tydligen ett nöje när man for in till stan, att gå till fotografen och låta avtaga sig på bild. Intresset för selfies är inget som uppstått i och med IT-åldern.

Den farfar jag älskade över allt annat var en ganska grinig gubbe som ytterst ogärna lämnade sin plats vid köksfönstret. Utflykter och festligheter var inget som intresserade honom. Julklappar och födelesdagspresenter var det ingen idé att vi köpte, han skulle ju ändå vara död långt innan jul och om inte så skulle ske, så åtminstone i god tid till födelsedagen.

Men på en av bilderna i det där gamla albumet står han och fyra kamrater uppklädda i ljusa kostymer.  Det måste alltså vara sommar. De är alla i 20-års åldern. Min farfar har det svarta håret bakåtkammat och har satt halmhatten lite på sned, som vore han en spjuveraktig yngling beredd att göra staden osäker.
  Det är nästan outhärdligt att se.


lördag, mars 24, 2018

Djävulens detaljer om tvål

Någon gång har jag skrivt här att det viktigt med detaljer.
   För att verkligen leva fullt ut måste man vara uppmärksam på de små detaljerna omkring sig: färgen på någons strumpor, en skiftning i ett ansikte, en blomma som spränger upp ur betongen, ett löv som sakta singlar mot marken, med mera liknande.
   Jag vill minnas, även om jag naturligtvis inte hittar det inlägget nu, att jag gått i spinn över hur Proust breder ut sig i flera sidor om hur intrycket av en kvist körsbärsblom varierar efter hur ljuset faller annorlunda på den, allt eftersom dagen lider mot kväll som sedermera övergår i natt. Prousts berättarjag i På spaning efter den tid som flytt tar sig också tid att sitta och titta på detta skådespel över körsbärsblommen timme ut och timme in. Han, berättarjaget, vet, enligt mig hur man ska leva.
Att vara uppmärksam på detaljerna i tillvaron är att se gud i densamma.
   Sådan har min ståndpunkt varit när det gäller detaljer.

Tills härom dagen.

Härom dagen satt jag på ett kafé och försökte skriva om mina campingfigurer. Det lät sig inte göras. På kaféet rådde vad Strinberg skulle beskrivit som "ett liv och ett kiv".
   Istället för att umgås med mina campare blev jag ofrivillig åhörare till några tonårstjejers o-e-r-h-ö-r-t detaljerade rekapituerling av hur någon slagit sönder en tvålpump under helgens fyllefest.
  Efter en halvtimme i detta inferno visste jag att detaljer, de är av djävulen komna.
Ytterligare en detalj om tvål och jag skulle lida av precis där jag satt.
    Och döden skulle komma som en befriare.
Som om de glada tonåringarna förstått detta lämnade de tvålen och gick istället över till en lika detaljrik skildring av hur de beställt nuggets på Donken efter festen.
  Jag slog ihop min anteckningsbok, reste mig och gick.

fredag, mars 23, 2018

Prinsessan i kulan

På campingen 

Kapitel 12, som utspelar sig i dammet i den ilsket rödhårigas husvagn.

Inne i sin husvag ligger den ilsket rödhåriga på sin säng ovanpå två lager sammetskuddar i grönt, vinrött och plommon och försöker andas lugnt och normalt. Hon ångar av ilska över den där smaklöse mannen i WCT-overall. Blå!
  Fast nu senast, i tvättrummet, hade han varit utan overall, i bara kalsongerna till och med, och det hade varit värre faktiskt. Faktiskt!
  Det piper lite i bröstet på henne när hon är upprörd. Det liknar ljudet i de där gummigrisarna som man kan köpa till hundar. 

Den ilsket rödhåriga heter Rosalinda. På den tiden någon brydde sig om att hon hette något, fanns det folk som kallade henne Rosie. Numera ser hon inte alls ut som någon Rosie. Det gjorde hon inte då heller. 
   Det är svårt att andas här inne. Luften är tung av damm och rökelse som doftar sandelträd.  Rosalinda är inte en sådan som ställer upp ett fönster för att vädra. Det är inte den friska luften som sådan som skrämmer henne. Nej,då!  Men det kan komma in så mycket annat om man ställer upp ett fönster. Lite oklart vad men det finns så många klåfingriga öron som kan lyssna sig in genom ett öppet fönster och höra vad som pågår inne i husvagnen. Och det är ju faktiskt som ett slags intrång. 
   Inte för att det är så mycket som pågår. Just nu är det mest det här med andningen som tar upp hennes tid. 
   Annars brukar hon sitta vid sitt överlastade bord och lösa korsord eller läsa horoskåp. Det är ju inget som hörs ut direkt, men ändå. Ändå!
   Att han, den där smaköse mannen i WCT-overall, skulle stå utanför hennes husvagn och höra henne bläddra i tidningarna, att han skulle stå därute nu och höra hur hon andas härinne är mer än vad hon står ut med. Blotta tanken får det att pipa lite extra i bröstet, ett hiiande ljud. 
  
I går kväll satt hon också vid bordet och tittade in i diset i sin kristallkula en stund innan hon gick och lade sig. Hon hade sett hur de vita dimmorna därinne plöstligt formade sig till en tunn rökliknande gestalt som såg ut som en John Bauer-prinsessa. Hon darrade i konturerna som om hon inte riktigt vågade ta plats i tillvaron. Hon kom glidande fram genom kulan mot Rosalinda som till slut kastade en röd duk över kulan och pipande kurade ihop sig på sitt berg av sammetskuddar. 

fredag, mars 16, 2018

Dagen tar sin början

På campingen 

Kapitel 11 i vilket camparna ägnar sig åt diverse morgonbestyr och Claudille träffar en Bauer-prinsessa som vill göra rätt för andra. 

Medan WCT-mannen sjunger Ulla Billquist i duschen och den rödilskna damen förskräckt slänger ner tandborste, tvålar och krämer huller om buller i sin blommiga necessär och skyndar ut, njuter de båda holländskorna i varsin badenbaden utanför sitt rosa tält. På ett uppfällt bord framför dem smälter resterna av frukosten i solen. Båda rycker till och slår upp ögonen när de hör ljudet av en husvagsndörr som slits upp och slås  igen.
"Om vi skulle ta en cykeltur till den där lilla byn vi åkte förbi på vägen hit!" säger den ena och klappar den andra på armen. Den andra ler.
"Ja, det kan vi göra."
Sedan sluter de ögonen och vänder ansiktena mot solen igen. Snart hörs ett stilla susande från den ena.

I hörnan invid bäcken virar den rödbrusige silvertejp runt sina blompinnar och tyskarna rullar just ut sin EU-moppe på grusgången, ler tandblekningsvitt om den rödbrusige och vinkar.
"Morgen!"
"Frffrf!"
Sedan fräser de iväg.

Claudille sitter utanför restaurangen och ser dem fara medan hon placerar dagens tredje cigarill mellan läpparna. Med nästa utstuderat långsamma rörelser tänder hon den och drar njutningsfullt in röken.  Det är det där allra första blosset som är bäst, känslan av att allt börjar ordna upp sig.
  När hon tittar upp igen står en vit gestalt framför henne, en flicka vit och tunn som en John Bauer-prinsessa.
  Claudille är inte typen som tror på spöken. Hon tror på det hon ser, och nu ser hon framför sig en varelse tunn och vit som rök, som hade hon ringlat fram ur hennes egen cigarill.
  "Jag tänkte att jag skulle höra om det var något jag skulle betala." viskar Bauer-prinsessan.
  "Betala?" Claudilles rökfyllda röst låter som ett grovt sandpapper i jämförelse.
  "Ja, vi var ju här med akvarellkursen härom kvällen. Och... ja det gick ju lite vilt till. Så jag tänkte att jag kanske...vi.. var skyldiga något."
  Claudille vifftar med handen.
   "Det var ju hundjävelns fel att glasen gick sönder!"
   "Ja, fast sen började de ju halsa ur flaskorna och jag tappade faktiskt räkningen, och ja, det var ju jag som var ansvarig. Jag var ju läraren."
Claudille kisar mot den lätt darrande gestalten framför sig.
  "Vill du ha en?"
  Bauer-prinsessan stirrar på den framsträckta cigarillen som bleve hon erbjuden gift, och det blir hon ju också.
   "Jaa... kanske det. Ja. Ja, tack."


söndag, mars 11, 2018

Nostalgifestivalen

I går var det den svenska finalen i melodifestivalen 2018.
Som en slags...hm, protest? tittade vi här hemma istället på melodifestivalen 1984 på SVT:s öppna arkiv.
P menar att jag är en närmast osund nostalgiker, något jag inte alls håller med om. Det var inte bättre förr, bara förr. Men det var ju annorlunda, det var det. Det var lugnare, lite vänligare, på något vis.

Tidigare på dagen har jag pratat med min pappa som berättat att han lyssnar på årets melodifestival på radio så att han slipper allt "blinkande".
1984 blinkade det inte, det kan jag säga.
Man börjar med en grynig flygbild över Göteborg och landar utanför Liseberg där Fredrik Belfrage leder oss in i lokaliteterna som en gemytlig värd. Skämten är kanske inte så roliga nu heller men jag undrar om Belfrage blev så utskälld som Fab Fredrik och David Lindgren. Han var ju vår Fredrik Belfrage ändå, på något sätt.
Tempot är lugnt. Mycket lugnt. Medan jurygrupperna (Det var jurygrupper på den tiden. Jurygruppen 40-45, min åldersgrupp, ser ut att vara ungefär 60-65. För övrigt en grupp som inte finns med, man slutar vid 60. Det här med åldersdiskriminering är inte något nytt, alltså.), nå medan jurygrupperna funderar över hur de ska rösta spelar Curt-Eric Holmqvists storband egenkomponerad instrumentalmusik. Det påminner lite om Bingolotto, faktiskt. Jag bara väntar på att höra Bertil etta femma. Men inget avbryter hissmusiken, förrän det är dags att gå till Aktuellt. Artisterna sitter på en egen del av läktaren, inget green room här inte, och gör roliga miner åt varandra.
Slutomröstningen presenteras mot en kakelvägg med röda lampor som blinkar framför det ledande bidraget. De påminner, apropå nostalgi, om de här röda knapparna man skulle trycka in på menyn på Esso Motorhotell, om ni minns det. Man tryckte in knappen framför korv och pommes frites och sedan stod det en tallrik och väntade i en lucka när man hade plockat åt sig sin krusbärsläsk och bestick på vägen fram.



1984 stod Herrey's ut för att de var det proffsigaste och mest välkoreograferade numret. Det var därför de vann, vågar jag påstå.
2017 vann Salvador Sobral från Portugal för att, vågar jag också påstå, han inte var så, närmast utstuderat proffsig och välkoreograferad som övriga bidrag, utan snarare avväpnande innerlig och äkta.
Om detta illustrerar en generell vändning i samhället från det ytliga tillrättalagda mot det innerliga och betydelsefulla så är jag helt med.
Trots att jag var vettlöst förälskad i Louis Herrey, när det begav sig.
Men det var inte bättre förr, det var bara förr.

lördag, mars 10, 2018

Jirlow

I dag klockan 11:00  öppnade Bukowskis en utställning med målningar av Lennart Jirlow. En knapp timme senare är säkert hälften av målningarna sålda. Det förstår jag, jag älskar Jirlow.
Det är så skönt att titta på hans bilder. Det onda och svarta finns inte där. Inte ens i Kock med faisan, finns det. Man förstår ju att kocken snart ska nacka den där stackars fasanen han har i knät men ändå går det inte att känna fasanens hemska öde i bilden. I Berusad gentleman finns inget av alkoholens baksidor, enligt mig i alla fall, bara de trevliga i att ta sig ett glas och bli lite glad i hatten. Vad övrigt är är gemytliga restauranger och prunkande provencalska trädgårdar. Färgerna är djärva och glada och där finns inga vassa kanter.

Egentligen är det ju inte alls så här man ska måla nu för tiden. Konsten ska ta upp och ifrågasätta alla de samhällsproblem vi har omkring oss, illustrera eländet. Den ska inte vara glad, idylliserande och dekorativ.
Men det är så skönt att bara få bli glad och harmonisk och hoppfull. Att det goda och vackra i livet och världen också får visas fram, så att vi inte glömmer det i allt det mörka. Det är livsnödvändigt.

fredag, mars 09, 2018

En överdimensionerad fjärilspuppa i blått

På campingen kapitel 10

i vilket WCT-mannen har en nära döden upplevelse

När WCT-mannen vaknar morgonen därpå ligger han insnärjd i sovsäcken. För varje andetag fastnar en bit av tyget i munnen och vill kväva honom. 
   Han fäktar och slår och snurrar runt i sovsäcken för att få luft men det verkar som om hålet för huvudet har försvunnit. 
  "Kan verkligen ett hål försvinna?" tänker han medan han kämpar med säcken och paniken. "Ett hål är ju ingenting. Egentligen." 
  Sedan ramlar han av luftmadrassen och rullar iväg mot tältöppningen som en överdimensionerad fjärilspuppa i blått.
   Nu tappar han han helt besinningen och sparkar vilt för att riva sönder sovsäcken. Det enda reslutatet är att han sparkar omkull spritköket. Han måste försöka lugna ner sig och tänka klart om han ska klara av det här. 
   Den enda förklaringen måste vara att han ligger upp och ned i säcken: huvudet nere i fotändan och fötterna ut genom öppningen som är avsedd för huvudet. Nu kan han känna att det är svalare om fötterna, i sovsäcken är det omkring 67,2 grader bedömer han, och att han kan vifta med dem relativt obehindrat. Han måste helt enkelt backa ut ur sovsäcken. 
  Det är inte så enkelt eftersom både t-shirten och kalsongerna är genomblöta av svett och klibbar fast i det blå sovsäckstyget. Han minns nu att han drömt under natten, en dröm där han kröp i en mycket trång tunnel under en vulkan. Det måste ha varit då han kröp ner i sovsäcken tänker han, slår ut ett packet mackaroner och lyckas stånkande slita av sig sovsäcken. Nu måste han ha luft! Fortfarande med sovsäcken i ena handen rusar han ut ur tältet, ut i luften där han drar ner så mycket av den i lungorna han kan, som om det är det första andetaget han fått sedan kvällen innan. 
   "Mrfg!" hälsar den rödbrusige som just passerar på väg tillbaka till sin husvagn från tvättrummen, och blänger på WCT-mannen som står där och flåsar och ser ut som om han hällt en balja vatten över sig. 
  "Den där karln" tänker den rödbrusige ovanligt tydligt och klart. Sådana är hans tankar vanligen: klara och korta. Det är när de ska ut ur munnen på honom som det händer något, de flesta bokstäverna faller bort och meningen trycks ihop till ett väsande eller en morrning. 
  "Den där karln" säger WCT-mannen högt för sig själv när den rödbrusige passerat och försvunnit in i sin vagn. Sådan är hans natur, allt han tänker kommer ut ur munnen, oavkortat och utan att tryckas ihop det minsta. Så har det alltid varit och han har lärt sig att det ibland kan vara ett problem. Därför brukar han vänta med att tänka tills den han tänker något om har kommit utom hörhåll. 
   Nu sträcker han in sin hand innanför tältduken och greppar sin blå necessär och en handduk och stövlar iväg till tvättrummen. 
   Därinne står den ilsket rödhåriga i ett grönblommigt nattlinne och borstar sina tänder. Hon tvärstannar mitt i ett borsttag och stirrar på WCT-mannen och hans kalsonger, sluter ögonen och börjar mumla något som liknar böner. 
  "Spritt språngande!" tänker WCT-mannen så högt han kan och beger sig in i en av duscharna.

Tidigare kapitel om campingen kan man läsa här.