söndag, december 30, 2018

Slutet av anteckningsboken

Slutet av anteckningsboken. Den skriver jag sällan om. De där trötta, lite uppgivna sidorna. Den ansträngda andningens sidor. Över dem hörs inget svischande ljud av målmedvetna skridskoskär. Inga märken sysn efter sådana skär. Har det någon gång funnits sådana märken är de väl dolda av alla snedskär, hit och dit; överstrukna ord och felstavningar. Vid det här laget är själva isen ganska solkig, mörk och tunn och vattensjuk. Slokande granruskor här och där varnar för vråkarna. Någon har glömt kvar en vante som frusit fast.
Nej, just sådant skriver jag sällan om. Jag brukar hellre utgjuta mig om början.

"Brinn för livet och beskriv det" sa Bodil Malmsten. Som om livet låter sig beskrivas. Som det gick att tämjas med något så undermåligt som ord.

Man vill ju så gärna att det ska se lite snyggt ut, livet. Man vill låta orden droppa i vackra jämna rader med lika mycket luft mellan varje rad på varje sida. Skriva snygga rubriker över varje stycke, sidnumrera och göra ett register längst bak. Ordning och reda.
Men vid det här laget vimlar det av överstrukna ord, inklämda rader mellan raderna, registret är halvfärdigt och min nuvarande anteckningsbok har två sidor med nummer 55.





Sådant är det, livet. Det går inte att tämja det och få in det mellan pärmar och se till att det håller rätt radavstånd. Så är det bara. Det vet jag. Och ändå, jag köper en ny anteckningbok och börjar om från början, försöker igen, som vanligt.
Det är strävan som räknas. Det har Bodil Malmsten också sagt.


Goda, nya blanka sidor önskar jag er alla!

fredag, december 28, 2018

Mot Santiago de Compostela

På campingen

Kapitel 52 i vilket Claudille rycker i ett hänglås och avslöjar en hemlighet. 

Claudille rycker i hänglåset på metallbalken hon fällt över restaurangdörren, för att känna att det är ordentligt låst. Det är det.
Så stickor hon tummarna innanför ryggsäckens remmar och ler mot Sonja, som står där med en likadan, gigantisk ryggsäck på ryggen.

Campingen är stängd för sägsongen. Claudilles son har hämtat hunden Paul. Och härom dagen kom Den Utmärglade fräsande i den risiga Range Rovern så dammet rök, hakade på sin kvarlämnade husvagn på mindre än tre minuter och fräste iväg igen. Utan att så mycket som höja en hand till hälsning till Claudille och Sonja som stod på parkeringen med tappade hakor. Ett skyltdockeben och en bernern sennen-svans syntes i bakrutan.
   När Den Rödbrusige och Gertrud kom för att hämta samma husvagn hade Claudille och Sonja låst in sig i köket och låtsats att de inte var där. De hade gömt sig under arbetsbänken för att inte synas från fönstret men de hade hört dem harskla respektive skrika där uppe på kullen.

Men nu är allting lugn igen. Hänglåset sitter på plats och damerna ska vandra till Santiago de Compostela.
"Tror du att vi någonsin kommer att få reda på vems den där pistolen var?" undrar Sonja.
"Det var min."
"Din!"
"Ja, jag skaffade mig en förra året. Jag tänkte att det kunde vara bra att försvara sig om det kom några konstiga typer här."
"!"
"Sen kände jag att det nog var stor risk att jag sköt någon. Jag kände mig ju så lättirriterade ett tag. Så då slängde jag den i bäcken. Man får ju fängelse om man skjuter folk." Claudille ler brett mot den bleknande Bauer-prinsessan. "Ska vi dra då?"


___________________________________

På campingen var 2018 års practise. Varje fredag klockan 15 publicerade jag ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok, text som skrevs veckan innan den då inlägget publicerades. Jag hade ingen aning om vart det skulle sluta, jag ville bara hitta på något. Ibland visste jag inte ens vart den text jag ämnade skriva ner i anteckningsboken skulle sluta när jag började skriva den. Så här blev det. 
Nu är det över. 52 kapitel är skrivna om Claudille, Rosie, WCT-mannen och Den Rödbrusige. Campingen är stängd för säsongen och Sonja och Claudille är på väg till Santiago de Compostela. Om inte Sonja har fått kalla fötter nu. Det vet vi inte. Inte ännu. Men kanske får vi reda på det en annan gång.

måndag, december 24, 2018

Nostalgikalendern Lucka 24

Pappas flicka 

Jag har aldrig förstått  mig på den här helgen, folk blir ju helgalna

Detta kan vara årets märkligaste dag. Man ska träffa alla släktingar man någonsin haft på en och samma dag, umgås enligt ett strikt lagt schema och äta mer mat än man gör under hela resten av året och tycka att allt är jättemysigt. Jag har aldrig förstått mig på den här helgen.
När jag var barn och mormor, farmor och farfar fortfarande fanns med började vi äta omkring klockan tolv. Då var det smörgåsbord med köttbullar, prinskorv, bruna bönor, sill, revbensspjäll, Jansson, sylta och tunga och rödbetssallad, rödkål och... Direkt på det var det lutfisk, varpå jag lämnade rummet eftersom jag har svårt att vara i samma rum som lutfisk. Sedan avslutades det hel med risgrynsgröt. Allt innan Kalle Anka.
Att ingen dog var obegripligt. Ett år pepprade min pappa för mycket på lutfisken och kallsvettades. Det var det värsta som hände.

Hoppas ni alla får lite julefrid mitt i dagens hets.
God Jul!


söndag, december 23, 2018

Nostalgikalendern Lucka 23 Huset silvercronas gåta

Huset Silvercronas gåta 

Den här serien där Lasse och Lisa besöker ett gammal slott och reser bakåt i tiden genom en märklig spegel, fascinerade mig så till den grad när det begav sig, att jag skrev en egen historia som liknade den här. I min historia träffade barnen på Robin Hood och hans kumpaner i en gammal vedbod. 

Hur många av dagens barn som skulle orka bli intresserade av den här serien  med sitt långsamma berättartempo, vet jag inte, kanske är jag en aning fördomsfull när det gäller dagens barn. På mig verkar det bara avslappnande. Jag regredierar totalt när jag hör Håkan Serners berättarröst. Hans lugna, trygga röst fanns också till Lilla Anna och Långa farbrorn och Trolltider och han har därmed pratat sig in i mitt nervsystem.

lördag, december 22, 2018

Nostalgikalendern Lucka 22

Onedinlinjen

Onedinlinjen var en serie jag följde med stort intresse, trots att den visades under en tid när jag varken kunde engelska eller hann med att läsa textningen. Det enda jag mindes av den var ledmotivet och Onedins polisonger. 
Det var riktigt roligt att hitta den på Youtube så att jag äntligen kunde se den på riktigt. 

fredag, december 21, 2018

En hund söker sitt ben

På campingen 

Kapitel 51 i vilket en hund söker sitt ben 

Paul, Claudilles raggiga racka till hund springer i bäckfåran mellan campingen och kohagen. 
Nosen som ett dammsugarmunstycke bland stenara. 
Det är en spricka i luften. Han känner igen den där skärpan. Den betyder att snart är den här, den där härliga tiden när allting doftar starkt av mögel och halvrutten frukt. Livet är härligt. Det finns så mycket att njuta av. 
Den där skärpan brukar också betyda att det snart är dags att lämna campingen.
Saker måste göras. Tas om hand. 

Paul har svansat omkring i tvättstugan och letat efter sitt ben. Det där annorlunda benet han hittade i bäcken i början av sommaren. Ett svart. Och liksom vinklat. Det där som doftade så konstigt.
In och ut bakom tvättmaskinen. Välta ett tvättmedelspaket. Få skäll av Claudille. Inget ben. Ben borta. 
Det är säkert Claudille som tagit det. Det vore inte det första ben hon tagit för honom. 
Han hade skällt tillbaka och morrat. För att visa att det inte var ok att ta andras ben. 
Då hade hon klippt till honom med tvättmedelsskopan och kört ut honom. 
Men nu springar han här. Paul är inte långsint. 
Kanske finns det flera svarta ben att hitta på samma ställe. 




Nostalgikalendern Lucka 21

Rederiet 

Till slut lärde vi oss att göra egna såpor. Vår mest klassiska skapelse var väl Rederiet som sändes under 10 års tid, 318 avsnitt. Imponerande.
Men inte hade vi karaktärer som Zeb Machan, som vi träffade i Lucka 3 , tänkte jag skriva... sen inser jag att det hade vi faktiskt. Bara något mindre hjulbenta.

torsdag, december 20, 2018

Nostalgikalendern Lucka 20

Lödder 

Men långt innan Dynastin tittade vi på Lödder.  Lödder var en amerikansk parodi på  TV-såpor, men det visste vi inte då. Vi hade ju aldrig sett en såpa förut. De hade inte kommit till Sverige ännu.
Jag tycker att det är lite kul att parodin kom först och där satt vi allihop och tittade på den här märkliga serien som vore den på yttersta allvar.



onsdag, december 19, 2018

Notalgikalendern Lucka 19

Dynastin 

Dallas såg jag, som sagt inte. Men Dynastin. Under den perioden hette mina Barbiedockor Crystal, Alexis och Blake, Adam och Fallon och levde ett vidlyftigt lyxliv. Det enda jag egentligen minnsfrån den här serien är att någon ondsint människa såg till att Jeff kontor målades med giftig färg så att han höll på att dö av att sitta i det. Och att Joan Collins var ond och Linda Evans god, förstås. Det är ju sällan särskilt mångfasetterade karaktärer i sådana här serier.

Det här klippet är inte från den tiden då jag följde serien utan det första av två långfilmslånga avsnitt som avslutade seren 1991.

tisdag, december 18, 2018

Nostalgikalendern Lucka 18

Macken 

Vi hade över huvud taget ett ganska udda förhållande till TV:n i mitt barndomshem. Där fanns till exempel inte video förrän en bit in på 90-talet. Inte heller tittade vi på alla de där TV-serierna som man skulle titta på. Vilket kan tyckas vara en bedrift med tanke på att det bara fanns två kanaler, som inte sände dygnet runt, som nu.
Vi såg till exempel inte på V, som alla andra gjorde. Ni kommer ihåg den där TV-serien med ödlor som var människor, eller om det var tvärtom? Jag såg den, som sagt var, inte. Inte heller såg vi på Dallas som vanliga människor och när alla mina skolkamrater började fråga varandra om de hade sett en vit Opel och säga godnatt till bensinstationer hade jag inte en aning om vad det var de snackade om.
Först när det var bara två avsnitt kvar började vi fatta galoppen. Och sedan dess har jag tagit igen det jag förlorat, med råge. För jag vet inte hur många gånger jag har sett Macken.

måndag, december 17, 2018

Nostalgikalendern Lucka 17

Clark Kent

1988 visades en TV-serie med namnet Clark Kent. Den handlade om ett gäng meddelålders, relativ väletablerade män som en sommar återförenar sitt gamla ungdomsband och åker på en liten turné, där de spelar gammal 50-, 60-tals rock. Detta tilltag upprör flera anhöriga och vänner eftersom det ansågs lite väl lättsinnigt för vuxna män, särskilt för högt uppsatta bankmän, att leka på det här sättet. Så var det då. Nu hade nog det flesta tyckt att det var en jättekul idé.

Jag var 13 år när serien sändes. I dag är det omöjligt att förstå hur jag, knappt tonårig, kunde fastna så för en serie om ett gäng 40-årskrisande gubbar som jag gjorde. Jag tittade på alla repriserna och lånade till och med och läste böckerna som serien baserades på. Än idag kommer jag ihåg flera repliker  ur avsnitten.



Det blir alltså dubbelnostalgi i den här luckan: Jag är nostalgisk över en serie om ett gäng nostalgiska gubbar.




Det sorgset hoppfulla ledmotivet:

söndag, december 16, 2018

Nostalgikalendern Lucka 16

Don Quijote

En annan tecknad serie jag följde noga som barn var Don Quijote av Lamancha. Som jag skrivit tidigare filmatiserades mycket god litteratur på den här tiden. I det här fallet tecknades den alltså till och med och fanns som serietidning också, minns jag.
I den svenska versionen var det Peter Harrysson som gav röst åt Sancho Pancha men jag hittade inga klipp på svenska. Vi får ta det på originalspråk.

lördag, december 15, 2018

Nostalgikalendern Lucka 15

Il était une fois

Det var en gång 

Det var en gång i min barndom som det visades en tecknad serie på TV. Ibland var huvudpersonerna ute i rymden och ibland var de i något historiskt scenario, som till exempel i byggandet av pyramiderna. Jag förstod inte så mycket av serien, den var ju på franska och jag hängde inte riktigt med i textningen på den här tiden. Men ett förstod jag och det var att det där språket, det var det vackraste jag någonsin hört och det skulle jag lära mig. 

Det var uteslutande på grund av den här tecknade serien som jag valde franska som tillval när jag började högstadiet. I sex år skulle jag brottas med det här språket från en skolbänk; lucktexter, glosprov och hörförståelser och en ständig kamp med att vända accenttecken rätt. Ingenting kan ta magin och skönheten ur ett språk som felvända accenttecken och efter de där sex åren hade jag svårt att känna den förtjusning jag en gång kände när jag lyssnade på ledmotivet till Il était une fois.


fredag, december 14, 2018

Avskedets stund

På campingen 

Kapitel 50 i vilket camparna lämnar campingen.

Säsongen närmar sig sitt slut. Barnfamiljerna har packat ihop och gett sig iväg för länge sedan. Holländskorna for tidigt på morgonen efter avskeds- och förlovningsfesten. De hade packat ihop alla sina campingprylar under en cerise presenning på en liten kärra och satt upp sina cyklar på jeep-taket. 
"Är det inte konstigt att de har en grön jeep?" fnissar Sonja när hon och Claudille vinkade av dem nere på parkeringen. Hon och Claudille satt utanför restaurangen och rökte cigariller och vinkade till camparna som rullade ut från campingen. Claudille sneglade på Sonja som blåste rökringar rakt upp i luften. Hon hade allt fått lite fastare konturer den där Bauerprinsessan sedan hon var här första gången tidigt i somras med akvarellkursen. Då hade Claudille inte ens sett henne.
    Nu kommer Den Rödbrusige och Monika körande ner för kullen med sin husvagn på släp. De har hört honom harskla och spotta värre än någonsin tidigare däruppe, så de hade förstått att de var på väg. Utanför restaurangen vevar Den Rödbrusige ned fönstret och sticker ut huvudet:
  "Fräller, gräbb, präff, flaseläsk."
Monika lutar sig fram över honom och översätter.
  "Vi kommer tillbaka och hämtar Gertruds husvagn om några dagar."
Claudille och Sonja vinkar med sina cigariller. Uppe vid toalettutrymmena ser de hur WCT-mannen kopplar Rosies husvagn på sin gamla blå Volvo. Nyss såg de hur han pressade ner sitt döda tält i soptunnan.
   "Hur kom hon hit egentligen, Rosie?" undrar Sonja. "Jag har inte sett henne med en cykel ens."
   "Ingen aning." Claudille lägger upp fötterna på plastbordet framför sig. "Hon var här när jag öppnade i våras. Hon kan ha varit här hela vinter, för allt jag vet."

Nostalgikalendern Lucka 14

Alf 

Alf var en sit-com under sista halvan av 80-talet. Alla tittade p den, även om jag inte tror att så många av oss visste att det hette sit-com ännu.
Rymdvarelsen Alf härstammar från planeten Melmac och kraschlandar i en amerikansk medelklassfamiljs garage efter att ha flytt från Melmacs undergång. 
Jag tyckte aldrig att den var särskilt rolig den där serien. Och det tycker jag inte nu heller. 


torsdag, december 13, 2018

Nostalgikalendern Lucka 13

Radioskugga

I mitten av 90-talet handlade det mycket om änglar, kristaller, New Age, moderna varianter av folkmusik, urfolk. Serien Radioskugga där den hippe stockholmaren Alexander lämnar den stora reklamkanalen och flyttar till den lilla avlägsna byn Bakvattnet, sänder radio för femhundra personer, träffar Fader Berg och är med om vattenceremonier, är en produkt från den tiden. En mysig produkt. 

onsdag, december 12, 2018

Nostalgikalendern Lucka 12

En röst i natten 

Godnight Amercka, where ever you are

Så var det polisen som blev radiopratare men som ändå löste en massa fall; den snygge men vemodige Jack Killian. I nedan klipp får vi se hur detta kom sig i förta avsnittet av Midnight caller, eller som det hette på svenska En röst i natten

tisdag, december 11, 2018

Nostalgikalendern Lucka 11

Magnum 

Magnum var en annan deckare, men av en liten annan karaktär än Snoken. Han körde en bättre bil, tillexempel, när han inte var ute i helikoptern. Han hade lite bättre tur bland kvinnorna och bättre ekonomi. Bland annat.

måndag, december 10, 2018

Nostalgikalendern Lucka 10

Snoken 

Den mysige men lite slafsige privatdeckaren Anders bodde i en husbåt och löste lite småtrevliga fall som vem som stal pengar ur kassan på dansskolan och kläder ur restauranggarderoben, och jobbade undercover som konstnär och mobiltelefonsmontör. Den stora sjtärnan i serien var hunden Tubbe, spelad av Turbo som blev en riktig stjärna i media.

Tyvärr är det här klippet ganksa kort men på SVT:s Öppet Arkiv kan man se hela serien.

söndag, december 09, 2018

Nostalgikalendern Lucka 9

Polisen i Strömstad 

Polisen i Strömstad filmades också efter böcker, men de hör inte till böcker som jag samlar på. Hur många böcker som finns vet jag inte riktigt men fem av dem filmades. När jag första gången såg serien var jag sju år och hade en mycket traumatisk upplevelse när polisman Larsson fastnar nere i Strömstads vattenledninssystem. Jag hade mycket svårt att förstå att min pappa tyckte att det var en lustighet, själv tyckte jag att det var hemskt.

lördag, december 08, 2018

Nostalgikalendern Lucka 8

 Dubbelstötarna 

Andra böcker filmatiserades också, böcker som kanske inte räknas höra till den svenska kanon, men som finns med i min kanon.
Tomas Arvidssons böcker om studierektor Bertilssons bravader skulle idag förmodligen betecknas som feelgood-deckare och hör till de böcker jag letar efter i De Bortglömda Böckernas Gravkammare. 
Det blev tre serier filmade: Dubbelstötarna, Dubbelsvindlarna och Studierektorns sista strid, de är alla ett hopkok av flera av böckerna. Dubbelstötarna baseras på de första böckerna Enkelstöten och Dubbelstöten. Studierektorn spelas av Björn Gustavsson som ingen annan än Björn Gustavsson kan spela honom.


fredag, december 07, 2018

Huvudrätten

På campingen 


Kapitel 49 i vilket det serveras potatisgratäng och lövbiff. 

Feststämningen vill inte riktigt infinna sig igen, sedan poliserna bett Gertrud följa med in på campingkontoret för ett vidare "samtal" kring den mystiska Range Rovern och hennes förrymde man. Ingen vill sjunga längre.
Claudille reser sig till slut och börjar servera huvudrätten. Det är ju synd om den blir förstörd bara för att Gertrud flippat ur, tänker hon.
Det var WCT-mannen som hade önskat potatisgratäng, lövbiff och bearnaisås och han ler brett och tacksamt mot henne när hon slevar upp av gratängen på hans tallrik. Hans smaskande hörs ljudligt i den i övrig tysta restaurangen. Han är den enda som låter sig väl smaka. De andra petar nervöst i maten medan de ömsom sneglar mot den stängda kontorsdörren, ömsom tittar generat mot WCT-mannen.
   "Överdriver hon inte lite." säger Monika, Den Rödbrusiges Hustru till slut lite tyst. "Jag menar, det var ju nästan hon själv som jagade i väg honom." Hon tittar i bordet. "Tycker jag."
   "Grälf." håller Den Rödbrusige med.
Claudille fyller på sitt rödvinsglas och sveper det i ett enda drag. Sonja tittar oroligt på henne men vet bättre än att säga nåogt.
   "Ja, allt det där var ju så länge sedan." säger Rosie som gärna vill att alla ska tro att det verkligen varit något för länge sedan. Just när hon ska säga att hon själv minsann inte har några problem med att Gert numera är gift med Gertrud, slås dörren till kontoret upp och Gertrud störtar ut. Glaset i restaurangdörren skallrar.
   De ser henne klampa upp för kullen.
   "Ja, nu ska inte vi störa längre." Poliserna gör en liten honör innan de försiktigt stänger restaurangdörren efter sig.
   "Nämen, ska vi inte ta och sjunga någonting!" utbrister WCT-mannen, lägger besticken ifrån sig. Han ser sig omkring på sina vänner runt bordet, med lite bearnaisås kvar längst kvar i utkanten av sitt stora leende.

Nostalgikalendern Lucka 7

Raskens

Den satikens kallbrann

Under de här åren filmades mycket god svensk litteratur, littertur från den svenska kanon vågar jag påstå. Förutom Selma Lagerlöf filmades Moa Martinssons Mor gifter sig, Wilhelm Mobergs Utvandrarna och Raskens. Starka berättelser som satte djupa avtryck hos mig som väl knappt hade fyllt tio vid det här laget. Särskilt Raskens.
Under lång tid var jag skräckslagen för att dö i kallbrand. Något man drabbades av, trodde jag, om man låg stilla för länge.


torsdag, december 06, 2018

Nostalgikalendern Lucka 6

Gösta Berlings saga

"Jag är inget annat än ett påklätt lik"

Det här inlägget behöver en varningstext. Det kommer ha en kraftig air av "det var bättre förr" över sig och kan därför låta en smula bittert.

1986 visades en filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga på bästa sändningstid, klockan 20:00 på lördagar. En berättelse skriven av en nobelpristagare och sedermera akademiledamot, hennes ord i munnen på eminenta Margareta Krook, som "Majorskan på Ekeby". Stor konst på bästa sändningstid. 
För bara något år sedan repriserades serien och sändes då klockan 23:00 en måndagkväll. 
Vissa saker var bättre förr, det bara är så. 


onsdag, december 05, 2018

Nostalgikalendern Lucka 5

Törnfåglarna 

Vi fortsätter i kategorin Storbölar-serier. För inte heller har jag lyckats se ett enda avsnitt av filmatiseringen av Colleen McCulloughs bok Törnfåglarna  utan att just storböla. Nedan klipp är ett ganska praktiskt ihopklipp av hela serien på tio minuter. Inte alls lika tårfyllt, men om man inte vet hur det går och vill böla sig igenom serien i sin helhet bör man  undvika det här klippet. 

tisdag, december 04, 2018

Nostalgikalendern Lucka 4

Lilla huset på prärien 

En annan man som, likt Zeb Macahan, kunde ordna upp alla problem så fort han klev in i TV-rutan var Charles Ingalls.  Vilken man. Vilken modern man. Han inte bara jobbar och sliter och försörjer familjen, han hjälper sin fru med disken och är inte rädd att visa känslor tillsammans med sina barn.
Lilla huset på prärien är också en sådan där serie som inte går att titta på utan att visa sina känslor. Ännu har jag inte sett ett enda avsnitt utan att tjuta så tårarna sprutar. Jag klarar faktiskt inte ens av de här 30 sekunder långa klippet

måndag, december 03, 2018

Nostalgikalendern Lucka 3

The Macahans

Ungefär under samma tidsperiod som Nord & Syd utspelar sig, eller lite senare, strax efter inbördeskriget, utspelar sig The Macahans, eller How the west was won. Det här klippet inhåller förvisso bara Zeb Macahan, men å andra sidan är det ju han som är hela serien, med sin imponerade kroppshydda och godhet, hederlighet och... Oavsett vilket elände som drabbade familjen Macahan, svältande indianstammar, fattiga och eländiga krakar i största allmänhet, så fort Zeb Macahan rider in i bild vet man att det kommer att ordna sig; sinnebilden av en "riktig karl."




söndag, december 02, 2018

Nostalgikalendern Lucka 2

Nord och Syd 

"Vilken tur att du träffade mig", säger P glatt, efter att vi tittat på filmen Dirty Dancing för ett tag sedan, "annars hade du kanske varit kär i Patrick Swayze fortfarande."


Jag har inte haft hjärta att tala om för honom att jag aldrig riktigt kommit över Swaze, och förmodligen aldrig kommer att göra det heller.

Redan i lucka två bränner vi av den mest nostalgityngda av TV-serier: Nord & Syd. Den serie där vi möttes första gången, Patrick Swayze och jag. Och James Read, Lewis Smith och andra godingar också för all del. Men Patrick Swayze...

Det finns ingenting som lyckas ta nostalgin ur den här serien, hur många gånger jag än ser den. För det är just nostalgi det handlar om. Jag ser ju att skådespeleriet haltar både här och var och storyn har en hel del riktigt osannlika inslag. Hade jag sett den för första gången i dag hade jag avfärdat den efter mindre än en halvtimme. Men nu minns jag den heliga känslan som vilade över de där 90 minuterna en gång i veckan och det är med samma heliga känsla jag tittar på serien nu. Igen och ingen. Det är fortfarande så lätt att fastna.

"Behöver du professionell hjälp?" undrar P när jag är inne på andra varvet. Jag tror att han börjar ana hur det är mellan mig och Swayze.



lördag, december 01, 2018

Nostalgikalendern Lucka 1

Mot alla vindar

Det börjar på Irland i slutet av 1700-talet. Mary och hennes fästman försöker stjäla tillbaka familjens ko från engelsmännen. Fästmannen blir skjuten och Mary deporterad till Australien. Här träffar hon en annan deporterad, Jonathan Garett och de stannar kvar i Australien efter att ha avtjänat sina straff och kämpar mot överhetens förtryck tillsammans. 

Nostalgin med den här serien riskerar inte att slitas ut av det digitala upprepningar som internet bjuder. Jag hittar den nämligen inte där. Nedan är det bästa klipp jag lyckats hitta. Men jag funderar på att köpa den på DVD, även om det också börjar höra till nostalgins media. Det vore roligt att se den igen. 
När jag senast såg den här serien tittade man inte på hela säsonger i ett sträck på Netflix, man fick vänta en hel vecka på nästa avsnitt, och på något sätt gjorde det den där timmen så extra dyrbar. Kanske var det på grund av detta, kanske var det på grund av min ungdom, men aldrig senare har jag varit så uppslukad av någon TV-serie, trots att jag haft möjlighet att titta på dem säsongsvis i taget.

fredag, november 30, 2018

Nu går sista visan

På campingen 

Kap 48 i vilket festen får ett våldsamt slut och Claudilles son får något att fundera på. 

Det blir tyst inne i restaurangen. Plötsligt spelar det inte så stor roll när man sjunger Nu går sista visan. Före eller efter maten vad spelar det för roll. Nu känns det som om den  riskerar att inte bli sjungen alls. Alla stirrar ut genom fönstret på poliserna som kliver ur sin bil och masar sig fram över parkeringen.
   "Oj, vi kommer visst mitt i festen." säger den ena av dem när hon till slut står bredbent i dörren. Hon är en storvuxen, kraftig kvinna och fyller upp hela dörröppningen. Det ser ut som om hennes mindre, manliga kollgea hoppar jämnfota bakom henne för att kunna se över hennes axel.
Claudille reser sig upp från sin stol. Hennes händer håller hårt i stolsryggen och rösten glider lite på ett otypiskt sätt när hon frågar:
   "Har ni hittat ägaren till pistolen ännu?"
   "Nej, tyvärr. Det finns inget att gå på. Den var inte registrerad och det fanns inga fingeravtryck på       den. Men det fanns bettmärken."
   "Bettmärken?"
   "Ja. Så vi åkte egentligen bara förbi för att se om det har hänt något som ni tycker verkar underligt      och misstänkt."
Det är tyst en stund, sedan säger en av holländarna, hon utan adamsäpplet:
   "Ja, det var ju den där Range Rovern, som ingen vet..."
   "Ja!" En stol faller i golvet. Det var Gertrud som plötsligt farit upp från sin plats. Hon svajar lite där hon står och har stora rödvinsmustascher runt munnen.
   "Min man har åkt i väg i en Range Rover som inte var hans! Det vill jag polisanmäla!"

Claudille sjunker ner på sin stol och låter tumulten utrbryta över sitt huvud. Övriga campinggäster försöker att lugna Gertrud och förklara för poliserna hur det egentligen förhåller sig, hur det nu egentligen förhåller sig, medan Gertrud vevar upp sig och blir allt mer vansinnig.

Claudilles sonen tittar på sin son och tänker att ett tag såg det faktiskt ut som om hon var beredd att följa med dem, poliserna. Och sista visan förblir osjungen.

söndag, november 25, 2018

Mani Morris

Wiliam Morris  är i ropet just nu; utställning på Millesgården  och HM har en kollektion med Morris-byxor och -blusar, bland annat.

Det finns konst som man vill omge sig med, vira in sig i, kokonera sig i för att uthärda omvärlden och Morris mönster är sådan konst.
Att Wiliam Morris är i ropet väljer jag att se som att det finns hopp för världen. Annars tycker jag att det är obegripligt hur världen kan se ut som den gör efter att vi har haft jugend/modernista/art noveau-perioden. Vad gick fel, liksom.
Även om jag vill vira in mig i Wiliam Morris har jag ännu inte köpt några byxor. Med ett glas vin i ena handen klickade jag visserligen i beställningen men hann hejda mig vid "bekräfta köp". Jag tror mig inte riktigt om att kunna bära upp ett par William Morris.

Vid den här tiden förra året besökte jag, allt mer frustrerad, en bokhandel, varje dag efter jobbet på grund av just William Morris. Vi hade fått ett sådant där traditionellt reklamblad från bokhandeln. Det var inför julen, och längst ned på en rödaktig sida var det bilder på anteckningsböcker med pärmar i William Morris-mönster.
Aldrig förr har jag drabbats av ett sådant habegär.
Redan dagen därpå var jag i butiken och letade efter de där böckerna.
De fanns inte.
Överallt fanns packlådor och personalen lassade febrilt upp på hyllorna. Så de skulle väl komma, så småningom, anteckningsböckerna. Intalade jag mig och lommade hem.

Dagen därpå syntes inte heller några anteckningsböcker med Wiliam Morris-mönster. Jag scannade av varenda kvadratmilimeter av butiken för att försäkra om att jag inte missat böckerna dagen innan.
Inte heller den tredje dagen hade jag någon tur. Jag gick hem och granskade reklambladet med lupp. Hade jag läst fel?
Nej, där var det. Visserligen var det en väldigt liten bild men William Morris var det allt. Närsynt tittade jag på datumet på broschyren. Jo, alla sakerna i bladet skulle finnas i butiken vid det här laget. Allsköns annan skit som annonserades fanns redan uppe på hyllorna: pussel och spel, pysselböcker, romaner och kokböcker och fan och hans moster, men Morris, icke.

Likt en drunknande som söker sin boj, likt en heroinist som söker sitt heroin, travade jag till bokhandeln dag efter dag. Det var som om själva livsviljan hölls uppe endast av jakten efter dessa WM-anteckningsböcker, som om livet berodde av dem. Det var en sådan höst.
Att gå igenom bokhandeln från hörn till hörn, golv till tak, blev snart en dagsrutin. Av någon anledning föll det mig aldrig in att fråga personalen.

När de så väl låg där blev jag nästa tom inuti. En lång stund stod jag bara och stirrade på dem som om jag inte riktigt trodde på vad jag så. Så slet jag häftigt åt mig tre stycken och ångade fram till kassan. Sedan, med William Morris mönster tätt tryckt mot bröstet skyndade jag ut i höstmörkret.




fredag, november 23, 2018

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

På campingen 

Kapitel 47 i vilket tal hålls, sånger sjungs, presenter delas ut och sorgen och glädjen vandrar tillsammans. 

Det är fest på campingrestaurangen. Avskedsfest och förlovningsfest i ett.
För "sorgen och glädjen, de vandra tillsammans." som den rödbrusige sagt i sitt tal.
Åtminstone tror det att det var det han sa. När förvåningen över att han rest sig för att hålla tal hade lagt sig hade han nästan talat klart. För övrigt var det ju som vanligt omöjligt att förstå  honom. Gert fanns ju inte längre där för att översätta.
   Det är holländskorna som står i begrepp att dra sina tältpinnar ur marken och ge sig iväg. Deras semester är slut.
   Det är naturligtvis Rosie och Torsten Sandström som förlovar sig.

Alla har fått presenter. Holländskorna har fått varsitt par ulliga tofflor i cerise. Ingen vet riktigt vem som kom på den idén. Rosie har fått en blommig sjal som Torsten Sandström ser likadan ut som den hon redan har, men Rosie svepte den genast om sig med ett förtjust "Åh!" och kråmade sig för dem.
Själv har han fått en bok: "Postkodmiljonären 2 -2500 nya frågor för heta stolen". Vad han har kunna bedöma, när han bläddrat i den här vid bordet, är den minst lika bra som Guiness rekordbok. Han ser sig tacksamt omkring bland vännerna kring bordet. Alla har varit med och samlat till presenterna, till och med Gertrud har lagt sin del.
  Hon hade bett Rosie om ursäkt för det där med saxen. Det var inte illa menat, hade hon sagt.
Torsten Sandström hade undrat hur man kunde hugga efter någon med sax utan att mena något illa, men Rosie hade strålat mot Gertrud och sagt att det hade hon förstått hela tiden.
Torsten Sandström hade öppnat munnen för att fråga om det var därför hon hade pucklat på Gertrud med frukostbrödet, men han hade stängt munnen om frågan.
   Det var något han hade lärt sig den här sommaren: Ibland (oftast kanske) var det bäst att inte fråga så mycket. Så därför frågar han inte varför Den Svarte Riddaren Sivert inte är närvarande på festen. Det gör inte någon annan heller.
   Men han kan inte låta bli att stirra på den ena holländskans adamsäpple, som guppar upp och ned medan de håller armkrok och sjunger "Ju mer vi är tillsammans...". Men han säger ingenting om det. Han är ganska nöjd med sig själv för det.

Det är när de grälar som bäst om hurvida man kan sjunga "Nu går sista visan" innan man ens har ätit huvudrätten som polisbilen kör in på parkeringen.

lördag, november 17, 2018

När träden glesnar tätnar själen

När träden glesnar
tätnar själen,
skyddar sig, minns.
Det inre lövverket
bevarar gnistrande
solstrålar, humlor.
Senhöst kom
med sommar.

/Göran Greider

När träden glesnar tätnar själen skriver Göran Greider och jag tror han har rätt. Hösten och vintern är en tid att skriva dikter. I alla fall skriver jag mest dikter under den här delen av året.
Det är som om allting kryper nära inpå, himlen sjunker nära marken, den stora svärtan hänger tung över våra huvuden. Där finns en tunn, tunn strimma ljus och bara det mest väsentliga kommer igenom och måste formuleras som poesi. Poesi är ju ordens flammpunkt, har Horace Engdahl sagt en gång. Och det är väl det bästa han har sagt.


fredag, november 16, 2018

Ett avgörande ögonblick

På campingen 

Kapitel 46 i vilket Torsten Sandström ställer en livsavgörande fråga. 

Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. På bänken utanför toalettutrymmena sitter WCT-mannen Torsten Sandström och Rosie tätt tillsammans. Rosie håller hårt i Torsten Sandströms ena hand. I den andra handen håller han ett kycklinglår som han funderar på om det vore ofint att ta en tugga av. 

Rosie hade till slut lurat ut honom ur kombin genom att vifta med en kartong grillad kyckling utanför bilfönstret. Han hade ju faktiskt inte fått någon fruktost. 
Hon hade pratat hela vägen till bänken utanför toalettutrymmena,  "deras bänk" hade hon kallat den, och burit kartongen framför sig som ett lockbete. Han hade följt efter som en hungrig hund. Hon hade pratat och beskärmat sig och viftat med kartongen så han hade varit riktigt rädd att den skulle gå om intet. 

Sedan hade hon suttit bredvid honom och ängsligt kloat sig fast vid hans arm medan han själv mumsat på kycklingen. Han fick inte var ond på henne det fick han bara inte, det var ju så länge sedan.
"Vilket då?" undrade Torsten Sandström med munnen full av kyckling. 
"Ja, jag var ju bara 22 år när det hände."
 "Vilket då?"
 "Ja, det hände ju egentligen inte, det var meningen att det skulle hända men det blev inte så."
 "Vilket då?"
  "Jo..." hon hade greppat hans arm så hårt att han hade gett ifrån sig ett litet gulp. Det hade liknat något som Den Rödbrusige brukade häva ur sig. Så berättade Rosie i en enda mening hur hon och Gert den Utmärglade hade känt varandra i ungdomen, de hade sällskapat och Gert hade  talat om att de skulle förlova sig, men redan dagen efter verkade det som om han glömt bort både förlovningen och Rosie. 
  "Så jag blev aldrig förlovad." 
Det var nu hon hade gripit tag i han hand så hårt och han hade tittat in i hennes stora tårfyllda blå ögon och känt sig alldeles mild och mjuk inuti. 
  "Ja, men då kanske du och jag kan förlova oss istället?"
  "Åh, Torsten Sandström!" Hon hade strålat mot honom genom tårarna och Torsten Sandström hade tänkt att nu vågade han nog ta en tugga av den sista kycklingklubban. 

fredag, november 09, 2018

Ett slagsmål med sax

På campingen

Kapitel 45 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström vilar sig lite.


WCT-mannen Torsten Sandström ligger raklång i sin gamla Volvo kombi. Han har fält sätena så att han ska kunna sträcka ut ordentligt. Därutanför ligger hans gamla tält som ett fält storvilt. Rosie cirklar oroligt runt bilen och bankar på rutorna emellanåt. Han tänker att hennes röda hår skär sig mot det döda blå tältet därute och han sluter ögonen. Det bultar i hans huvud.
Klockan är bara halv elva men den här dagen har redan varit den värsta på länge..Och allt efter två vaknätter; först ovädret och sedan tordönssnarkande Rosie.

När han och Rosie hade kommit ner till restaurangen för att hämta sitt förbeställda frukostbröd hade de sett den risiga Range Rovern slira ut från campingen med något som såg ut som den utmärglade Gerts hattbrätte vickande över förarsätet. När de kommit in på restaurangen stod Gertrud rödblossande därinne och viftade med en stor sax. När Rosie klev in hade hon vänt saxen mot henne och skrikit "... med henne där, det var med henne där! Min man har varit förlovad med henne där!" Hon hade höttat med saxen mot Rosie som blivit alldeles röd i ansiktet.
"Det var säkert henne pistol också, fast hon låtsades bli så upprörd.Henne tror jag vad som helst om. Druckit av mitt kaffe har hon haft mage att göra också."
Här hade Rosie gett ifrån sig ett rytande, vars make WCT-mannen aldrig hade hört förr, ryckt till sig frukostbaguetterna och gått lös på Gertrud med dem.
Här måste han sluta tankegången en stund för att stöna lite.
Gertrud hade rutit själv och huggit efter bröden och Rosie, och han försökt att få dem att sluta:
"Nu får ni väl lugna er lite?" men det hade mer varit en fråga än en befallning.
Det var Claudilles son som till slut hade fått isär dem och kommit undan med bara en lättare rispa av Gertruds sax på kinden.
Torsten Sandström hade stapplat upp för backen till sin bil, som tack och lov fortfarande var vid liv. Nu låg han där och hörde Rosie ropa och knacka på rutorna, och han tänkte att han inte ens fått någon frukost.

onsdag, november 07, 2018

Nostalgin är död. Länge leve nostalgin.

För några fredagar sedan i Spanarna i P1 pratade Jonathan Lindström om Nostalgi. Om hur vi kan slita ut nostalgin så här i den digitala tidsåldern, när man kan promenera i sina barndoms kvarter via google maps, hitta gamla låtar på youtube och titta på gamla älskade TV-program om och om igen tills man helt har slitit ut den där nostalgiska känslan kring dem.
Lindström spår nostaglins död. Och att vi inom en snar framtid ska vara nostalgiska över att vi en gång var nostalgiska.
Möjligen har han rätt.
Men eftersom jag av något grumliga skäl, är en stor tillskyndare av nostalgi, även om jag inte anser att det med nödvändighet var bättre förr, tar jag risken att slita på den, nostalgin alltså, i år igen.
Enligt gammal god tradition tänker jag göra en nostalgisk julkalender i år också.
I år är tematTV-serier.
På SVT-play kan man tjuvtitta på årets TV-julkalender redan nu. Det däremot, tycker jag inte är ok.
Så några smakprov på vad det kommer att bjudas på i årets nostalgikalender har jag inte, men jag kan gå så lång som att säga att det kommer att röra sig om fiktion, inga dokusåpor eller matlagnings- eller renoveringsprogram alltså.
Iställer för smakprov spelar vi en svårnostalgisk dänga från det glada 80-talet. Den är en aning svårsmält också men jag tror vi klarar det.




Spanarnaavsnittet i fråga kan man ju numera också slita på, tack vare internetet. Det hittar man här

tisdag, november 06, 2018

Från De Bortglömda Böckernas Gravkammare


Ur De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Norrköping fiskade jag upp
Springaren av Stieg Trenter.

Jag har lite svårt att förklara eller rättfärdiga min fäbless för svenksa 50-tals deckare. Det är så mycket lättare att peka ut alla deras fel och brister.

Trenters hjälte och amatördetektiv, fotografen Harry Fribergs hårdkokta, raljanta jargong, är så tidstypisk så att det kan vara svårt att förstå vad det egentligen är han säger. Vad som är ännu mer obegripligt än 50-tals slangen är att den bävernäste kriminalkommisarien Vesper Johnsson envisas med att ha med sig Harry Friberg i  sina utredningar. Men det verkar inte som om hans underordnade tycker det är lika märkligt, så då ska väl inte jag vara svår. Även om det är svårt att se någon lokig  i det hela. Inte heller i varför alla inblandade ringer och anförtror sig åt en fotograf när det gäller sådant som de i alla rimligheters namn borde gå till polisen med. 
    Det  hör också till att någon ung flicka,vars utseende beskrivs in i minsta detalj, blir Fribergs följeslagare i hans privat utredning. Hon är naturligtvis söt, käck och kavat och han kallar henne gärna för flickebarn, eller trollunge eller annat i den stilen. Hon ilsknar till och ger honom en örfil emellanåt men mjuknar snart och låter sig kyssas.

Springaren skiljer sig inte nämnvärt från ovanstående. Ändå anser jag att det är en av Trenters bästa, möjligen kan det bero på att den hårdkokte och lite stöddige Friberg inte seglar in i handlingen förrän någonstans i mitten, det är den enda förklaring jag kan hitta. Någon förklaring till varför den heter Springaren har jag emellertid inte alls. 


fredag, november 02, 2018

och om morgonen

På campingen


Kapitel 44 i vilket Range Rovern hittar sin förare

Det tar ett tag innan hjärtat börjar slå igen och han inser att det fasans ansikte som stirrar på honom genom fönstret är den gigantiske leonbergerns. Tydligen har han somnat på sin post. Solen har börjat ta sig upp över rågen på gärdet på andra sidan vägen. Klockan över bardisken är halv sex. Ingen Claudille har kommit och avlöst honom klockan tre, inte. Han suckar. Reser sig stelt upp och börjar plocka fram bunkar att hälla upp hundmat och vatten i till den där jättehunden.

En kvart senare kommer Claudille och Sonja hand i hand ned för trappan till lägenheten som ligger ovanpå campingrestaurangen. Det är först när hon ser sin son klappa den överdimensionerade leonbergern på huvudet ute på parkeringen som hon minns att hon hade satt honom på vakt nere i restaurangen och att hon lovat att avlösa honom.

Nästan samtidigt som Claudille och Sonja kommer ner för trappan, kommer Den Utmärglade Gert ranglande i full fart ner för kullen mot parkeringen. Hattbrättet har lossnat från hattkullen och hänger på tre kvart över högra ögat. Längst uppe på kullen skymtar Gertrud men han har ett bra försprång. Nu slirar han in på parkeringen, sliter upp bakluckan på Range Rovern och ryter åt leonbergern att hoppa in. Den lyder med glada skutt. Gert dammar igen luckan, knuffar undan skyltdockan från förarsätet och kastar sig in i bilen. Range Rovern, med Den Utmärglade, Skyltdockan och leonbergern, girar ut från campingen på två hjul.

söndag, oktober 28, 2018

De hemliga agenterna Böckernas beskyddare

- Det här stället är ett mysterium, Julián. En helgedom. Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter sin blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare. [...] När ett bibliotek läggs ner, när en bokhandel slår igen, när böcker faller i glömska, då träder vi, böckernas beskyddare, in och ser till att de hamnar där. Böckerna som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ. 

Det är herr Sempere som introducerar sin son Juliàn för De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Barcelonas mystiska inre, i min favoritbok Vindens skugga.

Vanliga bilder av paradiset på jorden är en folktom sandstrand vid ett oändligt klarblått hav och en hängmatta mellan två palmer. För mig är det bilden av De Bortglömda Böckernas Gravkammare, de vindlande uppåtstigande labyrinterna av bokhyllor och boktravar. Och att det finns en plats för de här ur biblioteken bortgallrade böckerna.

Jag läser på vårt biblioteks hemsida om det stundade kulturkvartersbygget som jag ondgjorde mig över tidigare. Det påstods ju att man mer eller mindre skulle utplåna bibliotekets magasin i och med bygget i fråga. Nu påstår man på bibliotekets hemsida att man förvisso inte ska ha någon källare men att det ändå ska finnas plats för lika mycket böcker som tidigare. I två rader andas jag ut, tills jag fortsätter ner i texten och får läsa att naturligtvis gallrar man i biblioteket enligt ett visst system, för att få plats med fler böcker. Och att man bränner böcker stämmer, eftersom hela böcker inte får slängas i återvinningen och man inte hinner att ombesörja försälning av de gallrade böckerna. Kallsvetten börjar rinna efter ryggen igen.
Något possitivt får jag i alla fall ut av texten på bibliotekets hemsida. Att den finns där tyder på att vi är flera som får panik av det här, det finns flera böckernas beskyddare.

Eftersom jag inte känner till någon De Bortglömda Böckernas Gravkammare i min stad har jag börjat förvandla min egen lägenhet till en sådan. Det har fått mig att bli något mer förstående för det här med gallrande. Här finns boklabyrinter av Barcelona-karaktär men inget Barcelona, om jag uttrycker mig så. Men hur ska förmå sig att gallra? Det kan ju komma en tid när man behöver tre gamla biografier över Greta Garbo, Hjärter Dam av Susan Richards Shreve och Bort med puffran, kvinna! av Richard Powell. Att man inte gallrar bort en bok med titeln Bort med puffran, kvinna! säger sig naturligtvis själv i och för sig.

I helgen har jag tillbringat mycket tid i det närmaste ett De Bortglömda Böckernas Gravkammare man kan komma i det här landet (förutom min lägenhet, då): Bokgalleriet i Norrköping, en underbar värld med vindlingar, gångar och källarvalv fulla med böcker och personal som har stenkoll på var allt står. Paradiset, som sagt. Min hängmatta mellan palmerna.
   Bland hyllorna här möter jag andra kufar av samma slag som jag själv. Till skillnad från hur det går till i vanliga bokhandlar, i den mån de fortfarande finns, så hälsar vi på varandra här med korta nickar och framviskande "hej". Som en kod. Vi känner ju igen varandra och vet vilka vi är: ett slags hemliga agenter för samma organisation, som tysta bär bortglömda gamla böcker i bruna papperspåsar mellan olika fristäder som belamrade lägenheter och andra antikvariat; Böckernas Beskyddare.


fredag, oktober 26, 2018

Om natten

På campingen

Kapitel 43 i vilket det är natt men inte särskilt många campare sover


Det är natt på campingen. Våra campare var trötta efter vaknatten under ovädret och gick och lade sig tidigt. Men det är inte alla som sover.

Rosie sover på ett berg av sammetskuddar i sin stökiga husvagn. Torsten Sandström ligger klarvaken med vidöppna ögon i sin blå WCT-overall, på ett annat berg av kuddar som lutar betänkligt, och undrar hur det är möjligt för en människa att snarka så. Han undrar om det hörs ned till campingrestaurangen. Eller till holländskornas tält åtminstone. Kanske ska han fråga dem i morgon. Kanske. Men de har tittat så surt på honom sedan igår. Kanske hade han sagt det där högt, det där om adamsäpplet, han visste inte riktigt.

Nej, Rosies snarkande hörs inte ner till holländskornas tält. Och Torsten Sandström hör inte hur de ömsom fnittrar ömsom gapskrattar. Men det är klar han har svårt att höra något annat än Rosie.
Den rödbrusiga snarkar också i sin husvagn och bredvid honom ligger Monika vaken. De har varit gifta i 25 år och hon har slutat undra hur det är möjligt för en människa att snarka så, uppenbarligen är det möjligt, och hon har slutat ligga vaken på grund av det. Att hon ändå ligger vaken med vidöppna ögon är för att hon inbillar sig att om hon spärrar upp ögonen ordentligt kan hon genom snarkningarna höra vad det är Gert och Gertrud grälar så våldsamt om inne i sin husvagn.

Nere på parkeringen går en enorm leonberger och nosar i gräset intill en sunkig Land Rover. Det var Claudille som till slut hade bestämt att de skulle öppna bakdörren på bilen och släppa ut hunden. Den behövde mat och vatten.
 "Jag kan inte stå och titta på när någon har lämnat sin hund på det här viset.Jag är ju hundägare själv."
Den egna hunden hade hon fått stänga in på campingkontoret för att han inte skulle kasta sig i strupen på den gigantiska hunden som godmodigt lunsade ur bilen och slafsdrack vattnet som Claudille ställt fram.

Nu ligger Claudille och sover upp i den lilla lägenheten ovanpå campingen tillsammans med Bauer-prinsessan. Nere i den nedsläckta restaurangen sitter hennes son och stirrar ut över parkeringen och Land Rovern.
Någon borde hålla vakt för att se vad som händer med den där bilen, hade Claudille sagt innan hon gick och la sig.
 "Du kan ta första vakten." hade hon sagt till sin son
"Vakten?"
"Ja, jag kommer och avlöser dig vid tre."
"Men tänk om de är beväpnade. Vad ska jag göra då?
"Beväpnade?"
"Ja, tror du inte att de där har något med den där pistolen att göra?"
"Nej, det är inte de." sa Claudille bestämt och klampade upp för trappan.
Som om hon visste något om den saken

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

På campingen är min practise för året.Vad det innebär kan man läsa om här.
Föregående avsnitt kan man läsa här

fredag, oktober 19, 2018

Tältkadaver

På campingen


Kapitel 42 i vilken man rycker i döda tält och pumpar kaffe ur pappegojtermosar.


WCT-mannens tält har blåst sönder i stormen. Det ligger som ett dött djur på den blöta tältplatsen.         "Som i en pöl av blod." tänker Torsten Sandström. Han går lite tafatt runt sitt gamla hem och vet inte riktigt i vilken ände han ska börja dra. Rosie står ute på grusgången med sin blommiga sjal tätt omkring sig och medlidande i blicken. Gert och Gertrud, Monika och Den Rödbrusige står där också.
   Plötsligt verkar det ändå som om han bestämt sig var han ska börja, han böjer sig över ett hörn och börjar rafsa i det leriga skynket. WCT-overallen glipar över ryggslutet.
   "Färgerafter!" säger Den Rödbrusige och gestikulerar uppfordrande.
   "Det är inget att göra. Vi hjälper dig att köra allt till tippen." översätter Gert.
Men Torsten Sandström drar allt ivrigare i sitt trasiga tält och får till slut fram rekordboken. Bladen är närmast upplösta av vätan, pärmen lossnar när han vänder på boken och inlagan ramlar ner i leran med ett skvätt. Torsten Sandström känner att han får en klump i halsen. Nej, de hade väl rätt. Det var bara att köra det till tippen. Han slår hjälplöst ut med armarna.
   "Nu går vi och dricker kaffe hos oss." säger Gertrud bestämt. Hennes utmärglade make rycker till och stirrar förskräckt, först på sin hustru och sedan på Rosie. Men det är det ingen av de andra som märker. De är alla på väg att tränga sig in i hans husvagn och klämma ihop sig runt det lilla bordet.
Gertrud sätter fram den pappegojmönstrade termosen och de börjar pumpa upp kaffe i plastmuggar.
Luften blir snart fuktig och ångande. Alla sitter tysta och funderar på var WCT-mannen ska bo nu. De tänker att de borde erbjuda honom att bo hos dem. Men att ha honom snarkande på soffan, tänker Monika och ryser till. Det blir Gertrud som säger det med mycket tvekan i rösten.
   "Du kan ju alltid sova här..."
   "Han ska så klart bo hos mig!" säger Rosie med något utmanande och oemotsägligt i rösten.
   "Ska han." tänker Torsten Sandström och ser för sig berg av skor, sjalar, ljuslyktor och handväskor i en enda röra.
Plötsligt känner han sig mycket yr.

tisdag, oktober 16, 2018

Arto Paasilinna är död

Min stora idol Bodil Malmsten hade ingenting till övers för skrönor. Därför erkänner jag en aning skamset att jag är barnsligt förtjust i dem, och i berättelser som inte är så förbaskat realistiska.. Men det ska å andra sidan inte vara så förbaskat orealistiska heller. En hälsosamt lagom galenskap är alltså vad jag vill ha. När marsmänniskor landar på torget i Säffle är jag inte längre med. En sådan bok skulle jag kasta ifrån mig med en föraktfull fnysning. Orimligheter!

Jag älskar Arto Paasilinnas mustiga, huvudlösa berättelser men ibland tenderar även han att gå över gränsen. Till exempel har jag svårt för boken, som jag förövrigt tappat namnet på, där huvudpersonen har en björn som tycker om att stryka hans kläder. Ni hör ju själva, en björn som stryker. Orimligt.

Mina Pasilinna favoriter är istället Milda makter, där Gud tar ett sabbatsår och kallar in Tornkransförare Birger Ryynänen som vikarie och Kollektivt självmord där ett gäng självmördare slår sig samman för att åka på sällskapsresa till Nordkap, i akt och mening att där köra sin buss över klippan och begå sina självmord tillsammans.

Att jag tycker att det är mindre orimligt med en kranförare som ställföreträdande gud än en björn som stryker kan säkert analyseras. Men det tänker jag låta bli.




fredag, oktober 12, 2018

Det har slutat regna

På campingen

Kapitel 41 i vilket det doftar gott efter regnet över hela campingen. Solen provar försiktigt att lysa igen och campinggästerna krälar ut ur sin håla 

Den Svarte Riddaren Sivert öppnar försiktigt dörren till campingrestaurangen. Långsamt och försiktigt som om han inte var säker på att den fortfarande satt kvar i ramen. Det gör den. Han och Den Utmärglade Gert och Fyrabarnspappan går försiktigt ut på parkeringen, långsamt och försiktigt som för att prova att marken håller, som om de inte är riktigt säkra på att parkeringen, restaurangen eller de själva sitter kvar i sina ramar. Det verkar som om de gör det, och därför vågar de sträcka på sina kalla och stela kroppar och dra in den nya, friska luften.

Efter att blixten kluvit den stora eken hade regnet kommit. Det hade störtat ned från himlen och gjort campingrestaurangen isande kall. Claudille hade dragit en luvtröja över huvudet. Rosie hade dragit sin blommiga sjal tätare omkring sig och Torsten Sandström hade försökt dra igen dragkedjan i sin WCT-jacka. Fyrabarnspappan hade brett en extra filt över sina barn och Den Utmärglade hade dragit sin hatt djupare ner över öronen.
   Det hade regnat i timmar sedan, och varit alldeles tyst inne i restaurangen. Förutom när Paul, Claudilles racka till hund hade mardrömmar och ylade i sömnen.
   Men så. Lika plötsligt som det kom upphörde regnet.

Det var som om de inte hade trott det först. De hade stått kvar i samma ihopkurade ställningar kring borden tills morgonens första solstråle trevade sig över horisonten, över fältet på andra sidan vägen. Då upptäckte de att de kunde se ut genom fönstren igen. De upptäckte att de skymtade bäcken under träden och Rosies husvagn uppe på kullen. De vågade sig ut.

Det doftar friskt och fuktigt. Fyrabarnspappan gör solhälsningen medan Den Svart Riddaren stirrar på honom. Knakningarna är som pistolskott när Gert sträcker sina utmärglade armar över huvudet. Så fryser han i rörelsen, med armarna uppsträckta som trädgrenar.
   "Range rovern. Den är tillbaka."
Och det är den. Under träden, längst borta på campingen står den. På samma plats som förra gången står den. En trädgren som gått av i stormen ligger på dess tak. När kom den? Igår när de samlades i restaurangen var den inte där. Den måste ha kommit under ovädret.

 De närmar sig den långsamt. Nu har de alla hittat ut ur restaurangen: Gertrud, Rosie, Torsten Sandström, Den Rödbrusige och hans hustru. Holländskorna. Claudille och Sonja. Sonen och flickvännen. Långsamt, vaksamt närmar de sig Range rovern. Fyrabarnsmamman med alla barnen håller sig en bit efter de andra. För barnens skull, intalar hon sig. Bara Paul, Claudilles racka till hund vill framåt. Han morrar och drar så att Claudille inte kan hålla honom i halsbandet. Han sliter sig och springer fram till bilen. Därinne sitter skyltdockan som förra gången låg och sov därbak i förarsätet. Där bak sitter världens största Leonberger och tittar lugnt på Paul som står med tassarna mot bakluckan och skäller som besatt.

tisdag, oktober 09, 2018

Att ta tillvara guds gåvor

Jag är uppfostrad att en ska ta vara på guds gåvor. Eller på originalspråk, det vill säga min mors dialekt:
"En ska inte öschla me gussgåvera."
Det betyder att man inte ska kasta mat,  en makaronipudding kan ätas i tre, fyra dagar om det finns kvar av den. Hallon och vinbärsbuskar ska plockas rena från bär, liksom äpple- och päronträd ska plockas rena från frukt. Lingon, blåbär, hjortron och svamp ska inte lämnas att ruttna i skogen utan fraktas hem i tio-liters hink på tio-liters hink. Guds gåvor tas tillvara.
Även om jag vansläktas så till den grad att jag varken plockar bär eller svamp och faktiskt slänger mat ibland, svider det att se alla citroner som förfars på trädet på gården mitt emot vår lägenhet i Palma.

Vid hemresan från det senaste besöket där, köpte jag med mig något som i taxfree-butiken kallades för mandelkaka. Den tog jag med mig när jag åkte och hälsade på mina föräldrar. Befriad från sitt emballage visade sig den där "mandelkakan" vara en ganska underlig figur. Den liknade inte alls de mandelkakor jag köpt på bagerierna i Palma.
   Mellan två pappersliknande (och papperssmakande) rån fanns en stenhård massa av mandel och honung. Vi försökte skära bitar av kakan medan den var kall men det var omöjligt. Vi värmde kakan i micron för att det skulle gå lättare. Det gjorde det inte. Min pappa dömde ut kakan som oätlig och för ovanlighetens skull var jag benägen att hålla med honom. Min mer diplomatiska mor konstaterade att det "var märkligt vad man får vara med om i livet" och stoppade kakkartongen i lådan för små lådor som man kan slå in presenter i. Inget kan, som sagt, förfaras.
   Kakan däremot trodde jag skulle förpassas till den sällan använda kompostpåsen, så snart jag lämnat huset. Men då hade jag glömt vem som är min mor.

"Vet du vad jag gjorde med den där kakan?" undrade hon när jag pratade med henne i telefon några dagar senare. "Jag körde den i mixern och sen hällde jag den i muffinssmeten. Det blev inte så dumt faktiskt!"

fredag, oktober 05, 2018

Det bryter löst

På campingen 


Kapitel 40 i vilket blixtar far över och inuti camping restaurangen. 


Så bryter det löst. Den Svarte Riddarn Sivert drar med våld igen glasdörren och sjunker ner på en stol alldeles innanför. En ny blixt följs genast av en knall. Campingrestaurangen omsluts av ett grågult mörker. Vinden hugger tag i den. Det knakar i de stora fönstren.
En ny blixt och en kort, hård knall. Inne i restaurangen en väntan.
Så kommer haglet. Små hårda kulor smattrar mot taket.
"Är du kär i det där jäkla rökmolnet? Ska du bli lesbisk nu?" umdrar Den Svarte Riddaren tvärs över rummet mot Claudille.
Vinden ylar därure. Det går inte att se bort till parkeringen längre.
"Vart tog den där Landrovern med den där skyltdockan vägen egentligen?" Det är fyrabarnsmamman som frågar alla och ingen.
Blixtarna ljungar. Det är som ett par tre åskväder stämt möte precis över campingrestaurangens tak.
"Du känner den där Rosie sedan tidgare, va?" säger Gertrud med åska i ögonen till sin utmärglade man.
Restaurangen skakar. Kanske har den lossnat från marken och kastas nu omkring handlöst i rymderna av stormen.
"Sfärgbfirgn?" undrar den rödbrusige.
"Hur har det gått med den där pistolen egentligen? Har polisen sagt något? undrar en av holländskorna.
"Frågorna far som blixtar härinne i restaurangen." tänker Torsten Sandströms upphetsat "Men inga svar." Och plötsligt hör han sin egen röst över stormen:
"Hur kommer det sig att du har ett adamsäpple?"
I samma stund som han  möter holländskans ögon klyver blixten den stora eken borta vid dammen.

onsdag, oktober 03, 2018

Skridskoskär

-flera vita ytor

Den första sidan i en anteckningsbok borde beträdas med något som liknar säkra skridskoskär över hittills obeträdd blankis. Det ska riktigt gå att höra det där hessvischande ljudet:
Ratsch, ratsch
när man läser.
Och det man ser är två målmedvetna streck, som pekar framåt i det där rena, obesudlade vita.
Och det man ser är att över dessa sidor skrinnar någon fram som skriver för att andas.
Och andedräkten är klar och gnistrande som iskristaller i vintersolen.

Först på sidan två får snedskären komma, och plötsligt är där märken av ett fall, blaffor i det vita som inte går att tyda.Vad ska det här föreställa: ett ben? en fäktande arm? Ingen synbar riktning, ett förtvivlat famlande. Men det är först på sidan två. På sidan två börjar det verkliga livet. 


lördag, september 29, 2018

Meditationsägget

Jag letar efter de där vita ytorna, de där stilla platserna, koncentrationens utrymmen där allt är enkelt och rent. De platserna där bara en sak gäller och inte allting trängs  och ska få plats på samma frimärksstora yta; högt och lågt, eufori och tristess, inspiration och dödläge, måsten och tvång, i en enda grå smet.
 
Men det är svårt att hitta de där platserna och hålla dem kvar.

Mitt abonnemang på kammarorkesterns konserter skulle vara en sådan plats. Under en timme skulle jag sitta där och bara vara i musiken. Inget annat skulle tränga sig in och störa. Men då hade jag glömt bort mig själv, vem jag är.
   Ännu har jag inte kunnat sitta igenom en hel konsert utan att fundera över hur jag ska beskriva den där känslan att gå helt upp i musiken och i och med detta är den upplevelse jag  vill beskriva förstörd.

Men ibland finner man dem. De där vita ytorna och lugnet.

På Valparaiso spa i Palma finns ett meditationsrum med stora äggformade fotöljer. I djupet av en sådan fotölj hittade för ett ögonblick en sådan plats.
   Men först efter att jag nästan snubblat omkull i den mjuka mattan och varit på väg att sätta mig i ett ägg där det redan satt någon annan. Det krävs en del rabalder för att ta sig ur den stressade vardagen och in i det stilla, rena.
   Efter mitt kalabalikartade inträde i detta rum avsett för tystnad och meditation, låter jag mig falla baklänges in i äggets djupa, svarta innandöme och mina öron fylls av skogens ljud, fåglars kvittrande och bäckens porlande. Och för en stund är jag i den där skogen, en stilla plats där allt är enkelt och rent och där bara en enda sak gäller: bäckens porlande.
  Och så insikten att klockan 15:00 är tiden ute, jag ska vara duschad och ombytt och tillbaka ute i den röriga verkligheten.

Ingenting varar i evighet som bekant. I synnerhet inte porlande bäckar och fågelkvitter. Vita ytor har alltid ett slut.


fredag, september 28, 2018

Oväder

På campingen


Kapitel 39 i vilket campinggästerna tyr sig till varandra i väntan på världens undergång.

Det drar ihop sig till oväder på campingen. Svarta orosmoln tornar upp sig över de vita kornas kullar. På radion har man gått ut med klass tre varning. Vad nu det innebär. Claudille har inte mycket till övers för sådana där varningar men utåt skyller hon på att det var det annalkande ovädret hon kände av den där dagen hon låg till sängs och ... hade huvudvärk.
   Men vad förväntas man egentligen göra när de går ut med de där varningarna? Efter att radion tjatat timme ut och timme in och Sonja blivit blekare och blekare, hur nu det är möjligt för någon som ser ut som rök, har Claudille till slut bestämt sig för att det är hennes plikt att åtminstone informera camparna om väderleksutsikterna, särskilt dem som har tält, om det nu är så att de inte har radio. Så hon hade gått runt från plats till plats och hört sig själv säga att de alla kunde komma ner till restaurangen om de kände sig oroliga. Hon skulle hålla öppet till stormen hade lagt sig. Och hon skulle bjuda på kaffe, hade hon lagt till i ett atypiskt anfall av generositet. När hon gick tillbaka ner till campingkontoret kände hon sig riktigt nöjd med sig själv; en riktig campingmamma.

Och nu sitter de här och kurar i matsalen. Alla hade inte hörsammat hennes inbjudan. Två holländska sällskap med husbilar som var större än både restaurangen och kontoret tillsammans hade sagt att de nog klarade sig själva, men en engelska familj med fyra barn som inte kommit upp i skolåldern ännu håller som bäst på att breda ut sovsäckar nere i ena hörnet.
Claudille  torkar ett ölglas så hårt att det gnisslar medan hon blänger ut över församlingen över glasögonbågarna. Hon har redan ångrat sin inbjudan och det där med att vara campingmamma.
Men nu sitter de där. Rosie och WCT-mannen sitter bredvid varandra vid ett bord och håller varandra i hand. De Utmärglade och De Rödbrusiga kurar är där. Alla verkar ovanligt dämpade, som om man väntar sig apokalypsen. Till och med holländskorna ser allvarliga ut.
I samma ögonblicken som den första blixten kliver himlen fräser Sivert in på parkeringen med sin svarta motorcykel.

tisdag, september 25, 2018

I den glada galenskapen

Vid bordet bredvid oss sitter en äldre kvinna. med en prickig sjal över axlarna och smuttar på en sangria när hon inte talar med låg men ivrig röst, skrattar och gestikulerar, hötter skälmskt med pekfingret. Åt vem är en aning oklart. För oss övriga kafégäster verkar stolen mitt emot henne vara tom, men själv har hon en härlig helkväll på lokal i trevligt sällskap.
"Så där kommer jag också att vara när jag är i hennes ålder." tänker jag. "Hoppas jag åtminstone."

Jag har generna för mig.
Medan min mamma kokade kaffe i min farmors lilla pentry på äldreboendet, tog min pappa farmor på en promenad på en ganska trist innergård på boendet. Till kaffet berättade farmor för min mamma om skogspromenaden de varit på och om alla grindar de varit tvungna att öppna på vägen.
Det hände att personalen på äldreboendet hade svårt att få farmor i säng om kvällarna eftersom hon var tvungen att planera för det stora kafferepet hon skulle ha dagen därpå.

Jag hoppas att jag får en liknande ålderdom, i den positiva, glada galenskapens anda. Men innan jag hamnar i skogspromenaderna och kafferepens värld hoppas jag att jag är så pass fräsch och så pass stadd vid kassa att jag kan ta mig en charter till Medelhavet, dricka sangria och hötta skälmskt med pekfingret.
Om nu Medelhavet finns kvar när det blir så dags.


lördag, september 22, 2018

Slutet på polskorna

"Det här är en sorg!" säger jag till P och nickar åt de neddragna jalusierna i slutet av vår gata.  Han nickar medkännande.
Nu är det ett faktum: Jag har druckit min sista kopp kaffe hos de vresiga polskorna i Palma.
Redan förra gången vi var här anade jag att slutet nalkades. Dels på grund av det mycket sparsamma öppettiderna, dels och främst på grund av att de monterat ner den stora TV:n där polska såpor och frågesporter ständigt rullade och som de griniga polskorna ogärna lämnade för att betjäna sina kunder.
Nu är TV:n alltså nedmonterad, jalusierna neddragna och en epok har gått i graven.
Att polskornas café stängt och avvecklat är en större sorg för mig än för polskorna själva, det är jag säker på. Nu kan de äntligen få se på sina såpor utan att bli avbrutna.
Men allra störst borde sorgen vara för Fjällaren. Han som så gott som satt på polskorna servering flera timmar om dagen. Därav har han också fått sitt namn. Ett tag trodde vi nämligen att han var intresserad av en av polskorna och satt där för att "fjälla" (=limma på, svärma för) på henne. Om jag sörjer, hur ska det då inte vara för honom.

Men även om det skär honom i hjärtat visar han inte utåt några tecken på sorg och saknad. På mäns vis biter han ihop och låtsas att inget hänt. Nu sitter han istället på caféet intill polskornas som om det vore den naturligast sak i världen, och det är väl dit jag också får söka mig så småningom, när jag kommit över förlusten.

fredag, september 21, 2018

Avslaget

På campingen 


Kapitel 38 i vilket campingens invånare hämtar sig efter att inte behövt rädda någon


Hemma på campingen känns det fortfarande en aning avslaget. Luften har gått ur balkongen för de tre musketörerna som skulle bryta sig in i husvagnen coh rädda Rosie. Gertrud och de tre inbrytarna dryper av åt var sitt håll sedan Sonen bestämt sagt ifrån:
"Det finns inget att se här!" säger han så myndigt han kan. Han släpar kofoten efter sig i gruset när han går tillbaka ner till campingrestaurangen och tänker att det hade då varit en ren och skär lögn, för vad hade det inte funnits att se där. Han hade aldrig anat att det fick plats så mycket saker i en husvagn. En del prylar låg förvisso utanför men ändå... Hela taket var fullhängt med mobiler, uppslagna böcker överallt, kläder, tyger, väskor, skor. Nå, det var ju skönt att han hade sluppit att bryta upp något i alla fall. Och kanske hittat ett lik.

WCT-mannen Torsten Sandström känner sig förvirrad och lommar några steg efter de utmärglade Gert och Gertrud bort till sitt tält för att slå i rekordboken om strutshalsar. Det ska bli skönt att hålla sig i rekordboken en stund.

När kusten verkar klar kommer Rosie ut ur toalettutrymmet uppsminkad och fräsch i en tältliknande, blommig klänning. Hon doftar av en lika blommig parfym. Hon verkar plötsligt väldigt glad och sjunger högt och skärande för sig själv och resten av campingen som inte kommer undan (på platsen intill henne börjar ett litet barn att gråta) medan hon breder ut ett vackert broderat täcke i gräset framför sin husvagn och möblerar med stora mjuka kuddar.
   Sedan sveper hon förbi toalettutrymmet och Den Rödbrusige som står där med en nytömd slaskhink och ser dum ut. Gnolande och krumbuktande tar hon sig bort till WCT-mannen Torsten Sandströms tält för att bjuda en förvånad, för att inte säga förbluffad, WCT-man på lunch-picknick i sin divaaaan, som hon säger.
   WCT-mannen skulle helst vilja krypa in i tältet igen för att slå upp ordet divan i Svenska Akademins ordlista, den andra boken han har med sig men Rosie ger honom inte en chans. Hon halar ut honom ur tältet och tar honom sedan till sin uppdukade picknickplats utanför sin husvagn och ber honom att sätta sig på kuddarna. Han förstår att det är detta som är divanen. Till sin besvikelse består lunchen av en sallad utan tillstymmelse till kyckling.

fredag, september 14, 2018

Fikapaus i cerise

På campingen 

Kapitel 37 i vilket holländskorna inte låter Den Svarte Riddaren Sivert får en syl i vädret


Uppe vid vattenfallet ser Den Svarte Riddaren holländskorna komma knegande uppför berget på sina cyklar.
"Herregud, där kommer de där pladdrande holländska kärringarna", tänker han. Varför är de så glada jämt? Vad är det som är så jävla roligt hela tiden?  De är inte hans typ någon av dem, verkligen inte. Inte för att de är särskilt fula eller så, men ja, det är allt det där kacklandet. Nu får de syn på honom.
"Jaså, var det du!" skrattar den ena och hoppar av sin cerisa cykel.
"Vi trodde nästan att det var någon som tänkte hoppa, när du stod därute."
"För det var väl du?"
Ja, visst hade det varit han.

Fortfarande tjattrande och kacklande, som två yra men glada höns, börjar de packa upp sin matsäck på träbordet framme vid bergskammen och ber honom slå sig ner tillsammans med dem, som om de vore gamla bekanta. Den ena skakar inbjudande mot honom med en ceriseprickig kaffetermos och han låter sig övertalas. Han kan ju passa på att få reda på hur det var på campingen så här dagen efter hans dramatiska avfärd. Claudille borde vara alldeles förstörd nu, och ångerfull. Igår hade hon verkligen inte varit sig själv. När hon hade bett honom dra åt helvete så där plötsligt från ingenstans, hade han tagit det som ett skämt och flinande sträckt sig efter en ny öl i kylen. Men då hade hon blivit som galen och börjat slå efter honom med den tomma ölflaskan som han hade ställt ifrån sig på bardisken:
   "Ber jag dig dra åt helvete ska du också dra åt helvete!"
Då hade han rusat ut ur restaurangen innan hon träffade honom med flaskan i huvudet. Han som hade klippt hennes jävla gräsmatta i flera dagar.
Om han bara fick in ett ord i de där holländskornas pladdermatta så skulle han fråga hur det var med henne idag, det skulle han.
Men det blev adrig något hål i pladdret för Den Svarte att stoppa in några frågor i. Det var en av holländskorna som själv tar upp de när hon fyller på hans kaffemugg.
   "Åh, Claudille sen!"
Sen är de som de kommer på sig och tittar lite skuldmedvetet på varandra, sedan tittar de på honom, som om de inte borde prata om Claudille i hans närvaro och sedan fnittrar de som tonåringar igen.
   "Ja," passar han på. "Hur mår Claudille idag då?" Han gömmer ansiktet bakom sin gröna plastkåsa.
    "Hon har  knappt visat sig idag." berättar de förtjust.
    "Hon är nog väldigt bakfull. Det är sonen och hans flickvän som sköter ruljangsen idag. Claudille satt och Sonja söp och sjöng nästan hela natten." Han stirrar på den av holländskorna som talade sist. Han stirrar på hennes hals. Hon har verkligen det största adamsäpple han någonsin har sett på en kvinna.

fredag, september 07, 2018

Kofot

På campingen


Kapitel 36 i vilket tre män går uppför en kulle.


Under tiden var tre män på väg uppför kullen på campingen, kullen som kröns av den tempelliknande toalettbyggnaden med sina mosaikklädda pelare. Tre män, en av dem bär en kofot.
Det är Claudilles son som bär kofoten. Han har inte velat släppa den ifrån sig vare sig, vare sig till den där utmärglade karln med tre grå testar som vajande antenner på huvudet eller den där fete gubben i träningsoverall som faktiskt inte heller hade mer än tre testar på huvudet även om de strävar bakåt i stället med viss bestämdhet. Han litade inte på någon av de där kufarna. Och skulle det brytas upp några husvagnsdörrar på den här campingen med campingens egen kofot, skulle det göras av någon som var ansvarig och hade vett och just nu var han de mest lämpade till det. Den ende lämpade. Han bär kofoten i högra handen på ett nästan tillkämpat nonchalant sätt.

När de kommer upp på kullen ser de att dörren till Rosies husvagn står uppfläkt på vid gavel. Det ligger några klädesplagg och en handväska utslängda på gräsmattan utanför. Gertrud står och kikar in i vagnen. Det for en fråga genom Torsten Sandströms huvud: "Hur lång kan en en strutshals bli?" Han undrar om det stod något i Rekordboken om den längsta strutshalsen som någonsin mätts upp. Fanns det förresten någon som sysslade med att mäta upp strutshals.
    Just då upptäcker Gertrud dem och drar åt sig sin hals.
   "Jag skulle bara se att allt var som det skulle. " hon låter förorättad. som vanligt. Gertrud hade varit på väg till  tvättutrymmet när husvagnsdörren plötsligt slagits upp, diverse persedlar hade kastats ut och sedan hade Rosie kommit störtande med en blommig necessär under armen och en grön handduk över axeln och nästan sprungit omkull Gertrud och fortsatt in i tvättutrymmet.

De stod alla i en handfallen halvcirkel utanför husvagnen. Claudilles son flyttar över kofoten till den vänstra handen. Gert Den Utmärglade kikar in i husvagnen.
"Har det varit inbrott?"
Torsten Sandström lade en tröstande hand på hans utmärglade axel.
"Nejdå. Men det är inte lätt för dig att veta vart allt ska vara."

måndag, september 03, 2018

sommaren var ursinnig

och oemotståndlig om vartannat. 

Sommaren är en komplicerad årstid. Jag har alltid haft lite svårt med den. Jag har hört till dem som 
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att vara till lags

Den där sjukliga hetsen av att man måste TA VARA PÅ dagarna, kvällarna, nätterna, morgnarna, vara närvarande, livsnjutande dygnet runt. Sådant gör mig alldeles utmattad. Sådant ökar produktionen av magsyra. 
Den här sommaren har väl varit ursinnigare än många andra. Och mer oemotståndlig. 
Jag har mött människor som varit vettskrämda av den märkliga torkan. Och andra som har tyckt att det har varit underbart med solen och värmen.  
Jag vet inte riktigt om jag lyckats TA VARA på den här märkliga sommaren. Det har väl gått ungefär lika illa som det brukar men för ovanlighetens skull har det inte stressat mig. Kanske beror det på att det just på grund av den här märkliga värmen varit legitimt att söka sig inomhus och i svalka emellanåt. 

Och nu är det äntligen september. Den bästa månaden. En svalkande smekning över pannan. 





sommaren var ursinnig
och oemotståndlig
om vartannat

det fanns inget mjukt
för den att landa i

en del njöt
av ovissheten
och den milda
misshandeln

andra
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att vara till lags
som varade ända in
i november

/Sanna Hartnor