fredag, november 16, 2018

Ett avgörande ögonblick

På campingen 

Kapitel 46 i vilket Torsten Sandström ställer en livsavgörande fråga. 

Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. På bänken utanför toalettutrymmena sitter WCT-mannen Torsten Sandström och Rosie tätt tillsammans. Rosie håller hårt i Torsten Sandströms ena hand. I den andra handen håller han ett kycklinglår som han funderar på om det vore ofint att ta en tugga av. 

Rosie hade till slut lurat ut honom ur kombin genom att vifta med en kartong grillad kyckling utanför bilfönstret. Han hade ju faktiskt inte fått någon fruktost. 
Hon hade pratat hela vägen till bänken utanför toalettutrymmena,  "deras bänk" hade hon kallat den, och burit kartongen framför sig som ett lockbete. Han hade följt efter som en hungrig hund. Hon hade pratat och beskärmat sig och viftat med kartongen så han hade varit riktigt rädd att den skulle gå om intet. 

Sedan hade hon suttit bredvid honom och ängsligt kloat sig fast vid hans arm medan han själv mumsat på kycklingen. Han fick inte var ond på henne det fick han bara inte, det var ju så länge sedan.
"Vilket då?" undrade Torsten Sandström med munnen full av kyckling. 
"Ja, jag var ju bara 22 år när det hände."
 "Vilket då?"
 "Ja, det hände ju egentligen inte, det var meningen att det skulle hända men det blev inte så."
 "Vilket då?"
  "Jo..." hon hade greppat hans arm så hårt att han hade gett ifrån sig ett litet gulp. Det hade liknat något som Den Rödbrusige brukade häva ur sig. Så berättade Rosie i en enda mening hur hon och Gert den Utmärglade hade känt varandra i ungdomen, de hade sällskapat och Gert hade  talat om att de skulle förlova sig, men redan dagen efter verkade det som om han glömt bort både förlovningen och Rosie. 
  "Så jag blev aldrig förlovad." 
Det var nu hon hade gripit tag i han hand så hårt och han hade tittat in i hennes stora tårfyllda blå ögon och känt sig alldeles mild och mjuk inuti. 
  "Ja, men då kanske du och jag kan förlova oss istället?"
  "Åh, Torsten Sandström!" Hon hade strålat mot honom genom tårarna och Torsten Sandström hade tänkt att nu vågade han nog ta en tugga av den sista kycklingklubban. 

fredag, november 09, 2018

Ett slagsmål med sax

På campingen

Kapitel 45 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström vilar sig lite.


WCT-mannen Torsten Sandström ligger raklång i sin gamla Volvo kombi. Han har fält sätena så att han ska kunna sträcka ut ordentligt. Därutanför ligger hans gamla tält som ett fält storvilt. Rosie cirklar oroligt runt bilen och bankar på rutorna emellanåt. Han tänker att hennes röda hår skär sig mot det döda blå tältet därute och han sluter ögonen. Det bultar i hans huvud.
Klockan är bara halv elva men den här dagen har redan varit den värsta på länge..Och allt efter två vaknätter; först ovädret och sedan tordönssnarkande Rosie.

När han och Rosie hade kommit ner till restaurangen för att hämta sitt förbeställda frukostbröd hade de sett den risiga Range Rovern slira ut från campingen med något som såg ut som den utmärglade Gerts hattbrätte vickande över förarsätet. När de kommit in på restaurangen stod Gertrud rödblossande därinne och viftade med en stor sax. När Rosie klev in hade hon vänt saxen mot henne och skrikit "... med henne där, det var med henne där! Min man har varit förlovad med henne där!" Hon hade höttat med saxen mot Rosie som blivit alldeles röd i ansiktet.
"Det var säkert henne pistol också, fast hon låtsades bli så upprörd.Henne tror jag vad som helst om. Druckit av mitt kaffe har hon haft mage att göra också."
Här hade Rosie gett ifrån sig ett rytande, vars make WCT-mannen aldrig hade hört förr, ryckt till sig frukostbaguetterna och gått lös på Gertrud med dem.
Här måste han sluta tankegången en stund för att stöna lite.
Gertrud hade rutit själv och huggit efter bröden och Rosie, och han försökt att få dem att sluta:
"Nu får ni väl lugna er lite?" men det hade mer varit en fråga än en befallning.
Det var Claudilles son som till slut hade fått isär dem och kommit undan med bara en lättare rispa av Gertruds sax på kinden.
Torsten Sandström hade stapplat upp för backen till sin bil, som tack och lov fortfarande var vid liv. Nu låg han där och hörde Rosie ropa och knacka på rutorna, och han tänkte att han inte ens fått någon frukost.

onsdag, november 07, 2018

Nostalgin är död. Länge leve nostalgin.

För några fredagar sedan i Spanarna i P1 pratade Jonathan Lindström om Nostalgi. Om hur vi kan slita ut nostalgin så här i den digitala tidsåldern, när man kan promenera i sina barndoms kvarter via google maps, hitta gamla låtar på youtube och titta på gamla älskade TV-program om och om igen tills man helt har slitit ut den där nostalgiska känslan kring dem.
Lindström spår nostaglins död. Och att vi inom en snar framtid ska vara nostalgiska över att vi en gång var nostalgiska.
Möjligen har han rätt.
Men eftersom jag av något grumliga skäl, är en stor tillskyndare av nostalgi, även om jag inte anser att det med nödvändighet var bättre förr, tar jag risken att slita på den, nostalgin alltså, i år igen.
Enligt gammal god tradition tänker jag göra en nostalgisk julkalender i år också.
I år är tematTV-serier.
På SVT-play kan man tjuvtitta på årets TV-julkalender redan nu. Det däremot, tycker jag inte är ok.
Så några smakprov på vad det kommer att bjudas på i årets nostalgikalender har jag inte, men jag kan gå så lång som att säga att det kommer att röra sig om fiktion, inga dokusåpor eller matlagnings- eller renoveringsprogram alltså.
Iställer för smakprov spelar vi en svårnostalgisk dänga från det glada 80-talet. Den är en aning svårsmält också men jag tror vi klarar det.




Spanarnaavsnittet i fråga kan man ju numera också slita på, tack vare internetet. Det hittar man här

tisdag, november 06, 2018

Från De Bortglömda Böckernas Gravkammare


Ur De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Norrköping fiskade jag upp
Springaren av Stieg Trenter.

Jag har lite svårt att förklara eller rättfärdiga min fäbless för svenksa 50-tals deckare. Det är så mycket lättare att peka ut alla deras fel och brister.

Trenters hjälte och amatördetektiv, fotografen Harry Fribergs hårdkokta, raljanta jargong, är så tidstypisk så att det kan vara svårt att förstå vad det egentligen är han säger. Vad som är ännu mer obegripligt än 50-tals slangen är att den bävernäste kriminalkommisarien Vesper Johnsson envisas med att ha med sig Harry Friberg i  sina utredningar. Men det verkar inte som om hans underordnade tycker det är lika märkligt, så då ska väl inte jag vara svår. Även om det är svårt att se någon lokig  i det hela. Inte heller i varför alla inblandade ringer och anförtror sig åt en fotograf när det gäller sådant som de i alla rimligheters namn borde gå till polisen med. 
    Det  hör också till att någon ung flicka,vars utseende beskrivs in i minsta detalj, blir Fribergs följeslagare i hans privat utredning. Hon är naturligtvis söt, käck och kavat och han kallar henne gärna för flickebarn, eller trollunge eller annat i den stilen. Hon ilsknar till och ger honom en örfil emellanåt men mjuknar snart och låter sig kyssas.

Springaren skiljer sig inte nämnvärt från ovanstående. Ändå anser jag att det är en av Trenters bästa, möjligen kan det bero på att den hårdkokte och lite stöddige Friberg inte seglar in i handlingen förrän någonstans i mitten, det är den enda förklaring jag kan hitta. Någon förklaring till varför den heter Springaren har jag emellertid inte alls. 


fredag, november 02, 2018

och om morgonen

På campingen


Kapitel 44 i vilket Range Rovern hittar sin förare

Det tar ett tag innan hjärtat börjar slå igen och han inser att det fasans ansikte som stirrar på honom genom fönstret är den gigantiske leonbergerns. Tydligen har han somnat på sin post. Solen har börjat ta sig upp över rågen på gärdet på andra sidan vägen. Klockan över bardisken är halv sex. Ingen Claudille har kommit och avlöst honom klockan tre, inte. Han suckar. Reser sig stelt upp och börjar plocka fram bunkar att hälla upp hundmat och vatten i till den där jättehunden.

En kvart senare kommer Claudille och Sonja hand i hand ned för trappan till lägenheten som ligger ovanpå campingrestaurangen. Det är först när hon ser sin son klappa den överdimensionerade leonbergern på huvudet ute på parkeringen som hon minns att hon hade satt honom på vakt nere i restaurangen och att hon lovat att avlösa honom.

Nästan samtidigt som Claudille och Sonja kommer ner för trappan, kommer Den Utmärglade Gert ranglande i full fart ner för kullen mot parkeringen. Hattbrättet har lossnat från hattkullen och hänger på tre kvart över högra ögat. Längst uppe på kullen skymtar Gertrud men han har ett bra försprång. Nu slirar han in på parkeringen, sliter upp bakluckan på Range Rovern och ryter åt leonbergern att hoppa in. Den lyder med glada skutt. Gert dammar igen luckan, knuffar undan skyltdockan från förarsätet och kastar sig in i bilen. Range Rovern, med Den Utmärglade, Skyltdockan och leonbergern, girar ut från campingen på två hjul.

söndag, oktober 28, 2018

De hemliga agenterna Böckernas beskyddare

- Det här stället är ett mysterium, Julián. En helgedom. Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter sin blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare. [...] När ett bibliotek läggs ner, när en bokhandel slår igen, när böcker faller i glömska, då träder vi, böckernas beskyddare, in och ser till att de hamnar där. Böckerna som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ. 

Det är herr Sempere som introducerar sin son Juliàn för De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Barcelonas mystiska inre, i min favoritbok Vindens skugga.

Vanliga bilder av paradiset på jorden är en folktom sandstrand vid ett oändligt klarblått hav och en hängmatta mellan två palmer. För mig är det bilden av De Bortglömda Böckernas Gravkammare, de vindlande uppåtstigande labyrinterna av bokhyllor och boktravar. Och att det finns en plats för de här ur biblioteken bortgallrade böckerna.

Jag läser på vårt biblioteks hemsida om det stundade kulturkvartersbygget som jag ondgjorde mig över tidigare. Det påstods ju att man mer eller mindre skulle utplåna bibliotekets magasin i och med bygget i fråga. Nu påstår man på bibliotekets hemsida att man förvisso inte ska ha någon källare men att det ändå ska finnas plats för lika mycket böcker som tidigare. I två rader andas jag ut, tills jag fortsätter ner i texten och får läsa att naturligtvis gallrar man i biblioteket enligt ett visst system, för att få plats med fler böcker. Och att man bränner böcker stämmer, eftersom hela böcker inte får slängas i återvinningen och man inte hinner att ombesörja försälning av de gallrade böckerna. Kallsvetten börjar rinna efter ryggen igen.
Något possitivt får jag i alla fall ut av texten på bibliotekets hemsida. Att den finns där tyder på att vi är flera som får panik av det här, det finns flera böckernas beskyddare.

Eftersom jag inte känner till någon De Bortglömda Böckernas Gravkammare i min stad har jag börjat förvandla min egen lägenhet till en sådan. Det har fått mig att bli något mer förstående för det här med gallrande. Här finns boklabyrinter av Barcelona-karaktär men inget Barcelona, om jag uttrycker mig så. Men hur ska förmå sig att gallra? Det kan ju komma en tid när man behöver tre gamla biografier över Greta Garbo, Hjärter Dam av Susan Richards Shreve och Bort med puffran, kvinna! av Richard Powell. Att man inte gallrar bort en bok med titeln Bort med puffran, kvinna! säger sig naturligtvis själv i och för sig.

I helgen har jag tillbringat mycket tid i det närmaste ett De Bortglömda Böckernas Gravkammare man kan komma i det här landet (förutom min lägenhet, då): Bokgalleriet i Norrköping, en underbar värld med vindlingar, gångar och källarvalv fulla med böcker och personal som har stenkoll på var allt står. Paradiset, som sagt. Min hängmatta mellan palmerna.
   Bland hyllorna här möter jag andra kufar av samma slag som jag själv. Till skillnad från hur det går till i vanliga bokhandlar, i den mån de fortfarande finns, så hälsar vi på varandra här med korta nickar och framviskande "hej". Som en kod. Vi känner ju igen varandra och vet vilka vi är: ett slags hemliga agenter för samma organisation, som tysta bär bortglömda gamla böcker i bruna papperspåsar mellan olika fristäder som belamrade lägenheter och andra antikvariat; Böckernas Beskyddare.


fredag, oktober 26, 2018

Om natten

På campingen

Kapitel 43 i vilket det är natt men inte särskilt många campare sover


Det är natt på campingen. Våra campare var trötta efter vaknatten under ovädret och gick och lade sig tidigt. Men det är inte alla som sover.

Rosie sover på ett berg av sammetskuddar i sin stökiga husvagn. Torsten Sandström ligger klarvaken med vidöppna ögon i sin blå WCT-overall, på ett annat berg av kuddar som lutar betänkligt, och undrar hur det är möjligt för en människa att snarka så. Han undrar om det hörs ned till campingrestaurangen. Eller till holländskornas tält åtminstone. Kanske ska han fråga dem i morgon. Kanske. Men de har tittat så surt på honom sedan igår. Kanske hade han sagt det där högt, det där om adamsäpplet, han visste inte riktigt.

Nej, Rosies snarkande hörs inte ner till holländskornas tält. Och Torsten Sandström hör inte hur de ömsom fnittrar ömsom gapskrattar. Men det är klar han har svårt att höra något annat än Rosie.
Den rödbrusiga snarkar också i sin husvagn och bredvid honom ligger Monika vaken. De har varit gifta i 25 år och hon har slutat undra hur det är möjligt för en människa att snarka så, uppenbarligen är det möjligt, och hon har slutat ligga vaken på grund av det. Att hon ändå ligger vaken med vidöppna ögon är för att hon inbillar sig att om hon spärrar upp ögonen ordentligt kan hon genom snarkningarna höra vad det är Gert och Gertrud grälar så våldsamt om inne i sin husvagn.

Nere på parkeringen går en enorm leonberger och nosar i gräset intill en sunkig Land Rover. Det var Claudille som till slut hade bestämt att de skulle öppna bakdörren på bilen och släppa ut hunden. Den behövde mat och vatten.
 "Jag kan inte stå och titta på när någon har lämnat sin hund på det här viset.Jag är ju hundägare själv."
Den egna hunden hade hon fått stänga in på campingkontoret för att han inte skulle kasta sig i strupen på den gigantiska hunden som godmodigt lunsade ur bilen och slafsdrack vattnet som Claudille ställt fram.

Nu ligger Claudille och sover upp i den lilla lägenheten ovanpå campingen tillsammans med Bauer-prinsessan. Nere i den nedsläckta restaurangen sitter hennes son och stirrar ut över parkeringen och Land Rovern.
Någon borde hålla vakt för att se vad som händer med den där bilen, hade Claudille sagt innan hon gick och la sig.
 "Du kan ta första vakten." hade hon sagt till sin son
"Vakten?"
"Ja, jag kommer och avlöser dig vid tre."
"Men tänk om de är beväpnade. Vad ska jag göra då?
"Beväpnade?"
"Ja, tror du inte att de där har något med den där pistolen att göra?"
"Nej, det är inte de." sa Claudille bestämt och klampade upp för trappan.
Som om hon visste något om den saken

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

På campingen är min practise för året.Vad det innebär kan man läsa om här.
Föregående avsnitt kan man läsa här

fredag, oktober 19, 2018

Tältkadaver

På campingen


Kapitel 42 i vilken man rycker i döda tält och pumpar kaffe ur pappegojtermosar.


WCT-mannens tält har blåst sönder i stormen. Det ligger som ett dött djur på den blöta tältplatsen.         "Som i en pöl av blod." tänker Torsten Sandström. Han går lite tafatt runt sitt gamla hem och vet inte riktigt i vilken ände han ska börja dra. Rosie står ute på grusgången med sin blommiga sjal tätt omkring sig och medlidande i blicken. Gert och Gertrud, Monika och Den Rödbrusige står där också.
   Plötsligt verkar det ändå som om han bestämt sig var han ska börja, han böjer sig över ett hörn och börjar rafsa i det leriga skynket. WCT-overallen glipar över ryggslutet.
   "Färgerafter!" säger Den Rödbrusige och gestikulerar uppfordrande.
   "Det är inget att göra. Vi hjälper dig att köra allt till tippen." översätter Gert.
Men Torsten Sandström drar allt ivrigare i sitt trasiga tält och får till slut fram rekordboken. Bladen är närmast upplösta av vätan, pärmen lossnar när han vänder på boken och inlagan ramlar ner i leran med ett skvätt. Torsten Sandström känner att han får en klump i halsen. Nej, de hade väl rätt. Det var bara att köra det till tippen. Han slår hjälplöst ut med armarna.
   "Nu går vi och dricker kaffe hos oss." säger Gertrud bestämt. Hennes utmärglade make rycker till och stirrar förskräckt, först på sin hustru och sedan på Rosie. Men det är det ingen av de andra som märker. De är alla på väg att tränga sig in i hans husvagn och klämma ihop sig runt det lilla bordet.
Gertrud sätter fram den pappegojmönstrade termosen och de börjar pumpa upp kaffe i plastmuggar.
Luften blir snart fuktig och ångande. Alla sitter tysta och funderar på var WCT-mannen ska bo nu. De tänker att de borde erbjuda honom att bo hos dem. Men att ha honom snarkande på soffan, tänker Monika och ryser till. Det blir Gertrud som säger det med mycket tvekan i rösten.
   "Du kan ju alltid sova här..."
   "Han ska så klart bo hos mig!" säger Rosie med något utmanande och oemotsägligt i rösten.
   "Ska han." tänker Torsten Sandström och ser för sig berg av skor, sjalar, ljuslyktor och handväskor i en enda röra.
Plötsligt känner han sig mycket yr.

tisdag, oktober 16, 2018

Arto Paasilinna är död

Min stora idol Bodil Malmsten hade ingenting till övers för skrönor. Därför erkänner jag en aning skamset att jag är barnsligt förtjust i dem, och i berättelser som inte är så förbaskat realistiska.. Men det ska å andra sidan inte vara så förbaskat orealistiska heller. En hälsosamt lagom galenskap är alltså vad jag vill ha. När marsmänniskor landar på torget i Säffle är jag inte längre med. En sådan bok skulle jag kasta ifrån mig med en föraktfull fnysning. Orimligheter!

Jag älskar Arto Paasilinnas mustiga, huvudlösa berättelser men ibland tenderar även han att gå över gränsen. Till exempel har jag svårt för boken, som jag förövrigt tappat namnet på, där huvudpersonen har en björn som tycker om att stryka hans kläder. Ni hör ju själva, en björn som stryker. Orimligt.

Mina Pasilinna favoriter är istället Milda makter, där Gud tar ett sabbatsår och kallar in Tornkransförare Birger Ryynänen som vikarie och Kollektivt självmord där ett gäng självmördare slår sig samman för att åka på sällskapsresa till Nordkap, i akt och mening att där köra sin buss över klippan och begå sina självmord tillsammans.

Att jag tycker att det är mindre orimligt med en kranförare som ställföreträdande gud än en björn som stryker kan säkert analyseras. Men det tänker jag låta bli.




fredag, oktober 12, 2018

Det har slutat regna

På campingen

Kapitel 41 i vilket det doftar gott efter regnet över hela campingen. Solen provar försiktigt att lysa igen och campinggästerna krälar ut ur sin håla 

Den Svarte Riddaren Sivert öppnar försiktigt dörren till campingrestaurangen. Långsamt och försiktigt som om han inte var säker på att den fortfarande satt kvar i ramen. Det gör den. Han och Den Utmärglade Gert och Fyrabarnspappan går försiktigt ut på parkeringen, långsamt och försiktigt som för att prova att marken håller, som om de inte är riktigt säkra på att parkeringen, restaurangen eller de själva sitter kvar i sina ramar. Det verkar som om de gör det, och därför vågar de sträcka på sina kalla och stela kroppar och dra in den nya, friska luften.

Efter att blixten kluvit den stora eken hade regnet kommit. Det hade störtat ned från himlen och gjort campingrestaurangen isande kall. Claudille hade dragit en luvtröja över huvudet. Rosie hade dragit sin blommiga sjal tätare omkring sig och Torsten Sandström hade försökt dra igen dragkedjan i sin WCT-jacka. Fyrabarnspappan hade brett en extra filt över sina barn och Den Utmärglade hade dragit sin hatt djupare ner över öronen.
   Det hade regnat i timmar sedan, och varit alldeles tyst inne i restaurangen. Förutom när Paul, Claudilles racka till hund hade mardrömmar och ylade i sömnen.
   Men så. Lika plötsligt som det kom upphörde regnet.

Det var som om de inte hade trott det först. De hade stått kvar i samma ihopkurade ställningar kring borden tills morgonens första solstråle trevade sig över horisonten, över fältet på andra sidan vägen. Då upptäckte de att de kunde se ut genom fönstren igen. De upptäckte att de skymtade bäcken under träden och Rosies husvagn uppe på kullen. De vågade sig ut.

Det doftar friskt och fuktigt. Fyrabarnspappan gör solhälsningen medan Den Svart Riddaren stirrar på honom. Knakningarna är som pistolskott när Gert sträcker sina utmärglade armar över huvudet. Så fryser han i rörelsen, med armarna uppsträckta som trädgrenar.
   "Range rovern. Den är tillbaka."
Och det är den. Under träden, längst borta på campingen står den. På samma plats som förra gången står den. En trädgren som gått av i stormen ligger på dess tak. När kom den? Igår när de samlades i restaurangen var den inte där. Den måste ha kommit under ovädret.

 De närmar sig den långsamt. Nu har de alla hittat ut ur restaurangen: Gertrud, Rosie, Torsten Sandström, Den Rödbrusige och hans hustru. Holländskorna. Claudille och Sonja. Sonen och flickvännen. Långsamt, vaksamt närmar de sig Range rovern. Fyrabarnsmamman med alla barnen håller sig en bit efter de andra. För barnens skull, intalar hon sig. Bara Paul, Claudilles racka till hund vill framåt. Han morrar och drar så att Claudille inte kan hålla honom i halsbandet. Han sliter sig och springer fram till bilen. Därinne sitter skyltdockan som förra gången låg och sov därbak i förarsätet. Där bak sitter världens största Leonberger och tittar lugnt på Paul som står med tassarna mot bakluckan och skäller som besatt.

tisdag, oktober 09, 2018

Att ta tillvara guds gåvor

Jag är uppfostrad att en ska ta vara på guds gåvor. Eller på originalspråk, det vill säga min mors dialekt:
"En ska inte öschla me gussgåvera."
Det betyder att man inte ska kasta mat,  en makaronipudding kan ätas i tre, fyra dagar om det finns kvar av den. Hallon och vinbärsbuskar ska plockas rena från bär, liksom äpple- och päronträd ska plockas rena från frukt. Lingon, blåbär, hjortron och svamp ska inte lämnas att ruttna i skogen utan fraktas hem i tio-liters hink på tio-liters hink. Guds gåvor tas tillvara.
Även om jag vansläktas så till den grad att jag varken plockar bär eller svamp och faktiskt slänger mat ibland, svider det att se alla citroner som förfars på trädet på gården mitt emot vår lägenhet i Palma.

Vid hemresan från det senaste besöket där, köpte jag med mig något som i taxfree-butiken kallades för mandelkaka. Den tog jag med mig när jag åkte och hälsade på mina föräldrar. Befriad från sitt emballage visade sig den där "mandelkakan" vara en ganska underlig figur. Den liknade inte alls de mandelkakor jag köpt på bagerierna i Palma.
   Mellan två pappersliknande (och papperssmakande) rån fanns en stenhård massa av mandel och honung. Vi försökte skära bitar av kakan medan den var kall men det var omöjligt. Vi värmde kakan i micron för att det skulle gå lättare. Det gjorde det inte. Min pappa dömde ut kakan som oätlig och för ovanlighetens skull var jag benägen att hålla med honom. Min mer diplomatiska mor konstaterade att det "var märkligt vad man får vara med om i livet" och stoppade kakkartongen i lådan för små lådor som man kan slå in presenter i. Inget kan, som sagt, förfaras.
   Kakan däremot trodde jag skulle förpassas till den sällan använda kompostpåsen, så snart jag lämnat huset. Men då hade jag glömt vem som är min mor.

"Vet du vad jag gjorde med den där kakan?" undrade hon när jag pratade med henne i telefon några dagar senare. "Jag körde den i mixern och sen hällde jag den i muffinssmeten. Det blev inte så dumt faktiskt!"

fredag, oktober 05, 2018

Det bryter löst

På campingen 


Kapitel 40 i vilket blixtar far över och inuti camping restaurangen. 


Så bryter det löst. Den Svarte Riddarn Sivert drar med våld igen glasdörren och sjunker ner på en stol alldeles innanför. En ny blixt följs genast av en knall. Campingrestaurangen omsluts av ett grågult mörker. Vinden hugger tag i den. Det knakar i de stora fönstren.
En ny blixt och en kort, hård knall. Inne i restaurangen en väntan.
Så kommer haglet. Små hårda kulor smattrar mot taket.
"Är du kär i det där jäkla rökmolnet? Ska du bli lesbisk nu?" umdrar Den Svarte Riddaren tvärs över rummet mot Claudille.
Vinden ylar därure. Det går inte att se bort till parkeringen längre.
"Vart tog den där Landrovern med den där skyltdockan vägen egentligen?" Det är fyrabarnsmamman som frågar alla och ingen.
Blixtarna ljungar. Det är som ett par tre åskväder stämt möte precis över campingrestaurangens tak.
"Du känner den där Rosie sedan tidgare, va?" säger Gertrud med åska i ögonen till sin utmärglade man.
Restaurangen skakar. Kanske har den lossnat från marken och kastas nu omkring handlöst i rymderna av stormen.
"Sfärgbfirgn?" undrar den rödbrusige.
"Hur har det gått med den där pistolen egentligen? Har polisen sagt något? undrar en av holländskorna.
"Frågorna far som blixtar härinne i restaurangen." tänker Torsten Sandströms upphetsat "Men inga svar." Och plötsligt hör han sin egen röst över stormen:
"Hur kommer det sig att du har ett adamsäpple?"
I samma stund som han  möter holländskans ögon klyver blixten den stora eken borta vid dammen.

onsdag, oktober 03, 2018

Skridskoskär

-flera vita ytor

Den första sidan i en anteckningsbok borde beträdas med något som liknar säkra skridskoskär över hittills obeträdd blankis. Det ska riktigt gå att höra det där hessvischande ljudet:
Ratsch, ratsch
när man läser.
Och det man ser är två målmedvetna streck, som pekar framåt i det där rena, obesudlade vita.
Och det man ser är att över dessa sidor skrinnar någon fram som skriver för att andas.
Och andedräkten är klar och gnistrande som iskristaller i vintersolen.

Först på sidan två får snedskären komma, och plötsligt är där märken av ett fall, blaffor i det vita som inte går att tyda.Vad ska det här föreställa: ett ben? en fäktande arm? Ingen synbar riktning, ett förtvivlat famlande. Men det är först på sidan två. På sidan två börjar det verkliga livet. 


lördag, september 29, 2018

Meditationsägget

Jag letar efter de där vita ytorna, de där stilla platserna, koncentrationens utrymmen där allt är enkelt och rent. De platserna där bara en sak gäller och inte allting trängs  och ska få plats på samma frimärksstora yta; högt och lågt, eufori och tristess, inspiration och dödläge, måsten och tvång, i en enda grå smet.
 
Men det är svårt att hitta de där platserna och hålla dem kvar.

Mitt abonnemang på kammarorkesterns konserter skulle vara en sådan plats. Under en timme skulle jag sitta där och bara vara i musiken. Inget annat skulle tränga sig in och störa. Men då hade jag glömt bort mig själv, vem jag är.
   Ännu har jag inte kunnat sitta igenom en hel konsert utan att fundera över hur jag ska beskriva den där känslan att gå helt upp i musiken och i och med detta är den upplevelse jag  vill beskriva förstörd.

Men ibland finner man dem. De där vita ytorna och lugnet.

På Valparaiso spa i Palma finns ett meditationsrum med stora äggformade fotöljer. I djupet av en sådan fotölj hittade för ett ögonblick en sådan plats.
   Men först efter att jag nästan snubblat omkull i den mjuka mattan och varit på väg att sätta mig i ett ägg där det redan satt någon annan. Det krävs en del rabalder för att ta sig ur den stressade vardagen och in i det stilla, rena.
   Efter mitt kalabalikartade inträde i detta rum avsett för tystnad och meditation, låter jag mig falla baklänges in i äggets djupa, svarta innandöme och mina öron fylls av skogens ljud, fåglars kvittrande och bäckens porlande. Och för en stund är jag i den där skogen, en stilla plats där allt är enkelt och rent och där bara en enda sak gäller: bäckens porlande.
  Och så insikten att klockan 15:00 är tiden ute, jag ska vara duschad och ombytt och tillbaka ute i den röriga verkligheten.

Ingenting varar i evighet som bekant. I synnerhet inte porlande bäckar och fågelkvitter. Vita ytor har alltid ett slut.


fredag, september 28, 2018

Oväder

På campingen


Kapitel 39 i vilket campinggästerna tyr sig till varandra i väntan på världens undergång.

Det drar ihop sig till oväder på campingen. Svarta orosmoln tornar upp sig över de vita kornas kullar. På radion har man gått ut med klass tre varning. Vad nu det innebär. Claudille har inte mycket till övers för sådana där varningar men utåt skyller hon på att det var det annalkande ovädret hon kände av den där dagen hon låg till sängs och ... hade huvudvärk.
   Men vad förväntas man egentligen göra när de går ut med de där varningarna? Efter att radion tjatat timme ut och timme in och Sonja blivit blekare och blekare, hur nu det är möjligt för någon som ser ut som rök, har Claudille till slut bestämt sig för att det är hennes plikt att åtminstone informera camparna om väderleksutsikterna, särskilt dem som har tält, om det nu är så att de inte har radio. Så hon hade gått runt från plats till plats och hört sig själv säga att de alla kunde komma ner till restaurangen om de kände sig oroliga. Hon skulle hålla öppet till stormen hade lagt sig. Och hon skulle bjuda på kaffe, hade hon lagt till i ett atypiskt anfall av generositet. När hon gick tillbaka ner till campingkontoret kände hon sig riktigt nöjd med sig själv; en riktig campingmamma.

Och nu sitter de här och kurar i matsalen. Alla hade inte hörsammat hennes inbjudan. Två holländska sällskap med husbilar som var större än både restaurangen och kontoret tillsammans hade sagt att de nog klarade sig själva, men en engelska familj med fyra barn som inte kommit upp i skolåldern ännu håller som bäst på att breda ut sovsäckar nere i ena hörnet.
Claudille  torkar ett ölglas så hårt att det gnisslar medan hon blänger ut över församlingen över glasögonbågarna. Hon har redan ångrat sin inbjudan och det där med att vara campingmamma.
Men nu sitter de där. Rosie och WCT-mannen sitter bredvid varandra vid ett bord och håller varandra i hand. De Utmärglade och De Rödbrusiga kurar är där. Alla verkar ovanligt dämpade, som om man väntar sig apokalypsen. Till och med holländskorna ser allvarliga ut.
I samma ögonblicken som den första blixten kliver himlen fräser Sivert in på parkeringen med sin svarta motorcykel.

tisdag, september 25, 2018

I den glada galenskapen

Vid bordet bredvid oss sitter en äldre kvinna. med en prickig sjal över axlarna och smuttar på en sangria när hon inte talar med låg men ivrig röst, skrattar och gestikulerar, hötter skälmskt med pekfingret. Åt vem är en aning oklart. För oss övriga kafégäster verkar stolen mitt emot henne vara tom, men själv har hon en härlig helkväll på lokal i trevligt sällskap.
"Så där kommer jag också att vara när jag är i hennes ålder." tänker jag. "Hoppas jag åtminstone."

Jag har generna för mig.
Medan min mamma kokade kaffe i min farmors lilla pentry på äldreboendet, tog min pappa farmor på en promenad på en ganska trist innergård på boendet. Till kaffet berättade farmor för min mamma om skogspromenaden de varit på och om alla grindar de varit tvungna att öppna på vägen.
Det hände att personalen på äldreboendet hade svårt att få farmor i säng om kvällarna eftersom hon var tvungen att planera för det stora kafferepet hon skulle ha dagen därpå.

Jag hoppas att jag får en liknande ålderdom, i den positiva, glada galenskapens anda. Men innan jag hamnar i skogspromenaderna och kafferepens värld hoppas jag att jag är så pass fräsch och så pass stadd vid kassa att jag kan ta mig en charter till Medelhavet, dricka sangria och hötta skälmskt med pekfingret.
Om nu Medelhavet finns kvar när det blir så dags.


lördag, september 22, 2018

Slutet på polskorna

"Det här är en sorg!" säger jag till P och nickar åt de neddragna jalusierna i slutet av vår gata.  Han nickar medkännande.
Nu är det ett faktum: Jag har druckit min sista kopp kaffe hos de vresiga polskorna i Palma.
Redan förra gången vi var här anade jag att slutet nalkades. Dels på grund av det mycket sparsamma öppettiderna, dels och främst på grund av att de monterat ner den stora TV:n där polska såpor och frågesporter ständigt rullade och som de griniga polskorna ogärna lämnade för att betjäna sina kunder.
Nu är TV:n alltså nedmonterad, jalusierna neddragna och en epok har gått i graven.
Att polskornas café stängt och avvecklat är en större sorg för mig än för polskorna själva, det är jag säker på. Nu kan de äntligen få se på sina såpor utan att bli avbrutna.
Men allra störst borde sorgen vara för Fjällaren. Han som så gott som satt på polskorna servering flera timmar om dagen. Därav har han också fått sitt namn. Ett tag trodde vi nämligen att han var intresserad av en av polskorna och satt där för att "fjälla" (=limma på, svärma för) på henne. Om jag sörjer, hur ska det då inte vara för honom.

Men även om det skär honom i hjärtat visar han inte utåt några tecken på sorg och saknad. På mäns vis biter han ihop och låtsas att inget hänt. Nu sitter han istället på caféet intill polskornas som om det vore den naturligast sak i världen, och det är väl dit jag också får söka mig så småningom, när jag kommit över förlusten.

fredag, september 21, 2018

Avslaget

På campingen 


Kapitel 38 i vilket campingens invånare hämtar sig efter att inte behövt rädda någon


Hemma på campingen känns det fortfarande en aning avslaget. Luften har gått ur balkongen för de tre musketörerna som skulle bryta sig in i husvagnen coh rädda Rosie. Gertrud och de tre inbrytarna dryper av åt var sitt håll sedan Sonen bestämt sagt ifrån:
"Det finns inget att se här!" säger han så myndigt han kan. Han släpar kofoten efter sig i gruset när han går tillbaka ner till campingrestaurangen och tänker att det hade då varit en ren och skär lögn, för vad hade det inte funnits att se där. Han hade aldrig anat att det fick plats så mycket saker i en husvagn. En del prylar låg förvisso utanför men ändå... Hela taket var fullhängt med mobiler, uppslagna böcker överallt, kläder, tyger, väskor, skor. Nå, det var ju skönt att han hade sluppit att bryta upp något i alla fall. Och kanske hittat ett lik.

WCT-mannen Torsten Sandström känner sig förvirrad och lommar några steg efter de utmärglade Gert och Gertrud bort till sitt tält för att slå i rekordboken om strutshalsar. Det ska bli skönt att hålla sig i rekordboken en stund.

När kusten verkar klar kommer Rosie ut ur toalettutrymmet uppsminkad och fräsch i en tältliknande, blommig klänning. Hon doftar av en lika blommig parfym. Hon verkar plötsligt väldigt glad och sjunger högt och skärande för sig själv och resten av campingen som inte kommer undan (på platsen intill henne börjar ett litet barn att gråta) medan hon breder ut ett vackert broderat täcke i gräset framför sin husvagn och möblerar med stora mjuka kuddar.
   Sedan sveper hon förbi toalettutrymmet och Den Rödbrusige som står där med en nytömd slaskhink och ser dum ut. Gnolande och krumbuktande tar hon sig bort till WCT-mannen Torsten Sandströms tält för att bjuda en förvånad, för att inte säga förbluffad, WCT-man på lunch-picknick i sin divaaaan, som hon säger.
   WCT-mannen skulle helst vilja krypa in i tältet igen för att slå upp ordet divan i Svenska Akademins ordlista, den andra boken han har med sig men Rosie ger honom inte en chans. Hon halar ut honom ur tältet och tar honom sedan till sin uppdukade picknickplats utanför sin husvagn och ber honom att sätta sig på kuddarna. Han förstår att det är detta som är divanen. Till sin besvikelse består lunchen av en sallad utan tillstymmelse till kyckling.

fredag, september 14, 2018

Fikapaus i cerise

På campingen 

Kapitel 37 i vilket holländskorna inte låter Den Svarte Riddaren Sivert får en syl i vädret


Uppe vid vattenfallet ser Den Svarte Riddaren holländskorna komma knegande uppför berget på sina cyklar.
"Herregud, där kommer de där pladdrande holländska kärringarna", tänker han. Varför är de så glada jämt? Vad är det som är så jävla roligt hela tiden?  De är inte hans typ någon av dem, verkligen inte. Inte för att de är särskilt fula eller så, men ja, det är allt det där kacklandet. Nu får de syn på honom.
"Jaså, var det du!" skrattar den ena och hoppar av sin cerisa cykel.
"Vi trodde nästan att det var någon som tänkte hoppa, när du stod därute."
"För det var väl du?"
Ja, visst hade det varit han.

Fortfarande tjattrande och kacklande, som två yra men glada höns, börjar de packa upp sin matsäck på träbordet framme vid bergskammen och ber honom slå sig ner tillsammans med dem, som om de vore gamla bekanta. Den ena skakar inbjudande mot honom med en ceriseprickig kaffetermos och han låter sig övertalas. Han kan ju passa på att få reda på hur det var på campingen så här dagen efter hans dramatiska avfärd. Claudille borde vara alldeles förstörd nu, och ångerfull. Igår hade hon verkligen inte varit sig själv. När hon hade bett honom dra åt helvete så där plötsligt från ingenstans, hade han tagit det som ett skämt och flinande sträckt sig efter en ny öl i kylen. Men då hade hon blivit som galen och börjat slå efter honom med den tomma ölflaskan som han hade ställt ifrån sig på bardisken:
   "Ber jag dig dra åt helvete ska du också dra åt helvete!"
Då hade han rusat ut ur restaurangen innan hon träffade honom med flaskan i huvudet. Han som hade klippt hennes jävla gräsmatta i flera dagar.
Om han bara fick in ett ord i de där holländskornas pladdermatta så skulle han fråga hur det var med henne idag, det skulle han.
Men det blev adrig något hål i pladdret för Den Svarte att stoppa in några frågor i. Det var en av holländskorna som själv tar upp de när hon fyller på hans kaffemugg.
   "Åh, Claudille sen!"
Sen är de som de kommer på sig och tittar lite skuldmedvetet på varandra, sedan tittar de på honom, som om de inte borde prata om Claudille i hans närvaro och sedan fnittrar de som tonåringar igen.
   "Ja," passar han på. "Hur mår Claudille idag då?" Han gömmer ansiktet bakom sin gröna plastkåsa.
    "Hon har  knappt visat sig idag." berättar de förtjust.
    "Hon är nog väldigt bakfull. Det är sonen och hans flickvän som sköter ruljangsen idag. Claudille satt och Sonja söp och sjöng nästan hela natten." Han stirrar på den av holländskorna som talade sist. Han stirrar på hennes hals. Hon har verkligen det största adamsäpple han någonsin har sett på en kvinna.

fredag, september 07, 2018

Kofot

På campingen


Kapitel 36 i vilket tre män går uppför en kulle.


Under tiden var tre män på väg uppför kullen på campingen, kullen som kröns av den tempelliknande toalettbyggnaden med sina mosaikklädda pelare. Tre män, en av dem bär en kofot.
Det är Claudilles son som bär kofoten. Han har inte velat släppa den ifrån sig vare sig, vare sig till den där utmärglade karln med tre grå testar som vajande antenner på huvudet eller den där fete gubben i träningsoverall som faktiskt inte heller hade mer än tre testar på huvudet även om de strävar bakåt i stället med viss bestämdhet. Han litade inte på någon av de där kufarna. Och skulle det brytas upp några husvagnsdörrar på den här campingen med campingens egen kofot, skulle det göras av någon som var ansvarig och hade vett och just nu var han de mest lämpade till det. Den ende lämpade. Han bär kofoten i högra handen på ett nästan tillkämpat nonchalant sätt.

När de kommer upp på kullen ser de att dörren till Rosies husvagn står uppfläkt på vid gavel. Det ligger några klädesplagg och en handväska utslängda på gräsmattan utanför. Gertrud står och kikar in i vagnen. Det for en fråga genom Torsten Sandströms huvud: "Hur lång kan en en strutshals bli?" Han undrar om det stod något i Rekordboken om den längsta strutshalsen som någonsin mätts upp. Fanns det förresten någon som sysslade med att mäta upp strutshals.
    Just då upptäcker Gertrud dem och drar åt sig sin hals.
   "Jag skulle bara se att allt var som det skulle. " hon låter förorättad. som vanligt. Gertrud hade varit på väg till  tvättutrymmet när husvagnsdörren plötsligt slagits upp, diverse persedlar hade kastats ut och sedan hade Rosie kommit störtande med en blommig necessär under armen och en grön handduk över axeln och nästan sprungit omkull Gertrud och fortsatt in i tvättutrymmet.

De stod alla i en handfallen halvcirkel utanför husvagnen. Claudilles son flyttar över kofoten till den vänstra handen. Gert Den Utmärglade kikar in i husvagnen.
"Har det varit inbrott?"
Torsten Sandström lade en tröstande hand på hans utmärglade axel.
"Nejdå. Men det är inte lätt för dig att veta vart allt ska vara."

måndag, september 03, 2018

sommaren var ursinnig

och oemotståndlig om vartannat. 

Sommaren är en komplicerad årstid. Jag har alltid haft lite svårt med den. Jag har hört till dem som 
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att vara till lags

Den där sjukliga hetsen av att man måste TA VARA PÅ dagarna, kvällarna, nätterna, morgnarna, vara närvarande, livsnjutande dygnet runt. Sådant gör mig alldeles utmattad. Sådant ökar produktionen av magsyra. 
Den här sommaren har väl varit ursinnigare än många andra. Och mer oemotståndlig. 
Jag har mött människor som varit vettskrämda av den märkliga torkan. Och andra som har tyckt att det har varit underbart med solen och värmen.  
Jag vet inte riktigt om jag lyckats TA VARA på den här märkliga sommaren. Det har väl gått ungefär lika illa som det brukar men för ovanlighetens skull har det inte stressat mig. Kanske beror det på att det just på grund av den här märkliga värmen varit legitimt att söka sig inomhus och i svalka emellanåt. 

Och nu är det äntligen september. Den bästa månaden. En svalkande smekning över pannan. 





sommaren var ursinnig
och oemotståndlig
om vartannat

det fanns inget mjukt
för den att landa i

en del njöt
av ovissheten
och den milda
misshandeln

andra
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att vara till lags
som varade ända in
i november

/Sanna Hartnor

fredag, augusti 31, 2018

Gud vid vattenfallet

På campingen

Kapitel 35 i vilket de båda holländskorna har en övernaturlig upplevelse.

Medan Den Utmärglade Gert och WCT-mannen Torsten Sandström högljutt dividerade med Claudilles son och hans flickvän om huvurivda de får låna campingens kofot eller ej, om det verkligen är nödvändigt och rätt att bryta upp dörren på någon annans husvagn även om personen i fråga alldeles nyligen har haft en hjärtinfarkt, badar de båda holländskorna i vattenfallet som de cyklat till på sina cerisa cyklar.
  De har båda varsin cerise bikin men inte riktigt likadana. Den av dem som har ett adamsäpple har en mörkare bikini med halterneck. Det har inte den andra. De skriker och skrattar i det kalla vattnet, av förfäran och förtjusning.
Plötsligt griper den utan adamsäpple tag i den med och pekar upp mot berget.
   "Ser du! Där ovanför vattenfallet!"
Där uppe i motljuset, just där vattnest kastar sig över bergkammen står en nattsvart siluett med armarna utbredda som om han trodde att det var vingar. En stund står holländskorna förskräckta hand i hand och stirrar mot den där figuren. Sedan måste de blinka mot solen och med ens är han borta.
   "Herregud! Hoppade han!" skriker holländskan utan adamsäpple.
   "Näej! Då skulle han ju ligga framför fötterna på oss." svarar hon med. "Det var väl bara någon som ville leka att han var gud en stund"  Hon kastar sig i det iskalla vattnet igen. "Nu känner man nästan inte att det är så kallt längre, men det är väl för att hela kroppen är avdomnad."ropar hon glatt och sparkar med benen. Men den adamsäppellösa står kvar och tittar upp mot bergskammen en lång stund.
   "Gud?" tänker hon.
De torkar sig varma på sina cerisa handdukar. De är inte likadana, holländskan med adamsäpple har blommor på sin handduk. Det har inte den utan. De byter om till sina cerisa solklännigar som inte är riktigt likadana. Den utan adamsäpple har ett tryck med snobben på sin klänning. Det har inte den med. Sen cyklar de på sina exakt likadana cerisa cyklar upp till bergskammen där den svarta siluetten stått för dä rfanns ett bord där man kunde äta sin matsäck med utsikt över fallet.  När de pustat sig förbi den sista kröken ser de Den Svarte Riddaren som står lutad mot sin motorcykel.

onsdag, augusti 29, 2018

Enfaldigt pladder 2

I min stad står man i begrepp att bygga ett "kulturkvarter" som bland annat ska inrymma ett nytt bibiliotek. Jag har sett fram emot detta eftersom jag inte är särskilt förtjut i det nuvarande biblioteket som är just mera av den oroliga fritidsgård  jag beskrev i det förra inlägget. Min naiva förhoppning har varit att det nya biblioteket ska bli just ett bibliotek. Det kallas ju "kulturkvarter", gud bevars.

Nu visar det sig att de styrande politikerna som dragit igång alltihop inte tycker sig ha råd med något bokmagasin, alltså inget utrymme för gamla böcker och tidningar.
Partiets representant flinar på ett, i mitt tycke, närmast stötande sätt när hon berättar att det är en "ny mötesplats" de ska bygga och då får annat stryka på foten.

Mötet med litteraturen då, vill jag fråga.
Bevarandet av det skrivna, att kunna erbjuda tillgången till detta till samhällsmedborgarna, de gamla tidningsläggen , årgångarna av Råd&Rön, böcker som De döda talar på band, Tomas Arvidsson-deckarna, Gösta Ågrens diktsamlingar, doften av gammalt gulnat papper.
Vad ska hända med det. Vart ska allt detta ta vägen. Tanken på att allt detta ska försvinna gör mig panikslagen.

Hur kan man anse sig inte ha råd att bevara detta när man ska smälla upp ett helt kulturkvarter?Plötsligt ser jag inte fram emot det där kvarteret lika mycket längre. Om det är vad det kostar att få ett nytt bibliotek har jag hellre kvar det gamla.

Historielöshet, tänker jag. Förflackning. Allt ska ske på ytan nu för tiden. Vi har inte råd att bygga källare längre, inga djup. Men att dagens ledande politiker tycker att vi kan låta ett bokmagasin gå om intet, är väl bara ytterligare ett av de sjukdoms symtom som den här världen visar upp.

söndag, augusti 26, 2018

Enfaldigt pladder

Jag har fått en ny vän. Min nya vän heter Don Bernes Pumares.
Don Bernes Pumares är chefsbibliotekarie på Nationalbibilioteket i Madrid någon gång i början av 50-talet.
Om man får tro Carlos Ruiz Zafons nya roman Andarnas labyrint. 
Och det får man väl inte.

Men Don Bernes Pumares är ändå min vän.
Dels på grund av min skeva verklighetsuppfattning. Dels på grund av hans mindre skeva inställning till biblioteksbesökare:
... de som kommit enbart för att sitta och viska eller för att få sig en tupplur kasade han ut med förklaringen att sömndruckna sinnen och enfaldigt pladder hade hela den yttre världen till sin disposition.

Don Bernes Pumares är min vän. Mer än så, han är min hjälte.
Han menar som jag att biblioteken är till för de läsande. För de litteraturintresserade. För kufarna och eskapisterna, om man så vill. För dem, för oss, som kanske inte har hela den yttre världen till vår disposition, och som därför söker vår hemvist i den inre.

På senare år har biblioteken förvandlats från de tysta, koncentrerade, kyrksalsliknande rum där man i lugn och ro kunde resa mellan böckernas pärmar, till något slags oroliga uppehållsrum fulla av enfaldigt pladder och gastande i mobiltelefoner och på vissa platser har man till och med fått anlita säkerhetsvakter för att bibliotekarier och låntagare inte ska bli attackerade.

Ingen skulle attackera Don Bernes Pumares. Don Bernes Pumares är min vän, mer än så, han är min hjälte.

fredag, augusti 24, 2018

Hettar och pulserar

På campingen

Kapitel 34 i vilket inte heller Rosie tänker på pistoler


Inte ens Rosie, som hittade pistolen och för vilken den fick så ödesdigra konsekvenser, tänker på den just nu. Inte heller tänker hon på den där skrämmande rökliknande varelsen som hon först såg i sin kristallkula och sedan nere på restaurangen alldeles efter att hon hittat pistolen bakom tvättmaskinen, och som just nu , utan Rosies vetskap ligger och drar öronbedövande timmerstockar nere på campingkontoret.
   Nej, ingenting av detta tänker Rosie på där hon sitter bakom fördragna gardiner i sin röriga husvagn med händerna kring sin kristallkula. Hon känner hur den hettar och pulserar under hennes grepp. Hettar och pulserar.
Gert, tänker hon istället. Gert.
Och hon känner kristallkulan hetta och pulsera så att det dunkar i hennes tinningar.
Gert.

Utanför Rosies husvang cirklar WCT-mannen Torsten Sandström oroligt i sin WCT-overall med magen tittande fram över byxlinningen. Han har sprungit runt vagnen i över en halvtimme och dragit i sina byxor. Rosie har hört honom knacka på husvagnsdörren och sedan på fönstren, båda fönstren. Hon har hört honom ropa hennes namn. Men att det var så långt borta. Det var som om Torsten Sandström var flera mil bort från henne och inte alldeles utanför den papperstunna husvagns väggen.
Hon klamrar sig fast vid sin kristallkula.
Gert.

Torsten Sandström står handfallen utanför Rosies husvagn.
Vad ska han göra nu?
Det är frågan för dagen.
Han har knackat och ropat i över en halvtimme utan att få något svar. Ändå vet han att hon är därinne. För det måste han väl vara? Hon var inte i toalettutrymmet, han har sett efter. Och hon kan väl inte ha gett sig av under natten. Hon har ju ingen bil och han skulle ha hört det där han låg i sitt tält.
WCT-mannen drar i sina WCT-byxor. Plötsligt märker han att Den Utmärglade står ute på grusgången bredvid husvagnen och trampar nervöst. Han har inte sin svarta hatt på sig i dag heller. Han har den inte ens med sig. Han trampar oroligt på stället.
"Är hon inte där?"
WCT-mannen gnuggar sig i ansiktet och drar i byxorna.
"Jo...det är hon nog. Fast hon svarar inte."
Nu trampar de båda på stället.
"Hon..." Den Utmärglade drar på det. Hon har väl inte fått en infarkt till."
De tittar på varandra och trampar. Sedan beger de sig tillsammans mot restaurangen för att låna en kofot.

fredag, augusti 17, 2018

Om annat än pistoler

På campingen

Kapitel 33 som handlar om hur Claudilles son, hans flickvän, Claudille, Bauerprinsessan, tyskarna och holländarna, Den Rödbrusige och hans vänner tänker på annat än pistolen bakom tvättmaskinen.


Det verkar som om de alldeles har glömt den där mystiska pistolen som Rosie hittade bakom tvättmaskinen. De verkar som om de alla fått annat att tänka på.

Claudilles son och hans flickvän har fått öppna campingexpeditionen den här morgonen. Claudille själv har visat sig i fem minuter för att utan ett ord lägga två Treo i ett glas, och medan de fortfarande fräser i vattnet bär hon det med sig uppför trappan till den lilla lägenheten ovanpå restaurangen. Hon håller hårt i glaset som om det är hon som skulle falla till marken och inte glaset om hon släppte  taget om det.

Inne på kontoret sover Bauer-prinsessan Sonja på rygg med munnen öppen och snarkar på en sådan volym som ingen trodde kunde vara möjligt för en person som ser ut som dimma och rök. Claudille son och hans flickvän har stått dörren och tittat på henne med gapande munnar i nästan tio minuter innan de tyst men bestämt stängt dörren om henne. De tänker inte på pistolen

Det gör inte heller det tyska paret. De har plockat ihop sin silvermoppe, sitt överdimensionerade silverbord och sin stora gasolgrill och farit iväg från campingen för några dagar sedan. Just nu sitter de tysta och lite morgongriniga bredvid varandra i husbilen. De har precis kört av Kielfärgan och tagit sig ut på autobahn.

Holländskorna har inte tid att tänka på några pistoler. De står nere i campingrestaurangen, där de precis hämtat ut sitt förbeställda frukostbröd. Idag har de likadana cerisa träningsoveraller på sig och cerisa ryggsäckar på ryggen. De berättar glatt om dagens cykelutflykt. De har fått tips om ett vattenfall de ska cykla och titta på. När de skrattande och pladdrande gått ut ur restaurangen och svängt ut på vägen på sina rosa cyklar säger Claudilles son:
   "Visst har hon ett adamsäpple?  Hon den där långa."
Hans flickvän rycker på axlarna och börjar spola upp vatten i skurhinken.

Uppe i det hörn av campingen där Den Rödbrusige och Den Utmärglade håller till med sina respektive fruar, är det heller ingen som tänker på pistoler. Den Utmärglade har gått ut på en morgonpromenad och Gertrud låter sina frustrationer få utlopp i en hetsig, skramlande storstädning av husvagnen. Allt löst har hon kastat ut genom dörren för att få fria skurbara ytor. Den Rödbrusige hade fått en gymnastiksko i huvudet där han han kryper omkring ute på grusgången och håller på att tejpa ihop blompinnar till en ny TV-antenn.
G-A-L-E-N-S-K-A-P-E-R skriver Monika i sitt korsord inne i husvagnen och tar en klunk kaffe i ur sin blommiga mugg. Hon tänker inte heller på pistoler.

fredag, augusti 10, 2018

Du är väl den Rosie?


På campingen

Kapitel 32 i vilket Den Utmärglade tar av sig hatten och blottar, enstaka antennlika hårtestar.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Ännu har inte Sonja och Claudille börjat skråla så högt att det hörs upp till toalettutrymmena där Rosie och Torsten Sandström  sitter kvar på bänken och försöker hämta sig efter Den Svarte Riddarens avfärd. 
   Borta vid den första av grusgångarna står Den Rödbrusige och Monika, Gertrud och Den Utmärglade och spanar efter den bortknastrande motorcykeln. Den rödbrusige har ett blommigt förkläde över sin rödbrusiga mage och en stekspade i handen. Hans hustru håller hårt i ett durkslag med båda händerna. Gertrud ser som vanligt rödflammigt förorättad ut och blänger än mot kröken där Den Svarte har försvunnit, än mot restaurangen eftersom hon tycker sig höra något ljud därnere i från. Det är måndag och den ska faktiskt vara stängd. 
    Bara Den Utmärglade är vänd åt andra hållet. Han spanar under sitt svarta hattbrätte mot bänken där Torsten Sandström och Rosie sitter. Rosie har stoppat sin hand i Torsten Sandströms kycklingkladdiga, som för att söka ett stöd. Plötsligt är Den Utmärglades ben på väg upp mot bänken och med dem han själv. Han blir stående en meter framför dem. Det dröjer lite för länge innan han får upp munnen för att säga något och när han väl får ut något ur munnen var det inte så mycket att ha. 
   "Jaha" Han skrapar med foten i marken. 
   "Jaha?" säger Torsten Sandström. 
    "Jo." säger Den Utmärglade och får plötsligt av sig den bredbrättade svarta hatten som ingen någonsin har sett honom utan. Den blottar en nästan kal hjässa med några nästan två decimeter långa testar som spretar åt olika håll. 
   "Jag tänkte höra... du är väl den Rosie?"
Det var en av de konstigaste frågor Torsten Sandström hört. Han tittar nyfiket mot Rosie för att se hur hon ska svara. För vad svarar man på något sådant. 
   Rosie i sin tur stirrar på Den Utmärglades hårtestar som svajar i vinden. Torsten Sandström kan känna att hon är stel i hela kroppen. 
   Nu kommer Gertrud klivande med armarna i sidorna. Det är som om armarna har växt fast där. 
"Vart blev du av, Gert?" ryter hon. När de får höra Den Utmärglades namn rycker Torsten Sandström till som om han fått en stöt av Rosies hand. Rosie står rakt upp framför bänken. Sedan rusar hon plötsligt iväg mot sin husvagn, sliter upp dörren och faller framstupa över skohögen där innanför.

fredag, augusti 03, 2018

Jorden rämnar

På campingen

Kapitel 31 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström funderar på ordning och oordning och Den Svarte Riddaren Sivert flyr fältet.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. WCT-mannen Torsten Sandström och den ilsket rödhåriga Rosie sitter kvar på bänken utanför toaletterna . 
WCT-mannen gnager eftertänksamt på det sista kycklingbenet. Han funderar fortfarande på röran i Rosies husvagn. 
"Du kunde ju inte veta var allt skulle ligga." hade hon sagt.
Hur skulle man kunna veta att det skulle ligga uppslagna album på golvet, att det skulle hänga stora högar med kläder över stolsryggarna och att det skulle stå flera kaffekoppar bredvid sängen och flera skor ligga i en hög mitt framför dörren. 
Hur kunde det vara möjligt att någon ville ha det på det här sättet?
Det finns så många frågor, tänker WCT-mannen. Men just den här frågan tänker han inte ställa högt. Han gnager lite till på kycklingbenet även om det inte är så mycket kött kvar på det, men det känns tryggt på något sätt.

    Han tänker på sitt eget tält där filten ligger ordentligt ihopvikt  ovanpå sovsäcken och hur Guiness rekordbok ligger precis ute i kanten på den upponervända plastbacken som han brukar packa i under resdagarna men som han använder som nattduksbord nu. Han tänker på sin stövlar som står rakt upptsällda bredvid varandra alldeles till höger om ingången på innertältet. 
   Rosie sitter och dinglar med benen och ser fridfull ut. Torsten Sandström tycker nästan att det låter som hon gnolar men det kan väl inte vara möjligt. Han har inte riktigt vant sig vid att hon inte är så arg längre, att hon skulle vara glad klarar han inte riktigt av att ta in. 
   Torsten Sandström drar in kvällsluften i i lungorna. Han är förvirrad men ändå tillfreds på något märkligt sätt. Han tar in kvällssolen över campingen, det knastrande ljudet av kornas betande. Och så plötsligt ett rasslande ljud i gruset. Det är Den Svarte Riddaren Sivert som är på väg upp mot toalettutrymmet så att gruset sprätter om benen på honom. Torsten Sandström kan riktigt höra hur det knakar i hans ihopbitna käkar när han passerar dem på väg in i toalettutrymmet. 
Sedan rämnar hela jorden med ett dån. 
Rosie ropar till och hugger tag i Torsten Sandström som tappar sin kycklingkartong. Den Svarta Riddaren har startat sin motorcykel där inne och ljudet ekar i kaklet. Han kommer utfarande som toalettutrymmet spottat ur honom, gruset sprätter upp i knät på Rosie. Den Svarte Riddaren Sivert far ner genom campingen, förbi campingrestaurangen  ut på vägen och försvinner.

Till långt in på natten hör man sång och skrän nere från restaurangen trots att det är måndag och restaurangen är stängd. Det är Claudille och Sonja som sitter vid plastborden och dricker vin och sjunger Hit the road Jack

onsdag, augusti 01, 2018

Galningar och gamla bekanta

För en tio-femton år sedan satt jag och skrev på ett kafé. Jag satt där ofta och efter ett tag kände jag igen de andra stamgästerna. Inte för att vi hälsade på varandra, vi var ju i Sverige gudbevars, men kände igen varandra det gjorde vi.
Där var en klotformad taxichaufför som alltid löste korsord och där var en man som satt och mumlade över en vacker, gammaldags atlas där han mätte upp avstånd med en plastlinjal.
Så slog cafét igen och vi skingrades för vinden.

Nu sitter jag och skriver på ett annat kafé och här har jag återsett min gamle vän den klotformade taxichauffören. Han löser fortfarande korsord men istället för det stora korsordslexikon han hade med sig förr i världen har han numera en i-pad.
Atlas-mannen ser jag däremot inte till. Jag har svårt att se hur han skulle förhålla sig till Google maps. Själva grejen med honom var ju att hans atlas var så gammal och fin.

När jag tänker efter så vet jag inte om den klotformade korsordslösaren verkligen var taxichaufför. Det var bara något jag hittade på.
Jag brukar hitta på sådana där saker. Vår brevbärare har jag försett med ett lesbiskt förhållande och en fårfarm. Det värsta är att jag ljuger så jag tror mig själv. Det har varit nära att jag frågat om de fått många får i år men jag har lyckats hejda mig i sista stund.

För övrigt undrar jag varför jag alltid måste hamna bland folk som pratar för sig själva när jag är på kafé. Så sent som tidigare idag hade jag en på varje sida om mig. Till höger om mig satt en gubbe och muttrade ner i sin kaffekopp. Det enda jag kunde urskilja var: "Ja, jo, pust. Det är bara jobb och jobb i den här stan." På min vänstra sida satt en kvinna och stånkade för sig själv medan hon rotade i en ICA-kasse: "Det är så varm. Jag orkar inte. Jag kommer inte hem. Det går inte."
Det var när gubben på min högra sida började fnittra på ett obehaglit sätt och snegla åt mitt håll som jag förskräckt slog ihop min dator och skyndade ut ur lokalen.
Väl hemma i säkerhet tänkte jag att de där båda är nog inte galnare än jag, egentligen. Kan man hitta på chaufförsjobb och fårfarmar åt folk så man tror sig själv, är det väl bara en tidsfråga innan man sitter på kafé och pratar för sig själv:
"Jaså, den fete taxichauffören är här idag igen. Idag tror jag att han är ännu fetare än förra veckan."
*elakt fnitter*



fredag, juli 27, 2018

Hur lång tid tar det att städa en husvagn?

På campingen 

Kapitel 30 i vilket Torsten Sandström har många frågor kring städning. 


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Utanför toalettutrymmena sitter Torsten Sandström och äter grillad kyckling ur en pappkarton. Bredvid honom sitter Rosie och äter sallad. För några timmar sedan kom de farande i taxi. Torsten Sandström hade sagt till chauffören att höra ända upp genom campingen och fram till Rosies husvagn. 
"Vi har en konvalecent i bilen!" hade han sagt med myndig stämma. Det lät högtidligt tyckte Rosie, beundrande hade hon tagit hans hand. 
   Holländskorna hade stått vid sin gång på campingen och vinkat när de kom, men någon annan hade de inte sett till och Torsten Sandström hade lämnat Rosie i husvagnen så att hon skulle få vila lite. 

På sjukhuset, några dagar tidigare, hade hon bett honom att "städa upp lite" i husvagnen till hon kom hem. 
"I din husvagn!" Han hade känt sig lamslagen. Städa? Hos henne? Han?
"Du har väl sett till husvagnen när jag har varit borta? Så att ingen har varit där?"
"Självklart, Naturligtvis."
Men det hade han inte. Det hade inte funnits i hans tankevärd att han skulle närma sig hennes husvagn. Det var ju hennes. Att gå in där kändes alldeles för intimt. 
Men nu hade han blivit tvungen. Det hade känts nästan oanständigt. Han hade stått och tittat på vagnsdörren ett bra tag. Ända tills den rödbrusige kom förbi och tittade på honom som om han skulle avvärja en inbrottstjuv.
Torsten Sandström spände ögonen i honom:
"Frälger!" sa han hårt och bestämt för att markera på den rödbrusiges eget språk. Så slet han upp dörren på samma sätt som Rosie brukade göra när hon var arg. 
Sen blev han stående. 
"Hade det varit inbrott?"

"Hade hon det alltid så här?"
"Hur lång tid skulle det ta honom att städa upp allt detta?"
Det finns så många frågor och vissa får man aldrig svar på. Men på den sista skulle han få svar. Tre och en halv timma var svaret. 
Han blev lite besviken när Rosie inte sa något om städningen när han lämnade av honom vid husvagnen. Men hon var väl trött. 
När han kom för att bjuda henne på middag, en sallad eftersom det var nyttigare än grillad kyckling om man haft en infarkt, höll han på att få infarkt själv. Allt såg ut som tidigare. Kläder låg utströdda över bordet och soffan. På golvet låg böcker utslagna. 
Tre och en halv timma. 
Han hade tuggat runt det några varv där han satt på bänken utanför toaletterna. 
"Jag hade städat lite." sa han försiktigt. 
"Jag vet," Rosie lade handen på hans arm och tindrade mot honom. "Du hade varit jätteduktig. Det var ju inte lätt för dig att veta vart allting skulle ligga."


söndag, juli 22, 2018

Att tala till sig själv för 30 år sedan

Medan solen fräter sönder världen därute kurar jag bakom persiennerna i en nedsläckt lägenhet och scannar in gamla foton, eftersom man inbillar sig att de ska vara i alla evighet om de digitaliseras, istället för att långsamt blekna och nötas till förgängligheten. 
  Egentligen tror jag att den digitaliserade evigheten kan lösas upp i tomma intet med en fingerknäppning, innan man hinner vänja sig vid att det inte finns någonting som är evigt. Inte någonting. 

Nu har jag kommit fram till bilderna från min 14 årsdag och där fastnar jag vid en närbild av mig själv med vitsippor bakom örat. Jag minns hur vidrig jag tyckte att den där bilden var när det begav sig. Det där fula, potatisnästa koansiktet upptryckt i kameralinsen. Jag minns hur ful jag tyckte att jag var när jag var 14, hur klumpig och otymplig jag kände mig i den där faktiskt ganska smala kroppen och hur... ja, smutsig på något sätt. 

Nu tycker jag att det är ganska söt bild. Visst ser jag att det inte är en tjej som killarna stod i kö efter, men ändå. Om jag kunde resa tillbaka till den där 14-åringen och berätta ett och annat för henne. Att hon inte är så ful som hon tror, till exempel.  Och att hon inte behöver bry sig så mycket om vad folk säger om hur hon ser ut. 
   Men hon skull nog inte lyssna på mig. Och jag kan ju inte resa i tiden.
Det enda jag kan göra är att säga åt den där potatisnästa människan med uppsvält koansikte, degig, gropig kropp, bred som en ardenner över baken, som jag ser i spegeln i dag:
"God damn, vilken praktkvinna du är!" med hälsning från framtiden. 
Men hon lyssnar inte hon heller. 






fredag, juli 20, 2018

Claudille pratar med cigarrillrök

På campingen 


Kapitel 29 i vilket Claudille övertraserar sin dagliga ranson av cigarriller

"Det ligger en skyltdock i den där risiga bilen därute."
Det är Sonja som silar in genom dörren som en dimma. 
"Jag vet." säger Claudille som står med armbågarna mot bardisken och klickar med sin tändare. 
"Vems är den?"
"Ingen aning."
Utanför fönstret åker Den Svarte Riddaren omkring på åkgräsklipparen. 
"Klippte han inte där i går?" undrar Sonja. 
"Jo."
Sonja står som vore hon stöpt på golvet och tittar på Claudille som äntligen fått eld i tändaren och fyr på dagens sjunde cigarrill. Hon har övertraserat sin dagliga ranson idag men vad fan, det är en jävla dag. 
"Röker du härinne?"
Claudille plockar bort en tobaksflaga från tungan och tittar på Sonja över glasögonkanten. Hon drar den vänstra mungipan lite upp mot örat och ser riktigt vänligt på Sonja. 
"Du börjar låta som Torsten Sandström."
"Vem är det?"
"WCT-mannen. Han brukar alltid fråga en massa saker.
"Ja, fast på sista tiden har han börjat komma med en massa svar, tycker jag." säger Somja.
"Svar på vadå?"
"Ja, det är just det. Jag vet inte riktigt på vad."
Claudille kisar över glasögonen på den där märkliga varelsen hon anställt i sin restaurang. Hon kan fortfarande inte riktigt svara på varför hon gjorde det. Hon verkar ju så sällsamot olämpad för det mesta här i livet. Hur hon kunde ge sig till att vara lärare för en akvarellmålningskurs kan Claudille inte begripa. Hon ser ju själv ut som en mycket vattnig akvarell.
"Tunn och vit som dimma", tänker Claudille. Kanske finns hon inte ens. Kanske står hon här och pratar med röken från sin egen cigarrill.
"Hur mår du?" frågar cigarillröken som blivit orolig av att granskas på det där ingående sättet, som om Claudille försökte bli på det klara med om hon verkligen finns.
"Bra." säger Claudille med en ton som om hon slog i spik med bara rösten. Hon rätar upp sig.
"Vet du om att både Gertrud och Sivert trodde att den där skyltdockan var en riktig människa."
"Vem är Sivert?"
Claudille lutar huvudet åt vänster i riktning mot Den Svarta Riddaren och gräsklipparen.
Båda skrattar gott. Claudille raspigt och rökigt och Sonja med ett susande ljud. Claudille skrattar åt vilka idioter det finns. Sonja skrattar åt något annat.
"Heter han verkligen Sivert."

fredag, juli 13, 2018

Att tala med en fisk

På campingen


Kapitel 28 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström erfar att det är otacksamt att försöka vara till lags. 


"Jaha. Nu åker jag då."
Gertrud stirrar oförstående på WCT-mannen. Han har visst ett namn, har det visat sig, och hon har till och med hört det, men minns det gör hon verkligen inte. Nu står han i alla fall här på grusgången mellan hennes och Den Utmärglades och Monikas och Den Rödbrusiges husvagnar.
   Eftersom de bor längst bort mot bäcken till har de ställt ut det stora plastbordet på grusgången mellan dem och åter alla sina måltider tillsammans där. Nu sitter hon här ensam och plåstrar om sitt tilltufsade ego med en temugg rödvin. Hon har precis fått en ordentlig avhyvling av Claudille för att hon har klampat in på det nyskurade restauranggolvet, haft åsikter om Range Rovern och över huvud taget lagt sig i sådant som hon inte hade ett "jävla skit med att göra", enligt Claudille.
   Gertrod förstod sig verkligen inte på den där kvinnan. Hon borde verkligen inte arbeta med människor. Det är då ett som är säkert. Kanske borde hon ge sig ut på pilgrimsvandring läng Caminio de Compostela för att få lite inre frid, vad vet Gertrud. Det som grämer henne mest är att hon inte kommit på något att svara på angreppet. Hon hade bara stått där och kippat som en fisk på torra land. Gertrud förstår själv att hon måste ha sett väldigt dum ut. Samtidigt hade hon inte kunnat låta bli att imponeras av att Claudille kunde skälla så vansinnigt och ändå lyckas hålla cigarillen kvarhängande i mungipan.
   Och nu står den här feta, skallige karln i WCT-overall  och berättar för henne att han ska "åka" som om det var något som borde intressera henne.
   "Skiter väl jag i." tänker hon men får inte meningen ur munnen. Istället kippar hon som en fisk igen. Och ser verkligen ganska dum ut.
   "Ja." säger WCT-mannen Torsten Sandström otåligt. "Ni var ju så arga för att jag inte berättade vad som hänt, förra gången. Med Rosie och hennes hjärtinfarkt, menar jag. Så nu tänkte jag tala om att jag ska åka till sjukhuset och hämta hem Rosie. Hon mår bra nu. Så vet ni."
   Den Utmärglades hustru, Torsten Sandström har ännu inte hört talas om att hon ska ha ett namn, stirrar fortfarande stumt på honom. Han förstår sig verkligen inte på de här människorna. Dagen efter att han hade kommit hem från sjukhuset efter Gertruds infarkt hade Den Utmärglades gårstripiga hustru läst lusen av honom så att de glesa testar han har kvar på huvudet höll på att blåsa av, för att han inte hade kommit in i restaurangen, där han tydligen borde vetat att de alla satt och väntade, och berättade vad som hänt Rosie. Han hade inte trott att de var så intresserade. Ingen hade ju brytt sig om henne innan.
   Så nu hade han gått runt och berättat för dem alla att Rosie var frisk nog att komma hem och att han, Torsten Sandström, skulle hämta henne. För att undvika att de skulle bli lika arga en gång till hade han gjort det. Men alla hade stirrat förvånat på honom som om det glömt att Rosie över huvudtaget existerade. De flesta hade ändå sagt något som "så skönt då" och "äntligen" när det hade hämtat sig men den där Utmärglades gråstripiga fru som hade skällt så väldigt hade inte lyckats få ett ljud ur sig. Hon sitter där bara och liksom kippar. WCT-mannen rycker hjälplöst på axlarna och vänder henne ryggden där hon sitter med sin rödvinsosande tekopp, drar upp WCT-byxorna över magen och lufsar ner till parkeringen och sin förbeställda taxi.

fredag, juli 06, 2018

Range Rovern

På campingen

Kapital 27 i vilket en gammal risig Range Rover plötsligt står parkerad bredvid campingrestaurangen. 

En morgon står det en gammal risig Range Rover nere på parkeringen bredvid campingrestaurangen.
   "Det ligger en snubbe  och sover i den." säger Den Svarte Riddaren som gått en lov kring fordonet.
   "Jaha", säger Claudille som håller på att skura golvet inne i restaurangen med en cigarill hängande i mungipan. Den Svarte Riddaren klampar in över hennes rena golv och tar sig en öl i kylen. Han ger henne, vad han tror är en "sexig blick", över flaskhalsen.
   "Vad hade du tänkt göra idag då, gumman?"
Claudille daskar moppgarnet i golvet så att skurvattnet stänker långt upp på Riddarens läderklädda lår.
   "Ja... jag tänkte väl driva den här campingen" svarar hon genom ena mungipan. Cigarillen guppar bara till litegran.
  Gertrud kommer skenande över parkeringen och dundrar in i restaurangen. Hon slirar lite på det blöta golvet men det bekommer henne inte. Hon är så där rödflammigt upprörd som bara Gertrud kan vara.Som hon alltid verkar vara.
  "Det ligger en karl och sover i den där skåpbilen därnere." Hon fäktar åt Range Rover till.
  "Jaha." säger Claudille igen och gnuggar moppen mot golvet på ett, tycker hon själv, demonstrativt sätt. Ingen annan verkar tycka att det är särskilt demonstrativt. Det här är verkligen sista året jag driver camping, tänker hon. Nästa år får kommunen se till att hitta någon annan. Nästa år ska jag vandra Camino del Compostela. Ensam. Folk gör mig galen. I år gör de mig galnare än någonsin. 
  "Ja! Får man verkligen göra det! Jag menar det, ser ju lite konstigt ut för oss som BETAAALAR för en plats häruppe" nu fäktar hon uppåt kullarna och husvagnarna "om man bara kan ställa sig på parkeringen och..."
   "Det är inte förbjudet att stå på parkeringen." Nu vippar cigarillen på ett livsfarligt sätt i Claudilles mungipa.
Gertrud drar in luft genom näsan så att det genljuder i hela restaurangen.
   "Med. Tanke. På. Varför. Polisen. Var. Här. För. Bara. Några. Dagar. Sedan. Borde man kunna kräva att campingens föreståndare..."
Claudille slänger moppen på golvet och marscherar ut genom dörren och bort till Range Rovern. Hon kastar bara är ett öga in genom fönstret i bakdörren på bilen över sina glasögonbågar och marscherar sedan tillbaka.
  Hon stannar i dörren och tittar först på Den Svarte Riddaren och sedan på Gertrud.
  "Det är inte en karl, det är en skyltdocka. Det kan en blind se."

fredag, juni 29, 2018

Livets cirklar

På campingen 

Kapital 26 i vilket Bauer-prinsessan och Den Svarte Riddaren snurrar runt på samma ställe men inte samma ställe som den andre. 


Bauer-prinsessan Sonja står bakom bardisken och gnuggar en lindrigt ren trasa i runda cirklar på samma del av disken som hon gnuggat med samma runda cirklar den närmaste kvarten. Claudilles son och killen som kör budbilen springer fram och tillbaka mellan köket och den vita budbilen, med vinkartonger, ölbackar, fryslådor med köttfärs och potatissäckar. Det är ingenting som Sonja lägger märke till. Medan hon roterar sin trasa över bardisken stirrar hon ut genom fönstret och bort på Den Svarta Riddaren i skinnstället som åker runt på gräsklipparen ute bakom klätterställningen i, visserligen vidare men annars nästan lika statiska cirklar som dem hon rör sin trasa över disken.             Claudilles son kastar emellanåt ett öga på henne när han springer förbi. Han vet att det inte är någon idé att be henne om hjälp. Det skulle ta längre tid att förklara för henne vad man vill ha gjort än att göra det själv, även om det bara handlade om något så lättbegripligt som att bära några grönsakskorgar från bilen och in i köket. Claudilles son fattar inte varför Claudille över huvud taget anställt den där människan som ser ut som om hon ska krypa in under bardisken så fort man hälsar på henne. Hon lider av ett trauma efter en akvarellmålningskurs, hade Claudille sagt.
   "Hur kan man få trauma av att gå en akvarellmålningskurs! Det är ju bara en massa gamla kärringar som går på sådant." Hade Claudilles son sagt till Claudille.
    "Det var hon som var lärare." hade Claudille svarat, som om det skulle förklara något.
Claudille son hade undrat hur hon, Bauer-prinsessan, som var en så genomskinlig varelse kunde ge sig på att vara lärare.
"Nej, du ser." hade Claudille svarat och stoppat in en back glas i diskmaskinen som hon hade bett Sonja göra för en halvtimme sedan men Sonja hade irrat ut i restaurangen med sin skurtrasa istället. Hon, Claudille hade haft den där minnen som hon har när det inte är någon idé att fortsätta diskutera med henne. Så han hade inte gjort det.
   Nu var han i alla fall klar med inbärandet av de nya varorna. Han hade betalt killen som körde budbilen och nu var det bara att vänta in Claudille som skulle komma och förbereda kvällens mat i vilket ögonblick som helst. Claudille son plockar åt sig en öl och sätter sig gränsle bakofram på en stol framför bardisken.
   "Snart blir det väl hål i bardisken." försöker han skämta med Sonja men han får ingen reaktion. Pysljudet när han öppnar ölburken får henne i alla fall att hoppa till och liksom sätta igång. Inte för att hon slutar snurra sin torktrasa eller sluta att stirra ut genomfönstret men hon börjar prata.
   "Jag tror att det är han." säger hon.
   "Vadå?"
   "Jag tror att det är han som gömde pistolen bakom tvättmaskinen."
Claudilles son följer hennes blick ut genom fönstret och tittar på Den Svarte Riddaren på gräsklipparen.
   "Nej, det är bara morsans kille. Han är helt värdelös men någon pistol har han inte."

När Den Svarte Riddaren anser sig färdig med gräsklippningen och värd en öl är det första han får se när han kliver in i restaurangen den där märklig bleka människan. Hon står bakom bardisken och torkar av en liten bit av den med stora, monotona cirklar. Han förmodar att det är någon som Claudille får bidrag för, någon med något slag funktionshinder. Den Svarte Riddaren tänker att han ska försöka var lite snäll mot henne, skoja lite grann.
  Därför formar han sitt pekfinger till en pistol och pekar på Sonja med sin låtsas pistol och säger:
  "Hej där!" samtidigt som har avfyrar ett låtsasskott.
Med ett pip dimper Bauer-prinsessan avsvimmad till golvet.