söndag, oktober 30, 2011

(Eld)klotter

Måndag är vatten och fredag är vin, så sjung hej och hå för en uslingsmedicin!
Citerar Persons Pack så här på söndagkvällen.

- - - -

Har varit i Stockholm över helgen och bland annat tittat på dockskåpen på Nordiska museet. Bland alla nyårslöften jag alltid sätter upp varje nyår, nyårslöften som gäller både högt och lågt kan jag säga, så har löftet till mig själv att skaffa ett sådant där pampigt dockskåp funnits med i flera år. Ännu har jag inte uppfyllt det löftet. Heller.

-----

Citerar Bodil Malmsten, eftersom jag just nu lever i en nyvaknad besatthet av Bodil Mamsten(s ord):

Man behöver inte ens dö för att ta död på sin värld, det räcker med att försöka skriva ner den.


Att skriva är att trasa sönder spindelväven, att skriva är att skrubba bort den lysande daggen med tagelborste.

Citaten är tagna ur Priset på vattnet i Finistère där huvudpersonen håller på att kämpa med att skriva en bok om sitt första år i Finistère.
Eftersom jag håller på att skriva en bok om Bourgogne (som inte alls liknar Priset på vattnet... och som inte alls skrivs för att jag är besatt av Bodil Malmsten, utan för att jag är besatt av Bourgogne) vet jag att det är sant det hon skriver. Jag vet också att det kan vara tvärtom.
Att skriva kan vara att få gråheten att börja gnistra också.

----

Nu ska jag gå och byta tvätt i tvättmaskinen.
Hade detta skett när jag var som mest Malmsten-manisk hade jag kunnat skriva en dikt om det. Kanske skulle det ha hängt samman med att jag då var ganska nyligen flyttad hemifrån och att bära en tvättkorg till tvättstugan fortfarande var en symbol för min frihet.
Förunderligt hur totalt jag har glömt bort att det kan vara så...

onsdag, oktober 26, 2011

Plötsligt längtar jag efter Bodil Malmsten

Apropå förebilder. Apropå bilden av förebilden som ett helgjutet föredöme, där man köper hela personen och allt hennes handlande som varande föredömligt, som varande påbjudet att efterapa. Helt och hållet, inga undantag.

När jag var 17 år läste jag Svartvita bilder av Bodil Malmsten. Det var en explosionsartad insikt om hur man kunde använda språket och vad man kunde använda det till.
Men det räckte inte. Jag köpte hela Bodil Malmsten, rakt av.
Eller den Bodil Malmsten som jag tyckte mig se i det hon skrev, den Bodil Malmsten som hon framställdes i artiklar och intervjuer. Alltså inte den riktiga Bodil Malmsten, vilket jag naturligtvis inte insåg just då.
Jag läste Dostojevskijs Idioten för att Bodil Malmsten hade läst den.
Jag läste Beckett och Ed McBain av samma skäl.
Jag fantiserade om att sitta i en skrivarlya på Gärdet och skriva hela dagen, printa ut på kvällen och gå hem, som jag läst att Bodil Malmsten gjorde.
Jag började se mig omkring på Konsum och formulera det jag såg på ett Bodil Malmstenskt sätt.
Jag ville förhålla mig till hela världen på ett Bodil Malmstenskt sätt.
Jag ville vara en text av Bodil Malmsten.
När jag var 17 var jag övertygad om att jag skulle bli Bodil Malmsten när jag blev stor.
(Jag gick faktiskt genom större delen av min skoltid i den fasta tron att bara jag kom ut därifrån skulle jag bli en helt annan människa än den jag var.
Så döm om min förvåning när jag stod där, dagen efter studenten och var likadan.)
Jag blev inte någon annan och inte blev jag Bodil Malmsten. Men det gör inget.
Jag blev jag, och det tog betydligt längre tid än jag någonsin hade kunnat drömma att det skulle ta. Men det är en helt annan historia.

Jag vill inte längre vara Bodil Malmsten och det är en fråga om mognad. En fråga om att ha insett att det är omöjligt att ha förebilder som är helgjutna föredömen helt igenom. Men det är fortfarande en explosionsartad insikt om hur och till vad man kan använda språket att läsa en text av Bodil Malmsten. Så är det bara.

Och plötsligt mitt i allt funderande kring förebilder börjar jag längta intensivt efter Bodil Malmsten. Jag längtar efter hennes röst när hon sommarpratar eller läser något av det hon skrivit högt. Jag längtar efter det välartikulerade, eftertänksamma, lämningarna efter det jämntländska i språkmelodin. Jag måste höra Bodil Malmsten tala till mig nu!
Genast går jag in på AdLibris och köper raskt två ljudböcker på Mp3, laddar ner och så är hon där.
Och plötsligt har jag fått tillbaka det där flytet igen. Det riktiga skrivandet tar fart medan jag sitter där och lyssnar på Bodil Malmsten, eller på hennes röst som ett slags bakgrundsmusik. Så skulle aldrig Bodil Malmsten själv göra. Hon vill ha tyst när hon skriver. Men på mig har hennes röst, hennes läsande, en fokuserande inverkan. Plötsligt går det lättare att koncentrera sig på skrivandet, jag vill inte surfa runt på Facebook eller titta på underliga filmer på YouTube.
Jag vill bara sitta här och skriva och "vara Bodil Malmsten" en stund.

söndag, oktober 23, 2011

Det svartnar framför ögonen på mig

... och det oroar mig, av naturliga skäl.






Nej, jag talar inte om att jag drabbats av någon märklig ögonsjukdom som kommer att göra mig blind.




Inte heller bekymrar jag mig för att "dagarna mörkna minut för minut". Det har ju, som jag konstaterade förra året, hänt något underligt med mig på senare år när det gäller min inställning till vintermörkret. Någon kemisk förändring i kroppen, kanske. Jag tycker att det är ganska mysigt med mörker! Känner mig inbäddad och omhuldad av det, på något obegripligt sätt.


När jag var barn och bodde i vildmarken skulle jag aldrig ha drömt om att ge mig ut på egen hand i mörkret. Mörkret i vildmarken kunde dölja stora älgar som jag var patologiskt rädd för.
De kunde ju plötsligt stå och bröla framför mig där i mörkret och något värre kunde jag inte föreställa mig (Så oskyldigt naiv var jag på den här tiden).
Älgar är skygga varelser och kan fördrivas genom att högt sjunga gamla slagdängor och skramla med mjölkhinkar som man eventuellt gick och bar på. Så fort jag var tvungen att ensam ge mig ut i mörker eller älgtäta områden skrålade jag I fjol så gick jag med herrarna i hagen så högt jag kunde. Jag var tio år och förstod inte riktigt vad Herrarna i hagen handlade om.
Man kan ju undra vem som lär en tioåring en sådan sång. Min mor, är svaret på den frågan. Jag har henne att tacka för en enorm sångskatt som bland annat innehåller Bohus bataljon och den här med grabbarna från Eken (Det är grabbar med kulör, det är grabbarna som var på ett sjuhelsikes humör!) Tack mor, för dessa underbara sånger, som jag fortfarande sjunger när jag är ute och promenerar. Inte för full hals som förr, utan lite gnolande för mig själv visserligen.

Numera bor jag ju i stan och sjunger man för full hals när man är ute och går i stan...så händer det väl egentligen inte så mycket, ingen kommer väl och hämtar eftersom psykvården är bortrationaliserad, men i alla fall, man kan ju bli tittad på. De faror och ondskor som lurar i stadsmörkret, och som jag, trots att de är betydligt värre än älgar, inte har vett att vara rädd för, låter sig heller inte fördrivas av vare sig Bohus bataljon, herrarna i hagen eller de färgrika grabbarna från eken.



Nå, det mörker som oroar mig är det som emellanåt inträder på min datorskärm, den ovilja som datorn uppvisar att uföra vissa kommandon och andra egenheter som den hänger sig åt. Maniskt sparar jag varje handling i den svarta lådan, den externa hårddisken, som står bredvid. Man åldras fort i datornvärlden och fem år för en laptop är en evighet. Snart är det dags för tippen. Jag tänker på med vilken lätthet jag kommer att slänga den här datorn i korgen för elektronik vid Miljöstationen (som tippen heter) medan jag aldrig skulle drömma om att förpassa min första skrivmaskin, min röda Brother dit, och undrar vad det betyder.

torsdag, oktober 20, 2011

Om förebilder

Det började med att jag lyssnade jag på en man som berättade om hur hans far slagit honom, misshandlat hans mor, kastat ut honom att leva på gatan, tagit ifrån honom "min frihet, mina drömmar, min ryggrad" i och med en del andra handlingar. Sedan sa han, mannen som berättade, att pappan ändå alltid varit hans största förebild.
Jag kunde inte förstå och få ihop det. Jag fick börja slå i lexikon.
Enligt Svenska Akademins Ordlista är förebild det samma som föredöme.
I Norstedts Etymologiska Ordbok är föredöme ett "gott mönster för handlande."
Det hjälpte inte.
Hur kan du se någon som behandlat dig och dina närmaste på ovanstående angivna sätt, som din största förebild, ett gott mönster för handlande.
Jag kunde inte förstå och få ihop det.

Men visst, den där pappan hade förutom allt det ovanstående angivna också lyckats att snabbt etablera sig i ett främmande land, lärt sig språket fortare än någon annan som kom till det främmande landet samtidigt som han, sett möjligheterna istället för motståndet. Och det är ju onekligen ett gott mönster för handlande.

Så kanske är det fel av mig att definiera en person som är en förebild som ett helt igenom, innifrån och ut, gott mönster för handlande. Det är ju inte så det fungerar. Vi är inte helgjutna block.
Svaret på frågan om människan är god eller ond är JA.
Sådant lär man sig med åren, är en insikt som tyder på mognad. Så jag är väl lite halvmogen, sådär. För jag kan, trots att jag vet allt detta, inte riktigt förlika mig med den där mannen, som allting började med, och hans syn på sin far som en förebild. Någon måtta får det faktiskt vara, känner jag, trots allt. Det kan inte hjälpas.

Jag tror på att använda sitt eget huvud. Det går inte att ha förebilder i den meningen "allt han gör, gör jag också".
Men man kan plocka bitar av klokskap och ryggrad från varandra. En viss typ av sådana bitar samlar jag i en bok som jag kallar mitt citatblock. Saker som andra människor har formulerat som är som de där spikarna (som säkert heter något speciellt) som bergsbestigarna knackar in i berget för att fästa sina karbinhakar (Kanske heter det något annat än karbinhakar?) som håller fast den där linan som de har anförtrott sina liv - livlinan. Som de spikarna kan språket också vara.

Men de där citaten som känns som de där spikarna att fästa den där livslinan i, dyker upp allt mer sällan ju längre åren går. Kanske beror det på att jag blir allt mer inbilsk med tiden, att jag tror mig veta allt vid det här laget.
Fast det hjälper ju inte att veta allt. I min värld ska det ju formuleras också. Och det kan ju vissa bättre än andra. Som till exempel mina tonårs stooora Förebild Bodil Malmsten som bland annat skrev det här livlinecitatet:
Brinn för livet och beskriv det.

måndag, oktober 17, 2011

Jag borde ha anat oråd

... när jag, klockan kvart i sex denna måndagmorgon vaknade och kände mig utvilad!
kände att jag var redo att gå upp!
En måndagmorgon!
Kan inte minnas att det någonsin har hänt. Oavsett veckodag.

Det höll i sig till lunchen.
På väg tillbaka med hämtmaten i högsta hugg viker sig plötsligt höger fot, utan synbar anledning, och jag brakar i backen med buller och bång och mat och glasögon far åt alla håll. Strategiskt nog landar jag ganska precis mitt i vägen. Ingen idé att rasa ihop på ett diskret sätt.
Det är tur att jag har världens bästa arbetskamrater som


  • försöker lyfta upp mig från vägen

  • leder mig till jobbet

  • letar upp benlindor (eller vad det heter)

  • och till slut placerar mig i en bil

  • kör mig ända fram till porten och

  • följer mig till dörren bara för att se till att jag verkligen kommer in.

Idag känns lämpligt att spela Olle Ljungströms Sånt som bara händer mig:



onsdag, oktober 12, 2011

Hm

Tydligen trängde det sig in en tvättmaskin i det där kala rummet utan internetuppkoppling, där det riktiga skrivandet äntligen skulle få husera.
Något sådant hände aldrig Beckett!

Det riktiga skrivandet och internet

Nu kommer jag naturligtvis inte ihåg vad den där amerikanske författaren med svenskt påbrå heter, han som måste vara i ett kalt rum utan internetuppkoppling för att kunna koncentrera sig på att skriva.
Hur som helst så planerar jag att befinna mig i det rummet i kväll efter klockan 19. Och ägna mig åt det en vän till mig kallar det "riktiga skrivandet". Det riktiga skrivandet och inte det här eldklottrandet i bloggen.
Sen finns det ju en hel del som måste eldklottras också. Det är just det som är problemet. Nu är det inte ord som fattas, bara tid. Igen.
Nå, jag har hjälp av Gud, eller Datordjävulen som ser till att min internetuppkoppling kopplar i och ur sig lite som den tycker. Jag orkar helt enkelt inte med att slåss med internet just nu.

Och här hade jag tänkt att jag skulle lägga in ett klipp med Robert Brobergs Huppegupptäcksfärd som en illustration till att nu har det hakat upp sig - "huppegupp sig".
Men vid närmare pålyssning så känner jag att jag inte riktigt orkar med Robert Broberg heller för tillfället.

lördag, oktober 08, 2011

Höstpromenad



Den här lördagen tog jag min promenad i ett lite annat tempo än förra helgen när jag var ute och powerwalkade sönder ryggen. Jag gick i lagom takt. Ändå var det en riktig styrkepromenad.
I dag, när jag inte ångade på i ett sådant hejdlöst tempo och inte behövde fundera på hur ont jag hade i ryggen, kunde jag ge mig tid att suga i mig den här fantastiskt vackra årstiden. Andas in doften av den:
Lite rök från eldandet av löv i en trädgård. Det där söta av äpplen som håller på att bli övermogna. Flox; en blomma vars doft för mig har rötterna djupt ned någonstans i min barndom. Det är märkligt att blommor kan dofta så gott precis innan "dödsögonblicket". Hur hela naturen kan andas en sådan frid, just när den står inför att lägga sig tillrätta för att dö. Ett sådant accepeterande! Liksom.
I lurarna började Majgull Axelssons senaste roman Moderspassion att lägga sig tillrätta och komma till ro.
Medan jag gick där kände jag hur allt det där lugnet smittade av sig och jag blev också så där lugn och harmonisk och lagd till ro inombords. Ingen ryggvärk och "bara" 100 gram choklad som väntade mig där hemma denna gång.
Lite Arvo Pärt på detta och jag kommer att glida in i total nirvana.
Frid vare med er denna vackra lördag!

torsdag, oktober 06, 2011

Vägen till Tranströmer

Jag vet att jag har något fel på tårsystemet och att det är något i huvudet och hjärtat som inte synkar när det gäller att böla på rätt ställe, men jag blir alldeles blankögd när jag ser det här. Av någon anledning.



Nå i alla fall:

13:00 igår annonserade Akademin att Tranströmer fått Nobelpriset
Strax efter 16:30 passerade jag de fyra bokhandlar som jag - om jag vill - passerar på väg hem från jobbet. Endast i en av dem fanns Tomas Tranströmer och då i form av två ynka exemplar av Tranströmer - ett diktarporträtt av Staffan Bergsten. Men inget AV nobelpristagaren själv. Och jag vågar påstå att det inte handlade om att det var slutsålt.

Endast i en av dessa fyra bokhandlar fanns över huvud taget en lyrikavdelning. En patetisk lyrikavdelning i form av en midjehög, halvfylld papphylla gömd längst in i bokhandelns mörkaste hörn.
Låter jag bitter?
När det gäller lyrikens ställning i landet är jag bitter.
På Babel senare på kvällen sade Eva Beckman att alla som höll på med mindfullness borde läsa Tranströmer istället.
Böcker om mindfullness hade jag säkert hittat.
Låter jag bitter?
När det gäller lyrikens ställning i landet ÄR jag bitter.

Jag lufsade hemåt, besviken mitt i glädjeyran över att han äntligen fått nobelpriset. Äntligen!
Jag lufsade hem för där fanns han ju, ständigt vakande bredvid min säng, Tomas Tranströmer, diktmästaren.

Här på bloggen (som för övrigt är döpt efter en Tranströmer-dikt) kommer det i alla fall att finnas Tranströmer varje vecka fram till prisutdelningen (åtminstone).

onsdag, oktober 05, 2011

Vi kräver rättvisa nu!



Det gör alldeles för få dvder med de riktigt stora filmerna.
Jag kräver en box med Åke Söderbloms samlade!

Och jag är inte ironisk.

söndag, oktober 02, 2011

Fallande löv



Hm, nu har den där Tiden varit ute och gått igen.
Igår var det årsdag. För ett år sedan började jag på det som jag fortfarande tänker på som mitt "nya" jobb. För 13 år sedan flyttade jag ihop med den som jag kanske, i och för sig, inte betraktar som min "nya" P, men i alla fall.

13 år!

Vart tog de vägen!

Jag minns hur den randiga skjortan fladdrade kring P i höstvindarna, medan han kånkade ner prylarna ur min lägenhet och ner till flyttbilen. Gula höstlöv virvlade omkring oss.


Igår var jag ute och försökte filma fallande löv.
Egentligen skulle jag power-gå. Vi har förmånen att få gå på läkarundersökning via jobbet och när jag var där frågade jag vad jag skulle hitta på eftersom jag inte går ner i vikt trots gymmet. Raska promenader skulle göra susen, menade läkaren. Minst 45minuter och svängande armar, flera gånger i veckan.

Utmärkt! Jag gillar ju att gå.
Så i går, i det vidunderligt vackra höstvädret travade jag iväg. Men redan halvvägs började ryggen, som faktiskt varit riktigt ok på sista tiden, göra sig påmind. Tio minuter senare kände jag de där elektriska stötarna i fötterna...

"Hur ska jag kunna gå ned i vikt när jag inte ens kan gå!" tänkte jag bittert medan jag proppade i mig en 200 grams mjölkchokladkaka till tröst, ett offer för omständigheterna snarare än den där väljande människan jag brukar propagera för att vi alla är.
Det finns ett citat av Lily Tomlin i min jobbalmenacka:

Länge undrade jag varför inte någon gjorde något åt det. Sedan insåg jag att jag var någon.

Jag tycker att det är bra. Jag är övertygad om att det är så, att vi kan välja själva. Att vi kanske inte kan styra vad som ska drabba oss men hur vi ska hantera det. Själv väljer jag alltså att ömka mig och proppa i mig choklad för att jag får lite ont i ryggen. Undrar hur jag ska hanter de verkliga katastroferna när det kommer. Notera att jag skriver när inte om.

Nå. Jag drog alltså ned på power-tempot och ägnade mig åt att försöka filma fallande löv istället. Men löv faller nu en gång inte på beställning, så är det med löv.

Inget löv faller utan hela trädets godkännande. var ett citat som jag fick för några veckor sedan. Han jag fick det av kom inte i håg var han hade läst det, men vackert var det ju. Och lite otäckt också. Jag menar; om ett löv faller så betyder det ju att hela trädet är ense om att det här lövet ska falla. Att dig offrar vi.
Och löv faller ju. Bevisligen.
Även om det kan vara svårt att dokumentera det.