måndag, juni 29, 2015

Rullande bord

En bit bort från vårt lägenhet i Palma ligger en japansk restaurang. Vi har ofta talat om att gå dit men det har inte blivit av. Orsaken till att det inte blivit av är att vi inte är särskilt förtjusta i japansk mat någon av oss. Orsaken till av vi ändå har talat om att gå dit är att det är buffé, och att buffén kommer åkande på ett löpande band där det bara är att plocka åt sig det man vill ha av det som far förbi. Jag har aldrig varit på en restaurang där maten kommer farande på löpande band och därför hamnade vi till slut här i alla fall.

Vi blir anvisade ett bord i övre änden av bandet av den uttråkade personalen. Den, personalen alltså, ser lika uttråkad ut när den frågar vad vi vill dricka. Faktum är att personalen inte ler mot oss en enda gång förrän vi lämnar restaurangen. Jag vet inte riktigt hur det ska tolkas.
   Hur som helst får jag snart annat än bemötandet att tänka på. Det är lite stressande att se all den där maten fara förbi. Tänk om jag inte hinner få tag i något, jag har ju aldrig varit särskilt framfusig. Tänk om jag lyckas riva ner en massa tallrikar bara för att jag är för långsam.
    För att övervinna rädslan kastar jag mig över första bästa tallrik. Det visar sig vara laxsushi som inte smakar någonting. Jag är som sagt inte någon större älskare av det japanska köket.

Det blir den mest intensiva middag jag någonsin har ätit. Jag stirrar som förhäxad på tallrikarna som far förbi för att inte missa något. Jag hinner inte dricka av vinet. Jag hinner inte prata med P. Jag är totalt uppe i varv. Problemet med det här systemet är ju att man inte kan vara säker på att få det man vill ha. Efter att ha gått miste om räkchips, ingen av de tre tallrikarna som personalen satte ut på bandet blev kvar fram till vårt bord, nästan sliter jag tallrikar ur händerna på dem när de kommer med maten. ,När jag någon gång hinner titta på P ser jag att han sitter och stirrar på tallrikarna han också.
"Undrar vad det där är" säger han och pekar på en tallrik.
"Vill du ha den!" skriker jag upphetsat redo att kasta mig fram för att fånga den innan den försvunnit bort.
"Nej, nej, jag bara undrade vad det var."
Jag plockar maniskt tallrik efter tallrik, tills jag till slut ryckt en tallrik stekt ris från servitrisen, med en portion som är betydligt större än vad jag hade tänkt.
   Tre tallrikar tiramisu snurrar runt länge och väl på bandet och jag tänker att en sådan där ska jag ta till efterrätt sedan, men när det börjar blir dags för efterrätt har de naturligtvis försvunnit. Jag plockar istället åt mig ett fruktspett och en melontallrik. När jag är klar med dessa och bestämt mig för att inte äta en bit till sätts tre tallrikar tiramisu ut på bandet.
"Jäklar!"
Men nu har jag ju bestämt att jag inte ska äta något mer. Jag sitter länge och tittar ömsom på P som mumsar i sig en av de tre tiramisubitarna, ömsom på den bit som blivit kvar och snurrar runt på bandet. Till slut ger jag upp och hugger den när den kommer förbi för tredje gången.

När den plötsligt så glada personalen vinkat av oss och vi kommit ut på gatan är jag yr i huvudet, lätt vindögd och proppmätt. Jag är inte säker på att jag tänker göra om det där restaurangbesöket.

lördag, juni 27, 2015

Bristande motiv



                                    


Det är nog ett år sedan eller så, som vi gick förbi den här herrfriseringen på Carrer Robert Graves i Palma. Jag vet inte riktigt vad det var som var särskilt med det här stället men av någon anledning såg jag framför mig ett gäng gubbar som satt därinne och pratade, och jag fastnade för dem, trots att de inte fanns. 
Sedan dess har jag skrivit nästan 150 sidor om de här gubbarna utan att det har tagit emot det minsta och utan att fundera på varför. 

Jag tycker att det är märkligt. När det gäller Bourgogneboken har jag funderat och vridit och vänt på mina motiv i timmar och undrat vad det ska tjäna till att skriva om det här, vad är mitt storslagna syfte. Inte heller den här historien om gubbarna i frisersalongen kommer att skapa fred på jorden eller bota cancer, men det verkar av någon anledning inte bekomma mig det minsta. Jag känner inget behov av att veta varför jag skriver om dem. Däremot skulle jag gärna vilja veta varför det är sådan skillnad.



tisdag, juni 23, 2015

Lovsång till livet Del 2



Även om jag trivs med de ständiga livet och väsendet på vår gata, det gör att jag känner mig som en del i det där brusande, pågående livet, så behövs motsatsen också.



En av mina favoritplatser i Palma är de arabiska baden. Det är ett litet badhus från 900-talet när morerna var styrande på Mallorca. 


Man tar sig hit genom de snirkliga gränderna i gamla staden, bakom katedralen. 2.50 € kostar det att komma in här. Det finns en liten lucka innanför entrén och innanför luckan sitter en man och tar emot betalningen. Jag tänker att i nästa liv ska jag bli den som sitter och tar emot betalningen i arabiska baden. Han har ett ganska mysigt rum där bakom sin lucka. Tänk att sitta där och skriva hela dagarna, ta emot betalning från turisterna emellanåt. På kvällarna, efter att man stängt, kan man gå ut i trädgården och njuta av blommorna i kvällsolen. 


För det är trädgårdsdelen som är orsaken till att arabiska baden är en av mina favoritplatser. Även om det är ganska fantastiskt med ett bad från 900-talet. 


Men i trädgården råder en sån obeskrivlig stillhet och frid att den smittar av sig. Även om det är flera turister här, även om de har småbarn med sig, så drabbas alla av det här lugnet. Man rör sig stillsammare, talar tystare.





Jag tycker om att sitta här och bara vara. Träden och blommorna dånar ljudlöst av växtkraft omkring oss. Vi lovsjunger livet utan ett ord. 




söndag, juni 21, 2015

Lovsång för livet

Hemma från ännu en lyxvecka i Palma, den internetfria zonen. Det är ganska skönt att vara utan internet ibland. Dels är jag väldigt förtjust i att skriva för hand och dels finns det färre distraktioner. 

Det är också intressant vilka olika lägen man befinner sig i när man är hemma i vardagen och när man är på semester. Hemma känner jag mig smått irriterad så fort grannen börjar hamra eller borra i väggarna, vilket han i och för sig gör ohemult ofta. I Palma däremot är det ett himla liv hela tiden och jag älskar det; Grannen under spelar musik av någon spansk trubadur på hög volym, gasoltube-bilen far skramlande förbi och annonserar tutande sin ankomst, när föräldrarna ska lämna sina barn på svenska skolan, som ligger alldeles intill, blir det trafikstockning på vår lilla enkelriktade gata och det är ett skränande och tutande på morgnarna, och så är det den allmänna trafiken nere på Joan Miró. På fredags- och lördagsnätter är det himla hålla från midnatt fram till åttatiden på morgnarna från festande människor nere på Placa Gomila och när detta lugnat ned sig på söndagsmorgnarna tar  kyrkan vid. 

Det finns nämligen en kyrka i bottenvåningen av vårt hus. Vi brukar kalla den Filipinska Församlingen. Om den är filipinsk ska jag låta var osagt men sjunga kan de. De är också ägare av ett trumset och ackompanjerade av det sjunger de lungorna ur sig varje söndagsförmiddag, liksom ett par kvällar i veckan. Jag tycker om det där skrålandet, det känns så hjärtligt och innerligt. Så där som lovsång ska låta. 
   Efter gudstjänsterna dröjer sig församlingen kvar ute på gatan och skrattar och pratar. De verkar ha så trevligt ihop att jag nästan skulle vilja försöka bli religiös igen bara för att få gå ned och vara med. Men det går ju inte. 
  Så jag sitter kvar på balkongen och lyssnar på dem och skriver lite i min anteckningsbok. Det får bli min form av lovsång. Var och en får lovsjunga efter förmåga. På andra sidan gatan lyser citronerna ständigt gula. Det är också en slags lovsång. För livet. 




fredag, juni 12, 2015

Oändliga sjok av tid och det ologiska i livet som helhet

 
   
                                

               
        
               
                  
Det är tio år sedan idag, exakt idag, som jag första gången kom till Bourgogne, eller i alla fall den delen av Bourgogne som jag menar när jag talar om mitt Bourgogne. Jag hade vansinnig huvudvärk och blev förolämpad av en hotellvärdinna för att jag pratade dåligt franska. Men det där kommer man att kunna läsa om, om min Bourgognebok någonsin blir klar, så det tänker jag inte skriva om här.
 
När jag tänker på att det är tio år sedan jag första gången kom till Bourgogne tänker jag på hur lång tid en tio års period faktiskt kan vara. Allting som har hänt under de där tio åren: De åtta resorna till Bourgogne, resor till andra platser Rhodos, Kreta, Lübeck, Norrköping, Barcelona och Köping. Jag har nästan drunknat i Turkiet (åtminstone om man frågar mig. Jag har jobbat på fyra olika platser, lärt mig vad Bankgirocentralen är och en spanjolett är, flugit ballong. Utvecklat fyra sorters värkproblematik, gått upp och ned i vikt. Serverat tårta på torget, gått kurs i att leda utan att vara chef, definitivt slutat att sjunga i kör. Börjat blogga. Och mer.
 

 
Allt detta som man inte hade en aning om att man skulle göra. Att detta skulle hända mig.
Att jag skulle fira tioårsjubileet av mitt inträde i Bourgogne med att åka till Mallorca hade jag heller aldrig kunnat föreställa mig för tio år sedan, eller för tre år sen för den delen.
Efter alla år vi har pratat om att vi borde flytta till Bourgogne och så köper vi lägenhet på Mallorca.
När  P först hörde talas om den här lägenheten, och undrade om jag var intresserad av en lägenhet i Palma sa jag bestämt nej. Han var inte heller så intresserad, eftersom den låg fel. Idag är jag mycket intresserad av att ha lägenhet i Palma och vi vet också att den ligger precis rätt. För Palma känner jag kanske inte är samma svärmiska besatthet som jag känt för Bourgogne, men ändå. Jag talar om den som min stad och jag längtar efter den när jag inte är där; att sitta på paseon och äta indiskt med bilarna kör förbi så det viner runt öronen, lyxjakterna guppar i vattnet och katedralen lyser på andra sidan viken, handla i saluhallen och dockskåpsbutiken, sitta på balkongen och skriva, gå vilse i gränderna. Att inte åka till Bourgogne ett år känns inte som samma katastrof som det en gång gjorde. Inte när man kan åka till Palma.
 

 
Och att en människa som betraktar det som en katastrof  att inte åka till Bourgogne har det oförtjänt bra behöver jag väl inte ens skriva. Inte ens de där fyra värkproblemen är väl att betrakta som katastrofer. Makterna har godheten att bara låta det värka på ett ställe i taget, även om det alltid gör ont någonstans.


 

 
----
På tal om tid som gått så är det min barndomskamrat Ulles 40 årsdag idag. Grattis och hoppas du får en härlig dag.

Arbetet pågår




Så var rådhuset in nätat med strumpbyxor. 







Ett konstverk håller på att sjösättas medelst flotte 


I morgon är det invigning

onsdag, juni 10, 2015

Det händer grejor på stan!




Det händer grejor i Örebro just nu. På flera håll i stan. Det krälar något bläckfiskliknande i Svartån vid slottet. 




Och gatorna målas rosa. 



Det är OpenART-sommar igen. Det är helt galet och det är KUL! Men vet liksom aldrig vad som väntar när man svänger runt ett hörn. Förra gången hajade jag till när jag halvsovande på väg till jobbet fick syn på tre överdimensionerade gräsänder i Svartån.




Det är det gula på bilden ovan som hör till OpenArt, det röda är en uteservering. Jag tror i alla fall att det gula hör till OpenART. Det liksom det som är det roliga, att man inte riktigt vet. Det kan vara svårt att se skillnad på ett vägarbete och ett OpenART-projekt. Åtminstone under själva byggperioden. 


Plötsligt är det spännande att gå till jobbet, att se hur arbetet framskrider från dag till dag. 
De håller på att klä in rådhuset i ett spindelnät av strumpbyxor.Ska försöka få en bild på det i morgon. 


tisdag, juni 09, 2015

Post flow

Efter ett oväntat flow ligger Bourgognemanuset genomskrivet ännu en gång. Det är lite som att skala ett äpple, det där att försöka göra bok av ett moras av texter.
Frågan är om man kommer fram till kärnan någon gång, eller om det bara blir ett skrott kvar. Men det känns som om den stunden närmar sig allt mer, då man får veta vilket. 
Nu ska det i alla fall få ligga till sig en stund, en månad minst, innan jag tittar på det igen. Jag är faktiskt lite nyfiken på vad jag kommer att få se.

Jag har gjort allting baklänges med den här boken. Istället för att bestämma vad den ska handla om eller vad jag vill med den och sedan skriva det, har jag skrivit på och sedan upptäckt vad det handlar om. I samma ögonblick som jag bestämde att jag skulle göra en blogg av det och lägga ut ett inlägg i taget började jag redigera texter till en bok. När jag kommit fram till att texterna skulle vara från varandra fristående började jag genast att söka efter hur jag skulle kunna binda ihop dem. Det är inte så här man gör. Tror jag.
Det värsta är att alla mina andra skrivprojekt är likadana.
Men det är lite så där jag vill ha det. Det där lustfyllda i att bara sväva i väg och inte veta vad något ska bli förrän det, eventuellt,  blivit något. När hjärnan segar sig igång och sedan det där ögonblicket när man känner att den sticker iväg. Det är inte det att jag bara gillar själva skrivandet och är helt ointresserad av resultatet. I synnerhet är jag intresserad av var det där resultatet kommer ifrån. Jag är oerhört intresserad av var det där jag inte hade en aning om i början och som nu plötsligt står nedskrivet fanns innan det fångades upp av min penna. Den mänskliga hjärnans vindlingar eller andra okända dimensioner, intresserar mig.
Och det där att skriva klart. Det känns viktigt att det blir något, att det inte bara är en massa nedtecknat ludd. Jag vill ha fångat några av de där förbiilande berättelserna från detta okända något och gjort något vackert av dem. Men det är det knöliga. Det  får mig inte alls att känna mig lika flygande och begåvad. När jag redigerar text känner jag av tyngdlagen..


Nu har jag alltså en månads ledigt från Bourgogneboken. Under den månaden är jag fri att skriva vad som helst; på vilket av mina pågående projekt som helst, eller påbörja nya. Vad jag har längtat efter det. Att bara skriva utan att det tar emot, utan att det knölar. Och så känner jag mig mest vilsen.