onsdag, februari 27, 2013

Hur blev det nu då?

Vad hände, hur gick det? Med alla de stora planerna inför det rena, nya året, året med alla möjligheterna, de fem kategorierna nyårslöften osv.
Jag bläddrar i min anteckningsbok, min ”lilla röda”, och hittar en teckning som jag påbörjade i dagarna kring nyåret. Att jag kan/ska rita och måla mer är också något jag brukar få för mig kring nyår och under semesterresor. Det brukar gå över.
Det var meningen att den här teckningen skulle symbolisera först, på ena sidan i boken, hur det var i början av det nya året och sedan, på den andra sidan, hur det brukar bli.
På den ena sidan är det fotspår, ett par fötter som går relativt rakt fram mot den andra sidan av boken. På den sidan hade jag tänkt mig ett gytter av olika fotspår som sprang omkring varandra i en enda ostrukturerad röra. Jag hade tänkt att det skulle bli en teckning av hur föresatserna är klara och raka från början men att det som blir bara är en enda gröt.
Men det blev ingenting med det.
På den andra sidan – grötsidan – ser man bara en ensam fot som gör ett spår tvärs över sidan. Som om den som gick på den förra sidan antingen har börjat hoppa på ett ben eller tappat ett, ben alltså. Och egentligen är det väl en sannare bild över hur det brukar bli med alla de där föresatserna.
 

 
Och listorna med de där fem kategorierna med nyårslöften har jag inte ens vågat titta på för att se vad och hur mycket jag inte har gjort.
 
Något annat som inte blev av för min del, var att hänga på låset till årets bokrea som jag gjorde förra året. Det har tre orsaker (eftersom vi nu ändå är inne på listor):
1, Den här månadens löning drog verkligen som en löning (om ni känner till det begreppet.)
2, Jag håller fortfarande på med Den Stora Omstruktureringen/Rensningen av böcker i vårt nuvarande bestånd. Det vore ologiskt att dra hem fler böcker då. Säger jag strängt till mig själv.
3, Jag har ännu inte hunnit läsa de böcker jag fraktade hem förra året. Eller året innan.
 
 
 

söndag, februari 24, 2013

Valfriheten

Det talas mycket om att vi har så mycket valfrihet nu för tiden så att vi inte vet vad vi ska göra med den och därför krisar ihop fullständigt. Men jag tycker att vi får ganska mycket hjälp med vad vi ska tycka och välja:
  På senare tid har jag till exempel fått en massa förslag på Facebook på sidor jag kanske gillar. Det är någon av mina Facebookvänner som har gillat sidan och då har den stora Facebook-anden räknat ut jag borde gilla det också.
  På lokaltidningens hemsida visas de fem mest lästa artiklarna i en länklista i ena marginalen, så att jag också lätt kan hitta dem, eftersom jag förmodas vara intresserad av samma saker som alla andra.
   I samma tidnings pappersversion hade man i somras på framsidan till Tv-bilagen en "snabbguide" som skulle hjälpa mig att hitta "bra TV".  Man hade plockat ut ett program för varje dag i veckan. Inget av programmen var något som jag ansåg var "bra TV."
   När man bokar hotell på någon av de här bokningssidorna på nätet kan man sortera sökresultaten efter populäraste hotell. Jag har aldrig förstått varför det är en intressant kategori.
   När jag beställer filmer och böcker från till exempel CD:on kommer det alltid upp exempel i marginalen på vad andra som beställt samma filmer som jag har beställt i övrigt. Det skiter väl jag i, tänker jag ilsket.

Som ni förstår av ovanstående så anser jag mig vara så jävla unik att ingen, inte ens Facebook, kan räkna ut vad jag vill ha. Jag blir så irriterad på att de ska komma och tala om för mig att jag ska läsa samma artiklar som alla andra. Varför skulle jag vilja bo på ett hotell bara för att alla andra vill bo där, jag bara frågar. Och mest irriterad är jag på att vi är så dåliga på att välja själva. För det är vi ju. Till och med jag kan följa strömmen ibland bara för att det är enklast. (Jag vet inte riktigt om den drypande ironin hörs genom cyberrymderna, så det är bäst att jag påtalar den.)
Jag tror i alla falla att vår oförmåga att välja själva också är en anledning till att vi krisar så mycket. För förr eller senare kommer det i fatt mig, det här att jag läst de fem artiklar som lästs av alla andra, istället för dem jag själv ville läsa.
Om ni förstår vad jag menar.



onsdag, februari 20, 2013

BLÅ

 
Midvintermorgnar är världen kall
Men du ska ut under himlen i alla fall
Förgäves försöker du tyda dess kod
Om dagen blir lugn eller utan nåd
 
Det finns morgnar då himlen är rökigt röd
Som om natten har handlat om krig och död
Dagen som kommer känns som ett hot
De morgnar då himlen är röd av sot
 
När himlen är svart finns ingen där
Du får själv känna efter om isen bär
Sånna da’r får du treva och gå på chans
För gud har gått någon annanstans

 
Men det finns en färg, en djupare blå
Som själen blir lugn när ögat vilar på
Sånna morgnar går det lätt att tro
Att dagen ska komma med trygghet och ro
 
Varje dag är det olika bud
Himlen skvallrar om en lynnig gud
En kraft som är omöjlig att förstå
Men som du får för dig att lita på
De morgnar då himlen är djupast blå
 
 
 
 
 
Fast vi håller ju på att frambesvärja våren och här och nu börjar det äntligen ljusna på morgnarna och kvällarna också. Så midvintermorgnarna är ett minne blott, så är det, så är det på riktigt.

tisdag, februari 19, 2013

Nu får det faktiskt vara slut....

på den här jävla vintern!

Kan man besvärja fram lite vår genom att byta bild i headern och lägga in lite vårbilder?

Det är väl värt ett försök:








söndag, februari 17, 2013

För bra för bloggen

Förra lördagen monterade vi en badrumsbelysning från IKEA hemma. Jag skrev om detta på Facebook innan vi satte igång och fick kommentaren ”Jag ser fram emot blogginlägget sen” Jag brukar ju få små aggressiva utbrott på bloggen efter att jag har utfört diverse hemarbeten. (När jag dammsuger brukar jag emellertid ta ut det direkt på dammsugaren genom att tala till den med diverse kötteder. Detta föranledde föregångaren till den dammsugare vi har nu att suicidera genom att gå upp i rök, bokstavligen.)
Nå, i lördags gick det emellertid så bra med badrumsbelysningen att jag tänkte: ”Det här gick ju så bra att det inte blir något blogginlägg!”
Och sedan undrade jag vad jag menade med det, går det inte att göra text av något som går bra? Men av någon anledning är det lättare att beskriva det som går dåligt än det som går bra, lättare att beskriva något fult än det som är vackert. Varför är det så? Eller är det bara jag?
I mitt skrivande om Bourgogne så har jag fastnat fullständigt när jag ska skriva om de vackra miljöerna, medan jag inte haft några som helst problem med att utgjuta mig över fransmännens vansinniga idéer att stänga matbutikerna på olika tider vareviga dag, med en kvarts differens åt ena eller andra hållet, till exempel. Hade jag känt mig lugn och harmonisk medan jag planterade blommor på uteplatsen i somras hade det förmodligen inte blivit något inlägg om någon blomplantering.
Så tänk på det om du känner att du är en sådan person som ofta drabbas av motgångar och makternas jävelskap i vardagen, om du alltid spiller rödvin i andras soffor eller anmäler bilen stulen innan du kommer ihåg att du har glömt den på parkeringen vid ICA, att det aldrig blir som du har tänkt det: skaffa en blogg och börja beskriva dina besvär. På så sätt blir det ju dessutom något positivt av eländet ,för du kommer att upptäcka att det är ganska kul.

torsdag, februari 14, 2013

Apropå mitt minne

För någon månad sedan läste jag en deckare av Agatha Christie. Jag visste att jag hade läst boken förut. Jag visste att jag hade läst den för att jag visste det,  inte för att jag kom ihåg någonting som hände i den.
Nej, det är inte helt sant, jag mindes att Poirot noterade ett skospänne på en kvinnas sko när hon gick ur en taxi någonstans i handlingen.  Boken heter Skospännet.
I övrig mindes jag ingenting. Inga händelser, inte vem som blev mördad eller vem som gjorde det. Att någon skulle bli mördad tog jag för givet, det var ju trots allt en Agatha Christie-deckare.
De enda personer  som figurerade i handlingen som jag kom ihåg i var Poirot och Hastings. Eller kände igen, för orsaken till att jag "kom ihåg" Poirot och Hastings var att jag hade träffat på dem i andra Christie böcker.

Jag valde att istället för att förfäras över mitt ruttnande minne, glädjas över att jag kunde njuta av den här boken igen som om vore den ny. När jag nu, så här cirka en månad efter den senaste läsningen försöker dra mig till minnes vem det egentligen var som var mördaren i Skospännet inser jag att jag nog kommer att få möjligheten att njuta av den här boken flera gånger.




 

tisdag, februari 12, 2013

Kunskap - för eller emot?

Det är ju så där med kunskap. Ibland fördjupar den en upplevelse och ibland tar den bort magin fullständigt. Franskan till exempel, var ett förtrollat ljud när jag första gången stötte på den i den tecknade serien Il étais une fois som visades på tv när jag var liten. Efter några år av glosförhör och verbböjningar handlade franska mest om att genomlida lektioner utan att falla död ned av tristess.
Att känna till spårvagnsolyckan som drabbade Frida Kahlo och vilka konsekvenser den fick för henne ger ytterligare dimension till hennes konst, tycker jag och att lära sig mer om Gunnar Ekelöfs symbolvärld gav fördjupning åt hans dikter.
Att få veta att Tom Waits är gift och har barn och att de i hans hus har en svärburk där man får böta pengar varje gång man råkar svära, skär sig mot min upplevelse av hans musik. Tom Waits ska i min värld sitta i en rökig bar och dricka bourbon medan han skriver sånger på servetten. Det är så det låter i hans musik, att han har svärburkar åt sina barn hör jag inte alls.
Att läsa litteraturvetenskap är att hitta en balansgång mellan intresset för hur de gör det, författarna, och att inte hela tiden se en massa byggnadsställningar i en roman när man bara vill njuta av historien. Nu har jag begåvats med ett ganska dåligt minne så byggnadsställningarna är ganska suddiga i konturerna när jag läser numera. På gott och ont.
 
Om Arvo Pärt vill jag ingenting veta. Jag råkar veta att han är från Estland men det är också allt och det är ingenting som stör. När jag lyssnar på Arvo Pärt är jag också tacksam för mitt dåliga minne och att all musikteori som jag eventuellt snappat upp under diverse gitarrlektioner och körövningar har runnit ut. I Arvo Pärts musik vill jag bara vila, inte veta.

 
 

lördag, februari 09, 2013

Ursäkta röran vi stuvar om!


Det pågår en omstrukturering i bokhyllorna hemma. Äntligen ska böckerna sorteras i kategorier istället för att stå lite hur som helst. Det här har jag planerat länge, men sen ska det ju göras också.
Det ska bli en konstavdelning, en litteraturhistorieavdelning, en lyrikavdelning osv.
Och så ska vi ha mysbokshyllan!

Jag känner ofta att jag behöver förklara bort, eller be om ursäkt för mitt stora intresse för mysläsning. Jag har ju faktiskt en magister examen i litteraturvetenskap (så fick jag det sagt också) och borde tycka som Barbro Lindgren i senaste numret av Vi Läser:

Jag läser böcker med livsvisdom och humor. Det är två kvaliteter jag alltid vill ska finnas i en bok! Jag vill inte bli underhållen för stunden, hu! Nej, böcker ska sjunka in i en och hjälpa en att tänka.


Men det gör jag inte. Ja, inte så att jag har något emot böcker som sjunker in i mig och hjälper mig att tänka, tvärtom, men jag har inte något emot att bli underhållen för stunden heller.

Kanske, tänker jag,  kan jag om jag pratar tillräckligt länge om min examen använda den som ett slags alibi, den borde ge mig rätt att läsa vilken litteratur som helst eftersom jag kan göra det i studiesyfte, en undersökning av den lättare genren, så att säga.

Sen blir jag irriterad på mig själv. Jag behöver väl inte ursäkta någonting! Jag läser inte myslitteratur för att studera en genre, jag läser myslitteratur för att det är mysigt.
Myslitteratur är (för vi måste väl trots allt definiera den) litteratur skriven med ett ganska enkelt språk och med en ganska bagatellartad historia. Den utspelar sig gärna i en trevlig ombonad miljö och man behöver inte fundera så mycket. Den starkaste sinnesrörelsen man ska erfara när man läser myslitteratur är harmoni och avslappning, något jag tycker att det är nog så viktigt att få känna ibland.
Den här typen av litteratur lämpar sig särskilt väl att läsa, sängliggande, en stilla söndagseftermiddag som uppladdning inför den kommande veckan. Exempel i genren som jag rekommenderar är deckare av Maria Lang, Tomas Arvidsson, Agatha Christie och Bo Baldersson, eventuellet också av Olle Palmström. Böcker av Donald E Westlake går också bra, för att inte tala om böcker av PG Wodehouse, särskilt de som utspelar sig på slottet Blandings.
 


Jag har gjort en "böcker att läsa" - låda av en gammal vinlåda

onsdag, februari 06, 2013

Tankar kring min ålder

Precis innan jag ger mig iväg till affären för att köpa mat ångrar jag mig och stoppar ned mobilen i fickan.
"Det är väl bäst om man skulle ramla och bryta nått." tänker jag.
Sedan undrar jag hur gammal jag egentligen är. Enligt passet är jag snart 38. Enligt en våg som skulle ange min metaboliska ålder var jag ungefär 54, fast det var för flera år sedan och efter den upplysningen ökade jag på konditionspasset på gymmet så nu kanske jag är i 50 års åldern där. Enligt stelheten i min rygg och hur jag bär mig åt när jag reser mig från golvet (om jag nu till äventyrs har lyckats ta mig ned på det, golvet alltså) så är jag ungefär 85.
Jag tar med mig telefonen till affären eftersom även unga människor kan halka på en isfläck och bryta sig sönder och samman. Vill jag inbilla mig.

Hemma från affären slår jag mig ned framför datorn och börjar leta efter mina terminalglasögon. Jag använder mig ibland av terminalglasögon eftersom jag vanligtvis har progressiva glas (vilket gör mig till cirka 65, tror jag) och det kan vara lite knöligt att titta på skärmen med dem. Ingenstans finns glasögonen. Till slut hittar jag dem ändå. De sitter i pannan, ovanför de andra glasögonen.



måndag, februari 04, 2013

Jag går ned för Hemingways trappor

I En fest för livet skriver Hemingway om sitt liv i Paris på 20-talet.  Han skriver om hur han sitter i ett kallt litet vindsrum och skriver. Varje dag ser han till att avsluta mitt i någonting så att det ska bli lätt att börja skiva igen nästa dag. Sedan lägger han skrivboken i skrivbordslådan och går ned för trapporna, nöjd med dagens arbete. Han skriver just om den där nöjda känslan han har när han går ned för trapporna från sitt lilla,  kalla vindsrum.

Jag brukar tänka på Hemingway där i trapporna, när jag stänger av datorn efter ett skrivpass med mitt, numera ökända (eller kanske bortglömda) bourgogneprojekt. Äntligen, sedan någon gång i höstas,  har jag hittat ett slags flyt, en fungerande form och en framåtroterande plan. Jag har framåtrotation i axlarna. Det är inte bra. Att ha en framåtroterande plan när man skriver är bra.  Då känner man sig som Hemingway i Paris när man slutar för dagen.
Men ibland känner jag det som jag håller på att försöka få fyr i spisen i det där iskalla vindsrummet med hjälp av några fattiga vedstickor.

Så det är också en orsak till att det kan vara lite tyst här ibland,äcker liksom inte till,  vare sig tiden eller orken..
Mer än så tänker jag inte säga om bourgogneprojektet
Jag har alltid sagt alldeles för mycket.