måndag, december 31, 2012

Berliner i Lübeck

På plats i Lubeck. Här köar man utanför Niedegger-tornet för att köpa de traditionella berlinermunkarna. Frohe neues jahr!

lördag, december 29, 2012

Gott nytt år!

Enligt sedvanlig tradition firar vi in det nya året i  Lübeck.
Ni är välkomna att följa med på den nya Lübecksidan här på bloggen.
 
 

onsdag, december 26, 2012

Fri att vara den du vill vara

Jaha, då har vi stöka undan det där med julen då och kan koncentrera oss på väsentliga högtider:
Min favorithögtid Nyårsafton.
Ett helt nytt, rent, blankt år, då allt är möjligt.
du är fri att vara den du vill vara.

Jag tror på detta varje år. Varje år gör jag långa listor av nyårslöften och nyårsplaneringar. Jag är berusad av tanken på att allt är orört och allt är möjligt; att jag kan bestämma precis var jag ska sätta ner foten i den vita, oförstörda nysnön och lämna precis det avtryck jag själv vill.
I år hade jag tänkt att jag bara skulle ha ett löfte på min lista, ett enda, som jag sedan skulle anstränga mig riktigt för att infria. För så är det ju inte så väldigt många punkter på den där listan som verkligen blir av. Men det är inget att gräva ner sig för. Huvudsaken, det viktigaste, är ändå att jag fortfarande är förmögen att känna berusningen varje gång, att jag inte har regsignerat eller blivit bitter.

I år blev det inte som jag hade planerat ens med själv löftena. Det blev inte ett enda löfte. Vid det här laget är mina planer för 2013 indelade i sex olika kategorier, sex olika listor. Om man inte räknar med de böcker jag planerar att läsa nästa år för då blir det sju.
Men vem vet. Kanske är 2013 året då jag ska uppfylla varenda punkt på alla mina listor.
För jag tror man kan byta vissa delar som inte fungerar och bygga sig sann.



måndag, december 24, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 24

God Jul till er alla!



... och inga måsten, tillkortakommanden och skuldkänslor denna årets kanske mest kravfulla dag
önskar julcynikern Soldansaren.



söndag, december 23, 2012

Nostalgikalender: Lucka 23

Vad blev det kvar av detta 80-tal?


Vad är det vi minns? Vad har vi burit med oss och vart skulle vi?

Hemstickade mössor och moonboots i mintgrönt. Hela mitt rum i rosa och nästan hela jag. Utom moonbootsen då. Ångestladdade gympalektioner och ångestladdade vintrar nedtryckt i snödrivor med huvudet före. Mycket ångest över huvudtaget men också dans, uppenbarligen.
Måste säga att jag, för att citera en annan låt av Ratata är glad att det är över. men att rota i musikskatterna från detta årtionde har varit en förbluffad njutning. Det är så det måste beskrivas.

Livet sköljer över allt som händer och vi drar med oss lite sand och skräp och kanske en och annan guldklimp från flodkanten medan vi forsar fram och vidare.

Den här sången är ren poesi från Mauro Scocco. Det tycker jag fortfarande. Så det så.


lördag, december 22, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 22

NKOTB!


Ingen nostalgikalender författad av mig skulle vara värd namnet utan New Kids on The Block, så här kommer de då.
Jag var besatt. Att påsta något annat vore att fara med osanning. Jag tittade på inspelade konserter med dem till sent in på nätterna, jag tvingade mina vänner att titta på inspelade konserter med dem till sent in på nätterna, jag hade alla skivor, jag hade tröjor, kalendrar och andra skrifter om dem, jag hade ett halsband med deras bild ingjuten i en stor plastblobb, jag brevväxlade med en annan besatt människa från Finland och mitt rum var tapetserat med affischer på samma sätt som galningar i filmer tapetserar väggarna med bilder av den kvinna de förföljer. Fast jag rev inte ut ögonen på bilderna eller smetade mitt eget blod över nån av dem.


Först var min favorit (Det är hela idén med sådana här pojkband, att man ska ha en favorit) Jonathan Knight eftersom han bar blyg, läste böcker och jag tror att han hade en hund också. Paralleller till tidigare preferenser i genren pojkbandsidoler kan göras genom att jämföra med Lucka 2.




Av någon bortglömd anledning bytte jag sedan favorit till Joey McIntyre och det höll i sig till dess jag övergav mina dansande pojkar för nästa stora idol: Prince. Mer om det i en annan nostalgikalender.





NKOTB har på senare år gjort comeback. På deras hemsida går det att se hur det ser ut idag. För det var ju det det handlade mest om i ärlighetens namn; hur de såg ut. Musiken var ju så där, redan när det begav sig. Den här gången har jag inga bilder på väggarna, emellertid.

Naturligtvis var det svårt att välja vilken låt jag skulle spela här men det blev Tonight eftersom det i den finns referenser till ett flera andra av deras hits i den, för den invigde att notera.



fredag, december 21, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 21

Holding back the years


Ja, det är väl precis vad jag håller på med här och jag tycker fortfarande att Simply Red har ett skönt sound; ett sound som man lutar sig tillbaka och sluter ögonen till.



torsdag, december 20, 2012

Nostalgikalender: Lucka 20

Dubbel nostalgi


Den här är i motsats till lucka 19 nostalgi i dubbel bemärkelse. I slutet av 80-talet/början av 90-talet mixades ett gäng gamla 50-talslåtar samman och spelades oupphörligen. Den var faktiskt ganska outhärdlig redan då. På slutet av 80-talet, menar jag. Hur låtarna var på 50-talet har jag ingen personlig erfarenhet av.


onsdag, december 19, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 19

Kanske inte nostalgi på riktigt men ändå


Känner mig lite tveksam till om Traveling Wilburys verkligen hör hemma i Nostalgikalendern, där övrig musik främst utgörs av sådant jag inte skulle kunna tänka mig att lyssna på idag med något större allvar och där de mesta känns lite smått pinsamt att jag någonsin lyssnat på. Det känns skönt att skylla ifrån sig med att "jag var ju bara ett barn".
Traveling Wilburys lyssnar jag på med nöje och stolthet än idag. Och än i dag är jag förundrad över att man fick med Bob Dylan i en grupp. Han känns inte riktig som en team player.



Men hur det var så lyssnade jag mycket på det här gänget tungviktare under den period som övriga Nostalgikalendern utspelar sig i, så det är liksom både nostalgi och nu i ett. Som allt med lite kvalitet i förmår det vara flera saker samtidigt...alltså.
Det var Ulle igen som förde in detta gäng i mitt liv. Tack för det!




Någonstans i samma veva dök Grymlings upp i Sverige och i någon tidning påstods det att de var Sveriges Traveling Willburys. Man måste ju alltid jämföra någonting med något annat även om jämförelsen är helt huvudlös.
På dvd-boxen med Montalbano-deckarna står det att han är Siciliens Wallander och jag vill ta boxen och rusa ut med den på stan och berätta för mänskligheten att det är han inte alls! Det finns inget av Wallander över Montalbano och varför skulle det göra det.
Att jämför Grymlings med Traveling Willburys är inte rätt mot något av banden och i mitt tycke inte heller särskilt nödvändigt.


tisdag, december 18, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 18

Wham!


Ytterligare en grupp bestånde av en blond och en svarthårig man. Liksom Modern Talking en populär discodänga under min stora uteperiod mellan 9 och 13 års ålder.


måndag, december 17, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 17

Modern Talking - mix


Det blev med nödvändighet en mix. Jag kunde omöjligt välja vilken av alla smetiga falsettlåtar jag skulle välja. Det finns ju så mycket bra musik från Modern Talking!

Och jag skulle göra ganska mycket för att få sångarens svallande lockar på mitt eget huvud.
Hm, jag fick just en skalperande indian/Hannibal Lector/Steve Buscemis rollfigur i Con Air som har åkt genom jag-minns-inte-hur-många-stater med en död flickas huvud som hatt - bild i huvudet. Vad jag menar är att jag vill också ha sådant där hår.
Gitarristens skidkostym får han gärna behålla själv.








söndag, december 16, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 16

Innan Roxette


Något annat jag tänker på när jag tänker på Eurythmics är Roxette. Jag vet inte riktigt varför. Det handlar inte om musiken och Roxette väcker inte alls de  starka, nostalgiska stämningar som Eurythmics gör.
Förmodligen är det så enkelt som att det är en man och en kvinna i båda grupperna. (!) Och att båda kvinnorna är blonderade, gärna går i svart  läder och har en viss pondus.
Jag ville inte ha en Roxette-låt med i Nostalgikalendern. Däremot kan jag tänka mig att ha en pre-roxette-låt med Marie Fredriksson.



lördag, december 15, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 15

Andra idoler än Kicki D


I samma veva som jag lyssnade mycket på Eurythmics skiva Revenge läste jag min första kärleksroman i Harlekin-stil. Jag rördes mycket av historien om tjänstekvinnan som förförs av lång, mörklockig man ur överklassen, blir gravid och tvingas adoptera bort barnet.
Den andra kärleksromanen jag läste hette En ros från min älskade. Kvinna med stor födelsemärke i ansiktet ratas av lång, mörklockig man ur överklassen. Rosen i titeln är en ros som den mörklockige brutit av och slängt på marken och som kvinnan med födelsemärket (Är inte det en bok av Håkan Nesser?) plockat upp och sparat i ett lönfack i sin byrå genom åren, trots att hon till slut blir gift med en kort, tunnhårig man av folket.
Som tur är omkommer den töntige mannen och samtliga kvinnans anhöriga i en svår bilolycka. Kvinnan själv klarar sig i kraschen men måste genomgå en omfattande plastikoperation och få ett nytt ansiket; således blir hon av med det graverande födelsemärket. Av en slump träffar hon den mörklockige med rosen igen Han känner inte igen henne och nu när hon inte längre har något födelsemärke i ansiktet blir han kär i henne och de blir ett par.
Jag rördes inte lika mycket av den historien. Istället tänkte jag: "Vad är det här för jävla skit!"

Ingen av dessa böcker har något som helst med Eurythmics annat än att de sammanföll i tid och jag alltid kommer att tänka på de här böckerna när jag hör någon låt från Revenge Om Eurythmics har jag aldrig tänkt: "Vad är det här för jävla skit!"


fredag, december 14, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 14

Fast kan det verkligen ha hetat hårdrockstofs?


Jag känner mig verkligen tveksam. Det finns ingenting i videon nedan som liknar den frisyr jag hade när det begav sig, även om det verkar som om flera av personerna i filmen har stiftat kontat med både mascara och hårfärg...


torsdag, december 13, 2012

Nostalgikalender: Lucka 13

Hårdrockare eller synthare - vem är du?


Under den epok som vi rör oss i här i Nostalgikalendern hade man möjlighet att välja mellan två olika slags identiteter; man kunde vara hårdrockare eller synthare. Det var antingen eller. Var man det ena fördömdes man av de andra och vice versa.
Det här var under en period då min stora idol var Kicki Danielsson.
Jag var med andra ord fördömd i största allmänhet.

Men jag hade en så kallad synth-tofs i nacken som jag färgade ömsom röd, ömsom gul med hårfärg som var förpackad som mascara och gick att tvätta ur. Det fanns visserligen de som kallade det för hårdrockstofs. Jag är fortfarande förvirrad.

Som den sanna diplomat jag är, och som en demonstration av att jag aldrig riktigt tog ställning, spelar jag här en av varje (utom av Kicki som vi ju redan spelat).





Måste erkänna att jag faktiskt var tvungen att googla för att kontrollera att Pet Shop Boys verkligen var en synthgrupp. Det var de. Eller en synthpopgrupp, men det får väl duga.




Oavsett vad det var för genre så lyssnade jag mycket på Pet Shop Boys. Tonerna av Djuraffärspojkarna för för övrig med sig mycket tydliga minnen av riktiga marathon-sessioner med spelet Resan tillsammans med min kompis Linda. Numera har jag faktiskt varit i Kiel på riktigt.

onsdag, december 12, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 12

Uppvärmning


Nu var inte hela min skolgång ett enda långt disco. Den var gympa också.
Oändliga, ångestfyllda timmar av gympa med en näst intill maniskt hurtig gymnastiklärarinna. Lektionerna inleddes med att vi fick ställa upp oss på led längst en svart linje med röda prickar. Varje elev hade sin bestämda röda prick. Sedan den näst intill maniskt hurtiga gymnastiklärarinnan konstaterat vilka som var närvarande var det dags för uppvärmning som bestod i att springa i cirkel till någon av de två låtarna nedan. Fantastiskt bra låtar båda två, tyckte jag. Det var riktigt skojigt att springa runt till dem. Det var den bästa stunden på hela gymnastiklektionen.
Sedan gick det bara utför.
Efter uppvärmningen var det antingen redskap eller basket. Det är svårt att säga vilket som var värst.
Var det redskap var jag livrädd, var det basket var jag usel. Jag är nog en av mycket få som lyckats göra självmål i basket.
Vid närmare eftertanke var jag usel på redskap också, så det kanske var det värsta ändå.
Men vi struntar i det nu och dröjer oss kvar i uppvärmningen:




tisdag, december 11, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 11

Hammer-time!


Jag har faktiskt kunnat dansa Hammer-walk en gång i tiden. Eller i alla fall inbillat mig att jag kunde det.
Nu har vi avancerat från den dammiga gymnastiksalen (Varför påstår jag hela tiden att den var så dammig? Jag kan inte föreställa mig att jag reflekterade så mycket över damm när jag var i 10-årsåldern) i mellanstadieskolan och landat i en (dammig?) matsal istället. Discobelysningen har också avancerat från de stoppljusliknande röd-grön-blå till en glittrande kula i taket. Vi befinner oss på Högstadiedisco.

Jag kan lätt föreställa mig att många som känner mig idag skrattar sig harmynta vid tanken på mig kringskumpande på det här viset på offentlig plats. Möjligen gjorde de som var med när de hände och upplevde spektaklet det samma, men det hann jag inte lägga märke till.
Jag var alldeles för upptagen av att dansa.


måndag, december 10, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 10

Falco

80-talet måste ha varit den tyskspråkiga musikens glansdagar, åtminstone i Sverige. En enorm favorit var Falcos Rock Me Amadeus, som är den enda tyskspråkiga låt som nått första platsen på amerikanske Billboards. Detta har jag naturligtvis fått erfara under mina sentida forskningar.




Ulle lyckades också leta upp en annan bra Falco låt:


söndag, december 09, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 9

Tyska änglar

Nu var det ju inte bara ett enda apskrålande och hoande och tjoande i den där gymnastiksalen. Det fanns mer finstämnda stunder också, det kallades att dansa "tryckare". Det kanske det gör än, jag vet inte, vi rör oss just nu i mitt utelivs höjdpunkt, sedan mellanstadiet har det egentligen bara gått utför på den fronten.
Nå, en av de bästa tryckarlåtarna i mitt tycke var Guardian Angel med Nino de Angelo. Att han som sjunger heter Nino de Angelo har jag inte haft en aning om förrän nu när jag började leta efter låten på YouTube.
Men det tyska originalet lyssnade vi på när det begav sig. Jag vet inte riktigt hur vi kom över det men förmodligen var det tack vare min kompis Ulle som var fena på att hitta bra musik.
Jag hittade åtminstone tre versioner med den tyska Jenseits von Eden; från -83 när det begav sig, från -98 och från 2012. Det fick bli den från -83, dels för att det är ju den tid vi ska drömma oss tillbaka till, dels var det lite obehagligt att se Ninos åldrande. Den här har dessutom en bedårande playback-avslutning.



Det känns som om Christer Sjögren borde ha gjort en cover på den här men jag har inga belägg för att det verkligen har hänt.

Däremot finns det belägg för att Nino de Angelo tävlade för Tyskland i Melodifestivalen 1989:


Inga kopplingar gjordes mellan Jenseits von Eden och den man som sjöng den här låten 1989, den är ju inte heller till närmelsevis så bra.

lördag, december 08, 2012

Perspektiv


Det är snökaos i Sverige. Plogbilarna far fram och tillbaka med blinkande lampor i mörkret. Tåg och flyg är inställda. Sverige står stilla. Jag slirar och pulsar mig fram och tillbaka till jobbet. När jag kommit hem läser jag om historiska polarexpeditioner.  Polarexpeditioner innan mobiltelefoner, radio, GPS och räddningshelikoptrar. Polarexpeditioner när det fortfarande var lite sport.
Det ger perspektiv på snökaoset.
För att ni också ska få lite perspektiv ska jag återge en historia från min polarbok.

 Det är 1911 och kapplöpning mellan norrmannen Road Amundsen och engelsmannen Robert Falcon Scott om vem som ska bli först på Sydpolen. 
Det blir Amundsen som vinner och reser hem i triumf. Scott kommer också till polen en dryg månad efter Amundsen men hem kommer han aldrig.

I väntan på att kunna ge sig iväg på slädfärden mot polen övervintrar Scotts expedition på Cape Evans på Rossön .  Det är minus 50 grader ute, det stormar och är kolmörkt dygnet runt.  Man gör inga längre utfärder i detta väder.
  Om man inte är en galen ornitolog som kan tänka sig att gå till fots 21 mil under dessa omständigheter, släpande tunga kälkar med förnödenheter, bara för att få tag i ägg från kejsarpingvinen.
   Bill Wilson, expeditionens vetenskaplige chef, är en sådan galen ornitolog.  Med sig får han sina kamrater Bowers och Cherry-Garrard. På två slädar drar de med sig 340 kilo proviant och utrustning. De är tvungna att dra en släde i taget och sedan gå tillbaka och hämta den andra. På det sättet blir varje kilometer de förflyttar sig framåt i praktiken tre gångna kilometer. I storm och kyla.
   Sovsäckarna fylls av is av kroppsfukten och på nätterna plågas de av kramper och musklerna skälver i kylan.  Hela tiden mörker.  Köldrekordet  är - 61⁰ C .
   De når kejsarpingvinernas häckningsplatser och slår läger där. De bygger en hydda och inuti den slår de upp sitt tält. Sex stycken ägg lyckas de lägga beslag på, då utbryter en svår snöstorm som tar med sig deras tält och river hyddan.  I den rytande stormen kurar de nu ihop sig i bara sovsäckarna. De ber och sjunger psalmer och Cherry-Garrard skriver att vansinne eller död skulle vara en befrielse.
   I två dagar klarar de sig på detta sätt utan mat, sedan kan de täcka över primusköket och skydda det från stormen så pass att de kan laga något att äta. Som genom ett under hittar de tältet igen och kan ge sig tillbaka till övervintringsstationen Cape Evans. 
   När de når stationen har de varit ute i 36 dagar. Tre av äggen är förstörda.
  Scott konstaterar att hans män ser medtagna ut. Åtminstone Wilson och Cherry-Garrard.  Bowers förefaller oberörd. Några månader senare ska Wilson och Bowers gå under tillsammans med Scott på återvägen från polen.  Cherry-Garrard är med i räddningsexpeditionen som finner dem.
   De återstående tre äggen är också förstörda när expeditionen väl är tillbaka i England igen. Hela den vansinniga helvetesfärden genom mörker, storm och extrem kyla var alltså till ingen nytta.  Ingen nytta alls.

Så där, ja. Den resan kan ni ju tänka på medan ni står och väntar på inställda pendeltåg och fastnar i bilköer på igensnöade vägar.  Själv tror jag att jag ska välja något annat att läsa nu. Något lite…muntrare. Och varmare.

Nostalgikalendern: Lucka 8

Djungelvrål

Vi dröjer oss kvar i discomörkret ännu en stund och skrålar med lite till. Det fanns ju låtar som var lite lättare att sjunga med i, inte en massa svår text. Låtar där det räckte att yla som Tarzan.




Eller bara hoa lite om voodoo...


fredag, december 07, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 7

Video


Vi är kvar på disco i den dammiga gymnastiksalen. Videoapparaterna uppfanns vid den här tiden och började dyka upp i hemmen. Inte i mitt dock. Där skulle det dröja. Så jag visste inte riktigt vad jag pratade om när jag hojtade att jag skulle ringa Ghostbusters där i discomörkret.
Men jag sjöng i alla fall rätt den gången.


torsdag, december 06, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 6

Disco


Och nu befinner vi oss plötsligt i en dammig gymnastiksal i låg- och mellanstadieskolan i det lilla brukssamhälle utanför vilket jag växte upp. Det är fredagkväll och mörkt i gymnastiksalen och inte alls så där ångestladdat som när lamporna var tända och man förväntades hoppa över plintar och ha på sig sockiplast.
Helt mörkt är det inte heller för det blinkar lampor som ser ut som stoppljus framme vid musikanläggningen, för ikväll är det disco som det är en gång varje månad och man får DANSA och behöver inte gå balansgång eller något sånt otäckt.
Det kostar tio kronor att komma in och man får en stämpel på handen. Jag förstår inte riktigt varför men det känns vuxet på något sätt.
Och nu spelar de Slade och vi dansar i en ring med armarna om varandra och sparkar med benen för det har vi sett att "de stora" gör när det är den här låten. "De stora" går på högstadiet som verkade oerhört stort och långt bort och fjärran då och det dröjde flera år innan jag fattade att låten hette "Run run away" och inte "Ran ran rey" som jag skrålade.

Det där sista funderade jag länge och väl på om jag verkligen skulle erkänna ens så här hundra år i efterhand men det spelar väl inte någon större roll, och medan jag håller på och erkänner kan jag tala om att jag faktiskt inte är hundraprocentigt säker på att det var på fredagkvällarna och inte på lördagkvällarna, eller att det var en gång i månaden och inte på att vi verkligen fick stämplar på händerna, men det tror jag.
Men att vi dansade i ring på det där sättet det vet jag säkert.



onsdag, december 05, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 5

En chock i rosa


Herregud, jag hade ju glömt The Pinks! De poppade upp på YouTube medan jag letade lämplig musik till kalendern.



- Herregud, det är ju bara barn! var min nästa reaktion.
Och det var ju liksom det som var grejen med The Pinks, det var bara inte så påtagligt när det begav sig eftersom jag själv var barn. Jag tror att jag var ett år yngre än sångaren Robert Andersson.

Som den gamla, prudentliga tant jag plötsligt har blivit så måste jag faktiskt säga att jag tycker att det är en aning...tveksamt... när barn sjunger om kärleksrelationer på det här sättet. Men kanske är det bara jag.
Men när de sjunger att de ringer och ringer till sin före detta på 12 23 05 och det är upptaget hela tiden för hon "talar med nån vän, som var jag för länge sen" så känner jag bara att hur länge sedan kan det vara, du är tio år gammal!! Och får du verkligen hålla på och ringa hela nätterna för dina föräldrar??
Men som sagt, det kanske bara är jag som är gammal och prudentlig.


tisdag, december 04, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 4

Snyggingen


Ja, ja, jag skaaaa sluta tjata om Melodifestivalen men vi måste bara ha med den här sista.

Året var 1987 och i programmet Inför Eurovision song contest, eller vad programmet nu kunde ha hetat, fastnade jag rejält för Belgiens bidrag eftersom sångaren var så otrooooligt snygg. Han kallades för Plastic Bertrand (!!!) (Egentligen heter han Roger Jouret, men det visste jag inte då).
Jag tittade på alla repriserna av det avsnitt av Inför Eurovision...eller vad det nu hette, där Plastic Bertrand var med och på själva Eurovision finalen satt jag mycket nära tv:n. Han kom näst sist med bara fyra poäng.

I dag har jag lite svårt att se vad det var jag såg hos den här stutsande snubben som slänger så fånigt med luggen, men då det begav sig...





Plastic Bertrand (!) hade en större liten hit 1978 med Ca Plane Pour Moi och han studsade redan då, och hade samma färg på kläderna. Men det var före min tid och hör väl egentligen inte hemma i min nostalgikalender, det är bara lite kuriosa.


måndag, december 03, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 3

En trippel


Melodifestivalen 1985 var egentligen ganska tråkig men det vore inte riktigt... ärligt att inte ta med den i kalendern.

Inför den svenska uttagningen hejade alla jag kände på Pernilla Wahlgren. Jag vet inte riktigt varför.



Själv hejade jag i hemlighet på min stora idol Kicki Danielsson och det var ju hon som tog hem det hela också. Det vore inte riktigt... ärligt att göra en nostalgikalender utan min dåvarande stora idol Kicki. Så här är hon.



Den stora internationella finalen vanns emellertid av norska Bobbysocks. Herregud vad jag mimade till deras skiva. Eller musikkassett som det ju alltså rörde sig i mitt fall.

söndag, december 02, 2012

Ett annat nostalgiskt inflikande mitt i nostalgikalendern

Inte någon lucka men ändå en lucka i betydelsen "tomrum"


Var på China i Stockholm igår och såg musikalen Dirty Dancing.
Patrick Swayze var inte med.
Johnny Castle spelades av Pascal Jansson en duktig, ung dansare med myckel buckliga muskler både på fram och baksidan av överkroppen. De hade lyckats med överflyttningen från film till teater ganska bra, tyckte jag. Lite överspel i bland, några repliker som låter som om de sägs för att de står i manus och av ingen annan anledning, men ändå på det hela taget bra.
Men Patrick Swayze var inte med.
När Johnny Castle kom inklivande i salen i slutscenen och sa: "No one puts baby in a corner". (En replik som de inte hade brytt sig om att översätta.) ylade hela salongen. Nästan. Och sedan slängde Pascal Jansson med luggen nästan likadant som Patrick Swayze i I've had the time of my life och vi klappade och tjoade och kom ut i bussen varma och glada. Och en smula sorgsna. (Ja, jag kan ju bara tala för mig själv, men...)
För Patrick Swayze var ju inte med.

Nu hade jag ju inte trott att Patrick Swayze skulle vara med. Han är ju inte med oss alls längre, tyvärr. Jag sörjer Patrick Swayze på något märkligt sätt. Det är naturligtvis inte som när man förlorat en anhörig men det är som detta att Allan Edwall, Per Oscarsson, Lena Nyman och Astrid Lindgren är borta. Personer som har utgjort byggstenar i den man har blivit har plötsligt gått förlorade. Men byggstenarna är ju alltid kvar.
Nå, detta var alltså Dirty Dancing utan Patrick Swayze och Dirty Dancing utan Patrick Swayze är liksom inte riktigt som det ska.
Så här ska det ju vara:


Nostalgikalendern: Lucka 2

Sedan kom Sveriges första pojkband


Året därpå, 1984, dök de upp; De dansande deodoranterna, ska Ulf Lundell ha kallat dem. Vi andra kallade dem för Herrey's och de kammade hem hela jäkla Melodifestivalen.
Min allra första musikkassett (vi hade inte skivspelare hemma) var visserligen The Kids from Fame Live men den andra var Herrey's Diggiloo Diggiley (Kassetten med Carolas Främling var mammas.). Jag kommer fortfarande ihåg när mamma och jag gick in i radioaffären inne i stan och köpte den, stegade raka vägen fram till disken och begärde:
- Diggilo Diggiley med Herrey's.
- Ja, det ante mig nästan, sa butiksbiträdet.
Jag kan nästan se oss framför mig, båda med likadana hemstickade mössor på huvudet och jag i overall och rosa  moonboots (eller hade jag allvädersstövlar fortfarande?). Jag hade nog också gissat på Herrey's om jag varit biträdet.

Som sig bör med pojkband hade alla varsinn favorit. De flesta jag kände hade Richard eftersom han var snyggast. Själv hade jag Louis eftersom han var tillbakadragen, tyckte om att gå långa promenader med sin hund Sandy och att läsa böcker. Jag föddes som bibliotekarie (även om jag arbetat som detta på riktigt i kortare perioder). Ingen hade Per som favorit eftersom han var så fruktansvärt gammal. Han var 24 år.

I och med Herrey's inträde i min värld lärde jag mig också att det fanns en plats som hette Los Angeles och att det fanns något som hetta mormoner.



lördag, december 01, 2012

Nostalgikalender: Lucka 1

Allting började med Carola


...det går inte att komma ifrån. Året var 1983, jag var åtta år och upplevde min första Melodifestival. Det var ju inte vilken Melodifestival som helst heller, det var den festival då Carola slog igenom med Främling, en milstolpe i den svenska musikhistoren. Och, nej jag är inte ironisk -åttminstone inte så mycket- för det är den ju, en milstolpe. För mig var den ett avstamp.
Melodifestivalen kom sedan att få en mycket stor inverkan på mitt musiklyssnande under några år  och jag är rädd för att vi kommer att få se prov på detta i några luckor framöver.

Nu är det inte Främling som är dagens musikstycke utan Hey Mickey som ju var en lite tuffare låt. Måste erkänna att jag idag blir lite rädd för Carola när jag ser det här klippet. Det är samma sorts rädsla som jag känner när jag ser Sarah Brightman. Så håll i er, för här kommer hon.