torsdag, december 31, 2009

Nyårsvers måste vi ju ha

En sumering av detta året är väl att jag inte har diktat så mycket som jag brukar så jag återanvänder den jag skrev förra året liggande i en likadan soffa som nu (ett av mina nyårslöften är förresten att jag ska skriva mer dikter 2010.)

Nu är de slut och kan aldrig göras om
alla detta årets dagar som bara gick och kom
Tiden rinner den står aldrig still
men vi kan alltid göra det vi innerst vill

Vi ska gå ut ur detta året med en smäll
det gamla ska sprängas, alltihop, ikväll
Damm och krutrök var vi går
och i morgon är det ett gott nytt år

Det flyger en drake i gränden Kolk

Han flyger utanför dockteatermuseet i Lübeck, ett av alla museum i denna stad som man kan gå hur länge som helst i. Det har hur många vindlingar och våningar som helst och hur mycket dockor och teatrar att titta på som helst. Men idag har vi inte varit i något museum utan ägnat oss åt att handla varor till kvällens supé och hämta tröjan som jag glömde på den italienska restaurangen där jag proppade mig medvetslös med kalvfilé i gorgonzola-sås och rosmarinpotatis igår. Är det konstigt att man glömmer kläderna efter sig efter en sådan måltid?

Lite vemodigt var det att gå över rådhustorget idag där bara ett, till hälften nedpackat, stånd var kvar av den glammande julmarknaden. Fast tur var väl det. Inte för att jag trodde att jag skulle bli alkoholiserad av glüwein så här under årets sista skälvande timmar men det verkade ett tag som om jag skulle bli tvungen att börja det nya decenniet på en diet av havregrynsgröt och kokta grönsaker för att få magsyran att komma ned på acceptabel nivå igen. Nu kanske jag får börja året på den dieten i alla fall eftersom jag har varit här i allmän skörlevnad och ätit kalvfilé och eftersom det nyligen uppdagats att min a-kassa har 15 veckors handläggningstid men ett av mina mina tusentals nyårslöften för i år (som alla år) är att jag 2010 ska leva mer i nuet och inte stressa upp mig och oroa mig för bagateller. Ett annat löfte är att jag ska försöka bli av med den här magen jag har skaffat mig (på grund av allmän skörlevnad på fler platser än Lübeck) och då passar det ju bra om jag bara äter kokta grönsaker.

Det här med att gå ned i vikt är inte så lätt. I synnerhet inte eftersom jag inte ens kan komma till det första steget: att verkligen bestämma mig för att gå ned i vikt. Jag pendlar mellan "Fy fan, så jag ser ut, nu måste jag faktiskt göra någonting åt det här!" och "Jag äter väl vad jag vill, ska väl ni skita i!"

Jag är alltså i vanlig ordning i full färd med att sätta upp nya löften och vilda planer för det nya året, det nya obesudlade livet som ska komma om några timmar. Ni skulle bara veta vilka storverk jag ämnar uträtta och skriva under 2010. Bourgogneboken ska definitivt skrivas klar. Det hade jag på min lista förra året också och det vet vi ju hur det gick med det men nu är det ju så mycket närmare ett fullbordande än då! Några diktsamlingar ska bli klara också och novellsamlingen ska jag ta tag i på allvar osv. Jag har åtminstone lyckats med ett av nyårslöftena från i fjol; det att avsätta en speciell kväll i veckan för skrivande, så att det verkligen är bestämt att den kvällen är det skrivande som gäller och ingenting annat. Att infria ett löfte är ju bättre än inget alls.

Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska bryta mitt vanliga mönster och faktiskt summera året som varit också och inte bara se frammåt med sådan blind tillförsikt. Det får bli i morgon i så fall. Eftertanken kranka blekhet efter tokeuforin, kanske...

Mina planer för vad som är kvar av de återstående timmarna av 2009 är att inmundiga en nyårsupé tillsammans med P och att sedan försöka undvika att sprängas i luften på Obertrave vid tolvslaget. Jag kan redan se en del fyrverkerier från fönstret och de första explotionerna började faktiskt redan igår. När det gäller nyårsraketer är man mycket skjutglada i Lübeck, för att uttrycka det milt. Att den pappershandel där jag köpte anteckningsböcker för ett par dagar sedan, sålde raketer säger väl en del. Klockan 24:00 den sista december brukar luften omkring Holstentor vara så tjock av rök att det knappt går att se fyrverkerierna. Jag brukar uppleva tolvslaget vettskrämt tryckt mot en vägg, krampaktigt kramande en miniflaska sekt medan raketpinnarna regnar runt öronen på mig. Egentligen ett vansinnigt sätt att fira på. Ska bli skönt när det är över :)

Hoppas vi möts hela och hållna även 2010 och att det året ska föra många goda ting med sig till er alla!

tisdag, december 29, 2009

Deutschland über alles!

Då är vi enligt gammal god tradition (det är åtminstone tredje året i rad) på plats i Lübeck för nyårsfirande. Nyår är årets viktigaste högtid, enligt mitt förmenande. Jag upplever en slags fågel Fenix födelse varje nyår. Varje Nyårsdag är jag ny, ett nytt vitt blad ligger framför mig och om igen har jag alla möjligheter som finns i hela världen. Jag hör inte till dem som summerar vid årskiftet jag blickar framåt och inbillar mig att detta nya år kommer jag att lämna alla i stå gångna tankemönster och gamla käpphästar åt sitt öde och vara fri och ren i tanken. Jag avlägger mängder av nyårslöften och sätter upp storstilade föresatser för nästa år. Naturligtvis tar det en knapp vecka att trilla in i de gamla vanorna igen, det vet jag men det hjälper inte. Återigen sitter jag här och tindrar hoppfullt med ögonen.

Den här känslan förstärks av att vara på resa, eftersom jag alltid tror att jag, inte direkt ska bli en "ny" människa varje gång jag är ute och reser, men en bättre. Nu är det alltså både nyår och resa så ni kan ju föreställa er vilket euforiskt och dunderladdat tillstånd jag befinner mig i just nu.

Att komma till Lübeck är lite som att komma till Bourgogne: som att komma hem. Jag har ännu inte laddat upp mig till så maniska höjder att jag avlagt något löfte om att skriva någon Lübecksbok ännu det räcker med den bok jag håller på med. Men det är ju två dagar kvar av det här året, så man vet ju aldrig.

Att komma till Lübeck i år kändes extra underbart eftersom vi kom en dag försent. Dagen vi skulle resa var det is på banan och flyget blev inställt. Vi blev tvungna att övernatta på flygplatsens hotell som gjorde sig oförglömligt eftersom det kostade 50 kr att skriva ut de nya boardningpassen på hotellets datorn. 50 kronor styck. Ett boardingpass är ett papper med lite bläck på. Och det var bara för att vi var gäster på hotellet som vi fick det till detta facila pris, hade vi inte varit det, hade det kostat 150 kronor. Styck. Jag upprepar: Ett boardingpass är ett papper med lite bläck på. Jag har köpt vackra böcker från förra sekelskiftet med förgyllda reliefer eller vad det heter, på pärmen, för mindre än 150 kronor (det är i och för sig också skandal).

När vi kom upp till vårt fyrkantiga lilla rum i kalla blå färger, muttrade jag att jag inte skulle förlåta detta hotell sin småsnålhet om så den räkmacka jag tänkte lägga ut hutlösa pengar på senare på kvällen skulle vara höljd med kilovis av färska räkor och frukosten morgonen därpå skulle innehålla 15 sorters sill (jag gillar sill i hotellfrukostar). Räkmackan var vattnig och smått otäck, frukosten var mycket pliktskyldig. Dessutom fick vi inte ha kvar rummet längre som vi blivit lovade på kvällen innan utan var tvungna att sitta och häcka i lobbyn hela eftermiddagen.

Så när vi till slut kom fram till Lübeck och upp på vårt varma gul/orange/röda rum (riktiga soldansarfärger) med sin mysiga röda soffa, vattenkokare med olika teer och kaffe, mörkbruna bjälkar i taket brast jag ut i långa tirader av lovsånger över detta gemytlighetens land Tyskland. Jag fortsatte att lovsjunga hela vägen ut till rådhustorget och julmarknaden där vi drack glüwein och åt kartoffelpuffer och drack ännu mera glüwein och jag blev på ännu godare humör.

Det är visserligen inte 15 sorters sill i frukosten här heller. Bara sex och rökt lax och annan rökt fisk, fyra sorters honung och nio sorters marmelad, fyra olika korvar, parmaskinka och annan skinka, fetaostfyllda paprikor och inlagd kronärtskocka, oändliga sorters bröd, fem sorters flingor, frikadeller i lag och frikadeller utan lag, yoghurt och fil, hallon, fruktsallad, persikor i sockerlag, mosarella och tomater i olivolja, gurka, plommon i sockerlag, körsbär, kex och kakor och en massa saker som jag inte vet vad det är och en massa saker som jag glömt. Och kaffe en hel termos full bara för mig. Så går det till i Tyskland, är det konstigt att man blir manisk?

onsdag, december 23, 2009

GOD JUL!

Det är inte att drunkna
det är inte att dö
att låta sin flinga smälta
samman med snö
Jo, jag har skrivit den dikten förut här men jag tycker att den är tänkvärd, om jag får säga det själv.
Frid!

tisdag, december 22, 2009

Annan sökande

Det blev inget med det där jobbet där man skulle vara kreativ och det borde jag har vetat. Jag var på två intervjuer för det jobbet och varje gång fick jag ett avslag på något annat jobb jag sökt ungefär tio minuter innan jag skulle iväg. Tecknen talade sitt tydliga språk kan man väl säga.
Nåja, snart är det nytt år fullt med nya möjligheter.

torsdag, december 17, 2009

Julminnen från Rom

I mitten av december 2005 äter jag kyckling i curry med pommes frites på en kinesisk restaurang på en bakgata i närheten av Stazione Termini i Rom. Jag äter pommes frites därför att riset är slut. Jag har aldrig vare sig förr eller senare varit på en kinesiskrestaurang där riset varit slut. Eller där de har haft pommes frites.
Det tar en evighet innan vi får beställa eftersom personalen är upptagen med att sätta upp julgirlanger i taket och inte har tid med något så sekundärt som matgäster. Det tar en evighet innan de upptäcker att riset är slut. Just när vi börjat säga till varandra att nu kommer nog maten snart, så kommer det ut en man och frågar om det går bra med pommes frites eftersom riset är slut.
Så vi sitter där i denna kinesiska restaurang som ser ut som en vänthall och är lika utkyld som en sådan och äter kyckling i curry med pommes frites, iklädda jacka och vantar medan mina genomblöta gymnastiksskor fryser till två stora isklumpar på fötterna.

Det regnar i Rom denna december så att jag håller på att bli galen. Det dröjer en vecka efter att vi har kommit hem innan skorna torkat. Det hjälper inte att det växer upp paraplyförsäljare direkt ur marken så snart det faller några droppar från himlen över den eviga staden. Vad hjälper det att vifta med ett billigt paraply mot Guds himmel?

Det är när man åker till Rom i december som man inser att julen är en religiös högtid och att Vatikanen är katolicismens högsäte. Kön till Vatikanmuseet är oöverkomlig. Kön till säkerhetskontrollen vid Peterskyrkan också men vi tar oss ändå igenom den för att få komma in i Guds hus för att få lite skydd från regnet en stund. Förra gången vi var här var det vår, ingen kö för att komma in, och vi satt uppe på taket och njöt av vårsolen. Nu vistas vi hellre under det väldiga taket och jag förbluffas än en gång över att sakerna i souvenirbutiken i Colosseum, denna dödens blodindränkta arena, är mer smakfulla än det kitschiga krimskramset i Peters kyrkans butik. Förlåt, men så är det faktiskt.
På söndagens marknaden i Porta Portese sitter en man på marken, mitt i den obeskrivbara trängseln och läser i Bibeln. Han har dragit upp byxbenen långt upp i knävecken, trots kylan, för att vi alla ska kunna se hans såriga ben. Mellan dem står en tiggarskål. I Rom är man bättre på att visa kärleken till Gud genom blytunga guldornament i taket på Lateranpalatset än genom kärlek till människan och socialareformer.

Det är därför jag har lite svårt för det här med religionen. Jag tror att Gud också har lite svårt med religionen ibland. Den tappar liksom fokus på det väsentliga så många gånger och vrider sig runt sig själv i de märkligaste formationer. Den glömmer så ofta kärleken till människan.

Hur som helst önskar jag er Guds frid som övergår allt förstånd. Oavsett om det föddes en Jesus för 2000 år sedan, eller om ni tror att det föddes en Jesus för 2000 är sedan, eller inte.



tisdag, december 15, 2009

Personligt brev

"Att få en traineeplats hos er vore..."

- döden i grytan.
- fullständigt osannolikt.
- alldeles, alldeles underbart.
- ett besked som skulle få mig att få upp min lunch av nervositet.
- rena vansinnet.
- en kul grej.
- sweet.

annat förslag ________________


Kryssa i lämpligt alternativ, tack! Jag går bet. Söker ett jobb där man förväntas vara kreativ och kan inte komma på någon anledning till varför man skulle ta mig. Så var det med den kreativiteten.

måndag, december 14, 2009

Oh helga natt!

Kanske har det med julsångerna att göra, att jag har lite svårt att komma i stämning. Bristen på dem menar jag. Jag har sjungit mycket i kör i mina dagar, innan jag pratade sönder rösten i tjänsten och helt enkelt tappade sångglädjen (gud, så hemskt när jag tänker på det) och jul är ju körsångarnas högsäsong.

I tonåren sjöng jag i en kör som i lussetider backade upp stadens luciakandidater och hela luciahelgen åkte vi runt på turné och sjöng halsarna hesa på äldre- och gruppboenden. Gud, vad roligt det var. Ibland kunde det vara lite tungt eftersom många var gamla och sjuka men det kändes verkligen att vi var uppskattade när vi kom. Särskilt på ett gruppboende. Klang och jubel mötte oss där när vi skred in. Filmkamror surrade och stillbildsblixtar blixtrade. Applådåskorna skakade byggnaden när vi skred ut. På det gruppboendet var vi Madonna i en halvtimme. Snacka om julstämning.

Som körsångare blev man bekvämt inlotsad i julstämningen genom att vi började öva i mitten av oktober ungefär. Sedan var det ju ett flertal konserter omkring jul, före och efter. Jag levde liksom lite längre i det här med jul på den här tiden. Nu blir det mera: "Oj, det är söndag, vi kanske ska tända det där adventsljuset också." Man kan ju verkligen fråga sig vad är vi håller på med. Hur lever vi egentligen? Eller jag....

Sedan har jag väl aldrig varit någon storhelgs-människa, egentligen, eftersom jag tycker att allt är så tyngt av måsten och att det ska vara på ett visst sätt bara för att det ska vara på ett visst sätt. Det är en dödssynd att inte vara glad på julafton.
Men man kan ju göra ett försök att bryta sig ur normerna och ta vara på guldkornen. Lugna ned sig lite och ta sig tid att njuta av ljusen och dofterna. Och musiken. Så jag bränner av några riktigt tunga bitar här för att det verkligen ska kännas att det är advent. Är man så avtrubbad som jag måste man ta till det tunga artilleriet. Ni mer känslosamma kan ju lyssna och njuta ändå.

söndag, december 13, 2009

Julstämning?

Läser på alla bloggar om julpysslande, pyntande, lussande och julbordsätande och tänker: "Ja, just det, det är jul." Och visst, jag har också pyntat, jag har köpt alla julklappar, visserligen har jag inte pysslat -kanske är det där felet ligger?- och julbord kommer jag att äta på fredag. Men ändå... jag känner ingenting. Ingen julstämning över huvud taget.
Nu är jag ju 34 år så man kanske ska ha slutat med sånt men vore inte det väldigt tråkigt? Det är lite tråkigt. Det kan väl inte vara meningen att man ska gå på grågång hela resten av livet bara för att man passerat 30?
Har på det stora hela svårt att få tag i passionen och förmågan att "se fram emot", just nu. Känner mig som vädret. Grå.

Nå, på fredag blir det julbord och det brukar ju vara gott. Nu äter jag inte själva huvudrätten: skinkan, det har jag inte gjort på flera år, även om man inte har visat skräckbilder på grisarnas tillvaro på tv innan. Tycker att den är lite överskattad. Men sill i alla inläggningar, jansson, lax kokt och rökt. Det kommer man ganska långt med. Och nu har jag i alla fall fått mig själv att se fram emot dagens hemmagjorda pizza. Men först ska vi åka på julmarknad och jobba lite på julstämningen.

torsdag, december 10, 2009

Precis så här ser mina planer för morgondagen ut:

Idag låter jag allt vara precis som det är. Idag håller jag inte in magen. Idag sover jag när jag är trött, arbetar när jag har lust, fantiserar när det är dags för att fantisera. Idag planerar jag inte för någon framtid. Idag litar jag på att livet inte är ett problem som måste lösas, styras upp, rättas till. Idag låter jag livet vara där precis som det är, världen är inte en fiende, jag måste inte – genom planering eller annat duktigt fixande och rättande, skydda mig mot den. Idag är jag min egen bäste vän.
Kom dag.
Kom liv.
Kom mage, puta mot himlen, rund som ett leende ansikte.


Texten är hämtad från Bob Hanssons blogg där han som vanligt bara skriver om sånt som är väsentligt. Tänk vilket privilegum att faktiskt kunna göra det. Choklad ska jag stoppa i min leende mage till och med.

onsdag, december 09, 2009

Jag gick och simmade istället

för att ge mig ut på gatan och hämta hem främmande män i olika färger. Någon annan får skriva de böckerna. Jag tänker blogga lite stillsamt om mina upplevelser i simhallen istället.
Det var länge sedan jag simmade sist. När jag pluggade och hade mer varierande tider simmade jag flera gånger i veckan men att simma efter arbetstid visade sig handla mer om att använda olika former av överlevnadsstrategier för att ta sig från en ända av bassängen till en annan mellan alla myllrande medsimmare. Men nu har jag ju varierande tider igen.

Den första glädjen i det här projektet var att jag fortfarande kunde ha min baddräkt. P sa till och med att jag såg smalare ut, när jag provade den i morse. Bara en sådan sak.
Det var en mycket trevlig upplevelse detta att simma igen. Jag lyckades till och med att låta bli att ligga där i bassängen och älta den vanliga ramsan "när jag har simmat då ska jag basta så ska jag gå förbi Pressbyrån på hemvägen och sen ska jag blogga och kolla Manpower och sen ska jag..." Jag ägnade mig helt enkelt åt att simma och basta i tur och ordning. Där och då. I bastun satt jag och tänkte på Skogsnuvan och bilderna på hennes målade stenar i bastun och katten Oskar som lapar öl ur ett fat. Riktigt så trevligt hade inte jag, hade inte ens en öl, bara ett fruktansvärt fult bastuagregat att titta på, men det var varmt så det fick duga.

När jag gick därifrån var jag lugnare och mer avslappnad än jag varit på länge. Bastu är bra för både själen och kroppen. Känner mig både lugn och harmonisk och energisk på samma gång. Kanske börjar jag få grepp på det här att vara ledig om dagarna. Men då kan jag ge mig den på att jag får ett jobb börja ängslas för istället. :)

måndag, december 07, 2009

Jag har aldrig legat med främmande "negrer"

Efter att ha sprungit runt som en skållad iller den första arbetslösa veckan för att hinna med allt det här som jag har föresatt mig att hinna med nu när jag inte har ett jobb att gå till, dråsade jag helt enkelt ihop i helgen och gjorde ingenting. Större delen av lördagen sov jag och sedan har jag läst och läst. Nu anser jag visserligen inte att läsa är att göra ingenting, tvärtom, men någon skållad iller har jag inte varit.

Jag läser Birgitta Stenbergs självbiografiska Kärlek i Europa och inser att jag till fullo har förspilt mitt liv. Nja det är kanske att ta i, men jag inser vilken mes jag är när det kommer till det här med skrivandet. Inte har jag liftat ensam genom Europa och legat med vilt främmande "negrer" som jag plockat upp på gatan bara för att kunna beskriva det. Inte kommer jag att göra det heller (om inte något mycket världsomvälvande drabbar mig). Bourgogneboken, om den någonsin blir färdig, kommer inte att ha mycket gemensamt med Kärlek i Europa och rent litterärt kanske det är något att beklaga.

Kanske stämmer det som Alain de Botton sa i artikeln i Vi läser att vi arbetar för att slippa fundera över de stora frågorna i livet, för de stora frågorna tränger sig på på ett ... ett... påträngande vis. Vad gör jag? Varför gör jag det här? Vad vill jag? Och hur kommer jag dit? Och kanske framför allt: Kan jag inte bara få vara i fred en stund?

torsdag, december 03, 2009

Vem ska man tro på?

Har ju skrivit en del om att det jag tror att jag vill kanske inte är vad jag egentligen vill. Att det jag tror är bäst för mig är kanske inte det som verkligen är bäst för mig. Sedan har jag blivit arg och tänkt att så där kan man ju inte gå runt, som om man vore en lallande fåne utan mandat att ha någon åsikt om vem man är och vilken sorts värld man lever i. Jag hade bestämt mig för att "jag vet bäst själv och så är det med det." Men nu undrar jag igen.

Har de två senaste dagarna träffat diverse arbetsförmedlare och jobbcoacher som talat om för mig att jag är så ambitiös, målmedveten och framåt och jag tänkte på hemvägen idag att "tänk att jag har lyckats lura dem allihop!"
För det är väl jag som har lurat dem?
Eller är det mig själv jag lurar när jag tror att jag inte alls är något av detta?

Att jag har den här duktighetssjukdomen är i alla fall sant och visst, för jag är mycket nöjd med att de tycker att jag är så duktig på att söka jobb. Kanske borde jag söka hjälp istället.

onsdag, december 02, 2009

Lite vresig i dag

Det är ju väldigt viktigt att man är aktivt på sin fritid nu för tiden. Helst ska man renovera och bygga om och inreda hemma. Jag som bor i en bostadsrätt tycker att det är ganska besvärligt med den här trenden. Igår upptäckte jag t ex att min granne har lagt en elektriskt såg till sin samling av borrar, hyvlar, slipmaskiner och hammare och spik, spik, spik.

Jag är en ganska mild person. Jag tycker inte om att bråka med folk, det är mycket trevligare om alla kommer överens. (Konflikträdd kallas det kanske men det är ett så fult ord och det här inlägget ska inte handla om mina fel och brister utan andras.) Jag berättar detta att jag är en så mild person för att ni ska förstå hur besvärligt jag tycker att den här renoveringstrenden är när jag sedan berättar att jag två gånger klagat hos styrelsen över detta i eviga borrande och bankande. Två gånger eftersom det inte hände något på ett halvår efter första klagomålet. Efter det andra kom styrelseordföranden hem till mig och pratade om detta. Han skulle även prata med den snickrande grannen i fråga. Sa han.
För mig är detta att klaga på grannarna något oerhört. (Jag skulle också kunna berätta att P har varit uppe och själv pratat med grannen men jag tycker att det är förkastligt att kvinnor skickar sina män när det drar ihop sig till närstrider och det här inlägget handlar som sagt inte om mina fel och brister utan andras. Förresten bor P också här och tycker också att det är irriterande med det eviga snickrandet och något kan man väl begära att han ska göra också, eller?) Men som om inte detta klagande hos styrelsen är nog har jag också lämnat in ett förslag till årsstämman att vi ska inreda ett hobbyrum i källaren så att alla som vill banka och borra kan göra det utan att störa oss andra som inte är lika maniskt aktiva på vår fritid. Förslaget var något mer diplomatiskt formulerat. Stämman beslöt att det inte fanns behov av ett hobbyrum.

För att beskriva min bostadsrättsförening eller kanske vilka normer som gäller i samhället så kan jag berätta om vår stora, fina gran som växte på vår innergård. Efter orkanen Gudrun bestämdes att granen skulle huggas ned. Inte för att det såg ut att komma någon mer orkan och inte för att det var något fel på granen. En trädkunnig person hade varit här och undersökt den och konstaterat att det inte var sannolikt att den skulle blåsa omkull över huset. Ändå beslöts efter omröstning att den fina granen skulle hugas ned för säkerhets skull. Detta beslöts av samma förening som några år senare godkände att en av de boende tog ner en bit av bärande vägg i sann Timell-anda. Det är tydligen inte farligt. Måste vi vara så lättpåverkade.

Nu har jag pumpat upp mig ordentligt. Ska till Arbetsförmedligen och möta min handläggare. Då kan behöva pumpa upp sig lite.

tisdag, december 01, 2009

Du får aldrig mer än nu

Tiden är ett fenomen jag aldrig har kommit överens med. Jag har liksom inte riktigt kommit över det faktum att den går. Hela tiden.
Redan när jag var 19 var jag drabbad av detta att jag var på väg mot döden. Hur skulle jag hinna! Jag satt bakom en biblioteksdisk och räknade alla hjärtslag som bara tickade på utan att jag fick något vettigt gjort. Jag skulle ju inte sitta här och slösa bort dyrbar tid, jag skulle ju...skulle ju...ja, i alla fall något helt annat än detta.

"Lev syster, njut av ditt liv, för du får aldrig mer än nu." sjunger Göran Stangerts i filmen Glädjekällan. Jag är urusel på att leva i nuet. Det har jag alltid varit. Jag är alltid ett par steg för mig själv och med det menar jag inte att jag är särskilt förutseende eller så, bara det att jag hela tiden håller på att rabbla en lång ramsa inne i huvudet: "och när jag har gjort det så ska jag göra det och sedan ska jag göra det och sen..." Jag kan förstöra en hel söndageftermiddag med att fundera på när jag ska duscha! Det är på den triviala nivån det ligger. Det blir ingen ro. Jag håller hela tiden på att planera och göra undan för att sedan kunna slappna av och sedan finns det ingen tid kvar att slappna av på.

När jag var som värst med det här gjorde jag upp noggranna scheman över hur dagen skulle ta sig ut och blev helt över mig given när jag fick stå i kö på posten (det här hände sig vid den tiden då posten fanns) tio minuter längre än jag hade planerat in och hela schemat havererade. Då kunde det ofta hända att jag kände att ingenting spelade någon roll. Det spelade ju egentligen ingen roll vad man tog sig för eftersom vi förr eller senare skulle dö en gång ändå. Det spelade ingen roll om jag hade roligt eller tråkigt. Inget varade ju. Det man såg fram emot var ju snart förbi och bara en bagatell i det förflutna.
Men det är ju just därför som nuet är så viktigt. Vi får aldrig mer än nu. Jag har ju dessutom den oförtjänta turen att ha ganska bra nu:n. Mitt problem är att jag inte förmår se det eftersom jag inte stannar kvar i nuet tillräckligt länge för att upptäcka det. Jag är hela tiden upptagen med att oro mig för det som kommer sedan. Och om jag inte gjorde det utan tog ett nu i taget skulle jag inte behöva oroa mig och alla mina problem skulle lösas. (Herregud, är det verkligen så enkelt?!)
"Det är bara stunden som finns." säger lastbilschaufför Andersson i Simon och ekarna och han är klok lastbilschaufför Andersson.

Men det är märkligt detta med tiden och dess gång. När vi fick veta att vi i midsomras fick veta att vi skulle bli uppsagda till sista november var det så långt dit och nu är vi där. Och just nu känns hela den tid jag arbetat på det kontoret som overklig, nästan så att jag undrar om det verkligen har hänt, fast det bara är den andra dagen som jag inte är där.


söndag, november 29, 2009

Bourgogneboken lever!

Jo, det är faktiskt sant. Jag hade ett tag som mål att det skulle bli Årets julklapp men eftersom alla andra käcka deadlinesidéer som jag har haft har gått åt pipan så talade jag inte om det för någon. Och lika bra är det för så kommer inte att bli fallet. Det gjorde mig ganska stressad ett tag men sedan tänkte jag att "fan, ska man inte kunna slappna av och vila i något man företar sig och bara vara istället för att hela tiden jaga vidare, vidare". Och så bestämde jag mig för att göra det. Men det går framåt.
Jag sjöng i kör en gång i tiden och när vi hade brötat igenom våra stämmor så att de satt ordentligt sa alltid vår körledare: "Bra, nu ska vi bara göra musik av det också!" Och det är ungefär där jag befinner mig nu när det gäller bourgogneboken.
Det som ska sägas är sagt. Det jag vill berätta är berättat. Det ska bara bli musik av det.
Ibland när jag läser igenom det jag skrivit undrar jag, varför i herrans namn jag ska berätta just det här. Vem fan är intresserad av att läsa detta, varför ska det här sägas? Varför skriver jag det här? Vilken betydelse har det i världen? Krig upphör inte och människor slutar inte att svälta för att jag skriver en bok om att jag tycker om att åka till Bourgogne. Jag vill ju inte ens uttrycka en politisk åsikt.
Och sedan tänker jag att "måste det verkligen ha en sådan värdlsomvälvande betydelse kan det inte räcka med att det är roligt?" Nästa fråga blir naturligtvis: "Är det här verkligen så roligt då?" Och varför gör vi människor så mycket underliga saker för att ha roligt? Åker på finlandskryssningar, gasar upp en bil från 0 till 200 på kortast möjliga tid, skriver meningslösa ord i långa rader!
Och varför i alla himlars namn måste jag bromsa upp mig själv med en massa orimliga frågor av det här slaget hela tiden? Vad är de ett förtäckt uttryck för?
Förstår ni nu varför det tar så lång tid innan den här boken blir färdig! Det är så mycket att komma till rätta med på vägen.
Men jag lovar, det kommer att bli en bourgognebok, om det så är det sista jag gör.


Nu är det natt över jorden


Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret
varför älskar jag dem?
-Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

Erik Blomberg

Ja, nu är det vinter och mörkt igen. Men i år har jag trivts ganska bra i mörkret (än så länge). Det har känts riktigt ombonat att gå hem i det kolsvarta. Vad det nu kommer sig.
Och i dag är det första advent och ljus i alla fönster. Här kan man lyssna på adventssångernas adventssång.




torsdag, november 26, 2009

Soldansarens sport och städ

Har kommit igång med träningen igen. Det vill säga: Jag var på gymmet i måndags för första gången på två veckor. Det är väl egentligen meningen att jag ska dit i dag också om det ska räknas som att komma igång och av någon anledning har jag alltid huvudvärk på torsdagar. Kanske något undermedvetet. Men förra torsdagen hade jag faktiskt inte tänkt att gå och träna och då hade jag huvudvärk i alla fall. Jag avstod som ett litet test för att utröna om det var något "psykiskt", så det kan det väl inte vara då...eller?
Ett litet tips så här i jul- eller kanske snarare adventsstädningstider är att man inte ska gå till gymmet för första gången på flera veckor dagen innan man ska storstäda sin bostad. Tisdagkväll när jag var färdig med skrubbandet hade jag lite svårt att räta på ryggen. Jag hade ungefär samma hållning som folk som går med rullator har, fast att jag inte hade någon rullator. Men jag hade behövt en.
Det här med gym är annars en ganska intressant företeelse. Har sett journalfilmer från förra sekelskiftet där folk sitter fastsurrade i olika gymapparater och far fram och tillbaka i rörelser som det är svårt att förstå vilken positiv effekt de kan ha på kroppen. Jag undrar vad folk kommer att säga om oss om hundra år, när de ser de maskiner vi använder.
Själv föredrar jag roddmaskinen framför någon av motionscyklarna på det gym jag går på. Motionscyklarna erbjuder nämligen en veritabel nära döden upplevelse. Dels behöver man en ingenjörsexamen för att lyckas ställa in dem och dels är det litet obehagligt att displayen för hjärtfrekvens av någon anledning alltid står på noll eller bara ett rakt streck när jag cyklar. Jag kanske borde anmäla mig till forskningen, nu när jag blir arbetslös... Eller också beror min frånvarande hjärtfrekvens bara på att jag inte har någon ingenjörsexamen...


Hitta kärleken! Klicka här Hitta en dator som passar dig!

onsdag, november 25, 2009

Den där friheten

Har ju skrivit tidigare om frihet. Frihet att gör vad man vill. Ibland kan ju friheten ta sig underliga uttryck. Som förra gången jag var arbetslös och fick för mig att fotografera päron ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Kanske hade friheten gått mig åt huvudet.
Men att vara arbetslös är ju en lite tvetydig frihet. Frihet under press.

Tommare än Torsten

känner jag mig.



Det är nu jag skulle peta med texten till bourgogneboken. Eller åtminstone försöka putsa till ett klatchigt blogginlägg om något intressant med lite stuns på slutet. Men jag har inget sådant i mig just nu.
Istället sitter jag här och lyssnar på Simon och ekarna av Marianne Fredriksson. Helena Brodin läser. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den men nu var det länge sedan.
Den är bland de bästa av böcker. Det är vilsamt att läsa den, att vara i den där världen, även om den inte är så vilsam i sig. Det som fångar mig mest, nu som alltid, är hur mycket människorna bryr sig om varandra, intresserar sig och engagerar sig i varandra, tar sig tid.

Mm...nu ska jag lyssna vidare.

lördag, november 21, 2009

You've got to keep the devil down in the hole

Så därför lyssnar jag på Tom Waits idag, istället för att gnälla och surna över mina i-landsproblem.



Den första Tom Waits - låt jag någonsin hörde var Downtown train och det var inte Waits som sjöng. Det var Rod Stewart. Jag tyckte att det var en riktigt seg låt. Sedan hörde jag den med Tom Waits och då kände jag plötsligt att det var den bästa låt som någonsin gjorts. Sådan är Waits.

fredag, november 20, 2009

Nej, jag kan visst inte sluta

Så det blir lite mera tjat om jobb. Min arbetsplats börjar så här i de skälvande slutminutrarna att allt mer likna Bröderna Marx möter Lars Norén.
Ordet katastrof är väl inte riktigt adekvat i de här sammanhangen, förmodligen kommer ingen av oss att svälta ihjäl. Varken jag eller mina nära och kära är som sagt drabbade av något dödligt. Vi har inte ens fått svininfluensan. Men ändå...

Jag har upptäckt intressanta saker hos mig själv. Eller om de är så jävla intressanta vet jag inte. Sorgliga, är kanske rätta ordet.
Jag trodde inte att jag var en sådan som kunde känna yrkesstolthet över ett grått och trist kontorsjobb.
Jag trodde inte att jag var en sådan som skulle tycka att det kändes som att lämna sitt barn i händerna på vettvillingar att lämna de arbetsuppgifter jag byggt upp (gråa och trisa kontorsarbetsuppgifter) vidare till andra.
Jag trodde inte att jag var en sådan som tog illa vid mig av företagsledningens totala brist på förståelse och intresse för det jag har arbetat med.
Jag trodde inte att jag var en sådan som tyckte att det var så jobbigt att bli uppsagd från ett grått och trist kontorsjobb.
Herregud, jag är ju egentligen författare!
Jag har tydligen hela tiden gått och trott att jag var en gås som man skulle kunna hälla hur mycket vatten på som helst utan att det bekom mig.
Jag har upptäckt att det är jag inte.
Och det är kanske tur att man inte är en gås.



Uppgradera till en ny och säkrare version av Windows Live Messenger! Uppgradera till en ny och säkrare version av Windows Live Messenger!

torsdag, november 19, 2009

Från detta med arbete till något livsviktigt

Nämligen litteraturen.

Har satt tänderna i nya numret av Vi läser där det, förutom om min stora idol Kristina Lugn, skrivs om detta att skriva fiktiva romaner om verkliga personer. Artikelförfattaren är mot men har samtalat med några som är för, bland annat Ann Jordahl som skrivit en roman om Ellen Key som heter Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och tydligen gör succé. Själv har jag väl inte riktigt tagit ställning även om jag i somras inför turkietresan stod vid pockethyllan och desperat letade efter en bok som inte var baserad på en verklig händelse. Ren fiktion var vad jag ville ha och den verkade, åtminstone då, vara utdöd.

Någonting helt annat är det dock när fiktionen blir till dokumentär. Det har faktiskt hänt mig och det är väl egentligen en ganska pinsam historia men jag berättar den ändå.
När jag gick en skrivarkurs i min späda ungdom fick vi till uppgift att läsa Peo Enqvists Nedstörtad ängel som jag fullständigt slukade. En av historierna i boken (det är nu ca 14 år sedan jag läste den så jag kanske inte är helt exakt) handlar om en man som har en missbildning i form av ett litet extra huvud på sitt huvud. Det lilla huvudet är en kvinna som talar i egen sak och med egen röst. Mannen och det kvinnliga huvudet lever i en slags man och hustru -relation. Enligt Peo Enqvist har de/mannen figurerat i en kringresande freakshow och förekommit i en bok som anges med titel och författare.
Historien är skriven i en mycket dokumentär stil, så dokumentär att jag (det är nu det pinsamma kommer, men jag var ju ganska ung får jag väl säga till mitt försvar) gick till biblioteket och började leta efter den där boken för att jag ville läsa mer om den där mannen med ett litet, litet fruhuvud men jag hittade ingenting.
Veckan efter diskuterade vi boken på kursen. Vi pratade om Enqvists dokumentära stil och läraren frågade vad vi tyckte om den. "Ja", sade någon, "man tror ju på det" och så log han och alla andra log på det där sättet som gjorde att jag förstod att ingen annan än jag verkligen hade trott. Ingen annan än jag hade varit på biblioteket och letat efter några böcker. Och det var först i den stunden jag ingsåg att det faktiskt inte fanns någon man med ett huvud på huvudet, att Enqvist hade hittat på honom.
Jag vet inte vilket som är störst; min dumhet eller Peo Enqvists författargeni som lyckas få mig att köpa historien om en man som hade en kärleksrelation med ett extra huvud.
Men Enqvists författargeni är ju ganska stort så är min dumhet större är jag illa ute.



Hitta kärleken! Klicka här Hitta en dator som passar dig!

onsdag, november 18, 2009

Jag fortsätter alltså...

... att tjata om det här med jobb ett tag till. Det verkar vara ett engegerande ämne.
Jag antar att det framgått att jag inte är någon större idealist även om jag talar om att vi måste arbeta för att samhället ska fungera (egentligen känns det mycket bättre att använda ord som solidaritet och "göra saker för varandra" ordet "samhället" känns som om man talar om en fiende. Varför är det så? Det måste väl ändå anses som ett misslyckande för samhällets del). Jag skulle, likt Skogsnuvan, överge min post ganska omgående om jag vann de där berömda miljonerna.
Även min post består av spännande kontorsuppgifter som att rätta felaktiga autogiromedgivanden, registrera och tala med kunder och anställda i telefon. Detta känner jag inte heller som min "livsuppgift - förmodligen är det lättare att känna att jobbet är ens livsuppgift om man vore hjärtkirurg, men det är väl inte säkert att en hjärtkirurg vill vara en hjärtkirurg alla gånger heller - men nog känner jag att jag gör något för någon. Jag ger våra kunder och anställda god service, jag löser problem som ställt till det till folk och hjälper till att få företaget att snurra.
Men kanske är detta sådant jag vill intala mig för att det ska kännas meningsfullt att hålla på. För här byts ju inga hjärtklaffar direkt, det gör det ju inte. (P brukar förresten säga, när jag kommer hem och är stressad över att inte hinna med att det där ska jag sluta med för det är "ingen som ligger på operationsbordet". Och det har han alltså rätt i.) Det har hänt att jag ibland funderat vad det är jag egentligen ägnar mina dagar åt, men på det stora hela tycker jag nog att jag haft en meningsfull funktion (men jag kan ju som jag sagt tidigare vara indoktrinerad av systemet).

Jag har också funderat en del på vad det är som räknas som arbete och vad som inte gör det. Måste det alltid ha med det man gör för att få pengar som räknas? Varför är det till exempel inte arbete när jag skriver på bourgogneboken men när Camilla Läckberg skriver sina deckare då är det arbete? Det jag vill åt är att det ju anses finare att arbeta än att inte arbeta.
Min mor, till exempel, har hela livet varit något så exotiskt som hemmafru. Detta har inte inneburit att hon legat hemma på divanen, bläddrat i glättade tidskrifter och käkat chokladpraliner, medan min far slet i sitt anletes svett ute i skogen. Förutom att skämma bort mig och min far med hotelliknande service har hon tagit hand om åldringarna i släkten: min mormor, farmor och farfar, sin moster och morbror. Hon har städat, tvättat och handlat som om hon jobbade på hemtjänsten, följt till läkare, tandläkare, frisörer och fotvårdsspecialister och ringt till myndigheter och institutioner för deras räkning.
Att säga att min mamma inte har arbetat skulle alltså vara helt fel. Att det skulle ligga ett mindre värde i det hon gjort bara för att hon inte har tjänat pengar är också fel. Kanske har hon till och med sett detta som en livsuppgift och jag tror nog att hon har identifierat sig lika mycket med detta arbete som hon skulle ha gjort med ett förvärvsarbete. Att hon har känt sig fri är jag inte lika säker på och trots att hon nog har sett det hon har gjort som en livsuppgift så kan jag ibland tänka att det nog hade varit bättre för min mamma att ha förvärvsarbetat lite. Att hon nog hade känt sig lite friare då.
Att mina pappa och jag hade mått bra av att inte bli så förbaskat bortskämda är givet. Tack mor!



Hitta kärleken! Klicka här Hitta en dator som passar dig!

tisdag, november 17, 2009

Personlig utveckling

Kanske borde jag förfäras/skämmas över att jag vid 34 års ålder behöver lära mig räkna ut procent. Istället för att bli så upprymd över att jag lyckats lära mig räkna ut procent att jag vill hoppa omkring.
Men som Skogsnuvan säger: att ha roligt är bästa medicinen och då måste det ju vara bättre att vara upprymd än förfärad.

Förresten är jag inte alls färdig med ämnet arbete/frihet vad jag än har sagt tidigare. Era kommentarer i ger mig nya infallsvinklar. Så jag återkommer men nu tänker jag låtsas att jag är fri ett litet tag.

måndag, november 16, 2009

Mer om arbete (sedan ska jag sluta tjata om detta, kanske)

...fast jag menar inte att vi ska sluta jobba. Det går ju inte, åtminstone inte fullt ut, om samhället ska fungera. Jag menar om jag nu skulle vara fri att skriva så måste ju någon tillverka min dator, veva igång Internet och tillverka mina migräntabletter när jag har stirrat mig för skelögd i den flimrande skärmen. :) Ja, ni förstår vad jag menar.
 
Vi arbetar av solidaritet har det påpekats här i kommentarerna och det är ju faktiskt sant. Att arbeta innebär ju oftast att göra något för någon och gjorde vi inte saker för varandra skulle vi inte komma så långt. Nästan alla jobb innebär ju också detta, att göra något för någon. Slaktaren förser oss med mat, läkaren med medicin, osv. De ska vara stolta över vad de gör, det tycker jag verkligen. Men om de är FRIA vette fan.
 
Då ska man ju enligt god akademisk sed definiera vad man menar med "frihet". Så vad är då frihet? "Just another word for nothing left to loose"? Och i så fall är det kanske inte så mycket att sträva efter.
 
Jag borde ju förresten anse att vi är fria utav bara helvete efter jag predikar åsikten att vi själva har ansvaret att välja våra liv. Och det måste väl vara den optimala friheten?
 
Ja, jag vet inte, jag orkar inte, jag lider av för många i-landsproblem just nu som utmattar mig mentalt för att orka fundera mera på det här. I natt när jag låg och grubblade på mina i-lands problem (som alltid är mycket större och flera nattetid) kom jag på ett annat bra ord för vad slaktaren och läkaren var om de nu inte var fria men jag har glömt vilket ord det var.
 
Däremot är jag övertygad om att det vore bättre för oss alla, för själen, friheten och solidariteten om vi arbetade mindre. Fram för max 6 timmars arbetsdag! Det får bli min slutparoll idag. I morgon ska jag skriva om något helt annat än arbete. Kanske.


Yes! Windows 7 gör din dator bättre och enklare Yes! Windows 7 gör din dator bättre och enklare

söndag, november 15, 2009

Vinauktionen i Beaune

I dag är det den 149:onde vinauktionen i Hospice de Beaune. Den tredje söndagen i november varje år är det vinauktion i Beaune. Hospice de Beaunes viner auktioneras ut och vinsten går till välgörande ändamål.

Jag hyser ingen större längtan att vara med på själva auktionen men jag skulle kunna tänka mig att dumpa P där och själv ströva runt i Beaune och upptäcka de välkända gatorna och gränderna vintertid. Att inte veta hur livet ter sig i ens egentliga hem vintertid känns ju litet pinsamt.
Drömvinsten är alltså uppe i 191 miljoner... hm...


lördag, november 14, 2009

Arbete gör oss fria?

...som en liten kommentar på Stora BHs kommentar till mitt "epok"-inlägg, fast på svenska i stället för på tyska, för att komma bort från den historiska belastningen av uttrycket.


I Birgitta Stenbergs första roman Fritt förfall säger huvudpersonen Caroll att "Arbete var förresten bara ett opium mot livsleda..." I de senaste numret av Vi läser (det kommer förresten ett nytt den 17:onde) finns en intervju med Alain de Botton som har en liknande teori: "Vi arbetar för att slippa grubbla". Den stunden vi arbetar behöver vi inte fundera över de stora existensiella frågorna i livet utan kan koncentrera oss på enkla konkreta problem som icke fungerande eluttag osv, menar han.


Arbete är alltså ett slags bedövningsmedel för att det stora och ogreppbara i att vara levande inte ska överväldiga oss. (Det är ungefär som med språket; detta verktyg som förminskar tillvaron men som gör den greppbar, hanterbar och tydlig. Fast samtidigt kan jag ibland tycka att språket, litteraturen, det konstnärliga uttrycket också har en förmåga att vidga världen och de obetydliga detaljerna i den men kanske är det bara ett bevis på vilken krympling man är. Att man bara kan gå med kryckor. Men nu var det ju arbete jag skulle skriva om. )


Alain de Botton talar vidare om hur vi identifierar oss med vårt arbete. Som om vi är det vi försörjer oss på. Det har jag också tänkt mycket på. Vi är det vi gör, heter det ju, och det vi gör är synonymt med det vi försörjer oss på. Kan vi inte försörja oss eftersom vi saknar arbete blir svaret på frågan "Vad gör du?" : "Jag är arbetslös." I det läget väljer vi alltså att svara på frågan "Vad gör du?" med något som vi inte gör istället för att svara med något av det vi faktiskt gör, t ex bakar bullar, tittar på Arga snickar'n, målar tavlor, osv. Fast det är klart vi har ju uttrycket "arbetssökande" som ju är ett aktivt ord.
Men att bara vara det man gör som försörjning är ju att förminska sig själv ganska ordentligt. Jag tycker t ex att titlar är stympande snarare än upphöjande som de ju så ofta är ämnade att vara. Det är en förminskning av sig själv att kalla sig dr. Karlsson eller direktör Ågren t. ex. Vi är ju så mycket mer än så. We are stardust, we are golden eller vad det hette. Fast det är klart, om man kan svara att man är autogiroadministratör behöver man ju inte fundera på vem man är och slipper de här existensiella kvalen.


Arbete är alltså till för att bevara oss från den frihet vi inte skulle kunna hantera? Och på det sättet blir vi fria? Från det existensiella oket. Mja, jag vet inte. Jag tror att arbete, viss typ av arbete, kan hindra oss att utveckla får fulla potential, eftersom vi helt enkel är tvugna att koncentrera oss på något annat under åtta timmar om dagen. Med viss typ av arbete kan det säkert vara tvärtom (vilket för oss till frågan "Vad är arbete?" men den tänker jag inte försöka reda ut här för det blir för långt och jag har säkert tappat hälften av er redan.)

Det är hur som helst inte bara negativt att arbeta. Och detta skriver jag inte bara för att jag står i begrepp att bli arbetslös (om två veckor på måndag för att vara exakt) detta har jag faktiskt tänkt på länge. Jag hade till och med ett utkast till ett blogginlägg om detta i min mobiltelefon för ett tag sedan men det blev aldrig färdigt. Något kom i vägen. Förmodligen arbetet. Till det positiva med att arbeta hör inte bara detta att man får lön varje månad, vilket faktiskt innebär en viss frihet i det samhällssystem vi lever i. Det finns annat som är positivt också. För mig har arbetandet inneburit att jag fått betydligt bättre självförtroende än innan. Numera vet jag att jag kan något, till och med kan vara bra på något och den känslan går att använda på flera områden i livet. Fast detta att man växer av att vara duktig på jobbet visar kanske snarare på hur låst man är i ett samhällssystem där man identifierar sig med sitt arbete, så kanske är det inte ett bra exempel att ta upp här... Hur som helst har jag på samtliga ställen där jag jobbat begåvats med synnerligen goda arbetskamrater och det gör det särskilt tråkigt när det tar slut. Jag kommer att sakna er allihop.

Men friheten alltså: Jobba är bara ett bedövningsmedel, något som håller oss sysselsatt åtta timmar om dagen så att vi inte kan förverkliga oss själva fullt ut (och jag vet att "förverkliga sig själv" är ett belastat uttryck men snart är det dags för vinprovning och jag hinner inte komma på något bättre). Arbetslöshet är inte heller ett tillstånd av frihet eftersom man tyngs ned av oro för sin försörjning. Vilka vägar finns det mellan arbete och arbetslöshet? Att ha betald semester är nog så nära friheten man kan komma innan pensionen i detta land. Om man inte vinner de där berömda miljonerna förstås. Frihet är inte ett önskvärt tillstånd i vårt samhällssystem, som vi själv har skapat och kanske kan man därför dra slutsatens att vi inte vill vara fria.

Jag vet inte riktigt om jag har kommit fram till något vettigt i detta evighetslånga svamlande men jag vet att Ulf Lundell har sagt att "vill du ha din frihet, får du ta den" och att det hade han rätt i.

Jag hoppas att ni alla känner er åtminstone relativt fria denna lördagskväll. Själv ska jag gå och inmundiga lite av bedövningsmedlet rödvin.

tisdag, november 10, 2009

Att våga är att förlora fotfästet en smula

...apropå att förlora sig själv.
Och apropå att förlora sig själv så har jag ägnat stora delar av dagen till att plugga bokföring. Bokföring! Jag, matteateisten, den ekonomföraktande humanisten från gymnasietiden. Detta har det alltså blivit av mig: En bokföringsstuderande.
Nu är det kanske inte höjden av mod att våga plugga bokföring. Det innebär kanske inte ens att förlora sig själv. Kanske handlar det mer om att utvidga sig själv?

Jag är ju nu en gång inte den här personen som ställer upp regler att leva efter (som Carolina Klüft gör, enligt en tidningsartikel jag läst någon gång). När jag var en ekonomföraktande gymnasiehumanist gjorde jag förvisso det. Jag gjorde ett rent religiöst ställningstagande mot matte och datorer (idag har jag suttit vid datorn sedan klockan sju i morse) och jag skulle aldrig någonsin dricka kaffe. Viktiga ställningstaganden om avgörande områden i livet, som ni ser.
Numera vill jag gärna påstå att jag inte sätter upp sådana här regler för att jag vill hålla mig öppen för vart livet för mig och de situaioner som kan uppstå och inte låsa mig vid, måhända förhastade, beslut. Men kanske har det bara att göra med att jag har dåligt karraktär. Jag har ju nu för tiden så dålig karraktär att jag inte lyckas sluta att dricka det där kaffe jag aldrig skulle börja dricka, trots att jag mår ganska dåligt av det.

Hur som helst så ska man ju gilla utmaningar i livet. Så jag ger mig på utmaningen att lära mig bokföring. Vilken daredevil!

torsdag, november 05, 2009

Att vara eller inte vara

Funderingar kring det här med mognandet och det inre lugnet: Finner man eller förlorar man sig själv? Och spelar det någon roll? Om svar annhålles.

onsdag, november 04, 2009

Tack, Bob!

En kanske inte vacker men hejdlöst söt hund

Det finns vackra saker.

Om en sak kan vara vacker
borde rimligtvis också jag kunna vara det.


Hämtat direkt från Bob Hansson blogg Kloka ord att ta till sig.

tisdag, november 03, 2009

Epoker i livet

Firade All Helgona helgen i Uppsala, denna studenstädernas studentstad, där jag en gång varit just student. När vi promenerade runt där i ett lätt höstregn funderade jag på perioder i livet som avlöser varandra, epoker som går i graven och nya som uppstår. Snart är det ju slut på en "epok", när jag slutar på jobbet, och dags för en ny, som jag inte har en aning om hur den kommer att se ut.

Uppsalaepoken var en ganska vilsen period. Jag var inte någon vidare student, vare sig när det kom till själva studierna, även om jag tog mina poäng -präktig har jag ju alltid varit - eller det studentikosa livet. Jag kände mig inte riktigt hemma här. Eller någon annanstans heller för den delen.

Men numera tycker jag att det är ganska häftigt att tänka sig att jag har gått runt med nyckeln till Gustavianum (huset ovan), universitetets äldsta byggnad, på min nyckelknippa. När jag bodde här fanns institutionen för Antikens kultur och samhällsliv i huset. Nu är det universitetsmuseum och är man här ska man definitivt gå in och se Augsburgska skåpet och Olof Rydbeck dä. s anatomiska teater.
I entrén till universitetshuset fotograferade en pappa sin dotter, den blivande uppsalastudenten (gissade jag) under det klassiska visdomsorden som är ristade över aulans portar:
"Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större."
Ett påstående som jag fortfarande ställer mig skeptisk till. Jag menar, att tänka fritt är ju att tänka fritt men vad innebär det egentligen att tänka rätt..?
Uppsala epoken avslutade jag med att tända ett ljus i Domkyrkan, som en slags markering att nu går jag vidare. På den tiden försökte jag fortfarande vara kristen. Ett försök som var som en obesvarad kärlekshistoria, även om jag inte riktigt vet vilken sida -jag eller regligionen - som inte inte besvarade den andres känslor.
Numera tror jag inte på religionen som sådan. Kanske finns det en gud. Gör det det tror jag att han vill att jag ska njuta av det liv jag fått och behandla mina medmänniskor så väl som möjligt. Svårare än så är det inte. Eller lättare.
Hur som helst tände vi ljus den här gången också. Den här gången var det P som höll i ljuset och det kändes tryggt på något vis (även om jag vet att man måste hålla i sitt eget ljust för att det ska fungera här i livet, rent bildligt alltså). Jag tog en "ord-på-vägen-lapp", kanske kan det jämföras med en kinesisk lyckokaka (?) där det stod, apropå bilder av gud:
"Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand." Psaltaren 139:5
Nu anser ju jag som bekant att man är ganska mycket i sina egna händer men vi får väl se.
Sant är i alla fall att de proppfulla ljushållarna i kyrkan brann så att man nästan kunde känna hur kraft strömmade från dem och när vi kom ut ur kyrkan hade det slutat regna och solen kikade fram.
Jag valde att se detta som ett tecken. En blinkning från Gud. Efter regn kommer solsken, vet ni.

torsdag, oktober 29, 2009

Återseendets glädje

Jonas Gardell skriver i sin dagbok den 28 oktober om att återvända till samma platser. Något jag vet en hel del som...

Mysiga mord i mörkret

Nä, nu har jag gnällt och ömkat mig allt för mycket och för länge. Det gäller att hitta lite ljusglimtar i tillvaron. Till exempel kan man ju alltid söka tröst i litteraturen. Har faktiskt kommit igång med läsningen igen. Innan turkietsemestern kändes det som om jag inte hade läste en vanlig roman på evigheter. Jag brukar skriva upp vad jag läser under året i min kalender och när jag tittade där för att se vilken klok faklitteratur jag i så fall hade läst istället under våren kunde jag inte hitta någon sådan. Jag hittade bara Lotta-böcker och Harry Potter. Men nu har jag alltså återvänt till vuxenvärlden, även om jag inte direkt har fördjupat mig i någon tyngre litteratur.

Hemma hos mina föräldrar, när jag rotade runt i garderober och hyllor, hittade jag en hel drös med Maria-Lang-deckare som jag fyllde min ryggsäck med och nu har jag fullständigt snöat in på Maria Lang. Hon var betydligt bättre än jag trodde. Deckarna är betydligt bättre skrivna än många av de deckare som hennes kvinnliga efterföljare presterar idag.
Min mor kallade dem för "mjäkiga om man jämför med de nya deckarna." Om min mor kallar något för mjäkigt så vet man att företeelsen ifråga är fullständigt menlös. Men jag kan inte hålla med henne riktigt i det här fallet. Okej, det är en överväldigande frånvaro av juggemaffia och andra internationella brottssyndikat hos Maria Lang, det är det. Och de är väl också skrivna mer i samma feelgod-deckaranda som Agatha Christie. De fem deckare som jag hittills plöjt igenom (man läser en på ett par timmar och jag har redan konstaterat att vårt bibliotek har ett sorgligt litet utbud av denna författarinna som ändå är lokal. Vad som ska hända mig när jag får slut på dem vill jag bara inte tänka på ) de har alla varit uppbygd enligt klassisk Christie-metod: Läsaren presenteras inledningsvis för ett mindre galleri människor som av någon anledning har sammanträffat på en viss plats, vid ett visst tillfälle och det är inom denna slutna krets som både mordoffret och mördaren själv återfinns. Istället för stora internationella kriminella ligor eller galna seriemördare handlar det mer om psykologiska spänningar mellan människor i vardagen och det tycker jag är nog så intressant. Även om jag snarare får en småtrevlig känsla av att läsa dem än svårt att sova men för tillfället så föredrar jag att känna mig småtrevlig och sova gott och länge.

I helgen ska jag packa mina småtrevliga deckare och dra iväg till hotell-weekend i Uppsala. Det gäller som sagt att hitta lite ljusglimtar i tillvaron. Det kändes faktiskt ganska akut.

tisdag, oktober 27, 2009

Franska och fransmän


Franska människor är - generellt - inte särskilt självkritiska. Bara en sak är de flesta numer på ett skamset sätt medvetna om och det är att de inte kan engelska. Alla skäms för det utom en taxichaufför som körde mig till flygplatsen för en tid sedan, han sa - vi fransmän är så många att vi behöver inte kunna engelska, vi har franskan, det är ett stort språk.Ni svenskar, ni är så få att ni måste kunna engelska för annars klarar ni er inte.

Ovanstående kan man läsa på Bodil Malmstens blogg http://www.finestere.se/

Det fick mig att tänka på när P och jag satt och åt kvällsmat på vår plats på Couches kommunala camping för något år sedan. En välmenande lite tant som var på promenad med sin hund stannade till och konstaterade, efter att ha granskat registreringsskylten på vår bil att vi var svenskar. Hon undrade lite oroligt om vi pratade lite engelska eller kanske lite tyska. För om vi bara pratade svenska då var det ju inte lätt.
Som den syniska och elaka människa jag är muttrade jag när den välmenande lilla tanten hade lämnat oss: "Vad fan ska jag med engelska till i det här landet där jag inte kan beställa "applepie" på McDonald utan att folk tittar på mig som om jag inte vore klok!"
För det kan man faktiskt inte, jag har provat. Det gick lika bra som om jag hade talat svenska. Eller urdu.

söndag, oktober 25, 2009

Viva la vida

Hade tänkt att först ha titeln "Vi går mot döden var vi går" men tyckte sedan litet osmakligt för tillfället och lite för deprimerande. Det räcker som det är. Måste koncentrera mig/oss på ljusglimtarna nu. Trillade lite ned i ett svart hål när jag kom hem i fredags och befann mig fortfarande i detta hål större delen av gårdagen men nu ska jag försöka att kräla mig uppåt.


Jo, han kom ju hem den här gången också, P. I samma stund som jag klickade på "publicera inlägg" här så sattes nyckeln i låset.
Det är väl ganska vanligt förekommande detta att man oroar sig för sina nära och kära med jämna mellanrum men för ett antal år sedan var jag helt besatt av det.


Min kusin körde ihjäl sig när han var 18 år och jag var 19. Jag var inte särskilt balanserad när jag var 19 redan från början och det här gjorde inte saken bättre. Plötsligt stod det klart att vi kan faktiskt dö precis när som helst. Det visste jag väl redan, rent förnuftsmässigt men nu kände jag det som om jag och mina närstående levde under akuta dödshot.
Så fort min dåvarande sambo var ute ur lägenheten, på någon föreläsningen eller bara ute på stan, vandrade jag som en osalig ande mellan fönstren i vår lägenhet och spanade efter honom. Detta var innan mobiltelefonernas tid och tur var väl det. För honom. För annars hade jag nog ringt och kollat att han levde ungefär var femte minut.
Själv led jag förmodligen av ett svårt hjärtfel eftersom jag ständigt kände ett tryck över bröstet, hade hjärtklappning och blev genomsvettig bara genom att runda en bokhylla på biblioteket. Av någon anledning gick jag aldrig till någon läkare för att kolla upp det här hjärtfelet så någonstans i de avlägsna förnuftiga delarna av mig visste jag väl att det inte var i hjärtat felet satt.


Numera har jag något mer normaliserad inställning till den ständigt hotande döden. I dag har jag till exempel släppt ut P till affären alldeles själv och har inte oroat mig särskilt (jag pratade nyss med honom på mobilen). Att jag tog hans frånvaro så lungt kan ha berott på att anledningen till att jag inte var med och handlade var att jag var hemma och brottades med dammsugaren. Något som brukar göra mig riktigt grinig och ge mig tokhuvudvärk eftersom den, dammsugaren, låter som en brandsiren. Så även i dag.

P har förresten en liten annorlunda syn på livets eländen än jag, som till för någon månad sedan har ansett det nödvändigt att oroa sig i förebyggande och av de onda makterna besvärjande syfte. Enligt P kommer aldrig något ont att hända honom just eftersom han aldrig oroar sig. Och kanske har han rätt, jag vet inte. Men jag tycker forfarande att jag har det oförtjänt bra och någon gång måste det ju vända och vilka hemskheter kommer att drabba mig då! Att bli av med jobbet är inte ett tillräckligt straff för att ha det så här bra.

Men jag ska verkligen anstränga mig att njuta av livet tills den stora katastrofen kommer. Fira livet lite.

fredag, oktober 23, 2009

-

Fredagkväll. P är på väg hem från jobbet med fredagsmysmaten i bagaget och jag sitter här och oroar mig för att han inte ska komma hem. Det är flera mil mellan jobbet och hit och det är så mörkt och för ett år sedan skedde en dödsolycka på en plats på den vägen bara minuter efter att han hade passerat där. Det är en sådan där dag...

Det har varit en helt vansinnig dag i dag. Den började med en jobbintervju och fortsatte med begravning av en arbetskamrat.

Jobbintervjun var väl något positivt även om det innebar en del nervpåfrestningar: När jag vaknade trodde jag att jag hade svininfluensan. Men det gick över och när jag väl kom dit var jag inte alls nervös för ovanlighetens skull. Själva intervjun var som rena Idol-uttagningen. Jag blev fotograferad och de skulle höra av sig om jag gick vidare till andra gallringen - slutaudition.

Begravningen var vidrig men vacker. Det var så varmt och ljust i kyrkan. Psalmerna så vackra. Men frös gjorde man ju ändå. Hur obegripligt det kan vara...

Det känns som om allt med jobbet håller på att falla sönder. Begravning idag. Nästa vecka försvinner de som ska flytta med till nya kontoret. Halvpackade flyttkartonger står över allt i arbetsrummet.

Och någonstans därute i mörkret åker P. Jag tycker att han ska komma hem nu.

Blommor till Eva


tisdag, oktober 20, 2009

Reliker

Har ägnat helgen åt att rota i det förflutna, åt att öppna den grav där barndomen slumrat och låtit dess stank omsluta mig. Nå, jag har rensat garderober hemma hos mina föräldrar, det är vad jag har gjort.
Mina föräldrar bor i ett hus med allt för stora förvaringsutrymmen långt ute i skogen. För att beskriva hur långt ute i skogen det är kan jag berätta att om man ska skicka ett sms måste man gå utomhus och hålla upp mobilen mot himlen som om man bad till högre makter att det ska lyckas. Någon dator finns inte över huvud taget.

Förutom för stora förvaringsutrymmen finns är här oändliga gräsmattor som mina, till åren komna, föräldrar inte orkar eller har lust att klippa längre och därför ska de flytta till en lägenhet i närliggande stad. Det är alltså dags att börja sålla bland allt som hittills bara stuvats in i de enorma garderober som finns i detta hus. Garderoberna är lika stora som ett studentrum och ett av dessa studentrum är fyllt med grejor som tillhör mig. Grejor från gryningen av min levnad och framåt. Jag var tvungen att luta mig mot dörrposten för att få stöd när jag insåg hur mycket grejor det faktiskt fanns där. Till saken hör att jag är ett mycket efterlängtat endabarn som fått allt hon pekat på. Bokstavligen. Och allt jag pekat på genom åren fanns samlat i denna garderob.

Kvar fanns också alla brev, varje vykort jag någonsin fått. Under min barn- och ungdom skrev man brev till varandra ungefär på samma sätt som man skickar sms nu för tiden. Åtminstone i mina kretsar gjorde man det. Jag och min klasskompis Ulle som träffade varandra varenda dag i skolan skrev också flitigt brev till varandra. När vi hade skrivit 100 brev var hade vi 100-brevsjubileum och firade med att äta pizza inne i stan. Mitt livs första pizza - en calzone. I lördags läste jag ett brev där hon uppmanar mig att skynda på med sista brevet så att vi äntligen kan fira.

Jag lyckades bara rensa bort något enstaka julkort ur den bevarade korrespondensen. Och böckerna lyckades jag inte alls att skiljas från. Böcker som alltid varit min stora passion och barn- och ungdomsböckerna som varit de starkaste läsupplevelserna! Jag kan omöjligt göra mig av med dem. Lite kallsvettig diskuterade jag med P på telefon vad vi ska ta oss till med alla böcker och han sa att naturligtvis ska jag inte slänga något jag vill ha kvar och vi skulle ju ändå köpa fler bokhyllor. Att det handlar om fem - sex proppfulla banankartonger har jag inte vågat tala om för honom ännu.

Där finns också mina egna tidiga alster. Bland annat finns en bok om "Tomen och tomens mamma". Figurerna har jag knyckt rakt av från Inger och Lasse Sandbergs berättelser om Tummen och hans mamma. Att min figur heter Tomen beror inte på att jag ville dölja min stöld. Jag kunde helt enkelt inte stava till tummen när boken skrevs.

Att mitt gamla barndomshem ska säljas bekommer mig inte så mycket. Jag vet inte om det handlar om att jag är förskräckligt känslokall eller om jag inte riktigt har förstått det ännu. Visst känns det underligt att någon annan kommer att bo i "mitt rum" men att jag skulle överta huset är inte ett alternativ. Man måste inse att man är den man är och har den tid man har, så är det.
Ännu underligare är det att tänka sig mina föräldrar i en lägenhet, de som varit skogsfolk i hela sina liv, men samtidigt tycker jag att de tar ett bra beslut. De har dessutom lyckats få lägenhet i sitt drömhus och hur ofta händer det. Min mamma ser redan fram emot att inte tänka på en massa jobb utan kan njuta av livet och pyssla med sådant hon vill pyssla med.
Det stora problemet är alltså var jag ska göra av alla mina böcker.

torsdag, oktober 15, 2009

Gudarna börjar få ont i knäna

En dikt av Bob Hansson i min predikan om ansvar och att leva ut sina drömmar:

Finns det någon bättre ursäkt
att slippa ta itu med sig själv än att ihärdigt
och med den största målmedvetenhet
nästan ta itu med sig själv

Ansvar

Gudarna ligger i startgroparna idag.
Gudarna ligger alltid i startgroparna.
De börjar få ont i knäna.
De vill att du säger det nu
att du ställer dig upp med pistolen i handen
klara färdiga gå
handen på avtryckarn dånet i luften
de vill att du inte längre håller dem
tillbaks.

De vill helt enkelt att du sätter igång nu.

onsdag, oktober 14, 2009

Den dagen rhododendronen slår ut är jag långt härifrån

(Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån heter Bodil Malmstens bok som jag varmt rekommenderar, som allt av Bodil Malmsten.)

När jag går till jobbet går jag förbi en stor rhododendronbuske som slår ut tidigt om sommaren med lilla blommor som sedan bleknar. jag vet inte hur det går till, till nästan vita. Varje sommarmorgon när jag är på väg till jobbet njuter jag av de där storslagna blommorna.
Nästa sommar kommer de där blommorna att slå ut igen. Var kommer jag att befinna mig då?

Det är ju nu man borde göra det: Satsa på sin dröm, kasta alla betänkligheter och ta chansen, steget.
I det senaste numret av Vi läser läser jag om Ann Ljungberg som sålde hus och bil, lämnade sitt jobb och byggde en båt tillsammans med sin man och numera seglar världen runt och driver ett bokförlag och har skrivarkurser på de platser där hon lägger till; London, Barcelona.
Det är ju så man borde göra. Fast jag vet inte med det där seglandet just men sälja allt och ge sig iväg och försörja sig på en passion. Det går ju.
Det är ju fan att man är den man är och inte någon annan. Att man är för feg. Att det handlar om pengar är ju bara något som är lätt att skylla på.

Ska sitta här i min trygga bostadsrätt och ägna mig så där lite småfegt åt min dröm nu genom att peta lite i bourgogneboken.

lördag, oktober 10, 2009

I skumma källarlokaler i min röda dräkt

Apropå detta att göra val - jag talar inte här enbart om att göra yrkesval. Jag vänder mig bestämt emot detta att man ska definieras av sitt arbete. Detta att definiera sig själv i titlar är att stympa sig. Att över huvud taget definiera sig är att stympa sig. Även om det samtidigt är livsviktigt att definiera sig. Men det var inte det jag hade tänkt skriva om, alltså:

Apropå detta att göra val så fann jag mig själv härom kvällen i en skum källarlokal med levande ljus längs väggarna, sittande bland åtminstone mestadels sk "alternativa" människor. Hade varit rena drömmiljön när jag var 18. Jag menar inte att jag vantrivdes nu, jag tyckte det var riktigt mysigt, jag menar bara att det hade varit annorlunda om jag hade varit 18. Då hade det handlat om identitet att sitta där, om att definieras genom att sitta där. Jag hade också varit "alternativ", eller åtminstone sett alternativ ut med mitt midjelånga risiga hår och olika sjalar om halsen och genom att sitta där med alla andra "alternativa" människor i denna "alternativa" miljö hade jag blivit ännu mer "alternativ" och bara det hade gjort mig lycklig. Nu så här vid 34 års ålder ser jag ganska mainstream ut, tror jag. Och det är inte viktigt. Det är inte viktigt längre att dra på sig ett par grönrutiga strumpbyxor för att visa att man hör till en viss grupp. Jag vet inte om det innebär att jag har blivit tråkigare på gamla dagar. Men trots att jag klär mig tråkigare och trots att jag valt att bli mer mainstream än alternativ som jag så hett önskade att vara en gång i tiden så känns det betydligt bättre att vara 34 år och veta att man är någon än det kändes att vara 18 och försöka se ut som man var någon. "Till fots fick jag gå genom solsystemen innan jag fann den första tråden till min röda dräkt."

Något som också måste handla om åldern är att det som gör mig gladast den där kvällen inte är att sitta där bland alla alternativa människor (som jag gissar är "i min ålder", vilket brukar innebära att de är ungefär tio år yngre) utan paret i 75-års åldern som sitter några stolar bort och senare avslutar kvällen vid korvkiosken med varsin kokt med bröd. "Vad roligt att de går ut och roar sig", säger jag och P ageistiskt till varandra. Det ger liksom lite hopp så här när håret börjar gråna. Vet faktiskt inte om jag har några gråa hår eftersom jag häller i rödfärg i det utan att titta efter så noga.

"Jaha, när ska vi få veta vad ni egentligen sysslade med för ockulta riter i den där skumma källarlokalen." frågar sig vän av ordning. Nu ska ni få veta det. Vi var på konsert med Lars Demian och vad vi hörde kan man höra smakprov på här och här.

fredag, oktober 09, 2009

Psykbryt fredag vid lunchtid

Nu får det fan räcka. Nu ger jag fan i det här. Jag tar och vinner några hundra miljoner på lotto och drar någon annanstans.

onsdag, oktober 07, 2009

Konst?

Vi har någonting som heter open art i vår stad. Konstverk är placerade ute på stan: i parker, i ån, i varuhusen. Igår gick jag förbi en ansamling rostiga cyklar och kundvagnar bredvid ån. Jag var inte kvinna nog att reda ut om detta var ett av konstverken eller om kommunen låtit rensa upp i ån. Kamera hade jag förstås inte med mig så vi kan inte rösta om saken. Vad är det förresten för en primitiv drift som där oss att kasta i cyklar i åar så snart vi ser dessa företeelser på samma gång. Det fanns väl inga cyklar på stenåldern?

tisdag, oktober 06, 2009

Jag är apan som liknar dig

Kanske en annan symbol för det sanna jaget?


”Det är du som väljer, så var noga med ditt val. Det är ändå du som väljer vem du är.”
Och det är ju sant. Även om det är lättare att skylla på andra eller omständigheter när det inte blir som man skulle vilja att det blev. När man inte är den man skulle vilja att man vore.
I en Agatha Christie-deckare, av all möjlig litteratur, som heter Den flygande döden säger Poirot följande visdoms ord:
De flesta människor väljer, trots vad de själva säger, den sysselsättning de i hemlighet helst önskar sig. Man kan få höra en kontorsmänniska säga: "Jag skulle vilja bli upptäcktsresande - leva friluftsliv i vildmarken." Men man finner snart att hon bara tycker om att läsa böcker som handlar om det ämnet, och att hon i själva verket föredrar kontorsstolens trygghet och lugn."

Jag tror ju, som bekant, att vi har ganska stor möjlighet att välja ganska mycket. Åtminstone här i västerlandet där de flesta inte i någon större utsträckning behöver kämpa mot hunger eller för att få tak över huvudet. Problemet är att vi tror att det ska vara enkelt och gratis.

söndag, oktober 04, 2009

Vad är då en soldansare?

en soldansare är vad vi en gång var
vad vi var ämnade att vara
innan gravitationen fick tag i oss och pressade oss mot marken
medan vi fortfarande ville & vågade,
lågade, dansade fram ur solen


skaldade jag en gång för länge sedan. Enligt mitt symbollexicon står det att soldans är alltets pånyttfödelse och förening med solens krafter. I min mytologi handlar det om själva urjaget, elden i blodet, kreativiteten, det av skuld och normer obesudlade jaget. Det sanna jaget som jag brukar fundera en del kring. Det sanna jaget är inte det samma som identitet. Tror jag. Identitet är ett så hårt och kantigt och kallt ord. Det sanna jaget är runt och rosigt, det måste det vara.

Jag mötte henne ju till slut. Soldansaren. Röd och rund över höfterna skuttade hon och dansade på trottoaren utanför ett galleri i Beaune. I Beaune naturligtvis, det var väl det jag visste att det var här hon skulle vara. Beaune är Soldansarens hem.



Det är naturligtvis inte sant. Det handlar inte om geografi när det kommer till sådana där saker. Naturligtvis skulle jag inte vara soldansare hela tiden om jag bodde permanent i Beaune. Vart man än reser har man sig själv med sig. Hela sitt själv. Och efter ett par månader i Beaune skulle hon nog komma smygande, den där lite tyngre, av tyngdlagen trängda, hon som inte dansar så mycket. Men hon kan inte vara det sanna jaget, vill jag påstå. Det sanna jaget dansar alltid.

Idag känner sig den här soldansaren inte direkt som en dansare. Hon känner sig som Michael Jackson. Nerdrogad på olika värktabletter med en migränartad huvudvärk som inte vill ge sig. Därför blev det ett litet flummigt och osammanhållet inlägg idag. I morgon är det måndag och nya tag.

lördag, oktober 03, 2009

Till fots fick jag gå genom solsystemen

Till fots
fick jag gå genom solsystemen,
innan jag fann den första tråden av min röda dräkt.
Jag anar ren mig själv.
Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta,
gnistor strömma ifrån det, skakande luften,
till andra måttlösa hjärtan.
Edith Södergran




En dikt om en soldansare som dansar genom solsystemen på jakt efter sig själv, skriven av Edith Södergran.
Den här soldansaren känner sig lite halt idag, eller som om hon gått omkring länge i allt för trånga skor. I fem timmar har hon ägnat sig åt så kallade "jobbsökaraktiviteter". Fem (5) timmar! På en lördag! Nå, det finns ju de som har värre problem att tackla än utsikten att bli arbetslös om två månader.

onsdag, september 30, 2009

En översomrad vante

Replik till Skatans samling av borttappade skor: En vante från förra vintern som har översomrat på en gärdesgårdsstör. Varför heter det bara övervintrat? Nu är det väl lättare att tappa en vante än en sko. Men min stora trofe när det gäller borttappade prylar är ett halvt paket extra saltat smör som blivit kvarglömt på ett elskåp vid min busshållsplats. Men det har jag inga bildbevis på.

söndag, september 27, 2009

Mera galenskaper

Hypokondri parad med exhibitionism.

Effektivitet

En lämplig dikt på söndagskvällen? Effektivitet av Lina Ekdahl:

Okej,
det tar ungefär två timmar att koka kikärtorna,
om jag sätter på dem nu, sätter mig ned och har en stilla stund
i en kvart, tar en kopp kaffe på samma gång som jag smäller
ihop en wienerbrödsdeg, under jäsningen stickar jag fyra
varv på tröjan, läser i nån bra bok i tio minuter, dammsuger
upp det värsta i hörnen, bra, kikärtorna kokar, degen jäser,
jag kommer att hinna till bion, jag vilar i fem minuter, skriver
ett kort, plötsligt mår jag lite illa, det tar en kvart att spy,
precis på pricken, kikärtorna är klara, hackar lök, rullar bullar,
kokar ris och välkomnar, Ja, precis där tar jag plåten ur
ugnen, på pricken är riskornen klara, jag snyter mig, tjugofyra
sekunder kvar tills jag sätter mig, om åtta minuter går bussen,
spyr på vägen, springer med läppstiftet på, och, Ja, där var
jag på, stämplar, äter tre bullar, skriver en dikt, tar lite lypsyl
på samma gång som jag blinkar till en bäbis, barn är söta,
stickar lite, rensar fickan på kikärtor, jazzar med benen, Okej,
reser mig på sekunden, där, hoppar av, Ja, ha det fint, klockan
är precis tio minuter i sju och jag står med en julgransfot i
Härryda.

Själv har jag mest slappat i soffan framför Idol-repriserna idag men nu ska jag försöka vara lite effektiv och peta lite i bourgogneboken, om ni kommer ihåg den. Den går faktiskt framåt, sakta men säkert. Mycket sakta.

Och här kan man lära sig en del om ineffektivitet av Galenskaparna.

lördag, september 26, 2009

Farmor

Fortsätter oförtrutet med mina födelsdagshyllningar, trots att jag tydligen gjorde hr Cohen 15 år yngre härom dagen. Jag får väl skylla på att jag bara passerade tv:n vid sju-tiden på morgonen medan jag plockade ihop vad jag skulle ha med mig till jobbet. För ursäkta sig måste man ju alltid.
Hur som helst, i det här fallet är jag betydligt säkrare på åldern eftersom jag hört talas om den här födelsedagen i åtminstone fem års tid. I torsdags firade nämligen min farmor en mycket efterlängtad 90-årsdag.
Vi, mina föräldrar och jag, anlände redan tidigt på morgonen till det äldreboende där hon bor med famnarna fulla med blommor och tårtor (Hela avdelningen skulle bjudas både på grädd- och smörgåstårta enligt farmors stränga order.) När vi kommer in på hennes avdelning letar vi oss fram till henne med hjälp av sången. Farmors sång. Min farmor sitter i frukostmatsalen och sjunger, för sig själv och sina medboende:
Sjung en lite sång. Det kan mången gång alla dina bördor lätta.
Är du död och kall, sjung i alla fall...
När vi kommer fram till henne sjunger vi för henne:
Jamåhonleva...
Sedan fortsätter vi att sjunga oss igenom dagen. Från Johan på snippen till nationalsången.
Min farmor har alltid sjungit. I min ägo har jag flera anteckningsböcker där hon själv har skrivit upp sångtexter. En bok är daterad i juli 1935. I livets gyllne dagar då jag en gång var ung har min farmor skrivit på första sidan. Då var hon 16 år, om jag inte har räknat fel. Undrar om hon tänkte då att hon skulle bli 90. Det måste ha känts oändligt långt borta i framtiden.
Jag är lite blankögd när jag lämnar kalaset sent på eftermiddagen. Jag som bara lipar åt Lilla Huset på Prärien. Men på "hemmet" är min pappa, hans kusin och farmor mitt uppe i historien om hur min pappa, en gång i sin ungdom, råkade cykla över en lutfisk.

Än mer än åt historien om lutfisken skrattar min farmor åt mitt "vansinniga" påstående att jag har en telefon med kamera och radio i. Så jag avstår från att försöka förklara något så absurt som Youtube. Men eftersom det mest absurda med Youtube är dess innehåll, allt finns, så spelar jag till min farmors ära Johan på snippen. Heja farmor, nu kör vi för 100!

onsdag, september 23, 2009

Leonard Cohen

... har fyllt 60 i veckan... om jag inte är felunderrättad. I måndags, tror jag. Jag är lite sen med att gratulera. Tycker mycket om Leonard Cohen; rösten och vemodet. Det är vackert med vemod. Jag firar Cohen med världens vackraste sång: Famous Blue Raincoat.
Detta att acceptera och förlåta oförrätter, nederlag och sådant som inte blev som det skulle, som jag tycker den här sången handlar om, istället för att gräma sig, hata och bli bitter, det är också vackert.
En kanske förunderlig parallell finns i Vilhelm Mobergs "Raskens" (och ni som inte har läst men ska läsa bör sluta läsa här NU om ni inte vill få reda på mer än vad ni vill. Det är lite pinsamt att erkänna men jag har faktiskt inte heller läst "Raskens" men jag har "sett filmen".) när Raskens hustru Ida som så hett önskat sig en dotter men bara fött söner, bjuder in Anna, som Rasken bedragit henne med, och hennes dotter -Raskens oäkta dotter - på kaffe.
Det är vackert. Och det finns en sådan kraft i det. Istället för att göra sig till ett offer, tycka synd om sig själv, gräma sig, accepterar man och förlåter, besegrar nederlaget och blir ingens offer.


söndag, september 20, 2009

Till Patrick Swayze, trots allt...

... för det har han förtjänat, min ungdoms stora kärlek.
Jag var 13 år när Dirty Dancing kom, precis rätt ålder och jag är stolt över att kunna säga att jag var med när det hände.
Eller ja, snarare ett halvår efter att det hände, eftersom det var ungefär så lång tid det tog innan filmen kom till biografen i den lilla håla där jag bodde. På den här tiden fanns det nämligen inte lika många kopior av varje film som det finns nu för tiden och man fick snällt vänta på sin tur. Askersunds biograf, som visade film en gång i veckan, stod nog inte överst på listan när filmrullarna väl kom till Sverige.
Jag glömmer aldrig hur vi vinglade ut ur bion efteråt, alldeles omtöcknade, och undrade hur livet någonsin skulle kunna bli sig likt efter detta. Hur skulle man någonsin kunna engagera sig i en annan film efter den här, eller i sista delen av den där romantiska serien med Linda Evans som vi skulle se när vi kom hem och som vi hade tjutit så när vi såg första delen av så sent som i går kväll? Vad länge sedan det kändes.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Dirty Dancing sedan dess. Det finns ett foto redan från hösten samma år (1988) av mig och min bästa vän Linda i en fånig pose ute på vår gårdsplan. Vi är på väg till en kompis för att se Dirty Dancing på video. HON HAR DEN NÄMLIGEN PÅ VIDEO! (Och i mitt fall: HON HAR VIDEO!) Vi har gjort oss fina för Patrick Swayze i kjol, svarta tights och vita tubsockor som sticker upp en bit ovanför kängorna. (Det är obegripligt men det var faktiskt så man skulle se ut.) Vi har stora plast klips i öronen, jag har - gud hjälpe mig - ett cerist pannband och vi har våfflat håret.
På den här tiden, mina barn, så hette det nämligen inte "plattång" det hette "krus-" eller "våffeltång". Den veckade liksom håret på samma sätt som en dragsspelsbälg (Kanske behövs det även att jag förklarar vad en dragspelsbälg är men det får anstå.) Jag minns fortfarande min lycka när jag köpte en sådan tång för mina julklappspengar i lampaffären i Askersund. Det fanns tre plattor att byta med: en för småkrusigt, som var den bästa, en för lite större krusor, som aldrig satt i länge och så fanns det platta plattor men dem var det ingen som förstod vad de skulle vara bra för.

Men det började inte med Dirty Dancing det började med Nord och Syd. TV-serien som baserade sig på John Jakes tegelstensromaner om amerikanska inbördeskriget. Jag har faktiskt läst dem, även om jag mest skummade över de här sidorna och själva krigsförloppet. Patrick Swayze spelade sydstataren och den sympatiske slavhandlaren Orry Main. Det var en serie som var späckad med snyggingar och det var nog det som gjorde den mest intressant. Har sett om den också i mognare ålder och jag tycker inte att den håller riktigt längre. Den är lite för enkel: svart är svart och vitt är vitt, om uttrycket tillåts i sammanhanget.
Men Dirty Dancing håller faktiskt måttet än.

Så till Patrick Swayzes och min svunna ungdoms minne I've had the time of my life.