tisdag, februari 28, 2017

Apropå det ena och det andra...

... som händer i den så kallade samtiden:

I Bodil Malmstens Så gör jag listar hon fem folkbildande fakta. Nummer fyra är särskilt bra, tycker jag.

4. Var rädd för de dummaste. 
    Ha respekt för dumheten - där dumheten styr är det bäst att vara försiktig och det är för det mesta 
    dumheten som styr. 
    Stå emot. 

Till protokollet bör kanske tas att folkbildande fakta nummer tre lyder som följer:

3. Tro aldrig att någon är dummare än du. 
    Även om du vet att det är så. 




lördag, februari 25, 2017

En skugga av Proust

En man springer ner för en kyrktrappa i Paris 1904. Han är iklädd överrock och plommonstop och har just bevistat ett bröllop.Det hela fångas på film.
  103 år senare kommer denna händelse att ägnas en notis i lokaltidningen i en mellanstor stad i Sverige. Det är inte bröllopet det skrivs om, utan att en man springer ner för en kyrktrappa. Det är inte bara den här lokaltidningen som skriver om det. Tidskriften Revue d'études proutiennes talar också om det. Bland många andra.
  Mannen som springer ner för trappan är nämligen Marcel Proust. Eller, det kanske är Marcel Proust. Proust-kännare tror sig se hans siluett där under plommonstopet på den gamla filmen. Den nyligen upphittade filmen skulle i så fall vara de enda rörliga bilderna av Proust.

Proust, min Proust. Geniet, guddomen. Du världsfrånvände och samtidigt så intensivt uppmärksamme på livets detaljer. Detaljen att dina steg nedför kyrktrappan fångades på den där gamla filmen är en världsnyhet. Den letar sig in bland galna Donald Trump-uttalanden, Moderaters handslag med Sverigedemokrater, stenkastning på ambulans och polis i förorter och flyktingströmmar..
 Dina steg tränger genom tiden och all världens elände.
   Jag klipper ut notisen och lägger in den i min anteckningsbok. Resten slänger jag i pappersinsamlingen.





fredag, februari 24, 2017

Trestegshopp

hon tar avstamp
långt bort i de föregående generationerna
skjuter ifrån ordentligt
gör ett trestegshopp genom livet
& flyger vidare
in i det kommande
landar långt efter sin egen livstid
man ser ryggtavlan på henne
långt borta
& hennes hår som fladdrar
bakåt genom tiden
piskar henne i ansiktet
en gång i det förflutna


onsdag, februari 22, 2017

Det är så stressande att slappna av

På fredag ska jag på relaxen på badhuset; slappa i bubbelpool och bastu, äta god plockmat och tala om livet tillsammans med en kär vän som jag känt hela mitt liv men ser alldeles för sällan. Väldigt trevligt ska det bli. Jag längtar dit.

Ända tills jag inser hur stressigt det är att gå på relax, eller snarare inför själva relaxen. Det är så mycket man måste ha ordnat med innan man kan slappna av.

Checklista inför avslappnad fredag:


·         Komma ihåg att ta på mig de gamla glasögonen som inte är behandlade med en hinna som spricker sönder i hög värme (Vad är det för konstigheter de prackar på en hos optikern?)

·         Raka benen. (Inplanerat till torsdag)

·         Måla tånaglarna. (Check!)

·         Prova om jag fortfarande kommer i min baddräkt. (Chee…hm)

·         Gå ned tio kilo till på fredag

·         Genomgå effektiv cellulitbehandling till på fredag.

·         Alternativt köpa en ny heltäckande baddräkt av sopsäckmodell.

Eller också skiter jag i listan, knölar ner mig i den gamla baddräkten med min buckliga och degiga kropp och bara njuter. I de gamla glasögonen ser jag ändå inte om där är någon jag känner och inte vill visa upp mig för i all min prakt. Glömmer jag de gamla glasögonen kommer jag ändå inte att se om där är någon jag känner och inte vill visa upp mig för, eftersom jag kommer ha en sprucken hinna över ögonen. (Vad är det för konstigheter de prackar på en hos optikern?)

Min vän tror jag faktiskt är av det slaget som står pall för lite fett och celluliter. När vi var på relaxen förra året fick hon krypa ut genom grinden vid utgången, eftersom jag lyckats slarva bort mitt nyckelarmband någonstans mellan bubbelpoolen och utgången. Hon var vänlig nog att offra sitt eget armband på att släppa ut mig, eftersom är jag är för fet för att krypa under grindar. 

måndag, februari 20, 2017

tecknet vid tinningen

det är en kall morgon vid busshållplatsen
vi döljer oss i dunjackorna och mörkret
medan vi blundar bort varandra
där är du med din kod
det osynliga tecknet vid tinningen
som rymmer hela din hemlighet
där sitter den
all kunskap
om allt du varit och allt du ska bli
allt du är
allt finns redan nedlagt i dig
allt är redan där
men du vet bara att det är en kall morgon
vid busshållplatsen
och du vet inte
att döden är en blomknopp bakom hjärtat
väntande
och när den slår doftar den
som skogen efter regn







lördag, februari 18, 2017

Om herrar i hagen där rosor aldrig dör

Här för leden upptäckte en väninna till mig att hon, till sin egen förfäran, kunde hela texten till Änglahund. Detta föranledde en del funderingar kring kulturarvet och de förunderliga sånger som lagts ned som grundstenar i våra själar från den späda barndomen och jag undrar om något land har så mycket sånger med bisarra texter som Sverige i sin kanon. Det ska väl vara Tyskland, i så fall.
   Jag kan inte hela texten till Änglahund men jag kan bitar ur en annan Kvinnaböske-dänga: I Honolulu, där går man klädd liksom en sulu, med ring i näsan på suluvis, suluvis suluvis... Den går inte av för hackor den heller och jag gissar att det är något som kommit till mig via min mammas kassettbandspelare.

I min familj är det egentligen farmor som varit storsångaren med en kraftig sångröst som hördes ända ut i äldreboendes entré den morgon hon fyllde 90 år. Vi gör över daggstänkta berg fallera...
Ett tag var hon förvisad från matsalen på äldreboendet och fick äta inne på sitt rum för att hon sjöng för högt under måltiderna. Numera är hon 97 och sjunger bara på begäran, men hon sjunger.

Men de här låtarna som satt sig, som utgör mitt sångararv, mattan av melodier som är utrullad i botten av det som är jag, de kommer inte från farmor, de kommer från mamma. Den mattan är lika spräcklig av olika färgränder som de trasmattor hon själv vävde. Liksom en trasmatta är en märklig blandning av gamla utslitna jeans, tunna sommarklänningar och urtvättade lakan är det sångararv jag fått från min mor en orimlig blandning av Bohusbataljon, det var grabbarna från eken det var grabbar med kulör, Ifjol så gick jag med herrarna i hagen och När du går över floden, Där rosor aldrig dör och Hela kyrkan sjunger.
   När jag var barn och gick genom skogen för att besöka grannbarnen och sjöng högt för att skrämma alla älgar på flykten, begrep jag lika lite varför rosor aldrig dog som vad man kunde göra  med herrarna i hagen. Idag begriper jag inte hur min mamma tänkte när hon lärde mig den sistnämnda när jag var i sju- åtta-årsåldern. Men jag är glad att hon gjorde det.
  Så för min mor spelar jag i dag Hootenanny singers:


söndag, februari 05, 2017

Ett år utan Bodil

I dag är det ett år sedan Bodil Malmsten dog. Dog, inte gick bort. 

Personer som säger
Gå bort 
när de menar dö
Jag hatar dem
De ska dö
All ska dö

Rubriken är fel. Det har inte varit ett år utan Bodil. Bodil finns alltid med mig. Alla hennes ord. Hennes röst i hennes inläsningar och i inspelade radioprogram.Hennes röst som ger hennes ord den där alldeles speciella Bodil-laddningen. Allt det jag fått av Bodil. Det finns alltid med mig. Det blir bara inte mer av det. Det är det som är sorgen efter Bodil.
Och allt det där andra jag också fått av henne, som också finns alltid: Ed McBain, Wislawa Szymborksa, Proust, Dostojevskij, Beckett, Roberto Bolaño, Grand corp malade och många fler.
Vi fick 23 år tillsammans, vi fick en livstid. Så länge jag lever har jag Bodil.


Jag bläddrar bland gamla sparade artiklar om Bodil och förstår varför jag fastnade så för henne när jag hittade henne i tonåren. Det var inte bara det hon skrev eller språket hon skrev det med. Det var detta att hon tyckte att det var Hades att sitta i möten, träffa folk. Att hon helst satt för sig själv och skrev och umgicks med sina vänner per brev. Som jag. Det gick att vara sådan som jag. Jag kanske inte behövde institutionaliseras ändå. Jag kunde bli Bodil Malmsten när jag blev stor. 
Att jag skulle börja jobba i telefon och reception och träffa folk varje dag och tycka om det, var så osannolikt att jag inte ens kunde fantisera ihop det. Trots att jag fantiserade ihop mycket annat. Att jag skulle bli mig själv när jag blev stor och inte Bodil Malmsten, tänk att det var så det blev. 

Jag lyssnar på Bodils vinterprogram 2012 men det går egentligen lika bra med något av sommarprogrammen, eller ja, vad som helst med Bodil.

Jag bläddrar i bloggböckerna.

Jag vänder med darrande händer sidorna i det manus som jag ropade in när det auktionerades ut. Ett manus Bodil skickade till redaktören, papper gudomen rört vid. Den heliga skrift. 

Jag vältrar mig i Bodil Malmsten. 


"Gör det på riktigt eller gör det inte alls."

"Friheten finns i det skrivna, den skrivna världen har en frihet som den oskrivna aldrig kan ha."

"Det här är grundläggande. Det gäller skrivandet, det gäller allt: Ta ut glädjen i förväg..."

"Det är förbjudet att ta bort stenar från stranden. 

Absolut känsla av liv plötsligt
Nåd

Mitt liv händer härinne - i denna biktstol av ben
Tidningar och torn av ben
Här bor jag i min bur av ben
min borg av ben

Happy Days ... Lyckans dar"

"Ingenting är förflutet, allt händer igen och på en gång. 
Världen lär sig inte, det börjar om."

"I äventyrsböcker med fartyg och pirater skriver kaptenen loggbok. I loggboken noteras vindsstyrka i sekundmeter, problem med fartyget, last, personal; i loggboken bokför kaptenen det som löpande sker med skeppet. 
Nuläget faslås.
Ute på villande hav.
Här är vi kapten Nemo, här är vi."


Men egentligen, Bodil,  är jag långt härifrån och väntar på att kastanjerna ska slå ut.

onsdag, februari 01, 2017

Gammalt kaffe

Med anledning av att jag firar 10 år i bloggvärlden lägger jag varje månad ut ett klipp från det första bloggåret. Februari månads klipp handlar om mitt förhållande till kaffe och publicerades första gången den 22 december 2007.


Koffeinism


Psykologen Alfred hävdade att en människas tidigaste minnen i livet kan säga något om hur den människa lever som vuxen. Mitt första minne är hur min mamma står och häller ut kaffesump i toaletten hos min mormor. Mormor fyllde 70 och min mamma var rädd att sumpen efter allt kaffe som kokades åt alla de tanter som kom och gratulerade och naturligtvis skulle undfägnas med den heliga drycken, skulle orsaka stopp i diskhon om den hälldes ut där.

Vad säger ett sådant första minne om en människa? Enligt Adler är det egentligen inte viktigt vad man minns utan hur man minns det. Känslorna som är förknippade med händelserna som koms ihåg är det väsentliga. Det ska spegla hur man sedan förhåller sig till och reagerar på saker och ting i sin omgivning.

Jag kan inte minnas att jag hade några känslor för denna kaffesumpshändelse över huvud taget. Jag kan inte ens föreställa mig vilka känslor jag skulle kunna förknippa med en sådan händelse. Kanske tyder det på att jag är en ovanligt känslolös person.

I tonåren hyste jag synnerligen starka känslor mot kaffe och vad det symboliserad för mig av förstockning och förslöat sinne. Dessa känslor hade grundlagts under oändliga kaffesittningar hos äldre släktingar och hur man aldrig kom någonstans utan att bli hejdad och hindrad av att mina föräldrar alltid var tvungna att dricka kaffe på bestämda tider. Och så länge man inte hade eget körkort var man tvungen att vänta på sina föräldrar som var slavar under drogen koffein. Hela min släkt utgjordes av en samling narkomaner. Aldrig skulle jag slå mig själv i sådana bojor.

Länge klarade jag mig också undan träsket. Närmare bestämt ända fram till den 13 december 1996. Det var luciafika på mitt dåvarande jobb och jag hamnade vid en ända av bordet dit kannan med tevatten aldrig nådde. På den tiden var jag allt för försynt och försiktig för att drista mig till att be någon skicka den till mig, eller tränga mig ned till rätt ända av bordet och hämta den. Så för att ha något att skölja ned min pepparkaka med hällde jag min pappmugg halvfull med kaffe.


Det var som den där myten om hur man blir narkoman. En enda gång och du är fast. Någon häller något i ditt glas och resten av ditt liv förvandlas till en jakt efter mer narkotika. Om det verkligen förhåller sig så med droger ställer jag mig en aning tveksam till. Att det gör det med kaffe vet jag. Utan den dagliga morgonkoppen medan jag uppdaterar mina filer i datorn skulle inget jobb bli gjort. Så gick det med ungdomsrebellen. Nu har hon en boja på varje ben: koffeinberoende och heltidsarbete.