söndag, mars 27, 2016

men som då ande inte var förhanden

Ännu en gång läser jag Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon är en av mina absoluta favoritböcker och hittar en passage som fastnar. Det är när Daniel, berättarjaget, återlämnat Vindens skugga till de bortglömda böckernas gravkammare.

Jag kände mig omvärvd av miljontals övergivna boksidor, av världar och själar som ingen brydde sig om och som var på väg att drunkna i ett hav av mörker, medan den värld som levde vidare utanför de där väggarna blev mer och mer glömsk, och ju mer den glömde, desto visare verkade den tro sig vara. 

Och sådan är ju "världen": lite dumdryg så där. I full färd med att glömma så mycket. Rent medvetet glömma så mycket, medvetet förkasta sådan som den tycker att den är för smart för. Sådant som den klassar som ludd och larv men som det nog kommer att visa sig vara något "som kunnat rädda oss om den i tid fått vara med i odlandet av anden".


44
I salen sju är Tankens kartotek.
Rätt klent besökt. Men annars finns där ting
som tål att tänkas många gånger än.
Där står en herre kallad Tankens vän
och ger åt var och en som så behagar
de första grunderna för tankens lagar.
Han visar sorgset på en tankemängd
som kunnat rädda oss om den i tid
fått vara med i odlandet av anden
men som då ande inte var förhanden
i glömskans garderob blev undanhängd.

Men då vår tomhet här blev ganska lång
kom alltid någon hit och bad få se
på en och annan gammal tankegång
som kanske kunde ges en ny accent
och uppta hjärnan någon kort säsong.

fredag, mars 25, 2016

Flyget inställt

Inte kom jag iväg till Blåkulla, inte. Det fanns inga riktiga färdmedel att tillgå när det var dags. Den rejäla sopkvasten som brukar stå ute i entrén var borta i går morse. Kanske hade någon granntant hunnit före mig och svävade redan omkring på himlen med katten och kaffepannan och hucklet på huvudet.
  Eller också hade fastighetsskötaren förstått vad som var på gång och räddat undan kvasten kvällen innan.
  Sopborsten i tvättstugan såg alldeles för klen ut för att jag skulle våga mig på den och jag hittade ingen ny påse till dammsugaren. Så jag blev hemma i år.
  När jag kollade "programmet" för Blåkulla-festen på Wikipedia tänkte jag att det kanske var lika bra:

På Blåkulla festade man som på ett bondbröllop, man drack och åt och dansade och hade sex till ljuset av ljus som stuckit i kvinnors slidor medan Djävulen låg under bordet och skrattade så rummet dånade och helveteselden pyrde upp genom ett hål i golvet där man kunde se de pinade själarna i helvetet. Man dansade med ryggen mot varandra och gjorde allt baklänges mot hur man gjorde i verkliga livet, gifte sig med flera personer samtidigt och hade sex med Satan och djävlarna vars penisar var kalla och vars sperma var vatten och födde sedan grodor som sopades upp från golvet och maldes till smör. Då man sedan vaknade värkte kroppen, maten man åt hade försvunnit och gjort en hungrig och de gåvor man fått hade blivit spån.

Det var helt enkelt en sjuhelvetes fest, bokstavligt talat och jag har aldrig varit särskilt bra på det här med fester. Jag har hellre stannat hemma och läst böcker och så får det väl bli även den här påsken.

Glad påsk till er alla, hur ni än firar. 



söndag, mars 20, 2016

Rapport från svansjön




Den traditionsenliga utflykten till svansjön Tysslingen gick av stapeln i går. Men det är lite svårt att se själva sjön för alla svanarna. Igår var det 3321 stycken.


Av någon anledning samlas tusentals svanar här varje år innan de drar vidare och det är liksom att inviga våren att åka hit och titta på dem. Och lyssna, för de har  oerhört mycket att säga varandra när de träffas. Nu har jag kämpat länge och väl för att lägga in ett klipp här så ni också skulle få höra dem men det vill inte blogger, så ni får väl försöka tänka er ljudet av 3000 svanar som pratar i munnen på varandra. Jag skulle göra ganska mycket för att förstå vad de säger. 







fredag, mars 18, 2016

Damen sitter inne bakom och ser ut igenom rutan



Förra helgen bodde jag på M/S Monika. En hotellbåt vid Kungsholms strand som kanske hade passat bättre för en något mindre stelbent person än jag, men mysigt var det ändå.

Mitt emot, på andra sidan gatan, fanns Tulo-skylten med sin röda neon. 
I Bodil Malmstens diktsamling Damen, det brinner! bor Damen intill den där skylten.

Ljusreklamen skriver 
TAG TULO I TID
i blodrött i kanalen
speglat upp och ned
inte VADEMECUM - gå med mig

Men numera ska man visst ta Tulo hela tiden, för att vara på den säkra sidan. 
Jag spanar mot grannfasaderna och letar efter Damens fönster. Jag har ju lite svårt med det där att skilja de litterära världarna från den vi kallar den verkliga. För mig finns det verkligen ett fönster där...

Damen sitter inne
bakom
och ser ut igenom rutan.
Ser på avstånd stadens centrum
några broar
en kanal
ett antal pilträd

I Barcelona letade jag efter Els Quattre Gats, inte för att Picasso varit här utan för att det var här som Daniel Sempere och hans far träffar don Gustavo Barceló i boken Vindens skugga. Att de har varit här är för mig lika verkligt som att Picasso varit där. 

Jag kan inte se att den här, en aning luddiga hållningen när det gäller gränserna mellan de olika världarna är särskilt skadlig. Tvärtom. Att läsa är att få tillgång till så många världar som möjligt, istället för att bara begränsa sig till en. Tillvaron sväller. 
Nu vet jag ju att hur länge jag än står här på Kungsholms strand och spanar upp mot husen kommer jag aldrig se Damen komma fram till sitt fönster och titta ut på mig. När jag stiger in på Els Quattre Gats kommer inte herrarna Sempere att sitta där. (Det kommer förvisso heller icke Picasso) Sådana är inte villkoren. Vi tillhör inte samma värld och kommer aldrig att mötas. Bara ana varandra som skuggor långt borta i dimman. Den tunna hinnan som skiljer världarna åt kan vi aldrig ta oss igenom.


För övrigt är det nu en månad och tretton dagar sedan Bodil Malmsten lämnade den här världen. Ändå går jag fortfarande med samma jämna mellanrum som tidigare in på hennes blogg www.finistere.se  för att se om hon har skrivit något nytt. Det går liksom av bara farten och varje gång gör jag det med en slags förväntan, tills jag minns...
Kanske hyser jag en undermedveten tro på skriftspråkets förmåga att tränga igenom den där hinnan, från en värld till en annan.

torsdag, mars 17, 2016

Jag skriver, alltså är jag vaken

Med anledning av att våren är här och att det har meddelats att Lisa Ekdahl ska medverka i "Så mycket bättre" återanvänder jag ett inlägg från den 29 mars 2014:

April månads musik är Lisa Ekdahls Öppna upp ditt fönster. När jag hör den är jag plötsligt 18 år och tillbaka i min första lägenhet. Det är april och jag skolkar för att skriva klart ett specialarbete om kvinnan som var förebilden till Bellmans Ulla Winblad. Lisa Ekdahls cd går på repeat medan jag sitter i köket med de grönrutiga gardinerna och skriver på en elektrisk skrivmaskin, under tiden bälgar jag i mig litervis med te ur en keramikkanna. 

Så här i efterhand tycker jag att det är lite komiskt att jag skolkar för att plugga. Liksom det här med teet. Medan andra i min ålder tjuvrökte bakom träslöjdslokalen i skolan för att se tuffa ut, tvingade jag mig att lära mig att dricka te, som jag vid den här tiden tyckte var en ganska vidrig tryck. Jag tyckte att det verkade så kulturellt att dricka te och jag ville hemskt gärna se kulturell ut. Mycket hellre än tuff.

Nu vet jag ju att det inte riktigt är april än men det är ju bara en tidsfråga. Så att säga. 
Och jag börjar ana den där Lisa Ekdahl-känslan nu; känslan av frihet i att ha en egen lägenhet, i att bryta regler (åtminstone sådär lite lagom), i att lyssna på en skiva som jag gått till skivaffären och köpt och sedan gått direkt hem och stoppat i cd-spelaren. Det där sista var en enorm frihetsmanifestation eftersom jag vuxit upp på landet och alltid varit tvungen att vänta på någon sällsynt buss och/eller att mina föräldrar skulle ha handlat färdigt på Konsum och druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting innan de kunde skjutsa hem mig till stereon. Det var inget som helst kulturellt med att dricka kaffe. Kaffe var en förstockande dryck som förslavade förstockade äldre människor som inte visste något om livet, ingenting om Lisa Ekdahl-känslan. 

Men i Lisa Ekdahl-känslan gick jag hem från mataffären med mina kassar i eftermiddags. Solen värmer, gruset knastrar under fötterna och det luktar vår. Av någon anledning verkar allt omkring mig så mycket intressantare. Jag vill skriva om allt jag ser, om tanten som släpar en stor bal toalettpapper på rullatorn, om att hela gården är full av grannar som sitter och blundar mot solen, om grusknastret och Lisa Ekdahl. 

You're not really awake if you do not write. Skriver Pascal Mercier i Nattåg till Lissabon. Och det är sant. Som vanligt på våren grips jag av någon slags kreativ eufori, plötsligt är det väldigt viktigt att hitta rätt ord på allting. Plötsligt känns det som om jag stigit ut ur vinteridet och upptäckt den mänskliga hjärnans obegränsade möjligheter. Plötsligt är jag vaken igen. 



tisdag, mars 15, 2016

Show up

Jag vet inte om någon minns att jag tjatade länge och väl om att jag inte avlagt några nyårslöften utan istället ägnar mig åt practise i år. Om nån mot förmodan skulle vilja uppdatera sig kring detta kan man läsa det inlägget här.
Om det är någon som minns vad jag har valt för practise så kanske denne sällsynte person tycker att det borde vara dags, vara högtid, för mig att redovisa februari månads dikt. En dikt i månaden var det ju tal om. Hittills har vi bara sett en .
Men jag tänker inte redovisa februaridikten. Det är inte för att den inte är skriven, för det är den. Det är för att den inte är särskilt bra. Den har ingen bra rytm, inga bra bilder.
  Istället rekommenderar jag att ni lyssnar på månadens musik här intill: Luffarevisan. Temat är ungefär detsamma som i min februaridikt. Fast bättre paketerat. En dikt som handlar om längtan att ge sig ut på vägarna måste ha en bra rytm, det säger sig själv.

Det gör ingenting att februaridikten är en skitdikt. Det viktiga är att den är skriven. Sedan går vi vidare. Säger Nathalie Goldberg, min husgud i ämnet. Practise handlar om att göra det man bestämt att man ska göra. Show up. Vara där. Det handlar inte om resultatet.
  Det handlar om att inte ge upp om man missar sin uppgift en dag, utan att återkomma nästa dag. På't igen. Show up.

Annars går det ganska bra med mina olika practise. För jag har ju naturligtvis en lång lista. Så'n är jag. Jag är där. Jag gör dem. Har bara missat två gånger. Jag somnade visserligen under meditationspractisen idag, men jag var där. Jag var inte vaken, men där var jag.
  Emellanåt undrar jag varför i herrans namn jag valde just de här sakerna att ha som practise. Kanske borde jag ha tänkt igenom det lite mera. Men nu är det som det är och det är det vi håller oss till i år.
Fast marsdikten ska vara presentabel, om jag så inte presenterar den förrän i maj.

(Och nästa inlägg ska inte ha en titel på engelska.)


torsdag, mars 10, 2016

Left overs

Livet är summan av olika val var det någon klok person som sa. Så är även Bourgogneboken en summa av olika, av mig gjorda val. Det blir allt färre val kvar att göra, även om några fortfarande återstår. Texten nedan har jag definitivt bestämt att den inte ska vara med. Men som ett litet blogginlägg kan den väl duga:

Även om vi pendlar fram och tillbaka över den burgundiska gränsen den här sommaren så är bopålarna, tältpinnarna, nedslagna på rätt sida om den, i burgundisk mylla intill den konstgjorda men likväl idylliska, fiskedammen på campingen i Riel les Eaux.
   Byn ligger en bit från campingen och består bara av ett fåtal hus. Man svänger runt kyrkan och sedan är det över. På ett hus mitt emot kyrkan finns en skylt som påstår att här finns det både en affär och en bar men vi blir aldrig riktigt kloka på om det någonsin är öppet.  Vi ser inte en människa i den byn på hela tiden vi är här.

På campingrestaurangen i Riel les Eaux  är det mer liv och rörelse än i hela byn, det var ett sorl och ett skrål kvällarna igenom.  Andra attraktioner på campingen är de två konstgjorda dammarna; en att fiska i och en att bada i. Vi bor alltså intill den som är avsedd för fiske.
Om söndagarna kan man här få se det mest franska man kan se, enligt mig: en rundmagad man i vitt linne och byxor med hängslen, med den karaktäristiska platta kepsen på huvudet, sittande på en pall vid den grönskande strandkanten med ett metspö i handen.  Frun, i knäkort, spräcklig tantklänning dukar upp picknickkorgen på ett campingbord i skuggan en bit därifrån: vin och baguetter naturligtvis och med största sannolikhet också en ost. En liten svart hund springer runt benen på henne.
   Själv fiskar jag inte men jag sitter ofta på en stol utanför tältet och hälsar på alla som gick förbi på promenadstigen runt dammen. Jag är mycket fascinerad och tilltalad av detta att man alltid säger bonjour så fort man får syn på en annan människa i detta välsignade land, oavsett om det är någon man känner eller ej.  Så jag sitter där och hälsar och hälsar och framåt kvällningen får jag ett tillrättavisande bonsoir till svar på mitt envisa bonjour, som en påminnelse att det är dags att byta skiva.
   Varje morgon kommer en brödbil farande för att sälja färskt frukostbröd till oss campare. Den annonserar sin ankomst med en galen, genomträngande tuta och jag utvecklar snart ett slags betingade reflexer på den där tutan. Tanke och handling är ett – om nu tanken över huvud taget är inblandad – när jag far upp från luftmadrassen, greppade plånboken och iväg för att inhandla frukostbrödet. Det slutar med att jag reagerar på samma sätt för alla bilars tutningar och är på väg, ilande genom campingen med plånboken i högsta hugg innan jag inser att det inte är brödbilen utan en varuleverans till restaurangen.


måndag, mars 07, 2016

Fler förrymda grisar

Hade dramat med de förrymda grisarna som jag skrev om i förra inlägget utspelar sig i mitten av 1800-talet hade det blivit värre repressalier än att man inte kunde låna böcker på bokbussen. Vilket förvisso är nog så illa.

När jag hälsade på mina föräldrar i helgen hade min mor släpat upp en stor grön resväska full med gamla papper från förrådet och vi ägnade dagen åt att syna dess innehåll.  Bland gamla auktionskvitton, gratulationskort och brev hittade vi en notering om att min mormors farfar fått böta 5 kronor för att ha haft två grisar springande fritt i Kronans skogar. En hiskelig summa i mitten av 1800-talet.

Det här frispringande svin verkar för övrigt ha varit ett stort problem i allmänhet. I Örebro finns en plats som kallas Svinberget dit alla i staden lösspringade och omärkta grisar fördes för att de inte skulle springa runt och förorena på gatorna. Särskilt illa var det att ha svin springa runt på stan när det kom folk "i diligens från Stockholm." Fast jag undrar om det inte sprang runt ett eller annat svin i Stockholm också.

fredag, mars 04, 2016

Intressanta händelser från mitt ointressanta och händelsefattiga liv


När jag skrev om skogvaktare i det förra mailet kom jag att tänka på skogvaktaren som bjöd mig på konjak när jag jobbade på bokbussen.

Vi hade kafferast inbokad på deras stopp och blev inbjudna till honom och hans fru på kaffe och hembakade kakor.

”Ge flickan en konjak!” skrek han till frun när han hörde att jag inte drack kaffe.

Det är enda gången jag har druckit alkohol i tjänsten.

Det är över 20 år sedan så händelsen kan väl betraktas som preskriberad, tycker jag. För naturligtvis borde jag haft vett att tacka nej.

Men det var mycket jag inte hade vett på på den här tiden.

Till exempel ansåg jag mitt vara liv oerhört händelselöst och ointressant. Ingenting gjorde jag och ingenting hände mig som kunde betraktas som en historia värd att skriva om.

Intressanta och händelserika liv hade bara de som åkte Utomlands och arbetade som au-pair. Jag varken ville eller vågade åka Utomlands och arbeta som au-pair. Alltså satt jag här på bokbussen istället.

Jag hade inte vett nog att inse att jobba på bokbussen var betydligt mer exotiskt än att jobba som au-pair, vilka spännande platser och intressanta människor man träffade.

Bara detta att bli inbjuden till vilt främmande skogvaktare och serverad konjak och kakor. Bara det.

Och den här gården där man inte kunde låna några böcker  för att gammelmoran just hade död. Hon låg där död inne i stora boningshuset och väntade på begravningsbyrån när vi kom farande med vår buss.

Det var gammelmorans son som klev upp i bussen i blåstället och lagårdskepsen och meddelade orsaken till varför ingen kom och lånade denna dag. Att man inte bara lät oss stå där, trots att man var upptagna med sorg och elände. Han blev emellertid sittande hos oss en stund och pratade med chauffören som nyss förlorat sin far och visste vad det handlade om.

Eller den gården där de inte kunde låna för att grisarna rymt. Alla sprang omkring i skogen och jagade grisar.

Bara det.

Det är tur att man blir gammal och klok och inser att det här är intressanta händelser värda att skriva om.

Det är tur att man blir gammal och klok och inser att livet är händelsefullt, intressant och spännande var man än är, vad man än gör.

För det har vi väl insett?

onsdag, mars 02, 2016

Från en möjlig skogvaktare

Jag har ju en del värkproblem som jag brukar gnälla om här ibland. Nu försöker jag ju att inte gnälla för mycket, dels vill jag inte att det ska vara en sådan blogg, dels är mina problem så obetydliga i förhållande till många andras. I det stora allmänna eländet som råder i världen är det så gott som ingenting.
 Nu tänkte jag i alla fall gnälla lite om det här med ögonen.
Det är musklerna i ena ögat som inte vill jobba och det medför att det emellanåt är svårt att fokusera blicken och till exempel läsa text. Det är som sagt ett mycket litet problem i förhållande till mycket annat. Det är i själva verket så litet att en av de två specialister jag träffat på det stora sjukhuset tyckte att jag inte borde ha så stora besvär med tanke på hur litet problemet var. Det var lite svårt att ta det beskedet som något positivt när jag nu, trots att jag inte borde, ändå hade de där besvären; känslan av att vara sjösjuk samtidigt som man har en kniv instucken strax ovanför vänster öga. Nu är det ju inte alltid så illa och det är som sagt ett litet problem.

Att jag ändå väljer att gnälla över detta lilla problem beror på att det är det enda av mina värkar som försätter mig i en identitetskris. De gånger jag lider av de här besvären, som jag inte borde ha, börjar jag fundera på vem jag är och vem jag skulle kunna bli.
    Varje gång blir jag lika förvånad över hur mycket i mitt liv som går ut på att kunna läsa text. Sedan förvånas jag över att jag förvånas. Jag har ju alltid varit en läsande och skrivande människa, en som läser och skriver. Och jag blir liksom lite handlingsförlamad när jag inte kan. Vad ska jag ta mig till om de här besvären blir permanenta?
   Kan man hantera det här med läsandet och skrivandet på annat sätt? Det finns ju ljudböcker och man kan ju skriva blogginlägg och blunda, förstås (Tror jag, i alla fall. Vi får väl se hur det här ser ut när jag öppnar ögonen). Och vad skulle jag ta mig till om jag inte läste och skrev?
Ja, vad?
   Min optiker uttryckte obetydligheten i mina problem något annorlunda än specialisten:
   "Förmodligen skulle du inte märka av det alls om du var dagisfröken eller skogvaktare."
Dagisfröken är uteslutet så det får väl bli skogsvaktare då. Finns det sådana fortfarande?