lördag, november 23, 2013

Jag är inte sugen

Det skrivs en del om frivillig barnfrihet just nu. Boken Ingens mamma (som jag står i kö på på biblioteket och kommer att skriva mer om när jag har läst den). DN har en artikelserie i ämnet. Jag har inte följt den slaviskt men här om dagen hittade jag en intervju med ett par som inte vill ha barn.
Paret berättar bland annat att det händer att folk kommer och lyfter fram sina bebisar emot dem och undrar om de inte blir sugna på barn när de ser deras lille gullplutt. ”Då gäller det att svara diplomatisk så att de inte tror att man kritiserar deras val. ” Står det i artikeln.
Jag kan tycka att det är en överdriven hänsynsfullhet. 
Det är som om min vän som aldrig skulle kunna tänka sig att klä sig i gult skulle känna sig kritiserad för att jag har en gul vinterjacka. Eller att jag skulle bli kritiserad för att hon inte vill klä sig i gult när nu jag har en gul jacka.
 
Och att vifta med en bebis framför ögonen på någon som valt bort barn och fråga om hen inte blir sugen, är inte det att kritisera den barnfrie personens val, i så fall. Kanske rent av ett underkännande av det barnfria valet. ”Vore du riktigt som du skulle så borde du bli riktigt sugen på att skaffa barn nu här jag kommer här med min unge.” Om man nu ska hålla på och känna sig kritiserad hela tiden.
 
Jag vill inte ha barn. Det har jag egentligen aldrig velat, men det fanns en tid då jag trodde att jag skulle komma att vilja det så småningom. Nu är jag rätt övertygad om att det inte kommer att hända. Det finns de som har bekymrat sig över mig genom åren och oroat sig för att jag ska sitta där när jag är 50 år och ångra mig. Det är tolv år tills jag blir 50 och naturligtvis kan jag inte veta vad jag kommer att tänka då (även om jag trots allt känner mig ganska säker). Vad jag definitivt vet är att jag inte kan skaffa barn idag för att jag eventuellt vill ha dem om tolv år. Det går inte att gardera sig mot/för allt här i livet, ibland får man stå sitt kast.
 
Man måste ju ofta motivera varför man valt att inte ha barn. Förr i världen kände jag att jag borde ha ett väldigt djupsinnigt och genomtänkt svar på detta, vilket gjorde att jag ibland fann mig själv i märkliga diskussioner. Numera säger jag som det är, jag vill helt enkelt inte. Jag har inte ett uns av barnlängtan i min kropp, det är inte svårare än så.
Det är sällan någon ifrågasätter motiven hos någon som skaffar barn, trots att du drar in en annan människa som blir helt beroende av dig i ett sådant beslut.
 
Så nej, jag kommer inte att svara ja, när du kommer och visar mig din bebis och undrar om jag inte också vill ha en. Och det är ingen kritik, vare sig mot dig eller ditt barn. Det bara så det är. Precis som jag förmodligen har en massa saker som du inte vill ha, har du sådant som jag inte vill ha. Och du, det gör faktiskt ingenting.
 

måndag, november 18, 2013

Och det vart afton och det vart morgon och det vart måndag


Stress och anspänning är den du tror att du borde vara, frid och avslappning är den du är.

Ett kinesiskt ordspråk från jobbalmanackan som jag ska försöka hålla i minnet medan jag rullar vidare, dit näsan pekar


onsdag, november 13, 2013

Om besattheter och is

Jag gillar folk med besattheter och passioner. Det spelar egentligen inte någon roll vad besattheten gäller så länge det inte handlar om att plåga djur och människor. Det kan vara att samla knappnålar, lära sig muminböckerna utantill, bygga fartygsmodeller eller sjunga alla psalmerna i psalmboken baklänges på tid; det är inte det som är det intressanta.  Det intressanta är att man är passionerad, att man går i gång på något. Man blir liksom mer levande av sådant.
 
För någon vecka sedan fick jag Bea Uusmas bok  Expeditionen Min kärlekshistoria av mina svärföräldrar. Både min svärfar och jag är lite besatta av André-expeditionen nämligen och han har försett mig med mycket litteratur i ämnet, och även litteratur om andra polarexpeditioner. Jag är över huvud taget lite småbesatt av polarexpeditioner. Det ska vara expeditioner som inträffade innan tekniken gjorde det möjligt att kontakta omvärlden när man befann sig i de här områdena, när ingen helikopter fanns att tillkalla för att komma och plocka upp dig om det såg hopplöst ut. Innan kartorna var ritade och innan man riktigt visste vad det egentligen var man gav sig in på. De här historierna har ungefär samma funktion för mig som skräckfilmer har för de som gillar sådant. Ingenting känns så skrämmande som att vara i iskyla och totalt mörker, utan mat omgiven av hungriga isbjörnar. Märkligt nog känns isbjörnarna som det minst skrämmande
 
Men vare sig min svärfar eller jag är besatta på samma sätt som Bea Uusma. Nu kan jag väl inte svara för min svärfar men ingen av oss har i alla fall gett oss ut på någon polarexpedition för att vi själva vill se vad Andrée såg. Ingen av oss har vidtagit några som helst föranstaltningar för att stiga i land på Vitön där de dog. Bea Uusama har gjort det, flera gånger, innan hon till slut kom fram.
 
Ett av mina favoritavsnitt i boken, när det gäller detta med besatthet, är emellertid när hon har lyckats övertala ett antal medlemmar på en av expeditionerna att följa med henne iland på ön Vogelsang; den ö där Strindberg kastade sitt sista brev till Anna, från ballongen. Det var inte meningen att han skulle kasta brevet här, utan på en annan plats som var uppgjord med folket som var kvar på stranden som skulle hämta det, men eftersom det blev en turbulent uppstigning med en mängd fatala missöden glömde han helt enkelt bort det och kastade burken med brevet här på Vogelsang istället. Ingen har någonsin hittat brevet igen.
Uusma gör ändå ett försök, över hundra år senare. Att burken finns kvar någonstans på Vogelsang är troligt, men var? Hon gör omständliga beräkningar om var det är mest sannolikt att burken hamnat och får alltså med sig folk från den expedition hon reser med. De klättrar upp för ett vansinnigt brant berg, för att sedan gå i skallgångskedja i nio och en halv timme över en platå och söka efter den här burken. Som de (naturligtvis, tänker jag) inte hittar. Det är ett utslag av besatthet som jag aldrig kommer att komma i närheten av. Tyvärr. Jag är helt enkelt mer lat än besatt. Det svider lite att inse det; att jag är så pass död.
Att Uusma över huvud taget letar efter burken beror på att hon, tvärtemot alla sina övertygelser, besökt ett medium och fått kontakt med Strindberg som sagt åt henne att läsa ett brev som ingen annan läst. Jag älskar den delen i boken också.
 
En kväll ringer min svärfar och tipsar mig om programmet En bok, en författare. Där ska Bea Uusma intervjuas av Helen Benno om boken Expeditionen. När jag ser programmet så förstår jag varför just Uusma har skrivit den här boken och gjort alla de här resorna.  Hon känns så naturlig och oförställd (om det finns ett sådan ord). Och hon brinner verkligen, så där i grunden brinner. Hon är en brinnande människa som har nära till besatthet, i ordets allra bästa bemärkelse, det ser man.  Jag blir väldigt förtjust i henne. Bea Uusma är en genuint levande människa.
 
Jag har skrivit mer om själva boken på läsbloggen.
 
 
 

söndag, november 10, 2013

Om cirklar, romantik och indisk mat

I helgen hamnade P och jag av en slump på samma indiska restaurang i Stockholm som vi besökte för nästan 16 år sedan. Vi ville inbilla oss att vi till och med hamnade vid samma bord, även om vi den här gången bytt plats med varandra. Då var första gången jag åt indisk mat och jag var ytterst misstänksam till detta kök som jag numera älskar.
Det var också vår första utflykt tillsammans. Vår första mini break. Alla som har sett filmen Bridget Jones vet hur viktig den här första helgsemestern är. Vilket bedövande krav på romantik som ligger över den resan.
Jag har aldrig varit så magsjuk som då.
Under hela hemresan, som påbörjades betydligt tidigare än beräknat morgonen efter restaurangbesöket, spydde jag i olika påsar som P köpt i ett 7-eleven.
Tänk att han höll. I 16 år. Och efter helgens kväll på den indiska restaurangen känns prognosen god för 16 år till.

Jag vill påpeka att det inte hade något med maten på den indiska restaurangen att göra att jag blev sjuk. Det var bara något som gick, så lämpligt.

Jag gillar det där när man plötsligt möter sig själv i livets cirklar och funderar på vem man var när man var här förra gången och vem man är nu, osv. Oftast visar det sig att det har gått framåt, fast runt, så att säga. Det gjorde det även den här gången, eftersom jag vaknade med magkatarrsattacken från Hades morgonen efter restaurangbesöket. Jag vill nog beskylla restaurangen för en liten del i det hela den här gången eftersom maten var ganska stark. Men god.
Och jag spydde inte den här gången så romantikfaktorn var kanske på det hela taget högre.


onsdag, november 06, 2013

Han är kvar!


Han står där fortfarande, pingvinen. Jag vet inte om de har glömt bort honom. Mina moderskänslor är alldeles utmattade.
"Nu börjar det väl snart bli för kallt för honom." tänker jag snurrigt en morgon. Men är det något som pingvinger borde vara bra på så är det väl just kyla. Kanske särskilt den här sortens pingviner.





måndag, november 04, 2013

Vägskäl

Om vi kan leva bara en liten del av det som finns inom oss - vad händer med resten?
Pascal Mercier, Nattåg till Lissabon

Ja, vad händer med resten. Ligger det och väntar på dig till ett annat liv?

Och vad hade hänt om du valt att gå till höger istället för vänster i korsningen. Sådant kan man ju fundera på om man vill. Vi väljer ju väg hela tiden. Går vi åt det ena hållet kan vi inte gå åt det andra. Och vissa vägskäl i livet är mer tydliga än andra. Jag har ett ganska tydligt sådant i Uppsala. Jag bodde där något år för länge sedan. Jag kunde ha valt att stanna kvar men valde att flytta därifrån. Hade jag stannat hade livet förmodligen sett helt annorlunda ut.
   Jag brukar tänka på det när jag är där på besök. Vad som hade hänt. Men bara då egentligen. Livet blev ju bra som det blev. Jag vill inte ändra på något och då finns det ju ingen anledning till att fundera på hur det kunde ha varit. Egentligen finns det ju inte det även om det hade varit på ett annat sätt. Det är ju som Jonas Gardell säger om frågan "Om du fick leva om ditt liv, skulle du göra på samma sätt då?", Gardell skriver att man får inte leva om sitt liv, det är det som är grejen.
Och så är det ju.. Det finns ingen anledning att fundera på om man skulle göra något annorlunda. Det som är gjort är gjort.

Naturligtvis finns det saker som jag gjorde när jag var 20 som jag skulle göra annorlunda idag när jag är 38. Men att jag gjorde som jag gjorde när jag var 20 berodde ju på att jag var just 20 och inte hade de erfarenheter jag har nu. Man måste ju leva ett tag för att lära känna sig själv.
Jag känner inte att jag vill tillbaka till 20-årsåldern. Däremot skulle jag gärna lägga till 20 år med livet sådant det är nu. Men det kan man ju inte heller göra.

Hur som helst får det som händer med resten, den del av det som finns av mig som jag inte kan leva vara där det är. Tillsvidare.



lördag, november 02, 2013

November
























November månad är Jan Johanssons månad. Jan Johansson och Visa från Utanmyra. Det är något i de där enkla tonerna som handlar om att bita ihop och härda ut som passar så bra ihop med den här månaden. Att acceptera mörkret, vätan och kylan. Att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och visdom att förstå skillnaden, liksom.

Det är ju en gammal svensk folkvisa och det är väl därför det finns så mycket av att härda ut i den. Man skulle äta sitt bröd i sin anletes svett, osv. Jag vet inte riktigt varför det blir så vacker musik av det.

Det finns ju en text också. Monica Zetterlund har sjungit in den. Men det är inte den jag vill jag ha, texten alltså. Det är i musiken det finns, och särskilt så som Jan Johansson plockar fram den. Något tröstande för mörkret.