torsdag, maj 25, 2017

Gränssprängning

Förra veckan var vi på Klubb Bubbla. Det är en återkommande ... företeelse? i Örebro, en estradpoesiscen där man inte bara får se och höra estradpoesi med poetry slam-vinnare och kända poeter som UKON, Athena Farrohkzad bland andra, man får även höra musik som man inte hör någon annanstans. Till exempel av Agnes Mercedes.





Förra veckan kunde vi också se teatergruppen O.N.T. framföra ett stycke där den ena medlemmen bakade en jordgubbstårta och talade till oss om detta som vore vi en grupp dagisbarn, medan den andre satt på en stol och läste upp en text om alla han hade dödat.
Jag älskar att sitta i den där teatersalongen och uppleva hur den mänskliga hjärnan spränger alla av henne själv uppsatta gränser, och att det finns ett utrymme för detta. Vi borde använda hjärnan mer åt detta, mer än att formulera elaka kommentarer i sociala media, bestialiska sätt att döda varandra och andra vidrigheter.




 Förra veckan läste också Ida Börjel (som var augustprisnominerad 2014) ur bland annat Konsumentköplagen: juris lyrik. Dagen efter Klubb Bubbla rusade jag i väg till biblioteket och lånade hem den. Det är ren och skär njutning att läsa:

Överlämnandet 

8b§ Varan är överlämnad när den är i
köparens ägo. Sker det över kassa, se om
möjligt till att bägge parter samtidigt och
med öppna sinne håller i varan innan
dess att säljaren släpper taget, minimera
det tidsförlopp då vara svävar i luften,
på väg bort från sin säljare, på väg
fram till sin köpare, för att undvika den
                                               problematik som uppstår när varan går
                                               sönder, glider mellan fingrarna, flyr eller
                                               på annat sätt går om intet efter det att
                                               säjaren släppt, innan dess att köparen
                                               fångat.

söndag, maj 21, 2017

kniven som skulle döda honom

kniven som skulle döda honom 
bar han vid höften 
vanligen lät han den hänga där 
han var inte vapnens man 
handen som höll den när den högg 
honom i hjärtat var hård och bestämd 
precis innan det hände 
kände han en andedräkt i nacken 
gud eller döden 
hann han tänka

fredag, maj 19, 2017

På gång

det är om våren det vaknar
det vilda
det är suget från vägen
det är gången det gäller
knastret i gruset
det dammdisiga ljuset
inget mål jag ska nå
måste gå bara gå bara gå
det är styrkan i steget
sulan i backen
solen i nacken
bruset i huvet ett ljud

jag tror det är rösten av gud


onsdag, maj 17, 2017

... och andra musikupplevelser

Aldrig trodde jag väl att jag skulle skriva om melodifestivalen här (annat än i nostalgisyfte). Jag trodde inte ens att jag skulle titta på finalen.
Jag tycker nämligen att det är ett överdrivet hallå kring denna världens dyraste pseudohändelse och orkar inte engagera mig i alla dessa delfinaler och andra chanser och allt vad det är av oändliga timmar av skitmusik. (Ja, jag vet att jag är en snobb.)
Men nu blev det ändå så att jag satt där. Och mitt bland alla ömsom vettlösa, ömsom överspänt proffsiga framträdan klev den här killen upp på ett litet podium mitt i publikhavet och bröt av mot alltihopa.




Innerligt och känsligt och en stillsam, vacker skog i bakgrunden. Jag tyckte att det var underbart.
"Lilla vän, det här kommer aldrig att gå väl." tänkte jag och så gör han storslam och tar hem alltihop.
Sådant som jag gillar (franska gamla chansons, forntida polarexpeditioner och 50-tals deckare osv) brukar aldrig vinna något eller ligga på några topplistor som mest lästa eller lyssnade på. Det knuffas mest undan i en vrå och betraktas som kufigt (sade hon bittert) men nu vinner det melodifestivalen!


lördag, maj 13, 2017

Månskenssonaten

Jag fortsätter att tråka ut P med gamla minnen.
"Det här är mitt bästa slalomminne", säger jag. Och spelar Månskenssonaten.

Den enda gången jag har åkt slalom var i sällskap med Svenska Kyrkans Unga när jag var 18.
Det var i Sälen. Jag begrep mig aldrig riktigt på detta med att åka upp och ned för en backe hela dagen, dessutom var (är) jag rätt harig så jag tog väl inte direkt ut svängarna, om man säger så. Mina slalominsatser är inget att minnas. Men Månskenssonaten är det.

En av kvällarna gick vi på mässa i ett litet kapell någonstans. Jag minns det som en stilla,dunkelblå bubbla, de enda ljuskällorna var några stearinljus på altaret och så dalablå träväggar. Som avslutning spelades Månskenssonaten. Det var det vackraste jag hade hört.

fredag, maj 05, 2017

Har ni köpt åror någon gång?

"Har du aldrig köpt åror!"

Jag berättar traumatiska barndomsminnen för P som ser fullständigt oförstående ut. För att verkligen tydliggöra vad det är jag talar om googlar jag efter bilder men finner inget. Inte ens Wikipedia har en artikel om "åror". De moderna kunskapskällorna sviker och jag inser att det är på mig det hänger om delar av vårt kulturarv inte ska gå för alltid förlorat. Alltså:

När jag var barn släpade mina föräldrar med mig på olika tillställningar av typen Valborgsmäss-"revyer", Luciafester, midsommarfester, missionsauktioner och dylikt. Ett viktigt inslag under sådana festligheter var Årorna.
   Åror var (är kanske?) remsor i grovt papper, cirka 10 centimeter långa och 2, 5 centimeter breda. De tjänade som ett slags lottsedlar med flera vinstchanser. På varje "åra" stod ett antal nummer, fyrsiffriga nummer i en nummerföljd. Oftast fanns det också flera olika årgångar: Röd årgång, svart, blå, grön, beroende på vilken färg siffrorna var skrivna med.
   Framme vid scenen var de olika vinstgrupperna framdukade på ett långbord. Vinsterna i röd , svart, blå och grön årgång.  Mellan de olika inslagen (syföreningens kör, dragspelande gubbe från trakten, skolbarnens sketch, kaffedrickning och babbel med bulle, sockerkaka och tre småkakor till paketpris) var det dragning på årorna. Konferenciern, en lokal eldsjäl ropade i mikrofonen att nu var det dragning på röda åror, dragning på rööööda åror. Skulle Hulda, som hade bakat alla kakorna, kanske dra numret den här gången. Hulda klev upp på scenen och drog en lapp ur en bunke. Det blev nummer 1243. Den som hade 1243 rööööd årgång fick stövla fram och välja en vinst ur den rööööda vinstgruppen på långbordet. Ibland när det var riktigt festligt var det dragning på SAMTLIGA ÅROR! samtidigt. Då fick alla som hade 1243, oavsett om det var röd, svart, blå eller grön årgång gå fram och hämta en vinst från respektive vinstgrupp.
  Vid kvällens slut samlades årorna in och användes igen på nästa missionsauktion.

Det finns en gräns för hur länge man orkar intressera sig för de olika inslagen på en missionsauktion. Den här gränsen nås vid olika tidpunkter beroende på om man är vuxen eller barn . Under inslaget "babbel med bulle" blir dessa diskrepanser särskilt tydliga. Det finns ingen hejd på vad mycket ointressanta saker vuxna har att säga till varandra.
    Och jämt när jag föreslog mina föräldrar att vi skulle be ge oss hemåt så kom dessa åror emellan.
Det hade ju inte varit dragning på de grööööna årorna ännu, vi var ju tvungna att vänta tills det hade varit dragning på de gröööna årorna.
    I början av de här tillställningarna, när föreningstanterna gick runt och sålde åror, kunde jag ibland föreslå mina föräldrar att de inte skulle köpa så många åror, så att vi kunde åka hem när vi ville. Detta briljanta förslag möttes bara av spefullt litet skratt. Så där som vuxna skrattar åt barn, som om de vore små lustiga clowner som springer omkring och berättade dåliga vitsar som alla redan hört. Själv tyckte jag det var obegripligt att mina föräldrar var sådana idioter att de tänkte göra samma fel igen och se till att vi blev fast här i en evighet ännu en gång. Det skulle dröja flera år innan jag förstod att mina föräldrar inte tyckte att det var lika outhärdligt att sitta och vänta på dragning på gröööööna åror som jag gjorde. För det var ju inget att vänta på. Det var ju bara skit att vinna.
   Jag vann en gång när det var dragning på samtliga åror. Jag valde en sockerkaksform ur vilken-färg-det-nu-var på min vinstgrupp. De vuxna berömda mig mycket för mitt val. Så förståndigt. Den kunde jag ha när jag flyttade hemifrån när jag blev stor. Jag hade bara valt det minst trista priset bland det i mitt tycke värdelösa skräp som erbjöds (hemvirkade smådukar en masse och prydnadsfigurer).
   Nå, jag har den kvar i alla fall, den där sockerkaksformen. Kanske har jag använt den sammanlagt tio gånger i mitt vuxna liv. Men några år har jag aldrig köpt sen jag "blev stor".



måndag, maj 01, 2017

Eld och klorofyl

I år är det 10 år sedan jag gav mig ut i bloggvärlden och detta "firar" jag med att varje månad lägga ut ett inlägg från det första bloggåret. Majmånads inlägg handlar om Valborgsmässoafton 2007:

Den stora brasturnén

Förra året startade vi en tradition. En tradition som bestod i att åka runt i staden på valborgskvällen och se så många brasor som möjligt. För att en tradition ska vara värd namnet bör den upprätthållas, åtminstone två år i rad, så vi begav oss alltså ut i går kväIl igen. Men i år gick det inte riktigt som vi tänkt oss.
Den första brasan hade de inte hunnit tända än när vi kom dit. Den andra hade brunnit ned. Den tredje - fjolårets största och den vi betraktade som vårt säkraste kort - var inställd. Den fjärde vsade sig vid närmare påseende vara en barnkarusell. Vid det laget började vi misströsta men så, till sist: Den femte, som tändes i samma ögonblick som vi rundade barnkarusellen, till tonerna av en rundgångstjutande inspelning av Sköna maj.Äntligen! Våren är här!



I år, 2017, besökte vi bara två brasor. Men på vägen mellan dem åkte vi förbi två privatbrasor, så egentligen kan man väl säga fyra. Vid den första brasan fanns en manskör men eftersom man hade glömt att sätta på mikrofonerna gick det inte att höra över brasdån och barnskrik om de verkligen sjöng något om att vintern hade rasat. Vid den andra brasan fick vi sjunga själva.
Min vårfavorit Under rönn och syren sjöng vi inte, så den får jag spela här.

       

Jag har inte gått i några demonstrationståg idag. Istället har jag tillbringat fyra timmar ute i det vidunderligt vackra grönområdet i utkanten av vår stad. Härute finns så mycket energi att hämta att hela luften vibrerar av den. Klorofyllen pumpar i ådrorna. Jag vill inte prata politik idag, jag vill, för att använda Bob Hanssons ord, smeka jorden, och be den hålla ut  Jag lägger min handflata mot jorden och lovar den att aldrig, aldrig, aldrig, göra slut.