tisdag, juli 25, 2017

Samtal med en mor

På hemväg från en utflykt till Linköping pratar jag med min mor i telefon:
"Linköping är en stiftsstad, visste du det?" undrar hon med lärarinnerösten.
"Jo, de hade ju en domkyrka. Vi var där och tittade, så jag..."
"Du kanske inte vet hur många stift vi har? Vi har 13 stycken. Du kanske inte vet vilka stiftsstäderna är?"
"Nä."
"Herregud! Det som vi fick traggla med i skolan och nöta och nöta och lära oss utantill."
Hon har något av "dagens förtappade ungdom" i rösten.
"Mm.." säger dagens förtappade ungdom (det vill säga hennes 42-åriga, obildade dotter) giftigt. "Har du någonsin haft nytta av den kunskapen senare i livet?"
"Ja-a" fnissar min mamma. "Jag brukar ligga och rabbla upp dem om jag inte kan sova på nätterna och då somnar jag strax."

Sensmoralen av denna historia är alltså att ingen kunskap är att förakta och att det är bättre att lära sig stiftsstäder än att knapra stilnoct.

torsdag, juli 20, 2017

Ett inlägg om hur världens alla onda makter vänder sig emot mig och jävlas

Efter en intensiv arbetsdag och efter att ha varit en trevlig sambo på badstranden (Visserligen en sambo utan bikini och en sambo som inte badade. Så hur trevlig jag verkligen var kan man kanske fråga sig. När jag skriver att jag var utan bikini betyder det inte att jag var naken, jag var en synnerligen påklädd sambo som satt på bryggan och plaskade med fötterna. En ganska tråkig sambo, alltså. Men ändå:), efter allt detta hårda slit skulle det givas mig ett par timmars skrivtid som jag suktat efter så länge.
   Eftersom det är en så strålande afton bänkar jag mig på altanen med datorn i knät. Det visar sig att datorns batteri är helt urladdat.
   "Det var väl själva fan." säger jag och klampar in med datorn och sätter den på laddning. Sladden räcker inte ända ut på altanen så jag tar med mig den andra datorn istället. Den datorn tar ungefär tre dygn på sig att starta. Den arbetar med uppdateringar, berättar den för mig. "Stäng inte av datorn."
   "Nej, det enda jag vill är att sätta på den." säger jag högt, trummar med pekfingret mot armstödet och blänger ilsket framför mig. När jag inser att jag stirrar på mina frodiga pelargoner med en blick som borde få dem att frätas sönder, flyttar jag ögonen till det likaledes frodiga ogräset som spirar mellan stenplattorna för det lär inga blickar kunna döda.
  När datorn väl har arbetat färdigt med sina, av mig oönskade uppdateringar visar det sig att inte heller den här datorn är laddad. Jag tar ett djupt andetag och hämtar den första datorn som under de tre dygn den andra tagit på sig att starta, har laddat upp sig så pass att den i alla fall ska räcka en liten stund. Och en stund är ju i alla fall bättre än ingen stund. Tänker jag i ett atypiska försök att tänka positivt.
  Kommen så långt visar det sig att wifi-"strålningen" har bestämt sig för att i kväll ska den inte räcka ut på altanen. Den gör det ibland, ibland inte. Ikväll är det inte.  I det allmänna garaget under vårt hus där fungerar vår wifi alltid, men eftersom det är en så vacker kväll är det alltså altanen jag har valt att sitta på. Ok. Det blir inget blogginlägg idag.
   Fast besluten att ändå vara positiv och ändå ta tillvara på de här efterlängtade skrivtimmarna, klickar jag på ett dokument med en novell jag håller på att skriva. Det visar sig att halva novellen inte längre finns kvar i dokumentet. Allt jag så tjusigt formulerade när jag skrev på den förra gången är borta.
  Ungefär så här dags sticker P ut en tallrik med smörgåsar med spansk, lufttorkad skinka och ett glas fint, mallorkinskt vin genom altandörren. Jag brister ut i en lång tirad om hur jävligt livet är mot mig.
P tittar medlidsamt på mig och säger att det finns mer vin om jag vill ha sen.
  "Det vill jag nog." säger jag dovt och bär in datorjäveln. I den andra handen håller jag tallriken med skinksmörgåsarna eftersom jag inte vill att måsarna ska komma och stjäla dem, för det skulle inte förvåna mig en sådan här kväll. Jag hämtar mitt prickiga pennfodral och min anteckningsbok och börjar skriva ett blogginlägg om hur världens alla onda makter vänder sig emot mig och jävlas. För hand.

Nu finns det säkert någon som säger: "Herregud, är du så bortskämd att du har två datorer!" Och: "För att en dator ska vara laddad måste den laddas av sin ägare (P har redan nämnt detta, ett påpekande som varken laddade mina datorer eller fick mig på bättre humör.) och för att noveller ska sparas måste man trycka på spara-knappen, förövrigt är det här med bredbandsuppkoppling en världslig sak. Tänk vad lycklig du är som har en altan att sitta på och en man som kommer med mat och vin åt dig när du sitter där, och på Medelhavet sitter människor hoptryckta i för trånga gummibåtar och ser sina barn drunkna.
   Med detta vill de ha sagt att världens alla onda makter knappast vänt sig mot mig.
Och det är möjligt att de faktiskt har en poäng.

måndag, juli 17, 2017

Sjung i alla fall, farmor

Min farmor var den envisaste människa jag känt. Hon var envis in i det sista och låg i sin säng utan att äta eller dricka en hel vecka. Men nu är det över. Lugnt och stilla har hela hon klivit in i den där dimensionen som hon haft en fot i i flera år. Eller som hon haft större delen av huvudet i.

Jag har skrivit här att jag bara vann mot hennes envishet en gång men nu när jag tänker  på saken så är det faktiskt två gånger. Jag vann figthen om vem som skulle sova på vardagsrumsgolvet och vem som skulle sova i hennes säng, när jag hade varit på något galej i stan och skulle sova över hos henne.
Sedan låg jag vaken på vardagsrumsgolvet hela natten och lyssnade till hennes tordönssnarkningar. För liksom hennes envishet saknade motstycke så gjorde även hennes snarkningar det.

Ända in i demensen var hon envis. När vi satt hos henne på äldreboendet och sjön Här är karusellen sjöng vi andra "för Andersson och Pettersson och Lundström och jag." Min farmor, som hade starkast röst sjöng: "För Pettersson och Pettersson och Sundström och jag." För det skulle vara folk man kände, menade hon. Min pappa påpekade att de faktiskt  hade känt en Lundström.
"Han är död" bet min farmor av.
"Mm, det är Sundström också." muttrade min pappa. Men ganska tyst.

Farmor hade nog inte i första hand beskrivit sig som envis. Det första hon berättade om sig själv var att hon var synskadad. Den där synskadan var som en fana som hon bar framför sig. Tack vare den kunde man ta sig alla möjliga fri- och rättigheter. Till exempel var det bara att fälla ut den vita käppen och kliva rakt ut i gatan utan att lyssna efter bilar eller göra någon annan signal om att man var på väg över. "De var skyldiga att stanna." Vilket väl förvisso var sant men när vi började prata om bromssträckor och sådana saker verkade det som om farmor inte bara var synskadad utan också hade en lättare hörselskada.

Att hon var en smula paranoid skulle hon nog inte heller hålla med om, hon vara bara lagom misstänksam i den här världen där alla var ute efter att lura en. Jag har ofta stått på ICA och lett överslätande mot kassörskan medan kön växte bakom mig och farmor kände sig igenom sina växelpengar.
"Ja, det var rätt." konstaterade hon till slut med ett tonfall som om det troligaste hade varit att det inte var rätt. Det tvitroligaste hade varit att kassörskan hade stoppat två tredje delar av växelpengarna i egen ficka. Jag log ännu bredare, kastade matvarorna i en påse och skyndade efter farmor som redan var ute på gatan, för även om hon inte såg vart hon gick så hade hon en jäkla fart. Hon hade vitkäpp så det som var i vägen fick flytta på sig.

Vid varje släktsammankomst parkerade hon sig på en stol i köket med handväskan i ett hårt grepp i knät (eftersom någon kunde komma in i vårt hus och stjäla den om hon ställde den ifrån sig) och sedan pratade hon hål i huvudet på min mamma som stod vid spisen och rörde i alla grytorna. Hon tyckte om att prata min farmor, gärna om fruktansvärda sjukdomar och vem som var gift med vems faster och annat i den stilen.  Hon tyckte om kalas och att vara ute på resor med Centerkvinnorna, PRO, De handikappades riksförbund och De synskadades riksförbund och möjligen en massa andra förbund. Men mest av allt tyckte hon om att sjunga. När hon var 16 år skrev hon upp en massa sångtexter i anteckningsböcker. Det var "I livets gyllne dagar då jag en gång var ung" som hon skrev på första bladet i en av dem. När hon fyllde 90 hördes hennes sång ända ut i entréhallen på äldreboendet.

Hon var också  en mästare på att skämma bort sitt enda barnbarn med kärlek, omsorg, favoriträtter, fickpengar och leksaker. När jag var barn önskade jag mig vid ett tillfälle en Cindy-ballerina med "15 rörliga leder" i julklapp. Min farmor köpte två; det fanns ju en blond och en mörkhårig att välja på och det var klart att jag skulle ha en av varje.

I mitt minne kommer hon alltid att skymta i dimmorna i sitt matosfyllda kök (till att börja med fanns där ingen riktig köksfläkt.) med den där vita plastsnibben om håret, evigt stekande råraka som är min älsklingsrätt. Det är nog det hon håller på med i himlen också, tror jag, steker råraka och väntar på mig. Och medan hon väntar sjunger hon nog en liten sång:
Sjung en liten sång, det kan mången gång alla dina bördor lätta 
Är du död och kall, sjung i alla fall...

onsdag, juli 12, 2017

Sista resan till farmor

Jag halvspringer från jobbet till stationen. Där står redan ett tåg inne.
"Går ni till K?" flåsar jag till konduktören som står ute på perrongen.
"Ja."
"Kan jag köpa biljett av dig?"
"Nej."
"När går ni?"
"Om tre sekunder."
Medan tåget far irrar jag vidare på perrongen mot en biljettautomat. Den piper bara ilsket när jag visar den mitt Mastercard. Automaten är ur funktion.
"Jag blir galen!" säger jag högt samtidigt som ett nytt tåg rullar in. Jag tittar mot stationshuset och den andra biljettautomaten, jag tittar mot tåget och jag tittar mot tavlan med avgångstiderna. Jag bestämmer mig för tåget, trots allt. Ilar genom vagnarna och hittar till slut en konduktör.
"Ni går väl till K?" Jag litar tydligen inte på mina egna sinnen för tillfället.
"Javisst."
"Kan jag köpa biljett av dig?"
"Javisst."
Jag viftar med mitt Mastercard igen.
"Vi tar det när jag går runt." säger konduktören lugnande. Hon inser att jag behöver lugnas.
I K väntar P och vi fortsätter med bil. Tills vi fastnar i en bilkö. Vi kryper fram tio meter i taget innan det tar totalstopp, sedan kryper vi tio meter igen. Det tar evigheter.
"Jag blir galen!" säger jag högt igen.
Men till slut är vi ändå framme och den förfärliga resan är slut.
Resan till farmor som ligger och dör.
Äntligen får jag klappa den där fågelliknande lilla kroppen och stoppa näsan i de där vita fjunen som är hennes hår.

Får man verkligen skriva så? Att någon ligger och dör. För i skrivandets stund är hon faktiskt inte död, så kanske är det inte det hon håller på med. Men när någon som nästan är 98 år har slutat äta och dricka och inte går att få kontakt med så är det väl det som händer?
De senaste åren har jag tänkt, varenda gång jag kommit in i hennes rum på äldreboende och sett henne sitta ihopkurad som en fällkniv över bordet med händerna för ögonen, pratande med sina döda bröder, att varför ska hon behöva sitta så här. Jag trodde att jag skulle ta det ganska lugnt den dag det tog slut. Att jag inte skulle känna så mycket. Och jag undrade vad det egentligen sa om mig, att jag var så känslokall. Till min stora förvåning visade det sig att jag inte alls var så känslokall som jag trodde. Inte alls.

torsdag, juli 06, 2017

Jesus för alla smaker

När folk frågar mig om hur shoppingen är i Palma har jag alltid lite svårt att svara. Jag är nämligen ingen större shoppare och har bara passerat skyltfönstren till alla de där märkesaffärerna kring Born. 
Förvisso har jag handlat en del i dockskåpsbutiken Blanco y Negro, och på bokloppisen i La Misericordia har jag rent av tokshoppat, men det brukar inte vara sådant de som frågar frågar efter. 

Jag blir alltså sällan stående utanför Massimo Duttis skyltfönster, däremot hamnar jag gärna vid fönstret till den katolska butiken ovanför La Misericordia. Det är otroligt vad mycket prylar det finns att köpa som katolik, och hur de pendlar mellan det vackra och ren kitsch. 


                                              

Den här gången fanns det en skylt i fönstret om att de har jesusbarn i "flera olika modeller". 
Jesus kan alltså anpassa sig till människornas smak. Det känns lite otryggt på något sätt. 

I en motsvarande butik i Madrid förra året fanns det också bevis för att det trots allt är så det förhåller sig. Där fanns den heliga familjen i alla nationaliteter och fasoner: inuit, indisk, nepalesisk, grekisk, tyrolsk, samisk, farande i Noaks ark, för att bara nämna några. 




Tyvärr, eller tack och lov, var butiken inte öppen för naturligtvis hade jag varit tvungen att gå in och köpa en familj, och hur skulle jag kunnat välja? Den futuristiska familjen som kommer flygande i ett grönt flygplan låg emellertid ganska högt upp på önskelistan. Men vilka kör egentligen?




måndag, juli 03, 2017

Odla

Den 13 augusti 2007 skrev jag följande blogginlägg. 


Odla 


I början av sommaren fraktade jag hem stora säckar jord och dussintals fröpåsar. Ömt hällde jag jorden i krukor, varligt strödde jag ut fröerna över jorden och bäddade försiktigt  åt dem med ett, enligt regelboken, lagom tjockt täcke mera jord. Jag vattnade, jag såg till så att krukorna stod så att de fick del av de få strimmor sol som tittade fram ur molnen. 

Bredvid blomkrukorna växte en buske. En buske som trängt sig upp mellan plattorna på uteplatsen och vänligt men bestämt tryckt dem åt sidan. För att inte buskens rötter skulle göra åverkan på något rörsystem i källaren eller växa upp till ännu större höjder och orsaka våra grannar allmänt förtret sågade vi med mycket möda och stort besvär ned den och bar ut virket i ett halvdussin pappkassar och slängde i en container på gården. 

Ur mina ömt vårdade blomkrukor har det bara kommit upp spretiga grönbruna testar. Det vill säga ur de krukor där de har kommit upp något alls. De högst sällsamma blommor som sporadiskt förekommer är små, vanskapta och hopskrumpna redan när de slår ut. Kring stubben av den oönskade busken har de emellertid spirat tjockt med frodiga och friska gröna blad. Snart är den lika stor som den var när vi högg ned den. 

Nästa år ska jag inte göra någonting alls. Då kommer de säkert att växa upp vackra rosenbuskar över hela altanen. 


---

Det går fortfarande så där med mina odlingar. Ett annat "prakt"-exempel går att läsa om här .  I år blev det bara några krukor med pelargoner. 

lördag, juli 01, 2017

Sommaren är ursinnig och oemotståndligt

Det här är sådant som man inte pratar högt om. (Så jag lägger ut det på nätet.)

Det är juli, den mest komplicerade av alla året månader. Den mest krävande, frätande och förtärande månaden. Den här månaden då man ska vara glad och njuuuuuta av livet, ta vaaara på de vackra dagarna, för att inte tala om de vackra kvällarna. Man ska ligga och frysa och känna sig fet på badstränder och sitta med brinnande huvudvärk under gasande sol och äta mat medan måsarna lystet kretsar över ens huvud.

Det är in det att jag inte tycker att sommarkvällar kan vara vidunderligt vackra. Det är inte det att jag inte tycker om att sitta på en uteservering (i skuggan), att äta mjukglass, sitta på altanen och läsa, slippa pälsa på mig tjocka lager kläder för att inte frysa ihjäl eller åka på picknick med en engångsgrill. Det är bara den här känslan av tvång och måste. Att man måste njuta, man måste ta vara på...
Och så kommer det äntligen en mulen regnvädersdag då man kan slappna av och vara som en vanlig människa.


sommaren var ursinnig
och oemotståndlig
om vartannat

det fanns inget mjukt
för den att landa i

en del njöt
av ovissheten
och den milda
misshandeln
andra
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att var till lags
som varade ända in
i november

/Sanna Hartnor