fredag, oktober 19, 2018

Tältkadaver

På campingen


Kapitel 42 i vilken man rycker i döda tält och pumpar kaffe ur pappegojtermosar.


WCT-mannens tält har blåst sönder i stormen. Det ligger som ett dött djur på den blöta tältplatsen.         "Som i en pöl av blod." tänker Torsten Sandström. Han går lite tafatt runt sitt gamla hem och vet inte riktigt i vilken ände han ska börja dra. Rosie står ute på grusgången med sin blommiga sjal tätt omkring sig och medlidande i blicken. Gert och Gertrud, Monika och Den Rödbrusige står där också.
   Plötsligt verkar det ändå som om han bestämt sig var han ska börja, han böjer sig över ett hörn och börjar rafsa i det leriga skynket. WCT-overallen glipar över ryggslutet.
   "Färgerafter!" säger Den Rödbrusige och gestikulerar uppfordrande.
   "Det är inget att göra. Vi hjälper dig att köra allt till tippen." översätter Gert.
Men Torsten Sandström drar allt ivrigare i sitt trasiga tält och får till slut fram rekordboken. Bladen är närmast upplösta av vätan, pärmen lossnar när han vänder på boken och inlagan ramlar ner i leran med ett skvätt. Torsten Sandström känner att han får en klump i halsen. Nej, de hade väl rätt. Det var bara att köra det till tippen. Han slår hjälplöst ut med armarna.
   "Nu går vi och dricker kaffe hos oss." säger Gertrud bestämt. Hennes utmärglade make rycker till och stirrar förskräckt, först på sin hustru och sedan på Rosie. Men det är det ingen av de andra som märker. De är alla på väg att tränga sig in i hans husvagn och klämma ihop sig runt det lilla bordet.
Gertrud sätter fram den pappegojmönstrade termosen och de börjar pumpa upp kaffe i plastmuggar.
Luften blir snart fuktig och ångande. Alla sitter tysta och funderar på var WCT-mannen ska bo nu. De tänker att de borde erbjuda honom att bo hos dem. Men att ha honom snarkande på soffan, tänker Monika och ryser till. Det blir Gertrud som säger det med mycket tvekan i rösten.
   "Du kan ju alltid sova här..."
   "Han ska så klart bo hos mig!" säger Rosie med något utmanande och oemotsägligt i rösten.
   "Ska han." tänker Torsten Sandström och ser för sig berg av skor, sjalar, ljuslyktor och handväskor i en enda röra.
Plötsligt känner han sig mycket yr.

tisdag, oktober 16, 2018

Arto Paasilinna är död

Min stora idol Bodil Malmsten hade ingenting till övers för skrönor. Därför erkänner jag en aning skamset att jag är barnsligt förtjust i dem, och i berättelser som inte är så förbaskat realistiska.. Men det ska å andra sidan inte vara så förbaskat orealistiska heller. En hälsosamt lagom galenskap är alltså vad jag vill ha. När marsmänniskor landar på torget i Säffle är jag inte längre med. En sådan bok skulle jag kasta ifrån mig med en föraktfull fnysning. Orimligheter!

Jag älskar Arto Paasilinnas mustiga, huvudlösa berättelser men ibland tenderar även han att gå över gränsen. Till exempel har jag svårt för boken, som jag förövrigt tappat namnet på, där huvudpersonen har en björn som tycker om att stryka hans kläder. Ni hör ju själva, en björn som stryker. Orimligt.

Mina Pasilinna favoriter är istället Milda makter, där Gud tar ett sabbatsår och kallar in Tornkransförare Birger Ryynänen som vikarie och Kollektivt självmord där ett gäng självmördare slår sig samman för att åka på sällskapsresa till Nordkap, i akt och mening att där köra sin buss över klippan och begå sina självmord tillsammans.

Att jag tycker att det är mindre orimligt med en kranförare som ställföreträdande gud än en björn som stryker kan säkert analyseras. Men det tänker jag låta bli.




fredag, oktober 12, 2018

Det har slutat regna

På campingen

Kapitel 41 i vilket det doftar gott efter regnet över hela campingen. Solen provar försiktigt att lysa igen och campinggästerna krälar ut ur sin håla 

Den Svarte Riddaren Sivert öppnar försiktigt dörren till campingrestaurangen. Långsamt och försiktigt som om han inte var säker på att den fortfarande satt kvar i ramen. Det gör den. Han och Den Utmärglade Gert och Fyrabarnspappan går försiktigt ut på parkeringen, långsamt och försiktigt som för att prova att marken håller, som om de inte är riktigt säkra på att parkeringen, restaurangen eller de själva sitter kvar i sina ramar. Det verkar som om de gör det, och därför vågar de sträcka på sina kalla och stela kroppar och dra in den nya, friska luften.

Efter att blixten kluvit den stora eken hade regnet kommit. Det hade störtat ned från himlen och gjort campingrestaurangen isande kall. Claudille hade dragit en luvtröja över huvudet. Rosie hade dragit sin blommiga sjal tätare omkring sig och Torsten Sandström hade försökt dra igen dragkedjan i sin WCT-jacka. Fyrabarnspappan hade brett en extra filt över sina barn och Den Utmärglade hade dragit sin hatt djupare ner över öronen.
   Det hade regnat i timmar sedan, och varit alldeles tyst inne i restaurangen. Förutom när Paul, Claudilles racka till hund hade mardrömmar och ylade i sömnen.
   Men så. Lika plötsligt som det kom upphörde regnet.

Det var som om de inte hade trott det först. De hade stått kvar i samma ihopkurade ställningar kring borden tills morgonens första solstråle trevade sig över horisonten, över fältet på andra sidan vägen. Då upptäckte de att de kunde se ut genom fönstren igen. De upptäckte att de skymtade bäcken under träden och Rosies husvagn uppe på kullen. De vågade sig ut.

Det doftar friskt och fuktigt. Fyrabarnspappan gör solhälsningen medan Den Svart Riddaren stirrar på honom. Knakningarna är som pistolskott när Gert sträcker sina utmärglade armar över huvudet. Så fryser han i rörelsen, med armarna uppsträckta som trädgrenar.
   "Range rovern. Den är tillbaka."
Och det är den. Under träden, längst borta på campingen står den. På samma plats som förra gången står den. En trädgren som gått av i stormen ligger på dess tak. När kom den? Igår när de samlades i restaurangen var den inte där. Den måste ha kommit under ovädret.

 De närmar sig den långsamt. Nu har de alla hittat ut ur restaurangen: Gertrud, Rosie, Torsten Sandström, Den Rödbrusige och hans hustru. Holländskorna. Claudille och Sonja. Sonen och flickvännen. Långsamt, vaksamt närmar de sig Range rovern. Fyrabarnsmamman med alla barnen håller sig en bit efter de andra. För barnens skull, intalar hon sig. Bara Paul, Claudilles racka till hund vill framåt. Han morrar och drar så att Claudille inte kan hålla honom i halsbandet. Han sliter sig och springer fram till bilen. Därinne sitter skyltdockan som förra gången låg och sov därbak i förarsätet. Där bak sitter världens största Leonberger och tittar lugnt på Paul som står med tassarna mot bakluckan och skäller som besatt.

tisdag, oktober 09, 2018

Att ta tillvara guds gåvor

Jag är uppfostrad att en ska ta vara på guds gåvor. Eller på originalspråk, det vill säga min mors dialekt:
"En ska inte öschla me gussgåvera."
Det betyder att man inte ska kasta mat,  en makaronipudding kan ätas i tre, fyra dagar om det finns kvar av den. Hallon och vinbärsbuskar ska plockas rena från bär, liksom äpple- och päronträd ska plockas rena från frukt. Lingon, blåbär, hjortron och svamp ska inte lämnas att ruttna i skogen utan fraktas hem i tio-liters hink på tio-liters hink. Guds gåvor tas tillvara.
Även om jag vansläktas så till den grad att jag varken plockar bär eller svamp och faktiskt slänger mat ibland, svider det att se alla citroner som förfars på trädet på gården mitt emot vår lägenhet i Palma.

Vid hemresan från det senaste besöket där, köpte jag med mig något som i taxfree-butiken kallades för mandelkaka. Den tog jag med mig när jag åkte och hälsade på mina föräldrar. Befriad från sitt emballage visade sig den där "mandelkakan" vara en ganska underlig figur. Den liknade inte alls de mandelkakor jag köpt på bagerierna i Palma.
   Mellan två pappersliknande (och papperssmakande) rån fanns en stenhård massa av mandel och honung. Vi försökte skära bitar av kakan medan den var kall men det var omöjligt. Vi värmde kakan i micron för att det skulle gå lättare. Det gjorde det inte. Min pappa dömde ut kakan som oätlig och för ovanlighetens skull var jag benägen att hålla med honom. Min mer diplomatiska mor konstaterade att det "var märkligt vad man får vara med om i livet" och stoppade kakkartongen i lådan för små lådor som man kan slå in presenter i. Inget kan, som sagt, förfaras.
   Kakan däremot trodde jag skulle förpassas till den sällan använda kompostpåsen, så snart jag lämnat huset. Men då hade jag glömt vem som är min mor.

"Vet du vad jag gjorde med den där kakan?" undrade hon när jag pratade med henne i telefon några dagar senare. "Jag körde den i mixern och sen hällde jag den i muffinssmeten. Det blev inte så dumt faktiskt!"

fredag, oktober 05, 2018

Det bryter löst

På campingen 


Kapitel 40 i vilket blixtar far över och inuti camping restaurangen. 


Så bryter det löst. Den Svarte Riddarn Sivert drar med våld igen glasdörren och sjunker ner på en stol alldeles innanför. En ny blixt följs genast av en knall. Campingrestaurangen omsluts av ett grågult mörker. Vinden hugger tag i den. Det knakar i de stora fönstren.
En ny blixt och en kort, hård knall. Inne i restaurangen en väntan.
Så kommer haglet. Små hårda kulor smattrar mot taket.
"Är du kär i det där jäkla rökmolnet? Ska du bli lesbisk nu?" umdrar Den Svarte Riddaren tvärs över rummet mot Claudille.
Vinden ylar därure. Det går inte att se bort till parkeringen längre.
"Vart tog den där Landrovern med den där skyltdockan vägen egentligen?" Det är fyrabarnsmamman som frågar alla och ingen.
Blixtarna ljungar. Det är som ett par tre åskväder stämt möte precis över campingrestaurangens tak.
"Du känner den där Rosie sedan tidgare, va?" säger Gertrud med åska i ögonen till sin utmärglade man.
Restaurangen skakar. Kanske har den lossnat från marken och kastas nu omkring handlöst i rymderna av stormen.
"Sfärgbfirgn?" undrar den rödbrusige.
"Hur har det gått med den där pistolen egentligen? Har polisen sagt något? undrar en av holländskorna.
"Frågorna far som blixtar härinne i restaurangen." tänker Torsten Sandströms upphetsat "Men inga svar." Och plötsligt hör han sin egen röst över stormen:
"Hur kommer det sig att du har ett adamsäpple?"
I samma stund som han  möter holländskans ögon klyver blixten den stora eken borta vid dammen.

onsdag, oktober 03, 2018

Skridskoskär

-flera vita ytor

Den första sidan i en anteckningsbok borde beträdas med något som liknar säkra skridskoskär över hittills obeträdd blankis. Det ska riktigt gå att höra det där hessvischande ljudet:
Ratsch, ratsch
när man läser.
Och det man ser är två målmedvetna streck, som pekar framåt i det där rena, obesudlade vita.
Och det man ser är att över dessa sidor skrinnar någon fram som skriver för att andas.
Och andedräkten är klar och gnistrande som iskristaller i vintersolen.

Först på sidan två får snedskären komma, och plötsligt är där märken av ett fall, blaffor i det vita som inte går att tyda.Vad ska det här föreställa: ett ben? en fäktande arm? Ingen synbar riktning, ett förtvivlat famlande. Men det är först på sidan två. På sidan två börjar det verkliga livet. 


lördag, september 29, 2018

Meditationsägget

Jag letar efter de där vita ytorna, de där stilla platserna, koncentrationens utrymmen där allt är enkelt och rent. De platserna där bara en sak gäller och inte allting trängs  och ska få plats på samma frimärksstora yta; högt och lågt, eufori och tristess, inspiration och dödläge, måsten och tvång, i en enda grå smet.
 
Men det är svårt att hitta de där platserna och hålla dem kvar.

Mitt abonnemang på kammarorkesterns konserter skulle vara en sådan plats. Under en timme skulle jag sitta där och bara vara i musiken. Inget annat skulle tränga sig in och störa. Men då hade jag glömt bort mig själv, vem jag är.
   Ännu har jag inte kunnat sitta igenom en hel konsert utan att fundera över hur jag ska beskriva den där känslan att gå helt upp i musiken och i och med detta är den upplevelse jag  vill beskriva förstörd.

Men ibland finner man dem. De där vita ytorna och lugnet.

På Valparaiso spa i Palma finns ett meditationsrum med stora äggformade fotöljer. I djupet av en sådan fotölj hittade för ett ögonblick en sådan plats.
   Men först efter att jag nästan snubblat omkull i den mjuka mattan och varit på väg att sätta mig i ett ägg där det redan satt någon annan. Det krävs en del rabalder för att ta sig ur den stressade vardagen och in i det stilla, rena.
   Efter mitt kalabalikartade inträde i detta rum avsett för tystnad och meditation, låter jag mig falla baklänges in i äggets djupa, svarta innandöme och mina öron fylls av skogens ljud, fåglars kvittrande och bäckens porlande. Och för en stund är jag i den där skogen, en stilla plats där allt är enkelt och rent och där bara en enda sak gäller: bäckens porlande.
  Och så insikten att klockan 15:00 är tiden ute, jag ska vara duschad och ombytt och tillbaka ute i den röriga verkligheten.

Ingenting varar i evighet som bekant. I synnerhet inte porlande bäckar och fågelkvitter. Vita ytor har alltid ett slut.