söndag, september 24, 2017

Om man fick leva om sitt liv

"Jag ångrar ingenting. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra precis samma sak, jag skulle inte ändra någonting."
  Så där pratar ju folk. Men jag tror inte riktigt på det där.
Nog har väl de flesta av oss saker som vi ångrar i livet? Jag har det i alla fall. Inte så att jag går runt och grämer mig hela dagarna. Det hjälper ju inte.
  "För allt som inte blev som det skulle.
  [...]
  "Förlåt dig själv"
som Jonas Gardell skrev en gång.
De dumma val jag gjorde när jag var 15, 18, 20, 36 eller igår, gjorde jag ju för att summan av min dåvarande erfarenhet och dåvarande förnuft helt enkelt inte räckte till för att göra ett vettigare val än det jag vid det aktuella tillfället gjorde.
   Självklart skulle jag göra andra val nu om jag fick leva om hela mitt liv med en 42-årings erfarenhet och förnuft. Det säger sig ju själv, kan jag tycka.
  Men nu får man ju inte leva om sitt liv. Det är det som är grejen. För att citera Jonas Gardell igen.

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag, med mitt nuvarande förnuft, kliva ur sängen den där morgonen när Tomas Tranströmer spelade i kyrkan och ta mig dit med galopperande, förväntansfulla steg. Om han skulle spela på piano eller orgel eller kam vet jag inte och inte spelar det någon roll, men gudomen besökte denna morgon kyrkan och jag kunde ha mött honom, om jag hade varit 42 när det hände.
  Kanske låter det i vissa öron illa att jag säger att det är Tomas Tranströmer som är den gudom som fanns att möta i kyrkan men nog fanns det mycket gud i Tranströmer, och nog kunde han kanalisera mycket av detta gudomliga till oss andra.
  Men den morgon då det begav sig hade jag bara läst den dikt av Tranströmer som ingick i litteraturkursen jag läst och avfärdat honom som "för matematiskt"!
   Så mycket förnuft och erfarenhet hade jag alltså den där morgonen och det räckte bara till att sova ett par timmar för länge och låta ögonblicket gå mig förbi och för evigt vara förlorat. Till stoft och aska skulle det bli.

Några år senare skulle jag lipa av rörelse när Tranströmer tog emot sitt nobelpris ur konungens hand. Mitt förnuft och min erfarenhet har växt till sig.




torsdag, september 14, 2017

En vanlig dag hos polskan

Det är den trevliga polskan som jobbar idag så jag får beställa sittande ute vid bordet.
Vid bordet intill sitter ett par skränande britter och tittar på videoklipp på orkaner och orangutanger i sina mobiler. De skränar så till den grad att jag först tog dem för att vara amerikaner. ( Inte för att jag har några fördomar jag inte.) De minns med tordönsstämma och stor saknad de dagar då de saknade hem, räkningar och mat för dagen men ändå gick ut och festade varje natt.

Det är en av de barska polskorna som kommer ut med maten.
   "En till?" frågar hon när jag beställer en Cola till, i en ton som "ska det verkligen vara mer här?". Men jag framhärdar och knappt hinner hon få kapsyler ur flaskan innan hon rusar tillbaka in till den polska såpan på TV:n därinne.

Mannen som vi tror (läs: har fantiserat ihop att) limmar lite på en av de barska poöskorena sitter på sin vanliga plats, hans hund ligger vid hans fötter. Han, mannen, dricker te från en vacker blommig kanna, medan hunden långsamt och omsorgsfullt slickar sina genitalier. Jag tänker att om den där karln verkligen limmar på polskan så har han ett mycket ineffektivt tillvägagångssätt. Idag är hon ju inte ens här.

   "I went to court for somerhing I did'nt do. I was'nt even there" gastar den brittiska kvinnan och tränger sig in i mina kärleksbekymmer.
   På andra sidan gatan går barnen från svenska skolan två och två på led i sina himmelsblå tröjor.
    "Idyll, misär och hopplös kärlekslängtan" tänker jag och tar en tugga av mina smaklösa piroger. "En vanlig dag hos polska."

måndag, september 11, 2017

Hösträkning

Hösträkning 1


1, Skärpan i luften som ljudet av glas som
2, skär lönnarna röda av blod
3, Gässens gnisslande låt som repar väg över himlen
4, Doften av alltings upplösande, blivande till ingenting och allt än en gång.
5, Skönhet så smärtsam att ådern brister.
6, Rönnbär i klarröd färg som en bestämd punkt i slutet av meningen
0, och sedan kommer regnet och sköljer oss in i det grå.







torsdag, september 07, 2017

Jag borde skriva annat

Just nu läser jag Magda Gads reportage och lyssnar på hennes sommarprat. Av olika skäl har jag bara hunnit igenom hälften ännu men det räcker. Det räcker för att inse att jag borde skriva något annat.  Annat än det jag skriver. Jag borde skriva om andra saker än om böcker, hallon och allmänt navelludd. Om man nu kan skriva borde man väl skriva om sådant som Magda Gad skriver om. Det borde väl vara någon slags plikt. Det borde väl vara någon slags plikt att berätta att det finns sjuåringar i världen som sett vuxna människor hugga huvudet av en annan vuxen människa och sedan spela fotboll med det. Det borde det väl?

Men man måste ju skriva om det där andra också. Om det goda och banala. Om böcker och hallon och fikaraster. Om barndomsminnen, guldbubblor och Pärt-musik. Om utflykter och möten och dåliga dikter måste vi skriva. Om misslyckade blomplanteringar och kräftskivor och TV-kvällar om hundar och ungar och nybryggt äppelvin.  För vad skulle hända med oss om vi bara berättade om den nattsvarta ondskan. Tänker jag.
   Men kanske är det bara för att döva mitt dåliga samvete. 




onsdag, september 06, 2017

jag vill att det ska regna när jag dör

jag vill att det ska regna när jag dör
jag ska sitta på en veranda i en öronlappsfåtölj
och dricka en whisky som doftar som Tom Waits röst
medan det långsamt händer
jag vill inte ha några vemodiga visor
vemod är för de levande
men Waits ska väsa Jockey Full of Burbon
regnet ska vara varmt och tillta i styrka
det ska regna ett bra tag
och när whiskyn är slut
och Waitz har tystnat
har det hänt
och det ska vara som inget särskilt har hänt
annat än att det har slutat att regna


söndag, september 03, 2017

Det blåser goda vindar

Det blåser goda vindar i världen. Också. Vindar fulla av glädje över det levande och allt det kan vara, så gränslöst och odefinierbart. De hittar in över allt, de där vindarna, i alla sprickor, prång och tomrum. In i den lilla butiken där min mamma köper det gränsöverskridande knyppelmönstret Tuppen Agda.

fredag, september 01, 2017

Dilemmat med Tom Waits fru

För tio år sedan, i januari i år, började jag blogga. Detta tioårsjubileum firar jag genom att varje månad publicera ett inlägg från det där första bloggåret. September månads inlägg handlar om Tom Waits och den där mytiska känslan man gärna vill ha kring genier:

Jag tycker mycket om Tom Waits musik. De vackra texterna, den galna gnisslande och tutande musiken som får det att kännas som om musikerna står mitt i en gata i New York och spelar. Och så rösten. Bara detta att någon med den rösten kommer på att han ska sjunga med den gör mig lycklig.
Jaq tycker mycket om Tom Waits musik men jag vet inte så mycket om honom själv. För ett tag sedan såg jag en konsert med Tom Waits på tv. Där berättar han att han är gift och har barn. Att man i hans familj har en svordomsburk där man får lägga pengar i börter om man svär. Det är något som går sönder när jag hör Tom Waits berätta om sina barn och svordomsburken. Bilden av Tom Waits, Jag vill inte ha en bild av Tom Waits som en vanlig radhusfarsa. Tom Waits ska sitta längst inne i ett hörn av en sunkig bar med ett glas whisky och iaktta. Slänga ned en anteckning då och då på servetten men mest iaktta.

Det är inte det att jag missunnar Tom Waits att vara lyckligt gift. Att, när svordomsburken är full med pengar, packa in barnen i bilen, förmodligen har de en kombi också, och åka och köpa det där trädet han talar om och sedan plantera det i trädgården. Det missunnar jag honom inte al1s. Jag vill bara inte veta om det.