måndag, mars 20, 2017

Benandanti

I dag är det vårdagjämningen. Natt och dag är lika långa.
Just i detta nu, för skymningen har kommit och övergått i mörker, går De Dödas Procession längs våra gator; de som har dött i förtid, ledda av benandanti.
Om man får tro Majgull Axelssons Aprilhäxan. 

benandanti, dessa skuggvärldens ängsliga småborgare 
säger Desireé i Aprilhäxan  De ska tydligen ha varit en sekt i norra italien under 1600-talet, vars medlemmar alla fötts med segerhuva. Det var så man blev medlem. Vid sådana tillfällen som vårdagjämningen lämnade benandanti sin kropp

Jag är benandante eftersom jag fyra gånger om året, de vill säga vid de fyra tempora, nattligen beger mig iväg tillsammans med de andra för att osynligen kämpa med anden medan kroppen stannar kvar

Så svarade Battista Moducco när han stod inför inkvisitionen 1580, om man ska lita till ett citat ur
Majgull Axelssons bok. Det gick nog inte så bra för Moducco. Benandante hade det svårt med inkvisitorerna.
Det finns fortfarande benandanti, men numera vet de kanske inte ens själva vad de är. De lever vanliga liv och ingår inte i några sekter. De jobbar heltid, hämtar barn på dagis och går till gymmet. Det är bara det att de sådana här dagar vill gå och lägga sig tidigt.
Så.
Om du har någon närstående som klagat över närmast onaturlig trötthet och redan nu, vid åttatiden på kvällen ligger och sover, tungt och djupt, låt hen vara. Kanske leder hen just nu De Dödas Procession, kanske kämpar hen just nu en rituell strid med häxorna om hur årets skörd ska utfalla.
  Hur som helst, var noga med att inte tala till den som sover. ...om någon talar till den tomma kroppen medan man själv är borta, så kan man aldrig komma in i sig själv igen. Då blir man en konturlös skugga som bara får ta gestalt i De Dödas Procession. 

lördag, mars 18, 2017

Kanske Proust




För ett tag sedan läste jag att man hittat en filmsnutt där man kan se rörliga bilder av någon som möjligen är Marcel Proust (Jag skrev om det här också.) och jag tänkte att den filmen skulle jag vilja se.
Naturligtvis kan man se den. Den finns på YouTube. Allt finns på YouTube.
Så där går han då. Kanske.
I kommentarerna till klippet diskuteras det hur man verkligen kan veta att det är han. Och det kan man ju inte, förstås.
Jag tycker det är lite roligt att ett av argumenten mot att det är Proust är att han verkar så oartig och inte bryr sig om dem han passerar. Är det alltså otänkbart att Proust skulle vara oartig? Jag vet för övrigt inte om jag håller med om att han beter sig så illa mot de andra i trappan. (Varför skriver jag så där? "Jag vet inte om jag håller med", det betyder ju att jag inte håller med, och det vet jag väl om att jag inte gör. Varför denna onödiga försiktighet?)

Vi lär väl aldrig få veta om det verkligen är Proust. Men jag tycker att vi säger det. Det är ju så mycket roligare om det är han.
  Det är som med vättarna, feerna och älvorna, trollen och tomtarna. Världen vore ju så mycket roligare och trevligare om de verkligen fanns. Jag förstår inte varför vi så bestämt måste hävda att de inte gör det.

När jag skrivit detta får jag lite dåligt samvete. Lite dåligt samvete för att den där det är, om det nu inte är Proust. Kanske är det en helt vanlig ...Yves ...Gilabert, eller så. Och så skriver jag att det hade varit roligare om han hade varit Proust. Att det inte duger med att det är han, Yves.
Det är som Bodil Malmsten skrev någonstans om Bob Dylan och Leonard Cohen. Gubbar över 70 som turnerade världen runt och hade kärleksaffärer med kvinnor som inte skulle tittat åt dem om det varit några vanliga 70-åringar på en parkbänk. Men nu är/var de ju inga vanliga 70-åringar. De tillhör samma kategori som Proust, samma kategori som vättarna, feerna och älvorna, trollen och tomtarna. Den där kategorin som gör världen lite mer magisk.

onsdag, mars 15, 2017

Kontroll och skenbar lätthet och de ljuva dunsarna av ett nedslag

 Förra helgen ägnades helt åt Svansjön. På lördagen i form av den ryska nationalbaletten som kommit förbi vår stad på sin turné och på söndagen var det dags för det traditionsenliga besöket vid svansjön Tysslingen, som jag tidigare skrivit om här.

                  

Det är det här med den totala kroppskontrollen, koncentrationen i den minsta lilla rörelsen, den skenbara lättheten i dansen som jag är så betagen i. Själv är jag en sådan som kan vricka fötterna och ramla raklång på platta gatan (Jag inte bara kan, jag har gjort det), som tar en halvtimme på sig för att vända sig om eftersom kroppen liksom vill åt något annat håll än huvudet tänkt. Jag är den totala motsatsen till en balettdansös och det är väl därför jag dras så till dem.
Även svanarna, de riktiga svanarna, har den där graciösa koncentrationen.

Annars var det mer skillnader än likheter på helgens båda svansjöar. Vid den ena var man uppklädd, varm och smuttade på ett glas vin i pausen. Vid den andra var man genomblås och frusen, lerig upp till knäna och den grillade korven hade tagit slut.
Så var det ljudet förstås; Tjajkovskijs vackra musik på det ena stället och tusen svanar som ska prata igenom vad som hänt sedan förra året på det andra. Svanesång är inte vackert, men det är vårens förebud, så det är vackert ändå, på något sätt.

När det gäller baletten är det ändå ett annat ljud än själva musiken som jag njuter mest av. Jag inser det när jag tittar på klippet ovan och känner att det är något som är fel. Naturligtvis är det mycket som är bättre med att sitta på plats i salongen jämfört med att titta på ett YouTube-klipp, men det jag saknar är dunsarna i scengolvet vid dansarens nedslag efter ett hopp, hasandet från balettskorna.
Jag vet inte riktigt vad det är, men det är bland det bästa med att gå på teater också tycker jag: ljudet från skådespelarnas fötter mot scenen. Det har nog något med den där kroppskontrollen att göra, en slags kontroll och ett självförtroende hos skådespelaren eller dansaren, som får en resonansbotten i själva scengolvet och förmedlar ett ljud som jag, av någon anledning fascineras så av att det kan bli det bästa av hela föreställningen.



I söndags var det 1684 svanar vid Tysslingen och idag kan jag på hemsidan läsa att det är 4090. För några år sedan mailade jag och frågade hur man bar sig åt när man räknade. Jag har ännu inte fått svar på den frågan så jag är fortfarande nyfiken på hur man vet att det inte är 4091.


söndag, mars 12, 2017

Det mänskliga vansinnet - ett axplock

Skräckfilm har jag aldrig förstått mig på. Men litteratur om gamla tiders polarexpeditioner, det är något av en, möjligen osund, passion. Jag tror att det är en passion som liknar andra människors intresse för skräckfilm, för det är med en slags lustfylld fasa jag läser.

Det ska vara de gamla expeditionerna, som sagt. De som ägde rum på den tiden när man inte riktigt visste vad som fanns där uppe, eller nere, på den tiden när man inte kunde kontakta yttervärlden och be dem skicka en helikopter för att hämta en när det började kännas lite tungt. Det ska vara på den tiden då man var helt ensam och utlämnad åt de där vita ödelandet, släpande tunga slädar över oländiga isvidder i mörker och storm. Kämpande mot kölden och svälten. Då man kunde bli fast där i år om det ville sig illa.
 Det ska vara på den tiden då polarexpedtionerna verkligen var att go ALL in, i ordets rätta bemärkelse. Det ska vara på den tiden då man gjorde polarexpeditioner inte enbart för sin egen ära utan för nationens och för vetenskapen. De här nutida professionella äventyrarna som bara ger sig ut på polarexpeditioner för att "utmana sig själva" har jag inte mycket till övers för.
   "Klipp er och skaffa ett hederligt jobb!" tänker jag.
Men det är inte bara nu som det finns underliga yrken.

I årets bokreafynd Alec Wilkinsons  Polarexepeditionen , som främst handlar om min favoritexpedition, Andrées ballongfärd mot Nordpolen, hittar jag ett yrke som jag inte kände till sedan tidigare. Med tanke på hur mycket jag har läst om Andréexpeditionen borde jag ha stött på det men jag kan inte minnas att jag gjort det. Och det här är ett yrke jag skulle ha kommit ihåg.        1892 gör Andrée sin första uppstigning i ballong. Han följer med kapten Francesco Cetti som förutom att jobba som ballongpilot också försörjer sig som tankeläsare och självsvältsartist. Det är det sista yrket som ....fascinerar mig. 1887 hade Cetti haft en "föreställning" på Aquarium Theater i  London där han uppträdde i 30 dagar med att bara dricka vatten, inte äta något. Tusentals människor besökte eventet.
Det är ju ett direkt osmakligt evenemang.
Särskilt då man nyss läst om Greelys polarexpedition där 17 man svalt ihjäl och de sju som överlevde var så utmärglade att de inte orkade stå upp utan krälade på alla fyra.
Ännu osmakligare är det att tänka på de som svälter, inte för att de frivilligt gett sig ut på vansinnesfärder i extrem kyla, utan bara för att de råkat födas på fel plats i världen.
Och så finns det de som tycker att det är en helkväll på teatern!

Vi kan bara konstatera att människan alltid varit galen; Cetti och alla som kom och tittade på honom, de som ger sig ut på polarexpeditioner, oavsett orsak och jag som vällustigt ligger i min säng, med en godispåse på magen och läser om det.


torsdag, mars 09, 2017

Olika dörrar och en liten del av det som finns inom oss

Det finns vissa böcker som det är meningen att man ska läsa, som det är förutbestämt att man ska få i sin hand. Night train to Lisbon av Pascal Mercier stod och väntade på mig på en hylla i en engelsk second hand affär i Palma. Jag köpte den eftersom jag gillade omslaget, så enkelt var det. Det visade sig att även innehållet var något alldeles extra. Jag har fyllt flera sidor i citatblocket med Mercier. Bland annat med den här meningen:

Given that we can live only a small part of what there is in us -what happens to the rest

Ja, vad händer med resten? Med alla de där egenskaperna hos oss som vi inte plockar fram och odlar. De där egenskaperna som vi inte ens vet om att vi har, eftersom vi, vid ett vägskäl, eller ett val mellan två dörrar i livet valde bort den dörr som skulle öppnat upp insikten om, behovet av de där egenskaperna.

Jag har vid flertalet tillfällen i livet upptäckt att jag varit ganska bra på sådant som jag länge trott att jag var urusel på. Bara för att jag har varit tvungen att försöka mig på det under en längre tid.
Det måste ju finnas massor med sådana saker i en människa.
Vilken överraskning det skulle vara att upptäcka att jag, trots allt, har fallenhet för trädgårdsodling. Om jag bara bet i tillräckligt länge.
 Men som det är tycker jag att man bara kan ha ihjäl så många krukväxter innan man börjar känna sig som en slags koncentrationslägervakt.

Jag tror att detta faktum att vi bara kan leva en liten del av det som finns inom oss är orsaken till att jag har en så kallad rotation i en höft.
 Det känns ibland som om höften och knät och ibland också foten på den här sidan av mig är på väg att skruva sig loss från resten av kroppen. Det är som det högra benet vill något annat än resten av mig. Det vill ta reda på vad som kunde ha hänt om det gått till höger i den där vägkorsningen istället för vänster. En dag kanske det ger sig av för gott.



onsdag, mars 08, 2017

De Vilda

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Här kommer två av mina favoritkvinnor. Tuffa kvinnor som gått sina egna vägar och tagit för sig. Och skrivit om det.






torsdag, mars 02, 2017

Svansjön

Med anledning av att jag firar 10 år i bloggvärlden lägger jag varje månad detta år ut ett inlägg från det första bloggåret. Jag har förvisso inte kontrollerat om det verkligen finns tolv inlägg från 2007 som jag känner att jag vill upprepa, så hela eventet kanske får ett snöpligt slut redan i maj, men än så länge så kör vi på med friskt mod.
  Mars månads inlägg publicerades första gången den 19 mars 2007. Då hade vi för första gången besökt svansjön Tysslingen där hundra tals svanar samlas varje år innan om vårarna. Det har sedan blivit lite av en tradition att hälsa våren genom att hälsa på svanarna, men så här gick det alltså till den första gången:



For till Tysslingen igår för att beskåda de berömda svanarna. Där fanns ca 1760 stycken enligt uppgift. Ändå blev jag mer förbluffad över hur mycket folk det var där. Jag hade i min enfald trott att det skulle vara sambon och jag och ett eller annat äldre par som stod där och huttrade i blåsten. Så var det inte. Först trodde jag att det pågick någon auktion i närheten när jag fick syn på alla bilar och en liten gubbe med en skylt med bokstaven P som viftade in oss på en parkering. Men det var ingen auktion, det var svansarna som var huvudattraktionen. 

Ganska snart framgick det att vi inte hade mycket rutin på detta, sambon och jag. Vi klafsade ut i leran i våra vanliga lågskor, jag i ullkappa och utan mössa. Gummistövlar ska det naturligtvis vara. Vindtäta jackor och fjällräven mössa, specialdesignade friluftsryggsäckar. Lilla digitalkameran tedde sig direkt löjlig bland alla kikarsiktesförsedda monstrum som hängde på bröstet på de andra svanskådarna. Och en tubkikare på staffli skulle vi förstås haft med oss. 

På hemvägen körde vi en omväg runt sjön och fick då syn på ett antal stora vingliga träkors som stod uppställda vid strandkanten. Jag såg genast för mig vilka kusliga, ockulta riter som hade ägt rum här. Längre fram körde vi förbi en gård där man hängt upp en död svan på en lina tvärs över vägen. 
Det kusligaste av allt var att vägen var så lerig att vi höll på att köra fast flera gånger. Tänk att bli fast och tvingas söka hjälp hos uppenbara vettvillingar och rabiata fågelskådare. 

Numera är vi erfarna svanskådare och åker dit varje år, Det är inte alls särskilt kusligt vid svansjön utan en blandning av folkfest och seriöst skåderi. Men någon tubkikare på staffli har vi ännu inte skaffat oss.