lördag, juni 16, 2018

Till skärselden med oss!

Jag hör fel när P läser på skylten vid utsiktsplatsen ovanför Palma:
"Oratorio virgin de la paz" läser han.
Jag hör purgatorio. Skärselden.
Och kanske hör jag rätt.

Vad är meningen med en utsiktsplats?
Är det att efter större eller mindre strapatser bli stående blickande ut över världen, stum av vördnad över hur vacker den är, världen.
Eller är det att knäppa en bild att lägga upp på något socialt medium, släppa sina tomflaskor, urätna chipspåsar, cigarettpaket, godispapper och annan plast och sedan fara vidare.
Det verkar vara det senare.
Och det är inte bara här ovanför Palma som det är så. Det gäller utsiktsplatser över hela världen.

Jag grips av ett våldsamt raseri. Ett raseri så våldsamt att jag vill fara runt i sluttningarna och rafsa ihop all plast, alla tomflaskor, urätna chipsar, cigarettpaket och godispapper och åka runt till alla som slängt det här och trycka ner det i halsen på dem tills de kvävs i sin egen skit. Jag vill utrota mänskligheten. För vad tillför vi världen annat än plast.
Till skärselden med och låt oss stanna där.

Jag inser att jag måste gå i terapi. Anger management.
Så att jag slutar vara så här mjäkigt fridsam och får ut allt detta raseri ur kroppen och verkligen får ovanstående gjort.

fredag, juni 15, 2018

En skinnklädd svart riddare hänger i baren

På campingen 

Kapitel 24 i vilket Claudille röker inom hus och den ende restaurang gästen polerar redan blanka ytor. 

"Han heter Torsten Sandström", säger Claudille till Den Skinnklädde, Svarte Riddaren som lutar sig mot bardisken och just har talat om för henne att det sitter en man i blå WCT-overall och äter kyckling utanför toaletterna. Hon låter trött noterar han.
"Vad är det? Är du inte glad att se mig?"
Claudille höjer ett ögonbryn över sin cigarill. Idag röker hon inne i restaurangen. Åtminstone nu när det inte är några andra gäster här än Den Svarte Riddaren. Idag känner hon att "det är ju för fan hennes restaurang. Vill hon röka där så röker hon. Så det så." Åtminstone nu när det inte finns några andra gäster här än Den Svarte Riddaren. I själva verket ser hon noga till att blåsa ut så mycket rök hon kan över Den Svarte Riddaren.
"Vi har haft polisen här idag." säger hon och tar ett djupt bloss medan hon väntar på att D S R ska kommentera denna, i hennes tycke, sensation. Det gör han inte. Han har hittat Bauer-prinsessan Sonjas torkduk som hon lämnat kvar på bardisken och börjat putsa på sin redan blanka motorcykelhjälm. Claudille blåser ut rök genom nästan.
"Torsten Sandström hittade en pistol bakom tvättmaskinen och insisterade på att vi skulle ringa polisen och de kom och förhörde oss allihop utom tyskarna som hade dragit iväg på sin moppe och sedan vände de upp och ner på hela campingen." säger hon i en enda, entonig mening medan hon stirrar på Den Skinnkläde Svartes blanka hjälm med en blick som borde bränna hål på den.
D S R tittar upp på henne.
"Börjar du inte bli för gammal för det här. Driva camping och så där. ."
Claudille fimpar cigarillen med sådan kraft att askfatet går i två delar.
"Jag börjar bli för gammal för att ha en karl som bara  kommer indundrande på motorcykel när det passar honom. Det börjar jag bli för gammal för."
Han ler åt detta som åt ett skämt, tar två steg runt bardisken och trycker sina amorbågefria läppar mot hennes. Hon ger honom inte en örfil som hon hade tänkt.

fredag, juni 08, 2018

Ännu en afton

På campingen 


Kapitel 23 i vilket hitills okända namn avlöjas och andra namnlös dyker upp


Det är ännu en afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Efter lunch hade det kommit ett regn, ett lugnt och stilla regn som sorlat mot WCT-mannen Torsten Sandströms tältduk under en och en halv timme.
  Men nu är himlen blå och klar och luften frisk och doftande som den bara är efter regn. Gruset i gångarna är fortfarande mörkt och fuktigt när den rödbrusiges fru Annmarie på nervösa fötter går med en tvättkorg under armen mot campingens tvättstuga. Hon kommer att få vända tillbaka med tvätten otvättad,  det sitter ett stort plastband med ordet "polis" över dörren. Men det vet hon inte än. 
   Borta vid de holländskornas tält hörs skrikande skratt. De ligger på en filt utanför sitt tält med en urdrucken vinflaska emellan sig. Den ena, den som Annmarie är nästan säker på har ett adamsäpple, vifftar med en korkskruv och en ny vinflaska. Tänk att de kunde vara så sorglösa efter en sådan här dag. 
 De verkar alltid så glada, tänker Annemarie, och ha så trevligt ihop. Hon går vidare med sin tvätt.
När hon har stoppat den i maskinen ska hon gå tillbaka till de sina som sitter utanför tyskarnas hus och väntar på att gasolgrillen ska bli tillräckligt varm. Tysken ska bjuda på grillat innan fotbollsmatchen. Sedan är de alla inbjudna att titta på matchen på den lilla, lilla TV.n inne i deras jättestora husbil. Men då tänker Annmarie gå hem till sina korsord.
Hon tycker att det är skönt att den rödbrusige inte ska titta på matchen hemma i deras husvagn. Då slipper hon hans frustande utbrott vid missade målchanser och svordomar när bilden börjar rulla. 

WCT-mannen sitter på sin vanliga bänk utanför toaletterna och äter kyckling ur en kartong. Han har också blivit inbjuden till tyskarna men tyckte inte att det passade sig att gå bort på middag en sådan här dag. 
   Bäst han sitter där kommer en motorcykel farande uppför kullen med en svart ryttare ombord. Den saktar in något framför toalettutrymmet men stannar inte utan fortsätter rakt in. Motorljudet slocknar och den svarta ryttaren kommer ut i sin skinnovell med hjälmen under armen. Håret är kletigt blanksvart på hans huvud och han ler mot WCT-mannen på ett sätt som Torsten Sandström känner igen från omslagen på tidskriften King. En tidning han visserligen aldrig har lästa själv men sett i Pressbyrån. 
  "Godkväll!" den svarte riddaren nickar mot WCT-mannen som viftar lite med ett kycklingben. Riddaren fortsätter hjulbent ner mot campingrestaurangen. WCT-mannen böjer sig fram och kikar in i toalettutrymmet och ser motorcykeln lutad mot ett av handfaten. 

fredag, juni 01, 2018

Rosie?


På campingen


Kapitel nr 22 i vilket man fokuserar på det väsentliga runt ett plastbord och en pumptermos. 


”Rosie?”
De sitter runt de det mörkblå plastbordet utanför den rödbrusiges husvagn. Det är den utmärglade och hans fru och naturligtvis den rödbrusige och hans fru.
”Rosie?” sa den utmärglade.
Den rödbrusige andades ut genom näsan med ett väsande ljud.
”Ja, hon hette tydligen de, den där rödhåriga ilskna kvinnan.” säger den rödbrusiges fru som faktiskt heter Annmarie om man läser i Claudilles liggare inne på campingkontoret. ”Heter.” kom hon på.
”Rosie?”
De begrundar detta en stund.
Den utmärglades hustru, som i liggaren heter Gertrud, har ännu inte kommit över den oförrätt hon tycker att hon blivit utsatt för.
”Jag förstår inte hur den där karln fungerar. Han borde väl ha förstått att vi alla satt därinne och ville höra hur det hade gått. Det borde han väl ha fattat? En normal karl borde ha förstått det. Men en karl som äter så där mycket kyckling… och utanför toaletterna. ”
Annemarie undrar om hennes rödbrusige man hade förstått det, om han varit i WCT-mannens kläder. Hon tror inte det. Sedan får hon en bild i huvudet av sin man i blå WCT-overall och måste titta djup ner i sin kaffekopp en stund.
”Rosie?” säger den utmärglade igen. Han verkar ha svårt att komma vidare i sina tankegångar.
”Ja, Rosie!” fräser hans fru. ”Vad är det som är så svårt att fatta?”
”Fraggel?” säger den rödbrusige.
”Nej, vi vet fortfarande inte vart WCT-mannen heter.” svarade hans fru och sträcker sig efter pumptermosen med papegojmönster som står mitt på bordet.
Hon kastar ett längtansfullt öga in i husvagnen där hennes korsord låg och väntade på henne. Hon skulle verkligen vilja gå in och hämta ett men hon är inte säker på att det passar sig riktigt att lösa korsord nu när allt är som det är med den ilsket rödhåriga… med Rosie. Fast egentligen vet de ju inte hur de är med henne. Det blev liksom inte någon tid över för att ta reda på det därinne i restaurangen. Claudille hade ringt efter polisen och då tyckte allihop att det var bäst att gå hem till sig. Egentligen blir ju ingenting värre av att hon löser ett korsord, bestämmer hon och reser sig upp.
Det görs henne man också. Han gr fram till sin pinniga TV-antenn och bryter omsorgsfullt i bitar och larvar sedan iväg med resterna mot soptunnorna till.
”Rosie?” säger den utmärglade igen och skruvar tomt framför sig. Hans fru blänger på honom, lägger armarna i kors över bröstet och lutar sig bakåt så att det knakar i stolsplatsen.
Ingen av dem tänker på pistolen bakom tvättmaskinen. Man kan tycka att det är lite märkligt.

tisdag, maj 29, 2018

Tobak

Jag står och väntar utanför en tobaksaffär i ett köpcentrum i en medelstor svensk stad. Jag väntar på en anhörig som är inne i tobaksaffären för att köpa just tobak. Det är för att köpa tobak som vi har åkt till just den här staden och just det här köpcentat. Det är en slags utflykt.
Av någon anledning, som jag inte frågar efter, är tobaken extra billig i den här tobaksaffären, påstår min anhörige.

När jag skrivit så lång börjar jag fundera på om det verkligen heter tobaksaffär längre. Förmodligen heter den där kiosken, som jag vid det tillfälle jag nu beskriver i historisk presens stod och väntade utanför, något i stil med Kalles spel och dobbel istället för Torstens tobak.
Det har ju hänt en del med rökningen på senare år. Tobak är inget man skyltar med längre. Som barn var jag ofta i tobaksaffärer som verkligen doftade tobak. Min anhörige var redan på den tiden inbiten rökare.

I andra klass fick vi lära oss att det var farligt att röka. Det var något av en chock.
Hela eftermidden satt jag ute på trappan för att jag så fort min anhörige kom hem från jobbet, kunna tala om för honom att det var farligt att röka och att han genast måste sluta.
Chock nummer två kom när jag förstod att han redan visste att det var farligt. Och att han tänkte fortsätta i alla fall. Att han bara viftade bort min skräck och lämnade mig kvar där på trappan alldeles ... utom mig. Att jag inte kunde få honom att ändra sig.

Nu har det gått 34 år och min anhörige röker pipa mer än någonsin. Chocken har lagt sig. Att jag inte kan få honom att ändra sig i någon enda fråga har jag accepterat. Till slut.
   Resignerat står jag utanför en tobaksaffär som skulle kunna heta Kalles spel och dobbel och väntar.
Under tiden tittar jag in i Kicks-butiken som ligger vägg i vägg. Bland parfymerna står en kvinna klädd i tre olika blommönster och provar dofter. Eller, hon inte så mycket provar som verkar piffa upp sig för en fest. Och vilken fest det kommer att bli. Hon sprejar en doft på halsen, en under armarna och en annan mellan benen. Sedan lämnar hon butiken. Hon ser nöjd ut när hon går.
Även detta skådespel avnjuter jag en aning blasé innan jag automatiskt sträcker ut en hand för att hjälpa min anhörige att bära sitt fynd till bilen.

söndag, maj 27, 2018

Lycka är en hundbiten bok

"Den är svårt hundbiten" 
säger bibliotekarien när hon kommer upp ur magasinet med den bok jag beställt. Vi får ju inte gå ner där själva längre, vilket både är en sorg och en lättnad. 
"Vi ska ändå gallra den, så du behöver inte lämna tillbaka den. Du kan slänga den när du läst den."
Den bibliotekarien kände inte mig. Här slängs inga böcker. Det börjar snart se ut som hos de där "maniska samlarna" som visas på TV ibland i vår lägenhet. 
Och böcker av just den här författaren samlar jag på. Oavsett om de är svårt hundbitna eller inte. 

I senaste numret av Vi Läser skriver Yukiko Duke om hur hon och en vän båda är passionerade läsare men har helt olika förhållande till "boken" som sådan. Yukiko, som är dotter till en boksamlare, är  rädd om sina böcker medan vännens böcker är fulla av anteckningar, fläckar och lossnade blad. Men 
"En illa medfaren bok var inget tecken på respektlöshet utan ett nära förhållande."
citerar Duke ur Anne Fadimans Exlibris.

Och jag lutar nog mer åt det hållet,även om jag försöker undvika att äta i böckerna. Och lånade böcker är jag alltid väldigt rädd om, det är upp till ägaren om man vill vika hundöron, andra ska inte göra det.  Men det som är viktigt är insidan, historien därinne. Att stryka under och nästan läsa sönder en bok är att komma så nära den där berättelsen som det går. Det är därför jag föredrar pocket framför inbundna böcker, dem kan man ha i väskan och knöla med utan att det gör så mycket. 

För naturligtvis finns det böcker som man inte ritar i eller bryter ryggen på, som till exempel den fina signerade och illustrerade specialutgåvan med Tranströmer-dikter på franska, som jag fick när jag fyllde år. Den ligger i finboksskåpet som en undangömd skatt. På ett sätt känns det nästan som ett slags slöseri. Det är inte en bok man kommer nära. Man tar ut den ibland med försiktiga händer och bläddrar i den vid ett bord för att den inte ska fara illa. Men något "nära förhållande" blir det alldrig. 
Det är den för fin för. 
   Annat är det med den svårt hundbitna boken som ligger i traven bredvid min säng. Vi kommer att stå varandra mycket nära. Det är jag säker på. 


fredag, maj 25, 2018

Tysken har faktiskt kokat kaffe

På campingen

Kapitel 21 i vilket solen blixtrar i silverlacken och i tyskens tänder och en akut berättelse sjunker undan och blir till en tyst sten. 


"Det tog en jävla tid! Jag tänkte att vi tar med oss brödet så kan
vi ha picknick på något mysigt ställe. Jag har faktiskt kokat 
kaffe och hällt upp det i termos redan men det är lika bra att vi 
drar iväg på en gång innan det hinner kallna nu när det dröjer 
så länge. Hade brödet inte kommit? Jag såg inte att det kom 
någon brödbil. Jag tyckte gasen var lite glapp igår men nu tror
jag att jag har fikxat det, det ska nog inte vara några problem. 
Jag tänkte att vi kunde åka bort till den där lilla bäcken vi såg i 
förgår, du vet, där det satt så många gubbar och metade. Det vore 
väl mysigt med en frukostpicknick där. Jag har redan packat allt i 
rycksäcken, du behöver bara stocka ner brödet och hoppa på."

Han trycker resolut ner hjälmen över huvudet och stänger ute allt ljud. Morgonsolen blixtrar i den blanka silverlacken på moppen. Den blixtrar i hans kritvita tänder när han ler mot henne. 
     "På med ryggan nu så drar vi!"
   Han knycker med nacken och pekar med tummarna över axeln. Hon tittar på sin solbrände man  där han står gränsle över moppen. Ibland är han så oerhört lik hennes gamla Ken-docka som hon hade när hon var liten. Han ser liksom också ut som om han var gjord av plast. 
   Hon går fram till rycksäcken som står på gräset bredvid mopeden och öppnar locket. Hon ser att han "redan hunnit packa allt". Nu leker han med gasen som en tonåring för att hon ska förstå att det är bråttom och skynda sig. Hon lägger påsen med bröden ovanpå allting annat och hoppar upp bakom honom. Historien om pistolen som legat gömd bakom tvättmaskinen, som bränt på tungan när hon skyndade in på deras lägerplats har sjunkit undan och blivit en tyst sten i hennes bröst. När de far förbi campingrestaurangen kommer en polisbil infarande på parkeringen. Hon bestämmer sig för att hon inte ska berätta något om pistolen för honom.