lördag, juni 15, 2019

Komma hem

Nu lyser det avrundande och gyllene ljuset över El Terreno. Dagen svalnar mot kväll.
Fabio är nog uppe på taket och vattnar sina odlingar. Snart ska han ge sig av i träningskläder och knut i nacken.
Den Värdige Skrothandlaren är på väg upp, eller ner, för vår backe för vilken gång i ordningen idag, sprättande med sin spatserkäpp och väskan hängande över axeln. Undrar om han har gjort några fynd  i soptunnorna idag. I förgår såg jag honom linda ihop en lång och praktisk kabel med stort allvar.
Än dröjer det flera timmar tills lördagens skränande festliv drar i gång borta på Gomila och Mannen Med Hunden har ännu inte varit inne, med hund och allt, på sin första vända i Happy's Indian Shop för att köpa öl.
Men filipinska församlingen är nog igång och övar inför morgondagens sånginsats. Deras barn skrattar sina bublande skratt ute på gatan.

Så är det i El Terreno i Palma de Mallorca. Förmodligen.
Så sent som igår var jag där, men nu sitter jag här hemma i min gula fåtölj igen. Funderar på tidens oupphörliga stömmande och väntar på att det ska bli tillräckligt svalt för att grilla på altanen.
Jag har redan hunnit svära landsförrädiskt över de svenska grönsaksdiskarna, över att alla tydligen måste se likadana ut i det här fyrkantiga landet... och över tidens oupphörliga strömmande.
Det avrundande och gyllene ljuset lyser över vår gata. Dagen svalnar mot kväll.





onsdag, maj 29, 2019

Kring Fia-spelet

För några helger sedan spelade jag Fia med mina föräldrar. Ett möte över generationsgränserna kring ett föremål som länkar samman min mammas barndom med min. Min mamma minns som igår när hon, hennes mamma och hennes bror klev in i Levis slöjdbutik för omkring 70 år sedan och köpte spelet. Hon tror att det var hennes bror som "hade varit någonstans och hört talas om Fia".
Under min barndom tillbringade jag otaliga spelkvällar vid samma spel. 
Just nu är Fia ett riktigt inne-spel i den äldre generationen. Åtminstone i det gäng som mina föräldrar tillhör.
   "På moderna Fia-spel", berättar min mamma initierat, " finns det en låda under spelet där man har pjäserna. " 
Jag tycker att det låter som precis den typen av spel som fanns på den tiden jag spelade Fia mer regelbundet. Det var på 80-talet.  
Då hade alla sådana spel. Utom vi, vi hade aldrig det alla andra hade. För det mesta gillade jag det, att vi inte var som alla andra, att vi inte hade video och bodde ute i skogen och annat lika underligt. Men ibland hade det varit skönt att vara just precis som alla andra. 
Kanske inte just när det gällde Fia-spel dock. De här "moderna" Fia-spelen är ganska besvärliga berättar min mamma vidare, eftersom tärningen ofta rullar in under spelet. Dessutom tycker jag att den här gamla, handmålade brädan från Levis slöjdbutik är vackrare. 




I de inte fullt så moderna Fia-spelen härbergeras spelpjäserna i en gammal Albyl-ask som förmodligen härstammar från åtminstone ytterligaren en generation bakåt. 

onsdag, maj 22, 2019

Maria Lang

De bortglömda böckernas gravkammare


Jag älskar Maria Lang. Varför, kan jag inte förklara, för flera av hennes böcker är faktiskt inte särskilt bra. Men det finns dåliga böcker som är totalt oläsliga och sen finns det "dåliga" böckerna som ändå skapar den där hemtrevliga världen man vill krypa in i och vara kvar i, kanske just för att den inte är så snitsig och ... jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda.
Dit hör hur som helst Maria Lang-deckarna, åtminstone för mig. De är den där sortens böcker man kan ta sin tillflykt till när tillvaron känns allt för tung och svårhanterbar.Ibland behöver man den typen av böcker. Kanske kan man tycka att det är konstigt att det är böcker där folk dödar varandra på osannolika sätt och av grumliga skäl, men att det ändå är så är inget jag kan göra något åt.

Efter att jag läst min första Maria Lang, det var Mörkögda agustinatt, läste jag bara hennes böcker under en lång period. 43 vuxendeckare och fyra ungdomsböcker i ett sträck. I varje gravkammare jag besökte hittade jag fler och fler. Det var som om de fanns där för mig just då i min maniska period, medan jag sökte dem, för nu när min samling är komplett ser jag dem mer sällan.
Men de har ju börjat ges ut på nytt. Och en del har filmatiserats, även om Tuva Nuvotny inte överensstämmer alls med min bild av Puck och jag har fått anstränga mig för att acceptera Ola Rapace som Christer Wijk.





tisdag, maj 21, 2019

Bokradio

Att de finns, de där platserna, rummen där folk pratar lugnt och stilla och till punkt.
Om poesi, dessutom. Och om Bodil Malmsten.

Allt jag fått av Bodil Malmsten. Förutom Bodils egna texter, Marcel Proust, Dostojevskijs Idioten, Wislawa Szymborska, Roberto Bolaño, Beckett med flera, med flera. Och nu Lundströms Bokradio i P1 

Lundströms Bokradio har haft en bokcirkel där man i tre program pratat om tre diktsamlingar av Bodil Malmsten: Damen, det brinner!, Nåd och onåd och Inte med den eld jag har nu. Det var det som förde mig dit, till denna bokoas, som kommer bli min lördagstradition hädanefter. Kanske inte precis klockan 8 när det sänds, jag är ingen morgonmänniska, men det går ju att lyssna sen och ladda ner. Precis som man kan göra med bokcirkeln om Bodil, vilket jag rekommenderar att ni alla gör.

Min favorit av de tre diktsamlingarna är Inte med den eld jag har nu . Jag fick den av mamma när jag fyllde 18. Då läste jag den med en slags förväntan, hela livet framför mig och allt det där. Att vara den där kvinnan på ett hotellrum, med en bärbar dator och Beckett-litteratur, tilltalade mitt 18-års jag. Jag som skulle bli Bodil Malmsten bara jag släpptes ut från skolan och ut i världen.
Sedan har den följt mig genom livet, nu är den full med understrykningar av vad som grep mig vid ett speciellt tillfälle.
Så här 26 år efter den där 18:de födelsedagen läser jag Inte med den eld jag har nu från ett annat håll. Jag börjar närma mig samma ålder som kvinnan i det där hotellrummet. 40-årskrisens tid, eller 50, jag är ju liksom lite mittemellan. En tid att fundera över stenarna på stranden.

Ett plakat på stranden brandgul bakgrund där står:

DO NOT REMOVE STONES FROM BREACH

Det är förbjudet att ta bort stenarna från stranden!

Absolut känsla av liv plötsligt
     nåd. 

Mitt liv händer härinne - i denna biktstol av ben
tinningar och torn av ben
här bor jag i min bur av ben
min borg av ben

Happy Days... Lyckans dar.






Allt har sin tid och nu är tid att vända på stenarna man samlat, bli tillfreds med dem man fick och dem man inte fick.Inte för att allt är över, fler stenar kommer, men ändå halva livet har gått ( i bästa fall) och vissa saker är ju för evigt förbi och ouppnåeliga. 
Jag blev inte Bodil Malmsten, det var Bodil Malmsten som blev det. Jag blev jag. Just det kan jag leva med, jag skulle inte villa vara någon annan, inte ens Bodil. 
Inte med den eld jag har nu. 



fredag, maj 17, 2019

Så gick det sen? Kapitel 7

Claudille och Bauerprinsessan Sonja


Efter att Claudille berättat för Bauerprinsessan Sonja att pistolen var hennes klev de båda på lokalbussen. Claudille frisk och frimodig, redo att starta det nya livet, Sonja en smula darrig i konturerna, nästan som innan hon träffade Claudille den där första gången.

Hur som helst tog de i alla fall tåget ner genom Europa. Det var när de bytte tåg i Paris som det klev på en man i svart motorcykelställ. Han har ett sätt att gå som om han bar runt på ett större kylskåp när han passerar genom vagnen. Det är nästan komiskt hur lik han är den löjlige Svarte Riddaren Sivert som Claudille var i hop med. Han har precis samma min av att tro att han har är guds gåva till kvinnorna i allt det där svarta lädret. Tänkte Sonja. Och vände sig om för att säga detta till Claudille. Men det är något i Claudilles blick, i hur hon tittar på det där svarta lädret, det oljiga håret och den fyrkantiga hakan som gör att det Sonja tänkt säga blir osagt. Istället blir hon sittande med blicken rakt fram och käkarna hårt sammanbitna. I ögonvrån kan hon se hur Claudille reser sig från sin plats och följer efter det svarta motorcykelstället.

När Sonja tidigt nästa morgon börjar sin vandring mot Santiago de Campostela från  St Jean Pied de Port går hon ensam. Men hon känner sig fri, friare än på mycket länge. Hon går med klipp i steget längs stigen. Bauerprinsessan Sonja upplöses i ett skimrande dis och blir en del av morgondimman.

_________

Förra året hade jag en practise som gick ut på att jag varje fredag klockan 15 skulle publicera ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok. Text som skrevs veckan före den då inlägget publicerades. Det blev 52 kapitel om de här typerna. Har man inte läst dem kan man göra det här.   Nu när det har gått ett tag sedan jag lämnade dem blev jag lite nyfiken på hur det gick för dem efter att de lämnat den där campingen. Så det blev sju kapitel till om Vad Som Hände Sen.. Detta är det sista kapitlet. 

måndag, maj 13, 2019

Kanske ändå...



Takterrassen börjar ta form. Här finns blommor och fågelbad, och kaffe och tårta är uppdukat. Sigrid har långsam smugit sig närmare och närmare och nu sitter hon där i soffan och lyssnar på Fernandos som pratar om jordmån och spenat och lyckan att se saker spira och gro. 
"Kanske ändå..." tänker Sigrid igen. "Kanske kan det spira och gro."




söndag, maj 12, 2019

Så gick det sen? Kapitel 6

Hemma hos den Rödbrusige.

Det är TV-kväll i radhursområdet Blåbäret, ett 70-talsområde med fyrkantiga lådor till hus längs spikraka gator. Inne i sitt vardagsrum sitter Den Rödbrusige mitt i soffan men armarna i kors över magen och benen brett isär. Monika kurar ihopträngd i ena soffhörnet med ett av sina eviga korsord. Framför dem på soffbordet står den papegojmönstrade pumptermosen som de hade med sig på campingen.
   Det är Postkodmiljonären på TV. Med ojämna mellanrum harsklar Den Rödbrusige ur sig något och skrockar till. Monika skockar också till, med en viss fördröjning, för att visa att hon hänger med i programmet. Det gör hon naturligtvis inte. Postkodsmiljonären måste vara det tråkigaste program som gjorts i TV:ns historia. Hon tittar inte ens upp ur sitt korsord längre. Hon bara frustar till när Den Rödbrusige frustar. Han verkar inte märka att hon inte är med. 
   "TV-kväll" står det i korsordet. Hon försöker få in ordet "Tristess" men det har för många bokstäver. "Tristessen är för stor." tänker hon och frustar till alldeles på egen hand. Den Rödbrusige tittar till på henne och muttrar något med många konsonanter i. 
    Ibland funderar Monika på detta att det är så självklart att de ska sitta här med sin pappegojtermos varje lördagkväll och hur oöverstigligt omöjligt det är för henne att föreslå att de ska göra något annat. Ibland brukar hon fantisera om vad som skulle hända om hon gjorde det. 
   Men inte just nu, för nu ringer det, som det alltid brukar göra så här dags på lördagkvällarna, en förorättad ringning på dörren. Den Rödbrusige ger ifrån sig en harsklande samling bokstäver som låter misstänkt lik:"Satan!" Det är tydigen ett kritiskt läge i Postkodmiljonären. 
   Monika går och släpper in Gertrud som kommer inångande mitt i en mening, sin egen, förorättad och högröd:
"...ett ljud har han gett i från sig på två månader ett vykort hade han väl kunnat skicka så jag slapp att oroa mig han kunde väl tänka att jag skulle oroa mig i alla fall men han är väl med den där galna rödhåriga kvinnan nu..."
   Hon vrider sina händer medan hon tala och medan hon talar och vrider sina händer skyndar hon förbi Monika som om hon deltog i ett lopp och fortsätter in i vardagsrummet. 
   "Postkodmiljonären ja det brukade vi också titta på på den tiden som han hade vett att hålla  hålla sig hemma men inte ens ett vykort..."
"Det är så man borde göra." tänker Monika. "Stjäla en bil och en leonberger  och bara köra iväg så långt bensinen räcker och då fyller man på mer bensin och sen... 
   Men istället ber hon Gertrud slå sig ner i soffan och ta en kopp kaffe. Hon kan ju titta på Postkodmiljönären med dem istället för Den Utmärglade när nu allt är som det är. 
   Sen fortsätter TV-kvällen med Postkodsmiljonären som bakgrund till Gertruds eviga malande om sin utmärglade karl som inte hör av sig och hennes egen rödbrusiges allt mer irriterade harsklingar
"Tristess" skriver Monika med bestämda bokstäver i sitt korsord. Hon bryr sig inte om att det inte finns tillräcklig med rutor, hon fortsätter ut i marginalen. Och det får henne att känna sig lite upprymt rebellisk. Trots allt.