En historisk dag!

Jo, det verkade ju gå vägen!
Inlägget Nya Modebloggen hade tre läsare mer än inlägget Superkvinnans söndag!
Dock infann sig några milda protester från de gamla goda läsare jag har sedan tidigare och jag tänker värna om dem.
Modebloggen gör dock en sista dödsryckning och detta enbart för att det idag har varit en historisk dag i modevärlden:

Jag har gått klädd i klänning utanför en charterort för första gången på kanske tio år!

Sedan har jag blivit upplyst av Neoh om att det inte räcker med att skriva om vad man har på sig, man ska tagga också, så att folk kan söka på till exempel pisseskjutsar och komma till mig. Det är alltså därför Lindex inte har hört av sig och vill köpa annonsplats!

Hmm, verkar lite krångligt det här spekulationsbloggandet. Dessutom har jag ingen tillräckligt bra mobilkamera för det här. Nästa inlägg blir det åter till oordningen!

Nya modebloggen

Trots era uppmuntrandet tillrop med anledning av mitt ställningstagande i bloggämnesfrågan har jag tänkt att jag ska väl inte vara den som är den. Jag kan väl alltid göra ett försök.

Till att börja med så uppdaterar jag bloggen redan dagen efter det förra inlägget.Sedan tänker jag berätta om vad jag har haft på mig idag och med detta sälla mig till modebloggarna.

Jag har haft ett par nya svarta byxor från Lindex' Generous-avdelning. Varför måste större storlekar alltid ha en egen avdelning och heta något klatschigt som Big is Beautiful och Generous? Varför kan inte storlekarna bara fortsätta förbi storlek 40 och hänga på samma stång?

De här byxorna är sådana där dra-på-byxor som känns ungefär som mysbyxor men förhoppningsvis inte ser ut riktigt så.

Överdelen är en tunika från en Åhléns-rea. Jag orkade aldrig prova den när jag köpte den och den är en smula för stor (!). Man bör nog dessutom vara lite mer bystig än vad jag är för att den ska sitta riktigt bra. Men skön är den. Den känns nästa som ett nattlinne.

Så idag har jag alltså känt det som om jag gått omkring i pyjamas hela dagen och det har varit riktigt avslappnat!

På fötterna har jag haft, vad min farfar skulle ha kallat för pisseskjutsar i mörkblå gummi. De är så hala att jag slirar runt hörnen på kontoret. Har funderat på att klistra på sådana där halkskydd som man har i badkaret på undersidan men det vore ju inte så kul om de förstörde golvet.

Jaha, nu får vi se hur många nya läsare jag får på det här inlägget.

Och jag menar inte att vara spydig mot de bloggare som har modebloggar och skriver om vad de har på sig. Är man intresserad av det är det naturligtvis en sådan blogg man ska ha. Men det känns som om jag borde skriva om något annat.

Superkvinnans söndag

Läser i tredje numret av tidskriften Skriva om hur man ska bli en framgångsrik bloggare, med många läsare.

"Skriver man mindre än ett inlägg om dagen kan det knappast kallas blogg." menar en av de framgångsrika bloggarna med många läsare som ger tips.

Det här är alltså ingen blogg. I fall ni skulle ha fått för er det.

Sen ska man vara aktuell också.

Till exempel ska man skriva om Melodifestivalen när det är Melodifestivalen och inte tre veckor efter Melodifestivalen.

Mitt problem är att jag inte vill skriva om Melodifestivalen alls, vare sig nu eller om tre veckor. Det skrivs alldeles för mycket om Melodifestivalen redan, det är inte nödvändigt jag också gör det.

Inte heller vill jag skriva om prinsessfödslar eller vilket märke det är på prinsessans barnvagn.

Jag vill inte skriva om mode eller heminredning, som man ska för att få mycket läsare.

Inte vill jag ha en tema-blogg heller.

Jag vill vara Kvinnan Som Skriver Det Som Faller Henne In.

Det här att surfa runt på och lämna kommentarer på andra bloggar bara för att locka läsare till den egna bloggen, tycker jag känns allt för... spekulativt. Jag är kvinnan som kommenterar där och när hon vill.

Så det är kört för mig på alla bloggtoppar.

Men å andra sidan har jag en blogg med ett innehåll som bottnar i mig. Även om det mesta är blaj, så är det i alla fall mitt blaj och inget spekulativt blaj.

Däremot kan jag hålla med Skrivas bloggtipsares tips när de säger att man borde ta sig tid att svara på de kommentarer man får. Det borde jag bli bättre på, för att visa att jag värdesätter era kommentarer. För det gör jag.

Idag är jag, för övrigt, inte bara Kvinnan Som Skriver Vad Som Faller Henne In, jag är dessutom kvinnan som bloggar, tvättar, frostar av frysen och åker Vasaloppet. Samtidigt.

Superkvinnan, med andra ord.

Att äta och skriva

I Språktidningen nr 2 2012 läser jag om en - i mitt tycke - tvivelaktig studie om sambandet med skrivande och viktminskning.

En grupp kvinnor fick skriva om saker som låg dem varmt och hjärtat och en annan grupp fick skriva om sådant som de inte brydde sig så mycket om - i en kvart.
Först hade de fått väga sig.

Efter det kvartslånga skrivandet skickades kvinnorna hem. Några månader senare fick kvinnorna komma tillbaka för att väga sig igen och då visade det sig att de kvinnor som hade skrivit om det som intresserat dem i en kvart för några månader sedan hade gått ned 1,5 kilo därför att de hade mått så bra efter denna kvart att de inte hade behövt tröstäta!
De som hade skrivit om sådant som inte intresserade dem i en kvart för flera månader sedan hade gått upp 1,3 kilo.

Själv har jag skrivit i mer än 30 år. Den här, visserligen en smula tvivelaktiga, studien visar att jag inte har någon insikt alls om vad som intresserar mig. Jag hur uppenbarligen inte skrivit om dem i ens en kvart under dessa 30 år åtminstone.

Jag har köpt en deodorant!

Det var för några dagar sedan. Jag tror att det var samma dag som alla tidningar var upptagna med att föda barn. Själv handlade jag alltså deodoranter istället.
Det var på lunchen och jag hade lite dåligt med tid, så jag bara högg en när jag ändå var inne på Apoteket. Jag tog mig inte tid att provlukta, jag hade ju som sagt dåligt med tid och hur illa kan det lukta om en deodorant?

Det var först på kvällen hemma som jag fick för mig att jag skulle känna efter hur "en dröm av solvarma frukter och passion" verkligen luktar. Jag skruvade av locket och förde, inte ont anande deodorantkulan mot näsan och i samma ögonblick som den första doftströmmen slog in i näsan så kände jag hur en mycket auktoritär person (som Tiden till exempel. För det vet vi ju att när det gäller Tiden har vi inte ett jävla dugg att sätta emot) sög tag om nacken på mig och drog mig bakåt i livet med en sådan hastighet som gör att man liksom befinner sig i en tunnel, ni vet, och ser sitt förflutna fara förbi på sidorna. Först är det vägen hem från jobbet, sedan är det kontoret och lunchen och deodorantköpet och babylöpet och sedan går det fortare och fortare och dagar och veckor och år far förbi i en sådan fart att det inte går att urskilja några detaljer längre. Jag insåg, en aning snurrig, att jag var ute och minnesreste igen.

Först var jag lite osäker på hur långt bort i det förflutna jag verkligen skulle landa men till slut så dunsade jag ned ganska exakt tjugo år tillbaka i mitt liv. Jag befinner mig på språkresa i Cornwall tillsammans med min kompis Linda och håller precis på att smörja in mig med min nyinköpta hudkräm som alltså luktar exakt som "en dröm av solvarma frukter och passion". Fast det vet jag inte just då. Just då tror jag att den luktar persika.
Egentligen vill jag minnas att jag köpte något som luktade kokos men eftersom hudkrämen luktade exakt som min nya deodorant kan det inte vara så. Men vi har ju redan konstaterat att det är lite si och så med minnet.

Det är märkligt hur mycket en doft kan locka fram ur minnets garderober, sådana de nu är. Plötsligt var jag i det där rosa rummet vi bodde i hos vår värdfamilj, där pappan var brandman, mamman ägnade sig åt att skura husvagnar i chaneldräkt (Ja, vi såg det ju aldrig men hon hade i alla fall chaneldräkt när hon gick till jobbet och hon sa att hon jobbade med washing caravans) och sonen Gary pestrade vår tillvaro med vilda lekar med plasthajen Charky. Plötsligt var jag i exotiska butiker med färgglada kjolar och på bussresor till Plymouth.

Hudkrämen ifråga var jag, när det begav sig, så begeistrad i att jag köpte flera flaskor med mig hem. När krämen var slut sparade jag länge en tom flaska som jag brukade öppna ibland och lukta i, bara för att få känna den där doften. Exakt den doften som nu slog emot mig ur min nya deodorantflaska.

Jag satt jag länge och sniffade på min nya deodorant och var tillbaka på vår språkresa men dagen därpå när jag skruvade av locket för att använda deodoranten på vanligt vis och inte som tidsmaksin kunde jag inte alls känna igen doften.

Sjunde himlen - om bokrean

Då har årets bokrea sparkat igång. Förr var det en ganska stor grej. Man fick kataloger från alla bokhandlare och kunde skriva listor och lämna in i förväg och sedan hämta ut sina påsar färdigpackade när själva rean bröt ut, och det ena med det tredje. I år har jag bara fått en katalog; från Akademibokhandeln.
Förr kunde man också köpa lyrik på rean. I år såg jag bara en samling med ”De vackraste kärleksdikterna” eller något sådant.

Men detta års rea var ändå speciell. Åtminstone för mig, eftersom jag detta år verkligen orkat upp och stod och hängde på låset klockan 07:00 när Akademibokhandeln hissade upp sitt galler.
Det var faktiskt riktigt roligt att stå där, som om man var med om ett litet jippo när gallret gick upp och vi strömmade in.
Jag drabbades av en lätt reayra och plockade åt mig böcker till höger och vänster utan någon större ordning, men hejade mig vid Barbapapas stora bok om arbete.

Men Mucha-böckerna och Klimt tog jag först, innan jag förlorade förståndet.

När jag hade plockat korgen full och stod i den ringlande kön till kassan och svettades insåg jag att jag inte hade fått med mig Jonas Gardells bok Om Jesus som jag ju hade bestämt att jag skulle köpa. Medan jag letade efter den hittade jag istället boken om Sigrid och Isak (Hjertén och Grünewald) som jag också tänkt köpa men som jag var ganska säker på inte låg i min korg. Även om jag inte var riktigt säker på vad som låg där. Jag lade tillbaka Igelkottens elegans (vilket jag nu så här i efterhand ångrar) lade dit Sigrid och Isak , jagade rätt på Jesus och ställde mig på nytt i kassan.

Som reamorgon-erbjudande fick man köpa tre böcker och få den fjärde gratis.
När jag lassade upp min hög med böcker på disken (med mitt ryggskott i färskt minne) tittade expediten, som uppenbarligen var lika reayr som jag, exalterat på mig och sa:
- Du får fyra böcker gratis!!
- Oj, vad bra. sa jag även om det såg ut som om hon helst ville att jag skulle hjula av lycka, men jag hade ju fortfarande vissa känningar av ryggskottet.
Expediten slog in böckerna i kassan och nu nästan skrek hon:
- Du får tolv böcker för 800 kronor!!

Och jo, visst var det fantastiskt. Jag kom till jobbet fortfarande yr, genomsvettig, ena byxbenet uppvikt över halva vaden och håret åt alla håll. Och väldigt varvad. Vilket delvis hade att göra med att jag hade haft ytterligare en religiös upplevelse på gymmet igår kväll, när jag tränade bort nästan hela mitt ryggskott. Jag har svävat lite över marken hela dagen idag.

Sen var det roligt en gång till, i kväll, när jag kom hem och packade upp ryggsäcken och fick se vad jag faktiskt hade köpt.

Där fick väl jag så jag teg

Varje måndag får jag ett sk Pepptalk på min mail från Olof Röhlander en mental styrketränare som jag en gång hörde en mycket roligt och inspirerande föreläsning med. Denna måndag kändes det som om han hade läst mitt förra inlägg här på bloggen för det var som om han skrev direkt till mig. Bland annat stod det följande i veckans pepptalk:

 

Ibland kan man känna det som oddsen är emot en. Att det inte är någon idé. Men det finns bara en sak man kan göra då, och det är att acceptera läget och sen ge sig in i skiten och kriga som aldrig förr

 

Även när jag är sjuk finns det mycket som är friskt. När jag har ont är det inte överallt. När jag har motgångar gäller det bara det området, mycket annat fungerar mer än bra.

 

Jag förstorar inte upp mina problem, jag ser dem som tillfälliga gupp i vägen. Jag ser dem för vad de är, men inte mer än så. Väx med uppgiften.

 

Och om ni också vill ha lite kloka ord om sådan som ni redan vet men har svårt att leva upp till så kan ni koppla på er på det här pepptalket på Olofs hemsida:

 

http://www.upphopp.se/