måndag, april 17, 2017

Att gå på vatten

En instruktion 

1, Anslaget




den bästa tiden att gå på vatten är i skymningen 
när dagen svalnat och vinden mojnat och folk börjar hålla sig inne
det går bäst när ingen ser på
att gå på vatten är inget man gör för att göra sig märkvärdig
det är mellan dig själv och vattnet som överenskommelsen gäller
du ska gå utan skor
tjocka sulor är en förolämpning mot ytan 
inget vatten bär någon med stövlar på
att gå på vatten är hud mot hud
det är mellan dig själv och vattnet som överenskommelsen gäller
den lätta smärtan i det första steget
när den heta foten möter det svala våta
vänta ut den, ta din tid, ha din tro
att gå på vatten är en långsam syssla 
det är när det känns som om huden under foten
smält samman med vattnets kontur
det är då du tar det första steget

onsdag, april 12, 2017

Frid som övergår allt förstånd




Samtidigt som en man, med berått mod, kör en lastbil in i en massa människor i Stockholm, i Sverige sitter jag i trädgården vid de arabiska baden i Palma de Mallorca. Det är min älsklingsplats i Palma. Enligt en informationsskylt mitt i grönskan är baden och trädgården det enda som finns kvar från muslimernas "herravälde" i staden. I över tusen år har den här trädgården funnits här.

Det är så vackert, här finns en sådan frid. Den kommer över dig i samma ögonblick som du kliver in här genom den trånga gången från gränden. Vid sitter vid ett av de gröna borden och åter jordgubbar från mercat  d'Olivar. Enstaka turister dyker upp och försvinner, men ingen talar högt här inne. Man rör sig långsamt bland palmerna och citronträden. Ler lite mot varandra när man möts i gångarna. Till och med barnen som springer omkring gör det tyst och rofyllt. Vi sitter stilla och låter oss omslutas av lugnet. Vi är trygga här innanför murarna. Här har ingen hört talas om ondska.

Kära mänsklighet, att den frid som rår i trädgården vid de arabiska baden i Palma önskar jag ska omsluta dig per omgående, genast, omedelbart och NU.
Var du än är.
Vem du än är.


tisdag, april 04, 2017

Det ständiga språket

Med anledning av att jag i år firar 10-års jubileum i bloggvärlden så publicerar jag varje månad ett gammalt inlägg från det första bloggåret 2007. Nedan inlägg publicerades i september nämnda år och behandlar ett av mina favoritämnen som jag har ältat, tuggat om flera gånger under de här tio åren: språket som krycka och som dansskor. 

Språk

Såg Babel i onsdags (och redan är det lördag). Det handlade om att tappa tron på språket. Språkdepression. Och jag tänkte på "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson och "språket, människans redskap och hinder [...]" som det beskrivs där.

Språket; beskrivandet, kategoriserandet, värderandet förminskar och förhindrar det totala intrycket av världen, tillvaron, känslorna, detta enorma brus som vi lever i.

Språket kan aldrig göra en korrekt beskrivning av tillvaron oavsett hur skickligt du kan hantera det. Det är ändå alltid en platt och förenklad bild av det. Om vi kunde frigöra oss från språket skulle vi kunna gå upp helt i det som finns omkring oss.

Samtidigt; språket är ett verktyg, ett oundgängligt verktyg. Utan att kunna förminska, förenkla och göra tillvaron hanterbar skulle vi stå skyddslösa mot detta enorma brus som är livet, och då skulle vi förmodligen bli galna.

Språket gör oss tydliga för oss själva och varandra, vilka vi är och vad som är vår roll i detta brus. Vad det är vi upplever och hur vi ska hantera det kommer vi fram till genom språket, genom att prata av oss, skriva av oss. Som språket så fult formulerar denna ritual, denna mystiska, religiösa akt.


torsdag, mars 30, 2017

Varför är alla baddräkter för feta människor svarta?

Laddar inför beach 2017 och letar efter baddräkter på nätet. Jag har tänkt att jag ska ståta i all min prakt och mina celluliter på stranden i något vinrött. Det har inte baddräktstillverkarna tänkt.
Samtliga baddräkter i lite större storlekar är nattsvarta och utformade som något som liknar gammaldags korsetter. 

Nu verkar vinrött inte vara på baddräktsmodet över huvud taget. Rött uppträder mest fläckvis i baddräktsvärlden Men så hittar jag plötsligt en klarröd baddräkt med vita prickar. 
"Där är den ju!" tänker jag upphetsat, "Måtte den finnas i en stor storlek." Och det gör den verkligen, storlek 120. Centilong. 
Jag tänker inte analyser vad det innebär att det jag tycker är den snyggaste baddräkten är en barnbaddräkt. Men om någon av er vet var jag får tag i en stor, röd baddräkt får ni gärna höra av er. 


tisdag, mars 28, 2017

Alla dessa dagar

Benandanti har slagits färdigt med häxorna för den här gången, förmodar jag. Jag vet inte hur det gick, inte vem som vann.

Det har varit världspoesidagen och det har varit "rocka sockorna"-dagen och det har varit Earth Hour, osv.
Alla dessa dagar.
Jag känner mig lite kluven till dem, dagarna. Förbättrar vi verkligen världen med alla dessa jippon. Det är ju inte direkt så att vi räddar världen genom att släcka lampor och datorer en timme en kväll om året. Och får vi verkligen bättre människosyn genom att ha olika strumpor på oss en dag. Eller dövar det bara samvetet en stund.

Så i  denna negativa och surkärringaktiga anda har jag inte gjort ett enda dugg den senaste veckan för att förbättra världen. Inte ens världspoesidagen har jag uppmärksammat, poesin som annars är min mission.
Ja, sopsorterat har jag förvisso.
Så kanske är de ändå bra de där dagarna. Åtminstone en timme om året gör man något bra.


måndag, mars 20, 2017

Benandanti

I dag är det vårdagjämningen. Natt och dag är lika långa.
Just i detta nu, för skymningen har kommit och övergått i mörker, går De Dödas Procession längs våra gator; de som har dött i förtid, ledda av benandanti.
Om man får tro Majgull Axelssons Aprilhäxan. 

benandanti, dessa skuggvärldens ängsliga småborgare 
säger Desireé i Aprilhäxan  De ska tydligen ha varit en sekt i norra italien under 1600-talet, vars medlemmar alla fötts med segerhuva. Det var så man blev medlem. Vid sådana tillfällen som vårdagjämningen lämnade benandanti sin kropp

Jag är benandante eftersom jag fyra gånger om året, de vill säga vid de fyra tempora, nattligen beger mig iväg tillsammans med de andra för att osynligen kämpa med anden medan kroppen stannar kvar

Så svarade Battista Moducco när han stod inför inkvisitionen 1580, om man ska lita till ett citat ur
Majgull Axelssons bok. Det gick nog inte så bra för Moducco. Benandante hade det svårt med inkvisitorerna.
Det finns fortfarande benandanti, men numera vet de kanske inte ens själva vad de är. De lever vanliga liv och ingår inte i några sekter. De jobbar heltid, hämtar barn på dagis och går till gymmet. Det är bara det att de sådana här dagar vill gå och lägga sig tidigt.
Så.
Om du har någon närstående som klagat över närmast onaturlig trötthet och redan nu, vid åttatiden på kvällen ligger och sover, tungt och djupt, låt hen vara. Kanske leder hen just nu De Dödas Procession, kanske kämpar hen just nu en rituell strid med häxorna om hur årets skörd ska utfalla.
  Hur som helst, var noga med att inte tala till den som sover. ...om någon talar till den tomma kroppen medan man själv är borta, så kan man aldrig komma in i sig själv igen. Då blir man en konturlös skugga som bara får ta gestalt i De Dödas Procession. 

lördag, mars 18, 2017

Kanske Proust




För ett tag sedan läste jag att man hittat en filmsnutt där man kan se rörliga bilder av någon som möjligen är Marcel Proust (Jag skrev om det här också.) och jag tänkte att den filmen skulle jag vilja se.
Naturligtvis kan man se den. Den finns på YouTube. Allt finns på YouTube.
Så där går han då. Kanske.
I kommentarerna till klippet diskuteras det hur man verkligen kan veta att det är han. Och det kan man ju inte, förstås.
Jag tycker det är lite roligt att ett av argumenten mot att det är Proust är att han verkar så oartig och inte bryr sig om dem han passerar. Är det alltså otänkbart att Proust skulle vara oartig? Jag vet för övrigt inte om jag håller med om att han beter sig så illa mot de andra i trappan. (Varför skriver jag så där? "Jag vet inte om jag håller med", det betyder ju att jag inte håller med, och det vet jag väl om att jag inte gör. Varför denna onödiga försiktighet?)

Vi lär väl aldrig få veta om det verkligen är Proust. Men jag tycker att vi säger det. Det är ju så mycket roligare om det är han.
  Det är som med vättarna, feerna och älvorna, trollen och tomtarna. Världen vore ju så mycket roligare och trevligare om de verkligen fanns. Jag förstår inte varför vi så bestämt måste hävda att de inte gör det.

När jag skrivit detta får jag lite dåligt samvete. Lite dåligt samvete för att den där det är, om det nu inte är Proust. Kanske är det en helt vanlig ...Yves ...Gilabert, eller så. Och så skriver jag att det hade varit roligare om han hade varit Proust. Att det inte duger med att det är han, Yves.
Det är som Bodil Malmsten skrev någonstans om Bob Dylan och Leonard Cohen. Gubbar över 70 som turnerade världen runt och hade kärleksaffärer med kvinnor som inte skulle tittat åt dem om det varit några vanliga 70-åringar på en parkbänk. Men nu är/var de ju inga vanliga 70-åringar. De tillhör samma kategori som Proust, samma kategori som vättarna, feerna och älvorna, trollen och tomtarna. Den där kategorin som gör världen lite mer magisk.