lördag, februari 16, 2019

Nystart på gamla halvfärdiga projekt


 1Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
2en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
3en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
4en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
5en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
6en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
7en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
8en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.




en tid att ta tag i dockskåpsrenoveringen.
en tid att klistra fast marmorn på köksgolvet



Nu är i alla fall källarvåningen klar. Klar att fylla med prylar. Lite mer växter i trädgårdsrummet och mer vin i vinkällaren, kanske. I sinom tid. 


Ett tag tänkte jag att jag skulle låtsas att det var jul och ta ner julgranen och tomtarna från vinden, men Laura gav mig en så förintande blick att jag gav upp den idén direkt. 
"Men lite invigningsfest kan vi väl ha ändå?"
Och det gick hon faktiskt med på. Så alla har kommit ner i källaren för att fira. 


Sigrid är inne i vinkällaren och väljer vin till maten. Mr Mason och Laura hjälps åt i köket.



Det kan nog bli lite svårt att välja vin till den här blandningen: smörgåstårta, köttbullar, wienerbröd, knäckebröd och ostbricka. Men en ordentlig fest ska det bli. 



fredag, februari 15, 2019

Dansen kring guldprästen

Ur De Bortglömda Böckernas Gravkammare 

En annan ständigt närvarande författare i De Bortglömda Böckernas Gravkammare är Donald E Westlake. Likt Wodhouse skrev han också spaltkilometer av böcker, böcker som nu överlever i olika gravkammare, ett flertal i min. 

Min första Westlake var Dansen kring guldprästen. En vild, färgsprakande, jagande dans efter den äkta aztekiska guldprästen bland 16 kopior. Folk av alla de slag, så som det bara kan vara i New York. Inte för att jag har varit där, men jag har ju som sagt läst en del Westlake. Hans böcker utspelar sig alltid i New York. Det är alltid bovarna som är hjältar. Det finns alltid ett rivaliserande gäng bovar från något påhittat sydafrikanskt land. Och man hör alltid hur roligt Westlake har själv när han skriver.

Här finns flygsjuka flygplanskapare och storslagna begravningståg med folk som är utklädda till kändisar, allt beställt av supergangstern Bråd Död Johnsburg för att hedra ärkerivalen Muskäften, , kläder kastas ut genom fönster och nakna, äkta män låses in i garderober, poolförsäljare klär ut sig i McDonaldsservetter och blir tagna för att vara bävrar när de begår inbrott hos ordföranden i Öppna Sportkommittén som för övrigt är asradar och klistrar fast sin guldpräst vid en fönsterbrädet. Bland annat.
Och över allt svävar en hök som skriar "Kååååå" vilket på hökspråk betyder "Arslen!"




onsdag, februari 13, 2019

Den röda baddräkten

När jag sliter upp den ur paketet och tänker:
"Herregud, den är ju gigantisk!"
När jag tagit den på mig och inser att den är alldeles lagom...
Nå, huvudsaken är att den är röd.
Den röda baddräkten.

Jag vet att man inte ska beställa på postorder av miljöskäl men det är enda sättet att få tag i en baddräkt i rätt storlek när man ser ut som jag. Dessutom ska alla baddräkter i större storlekar av någon anledning vara svarta och se ut som gammaldags korsetter. Det är bara i näthandeln man kan hitta röda baddräkter i min storlek, och det är inte helt självklart där heller. Men det går.

Själv är jag lika degblek och cellulitrik som vanligt.
Men baddräkten är röd.
Jag är redo för beach 2019.


torsdag, februari 07, 2019

Visst är björnarna gröna

Som frivilligt barnfri bör man inte ha åsikter om hur andra uppfostrar sina barn. Som frivilligt barnfri har man ju ingen aaaning om hur det är att ha barn och därför ska man hålla käften.
   Och vad vet väl jag om vad som är bra för barns uppfostran. Kanske är det inte någon större sak att en ung mamma och en mormor tar med sig en femåring till en restaurang 21:30 en fredagskväll och att mormor hinkar i sig öl efter öl medan femåringen sitter bredvid och ritar.
   Möjligen kan jag tycka att det är lite irriterande att behöva gasta för att överrösta ungen och den allt gällare mormordern, när man gått till vad man trodde var en lugn restaurang för ett stilla samtal med sin man efter en hektisk arbetsvecka.

Det är först när det kommer till björnarna som jag känner att jag behöver gripa in, ringa till barnavårdsnämnden, rycka åt mig ungen och rusa ut i den mörka, hala kvällen. Det är när mormor lutar sig över sitt ritande barnbarn och med fyllespräckt men bestämd röst säger:
"Rita nu björnarna bruna, inte gröna. Björnar är inte gröna. Nej, inte gröna!"
   Jag känner att det här barnet behöver omgående räddas för att inte berövas all fantasi, kreativt tänkande och skaparglädje. De bör ske nu, omgående och genast.


onsdag, februari 06, 2019

Dödsbudet

Det var lördag den 6 februari 2016, strax innan lunch. 
Jag stod på ett centralt beläget apotek med en burk fotkräm i ena handen och mobiltelefonen i den andra.  Fotkrämsburken var gul och i mobiltelefonen berättade P för mig att Bodil Malmsten var död. 

Min vän och jag var "på stan", som det heter. Vi gick och åt pizza sedan, på ett av de där ställena som alltid är fullsatta men man aldrig förstår varför. 
   Jag sa ingenting om att Bodil var död. Min vän skulle inte förstått vad det betydde, hon skulle bara ha sagt något ointresserat som gjort mig irriterad och sur; lika bra att inget säga. 

När vi ätit upp pizzorna gick vi "i affärer". Jag köpte två par byxor och fick köpa en storlek större än vad jag gjort tidigare. Sedan visade det sig att det var rea på byxorna så jag behövde bara betala 200 kronor. Man får ta det onda med det goda. 
Byxorna använder jag fortfarande. 

Sådan var dagen då jag fick veta att Bodil Malmsten var död. 

lördag, februari 02, 2019

27 år med Bodil Malmsten

Mitt liv har förändrats : jag har upptäckt en fantastisk författare, nämligen Bodil Malmsten. 

Det är den första meningen i en bokrecension jag skrev den 2 februari 1992 av Bodil Malmstens Svartvita bilder . I slutet av recensionen har min dyrkade svenskalärare skrivit att det är min bästa recension hittills. Det får mig att undra vilken smörja jag hade lämnat till honom tidigare. För smörja är det. Jag hade en tendens att "ta i" lite när jag var 17, men ändå är det sant:

Hon har fått en stor betydelse i mitt liv sedan jag läst den här boken och hon har ändrat mitt sätt att skriva...

I och med att jag upptäckte Bodil upptäckte jag ett nytt sätt att skriva, att hantera språket. Jag upptäckte att man kan böja till språket så att det passade det man ville säga, istället för att göra tvärtom. Jag upptäckte att genom att skriva på ett särskilt sätt kunde man göra den mest vardagliga handling intressant. Att man kunde bygga sitt liv så att det fick betydelse, genom språket. Jag upptäckte att till och med jag hade något att berätta. Så på det sättet ändrade Bodil Malmsten inte bara mitt sätt att se på språket utan också mitt sätt att se på själva livet.

Sedan dess har jag alltid följt henne, hon är min idol, min husgud, sedan 27 år tillbaka. Och det firar jag med att nästan på dagen då jag skrev den där recensionen, min bästa dittills, få mitt medlemskort i Bodil Malmsten-sällskapet.




torsdag, januari 31, 2019

Fira?

När man har gjort något bra, lyckats med något eller är klar med ett delmål, ska man belöna sig, fira. Det står i varje instruktionsbok för skrivande, träning eller allmän självhjälpsskrift (Undvik, sky som pesten självhjälpsböcker om hur man ska leva...ur Så gör jag av Bodil Malmsten).

Det är när man (jag) ska försöka fira att jag äntligen, det var väl ingen som verkligen trodde att det någonsin skulle ske, är klar med Bourgogneboken, som jag inser hur bra jag har det. Jag vet nämligen inte riktig hur jag ska bära mig åt för att fira. Vad ska jag köpa eller äta?  Jag har ju allt och dricker och äter vanligen det jag vill dricka och äta. Hela mitt liv är alltså ett enda firande? Det var ju en insikt att få. Och är det bra eller dåligt? 

Man kan ju alltid fira med att ge sig in på något som vanligen brukar vara en källa till missnöje och misslyckande och inge en känsla av att det här var väl ändå ett slöseri med tid. Jag kan ju inte. 
   Så jag köpte lite nya färgpennor och bestämde mig för att måla. Det brukar vara dumt. I alla fall efteråt . Då brukar jag titta på det jag åstadkommit med ett visst äckel och undra varför jag kastat bort tid och pengar på detta. 
    Men medan jag håller på; den där meditativa känslan medan jag fyller pappret med färg. Det lugnt. 
   Det är för det lugnet jag målar den här gången, den stunden. Har jag bestämt. Det har jag verkligen bestämt. Den lugna stunden, inte resultatet.