onsdag, november 06, 2019

Frälsning genom feelgood

Det är nog inte en slump i detta undergångens tidevarv (För det är ju det det är. Runt millennieskiftet gjordes ju ett antal filmer om jordens undergång men nu är ju stämningen att det är mera på riktigt liksom.) att feelgood-litteraturen skördar stora framgångar.

Under Andra Världskriget for Ulla Billqvist omkring och uppträdde för våra soldater i beredskapen med sånger som Världen är full av violer 



Världen var ju uppenbarligen full av mycket annat än violer under första hälften av 1940-talet. Raka motsatsen till violer faktiskt men jag tror inte att det var en slump då heller att det skrevs så mycket glättiga tramsvisor just då. Det var precis vad man behövde, för att upprätthålla moralen, som det hette.

Kanske kan man tycka att det är en form av flyktbeteende detta att ge sig hän åt trevliga historier som utspelar sig bland vänner i företrädesvis små bokhandlar, kaféer eller bagerier och andra mysiga miljöer och som man vet kommer att sluta lyckligt, när nu världen mer eller mindre bokstavligen är på väg att gå under i och med klimatkrisen, när så kallade IS-barn far illa i flyktingläger, folk i gummibåtar drunknar i Medelhavet, för att bara ta några exempel. 
Men jag tror att feelgood kan vara vår räddning. Inte enbart feelgood naturligtvis men en del i frälsningen är det.
Att matas med motsatsen till det onda: godhet, trygghet, samarbete, vänskap och medmänsklighet, får oss att börja tro på att det faktiskt är en möjlighet, vi börjar drömma om att få vara med om det och i förlängningen får det oss att börja arbeta på att förverkliga drömmen.


Leenden och vänlighet och kärleksfulla ord,
är väl jordens vackraste små blommor.
Sök att finna dem och lär dej deras blomsterspråk,
de växa vilt och dofta skönt för oss på livets stråt

  
 Världen är full av violer, vart än du går,
 Om du har sol i ditt hjärta, så är det vår.
 Gråaste vardag kan blomma,
 om blott du ler och förstår,
 att världen är full av violer, vart än du går.


onsdag, oktober 30, 2019

Resecentrum Uppsala

- eller Livets vägskäl


Med blixtrande huvudvärk sitter jag i en sliten men bekväm fåtölj på ett kafé på Svartbäcksgatan i Uppsala. Medan jag tuggar på mitt livs första, och troligen sista, sheapudding tänker jag på livets hjul och livets vägskäl.

För bara några dagar sedan pratade jag med en 25-åring som skulle börja plugga i Uppsala. Jag spådde honom en rolig studenttid med gasker och ressemotagning, Jag talade initierat om hur det fungerade med nationerna och medan jag pratade insåg jag att det snart är 25 år sedan jag bodde i Uppsala och (inte) deltog i något nationsliv. Det kanske inte finns nationer längre, för allt jag vet.
Jag var inte ens särskilt initierad i nationerna när det begav sig. Att jag spådde min vän 25-åringen en glad studietid i Uppsala berodde på att jag  tror att det här med studentlivet passar honom bättre än det gjorde mig.
Jag hade magkatarr och ångest och istället för att gå med mina kurskamrater och fika när det var paus i föreläsningen låste jag in mig på toaletten. Några gasker gick jag inte på.

I morse när jag tittade ut genom hotellfönstret kunde jag mycket riktigt konstatera att det hade förändrat sig i Uppsala på de här 25 åren. Själva hotellet fanns inte då. Det ligger vid centralstationen, som inte heller går att känna igen. En termin gick jag en kurs i kreativt skrivande i Stockholm och pendlade två dagar i veckan med tåget. Då bestod centralen av det vackra, gula stationshuset, en Pressbyrå och två perronger. Nu går det knappt att urskilja det gamla stationshuset bland de digitala informationstavlorna, den breda gångtunneln och alla nya busshållplatser. Bror Hjort-statyn är borta. Det heter resecentrum numera.


Uppsalas tre stora landmärken: slottet, universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och domkyrkan

Uppsala är för mig ett slags resecentrum, eller ett livets vägskäl. Sådana vägskäl finns det i alla liv, tidpunkter, tillfällen då man tagit ett "livsavgörande" beslut, valt väg. Det är inte alltid det är en konkret geografisk plats men för mig är Uppsala ett sådant vägskäl.

Jag tycker om att besöka Uppsala. Inte av nostalgiska skäl så mycket men jag gillar staden. Inte heller grämer jag mig över att jag inte levde något riktigt studentliv när jag bodde här.
Men Uppsala har blivit en sådan där plats där jag funderar på Livet. Livets hjul blir tydligare här. Vart har det rullat sedan jag var här sist? Hur  har jag förändrats? Förmodligen skulle jag inte ha deltagit i några gasker nu heller men jag hade inte låst in mig på toaletten under fikapauserna.

En påsk för nästan tio år sedan satt jag i exakt samma, inte riktigt lika slitna fåtölj på det här kaféet och skrev om Astrid och Alice . Sedan dess har jag bytt jobb, skaffat lägenhet i Palma och de nackproblem som denna dag renderar mig den blixtrande huvudvärken. Jag har skrivit klart min Bourgognebok och lagt Astrid och Alice på tillfällig is.

När jag flyttade från Uppsala den där gången för 25 år sedan stannade jag i domkyrkan med alla mina väskor innan jag gick till bussen på Vaksala torg. Jag tände ett ljus i en av de stor ljusbärarna. Det symboliserade punkten i en avslutad mening och versalen i en ny; att det var dags för livets hjul att rulla vidare.
Nu tänker jag lämna den läskiga sheapuddingen åt sitt halvätna öde och gå och tända ett nytt ljus.
Dags att rulla vidare.



söndag, oktober 27, 2019

Det är bara om vintern

Det är bara om vintern som träden
ger sig tid
att treva över himlen med sina utbrända armar
för att söka efter ingångar;
sprickor eller förbisedda öppningar
där de kan stoppa in ett finger
och känna på den där sprakande värmen
en stund

Andra tider på året
har de ju löven att tänka på

lördag, oktober 19, 2019

Otroheten

Jag har en affär, en otrohetsaffär. Åtminstone känns det så.
Jag har gått med i (eller gått på) Akademibokhandelns bokcirkel. För 400 kronor får man låna 55 olika nya böcker under ett års tid och behålla en av dem. 
Vanligen läser jag ju mest böcker ur de bortglömda böckernas gravkammare och det här var ett sätt att läsa lite nyare böcker, tänkte jag. (Har man betalt måste man ju. Det är ju så det brukar fungera med konsertabonnemang och gymkort.) Böcker som inte biblioteket har köpt in än, eller som det är så lång kö på att de har blivit gamla när det väl blivit min tur.

Och det är biblioteket jag bedrar. Istället för att gå till biblioteket, som är gratis för alla och som jag måste stödja för att de inte ska tas bort och vars magasinerade böcker jag måste låna för att de inte ska rangeras ut, går jag till den stora affärskedjan (Jag är så trött på dessa kedjor som gör att allt ser likadant ut.) som en annan kapitalist och betalar för att låna.
   Biblioteket och Akademibokhandeln ligger mitt emot varandra. Jag smyger skuldmedvetet med jackhuvan uppfälld för att inte bli avslöjad när jag ska byta bok. Men det är trots allt lite kittlande med detta nya att betala för att låna böcker. Jag läser just nu ett bok med ganska platt språk och ointressant intrig och känner mig alldeles upphetsad. Men någon bestående relation blir det förmodligen inte av det här. Det rör sig nog helt enkelt om en tillfällig affär.



onsdag, oktober 16, 2019

vinterförberedelser

porten slår igen med en dov klang
vi reglar den inifrån 
sedan drar vi oss inåt
genom salar och korridorer
drar tunna sammetsgardiner för fönstren
lägger vita lakan över möblerna
slår av elementen 
släcker ljuset

vi håller oss i det innersta rummet
en bit ifrån varandra 
men kastar vedträ efter vedträ
på elden




fredag, oktober 11, 2019

Snart så kommer julen, nu är julen här!

Igår passerade jag genom Åhléns där man höll på att packa upp julpyntet för fullt.
Den 10 oktober!
Vad är det med den där helgen egentligen som gör att man måste förbereda för den i över två månader!

Tidigare på dagen hade en försäljare av kaffemaskiner försökt pracka på mig en dylik med en tappkran för kolsyrat vatten. Företag som hade en sådan hade upptäckt att det gick åt mindre kaffe eftersom folk tyckte det var så roligt att dricka bubbelvatten ur en kran, påstod han.

Med det i bakhuvudet och omgiven av ljusstakar och girlanger tänkte jag att det är underligt att människorasen inte dött ut för länge sedan.

Men det är nedräkning inför julen påstods det i skylten i ytterligare en affär och så här års brukar jag faktiskt vara i full gång med att planera årets nostalgikalender. Inte i år.  Jag är inte säker på om jag ska göra någon ens. Det känns som om jag gjort allt redan, jag har redan spelat all musik och visat alla filmklipp. Vad är poängen med att göra det igen?
Dessutom började jag fundera på om det verkligen är så nyttigt det här med nostalgi. Det är ju inte som om det var bättre förr. Eller att jag önskar att jag var 10 igen. Eller ens 20. Jag vet inte vad det är för diagnos detta att hålla på och grotta ner sig i gamla TV-serier från 80-talet. Inte är det mycket bättre än att tycka att det är roligt att dricka bubbelvatten ur en tappkran.

När jag väl bestämt mig för att i år blir det inte någon kalender, fick jag förstås en idé. En idé till en lite annorlunda men dock nostalgisk kalender. Så kanske blir det en i alla fall. Och plötsligt känns det som att analysen av min nostalgivurm kan anstå... till efter jul. Om inte människorasen dött ut vid det laget.


onsdag, oktober 09, 2019

Orden åter

När himlen närmar sig jorden
och gässen samlar sig och sträcker mot söder
för att hinna ut
innan öppningen sluter sig och strimman försvinner
kommer de tillbaka in
i ett välstavat v
De svarar på gässens skärande skrik med en versrad
De har varit långt borta i världen och har mycket att berätta
Mätta med mening slår de sig ner på tingen
ger dem meningen och skärpa
där konturerna varit suddiga så länge
De har hittat tillbaka med sin inbyggda kompass
som varje år
och förvånas över min förvåning över att de är åter




Frälsning genom feelgood

Det är nog inte en slump i detta undergångens tidevarv (För det är ju det det är. Runt millennieskiftet gjordes ju ett antal filmer om jorde...