söndag, november 19, 2017

Hur gick det då med Torka aldrig tårar-böckerna?

Jag har varit lite rädd för de där Torka aldrig tårar-böckerna. Orkar jag verkligen läsa om det här? Kan jag hantera det? Samtidigt kan man ju inte går runt och blunda för allt som är svårt och svart hela tiden.
 Så jag stoppad in böckerna i mp3-spelaren och bar runt dem där en längre tid utan att lyssna. Jag lyssnade på annat, lite runt omkring innan jag till slut tog mod till mig.

Och det blev som jag befarade. Den har fullständigt ätit upp mig den här berättelsen, jag är i den, jag är där med Paul, Benjamin och Rasmus och de andra. Jag är redan inne på andra genomlyssningen och jag har tittat igenom TV-serien så där en tre-fyra gånger än så länge. Kanske kommer jag aldrig ut i mitt eget liv igen.

lördag, november 18, 2017

Länge leve den vita älgen

Samtidigt som jag äntligen tagit mod till mig och lyssnar på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar där en vit älg i värmlandsskogarna har en symbolisk roll, läser jag i tidningen att en verklig vit älg i detta nu trampar omkring i just Värmland.

I Torka aldrig tårar... är älgen en symbol för det som skiljer sig från normen och Rasmus pappa berättar för sin son att man förr trodde att vita älgar hade magiska krafter, men också att många vill skjuta den därför att den är genetiskt dålig för älgstammen på sikt.
   Också den verkliga älgen riskerar att skjutas. Den här aparta älgen ska ha blivit allt för tam och har anfallit människor. Påstås det. Och då måste den ju naturligtvis skjutas.

Kommen så långt i blogginlägget gör jag en paus och går in på en av kvällstidningarnas hemsidor för att se om det står något mer om den där älgen. Men det står att Rikard Wolff har dött.
Rikard Wolff, denna vackra vita älg med magiska krafter och den underbara rösten.

Det var på 90-talet, som ju är en period sysselsätter mig en hel del med just nu, på gymnasiet som de kom in i mitt liv Rikard Wolff, Jonas Gardell, Bodil Malmsten och andra. De där åren mellan 16 och 20 som det händer så mycket i en människas liv och det som händer har sådan betydelse, sådan vikt, är så avgörande.
Rikard Wolff, Jonas Gardell, Bodil Malmsten. Så fort de visade sig i TV eller pratade i radio spelade jag in dem på video och kassetter, stal tidningar från väntrum på vårdcentraler och hos tandläkare om det handlade om dem. Vad de hade att säga hade sådan betydelse. De var så viktiga och Rikard Wolff var så vacker, svartklädd och blek och sjungande med den där rösten om olycklig, förtärande kärlek.

I över 20 år har jag levt med dem, som husgudar, med deras karakteristiska röster och nu är både Bodil och Rikard borta. Rösterna har tystnat. Det de har gjort kommer alltid att finnas, men det kommer inget mer.

Men den vita älgen i Värmland ska få leva, har man bestämt.




tisdag, november 14, 2017

November

vi kryper i den grå strimman
mellan marken och himlen

vi kryper på rad i dunklet
på händer och knän i dunklet

allt som hörs
är de korta flämtningarna
av luft som inte når till botten av lungorna
innan de vänder tillbaka ut
allt som ryms
är andetag och pulsslag
andetag
och pulsslag
andetag

vi minns inte när vi började
vi ser inget slut
vi minns att vi inte alltid varit här
men att vi varit här förut
kanske går det över den här gången också
kanske ska vi komma ut
kanske ska vi komma ut

så vi kryper
på händer och knän
på händer och knän
i dunklet
i den grå strimman
mellan marken och himlen

lördag, november 11, 2017

Skattkammarön

Bildresultat för skattkammarön
Så här ska den se ut

Så finns det ju förstås de där böckerna som inte är världsliga ting. De där böckerna som är byggstenarna, karbinhakarna som bergsklättrarna fäster sitt rep i den branta bergväggen med, de själsutvidgande, tröstande och... Ja, det där böckerna, ni vet.

Skattkammarön av Robert Louis Stevenson är en sådan bok. Den boken jag läste den där första kvällen med egen soffa i den första egna lägenheten. Och just det exemplaret, det som har varit med från barndomshemmet i alla flyttarna, genom livet, ska det vara.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst den. Första gången hade jag inte flyttat ännu. Jag blev så rädd för den blinde tiggaren Pew att jag tyckte mig höra klickandet av hans käpp utanför knutarna när jag var ensam hemma.

Nu har jag hittat den som ljudbok med inläsning av Torsten Wahlund och lyssnar på den när ska sova. Nu är jag inte rädd längre utan somnar trygg tillsammans med Long John och Billy Bones. De är som gamla vänner, kapten Flints ruggiga besättning och Skattkammarön sätter jag tillbaka i bokhyllan igen, den blir inte ett rov för någon kasse till Myrorna.

tisdag, november 07, 2017

De jävla små tingen

De små tingens gud är en roman av Arundathi Roy som för övrigt är aktuell med Den yttersta lyckans ministerium som ligger i en "att läsa"-hög bredvid min säng och bara ångar läslusta.
De små tingens gud är en av mina absoluta favoritromaner.

Att man ska ta vara på de små tingen i livet är en fras som ofta används som den yttersta levnadsvisdomen. Med de små tingen menas då det vackra morgonljuset som glittrar i kyrktornet, att hålla min älskades hand, att kunna gå med mina egna ben till jobbet, att ha ett jobb, den första koppen kaffe. Med mera liknande.

Men så finns det de där andra: De jävla små tingen.

Vi har nyligen renoverat köket. Av någon anledning känner jag ett starkt behov av att påpeka att vi renoverat köket eftersom det behövdes, vitvarorna var 30 år gamla och köksluckorna höll på att vittra sönder. Av någon anledning vill jag hellre framhålla att vi levt i värsta misärköket i flera år än att det på något sätt ska se ut som om vi renoverat köket för att det är det man ska göra nu för tiden för att göra rätt. Inte för att jag vill att någon som renoverat ett nyare kök ska ta illa upp, men...
Ja, det var inte det det skulle handla om, det var om de där jävla små tingen.

I samband med renoveringen var vi tvungna att tömma alla köksskåp och där var de: Tingen. Jag vet inte riktigt var de kom ifrån alla dessa små jävla prylar.
Ibland tror jag att de är de där tingen som äger mig istället för tvärtom. Det är tingen som trycker oss mot marken och håller oss fångna. De gör oss tunga och orörliga.
    Jag tycker att vi alla borde inreda våra hem som Arvo Pärts musik. Allt som finns där ska ha en funktion. Där ska finnas en tallrik, ett glas, ett par skor och en jacka. Inget överflöd, bara sådant man verkligen behöver.
   Hittills har vi burit sex fullpackade kassar till Myrorna och ändå står det flera koppar och flera tallrikar i våra skåp.
Jag har dragit igång rensning på andra områden i hemmet också, bland mina kläder och tidningar, kontorsmaterial och dvd-filmer och till och med bland mina böcker. Det är ju bara världsliga ting.
Any day now, any day now, I shall be released.


torsdag, november 02, 2017

Jag fryser!

Den andra november 2007, för tio år sedan publicerade jag detta inlägg på min dåvarande blogg. Läget känns åtminstone på den här punkten tämligen oförändrat.

Jag avskyr denna lägenhet vintertid. Den är utkyld som en jävla igloo. Jag stolpar runt iförd tre lager kläder, varav två består av ull respektive fleece, och allt jag vill är att lägga mig i sängen, rulla in mig i ett tjockt täcke och invänta våren och värmen. Varför envisas människor med att bo i detta land vid denna tiden på året? Varför kom vi en gång hit i tidernas begynnelse och vad i allsinn dar var det som fick oss att stanna. All den här gråheten och kylan och mörkret gör mig riktigt grinig, ilsken och gnällig som en treåring.


Dessutom bor jag i denna igloo-liknande lägenhet med en man som anser det viktigt att vädra, även när istiden breder ut sig. Han tycker inte om när det är för varmt. Så fort han börjar svettas blir han riktigt grinig, ilsken och gnällig som en treåring. Han har funderat på det där säger han, allt gnäll och all irritation över våra tämligen disparata förhållanden till klimatet och dess växlingar tar för mycket lust från vår dyrbara tid tillsammans. Vi ska sluta med sådant har han bestämt. Jag tycker att det var ju väldigt praktiskt att han har bestämt detta när polarvindarna börjat vina kring knutarna och risken att svettas är minimal. Men han har ju rätt i att gnäll och irritationer i allmänhet är något negativt i vårt gemensamma liv. Men någonstans, i något medium måste jag få ur mig all denna frustration över denna jävla årstid, så: FY FAN VAD JAG FRYSER!!!



onsdag, november 01, 2017

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.



Det är strax efter fyra och jag är på väg hem från jobbet. Det är novemberskumt och regnar. 
På torget kommer en pappa, en brorsa och ett barn i för stor overall och mössan nere på näsan. Han viftar med ett avlångt paket mot en mamma som kommer mot dem från andra ändan av torget.
- Vi har fått ljus! Fyra stycken! Det är för att det inte ska vara så mörkt. Vi fick ett till dig också!
Jag, som inte brukar vara särskilt lättrörd när det gäller barn, får ändå en sådan där larvig klump i halsen för den där tvärhand höge ungen som kommer med ljus till mamma. 
Jag skyller på att det är lite tungt just nu.
Lite för många av de där bollarna man förväntas hålla i luften men som bara ramlar ner i huvudet. 
Lite för mycket skit som ska till återvinningen stående i hallen. 
Lite för lite sömn och så en förkylning som inte ger sig. 
Och så mörkret och regnet på det. 

När jag går över bron får jag själv ett ljus av en ung man. 
Det är Svenska kyrkan som är ute och delar ut ljus. 
För att det inte ska vara så mörkt. 
Jag håller i det där avlånga paketet som en slags räddnings...-pinne eller -stav; som ett ljus i mörkret, helt enkelt, hela vägen hem. 


Jag känner mig tacksam över Svenska kyrkan och deras ljus och har det liggande bredvid  mig när jag ligger i sängen och skriver det här. 
Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Johannesevangeliet 1:5 
står det på förpackningen och jag bestämmer mig för att tro på det. Om jag inte tror på något annat, så åtminstone det, att mörkret inte har övervunnit ljuset.