fredag, juni 23, 2017

Midsommar i plast

På väg mellan Palma och Örebro stannar vi på ett ICA Maxi och handlar. Det är midsommarafton och ett rent inferno i butiken. I ett hörn finns emellertid allt som behövs till vår midsommarafton. Om man får tro en skylt i taket. Här finns en midjehög midsommarstång i plast, blomsterkranars i plast att ha i håret, fat och skålar i bestick i glada färger, i plast. 
   Nu är jag inte någon större firare av midsommarafton, det där med helger som bara måste firas enligt ett bestämt mönster är inte riktigt min grej. Jag tycker att man ska få firma som man vill, om man vill och... ja, varför inte; när man vill. Men var det inte lite väl mycket plast i den midsommaren? 
  Hos min bloggvän Skogsnuvan samlar man in den magiska midsommarnattens dagg i tygstycken för att hålla sig frisk under året, och offrar pärlor och paljetter till vättarna. Det tycker jag låter betydligt bättre än att dansa runt en midsommarstång i plast, mer organiskt så att säga. 
  Eftersom "vi tydligen köpte allt vi såg", jag hade plockat åt mig tre pocketböcker och en påse blandade understrykningspennor i glada kulörer, i rask takt, fick P köpa sig en jordgubbssnoppare i plast. 
Blandade understrykningspennor i glada kulörer

Jordgubbssnoppare i plast



Äkta blommor

Glad midsommar till er alla, äkta eller i plast!

lördag, juni 03, 2017

Om det isolerande nätet

I mitten av 90-talet bodde jag i en knallgul lägenhet i ett knallgult bostadsområde i utkanten av staden. Den hade inte tapetserats sedan 1976 när huset byggdes, lägenheten alltså, och köket var verkligen illgult: luckorna och väggarna i samma matchande färg, men väggarna hade ett mönster av små, vita tulpaner. Rummet var i en mörkare gul vävtapet. Hallen var rödrandig, om jag minns rätt.
  Om morgnarna tog jag bussen till ett museum i andra änden av staden och där satt jag sedan och sorterade benbitar från en förmodligen ganska oviktig utgrävning, i små pappkartonger. När jag sorterat tillräckligt många ben för dagen, promenerade jag till busshållplatsen, ibland i sällskap med ett par av mina kollegor. Vi pratade om internet, som mest var ett slags rykte vid den här tiden.
  "Det där är inte bra." förklarade jag för mina arbetskamrater.
  "Folk kommer att isolera sig i sina lägenheter och inte träffa varandra." Sa jag, och tog bussen hem till min knallgula lägenhet. Där satt jag sedan ensam och isolerad och tittade på alla sitcoms och såpor som visades för kvällen och träffade inte en enda människa.


torsdag, juni 01, 2017

Syrener

Den andra juni för tio år sedan skrev jag följande korta inlägg i bloggen:


Syrenen är den vemodigaste av alla blommor. Inte för att vi plockade den till skolavslutningarna när jag var barn och jag blir nostalgiskt, utan för att den blommar över så fort. Den visar så påtagligt hur flyktigt och förgängligt allting är. Och det gör mig vemodig. 

Herregud så högstämt. Vad är detta plötsliga intresse för blommor som har "blommat" upp. Jag som inte ens kan hålla liv i den enklaste krukväxt. Mina fönster brukar se ut som långvårdsavdelningar med patienter i det absolut sista stadiet av livscykeln. 



Numera har jag slutat med krukväxter, men blir fortfarande vemodig av syrener, allting är fortfarande flyktigt och förgängligt. Men samtidigt är det ju växlingarna som gör livet intressant. Om syrenerna ständigt blommade vore de kanske inte lika vackra och doften av dem inte slå an samma strängar. Och  om livet vore evigt skulle det då vara så fantastiskt och fruktansvärt och alldeles, alldeles underbart, som det är. 





torsdag, maj 25, 2017

Gränssprängning

Förra veckan var vi på Klubb Bubbla. Det är en återkommande ... företeelse? i Örebro, en estradpoesiscen där man inte bara får se och höra estradpoesi med poetry slam-vinnare och kända poeter som UKON, Athena Farrohkzad bland andra, man får även höra musik som man inte hör någon annanstans. Till exempel av Agnes Mercedes.





Förra veckan kunde vi också se teatergruppen O.N.T. framföra ett stycke där den ena medlemmen bakade en jordgubbstårta och talade till oss om detta som vore vi en grupp dagisbarn, medan den andre satt på en stol och läste upp en text om alla han hade dödat.
Jag älskar att sitta i den där teatersalongen och uppleva hur den mänskliga hjärnan spränger alla av henne själv uppsatta gränser, och att det finns ett utrymme för detta. Vi borde använda hjärnan mer åt detta, mer än att formulera elaka kommentarer i sociala media, bestialiska sätt att döda varandra och andra vidrigheter.




 Förra veckan läste också Ida Börjel (som var augustprisnominerad 2014) ur bland annat Konsumentköplagen: juris lyrik. Dagen efter Klubb Bubbla rusade jag i väg till biblioteket och lånade hem den. Det är ren och skär njutning att läsa:

Överlämnandet 

8b§ Varan är överlämnad när den är i
köparens ägo. Sker det över kassa, se om
möjligt till att bägge parter samtidigt och
med öppna sinne håller i varan innan
dess att säljaren släpper taget, minimera
det tidsförlopp då vara svävar i luften,
på väg bort från sin säljare, på väg
fram till sin köpare, för att undvika den
                                               problematik som uppstår när varan går
                                               sönder, glider mellan fingrarna, flyr eller
                                               på annat sätt går om intet efter det att
                                               säjaren släppt, innan dess att köparen
                                               fångat.

söndag, maj 21, 2017

kniven som skulle döda honom

kniven som skulle döda honom 
bar han vid höften 
vanligen lät han den hänga där 
han var inte vapnens man 
handen som höll den när den högg 
honom i hjärtat var hård och bestämd 
precis innan det hände 
kände han en andedräkt i nacken 
gud eller döden 
hann han tänka

fredag, maj 19, 2017

På gång

det är om våren det vaknar
det vilda
det är suget från vägen
det är gången det gäller
knastret i gruset
det dammdisiga ljuset
inget mål jag ska nå
måste gå bara gå bara gå
det är styrkan i steget
sulan i backen
solen i nacken
bruset i huvet ett ljud

jag tror det är rösten av gud


onsdag, maj 17, 2017

... och andra musikupplevelser

Aldrig trodde jag väl att jag skulle skriva om melodifestivalen här (annat än i nostalgisyfte). Jag trodde inte ens att jag skulle titta på finalen.
Jag tycker nämligen att det är ett överdrivet hallå kring denna världens dyraste pseudohändelse och orkar inte engagera mig i alla dessa delfinaler och andra chanser och allt vad det är av oändliga timmar av skitmusik. (Ja, jag vet att jag är en snobb.)
Men nu blev det ändå så att jag satt där. Och mitt bland alla ömsom vettlösa, ömsom överspänt proffsiga framträdan klev den här killen upp på ett litet podium mitt i publikhavet och bröt av mot alltihopa.




Innerligt och känsligt och en stillsam, vacker skog i bakgrunden. Jag tyckte att det var underbart.
"Lilla vän, det här kommer aldrig att gå väl." tänkte jag och så gör han storslam och tar hem alltihop.
Sådant som jag gillar (franska gamla chansons, forntida polarexpeditioner och 50-tals deckare osv) brukar aldrig vinna något eller ligga på några topplistor som mest lästa eller lyssnade på. Det knuffas mest undan i en vrå och betraktas som kufigt (sade hon bittert) men nu vinner det melodifestivalen!