onsdag, september 11, 2019

Sickan vs Caesar

- förebilder

Jag är uppfostrad med devisen: Det spelar ingen roll, bara du är glad."
För flera år sedan hörde jag Shirley Clamp berätta i något TV-program att hennes mamma sagt: "Det spelar ingen roll, bara du är söt."
"Herregud!" tänkte jag. Men sanningen är att  "Det spelar inge roll, bara du är glad" bara är marginellt bättre. Det handlade ju inte om att man skulle vara glad, att erfara glädje. Det viktiga var att bete sig som om man vore glad.
Sickan Carlsson kunde ha varit en husgud i mitt barndomshem om vi hade hållit oss med sådana.



Trots att jag redan tidigt tyckte att det var något skevt med det där förhållningssättet rent förnuftsmässigt så har jag det i blodet. Jag har klara drag av Sickan.
Det finns stunder i livet när det är en tillgång, inte tu tal om saken. Men det finns också stunder då det är, om inte en katastrof, så åtminstone direkt korkat att vara som Sickan Carlsson. Till exempel under hälsoundersökningen vi får via jobbet vartannat år. Under samtalat med läkaren kvittrar jag glittrande glad om hur mycket jag trivs på jobbet, med livet, mänskligheten och världen. Hur bra och fantastiskt allting är. Läkaren ser glad och nöjd ut och jag går därifrån, nöjd med mig själv över att jag varit så trevlig och ...ja, så jävla glad.
   Efter någon timme inser jag att det där kanske inte var ett Sickan Carlsson - tillfälle. Snarare hade det väl varit ett ypperligt tillfälle att berätta om mitt pajade nacke, höften och det faktum att jag långa perioder sover riktigt, jävla pissdålig och aldrig någonsin en hel natt.

I läkarkontakter är det betydligt bättre att vara Julia Caesar. Då hade jag dammat mitt paraply i skrivbordet framför den där läkaren, för naturligtvis hade jag haft ett stort svart paraply, och krävt att nu får han allt se till att ge mig en höftröntken, remiss till något sovlabb och skriva ut några riktigt dunderstarka värktabletter. Annars är han allt en riktig läkarschajas! Och vid det där sista petar jag honom hårt i bröstet med paraplyet.

Faktum är att ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag att det är betydligt bättre att vara Julia Caesar än Sickan Carlsson: barsk, obekväm och med rejält magstöd. Kerstin Thorvall sa i någon intervju någon gång att hon blev en revolterande tonåring när hon var i 50-årsåldern eftersom hon aldrig varit sådan när hon var i tonåren.
Jag ser med lust och bävan fram emot den dagen jag blir 50 och min inre Julia Caesar slår ut i full blom.


onsdag, september 04, 2019

Vita områden på kartan

När det är svårt att hitta något att blogga om kan man alltid leka med olika bloggmallar. Det var visserligen vitt förut härinne men nu är det ännu vitare. Som det vita pappersarket, fritt att skriva vad man vill på. Just nu är jag inte riktigt säker på vad jag vill skriva. Det känns...vitt.
Orden är som bakvända flyttfåglar, de sträcker söderöver över sommaren och ännu har de inte kommit tillbaka. Men när trädena glesnar tätnar själen. Så det finns hopp.

I min anteckningsbok finns en lista med idéer för blogginlägg, för stunder som dessa, vita stunder. Ingen av de där idéerna verkar intressanta att skriva om. Vad man lär sig av att läsa. till exempel, låter ju som ett skoluppsatsämne. Jag förkastar det och börjar bläddra i en gammal anteckningsbok och hittar noteringar för ett inlägg om just detta: Vad Man Lär Sig Av Att Läsa. Det verkar inte som om jag kommer undan. Ödet har bestämt sig. 
   Och det visar sig att läsandet handlar just om det att fylla ut de vita områdena på kartan.

Jag bodde på landet när jag var barn och hade inga syskon. Min mamma var hemmafru och därför var jag hemma med henne och inte på dagis. Jag antar att jag var ett ganska ensamt barn, även om jag inte tyckte att det var ett problem. 
   En tisdag i månaden stannade nämligen bokbussen vid grannens hus och jag och min mamma gick dit med en stor väska mellan oss. Vi fick saft respektive kaffe vid grannens blommiga köksbord medan vi väntade på att bussen skulle dyka upp utanför fönstret. En hel buss med böcker!
   Längst bak fanns barnböckerna. Jag fick välja hur många jag ville, bara de fick rum i väskan. Min mamma lade sig aldrig i vad jag lånade, om det var lämplig läsning för någon i min ålder eller inte. Med så många böcker var jag aldrig ensam. 

Och vad lärde jag mig då av att läsa alla dessa böcker? Jag lärde mig att det finns flera sätt att leva. All hade det inte som jag. På gott och ont. En del bodde i stan och hade fullt med folk omkring sig, men ingen bokbuss. Och jag kunde välja något annat om jag ville. Åtminstone så småningom.
   Ett tag ville jag bli Bodil Malmsten. Numera räcker det att läsa henne. Någonstans har hon sagt eller skrivit något om att det intressanta med att läsa är inte att se hur lika vi är utan hur olika vi är. 
Och jag håller med. De bästa böcker jag läst utspelar sig på platser, där jag inte varit och miljöer jag troligen aldrig kommer i närheten av.
   Att komma nära och känna med andra människor som är helt olika oss själva, det är vad vi lär oss av att läsa. Och det må låta pretentiöst men det gör det inte mindre viktigt. 

onsdag, augusti 28, 2019

I sommarens dödsögonblick

Det är en sensommar-lördag med klarblå himmel och den där lilla skärpan i luften som frisätter lugnet i ådrorna i min kropp. I trädgårdarna blommar floxen och i de gamla äppelträden hänger knallröda äpplen. Det känns på dofterna att sommaren balanserar på eggen nu. Snart, snart ska den välta över mot förruttnelsen. Det är nu den är som vackrast, sommaren, i dödsögonblicket. 

Vi har av misstag, eller ödet, hamnat mitt i en kvartersloppis i ett av de äldre bostadsområdena i staden. Ett sådant där område med stora trädgårdar med knotiga fruktträd och villor med glasverandor av en sort som inte är moderna längre. Även loppisen befinner sig i sitt dödsögonblick, man har så smått börjat plocka ner sina urvuxna barnkläder och pusselkartonger i flyttlådor. 
Och där, högst upp i en låda ligger den där gamla boken från min ungdom som jag har letat efter i flera år. 
   De viktigaste läsupplevelserna från min ungdom har jag letat upp i antikvariat och utförsäljningar på bibliotek: Tjejerna gör uppror, Harriet spion, Ridsommar på Västanås. Men så sent som förra veckan tänkte jag på den här boken och insåg att den skulle jag nog aldrig lyckas leta upp. Jag hade ingen aning om vad författaren hette och var titeln verkligen Vår sista sommar?

Det var en stark bok när jag läste den. Trettonåriga Megs storasyster Molly blir sjuk i leukemi och dör. När jag läste den var någon som var tretton mer eller mindre vuxen och Meg var som jag, närsynt, ful och mer intresserad av konst än av utseende och killar. Jag läste om den flera gånger, för det gjorde jag med alla böcker som var bra.                                                                                                                           A summer to die heter den i original. Och nu hittade jag den för en tia på en kvartersloppis i sommarens dödsögonblick. Så nog var det ödet som fick oss att hamna på den här loppisen.                                                                                                                                                            ---                                                                                                                                                                                                                           I senaste numret av Skriva läser jag Maria Maunsbachs artikel om att skriva roligt.  Tydligen är det bra att ha udda specialintressen som folk inte tycker är riktigt vettiga och att blotta dem så mycket som möjligt. Som ett exempel tar hon att som vuxen samla på Barbie-dockor. Själv samlar jag på gamla ungdomsböcker från 80-talet, deckare från 50-talet och hittar på historier om dockorna i mitt stora dockskåp. Jag känner mig rik. 

lördag, augusti 24, 2019

Whiskyrecensions-humbug

Den doftar som en trikinstinn isbjörns andedräkt, och är som dess vrål när det rinner ner genom strupen. I samma stund som den slår ner i magsäcken känner jag hur valrossmustaschen slår ut över överläppen, som den gjorde på Salomon August Andrée.
Efter något glas är man som hans fuktindränkta ballong: Man trycks ned och studsar upp, tills man slutgiltigt går i däck och lämnas hjälplös ute på isen.

Min bloggvän Lilla Blås sambo Pål Pommac har önskat sig en recension av den spanska polarhumbugswhiskyn Crockerlnad som går att köpa för 5 euro i vår mataffär i Palma ,och kommen så här långt inser jag att jag inte ska dricka den medan jag recenserar. Eller kanske är det det jag ska göra, för nyktert sett på saken är det en ganska ordinär whisky. Eller som min medrecensent P något mer prosaiskt utrycker saken:
"Jaa...faktiskt...hm...drickbar!"

Istället för att dricka whisky, kan jag rekommendera er att lyssna på P3 dokumentären om Andrées polarexpedition 


onsdag, augusti 14, 2019

Gul

En sommar i min ungdom jobbade jag på ett demensboende.
En morgon hjälper jag en liten, krokig dam med morgonbestyren. Hon är känd för att vara agressiv men den här morgonen hjälper jag henne ur sängen, på med morgontofflorna, ut på toaletten, tvättar henne och hjälper henne att bortsta lösgommen utan att det verkar som om hon över huvud taget noterar att jag är där. När jag så står där med hennes tänder i högsta hugg, är det som om hon plötsligt upptäcker mig. Hon skiner upp som en sol i ett stort leende som blottar två orginaltänder och konstaterar glatt:
"Du är gul!"
Det är sagt i en ton som inte låter sig motsägas och eftersom samma söta lilla tant slängde sin rullator tvärs över rummet med ett rytande så sent som igår morse, accepterar jag.

18 år senare ska en så kallad kommunikations coach, med ett betydligt tätare garnityr, påstå att jag är blå. Det är raka motsatsen till gul, om man ska gå efter det vetenskapligt nedsablade, men på grund av en populär, överhausad bok, ack så populära personlighetstestet.

"Undvik, sky som pesten självhjälpsböcker om hur man ska leva..." säger min husgud Bodil Malmsten i sin bok Så gör jag  och efter som hennes ord är det enda jag rättar mig efter när det gäller hur jag ska leva ligger den populärvetenskapliga, överhausade boken oläst i hyllan.
Och alla tvivelaktiga personlighetstester som vill definiera mig eller tala om hur jag ska definiera mig ger jag ett tvåtandsleende och säger: "Jag är gul."


söndag, augusti 11, 2019

Bokslut

En av mina Facebookvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 


Bok sju 


Bok sju, sista boken i mitt lilla Facebooks-utmaningsprojekt. Det passade alldeles utmärkt med ett litet projekt just nu, ett tema där det är förutbestämt vad man ska skriva om. Annars brukar det inte vara så temastyrt härinne . Här huserar kvinnan som skriver vad som faller henne in. Men hon får nog snart sluta prata på det där viset att hon styr Facebook och hela Internet och skriver vad som faller henne in osv, det kan ju låte lite.... i kaxigaste laget.
Hur som helst har inte särskilt mycket fallit henne in på sista tiden. Tomt i tanken. Juli-"depressionen" osv. Men nu har det tack och lov börjat regna. 

Efter som det här är den sjunde och sista boken blir det fyra stycken. Eller fyra häften i en box. Nu är det inte vilka häften som helst, eller vilken box som helst. Novelix utgivning är så vacker att jag vill frottera mig i den. I just den här boxen ryms dessutom tre av mina idoler: Bodil Malmsten, Kerstin Thorvall och Birigitta Stenberg. Dessutom finns en novell av Susanne Brögger som jag ännu inte läst något av, så det är hög tid. 











lördag, augusti 10, 2019

Obok

En av mina Facebookvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 

Bok nummer sex

Den sjätte boken är ett misslyckande och det misslyckandet är helt igenom mitt. Jag gav upp mitt i. Något jag sällan gör. En påbörjad  bok ska läsas från pärm till pärm, om det så är en riktig skitbok det handlar om. En halvläst bok är förslösad tid och så mycket tid har jag inte att jag kan förslösa den. Å andra sidan kan man ju tycka att det är ett sätt att förslösa tid att läsa böcker som man tycker är skit. När det nu finns så många bra.

Nu är bok nummer sex inte en skitbok. Den handlar om en ytterst intressant person som jag aldrig hört talas om  men vill veta mer om. En fräsig, möjligen lite verklighetsfrämmande dam, från en härlig tid, förra seklet. Men jag får inte grepp på berättelsen. Författaren hoppar fram och tillbaka i tiden av skäl som jag inte kan utröna, och vid det här laget har jag totalt tappat greppet om huruvida teaterhändelsen skedde innan sinnessjukhuset eller om sinnessjukhuset hände efter amerikaresan. Och om hon sa det hon sa till systern eller till mannen hon var hopplöst kär i, eller till sin kollega.
Men som sagt det är inte en skitbok. Alla recensenter är i extas. Det är helt enkelt jag som är för dum.

Eftersom jag bestämt mig för att bara skriva om böcker som jag tycker om och aldrig spy galla över böcker jag inte gillar (Det spys för mycket galla som det är) kan jag ju inte lägga ut en bild på vilken bok det gäller. Istället får ni en bild av en av den mysigaste bokhandeln i Palma.







Sickan vs Caesar

- förebilder Jag är uppfostrad med devisen: Det spelar ingen roll, bara du är glad." För flera år sedan hörde jag Shirley Clamp berä...