Personligt brev

"Att få en traineeplats hos er vore..."

- döden i grytan.
- fullständigt osannolikt.
- alldeles, alldeles underbart.
- ett besked som skulle få mig att få upp min lunch av nervositet.
- rena vansinnet.
- en kul grej.
- sweet.

annat förslag ________________


Kryssa i lämpligt alternativ, tack! Jag går bet. Söker ett jobb där man förväntas vara kreativ och kan inte komma på någon anledning till varför man skulle ta mig. Så var det med den kreativiteten.

Oh helga natt!

Kanske har det med julsångerna att göra, att jag har lite svårt att komma i stämning. Bristen på dem menar jag. Jag har sjungit mycket i kör i mina dagar, innan jag pratade sönder rösten i tjänsten och helt enkelt tappade sångglädjen (gud, så hemskt när jag tänker på det) och jul är ju körsångarnas högsäsong.

I tonåren sjöng jag i en kör som i lussetider backade upp stadens luciakandidater och hela luciahelgen åkte vi runt på turné och sjöng halsarna hesa på äldre- och gruppboenden. Gud, vad roligt det var. Ibland kunde det vara lite tungt eftersom många var gamla och sjuka men det kändes verkligen att vi var uppskattade när vi kom. Särskilt på ett gruppboende. Klang och jubel mötte oss där när vi skred in. Filmkamror surrade och stillbildsblixtar blixtrade. Applådåskorna skakade byggnaden när vi skred ut. På det gruppboendet var vi Madonna i en halvtimme. Snacka om julstämning.

Som körsångare blev man bekvämt inlotsad i julstämningen genom att vi började öva i mitten av oktober ungefär. Sedan var det ju ett flertal konserter omkring jul, före och efter. Jag levde liksom lite längre i det här med jul på den här tiden. Nu blir det mera: "Oj, det är söndag, vi kanske ska tända det där adventsljuset också." Man kan ju verkligen fråga sig vad är vi håller på med. Hur lever vi egentligen? Eller jag....

Sedan har jag väl aldrig varit någon storhelgs-människa, egentligen, eftersom jag tycker att allt är så tyngt av måsten och att det ska vara på ett visst sätt bara för att det ska vara på ett visst sätt. Det är en dödssynd att inte vara glad på julafton.
Men man kan ju göra ett försök att bryta sig ur normerna och ta vara på guldkornen. Lugna ned sig lite och ta sig tid att njuta av ljusen och dofterna. Och musiken. Så jag bränner av några riktigt tunga bitar här för att det verkligen ska kännas att det är advent. Är man så avtrubbad som jag måste man ta till det tunga artilleriet. Ni mer känslosamma kan ju lyssna och njuta ändå.

Julstämning?

Läser på alla bloggar om julpysslande, pyntande, lussande och julbordsätande och tänker: "Ja, just det, det är jul." Och visst, jag har också pyntat, jag har köpt alla julklappar, visserligen har jag inte pysslat -kanske är det där felet ligger?- och julbord kommer jag att äta på fredag. Men ändå... jag känner ingenting. Ingen julstämning över huvud taget.
Nu är jag ju 34 år så man kanske ska ha slutat med sånt men vore inte det väldigt tråkigt? Det är lite tråkigt. Det kan väl inte vara meningen att man ska gå på grågång hela resten av livet bara för att man passerat 30?
Har på det stora hela svårt att få tag i passionen och förmågan att "se fram emot", just nu. Känner mig som vädret. Grå.

Nå, på fredag blir det julbord och det brukar ju vara gott. Nu äter jag inte själva huvudrätten: skinkan, det har jag inte gjort på flera år, även om man inte har visat skräckbilder på grisarnas tillvaro på tv innan. Tycker att den är lite överskattad. Men sill i alla inläggningar, jansson, lax kokt och rökt. Det kommer man ganska långt med. Och nu har jag i alla fall fått mig själv att se fram emot dagens hemmagjorda pizza. Men först ska vi åka på julmarknad och jobba lite på julstämningen.

Precis så här ser mina planer för morgondagen ut:

Idag låter jag allt vara precis som det är. Idag håller jag inte in magen. Idag sover jag när jag är trött, arbetar när jag har lust, fantiserar när det är dags för att fantisera. Idag planerar jag inte för någon framtid. Idag litar jag på att livet inte är ett problem som måste lösas, styras upp, rättas till. Idag låter jag livet vara där precis som det är, världen är inte en fiende, jag måste inte – genom planering eller annat duktigt fixande och rättande, skydda mig mot den. Idag är jag min egen bäste vän.
Kom dag.
Kom liv.
Kom mage, puta mot himlen, rund som ett leende ansikte.

Texten är hämtad från Bob Hanssons blogg där han som vanligt bara skriver om sånt som är väsentligt. Tänk vilket privilegum att faktiskt kunna göra det. Choklad ska jag stoppa i min leende mage till och med.

Jag gick och simmade istället

för att ge mig ut på gatan och hämta hem främmande män i olika färger. Någon annan får skriva de böckerna. Jag tänker blogga lite stillsamt om mina upplevelser i simhallen istället.
Det var länge sedan jag simmade sist. När jag pluggade och hade mer varierande tider simmade jag flera gånger i veckan men att simma efter arbetstid visade sig handla mer om att använda olika former av överlevnadsstrategier för att ta sig från en ända av bassängen till en annan mellan alla myllrande medsimmare. Men nu har jag ju varierande tider igen.

Den första glädjen i det här projektet var att jag fortfarande kunde ha min baddräkt. P sa till och med att jag såg smalare ut, när jag provade den i morse. Bara en sådan sak.
Det var en mycket trevlig upplevelse detta att simma igen. Jag lyckades till och med att låta bli att ligga där i bassängen och älta den vanliga ramsan "när jag har simmat då ska jag basta så ska jag gå förbi Pressbyrån på hemvägen och sen ska jag blogga och kolla Manpower och sen ska jag..." Jag ägnade mig helt enkelt åt att simma och basta i tur och ordning. Där och då. I bastun satt jag och tänkte på Skogsnuvan och bilderna på hennes målade stenar i bastun och katten Oskar som lapar öl ur ett fat. Riktigt så trevligt hade inte jag, hade inte ens en öl, bara ett fruktansvärt fult bastuagregat att titta på, men det var varmt så det fick duga.

När jag gick därifrån var jag lugnare och mer avslappnad än jag varit på länge. Bastu är bra för både själen och kroppen. Känner mig både lugn och harmonisk och energisk på samma gång. Kanske börjar jag få grepp på det här att vara ledig om dagarna. Men då kan jag ge mig den på att jag får ett jobb börja ängslas för istället. :)

Jag har aldrig legat med främmande "negrer"

Efter att ha sprungit runt som en skållad iller den första arbetslösa veckan för att hinna med allt det här som jag har föresatt mig att hinna med nu när jag inte har ett jobb att gå till, dråsade jag helt enkelt ihop i helgen och gjorde ingenting. Större delen av lördagen sov jag och sedan har jag läst och läst. Nu anser jag visserligen inte att läsa är att göra ingenting, tvärtom, men någon skållad iller har jag inte varit.

Jag läser Birgitta Stenbergs självbiografiska Kärlek i Europa och inser att jag till fullo har förspilt mitt liv. Nja det är kanske att ta i, men jag inser vilken mes jag är när det kommer till det här med skrivandet. Inte har jag liftat ensam genom Europa och legat med vilt främmande "negrer" som jag plockat upp på gatan bara för att kunna beskriva det. Inte kommer jag att göra det heller (om inte något mycket världsomvälvande drabbar mig). Bourgogneboken, om den någonsin blir färdig, kommer inte att ha mycket gemensamt med Kärlek i Europa och rent litterärt kanske det är något att beklaga.

Kanske stämmer det som Alain de Botton sa i artikeln i Vi läser att vi arbetar för att slippa fundera över de stora frågorna i livet, för de stora frågorna tränger sig på på ett ... ett... påträngande vis. Vad gör jag? Varför gör jag det här? Vad vill jag? Och hur kommer jag dit? Och kanske framför allt: Kan jag inte bara få vara i fred en stund?

Vem ska man tro på?

Har ju skrivit en del om att det jag tror att jag vill kanske inte är vad jag egentligen vill. Att det jag tror är bäst för mig är kanske inte det som verkligen är bäst för mig. Sedan har jag blivit arg och tänkt att så där kan man ju inte gå runt, som om man vore en lallande fåne utan mandat att ha någon åsikt om vem man är och vilken sorts värld man lever i. Jag hade bestämt mig för att "jag vet bäst själv och så är det med det." Men nu undrar jag igen.

Har de två senaste dagarna träffat diverse arbetsförmedlare och jobbcoacher som talat om för mig att jag är så ambitiös, målmedveten och framåt och jag tänkte på hemvägen idag att "tänk att jag har lyckats lura dem allihop!"
För det är väl jag som har lurat dem?
Eller är det mig själv jag lurar när jag tror att jag inte alls är något av detta?

Att jag har den här duktighetssjukdomen är i alla fall sant och visst, för jag är mycket nöjd med att de tycker att jag är så duktig på att söka jobb. Kanske borde jag söka hjälp istället.