fredag, augusti 17, 2018

Om annat än pistoler

På campingen

Kapitel 33 som handlar om hur Claudilles son, hans flickvän, Claudille, Bauerprinsessan, tyskarna och holländarna, Den Rödbrusige och hans vänner tänker på annat än pistolen bakom tvättmaskinen.


Det verkar som om de alldeles har glömt den där mystiska pistolen som Rosie hittade bakom tvättmaskinen. De verkar som om de alla fått annat att tänka på.

Claudilles son och hans flickvän har fått öppna campingexpeditionen den här morgonen. Claudille själv har visat sig i fem minuter för att utan ett ord lägga två Treo i ett glas, och medan de fortfarande fräser i vattnet bär hon det med sig uppför trappan till den lilla lägenheten ovanpå restaurangen. Hon håller hårt i glaset som om det är hon som skulle falla till marken och inte glaset om hon släppte  taget om det.

Inne på kontoret sover Bauer-prinsessan Sonja på rygg med munnen öppen och snarkar på en sådan volym som ingen trodde kunde vara möjligt för en person som ser ut som dimma och rök. Claudille son och hans flickvän har stått dörren och tittat på henne med gapande munnar i nästan tio minuter innan de tyst men bestämt stängt dörren om henne. De tänker inte på pistolen

Det gör inte heller det tyska paret. De har plockat ihop sin silvermoppe, sitt överdimensionerade silverbord och sin stora gasolgrill och farit iväg från campingen för några dagar sedan. Just nu sitter de tysta och lite morgongriniga bredvid varandra i husbilen. De har precis kört av Kielfärgan och tagit sig ut på autobahn.

Holländskorna har inte tid att tänka på några pistoler. De står nere i campingrestaurangen, där de precis hämtat ut sitt förbeställda frukostbröd. Idag har de likadana cerisa träningsoveraller på sig och cerisa ryggsäckar på ryggen. De berättar glatt om dagens cykelutflykt. De har fått tips om ett vattenfall de ska cykla och titta på. När de skrattande och pladdrande gått ut ur restaurangen och svängt ut på vägen på sina rosa cyklar säger Claudilles son:
   "Visst har hon ett adamsäpple?  Hon den där långa."
Hans flickvän rycker på axlarna och börjar spola upp vatten i skurhinken.

Uppe i det hörn av campingen där Den Rödbrusige och Den Utmärglade håller till med sina respektive fruar, är det heller ingen som tänker på pistoler. Den Utmärglade har gått ut på en morgonpromenad och Gertrud låter sina frustrationer få utlopp i en hetsig, skramlande storstädning av husvagnen. Allt löst har hon kastat ut genom dörren för att få fria skurbara ytor. Den Rödbrusige hade fått en gymnastiksko i huvudet där han han kryper omkring ute på grusgången och håller på att tejpa ihop blompinnar till en ny TV-antenn.
G-A-L-E-N-S-K-A-P-E-R skriver Monika i sitt korsord inne i husvagnen och tar en klunk kaffe i ur sin blommiga mugg. Hon tänker inte heller på pistoler.

fredag, augusti 10, 2018

Du är väl den Rosie?


På campingen

Kapitel 32 i vilket Den Utmärglade tar av sig hatten och blottar, enstaka antennlika hårtestar.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Ännu har inte Sonja och Claudille börjat skråla så högt att det hörs upp till toalettutrymmena där Rosie och Torsten Sandström  sitter kvar på bänken och försöker hämta sig efter Den Svarte Riddarens avfärd. 
   Borta vid den första av grusgångarna står Den Rödbrusige och Monika, Gertrud och Den Utmärglade och spanar efter den bortknastrande motorcykeln. Den rödbrusige har ett blommigt förkläde över sin rödbrusiga mage och en stekspade i handen. Hans hustru håller hårt i ett durkslag med båda händerna. Gertrud ser som vanligt rödflammigt förorättad ut och blänger än mot kröken där Den Svarte har försvunnit, än mot restaurangen eftersom hon tycker sig höra något ljud därnere i från. Det är måndag och den ska faktiskt vara stängd. 
    Bara Den Utmärglade är vänd åt andra hållet. Han spanar under sitt svarta hattbrätte mot bänken där Torsten Sandström och Rosie sitter. Rosie har stoppat sin hand i Torsten Sandströms kycklingkladdiga, som för att söka ett stöd. Plötsligt är Den Utmärglades ben på väg upp mot bänken och med dem han själv. Han blir stående en meter framför dem. Det dröjer lite för länge innan han får upp munnen för att säga något och när han väl får ut något ur munnen var det inte så mycket att ha. 
   "Jaha" Han skrapar med foten i marken. 
   "Jaha?" säger Torsten Sandström. 
    "Jo." säger Den Utmärglade och får plötsligt av sig den bredbrättade svarta hatten som ingen någonsin har sett honom utan. Den blottar en nästan kal hjässa med några nästan två decimeter långa testar som spretar åt olika håll. 
   "Jag tänkte höra... du är väl den Rosie?"
Det var en av de konstigaste frågor Torsten Sandström hört. Han tittar nyfiket mot Rosie för att se hur hon ska svara. För vad svarar man på något sådant. 
   Rosie i sin tur stirrar på Den Utmärglades hårtestar som svajar i vinden. Torsten Sandström kan känna att hon är stel i hela kroppen. 
   Nu kommer Gertrud klivande med armarna i sidorna. Det är som om armarna har växt fast där. 
"Vart blev du av, Gert?" ryter hon. När de får höra Den Utmärglades namn rycker Torsten Sandström till som om han fått en stöt av Rosies hand. Rosie står rakt upp framför bänken. Sedan rusar hon plötsligt iväg mot sin husvagn, sliter upp dörren och faller framstupa över skohögen där innanför.

fredag, augusti 03, 2018

Jorden rämnar

På campingen

Kapitel 31 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström funderar på ordning och oordning och Den Svarte Riddaren Sivert flyr fältet.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. WCT-mannen Torsten Sandström och den ilsket rödhåriga Rosie sitter kvar på bänken utanför toaletterna . 
WCT-mannen gnager eftertänksamt på det sista kycklingbenet. Han funderar fortfarande på röran i Rosies husvagn. 
"Du kunde ju inte veta var allt skulle ligga." hade hon sagt.
Hur skulle man kunna veta att det skulle ligga uppslagna album på golvet, att det skulle hänga stora högar med kläder över stolsryggarna och att det skulle stå flera kaffekoppar bredvid sängen och flera skor ligga i en hög mitt framför dörren. 
Hur kunde det vara möjligt att någon ville ha det på det här sättet?
Det finns så många frågor, tänker WCT-mannen. Men just den här frågan tänker han inte ställa högt. Han gnager lite till på kycklingbenet även om det inte är så mycket kött kvar på det, men det känns tryggt på något sätt.

    Han tänker på sitt eget tält där filten ligger ordentligt ihopvikt  ovanpå sovsäcken och hur Guiness rekordbok ligger precis ute i kanten på den upponervända plastbacken som han brukar packa i under resdagarna men som han använder som nattduksbord nu. Han tänker på sin stövlar som står rakt upptsällda bredvid varandra alldeles till höger om ingången på innertältet. 
   Rosie sitter och dinglar med benen och ser fridfull ut. Torsten Sandström tycker nästan att det låter som hon gnolar men det kan väl inte vara möjligt. Han har inte riktigt vant sig vid att hon inte är så arg längre, att hon skulle vara glad klarar han inte riktigt av att ta in. 
   Torsten Sandström drar in kvällsluften i i lungorna. Han är förvirrad men ändå tillfreds på något märkligt sätt. Han tar in kvällssolen över campingen, det knastrande ljudet av kornas betande. Och så plötsligt ett rasslande ljud i gruset. Det är Den Svarte Riddaren Sivert som är på väg upp mot toalettutrymmet så att gruset sprätter om benen på honom. Torsten Sandström kan riktigt höra hur det knakar i hans ihopbitna käkar när han passerar dem på väg in i toalettutrymmet. 
Sedan rämnar hela jorden med ett dån. 
Rosie ropar till och hugger tag i Torsten Sandström som tappar sin kycklingkartong. Den Svarta Riddaren har startat sin motorcykel där inne och ljudet ekar i kaklet. Han kommer utfarande som toalettutrymmet spottat ur honom, gruset sprätter upp i knät på Rosie. Den Svarte Riddaren Sivert far ner genom campingen, förbi campingrestaurangen  ut på vägen och försvinner.

Till långt in på natten hör man sång och skrän nere från restaurangen trots att det är måndag och restaurangen är stängd. Det är Claudille och Sonja som sitter vid plastborden och dricker vin och sjunger Hit the road Jack

onsdag, augusti 01, 2018

Galningar och gamla bekanta

För en tio-femton år sedan satt jag och skrev på ett kafé. Jag satt där ofta och efter ett tag kände jag igen de andra stamgästerna. Inte för att vi hälsade på varandra, vi var ju i Sverige gudbevars, men kände igen varandra det gjorde vi.
Där var en klotformad taxichaufför som alltid löste korsord och där var en man som satt och mumlade över en vacker, gammaldags atlas där han mätte upp avstånd med en plastlinjal.
Så slog cafét igen och vi skingrades för vinden.

Nu sitter jag och skriver på ett annat kafé och här har jag återsett min gamle vän den klotformade taxichauffören. Han löser fortfarande korsord men istället för det stora korsordslexikon han hade med sig förr i världen har han numera en i-pad.
Atlas-mannen ser jag däremot inte till. Jag har svårt att se hur han skulle förhålla sig till Google maps. Själva grejen med honom var ju att hans atlas var så gammal och fin.

När jag tänker efter så vet jag inte om den klotformade korsordslösaren verkligen var taxichaufför. Det var bara något jag hittade på.
Jag brukar hitta på sådana där saker. Vår brevbärare har jag försett med ett lesbiskt förhållande och en fårfarm. Det värsta är att jag ljuger så jag tror mig själv. Det har varit nära att jag frågat om de fått många får i år men jag har lyckats hejda mig i sista stund.

För övrigt undrar jag varför jag alltid måste hamna bland folk som pratar för sig själva när jag är på kafé. Så sent som tidigare idag hade jag en på varje sida om mig. Till höger om mig satt en gubbe och muttrade ner i sin kaffekopp. Det enda jag kunde urskilja var: "Ja, jo, pust. Det är bara jobb och jobb i den här stan." På min vänstra sida satt en kvinna och stånkade för sig själv medan hon rotade i en ICA-kasse: "Det är så varm. Jag orkar inte. Jag kommer inte hem. Det går inte."
Det var när gubben på min högra sida började fnittra på ett obehaglit sätt och snegla åt mitt håll som jag förskräckt slog ihop min dator och skyndade ut ur lokalen.
Väl hemma i säkerhet tänkte jag att de där båda är nog inte galnare än jag, egentligen. Kan man hitta på chaufförsjobb och fårfarmar åt folk så man tror sig själv, är det väl bara en tidsfråga innan man sitter på kafé och pratar för sig själv:
"Jaså, den fete taxichauffören är här idag igen. Idag tror jag att han är ännu fetare än förra veckan."
*elakt fnitter*



fredag, juli 27, 2018

Hur lång tid tar det att städa en husvagn?

På campingen 

Kapitel 30 i vilket Torsten Sandström har många frågor kring städning. 


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Utanför toalettutrymmena sitter Torsten Sandström och äter grillad kyckling ur en pappkarton. Bredvid honom sitter Rosie och äter sallad. För några timmar sedan kom de farande i taxi. Torsten Sandström hade sagt till chauffören att höra ända upp genom campingen och fram till Rosies husvagn. 
"Vi har en konvalecent i bilen!" hade han sagt med myndig stämma. Det lät högtidligt tyckte Rosie, beundrande hade hon tagit hans hand. 
   Holländskorna hade stått vid sin gång på campingen och vinkat när de kom, men någon annan hade de inte sett till och Torsten Sandström hade lämnat Rosie i husvagnen så att hon skulle få vila lite. 

På sjukhuset, några dagar tidigare, hade hon bett honom att "städa upp lite" i husvagnen till hon kom hem. 
"I din husvagn!" Han hade känt sig lamslagen. Städa? Hos henne? Han?
"Du har väl sett till husvagnen när jag har varit borta? Så att ingen har varit där?"
"Självklart, Naturligtvis."
Men det hade han inte. Det hade inte funnits i hans tankevärd att han skulle närma sig hennes husvagn. Det var ju hennes. Att gå in där kändes alldeles för intimt. 
Men nu hade han blivit tvungen. Det hade känts nästan oanständigt. Han hade stått och tittat på vagnsdörren ett bra tag. Ända tills den rödbrusige kom förbi och tittade på honom som om han skulle avvärja en inbrottstjuv.
Torsten Sandström spände ögonen i honom:
"Frälger!" sa han hårt och bestämt för att markera på den rödbrusiges eget språk. Så slet han upp dörren på samma sätt som Rosie brukade göra när hon var arg. 
Sen blev han stående. 
"Hade det varit inbrott?"

"Hade hon det alltid så här?"
"Hur lång tid skulle det ta honom att städa upp allt detta?"
Det finns så många frågor och vissa får man aldrig svar på. Men på den sista skulle han få svar. Tre och en halv timma var svaret. 
Han blev lite besviken när Rosie inte sa något om städningen när han lämnade av honom vid husvagnen. Men hon var väl trött. 
När han kom för att bjuda henne på middag, en sallad eftersom det var nyttigare än grillad kyckling om man haft en infarkt, höll han på att få infarkt själv. Allt såg ut som tidigare. Kläder låg utströdda över bordet och soffan. På golvet låg böcker utslagna. 
Tre och en halv timma. 
Han hade tuggat runt det några varv där han satt på bänken utanför toaletterna. 
"Jag hade städat lite." sa han försiktigt. 
"Jag vet," Rosie lade handen på hans arm och tindrade mot honom. "Du hade varit jätteduktig. Det var ju inte lätt för dig att veta vart allting skulle ligga."


söndag, juli 22, 2018

Att tala till sig själv för 30 år sedan

Medan solen fräter sönder världen därute kurar jag bakom persiennerna i en nedsläckt lägenhet och scannar in gamla foton, eftersom man inbillar sig att de ska vara i alla evighet om de digitaliseras, istället för att långsamt blekna och nötas till förgängligheten. 
  Egentligen tror jag att den digitaliserade evigheten kan lösas upp i tomma intet med en fingerknäppning, innan man hinner vänja sig vid att det inte finns någonting som är evigt. Inte någonting. 

Nu har jag kommit fram till bilderna från min 14 årsdag och där fastnar jag vid en närbild av mig själv med vitsippor bakom örat. Jag minns hur vidrig jag tyckte att den där bilden var när det begav sig. Det där fula, potatisnästa koansiktet upptryckt i kameralinsen. Jag minns hur ful jag tyckte att jag var när jag var 14, hur klumpig och otymplig jag kände mig i den där faktiskt ganska smala kroppen och hur... ja, smutsig på något sätt. 

Nu tycker jag att det är ganska söt bild. Visst ser jag att det inte är en tjej som killarna stod i kö efter, men ändå. Om jag kunde resa tillbaka till den där 14-åringen och berätta ett och annat för henne. Att hon inte är så ful som hon tror, till exempel.  Och att hon inte behöver bry sig så mycket om vad folk säger om hur hon ser ut. 
   Men hon skull nog inte lyssna på mig. Och jag kan ju inte resa i tiden.
Det enda jag kan göra är att säga åt den där potatisnästa människan med uppsvält koansikte, degig, gropig kropp, bred som en ardenner över baken, som jag ser i spegeln i dag:
"God damn, vilken praktkvinna du är!" med hälsning från framtiden. 
Men hon lyssnar inte hon heller. 






fredag, juli 20, 2018

Claudille pratar med cigarrillrök

På campingen 


Kapitel 29 i vilket Claudille övertraserar sin dagliga ranson av cigarriller

"Det ligger en skyltdock i den där risiga bilen därute."
Det är Sonja som silar in genom dörren som en dimma. 
"Jag vet." säger Claudille som står med armbågarna mot bardisken och klickar med sin tändare. 
"Vems är den?"
"Ingen aning."
Utanför fönstret åker Den Svarte Riddaren omkring på åkgräsklipparen. 
"Klippte han inte där i går?" undrar Sonja. 
"Jo."
Sonja står som vore hon stöpt på golvet och tittar på Claudille som äntligen fått eld i tändaren och fyr på dagens sjunde cigarrill. Hon har övertraserat sin dagliga ranson idag men vad fan, det är en jävla dag. 
"Röker du härinne?"
Claudille plockar bort en tobaksflaga från tungan och tittar på Sonja över glasögonkanten. Hon drar den vänstra mungipan lite upp mot örat och ser riktigt vänligt på Sonja. 
"Du börjar låta som Torsten Sandström."
"Vem är det?"
"WCT-mannen. Han brukar alltid fråga en massa saker.
"Ja, fast på sista tiden har han börjat komma med en massa svar, tycker jag." säger Somja.
"Svar på vadå?"
"Ja, det är just det. Jag vet inte riktigt på vad."
Claudille kisar över glasögonen på den där märkliga varelsen hon anställt i sin restaurang. Hon kan fortfarande inte riktigt svara på varför hon gjorde det. Hon verkar ju så sällsamot olämpad för det mesta här i livet. Hur hon kunde ge sig till att vara lärare för en akvarellmålningskurs kan Claudille inte begripa. Hon ser ju själv ut som en mycket vattnig akvarell.
"Tunn och vit som dimma", tänker Claudille. Kanske finns hon inte ens. Kanske står hon här och pratar med röken från sin egen cigarrill.
"Hur mår du?" frågar cigarillröken som blivit orolig av att granskas på det där ingående sättet, som om Claudille försökte bli på det klara med om hon verkligen finns.
"Bra." säger Claudille med en ton som om hon slog i spik med bara rösten. Hon rätar upp sig.
"Vet du om att både Gertrud och Sivert trodde att den där skyltdockan var en riktig människa."
"Vem är Sivert?"
Claudille lutar huvudet åt vänster i riktning mot Den Svarta Riddaren och gräsklipparen.
Båda skrattar gott. Claudille raspigt och rökigt och Sonja med ett susande ljud. Claudille skrattar åt vilka idioter det finns. Sonja skrattar åt något annat.
"Heter han verkligen Sivert."