onsdag, december 19, 2018

Notalgikalendern Lucka 19

Dynastin 

Dallas såg jag, som sagt inte. Men Dynastin. Under den perioden hette mina Barbiedockor Crystal, Alexis och Blake, Adam och Fallon och levde ett vidlyftigt lyxliv. Det enda jag egentligen minnsfrån den här serien är att någon ondsint människa såg till att Jeff kontor målades med giftig färg så att han höll på att dö av att sitta i det. Och att Joan Collins var ond och Linda Evans god, förstås. Det är ju sällan särskilt mångfasetterade karaktärer i sådana här serier.

Det här klippet är inte från den tiden då jag följde serien utan det första av två långfilmslånga avsnitt som avslutade seren 1991.

tisdag, december 18, 2018

Nostalgikalendern Lucka 18

Macken 

Vi hade över huvud taget ett ganska udda förhållande till TV:n i mitt barndomshem. Där fanns till exempel inte video förrän en bit in på 90-talet. Inte heller tittade vi på alla de där TV-serierna som man skulle titta på. Vilket kan tyckas vara en bedrift med tanke på att det bara fanns två kanaler, som inte sände dygnet runt, som nu.
Vi såg till exempel inte på V, som alla andra gjorde. Ni kommer ihåg den där TV-serien med ödlor som var människor, eller om det var tvärtom? Jag såg den, som sagt var, inte. Inte heller såg vi på Dallas som vanliga människor och när alla mina skolkamrater började fråga varandra om de hade sett en vit Opel och säga godnatt till bensinstationer hade jag inte en aning om vad det var de snackade om.
Först när det var bara två avsnitt kvar började vi fatta galoppen. Och sedan dess har jag tagit igen det jag förlorat, med råge. För jag vet inte hur många gånger jag har sett Macken.

måndag, december 17, 2018

Nostalgikalendern Lucka 17

Clark Kent

1988 visades en TV-serie med namnet Clark Kent. Den handlade om ett gäng meddelålders, relativ väletablerade män som en sommar återförenar sitt gamla ungdomsband och åker på en liten turné, där de spelar gammal 50-, 60-tals rock. Detta tilltag upprör flera anhöriga och vänner eftersom det ansågs lite väl lättsinnigt för vuxna män, särskilt för högt uppsatta bankmän, att leka på det här sättet. Så var det då. Nu hade nog det flesta tyckt att det var en jättekul idé.

Jag var 13 år när serien sändes. I dag är det omöjligt att förstå hur jag, knappt tonårig, kunde fastna så för en serie om ett gäng 40-årskrisande gubbar som jag gjorde. Jag tittade på alla repriserna och lånade till och med och läste böckerna som serien baserades på. Än idag kommer jag ihåg flera repliker  ur avsnitten.



Det blir alltså dubbelnostalgi i den här luckan: Jag är nostalgisk över en serie om ett gäng nostalgiska gubbar.




Det sorgset hoppfulla ledmotivet:

söndag, december 16, 2018

Nostalgikalendern Lucka 16

Don Quijote

En annan tecknad serie jag följde noga som barn var Don Quijote av Lamancha. Som jag skrivit tidigare filmatiserades mycket god litteratur på den här tiden. I det här fallet tecknades den alltså till och med och fanns som serietidning också, minns jag.
I den svenska versionen var det Peter Harrysson som gav röst åt Sancho Pancha men jag hittade inga klipp på svenska. Vi får ta det på originalspråk.

lördag, december 15, 2018

Nostalgikalendern Lucka 15

Il était une fois

Det var en gång 

Det var en gång i min barndom som det visades en tecknad serie på TV. Ibland var huvudpersonerna ute i rymden och ibland var de i något historiskt scenario, som till exempel i byggandet av pyramiderna. Jag förstod inte så mycket av serien, den var ju på franska och jag hängde inte riktigt med i textningen på den här tiden. Men ett förstod jag och det var att det där språket, det var det vackraste jag någonsin hört och det skulle jag lära mig. 

Det var uteslutande på grund av den här tecknade serien som jag valde franska som tillval när jag började högstadiet. I sex år skulle jag brottas med det här språket från en skolbänk; lucktexter, glosprov och hörförståelser och en ständig kamp med att vända accenttecken rätt. Ingenting kan ta magin och skönheten ur ett språk som felvända accenttecken och efter de där sex åren hade jag svårt att känna den förtjusning jag en gång kände när jag lyssnade på ledmotivet till Il était une fois.


fredag, december 14, 2018

Avskedets stund

På campingen 

Kapitel 50 i vilket camparna lämnar campingen.

Säsongen närmar sig sitt slut. Barnfamiljerna har packat ihop och gett sig iväg för länge sedan. Holländskorna for tidigt på morgonen efter avskeds- och förlovningsfesten. De hade packat ihop alla sina campingprylar under en cerise presenning på en liten kärra och satt upp sina cyklar på jeep-taket. 
"Är det inte konstigt att de har en grön jeep?" fnissar Sonja när hon och Claudille vinkade av dem nere på parkeringen. Hon och Claudille satt utanför restaurangen och rökte cigariller och vinkade till camparna som rullade ut från campingen. Claudille sneglade på Sonja som blåste rökringar rakt upp i luften. Hon hade allt fått lite fastare konturer den där Bauerprinsessan sedan hon var här första gången tidigt i somras med akvarellkursen. Då hade Claudille inte ens sett henne.
    Nu kommer Den Rödbrusige och Monika körande ner för kullen med sin husvagn på släp. De har hört honom harskla och spotta värre än någonsin tidigare däruppe, så de hade förstått att de var på väg. Utanför restaurangen vevar Den Rödbrusige ned fönstret och sticker ut huvudet:
  "Fräller, gräbb, präff, flaseläsk."
Monika lutar sig fram över honom och översätter.
  "Vi kommer tillbaka och hämtar Gertruds husvagn om några dagar."
Claudille och Sonja vinkar med sina cigariller. Uppe vid toalettutrymmena ser de hur WCT-mannen kopplar Rosies husvagn på sin gamla blå Volvo. Nyss såg de hur han pressade ner sitt döda tält i soptunnan.
   "Hur kom hon hit egentligen, Rosie?" undrar Sonja. "Jag har inte sett henne med en cykel ens."
   "Ingen aning." Claudille lägger upp fötterna på plastbordet framför sig. "Hon var här när jag öppnade i våras. Hon kan ha varit här hela vinter, för allt jag vet."

Nostalgikalendern Lucka 14

Alf 

Alf var en sit-com under sista halvan av 80-talet. Alla tittade p den, även om jag inte tror att så många av oss visste att det hette sit-com ännu.
Rymdvarelsen Alf härstammar från planeten Melmac och kraschlandar i en amerikansk medelklassfamiljs garage efter att ha flytt från Melmacs undergång. 
Jag tyckte aldrig att den var särskilt rolig den där serien. Och det tycker jag inte nu heller.