tisdag, juli 28, 2015

Massgrav



Först tyckte jag att den stora bokbollen som är med i årets OpenArt var en kul grej. Som bokälskare, tyckte jag det. Det är ju roligt att det är böcker med, tänkte jag naivt.
Nu, när jag har varit och tittat närmare på bollen har jag svängt i mitt omdöme.
När jag tittade på bollen på nära håll upptäckte jag nämligen att den var gjord av böcker. (Hm)
Naturligtvis visste jag det redan när jag tyckte att den var kul, men jag hade liksom inte insett det, eller hur jag ska säga. Nu när jag stod där och såg gamla fina kärleksromaner från 50-talet, vackra gamla pärmar, bilderböcker och faktaböcker förstörda, uppfläkta och genomborrade av ståltråd, drabbade mig insikten att jag stod framför en massgrav, ett bokmord på ett par meter i diameter. Till och med en fladdrande Köksalmanack från 1993 fick det att blöda i bröstet och jag insåg hur dum jag hade varit.



lördag, juli 25, 2015

Postmodernismen och dess följder

Det började med Arne Weise, sade jag till P för ett tag sedan. Vi samtalar om postmodernismen. Postmodernismen är ju en ganska svårdefinierad –ism. När jag talar om den menar jag symbolernas förlorade betydelse, att det är omodernt att ta något (vad som helst) på allvar, upplösningen av invanda mönster och nödvändig kontinuitet. Att allt flyter och man inte har några fasta punkter i tillvaron, ungefär. Och utifrån den synvinkeln står det ju klart var Arne Weise kommer in. 
När Arne Weise slutade vara julvärd i SVT drabbades vi av svår upplösning av invanda mönster och nödvändig kontinuitet. Nu är det ju inte rimligt att begära att Arne Weise ska sitta där i rutan varje jul ända tills solen slocknar, det låter sig helt enkelt inte göras. Någon gång måste det ha ett slut. Det intressanta och tidstypiska och det, enligt mig, postmoderna, är vad som hände sedan: Att SVT inte brydde sig om att bygga upp någon ny kontinuitet där till exempel Ernst är värd varje år, utan istället bestämde sig för att byta julvärd från år till år.
Det var i samma veva, fortsätter jag mitt resonemang, som den vanliga, närmast institutionaliserade trion i radioprogrammet Spanarna (Jonas Gardell, Jonas Hallberg och Helena von Zweigbergk) upplöstes och istället för att bygga upp en ny institution med en ny kontinuerlig trio bestämde sig Sveriges radio för att variera spanarna från program till program. Varje fredag fylldes av oro och osäkerhet innan man till slut, klockan 15 fick höra vilka som skulle spana denna vecka.
Det var en upplösningens tid. Gamla trygga referensramar rubbades.  Men när jag i efterhand kontrollerar det jag påstått, upptäcker jag att den institutionaliserade spanartrion upplöstes redan 1996, alltså sex år innan Arne Weise lämnade rutan. Och Killinggänget, som på något sätt personifierar den ironiska generationen, alltså generationen som inte tar något på allvar (postmodernism), började väl härja redan i början av 90-talet. Kanske är det istället så att Arne Weises uttåg från julaftonstraditionen mer är själva peaken på postmodernismen.
Under denna upplösningarnas tid, kullkastandet av all trygg kontinuitet, nöjde man sig visserligen med att byta ut personerna i kända företeelser, men man behöll själva företeelsen. Man behöll traditionen med julvärd och att visa Karl Bertil och Kalle varje år men mellan dessa välkända inslag fanns detta orosmoment, detta okända nya. Detsamma gällde Spanarna;  även om spanartrion såg olika ut varje gång behöll man programformen och dess sändningstid.
På senare år har man emellertid börjat ge sig på och söndra även dessa kvarvarande fasta punkter i tillvaron. Man behöver inte längre sitta bänkad vid radion klockan 15 på fredagen, eller klockan 11 på lördagen när den enda reprisen sändes, för att lyssna på veckans Spanarna. Man kan lyssna när som helst i Sveriges radios arkiv.  Samma sak gäller ju som bekant för TV-programmen. Borta är den magiska tidpunkten, njutningen i att se fram emot ett program, en högtidsstund vid ett givet tillfälle.
Det som återstå är att bryta sönder själva programformerna. Jag föreslår att vi använder programmet Så ska det låta som ett pilotexempel. Där har vi ju redan bytt programledare, pianister och sändningstid några gånger. Nu är det dags att ändra själva programformen.  Jag föreslår nya regler i varje program, vissa avsnitt behöver inte ens handla om musik, man kan tävla i djurläten, olika motorljud eller helt enkelt låta bli att tävla och bara sjunga tillsammans i glatt samförstånd. Fast det är klart då kan man ju lika gärna titta på Allsång på Skansen (Man kan numera även  titta på allsång på Liseberg, också detta ett tecken på att det inte längre finns några fasta punkter i tillvaron)
Jag tror att SVTs Öppna arkiv och även radions arkiv av spanarprogram och sommarpratarprogram är en direkt reaktion på postmodernismen. I denna upplösningens tid, en tid då allt flyter och vi famlar blinda utan att hitta några solida handtag att greppa och hålla fast i behöver vi sådant som Öppet Arkiv. Med några enkla knapptryckningar kan vi återskapa de förlorade traditionerna. Vi kan se Arne Weise som julvärd varje år igen. Vi kan lyssna på spanarprogrammen med de ”riktiga” (det vill säga med de gamla goda) spanarna och  skaffa oss en, visserligen imaginär, trygghet igen. 
Det finns naturligtvis en risk med detta. Om man skulle känna sig allt för otrygg och rotlös skulle det ju vara fullt möjligt att man fastnade i Arne Weises julvärdsklipp, utvecklar ett beroende och drabbas av ångest om man inte får sin dagliga dos av Weise. Det är emellertid svårt att veta hur farligt detta skulle vara. Om livet skulle underlättas genom att man tittade på Arne Weise en gång om dagen kanske det vore ok.  Det är när det går ut över det dagliga livetsom det blir allvarligt. Om man inte hinner hämta sina barn på dagis eller sjukskriver sig från jobbet för att man inte klarar sig utan Weises julvärdskap så har man naturligtvis stora problem. Men det är alltså där vi riskerar att hamna på grund av det postmodernistiska sönderfallet. 
(Det kanske är bäst att förtydliga att texten ovan är skriven i en ironisk (postmodern) ton. Jag är ju sprungen ur den ironiska generationen. Men det är också värt att tänka på att under ironin gömmer oftast ett allvar. Och ni som har orkat hänga i ända till slutet i den är långa, svamlande texten ska ha en stor eloge.)



lördag, juli 18, 2015

Gränslösa


Det finns människor som älskar att diskutera. Det finns till och med de som väljer en ståndpunkt som de egentligen inte har och sedan debatterar för den, bara för att de tycker att själva debatten/diskussionen är det väsentliga. Sådan är inte jag. Jag är inte speciellt bra på att stå upp för mina åsikter. Jag lyssnar på argumenten hos den som tycker annorlunda och kommer fram till att ja, så där kan man ju också se det. I anfall av hybris kan jag tänka att jag är mer vidsynt än andra, att jag har förmåga att se mer mångfasetterat och gränslöst på saker och ting än andra och att det är lite korkat att bara kunna se saker från ett håll, inom ett avgränsat område. I anfall av självförakt tänker jag att jag helt enkelt bara är konflikträdd.

En av de få gånger jag har debatterat handlade det om nationsgränser. (Apropå detta med nationskänslan, som jag nämnde i förra inlägget.) Han jag diskuterade med var för och jag emot. Han menade att det var bra med nationsgränser för det innebar att man inom gränserna höll ihop och hjälpte varandra, och det är ju bra. Jag undrade om man inte kunde göra detta utan gränserna, om inte alla vi människor kunde hålla ihop och hjälpa varandra. Jag minns inte vad han svarade på detta, det var säkert något bra. Säkert förlorade jag diskussionen, jag brukar göra det. Jag är som sagt inte någon större debattör.

Men ändå. Är det verkligen så att god sammanhållning måste gro ur exluderande? Måste man alltid hålla samman mot något, eller snarare någon. Att man håller samman mot kölden, till exempel är ju ganska bra, men mot andra människor? Men det verkar ju vara så det fungerar. EU till exempel. En av grundtankarna där är ju att det ska verka för freden i Europa, att vi i Europa ska hålla ihop och hjälpa varandra. (Just nu är det förvisso diskussioner om hur mycket vi ska hjälpa varandra ekonomiskt, men ändå) EU-samarbetet innebär att jag, som lever ett ganska tryggt och fredsamt liv ganska enkelt kan flytta till, till exempel Frankrike och börja jobba där. Om jag däremot skulle fly från krig och svält i ett afrikanskt land skulle det vara betydligt svårare, för att inte säga omöjligt. Vår EU-sammanhållning blir en sammanhållning mot dem utanför EU.

Och om man tittar på den lilla världen; där är väl skitsnackandet ett effektivt och välanvänt sammanhållande kitt. Den enande känslan mellan oss som inte är lika dumma som Torkel är stark, åtminstone om vi tala om hur dum Torkel är med varandra. För att få höra till gruppen kommer man hellre med någon ny anekdot om Torkels dumhet, än att man ställer sig upp och säger att nu får vi väl ändå sluta att vara så dumma mot Torkel. Gör man det hör man inte längre till, man är inte längre en del av sammanhållningen.

Naturligtvis inser jag att det rent administrativt skulle innebära en del besvär om vi plötsligt skulle bestämma oss för att lägga ned nationsgränserna. Men jag tror inte att det skulle innebära slutet för mänskligheten. I förlängningen, när vi har tagit oss igenom omorganisationen, tror jag att det i slutändan skulle göra oss till mycket bättre människor.




onsdag, juli 15, 2015

Dagen efter

Egentligen skulle jag ha skrivit ett inlägg i går. Det skulle handla om den franska nationaldagen.  Men nu hade jag läst sönder ögonen i mitt redigerande av en bok om det där landet, så istället för att hylla det på dess dag satt jag omtöcknad av migräntabletter och kisade mot ett gammal avsnitt av Morden i Midsomer.
Trots huvudvärken kunde jag inte låta bli att fundera på det faktum att flera människor kommenterat att det var den franska nationaldagen medan ingen, inte ens min mor, hade påpekat att det var vår egen kronprinsessas födelsedag. Av min annars så rojalistiska mor hade jag till och med fått ett mms föreställande min far viftande med en fransk flagga.
   Medan jag försökte hålla isär namnen på de olika karaktärerna i Midsomer, något jag brukar ha svårt för även utan migrän, funderade jag på om detta ointresse för det svenska kungahuset och medvetenheten om den franska nationaldagen, har något att göra med vårt komplicerade förhållande till vår nationalkänsla och fransmännens självklara förhållande till sin.
   Jag vet inte riktigt vad som är bäst, men jag vet att jag gärna skulle ha lite mer fransk känsla för min bok än den svenska komplicerade känslan jag faktiskt har.
Innan jag visste att jag skulle få migrän hade jag tänkt skriva om den franska nationaldagen 2003. Vi firade den i undersköna staden Chatillion-sur-Seine i Bourgogne. Det var första gången jag var i Bourgogne och ännu hade jag inte blivit så besatt av den här regionen som jag sedermera skulle komma att bli. Det är faktiskt två år kvar tills den besattheten ska bryta ut.
    Hade jag inte haft migrän hade jag skrivit om hur mycket folk det vimlade ute på gatorna på kvällen . Att det vid bakluckan på en lastbil delas ut lyktor inför paraden som skulle gå  genom staden. Jag skulle ha skrivit om hur jag vettskrämd hoppade och skuttade omkring alla smällare som smällde kring mina fötter. Smällandet fortsatte med oförminskad styrka även när paraden kom. Först gick ett gäng drillflickor i olika åldrar med blinkande drillpinnar. Åldern varierade från de som var så små att de var allt för upptagna av att titta på publiken för att hinna med att hålla takten med sin pinne, till dem som var allt för medvetna om att publiken tittade på dem och därför  var mycket noga med att vifta i rätt takt. Efter drillflickorna kom en blås- och slagorkester och sedan stadens invånare som bar de där lyktorna som delats ut vid lastbilen. Vi följde också med tåget en bit. 
   Hade jag inte varit angripen av bestialisk huvudvärk hade jag också nämnt att det var oerhört vart hela den där sommaren och att vi avslutade kvällen med att sitta i en trappa och äta kebab eftersom det var alldeles för varmt för att gå in och äta någonstans. Men nu blir det alltså ingenting med det. Jag kan väl ändå säga att när man tänker tillbaka på en speciell händelse på det här sättet och på allt som har hänt sedan dess, så inser man att tolv år är en ganska lång tid. 


fredag, juli 10, 2015

Introvert fredagsnöje om vaga begrepp

Jag har inga som helst problem med ordet "hen". Ett ganska praktiskt ord, tycker jag. Däremot har jag oerhört svårt för ordet "en".
   Det är ju numera allmänt accepterat (Jag har läst i Språktidningen att det är det) att man (sic!) istället för "man" kan använda "en" istället. Alltså, istället för att säga:
"Man brukar få ont i ryggen när man jobbar i trädgården."
kan man säga:
"En brukar få ont i ryggen när en jobbar i trädgården."

Egentligen spelar det ju inte någon roll för betydelsen vilket man (Jag kan verkligen inte låta bli) använder. Och jag inser ju att språk förändras. Det här med att språket skulle utarmas på grund av de nuvarande ungdomarnas sätt att prata vill jag inte riktigt gå med på. Det låter så bakåtsträvande och förstockat. Äldre generationer har i alla tider ansett att den yngre generationens beteende är ett tecken på samhällets moraliska undergång.
Så jag försöker kämpa emot sådana tankar. Jag har nästan (säger nästan) accepterat att folk säger saker som "Jag lämnar i morgon."  Men språkpoliskärringen inom mig skriker fortfarande att i det svenska språket måste man lämna NÅGOT, man kan inte bara LÄMNA hur som helst!

Men en. Jag tycker att det låter så fuuuult!

Det märkliga är att jag kan acceptera en på vissa platser i en mening. Till exempel:
"Här sitter man och känner att räkningarna bara regnar över en."
Däremot skulle jag aldrig säga:
"Här sitter en och känner att räkningarna bara regnar över en."

Men jag tränar. För vem vill vara bakåtsträvande och förstockad. Kunde jag lära mig att skriva på mobilen med tummarna ska jag nog också lära mig att hantera en.
   Jag övar mig genom att lyssna på videobloggaren Clara Henrys sommarprogram samtidigt som jag djupandas. Hon är oerhört konsekvent i sitt en-användande.
   Det är för övrigt intressant att lyssna på henne. Vi har mycket gemensamt trots att jag är dubbelt så gammal som hon. Vi är båda uppvuxna på landet och skrev redan innan vi kunde bokstäverna. Vi bloggar båda två, även om hon gör det i bild och jag i text, och vi är båda introverta.
   Fördelen med att vara så gammal som jag är, är att det är mindre laddat att säga att man hellre vill vara hemma och titta på film än vara ute och festa. Fördelen med att vara så ung som hon, är att en (Titta vad jag kan!) har ett mer avslappnat förhållande till ordet en.

För övrigt lärde jag mig under min gymnasietid att ordet man borde användas så lite som möjligt eftersom det är så vagt. Det är ju förkastligt att bara snacka en massa snömos. Över vem regnar de där fakturorna egentligen. Tala ur skägget.

För övrigt två: Jag tror att uttrycket (Sic!) som jag använder här ovan är ungefär det samma som en gammal bakåtsträvande, förstockad och språksnobbistisk markör som motsvarar dagens smiley i betydelse. Ungefär.

onsdag, juli 08, 2015

De små tingens gud

Den gångna helgen var en helg då de små tingens gud var närvarande.
Mycket berodde det på vädret, naturligtvis. Jag satt ute på altanen och skrev i flera timmar. Lördag kväll var vi vid "vår" badsjö som ligger så vacker och vars vatten stilla kommer framflytande ur skogen. Även om jag inte är någon större badare tycker jag att det är fridfull att simma här. Sedan är det ju något med kvällsljuset sådana där sommarkvällar. Det ljuset är som en gåva.

Medan vi var där vi sjön kom det två ballongfararsällskap och bredde ut sina ballongskal på fotbollsplanen mittemot, fyllde dem med varmluft och for långsamt till väders. Som ni kanske känner till har jag ett närmast svärmiskt förhållande till luftballonger. För mig är de en symbol för hopp, tillit och förtröstan. Så länge ballonger flyger kommer allt att gå bra. Det pågick nordiska mästerskap i ballongflygning här under helgen och på hemvägen såg vi inte mindre än 15 luftballonger hängande på  himlen.

På söndag förmiddag sjöng min snart 96-åriga farmor "Hej tomtegubbar!" för mig i en mobiltelefon som min pappa håller upp åt henne, där de sitter i hennes rum på äldreboendet. Mitt hjärta blöder av ömhet för den där lilla fågellika, dementa tanten. Inte för att hon vet att hon sjunger för mig, eller över huvud taget vem jag är, men detta att hon sitter där så oberörd av det vi kallar verkligheten och bara får lust att sjunga en liten stump. Så länge min farmor slår ihop fötterna och sjunger "Hej tomtegubbar!" kommer allt att går bra.

Jag lyssnar på Peter Appelgren och Anna Mannheimer och deras sommarprat. Anna tycker inte att man ska gå runt och fråga sig "Var det inte mer?" om livet. Livet är alldeles tillräckligt fantastiskt som det är. "När det finns hav och bäsbisar och kli i nacken." Hon menar att det är gott nog. Gott så.
Och jag håller med.
De små gudomliga tingen; en sång, en sjö och några luftballonger. Mer än så behöver man egentligen inte. Jo, en ilsken karl som viftar omkring sig och svär död och förintelse över Sveriges alla bromsar vill jag gärna ha bredvid mig också. Då är lyckan komplett.



fredag, juli 03, 2015

Jakt på gröna stjärnor

Det är som det brukar. Det är som det är.
Eller jag är som jag är, ska  jag kanske skriva.
Jag kommer bli "ensam hemma" en vecka i juli, när P åker till Palma. Den veckan har Bourgogneboken legat till sig i en dryg månad. Det är passar ju alldeles utmärkt att ägna den ensamma helgen åt att läsa igenom manuset från pärm till pärm utan avbrott. Jag inser det och tänker spontant att nej, jag låter det ligga en månad till, jag behöver ha det längre ifrån mig. (Läs: Jag vill skriva annat!)
Och sekunden efter att jag tänkt så, börjar jag skissa på en planering av genomläsningen i anteckningsboken. Efter en stunds klottrande är jag riktigt exalterad över tanken att börja peta i den där uttjatade texten igen.
Det är som det brukar.

Eftersom jag gör allting baklänges med den där texten ska jag inför genomläsningen formulera ett slags... ja, när man skrev uppsats på universitetet hette det syfte, i min anteckningsbok skriver jag nu:
"en slags vision, en ledstjärna som hela boken ska kretsa kring som ett solsystem i grönt". Hade jag skrivit något sådant i mina universitetsuppsatser hade de förmodligen trott att jag ätit svamp. Även nu lägger jag till i mina noteringar att själva den där ledstjärnan borde formuleras något mer konkret.


onsdag, juli 01, 2015

Underhudiska ljud

Där är dånet från en skogsbrand
när blodet fräser fritt
Det bränner rent, det bränner vitt
en eld i varje åder

Så svalkar vågors brus
när luften sköljer in till tröst
och vänder sen ut ur ditt bröst
i en oupphörlig cirkel

Det går en mörk och kraftfull klang
ur märgen i din rygg
Den låter tung, den låter trygg
att luta sig emot

Som knarrandet av gammalt trä
det är det tystaste av ljuden
när själen gör sin vandring under huden
och utforskar sitt skal

Sist hjärtats trumma under allt
den vet när alla ljud tar slut
och slår precis i rätt minut
sitt sista slag

Det får en klockas spröda klang
och seglar lungt i rymden ut
och fast du tror att allt är slut
är det nått jag säkert vet:
Det ljuder i en evighet.