lördag, maj 31, 2014

Vila och skriva

Jag inbillar mig att jag har läst i något nummer av Språktidningen om vikten av att skriva för hand för språkinlärningen, att medan handen formar bokstaven så lär hjärnan sig att känna igen den. "Dagens ungdom" kommer att få svårare att lära sig läsa och skriva, eftersom de mest använder tangentbord. Jag inbillar mig i alla fall att jag har läst den där artikeln men när jag letar efter den hittar jag den naturligtvis inte. 

Hur som helst tror jag att det är nyttigt att skriva för hand ibland. Även om det var ett tag sedan jag lärde mig känna igen bokstäverna så tror jag att det händer något i huvudet när handen formar texten. Det är något meditativt i att låta texten ringla fritt över vita sidor i en anteckningsbok, en slags vila. 

Sen finns det ju en viss njutning i att skriva med vindens hastighet på ett tangentbord också. Själva ljudet av fingrarnas nedslag på tangenterna. Jag minns fortfarande ljudet från de gamla skrivmaskinerna jag hade, både den manuella där bokstavsarmarna fastnade i varandra när jag fick upp farten, och den elektriska. Som ljuv musik...

Men jag ser ändå fram emot en stunds semester, utan dator men tillsammans med en riktigt tjusig anteckningsbok. 



fredag, maj 30, 2014

De små tingen och den lilla människan

För ett tag sedan läste jag en seriestripp, jag tror att det var i Vi läser, som handlade om en figur som ville engagera sig i något, men inte visste vad hen skulle välja. Världssvälten, miljöförstöringen och den ekonomiska krisen lämnar figuren oberörd men det lilla ordet hen får figuren ifråga att skrika rakt ut och vifta ilsket omkring sig.

Jag inser att jag är precis likadan. Det är inte ordet hen som gör mig upprörd så jag vill skrika och slå, men inte heller är det miljöförstöringen. Folk som går i cykelbanan däremot, det är något som gör mig vansinnig! I synnerhet folk som går i cykelbanan när cykelbanan går i en krök och sikten är skymd. När jag ser sådan människor vill jag säga dem en massa beskheter om hur jävla obetänksamma och korkade de är. Men det gör jag ju inte. Istället tänker jag: "Om det kommer en cykel nu då kommer ni allt att få se!"
   Jag vet inte varför jag irriterar mig så över detta. Jag cyklar ju inte ens. Folk som går i gångbanan är inte i vägen för mig, jag behöver inte bry mig om dem.
   Men är det något som irriterar mig mer än folk som går i cykelbanan, så är det folk som cyklar i gångbanan, och är det något som irriterar mig mer än folk som cyklar i gångbanan är det folk som går fyra i bredd i gångbanan och inte lämnar plats för mig när jag kommer utan tvingar ut mig i cykelbanan så att jag alltså blir en sådan där förhatlig person som går i cykelbanan!
   Och är det något som irriterar mig mer än personer som går fyra i bredd så är det personer som inte plockar undan sina träningsredskap från stretchingmattan på gymmet. (Plötsligt skönjer jag ett mönster: Folk som breder ut sig på andra bekostnad  gör mig galen.)
    Men det där är ju småsaker att bli upprörd över. Jag borde verkligen försöka strunta i dem. För det är ju så:  De som hakar upp sig in absurdum på små ting är i själva verket små människor i sig själva.

Visst är det märklig, detta att det är så mycket enklare att irritera sig på småsaker än det är att njuta av småsaker. Jag brukar ju tjata om vikten att njuta av de små detaljerna i vardagen, som syrendoft och skymningsljuset en vårkväll. Istället för att koncentrera mig på blomdoft hakar jag upp mig på folk som går på fel ställe! Det är en ständigt kamp, detta att leva.

torsdag, maj 29, 2014

La Mer

 Det första man lägger märke till när man kliver av planet på Palmas flygplats är doften av Medelhavet.

(Det är inte riktigt sant. Det första jag lägger märke till är att det finns en affär som heter Superskunk i entréhallen. Folk med min humor tycker att sådant är hysteriskt kul. Men det låter lite tjusigare att säga att det första man lägger märke till är Medelhavet, så alltså:)
Det första man lägger till när man kliver av planet på Palmas flygplats är doften av Medelhavet. På bussen in till stan försöker jag analysera doften: salt och friskt och... damm... den typen av damm som finns i garage, funderar jag ....och kanske lite blommor...Vid det här laget börjar jag nog bli lite snurrig av doften. Det doftar frihet, bestämmer jag mig för.

Medelhavet var en gång i tiden ett slags sagohav för mig. Jag läste latin och några poäng Antikens kultur och samhällsliv och det var ju här det hände. Fullt med äventyr och kultur. Det fanns inte med i tankegångarna att jag skulle komma hit själv. Faktiskt.
Tyvärr har jag med åren blivit så pass oromantisk och cynisk att jag har svårt att titta på Medelhavet utan att tänka på oljeutsläpp och pissande turister. Så har det blivit med mitt sagohav.
Men i sommar ska jag ut och kryssa på det med en båt som utgår från Palma, så vi får väl se om sagokänslan kommer åter. Eller om jag bara blir sjösjuk.

Junimånads musik blir hur som helst La Mer, utan att tveka.


onsdag, maj 28, 2014

Samma fast olika

Semestern närmar sig. Det är märkligt, förr om åren brukade jag hålla på med nedräkning från vecka sex ungefär. Numera är det som semestern liksom smyger sig på. Jag förmodar att det har att göra med att jag har ett roligare jobb nu för tiden. Ingenting är som vanligt.
Nu har jag inte ens hunnit med att se fram emot semestern, vilket i och för sig borde innebära att jag ska klara mig från allt elände som kan drabba någon som glädjer sig för mycket åt något. Man kan klicka på etiketten Vidskepelse här på bloggen om man vill läsa om mina tidigare tirader i detta ämne.
I flera dagar har jag alltså gått omkring och gnällt över att jag inte har någon riktig "semesterkänsla", men egentligen är det ju precis som det brukar vara: Jag tokstressar för att bli "klar" på jobbet, vad nu det innebär och i morse vaknade jag med ont i halsen och en tydlig förkylning på gång. Det är precis som det brukar.
Så med förkylningen som ett lyckosamt förskottsstraff så vågar jag mig så smått på att utbrista:
"Guuuud, vad skönt det ska bli med semester!"


Så här avslappnad kan man vara mitt på gatan i Palma


söndag, maj 25, 2014

Luckor öppnas utan förvarning






En bra skylt, tycker jag. Den sitter vid dammarna kring den gamla textilfabriken i Norrköping,  men den stämmer ju in på livet i stort också. Luckor öppnas utan förvarning och man faller igenom. Katastroferna kommer när de kommer, om de kommer, utan förvarning. Det är ingen idé att gå omkring och oroa sig för dem, tolka tecken och vara vidskeplig (som jag har en tendens att vara), vänta på att lyckan ska vända.
Egentligen borde det vara klassat som en av dödssynderna att gnälla när man har det bra. Man borde vara tacksam så länge dammluckorna är stängda. Att det sipprar genom lite sånt där vanligt skit som att man måste stå i långa köer på Ica eller skoskav och sådana grejor är ju bara sådant man får räkna med.


måndag, maj 19, 2014

Låt tanken flyga fritt som fågeln


Började söndagen med att promenera några timmar i ett naturskönt område i Norrköping. Under vägen stötte vi på en liten grotta, benämnd "Tankegrottan". Där fanns en målning med texten:
låt tanken flyga fritt som fågeln. 


Precis så vill jag att det ska vara, tanken ska vara fri och flygande. Det är av yttersta viktig att hålla tanken att den inte stelnar och fastnar i invanda spår, att tanken är så mycket som möjligt allt den kan vara och inte krymper sig själv. Den fysiska rörelsen har en förmåga att även påverka tankens rörelse på ett positivt sätt. Jag brukar ju ofta skriva om hur de små detaljerna blir viktigare och större när man är på resa, när man kommer ur sina dagliga rutiner, men man behöver faktiskt inte åka så långt. Det räcker att man går en promenad, gärna i ett sådan vackert område som  i Norrköping.



Jag föredrar den målade texten i grottan framför texten ovanför ingången till aulan i Uppsala universitet:
Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större. 
Ska man ansluta sig till tankegången att det är större att tänka rätt än att tänka fritt inställer sig ju genast frågorna vad är det som är rätt och vem bestämmer att det är rätt. Är man på det humöret skulle man till och med kunna säga att tänka rätt är en motsats till att tänka fritt; man måste ju räta in sina tankar i ett redan godkänt mönster.

När vi kom tillbaka in i staden igen gick vi förbi Linköpings universitets lokaler här. Genom fönstren ser jag studenter som sitter vid sina datorer och hamrar på sina uppsatser eller hemtentor. Eftersom jag i tankarna redan är inne på ämnet frihet så väger jag friheten som student mot friheten att vara tillsvidareanställd. Jag behöver inte fundera så länge innan jag kommer fram till att jag inte längtar tillbaka.
Det finns faktiskt en frihet i att vara anställd, eller så kallad löneslav. Visst förväntas jag vara på en viss plats under en viss tid och ägna mig åt bestämda arbetsuppgifter, men när den bestämda tiden är till ända är jag fri att göra vad jag vill. Som student var jag egentligen aldrig helt ledig; det fanns alltid mer att läsa, formuleringar att ändra. Uppsatsen eller tentan hängde som ett moln över mitt huvud vart jag än gick. Förutom det får jag lön som anställd, vilket ger en större ekonomisk frihet än jag hade som student, dessutom får jag betald semester. Jag har dessutom turen att ha en anställning med bra arbetstider och varierande arbetsuppgifter som kräver tankens frihet emellanåt, så som daglig rutin är mitt jobb ganska bra.
Men det är nyttigt att åka på utflykter.




onsdag, maj 14, 2014

En levare

en töjare
en tänjare
en böjare 
en bändare
en vridare 
en vändare 
en dansare 
en svängare
en skrivare 
en sändare

söndag, maj 11, 2014

Vi är på fri fot

Jag hade tänkt att maj-månads musik skulle vara Ulf Lundells På fri fot men jag hittade den inte på YouTube. Det är den känslan jag vill förmedla, känslan i till exempel de första raderna i refrängen:

Vi är på fri fot, vi är på rymmen igen

Vi är på toppen av vågornas svall


Det är bara att konstatera att jag rör mig i cirklar, i ständigt återkommande men vidgade cirklar. Jag kommer tillbaka till samma platser, samma tillstånd, men som till viss del en förändrat person. Man utvecklas ju, trots allt. Det kanske är så där för alla människor vad vet jag. 

För min del är de här cirklarna starkt förknippade med årstiderna: Vårarna är en slags mental explosion efter vinterns inneslutenhet, då man har krympt ihop sig själv i mörkret. Det är en härlig tid, när man känner sig vaknare än någonsin, vaknare i Pascal Merciers mening: Man är inte riktigt vaken när man inte skriver. Allt måste skrivas. Men det är så mycket annat som också ska göras dessa tider på året att kreativiteten inte får tillräckligt utlopp. Jag lider alltid av en slags mental huvudvärk under våren, som ett resultat av ett allt för starkt tryck från sådant som vill flöda genom en allt för trång ledning.
Men det är bara amatörer som gnäller över att de har för lite tid att skriva, har Peter Englund sagt och det har han väl förvisso rätt i, så jag gnäller inte.   
Somrarna är förtärande och jag älskar när hösten kommer. Den där första skärpan som man känner i luften i slutet av augusti är en befrielse. Äntligen kan man slappna av, äntligen får man frid. 

Men nu är det vår och vi är på fri fot, vi är på rymmen igen, vi är på toppen av vågornas svall. 
Men den fanns alltså inte på YouTube så det fick bli Born to be wild istället. Det är lite samma sak. 


I dag fyller jag 39 år, apropå cirklar. 

När jag var lite fantiserade jag ofta om hur det skulle bli när jag "blev stor". Jag har för länge sedan passerat den ålder som utgjorde gränsen för de där fantasierna. Hur jag skulle vara när jag blev 39 år gick inte ens att föreställa sig. Det gick inte att föreställa sig att jag skulle bli 39. Jag rör mig just nu ute i de vita fläckarna på kartan. Det är mycket spännande. 


Ständigt befinner jag mig i cirklar. Här i pariserhjulet på julmarknaden i Lübeck.


onsdag, maj 07, 2014

En skrivandes önskan

Veckans dikt

En målares önskan
Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparns hand.
Jag vill visa, hur det vi försmå
är heligt och djup och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att mänskorna anade Gud

Karin Boye

Precis så vill jag skriva: plocka upp och synliggöra det magiska i vardagen, få en bussresa från ena änden av staden till den andra att glöda. 
Att lyckas se det och förmedla det. Skrivandet som en slags religiös handling. Själva handlingen skriva; låta livet genomflöda mig, bearbeta det och skicka ut det bearbetade i världen genomlyst av eld






torsdag, maj 01, 2014

Vart tog den där elden vägen?


När jag gick hem från jobbet igår höll de på att göra i ordning bålet på flotten vid slottet. Mer majbrasa än så såg jag inte i år.
Vår Valborgstradition brukar ju annars vara att åka runt i staden/länet för att hinna med att se så många brasor som möjligt; den stora brasturnén. Och det var väl tanken i år också.
Men sen kom regnet. 
Det kom dånande ned från himlen, världen blev svart utanför fönstret och jag tappade liksom sugen. Att klafsa runt på leriga åkrar och titta på folk som kämpade med att få eld i genomvåta rishögar kändes outhärdligt, på flera plan. 
Så vi kurade ihop oss framför TV:n med en flaska Bourgogne (Tänk att man kan köpa den där vackra platsen på flaska! Det räcker med att stoppa näsan i glaset och så är det gröna ljuset över en. Nu låter det som om jag pratar om en annan slags drog än vin...) och en Maria Lang-film. 
Jag lånar lite eld från flydda års brasor istället:



Valborg är annars en av de helger jag tycker om. Bränn bort gammalt skit och förbered för de nya möjligheterna! I morgon är det första maj och jag kan vara vem som helst. Jag kan vara nya och ren.
Jag vet inte varför jag är så besatt av den där tanken, men det är därför jag älskar nyårsafton och kanske särskilt nyårsdagen så mycket: Första dagen på resten av mitt liv.
Jag behöver uppenbarligen nya avstamp med jämna mellanrum. Men idag känner jag inte särskilt avstampande. Skuttar lite tafatt som en vilsen måsunge och undrar som Winnerbäck: Vart tog den där elden vägen?



Men det kanske är i morgon som är den första dagen på resten av mitt liv. Vi får väl se...