fredag, augusti 30, 2013

Finns det ett liv efter pingvinen?



 
Hittar ni pingvinen på bilden?




Sista morgonen med pingvinen. Nu har den stått färdigt bredvid sitt elskåp och jag behöver inte längre oroa mig för dess väl och ve. Men det känns lite sorgligt också, som ett avsked.
Och vart kommer den egentligen att ta vägen nu?

Herregud, dockskåp och pingviner! Vad ska folk tänka? Men jag avhöll mig i alla fall från att spela Niklas Strömstedts Sista morgonen i inlägget, det lät inte riktigt bra när jag provade...

Sen undrar jag varför jag himlar lite med ögonen åt medelålders män som leker med tåg medan jag själv leker med dockskåp utan några som helst hämningar. Det låter som det där med att se stickan i sin broders öga men ha dålig koll på bjälken i sitt eget, som det står i Bibeln. Men jag har lite svårt att likställa ett stiligt dockskåp med en bjälke förvisso.

måndag, augusti 26, 2013

Dockskåpet: Upptakt



I över ett år har det stått där, i ena ändan av det som här hemma benämns som mitt rum (Jag har alltså ett eget rum!); dockskåpet som jag drömt om i så många år. Vi hämtade det från Stockholm förra sommaren, samma dag som det var Stockholm Marathon. Vi hade underskattat storleken på skåpet som knappt fick plats i bilen, och överskattat möjligheterna att ta sig ut ur en stad till större delen avstängd för att ge plats åt tusentals galna Marathon löpare. Men det gick och sedan dess har det alltså stått här, ståtligt på utsidan och oinrett på insidan. Och liksom bara väntat.

Nu har emellertid ett par hört av sig. De heter Virginia och Leonard, är författare
och letar efter någonstans att bo och arbeta. I sitt brev till mig betonar de emellertid att de heter mr och mrs Mason, för att inte blandas ihop med ett annat författarpar med samma förnamn. De har hört talas om jag har ett hus som står tomt och undrar om det kommer att bli något av det, ska det inredas någon gång inom den närmsta framtiden eller vad menar jag egentligen? Om så är fallet är de intresserade.
   De har ännu inte bestämt sig för om de kommer att skaffa barn eller inte ännu, det allra viktigaste för dem för tillfället är karriären, skrivandet. De är inte så praktiskt lagda, en smula upp i det blå faktiskt. Det är ingenting de skriver rent ut, det är sådant jag läser mellan raderna. Tak över huvudet, ro att skriva, ett eget rum ¨så att säga, är det viktigaste, och ett vardagsrum där de kan hålla litterär salong varje tisdag.
   Det känns lugnande att de är en smula världsfrånvända eftersom jag har en känsla av att fabulerandet kring mr och mrs Masons liv och leverne kommer att gå betydligt bättre än själva renoverandet av deras hus. Jag är själv inte särskilt praktiskt lagd och varje gång jag ska "pyssla" ihop något brukar det mest bli pannkaka av alltihop.
   Med sig i boet har de kokerskan Laura (döpt efter familjen Varneas dito i TV-serien  i Matador). Laura har funnits i mrs Masons familj i generationer, höll jag på att skriva, och fru Mason fick henne om ett slags hemgift. Med Laura är det emellertid annat, när det gäller det praktiska. Jag anar att det är med henne jag kommer föra de mer detaljerade diskussionerna kring hemmets uppbyggande medan mr och mrs Mason är försjunkna i sina respektive romaner. Laura kommer att ha åsikter om vilken sorts AGA-spis som ska installeras i köket, om huset ska värmas upp av kakelugnar eller kaminer, osv. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla sams med Laura.
   Paret Mason och deras trotjänarinna intresserar mig. Intresserar mig så till den grad att jag låter meddela dem att jag kommer att börja projektera på dockskåpsinredningen fredagen den 4 oktober. Om de kan tänka sig att leva relativt enkelt i begränsade delar av huset medan arbetet pågår är de välkomna redan under denna månad.
   Det kan de, får jag höra med vändande post.  Med detta är alltså tärningen kastad. Nu kan jag inte svika mr och mrs Mason, jag får skärpa mig helt enkelt och kasta mig huvudstupa in.

Ledstjärnorna i dockskåpsprojektet kommer att vara: Lugn och överdrivet noggrann planering.

lördag, augusti 24, 2013

Livet är någon annanstans...

...är titeln på en bok av Milan Kundera som legat oläst i min bokhylla i tio års tid. Jag köpte den för tio kronor i en boklåda eftersom jag gillade titeln, men sen har jag inte kommit längre.

Hur rätt Kundera hade med sin titel hade jag aldrig fått veta om det inte varit för den så kallade "nya tekniken".
När jag provar GPS-funktionen i min nya mobiltelefon får jag reda på att jag befinner mig 17 minuter hemifrån när jag står i mitten av mitt eget vardagsrum.
Jag har alltså bott på fel ställe i snart 15 års tid!
Att inte den andre invånaren i lägenheten har sagt något på alla dessa år. Frågat vad jag gör här, till exempel. Bett mig gå hem. Men han kanske inte heller känner till att jag egentligen bor 17 minuter härifrån. Jag får väl se om jag bryr mig om att tala om det för honom, det känns så jobbigt att behöva flytta; allt packande och bärande.

När jag lugnat ner mig lite efter den chockartade upplevelsen att jag visstats på fel ställe i åratal börjar en del frågor att dyka upp:
17 minuter i vilket väderstreck, till exempel?
Och hur hade mitt liv sett ut om jag hade varit på rätt plats i livet? Hade jag varit längre? Inte lika närsynt? Rikare eller fattigare? Kanske hade jag varit en pensionerad idrottsmiljonär vid det här laget om jag inte gått ofrivilligt vilse någonstans längs livets vindlande stig.
Någon gång när jag får 17 minuter över ska jag ta min GPS och gå och ta reda på vad som kunde ha varit ... och om det är försent.

onsdag, augusti 21, 2013

Vad har vi för fel?

Varför är vi så oerhört osäkra om det mest bagatellartade i tillvaron? Varför behöver vi ett sådant oerhört stöd och en sådan bekräftelse på att vi gör rätt, när det gäller rena skitsaker?
Jag har ondgjort mig tidigare över till exempel listor över de fem mest lästa artiklarna på lokaltidningens hemsida. Blir de här artiklarna mer intressanta för mig bara för att flest personer har läst dem tidigare? Det finns tydligen en liknande lista på mest lyssnade sommarpratar-program.

Igår läste jag ytterligare ett förbluffande exempel på vår osjälvständighet i DN och Magdalena Ribbings frågespalt om "rätt och vettigt sätt". Att den frågespalten över huvud taget förekommer (och i en av våra största dagstidningar dessutom) är för övrigt ett praktexempel i sig.
Fråga till Magdalena Ribbing som fick mig att tappa hakan den här gången, handlade om huruvida man skulle berätta för sina nya grannar hur mycket man betalat för den bostadsrätt man just flyttat in i. Det är tydligt (tycker jag, läs själva och skaffa er en egen uppfattning) att frågeställaren inte är helt bekväm med att grannarna hela tiden hör sig för om vad hen har gett för lägenheten, mellan raderna läser jag att hen egentligen inte tycker att grannarna har med saken att göra. Men istället för att betrakta sin egen känsla som rätt så vänder hen sig till Magdalena Ribbing (!) för att fråga vad som är "artigast" att göra. Vem är egentligen Magdalena Ribbing? (Det är en retorisk fråga.) Varför har hennes åsikter sådan tyngd och relevans? Vad är egentligen en folksvettsexpert, kan jag utbilda mig till en sådan på universitetet?

Folkvetts expertens svar gör mig inte mindre förbluffad:
Svar: Svara inte!
Säg vagt att ”ja, det kostade en del, men vi fick ihop det” och vid nästa fråga om exakt hur mycket svarar du igen ”ja, det minns jag inte exakt” och kommer ytterligare tjat så suckar du lite och säger ”jag kan hämta pappren om köpet men inte nu” -  då borde tjataren lägga av om det är en vettig människa. Om inte spelar det ingen roll vad du svarar, dra till med något, ”lite mer än en tusenlapp var det visst”, kan du säga och skratta.

Vilket tramsigt hycklande!

Nu har jag med största sannolikhet inte Magdalena Ribbings bakgrund; jag har ett av de fulaste son-namnen som finns och är skogsarbetardotter, jag har visserligen universitetsexamen (två stycken, faktiskt. Så fick jag det sagt.) men inte i folkvettsvetenskap. Men hade jag en frågespalt om vett och etikett så skulle mitt svar på bostadsrättsköparens fråga vara som följer:

Vill du berätta vad du lägenheten kostade: Berätta! Vill du inte: Låt bli!
Ljug inte ("Ja, det minns jag inte exakt" är en lögn) att ljuga är aldrig "artigt". Säg bara vänligt, med ett leende: "Det vill jag inte berätta!"
Om din nya granne ändå framhärdar svarar du igen: "Nej, det vill jag inte berätta." Här kan du sluta le om du vill.
Fortsätter grannen likafullt kan du säga: "Jag vill som sagt inte berätta!" och gå in till dig.

Men jag är som sagt inte meriterad eller legitimerad, eller vad som nu ska till.

söndag, augusti 18, 2013

Sömnsjuka?

Trött och frånvarande. Skriver en lista på roliga saker som jag ska ta itu med. Ingen tristlisa just nu, det går bort. Lyssnar på en Apocalyptica, en lyckad kombination av två saker jag tycker mycket om: cellomusik och Metallica-låtar.
Enter sandman


lördag, augusti 17, 2013

Sommaren är vackrast i dödsögonblicket

 
(Känsliga läsare varnas för att nedan inlägg kan upplevas som provocerande. Åtminstone för sol-och-bad-frälsta sommarfanatiker)
 
 
 
 
Så var den plötsligt här, den där skärpan i luften som avslöjar att sommaren balanserar på knivseggen. Jag drar in den klara luften så djupt jag kan i lungorna och känner hur höstlugnet sprider sig som valium i kroppen. 


Jag älskar den här tiden på året, när den febriga sommaren lägger sig till ro, när färgerna blir tyngre och dofterna mörkare, djupare. Nu njuter jag som mest, när jag inte har kravet att njuta så förbannat av solen och vattnet och grillandet och allt vad det nu är man ska njuta av under den "värsta" delen av sommaren.

 
 
Nu kan jag larva runt i bostadsområdena och njuta av andra människors vackra trädgårdar, där träden har börjat digna av äpplen och den där tunga, mörka doften och de intensiva färgerna i augusti månads blommor. Dofterna av floxen som väcker avdomnande minnen från barndomens trädgårdar.


Vid "Svansjön" i våras åhörde jag huttrande svanarnas kacklande. Då hade de precis kommit. Nu hör jag dem igen, utanför mitt fönster. Nu samlas de för att flyga söderut. Jag ska visserligen flaxa efter dem om några veckor men det är inte därför jag tar det faktum att sommaren är på väg mot sitt slut med en sådan ro. Det är likadant varje år, oavsett. Det är själva jorden, själva naturen som utsöndrar ett avslappnande ämne som fyller lungorna bara man drar efter andan.
Det börjar mörkna tidigare på kvällarna. Äntligen.

tisdag, augusti 13, 2013

På väg hem från gymmet...

... i det där lyckoruset där endorfinerna hoppar som popcorn i kroppen. 
Att jag raglar snarare än går har ingenting med rus att göra det är knäna som fortfarande skakar av ansträngningen. Håret klistrar sig i svettiga testar runt mitt rödmosiga ansikte, men jag gnolar för mig själv där jag går.
Jag känner mig vacker; smal och vacker och stark. Magrutorna är små hårda bubblor och överarmarna sväller.
Jag bestämmer mig för att vänta med att titta i en helfigursspegel till åtminstone i övermorgon.
"Håll illusionen vid liv!" säger jag högt till mig själv innan jag somnar med öppen mun i min TV-fåtölj.

onsdag, augusti 07, 2013

Citat om skrivande

Skrivandet pågar utav bara faan - Ingmar Bergman

Överblick?

För varje version - även helvetesversionerna - ett myrsteg mer på vägen till att se hur mycket mer det finns som borde vara med.  Bodil Malmsten: Så gör jag
Ett citat jag stötte på samma dag som jag påbörjat version tre av bourgogneprojektet och insett att det egentligen INTE STÅR NÅGONTING!! i de båda andra.

Från samma bok (Malmstens, alltså):

Glöm inte: Gör det på riktigt eller gör det inte alls. Himlen är inte gränsen, det finns fotspår på månen, men det ska vara dina fotspår.

---

...fågeln sjunger vackrast när den sjunger för sjungandets skull,...


Och en vansinnig tanke från Soldansarens huvud någon gång 2008:

Det där är lätt att skriva om det är ju nästan redan färdigt

och en lärdom:

Så fort jag gett efter för det jag kämpat emot som en besatt i.. ja år!... så lossnar allt.
Note to self: Sluta bete dig som en idiot. PS! Sluta pladdra om när det ska vara klart. Sluta pladdra.

Status:
Inte riktigt flow men ett slags rus. Ett grönt rus.