onsdag, juli 25, 2012

Du har kommit emellan igen, jävla liv!


Skriver Bodil Malmsten någonstans på sin blogg angående allt detta som kommer emellan henne och hennes skrivande.

Jag vet vad hon menar. Jag känner likadant. Allt det här som skulle skrivas när jag kom hem från Frankrike. Allt det här jag hade med mig som skulle ned på papper, eller i datorn... Alla förutsatser och ambitioner.
Och så kommer det där livet emellan. Det där jävla livet, i form av blomplanteringar, diskmaskinsinstallationer,  förvärvsarbetande, storstädningar och räkningsbetalande osv, osv.
Så inte blir det mycket skrivet av allt det där.






Och hur illa vädret är den här sommaren kan väl mätas i att jag, som verkligen har ågren över att bada och visa mig i bikini (åtminstone så länge jag vistas på andra platser än charterorter kring Medelhavet), börjar känna att det egentligen var ganska trevligt att simma omkring i vår idylliska lilla badsjö förra sommaren.


Så idag blir det äntligen badväder och då blir jag bara förbannad för att det nödvändigt ska bli badväder den dagen då jag äntligen skulle få lite skrivtid.
Och det där med mindfullness har jag ännu inte lärt mig.

tisdag, juli 17, 2012

Mindfullness, my ass!


Jag är ju inte helt i fas med tiden för tillfället och förutom att det tar sig uttryck i en sedvanlig postburgundisk depression, innebär det att jag planterade blommor på uteplatsen först i går kväll. Det har väl till viss del sina orsaker i att den här sommaren inte riktigt är i fas med sig själv men det här inlägget handlar mest om min egen totala urfasning. Förstås.
Igår innan jag planterade hade jag lyssnat på ett radioprogram där man talat om fördelar och nackdelar med mindfullness, som ju är så i tiden. Jag lyssnade bara med ett halvt öra (alltså inte särskilt mindfullt) så jag har inte helt klart för mig vad det här med mindfullness egentligen är, men jag förstod att de här som rullade runt i sin nytvättade tvätt för att känna äppeldoften från sköljmedlet i TV-reklamen för några år sedan, de höll på med mindfullness. Jag tyckte kanske att det verkade en aning överdrivet och i vissa lägen direkt skadligt men helt och hållet fel är det väl inte.

När jag krälade runt ute på uteplatsen i obekväma ställningar med huvudet svart av svordomar tänkte jag på det där programmet och på mindfullness.

”Vad är det för fel på mig?”tänkte jag.

Det här med att plantera ska väl vara något fredsamt och avslappnande, kreativt och själsberikande och här krälade jag runt och svor över de stackars plantorna som man ju egentligen ska tala kärleksfullt till. Jag ryckte ilsket upp det förbannade jävla ogräset som trängde sig upp mellan stenplattorna. Inte förundrades jag över deras okuvliga växtkraft, inte. Inte just då.

Jag kånkade rent förbannat tunga jordpåsar och stod krökt över halvhöga krukjävlaroch öste i jordhelvetet så att den jävla ryggjäveln brakade ihop fullständigt. (Mina ryggproblem har jag för övrigt ådragit mig genom långa hälsosamma mindfulla promenader i för dåliga skor till ett relativt avlägset jobb.)

Inte njöt jag av att känna jorden under mina händer, jag hade istället på mig några förstora jävla handskar som gjorde att jordhelvetet for åt alla möjliga jävla håll.

Dessutom var jag tydligen tvungen att ha en jävla ljudbok i öronen medan jag höll på, jag kunde ju inte bara vara i det jag gjorde och njuta av det. Sladdjävlarna till mp3 spelaren fastnade förstås hela jävla tiden i precis vad skit som helst och slet ut mp3 spelaren som ramlade ned i jordhelvetet.

Vad är det alltså för fel på mig?

Varför kan jag inte ta ut mp3n ur öronen?

Inte ta av mig handskjävlarna?

Inte vara där jag är mitt i planteringen och låta det ta den jävla tid det tar.

Ryggen är ju som den är men det där andra borde jag väl klara. Men det gjorde jag inte.



När jag var nästan klart kom P ut på uteplatsen.
”Kunde han inte ha hållit sig inne tills jag var färdig!” tänkte jag ilsket.
”Vad fint det blir!” sa P. Jag muttrade något eftersom jag mest var förbannad över att han inte har varit ute och släpat jord och förstört ryggen tillsammans med mig, vilket jag vid gud inte ville att han skulle ha gjort för då hade jag varit förbannad över att han skulle lägga sig i hur det skulle planteras…

När jag till slut låg i min säng med min värkande rygg var jag fortfarande arg och missnöjd. Inte med planteringen för den blev faktiskt ganska bra, mot alla odds.
Jag var missnöjd med mig själv, att jag har gått miste om något som kunde ha varit en fin upplevelse, bara för att jag valt att vara så jäkla förbannad istället.

I morse gick jag ut och bad plantorna om ursäkt innan jag gick till jobbet.

söndag, juli 15, 2012

Regn

Det regnar i Sverige.
I min ständigt pågående strid med tiden envisas jag emellertid med att leva i det förflutna och samlar ihop foton till en sida med Bourgognebilder till bloggen. Vilket mest är att strö salt i sår.
Jag är inte alls i fas med tiden, kanske är det därför jag har lullat omkring i migrändimmor hela veckan.
Det är inte klokt att vi redan är hemma igen. Jag tycker att i ett normalt tidsförlopp borde vi åtminstone ha så där...hälften kvar. Men så är det inte.
Det regnar.
Jag har migrän.
Och vägrar tala om vädret här hemma. Annat är det med vädret i Bourgogne.

Lördagen den 30 juni är det nästan kvävande varmt i Beaune, den vackraste av städer. Men precis en timma innan den stora sommarpicnicen ska äga rum på Place Carnot; livemusik ska spelas, barn ska få sina ansikten målade i märkliga färger och mönster, picnickorgar ska avnjutas vid långborden, precis en timma innan kommer en hagelskur som ska förstöra 40% av druvorna i vinodlaren Raymond Boilliots odlingar. Haglen är stora som spelkulor, åskan mullrar utan uppehåll. Jag filmar ut genom våra vackra fönster, över mina älskade takåsar:


Vid sådana tillfällen har jag alltså kameran redo; vid oväder och katastrofer. Då ska det dokumenteras. Så närkingskt!
För tror ni att jag har karmeran med mig när vi ca en timme senare sitter under den röda markisen på Brasserie la Concorde vid Place Carnot och det lynniga burgundiska vädret förvandlar Beaune till guld?

Picnicen har flyttat in i saluhallarna ser vi när vi mellan de värsta skurarna vågat oss utanför de tjocka stenmurarna i Abbaye de Maizieres för att jaga rätt på föda. Men vi fortsätter ändå fram till Place Carnot där man fortfarande serverar mat på utserveringen på Brasserie la Concord och där det fortfarande finns bord som klarat sig undan regnet.
- Här har det regnat i tolv timmar! gastar en fransman till oss när vi kliver in under markisen. Vilket är en klart överdrift.
Han fortsätter att gasta under hela tiden vi sitter där, trots att hans sällskap endast består av två personer till som sitter gott inom hörhåll vid bordet. Men det är tydligen viktigt att ingen på restaurangen missar vad han har att säga. Mest är det svår name dropping av fina bourgogneviner och fler överdrifter.
Vi ignorerar honom och bläddrar istället i våra röda menyer och medan vi gör det händer det något med vädret. Mellan hustaken till vänster kommer en bit av solen fram och sprider det där gyllene ljuset som är ett signum för kvällarna på den här platsen på jorden. Regnet står som en vägg vid markiskanten, men det är en gyllene vägg som bara gör det än mer ombonat under tygtaket.
Jag förbannar mig själv för att jag lämnat mobilen på hotellet och inte kan ta några bilder av detta magiska tillstånd, eller filma. Men kanske var det en mening med det. Kanske var det meningen att jag skulle koncentrera mig mer på att vara närvarande och suga i mig själva stunden, vad vet jag. 




När vi har beställt och väntar på maten har det slutat regna och himlen spricker upp. Place Carnot är gyllene. Det finns en karusell på torget som ska se ut som om den härstammar från förra sekelskiftet. Den vita hästen som kröner karusellens tak sträcker sig mot guldet och Beaunes underbara "skyline" där inte ett tak har samma höjd som det andra, dess tinnar och torn, och utbyggnader och myller av skorstenspipor. 
Medan vi äter blir himlen helt klar, det skymmer och gatlyktorna tänds. Det här milda, trygga mörkret kommer, det där ombondade mörkret som lägger sig som skyddande bomull runt omkring oss.
Vi betalar och gå en kvällspromenad och tittar på några av de illumenerade byggnaderna: katedralen och tour Beffroi.
Här är Beffroi; appropå tiden.

lördag, juli 07, 2012

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror


skrev Edit Södergran.

Jag tänker besegra dig, Tid! Och jag tänker göra det genom att ignorera dig!

Skrev jag, mindre poetiskt och mer patetiskt, i min anteckningsbok kvällen innan vi åkte till Bourgogne. Jag hade gjort misstaget att bläddra i kalendern och fått se Tiden i vitögat, så att säga.
Och sådant är ju aldrig bra.
Jag hade alltså redan kvällen innan avresan konstaterat att det var alldeles för få dagar i min Frankrikeresa, att jag snart skulle vara hemma igen och det gjorde mig helnojig. Jag föredrar att så där i början av en semester ha känslan att nu åker jag iväg och kommer aldrig mer tillbaka.
Naturligtvis insåg jag att så där kan man ju inte hålla på och att det enda sättet att hantera problemet var att ignorera det. Det är ju liksom det enda vapen man har mot tiden; att ge fan i att bläddra i almenackan.

Och kanske är det det som är grejen, inte bara med Frankrikeresor utan själva livet, det där att det är tidsbegränsat. Att det gör dig mer levande eftersom du känner tiden iskall rinna genom dina ådror. När det gäller livet har ju makterna välsignat oss genom att inte ge oss någon kalender att bläddra i, för övrigt. Det är alltså bara att släppa tidsnojan och bara vara.
Bara...

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror.

Fast jag tror ändå inte att det hade skadat känslan i min resa till Bourgogne om den hade varit en månad längre. Inte skadat den alls.

Urverket i kyrkan i St Bris le vineux
För övrigt gick det inte att besegra tiden. Trots att jag lyckades, åtminstone ganska bra, med att ignorera den så är jag ändå hemma igen. Redan.

torsdag, juli 05, 2012

onsdag, juli 04, 2012

Bretten

Då har vi ätit pasta vid fon+änen på torget i söta, lilla Bretten. Prisat de tyska duscharna och det italienska köket. Samt de tyska restaurangpriserna kontra de franska. Bara några mil över gränsen och jag är redan landsförädare.

tisdag, juli 03, 2012

Mina takåsar och mina duvor!

 Har den där söndagskvällsobehagskänslan i magen. Den där känslan ni vet att hej vad fort den helgen gick och i morgon är det vardag igen. I dag är det sista kvällen i Beaune, sedan är det två grå autobahndagar och så måste man prata svenska igen. Merde!

måndag, juli 02, 2012

Parc Bouzaize

I går promenerade vi i Parc Bouzaize, som är vacker även under regntunga skyar. Vi hade promenadsällskap av en röd och vit katt som gärna visade oss parken, särskilt fåglarna, men som inte brydde sig särskilt om grisen och alpackorna.