fredag, juli 27, 2018

Hur lång tid tar det att städa en husvagn?

På campingen 

Kapitel 30 i vilket Torsten Sandström har många frågor kring städning. 


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Utanför toalettutrymmena sitter Torsten Sandström och äter grillad kyckling ur en pappkarton. Bredvid honom sitter Rosie och äter sallad. För några timmar sedan kom de farande i taxi. Torsten Sandström hade sagt till chauffören att höra ända upp genom campingen och fram till Rosies husvagn. 
"Vi har en konvalecent i bilen!" hade han sagt med myndig stämma. Det lät högtidligt tyckte Rosie, beundrande hade hon tagit hans hand. 
   Holländskorna hade stått vid sin gång på campingen och vinkat när de kom, men någon annan hade de inte sett till och Torsten Sandström hade lämnat Rosie i husvagnen så att hon skulle få vila lite. 

På sjukhuset, några dagar tidigare, hade hon bett honom att "städa upp lite" i husvagnen till hon kom hem. 
"I din husvagn!" Han hade känt sig lamslagen. Städa? Hos henne? Han?
"Du har väl sett till husvagnen när jag har varit borta? Så att ingen har varit där?"
"Självklart, Naturligtvis."
Men det hade han inte. Det hade inte funnits i hans tankevärd att han skulle närma sig hennes husvagn. Det var ju hennes. Att gå in där kändes alldeles för intimt. 
Men nu hade han blivit tvungen. Det hade känts nästan oanständigt. Han hade stått och tittat på vagnsdörren ett bra tag. Ända tills den rödbrusige kom förbi och tittade på honom som om han skulle avvärja en inbrottstjuv.
Torsten Sandström spände ögonen i honom:
"Frälger!" sa han hårt och bestämt för att markera på den rödbrusiges eget språk. Så slet han upp dörren på samma sätt som Rosie brukade göra när hon var arg. 
Sen blev han stående. 
"Hade det varit inbrott?"

"Hade hon det alltid så här?"
"Hur lång tid skulle det ta honom att städa upp allt detta?"
Det finns så många frågor och vissa får man aldrig svar på. Men på den sista skulle han få svar. Tre och en halv timma var svaret. 
Han blev lite besviken när Rosie inte sa något om städningen när han lämnade av honom vid husvagnen. Men hon var väl trött. 
När han kom för att bjuda henne på middag, en sallad eftersom det var nyttigare än grillad kyckling om man haft en infarkt, höll han på att få infarkt själv. Allt såg ut som tidigare. Kläder låg utströdda över bordet och soffan. På golvet låg böcker utslagna. 
Tre och en halv timma. 
Han hade tuggat runt det några varv där han satt på bänken utanför toaletterna. 
"Jag hade städat lite." sa han försiktigt. 
"Jag vet," Rosie lade handen på hans arm och tindrade mot honom. "Du hade varit jätteduktig. Det var ju inte lätt för dig att veta vart allting skulle ligga."


söndag, juli 22, 2018

Att tala till sig själv för 30 år sedan

Medan solen fräter sönder världen därute kurar jag bakom persiennerna i en nedsläckt lägenhet och scannar in gamla foton, eftersom man inbillar sig att de ska vara i alla evighet om de digitaliseras, istället för att långsamt blekna och nötas till förgängligheten. 
  Egentligen tror jag att den digitaliserade evigheten kan lösas upp i tomma intet med en fingerknäppning, innan man hinner vänja sig vid att det inte finns någonting som är evigt. Inte någonting. 

Nu har jag kommit fram till bilderna från min 14 årsdag och där fastnar jag vid en närbild av mig själv med vitsippor bakom örat. Jag minns hur vidrig jag tyckte att den där bilden var när det begav sig. Det där fula, potatisnästa koansiktet upptryckt i kameralinsen. Jag minns hur ful jag tyckte att jag var när jag var 14, hur klumpig och otymplig jag kände mig i den där faktiskt ganska smala kroppen och hur... ja, smutsig på något sätt. 

Nu tycker jag att det är ganska söt bild. Visst ser jag att det inte är en tjej som killarna stod i kö efter, men ändå. Om jag kunde resa tillbaka till den där 14-åringen och berätta ett och annat för henne. Att hon inte är så ful som hon tror, till exempel.  Och att hon inte behöver bry sig så mycket om vad folk säger om hur hon ser ut. 
   Men hon skull nog inte lyssna på mig. Och jag kan ju inte resa i tiden.
Det enda jag kan göra är att säga åt den där potatisnästa människan med uppsvält koansikte, degig, gropig kropp, bred som en ardenner över baken, som jag ser i spegeln i dag:
"God damn, vilken praktkvinna du är!" med hälsning från framtiden. 
Men hon lyssnar inte hon heller. 






fredag, juli 20, 2018

Claudille pratar med cigarrillrök

På campingen 


Kapitel 29 i vilket Claudille övertraserar sin dagliga ranson av cigarriller

"Det ligger en skyltdock i den där risiga bilen därute."
Det är Sonja som silar in genom dörren som en dimma. 
"Jag vet." säger Claudille som står med armbågarna mot bardisken och klickar med sin tändare. 
"Vems är den?"
"Ingen aning."
Utanför fönstret åker Den Svarte Riddaren omkring på åkgräsklipparen. 
"Klippte han inte där i går?" undrar Sonja. 
"Jo."
Sonja står som vore hon stöpt på golvet och tittar på Claudille som äntligen fått eld i tändaren och fyr på dagens sjunde cigarrill. Hon har övertraserat sin dagliga ranson idag men vad fan, det är en jävla dag. 
"Röker du härinne?"
Claudille plockar bort en tobaksflaga från tungan och tittar på Sonja över glasögonkanten. Hon drar den vänstra mungipan lite upp mot örat och ser riktigt vänligt på Sonja. 
"Du börjar låta som Torsten Sandström."
"Vem är det?"
"WCT-mannen. Han brukar alltid fråga en massa saker.
"Ja, fast på sista tiden har han börjat komma med en massa svar, tycker jag." säger Somja.
"Svar på vadå?"
"Ja, det är just det. Jag vet inte riktigt på vad."
Claudille kisar över glasögonen på den där märkliga varelsen hon anställt i sin restaurang. Hon kan fortfarande inte riktigt svara på varför hon gjorde det. Hon verkar ju så sällsamot olämpad för det mesta här i livet. Hur hon kunde ge sig till att vara lärare för en akvarellmålningskurs kan Claudille inte begripa. Hon ser ju själv ut som en mycket vattnig akvarell.
"Tunn och vit som dimma", tänker Claudille. Kanske finns hon inte ens. Kanske står hon här och pratar med röken från sin egen cigarrill.
"Hur mår du?" frågar cigarillröken som blivit orolig av att granskas på det där ingående sättet, som om Claudille försökte bli på det klara med om hon verkligen finns.
"Bra." säger Claudille med en ton som om hon slog i spik med bara rösten. Hon rätar upp sig.
"Vet du om att både Gertrud och Sivert trodde att den där skyltdockan var en riktig människa."
"Vem är Sivert?"
Claudille lutar huvudet åt vänster i riktning mot Den Svarta Riddaren och gräsklipparen.
Båda skrattar gott. Claudille raspigt och rökigt och Sonja med ett susande ljud. Claudille skrattar åt vilka idioter det finns. Sonja skrattar åt något annat.
"Heter han verkligen Sivert."

fredag, juli 13, 2018

Att tala med en fisk

På campingen


Kapitel 28 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström erfar att det är otacksamt att försöka vara till lags. 


"Jaha. Nu åker jag då."
Gertrud stirrar oförstående på WCT-mannen. Han har visst ett namn, har det visat sig, och hon har till och med hört det, men minns det gör hon verkligen inte. Nu står han i alla fall här på grusgången mellan hennes och Den Utmärglades och Monikas och Den Rödbrusiges husvagnar.
   Eftersom de bor längst bort mot bäcken till har de ställt ut det stora plastbordet på grusgången mellan dem och åter alla sina måltider tillsammans där. Nu sitter hon här ensam och plåstrar om sitt tilltufsade ego med en temugg rödvin. Hon har precis fått en ordentlig avhyvling av Claudille för att hon har klampat in på det nyskurade restauranggolvet, haft åsikter om Range Rovern och över huvud taget lagt sig i sådant som hon inte hade ett "jävla skit med att göra", enligt Claudille.
   Gertrod förstod sig verkligen inte på den där kvinnan. Hon borde verkligen inte arbeta med människor. Det är då ett som är säkert. Kanske borde hon ge sig ut på pilgrimsvandring läng Caminio de Compostela för att få lite inre frid, vad vet Gertrud. Det som grämer henne mest är att hon inte kommit på något att svara på angreppet. Hon hade bara stått där och kippat som en fisk på torra land. Gertrud förstår själv att hon måste ha sett väldigt dum ut. Samtidigt hade hon inte kunnat låta bli att imponeras av att Claudille kunde skälla så vansinnigt och ändå lyckas hålla cigarillen kvarhängande i mungipan.
   Och nu står den här feta, skallige karln i WCT-overall  och berättar för henne att han ska "åka" som om det var något som borde intressera henne.
   "Skiter väl jag i." tänker hon men får inte meningen ur munnen. Istället kippar hon som en fisk igen. Och ser verkligen ganska dum ut.
   "Ja." säger WCT-mannen Torsten Sandström otåligt. "Ni var ju så arga för att jag inte berättade vad som hänt, förra gången. Med Rosie och hennes hjärtinfarkt, menar jag. Så nu tänkte jag tala om att jag ska åka till sjukhuset och hämta hem Rosie. Hon mår bra nu. Så vet ni."
   Den Utmärglades hustru, Torsten Sandström har ännu inte hört talas om att hon ska ha ett namn, stirrar fortfarande stumt på honom. Han förstår sig verkligen inte på de här människorna. Dagen efter att han hade kommit hem från sjukhuset efter Gertruds infarkt hade Den Utmärglades gårstripiga hustru läst lusen av honom så att de glesa testar han har kvar på huvudet höll på att blåsa av, för att han inte hade kommit in i restaurangen, där han tydligen borde vetat att de alla satt och väntade, och berättade vad som hänt Rosie. Han hade inte trott att de var så intresserade. Ingen hade ju brytt sig om henne innan.
   Så nu hade han gått runt och berättat för dem alla att Rosie var frisk nog att komma hem och att han, Torsten Sandström, skulle hämta henne. För att undvika att de skulle bli lika arga en gång till hade han gjort det. Men alla hade stirrat förvånat på honom som om det glömt att Rosie över huvudtaget existerade. De flesta hade ändå sagt något som "så skönt då" och "äntligen" när det hade hämtat sig men den där Utmärglades gråstripiga fru som hade skällt så väldigt hade inte lyckats få ett ljud ur sig. Hon sitter där bara och liksom kippar. WCT-mannen rycker hjälplöst på axlarna och vänder henne ryggden där hon sitter med sin rödvinsosande tekopp, drar upp WCT-byxorna över magen och lufsar ner till parkeringen och sin förbeställda taxi.

fredag, juli 06, 2018

Range Rovern

På campingen

Kapital 27 i vilket en gammal risig Range Rover plötsligt står parkerad bredvid campingrestaurangen. 

En morgon står det en gammal risig Range Rover nere på parkeringen bredvid campingrestaurangen.
   "Det ligger en snubbe  och sover i den." säger Den Svarte Riddaren som gått en lov kring fordonet.
   "Jaha", säger Claudille som håller på att skura golvet inne i restaurangen med en cigarill hängande i mungipan. Den Svarte Riddaren klampar in över hennes rena golv och tar sig en öl i kylen. Han ger henne, vad han tror är en "sexig blick", över flaskhalsen.
   "Vad hade du tänkt göra idag då, gumman?"
Claudille daskar moppgarnet i golvet så att skurvattnet stänker långt upp på Riddarens läderklädda lår.
   "Ja... jag tänkte väl driva den här campingen" svarar hon genom ena mungipan. Cigarillen guppar bara till litegran.
  Gertrud kommer skenande över parkeringen och dundrar in i restaurangen. Hon slirar lite på det blöta golvet men det bekommer henne inte. Hon är så där rödflammigt upprörd som bara Gertrud kan vara.Som hon alltid verkar vara.
  "Det ligger en karl och sover i den där skåpbilen därnere." Hon fäktar åt Range Rover till.
  "Jaha." säger Claudille igen och gnuggar moppen mot golvet på ett, tycker hon själv, demonstrativt sätt. Ingen annan verkar tycka att det är särskilt demonstrativt. Det här är verkligen sista året jag driver camping, tänker hon. Nästa år får kommunen se till att hitta någon annan. Nästa år ska jag vandra Camino del Compostela. Ensam. Folk gör mig galen. I år gör de mig galnare än någonsin. 
  "Ja! Får man verkligen göra det! Jag menar det, ser ju lite konstigt ut för oss som BETAAALAR för en plats häruppe" nu fäktar hon uppåt kullarna och husvagnarna "om man bara kan ställa sig på parkeringen och..."
   "Det är inte förbjudet att stå på parkeringen." Nu vippar cigarillen på ett livsfarligt sätt i Claudilles mungipa.
Gertrud drar in luft genom näsan så att det genljuder i hela restaurangen.
   "Med. Tanke. På. Varför. Polisen. Var. Här. För. Bara. Några. Dagar. Sedan. Borde man kunna kräva att campingens föreståndare..."
Claudille slänger moppen på golvet och marscherar ut genom dörren och bort till Range Rovern. Hon kastar bara är ett öga in genom fönstret i bakdörren på bilen över sina glasögonbågar och marscherar sedan tillbaka.
  Hon stannar i dörren och tittar först på Den Svarte Riddaren och sedan på Gertrud.
  "Det är inte en karl, det är en skyltdocka. Det kan en blind se."